Vårkänslor light

Jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag njuter av PLUSGRADERNA och BARMARKEN. Idag kom jag hem, städade huset och studsade sedan ut på taxpromenad och blev liksom bara mer och mer energisk ju längre jag gick. Promenaden blev därför bra mycket längre än vad jag hade tänkt från början, så när jag kom hem fick jag i princip bara vända i dörren och älga ner till biblioteket. Anlände 7 minuter innan de stängde, så jag hann bara precis rafsa åt mig några slumpmässigt utvalda titlar som stod nära till hands. Den som lever får se om det är något att hänga i julgranen. Det kan ju i alla fall inte vara värre än Mons Kallentofts dravel, kan man ju tycka.

Nu ska vädret visst både bli kallare och innehålla inslag av snö och det är ju själva FAN OCKSÅ. Men det går på något vis att uthärda lättare med tanke på att jäveljanuari kastar in handduken ikväll. Imorgon går vi in i februari och sedan ska man väl ändå börja se ljuset i slutet av tunneln. Väl. Va? Va? Va?

Och varför stavar han Mons med o?

I morse lyssnade jag på alla tre ledtrådarna i STEG FÖR STEG och nu känner jag mig plötsligt inte alls säker på att rätt svar är "kung". Det skulle faktiskt kunna vara precis vad som helst utom just det. Surt, men även solen har sina fläckar, uppenbarligen.

Håller på och tragglar mig igenom "Midvinterblot" av Mons Kallentoft, men mycket snart ger jag fan i det. Jag skiter uppriktigt sagt i vem som dödade den där tjocka gubben och hängde upp honom i ett träd, eller varför de gjorde det. Så ointressant är alltså storyn. Och persongalleriet...GÄSP, vilka tråkiga människor. Utöver det så stör jag mig på uppenbara sakfel, som:
1. när polisen hittar en död hund, konstaterar att den är ett "praktexemplar för sin ras" och att det därför kommer att bli plättlätt att spåra ägaren, och det får man fram genom "skatteverkets register". Vet inte exakt när man slutade betala hundskatt i Sverige, men det är bra många år sedan. Det är JORDBRUKSVERKET (och utöver det och i vissa fall, Svenska Kennelklubben) som har hand om registrering av hundar. Det borde polisen känna till. Och även Mons Kallentoft.
2. när den tjocka gubben ska begravas och det är på en söndag. Har aldrig hört talas om att man har begravningar på söndagar. Har varit på cirka en miljon begravningar (känns det som, tyvärr) de senaste åren, och ALLA har varit på vardagar. Till och med Gustav VI Adolf begravdes på en vardag, varför skulle Mons Kallentofts tjocka gubbe vara ett undantag?
3. att dialogen är så DJÄVLA tafflig. Det är "nej, vet kriminalinspektören vad" hit och "stig på, kriminalinspektören" dit och det är möjligt att det skulle göra sig i någon gammal pilsnerfilm, men DET FINNS INGEN SOM PRATAR SÅ PÅ RIKTIGT.

Måste. Gå. Till. Biblioteket. Idag.

På andra sidan

Idag har jag varit på jobbkurs hela dagen. I förmiddags klagade Stefan över huvudvärk, och jag gav storsint bort min sista receptbelagda knarkhuvudvärkstablett eftersom jag 1. själv mådde utmärkt och 2. tyckte synd om Stefan. Dessvärre tror jag det här med KARMA är någon form av bluff, för framåt eftermiddagen kröp min egna otäcka fiende, spänningshuvudvärken från helvetet, in bakom vänster öga och satte sig bekvämt tillrätta, redo att förstöra resten av min dag. Nu var det här lyckligtvis inte min sista receptbelagda knarkhuvudvärkstablett i min ägo, bara den sista som jag hade med mig i mitt survival kit i handväskan. Så när jag kom hem (KVART ÖVER FEM, fattar inte att folk frivilligt vill ha såna arbetstider) så kastade jag mig över badrumsskåpet som en annan junkie med abstinens. Och nu (KVART ÖVER ÅTTA) börjar livet återvända ungefär lagom till det är läggdags. Inte nog med att jag inte fick mina eftermiddagstimmar i dagsljus som jag är van vid (även om kursen var bra), jag fick även så gott som hela kvällen (det lilla som återstår när man kommer hem KVART ÖVER FEM) förstörd på grund av denna plåga. Martyr är bara förnamnet på mig just nu.

Huvudvärk, alltså. Är så sjukt överskattat. "Det önskar jag inte min värsta fiende", som folk brukar uttrycka det, men faktum är att det är exakt det jag gör. En riktigt fet dunkande illamåendehuvudvärk som känns i varje pulsslag är precis exakt vad som är rätt och lagom åt personen ifråga.

Steg för steg vecka 5

Här visar jag min mänskliga sida och erkänner att jag är osäker på vad som är rätt svar i veckans STEG FÖR STEG, trots att jag nu hört alla tre ledtrådarna. Jag gissar på "kung", men är ganska långt ifrån säker på min sak, så det får bli en ren chansning.  

Twittelido

Ni vet den här lilla låsningen i ländryggen som slog till häromdagen? Ont gör det och stel är jag och på det stora hela tycker jag att den kan ta och dra åt helvete, faktiskt. Satte hårt mot hårt med vår djävulska DEEP MUSCLE MASSAGE-grej som vi inte vet vad vi ska kalla för vad man än säger så låter det som någon obskyr sexleksak, vilket det alltså inte är. I alla fall så vred jag upp den på max och misshandlade min ländrygg med den enligt principen "ont ska med ont fördrivas". Sedan gick jag på tantgympa. Nu är jag lite trött. Har lite ångest över morgondagen eftersom jag ska på kurs som inte slutar förrän HALV FEM. Är alltså inte hemma förrän tidigast FEM. Det är ju i princip mitt i natten. Jag är ju van att sluta klockan två och att slippa trängas med populasen som en vanlig dödlig. Buhu vad det är synd om mig. Dessutom hinner jag inte till biblioteket som jag hade tänkt, eftersom det stänger klockan tidigt på onsdagarna. RÖV. Måste ha en bra bok till helgen. Håller på med någon deckare av Mons Kallentoft och den är ju alldeles otroligt BORING. Har även Jo Nesbös senaste, men känner mig inte sugen på Harry Hole, han börjar bli...lite tjatig, med sitt evinnerliga supande och sina misslyckade kvinnohistorier och sin onaturligt enorma överlevnadsförmåga. Jaja, det får väl bli på torsdag då. Biblioteket alltså. Tjingeling.

Sista veckan i januari är påbörjad

Dom är här nu. PLUSGRADERNA. Kan inte med ord beskriva hur jag njöt av dagens promenad i slask och tö. Trots att taxmagarna blev helt impregnerade av lera och jag själv blev helt nedstänkt av en budbil som nödvändigtvis skulle köra i den största pölen på hela gatan precis när den passerade mig. Men det kan jag ta, bara snön och kylan håller sig borta.

Sitter nu här med en viss tomhetskänsla eftersom vi precis har sett sista avsnittet av The Walking Dead, säsong 2. Eftersom vi är för tröga för att ladda ner så får vi helt enkelt bärga oss tills säsong 3 släpps på dvd. Utan att spoila någonting så kan jag väl säga att det inte ser så ljust ut för de där stackare som överlevt zombieapokalypsen så här långt. Men mina favoriter Glenn och Daryl är i alla fall still alive. Puh. Nu väntar Sons of Anarchy säsong två. Fast där är ju alla helknäppa. Faktiskt kommer jag inte på någon som är ens det minsta sympatisk. Tycker mest att åååh, vad jobbigt, MÅSTE dom hålla på och mörda varandra och sälja vapen illegalt hela tiden, kan dom inte bara försörja sig på att reparera bilar och motorcyklar? Men det sägs att serien "tar sig" i säsong två och framåt, så vi får väl helt enkelt se tiden an. 

Har även fått låna åttonde och sista säsongen av Desperate Housewives, så just nu känner jag: IN YOUR FACE, OXVECKOR. Jag ska gå segrande ur den här striden.

RÖV

Och efter att ha legat och göttat sig på soffan ett bra tag så bestämmer man sig för att gå ut i köket och slänga ihop en liten delikat måltid bestående av rester. Och man tänker att det hinner man göra under första halvlek i VM-finalen i handboll och sedan kan man se andra halvlek medan man äter och heja fram de rödvita till seger över spanjorerna under tiden. Och så sticker man in huvudet mot slutet av första halvlek för att kolla hur det står, och möts av Robert Perlskogs ...en fullständig utskåpning av danskarna och inser att det där VM-guldet kanske är rätt så kört. Fast man vet ju aldrig. I handboll kan vad som helst hända, även om det står 18-10 i halvtid. Fast det ser ju onekligen ganska mörkt ut.

Och så samlar man ihop lite avfall och går ut till komposten. Och möts på trappan av snöflingor som dalar ner mot marken och redan ligger som ett äckligt täcke på bilarna. SNÖ? Jag såg ju fram mot plusgrader och barmark för farao.

Peppen på detta? Obefintlig. RÖV var ordet, sa Bull.

Tjo flöjt

Sitter i soffan och halvplågar mig med Allt faller, en studie i finsk stämning. Rätt bra, fast lite konstig. Pustar ut efter en helg i barnbarnens våld. Det tar på krafterna att bli dirigerad av små diktatorer när man inte är van. Bara helt simpla grejer som att bre en macka kan ju få oanade konsekvenser av gigantiska mått om man råkar göra det "på fel sätt". Fast allt gick bra, bortsett från när The Wendels jättestora smart-tv gick ner i något slags standby-läge och inte kunde fås att visa debilkanalen Disney Junior eller något annat heller, utan bara blängde svart och platt och liksom överlägset mot osmarta oss. Men DeeWee lyckades styra upp det via telefon, så krisen var inte så allvarlig som den skulle kunna ha blivit. 

Och följande vecka kommer PLUSGRADERNA. Har SMHI lovat åtminstone, fan ta dom om inte snön försvinner inom kort.

På Spåret vecka 4

Var inte ett dugg sugen på På Spåret ikväll faktiskt. Vi har missat ett par avsnitt och min man envisas hela tiden med att vi måste "titta ikapp" och det känns lite som ett tvång. En plikt, inte underhållning. Så det tror jag att vi skiter i faktiskt. Men hur som helst så bänkade sig Lag Soffan med tacos och rödvin och block och penna och hjärnan på högspänn när frågan Vart är vi på väg? kastades ut i vårt vardagsrum nu ikväll. Och bommade Palma totalt. Las Palmas, trodde jag lite tveksamt på ledtråden "sätter P för Emils mamma", men det ligger tydligen på Kanarieöarna och inte på Mallorca, som Palma tydligen gör. Trodde inte ens det fanns järnväg på Mallorca, så det hade jag nog aldrig kommit på. Det kunde ju inte ha börjat värre, men hoppet återkom när vi (=JAG) rakade in tre poäng på bläckfisksfrågan (melanin och sepia) som INGEN ANNAN KUNDE. Lidköping klarade vi på 6 poäng, men sedan vrålade jag LOS ANGELES på 10 poäng, på ledtråden "viss anknytning till Göteborg". Jag tänkte ANGered och Los ANGeles, fast här skulle man tydligen associera till "Änglarna", GAIS alltså. Jaja, skitsamma, det blev ju rätt i alla fall, och jag var först av alla! (viktigt). Däremot missade vi "Vem där"? helt och hållet, men å andra sidan var ju båda musikfrågorna plättlätta. Allt som allt skrapade vi ihop 31 poäng och fick se oss slagna av Cecilia och Hoa-Hoa (36 poäng), men klådde Marcus och Johanna (25 poäng), så vi är ändå hyfsat nöjda.

Ponnyakuten

Slöar i soffan framför kaminen och har precis sett de två första avsnitten av Ponnyakuten säsong 4. SOM JAG HAR MISSAT ATT DET HAR BÖRJAT, tack gode Gud för svt play. Nu var de två första avsnitten bara casting inför det riktiga Ponnyakuten, så man vet ju inte vilka som kommer med. Men generellt: Fan vad alla är kassa. Inte för att jag någonsin har varit någon starkt lysande stjärna på hästryggen, men jag stör mig sjukt mycket på hur det har blivit. Förr gick man på ridskola i hundratals år och det var kanske en av tjugo som möjligtvis lyckades tjata sig till en egen ponny efter cirka en evighet. Resten fick fortsätta rida en lektion i veckan och längta efter att få bli skötare och vara salig om man fick lov att vara med på någon liten klubbtävling någon gång per termin. Och om man skulle samla ihop tjugo av de där lyckligt lottade som fick en egen ponny så var det kanske en som fick en ponny som var riktigt bra, övriga fick kasa omkring på sina feta fjordingar, tjuriga russ eller gamla travare bäst de ville. Nä, nu kanske jag överdriver i hur låg ponnystandard det var på 70-talet, det är klart att det fanns bra ponnyer och att det var folk som var väldigt duktiga och framgångsrika. Men vad jag vill komma fram till var att de flesta av de här få lyckligt lottade som verkligen FICK en egen ponny, de fick liksom bara helt vanliga vardagsponnyer som det inte var något märkvärdigt med och som aldrig skulle vinna en enda tävling. Och det var ändå HÖJDEN AV LYCKA! Men nu verkar det vara mer så här: Man rider på ridskola ett par terminer, och sedan får man en egen ponny. Och den ska helst ha minst SM-meriter så att ungen kan ut och tävla med en gång. Alternativt skaffar man en unghäst med blåblodig härstamning som man tror att man ska kunna ta till de högre klasserna på nolltid. Och så flänger det omkring en massa orutinerade ungar på ponnyer som är så heta att de är fullständigt oregerliga, och då löser man det genom att sätta på ett skarpare bett eller ett par inspänningstyglar. Och så lyckas inte det heller, och då försöker man med en annan quick fix i form av Ponnyakuten, och så får ungen rida för Jan Brink och Daniel Zetterman och bli lite halvkändis på kuppen. MEN FÖR HELVETE. Gå på ridskola och lär er rida ordentligt istället, skriker jag från tv-soffan.

Eller vad säger man om en unge som söker till Ponnyakuten för att hon inte kan sitta ner på sin ponny i trav, och när hon inte kan det så blir hon så arg att hon skriker, svär och rycker sin ponny i munnen? Eller om en annan unge som använder sporrarna så mycket att det blir stora märken i sidorna på ponnyn (och så undrar man varför ponnyn stegrar och inte vill gå fram)? Eller alla ungar som bara vill hoppa och som fullständigt skiter i allt vad markarbete och dressyr heter, "för det är inte kul".

Såna ungar skulle ju ha ett fett kok stryk istället för att bli daltade med av Tobbe Larsson, kan jag ju tycka. Sådärja, nu är det sagt.

Det börjar med en knappnål. ELLER NÅT:

Så blev det åtminstone den 25, en milstolpe i vad som känns som världens längsta januari. Och då var det inte ens tomt på kontot, så min längtan efter att januari ska dra åt helvete är åtminstone inte pekunjära, vilket ju får ses som någon form av tröst i den här menlösa vinterdepressionen. Vet faktiskt inte vad jag ska kalla det här tillståndet annars.

Hur som helst. Räntan är låg nu. Inte bara låneräntan, vilket man välkomnar, utan även sparräntan. Men några kronor blir det ju ändå. som pytsas in på de olika kontona vid årets slut, och det är väl bara att tacka och ta emot. Men det enda som otacksamma jag kan tänka på är hur mycket det stör mitt ordningssinne. Är nämligen lite besatt av att det måste vara jämna siffror på kontona. Ja, inte lönekontot förstås, fatta vad jobbigt att alltid vara tvungen att handla för till exempel exakt 400 kronor, och hysteriskt jonglera med skattetabeller och övertid och obetald ledighet varje månad så att nettolönen blir snyggt avrundad. Så lönekontot får se ut hur som helst (så länge det inte är minus förstås), men på sparkontona ska det vara heltal som slutar på nollor, annars blir jag lite irriterad. Och helst ska det vara jämna tusental också. Om jag inte kan sätta in 1000 kronor på sparkontot så låter jag hellre pengarna stå kvar på lönekontot till typ ingen ränta alls än att sätta in till exempel 700 kronor på sparkontot. Detta funkar ju bra i vårt eget system där jag är finansminister och sitter och flyttar omkring pengar mellan konton efter eget tycke och smak. Men så kommer det en sån där ränteinsättning mot slutet av året och fuckar upp hela systemet så att man går in i det nya med helt ojämna siffror på sparkontona. Det är inte så att jag ligger helt och hållet sömnlös över detta, men idag har jag suttit och gjort helt anala uträkningar och fört över summor i stil med 1374,08 och 4883,01 kronor enbart för att det ska se snyggt ut på  kontona. Har nu frid i själen, åtminstone i det avseendet. 

Ibland känns det lite som att den här typen av fixa idéer är sådana som skulle kunna återfinnas hos psykotiska seriemördare. 

In your head

Vi knarkar The Walking Dead just nu. Har till min glädje fått se en (1) tjock zombie nu, men hans volym berodde nog mer på att han låg i en brunn och var helt uppsvälld och dan än på en bieffekt av the American way of living. Tord hade i och för sig en poäng när han framlade teorin att om merparten av zombierna hade varit överviktiga så hade det bara fått plats kanske två tjockis-zombies i bredd oavsett hur stor widescreen-tv man än hade, och då hade den visuella effekten av att det är så djävla många zombies överallt liksom gått lite förlorad om det hade varit ett litet huvud överst i varje hörn av tv.n och så två monstruösa kroppar som fyllde upp resten av bilden.  

Är lite kär i Glenn. Eller det är nog mer moderskänslor, för han ser ju ut att vara cirka tolv år. Tyvärr är jag ganska övertygad om att han kommer att dö inom kort, eftersom han är så himla gullig och sympatisk och snäll. Så rar och omtänksam! Är lite kär i Daryl också även om han inte är det minsta rar. Fast det är nog också någon form av moderskänslor, för även om han är en bad guy så beror det ju bara på att han aldrig har blivit älskad av någon på riktigt (förutom av mig då, som till skillnad från alla andra ser hans INRE KVALITETER). Tyvärr tror jag att även han kommer att dö. Gissningsvis efter att han utfört någon riktigt altruistisk gärning där han utan att tveka offrat sig för att någon annan ska klara sig, fastän det var det sista någon väntat sig. Det är bara präktiga smilfinkar som Rick och hans dryga unge som kommer att överleva allt, inklusive zombieapokalypsens alla vedermödor. Så tror jag, återstår att se om jag har rätt. Hoppas inte.

For fuck's sake

Amenförfan. Just när jag tycker att kroppen har börjat skärpa sig och samarbeta istället för att hålla på och tjura med muskelinflammationer och monsterförkylningar, ja då kom väl en liten låsning i ländryggen som en bonus och glad överraskning. NOT. Been there done that tillräckligt tycker jag, fast nu var det i och för sig ganska längesen. Men det betyder ju inte att jag inte har fyllt min eländeskvot när det kommer till skador och smärttillstånd, för det tycker jag faktiskt att jag har gjort med råge (ja, Gud, jag talar till dig nu). Så nu sitter jag här med värmedyna och hoppas på lindring och att Gud hör bön. Eller nåt.

Statusuppdatering: Boring

Näe vad jag är oinspirerad just nu. Till viss del beror det på att jag smälter en bit Williamstårta som jag åt på lunchen idag (efter att jag ätit mat alltså). Williamstårta består av ett ton sött och fett som kombineras med konstgjord päronsmak och en sådan tårta hade mer än väl räckt för att mätta en hel by på Afrikas horn i flera veckor. TYP.  Nu åt jag i och för sig bara en liten bit, men har ändå varit äckligt övermätt hela eftermiddagen och känner mig fortfarande helt däst fastän jag samtidigt är hungrig eftersom jag inte har ätit någonting på 8 timmar. Tricky.

Men i övrigt är jag mest trött på vinter, kyla, snö. Och plusgraderna ska tydligen låta vänta på sig enligt senaste utsagan från SMHI. Alltså, jag ska aldrig mer klaga över värme. Haha, skojar bara eftersom för varmt är ännu värre än för kallt. När det är kallt kan man vidta åtgärder i stil med klä på sig, elda brasa, ligga under duntäcke med sina taxar (Boris som har jättetjock päls vägrar) och sin man , eller åtminstone röra på sig. När det är för varmt orkar man ju ingenting, man kan inte sova, får ont i huvudet, orkar inte träna. Det enda som hjälper är att ta en kall dusch, men där kan man ju inte stå hela dagarna.

Det kanske inte är en slump att jag föredrar höst och vår framför sommar och vinter?    

Gåuppgåtilljobbetjobbajobbaätalunch, samma sak händer imorgon

Man går upp, klär på sig, skrapar rutor, åker till jobbet, jobbar, åker hem, skottar snö och sedan är det mörkt. MEN VAD ÄR DET HÄR FÖR DJÄVLA LIV EGENTLIGEN?

Mvh
Vintertrött_68:a

Steg för steg vecka 4

Rätt svar är: nallebjörn. Eller teddybjörn som det också kallas, uppkallad efter USA:s 26:e president Theodore Roosevelt (1858-1919) som en gång under en jakt i Mississippi vägrade att döda en infångad björnunge. Så nu vet ni det. Feel free to use the information to vinna att meningslöst pris.

The Walking Dead, en fortsatt kritisk granskning

Fy farao vad jag är trött på snö och kyla just punkt nu. Varje dag går jag in på SMHI:s hemsida och kollar om de inte är på väg snart. PLUSGRADERNA. Idag kollade jag först femdygnsprognosen och höll på att börja gråta. Bara minus så långt ögat kunde nå. Klickade fram tiodygnsprognosen, den som knappt är lönt att kolla på eftersom det ändras stup i kvarten, men man vill ju gärna se ljuset i slutet av tunneln, eller nåt. Och banne mig om det inte tändes ett litet ljus av hopp. På söndag: En plusgrad. I början av nästa vecka: Kanske TRE. Jag blev nästan obeskrivligt glad, kan jag ju säga. Alla vinternördar borde väl ha fått sitt lystmäte stillat vid det här laget, eller hur? Säg ja. 

Från det ena till det andra så har vi börjat kolla på andra säsongen av The Walking Dead nu. Eller vi har än så länge bara sett första avsnittet, men det började ju bra med att man visade två herrelösa hundar. Det efterlyste jag ju för ett tag sen. Fast nu blir jag lite: Jamen borde det inte finnas ÄNNU FLER? Men jag kan vara beredd att släppa det, det blev kanske för dyrt att animera in lite husdjur här och var i zombieapokalypslandskapet. Eller för krångligt att hålla reda på, för hundarna och katterna kanske skulle börja ty sig till människorna och locka till sig zombies på något sätt, de verkar ju attraheras av cirka ALLT. Eller så kommer det mer sånt längre fram.
Sedan tycker jag nog att zombierna har blivit lite mer...vitala i säsong två. Vad som är karaktäristiskt för en zombie är ju en väldigt långsam och hasande gångstil. Men de som jagade Sophia i skogen rörde sig ju som vilka halvslöa, men dock levande, svennetyper som helst, fast med lite sämre hy och hållning. Och vad var det här då? Okej, Sophia är försvunnen. Daryl och Rick letar. Möter en zombie, dödar den, tycker att liksom ser mätt och välgödd ut. Sprättar utan att tveka nämnvärt upp buken för att se...VADÅ? En intakt Sophia som ligger där och väntar på att få bli räddad? Varenda zombie har ju helt maniskt rivit och slitit sönder allt köttliknande de kan komma över och även om deras tandstatus har varit allt annat än god så borde Sophia hur som helst ha varit ganska söndermald och knappast igenkännlig om hon hade legat där bland zombieinälvorna. Yuck. ´
Sedan undrar jag också: Om en zombie nyss har ätit sig proppmätt så skulle den väl knappast ge sig på en människa bara för att den hojtar och visslar lite? Enligt min man, zombie-"experten", så äter ju zombies bara färskt, levande, kött, och de har ju mycket riktigt också ratat alla döingar som ligger och skräpar överallt, men då skulle de väl inte ödsla kraft på att döda någon om de var mätta och helt dästa och stinna i buken? Borde de inte mer...ligga och softa någonstans, smälta maten, chilla lite? Nä, för så gör ju inte zombies, eller hur? Knappt hann denna tanke tänkas förrän man stöter på en nätt liten skara walkers som sitter i en nätt liten kyrka långt ut i obygden och vegeterar i godan ro. Ända tills Rick & Co dyker upp och väcker tankar på färskt kött och hunger. JAMEN VARFÖR SATT DE DÄR? Alla andra är ju ute och strosar omkring helt rastlöst och irrationellt i jakt på föda. Min man föreslog att det kanske hade varit djupt troende i sitt förra liv, men det blir de väl inte mindre hungriga av i zombielivet efter detta, eller?

Efterlyser också TJOCKA zombies. En stor del av Amerikas befolkning verkar ju bestå av kraftigt överviktiga personer, men jag tycker inte riktigt att det återspeglas bland zombierna. Om Michael Moore hade fått regissera hade vi nog fått se en flock stönande fläskberg som kraftlöst raglade omkring och famlade efter chipspåsar och Cocacolaflaskor via gamla invanda reflexer som överlevt när zombieviruset brutit ner det mesta av hjärnbarken.

En annan sak som stör mig: Medan de letade efter Sophia så hittade de ett tält och därinne satt det en kille som hade skjutit skallen av sig. Och när de drog upp dragkedjan i tältöppningen så luktade det så äckligt att alla höll på att DÖ, de vände sig bort och höll händerna för munnarna och såg allmänt rent spyfärdiga ut. Men några scener tidigare så var det en unge som öppnade en bildörr till ett fordon som stått i gassande solsken i flera dagar och därinne satt det en döing, men ungen rörde inte en min, rynkade inte ens på näsan och det fanns INTE EN ENDA FLUGA.

Yeah right, så att säga. Men spännande är det.

Måndag hela veckan

Idag har jag varit på kurs med jobbet. Nu är jag helt sjukt hungrig, vilket rimmar ganska illa med att ha suttit på röven i åtta timmar. Då borde man ju ha förbränt typ tre kalorier på hela dagen, men min kropp bara: Nähädu, jag har faktiskt sprungit maraton idag, ro hit med maten. Vilket lur. Tror det är någon slags överslagshandling för att kompensera att man mot sin vilja måste omge sig med idioter i tid och otid. Lite oklart varför det skulle bli bättre av en stor måltid, men det är ju mycket som är oförklarligt. Till exempel hur folk beter sig. Helt allvarligt, om man, i det här fallet jag, slänger ur sig lite käckt kallprat om vädret för att bryta en tung och massivt jobbig tystnad under någon av de obligatoriska "bensträckarna" så kan väl folk för helvete SVARA och inte bara surblänga på en över sina cigaretter (jamen sluta rök för helvete, det är väl inte 1973 längre?) som om man var helt fläng i bollen som ens dristat sig att öppna munnen i deras heliga närvaro. ÄR NI HELT DJÄVLA DUMMA I HUVUDET ELLER?

Hade jag lust att illvråla, men mesig och väluppfostrad som man är säger man ju inte ett knäpp.

Söndagsfrid var det här

Det är något med oxveckorna som liksom suger musten ur en. Igår skulle jag mycket väl ha kunnat gå och lägga mig redan vid sjutiden på kvällen, men för skams skull höll jag ut över Stjärnorna på slottet. Gillar Ewa Fröling, så det var värt att titta på, men sedan stöp jag i säng, läste kanske tre rader i en bok och somnade sedan. Jätterockenroll.

Vaknade klockan nio i morse och kände mig utsövd och på hugget. Åt frukost, läste DN och gjorde bröddeg. Termometern visade alldeles okristligt många minusgrader, men det var bara att pälsa på sig och trava iväg ut i skog och mark med sina små vänner. När vi kom hem igen efter ett par timmar så hängde det Thomas Wassberg-skägg under taxmagarna, men det var inga sura miner för det.
Nu har jag bakat bröd, druckit te, löst korsord och snart ska jag se en svensk dokumentärfilm om lanthandeln i Torna-Hällestad på svt play. Är det så här det är att vara pensionär så är jag definitivt PÅ.    

Till och med Luther hade varit nöjd

Idag har varit en pelletsbärardag. Tre pallar med bränslepellets har burits från gårdsplanen runt huset och ner i pannrummet via ett källarfönster och en ramp. ASJOBBIGT är det i vanliga fall, och nu när snön ligger vit på taken och endast tomten är vaken så är det ännu jobbigare förstås, eftersom det är halt och dant. Men nu är det gjort och då sprider sig en känsla av extrem nöjdhet i detta hem. Tittar ut och ser stora Disneyflingor som sakta börjar dala ner från himlen och känner mig extra nöjd med att vi gjorde det idag och inte sköt upp det till imorgon så att man förutom pelletskånkande även fick snöskottning på agendan.

Som sagt. Till och med Luther hade varit nöjd.

Hanging on the telephone

Idag när jag var ute och gick så hittade jag en telefon. En såkallad ungdomstelefon (a k a smartphone) till och med, som låg i en snödriva strax utanför skolan här i byn. Jag föreställde mig snabbt att det var någon ungdom som varit ute och svirat (varför någon nu skulle vilja vara ute och svira på en trist skolgård i jäveljanuari, men man har ju själv gjort en hel del konstiga saker i sin ungdom så varför inte?) och tappat bort den, så när jag kom hem efter taxpromenaden så började jag peta fram information ur luren. Det finns säkert något listigt sätt att få fram telefonnumret, men jag är väl inte lika smart som en telefon då, så jag började bläddra i kontaktlistan istället. Tänkte att det kanske fanns någon "mamma" eller "pappa" som man kunde ringa till och berätta att man hittat deras avkommas telefon. Det fanns det inte, däremot  fanns det en "Älsklingen" med i kontakterna, så jag ringde upp och föreställde mig att få prata med en tonåring. Bara de inte hade hunnit göra slut mellan det att telefonens ägare tappade telefonen på fyllan så att jag skulle bli indragen in något djävla PS Sista sommaren - The Ankeborg Edition, tänkte jag innan mina tankar avbröts av att en kvinna i min ålder svarade med ett rätt snäsigt JAAA?, vilket inte riktigt var vad jag hade väntat mig. Jag presenterade mig lite käckt och frågade om hon hade någon nära anhörig som möjligen hade blivit av med sin telefon. Det uppstod ett par sekunders förvirrad tystnad, och sedan kom ett Jaa...det kanske är min sambo då eller? som om jag skulle sitta inne med svaret på den frågan (ännu värre var att min man sedan ifrågasatte varför jag hade ringt upp "Älsklingen", jamen vem skulle jag ringa istället då? Någon anonym "Lasse" eller "Krille" i telefonboken som kanske bara är avlägset bekant med telefonens ägare, eller den som med störst sannolikhet känner personen ifråga väl?).

Hur som helst så kom "Älsklingen" hit och hämtade det jag förmodade var hennes sambos telefon. Enligt hitta.se (som jag kollade av ren nyfikenhet) så skulle "Älsklingen" vara 42 år, men efter att ha träffat henne så skulle hon lätt kunna passera som 60 och dessutom som före detta pundare. Ni vet, mager och lite krum, stripigt gråsprängt hår, inget underhudsfett i ansiktet och en gles samling brungrå stumpar där andra har en tandrad. 
Ändå: Detta är någons "älskling". Undrar hur han själv såg ut, kan man ju undra, men det vill jag kanske vid närmare eftertanke inte veta.





 

Vad är det för en dag? Är det en vanlig dag?

Nej, idag är ingen vanlig dag för det är Remus födelsedag, hurra hurra hurra. I treårspresent fick han en avmaskningstablett inlindad i leverpastej och kärlek. Kanske inte så mycket att hurra för, men han blev glad ändå (eftersom han inte märkte tabletten).

Boris vaktar Remus, som här är 10 veckor.
TÄNK VAD TIDEN GÅR, som man brukar säga.

And I think I'm gonna write it on the walls of the world

Idag är en dag av huvudvärk. Jag har såna dagar ibland, lucky me liksom. Hjälper inte hur mycket värktabletter jag tar, om de inte är receptbelagda. Av de receptbelagda blir man istället trött, och det är ju för all del bättre än att vara utslagen, men känns ändå inte riktigt som ett kul alternativ.

Trots detta: Jobbade, susade hem, städade hela huset PLUS rensade i medicinskåpet, ett behov som liksom har pockat på ett bra tag. Inte för att vi har så sabla mycket mediciner precis, men det finns ju annat som man kan fylla ett medicinskåp med. Plåster till exempel, där är jag väl i det närmaste att betrakta som en grossist, såna lagernivåer som jag sitter inne med. Men så är det när man har begåvats med Kalle Ankafötterna från helvetet.  Jodåsåatt. Nä, men det fanns väl en hel del gamla grejer som bara stod och tog upp plats. Vet inte vad det är som gör att det liksom bär emot att slänga medicin (ja, jag menar förstås lämna tillbaks till apoteket), men det är väl nånting att det kan vara väldigt bra att ha, speciellt om jorden går under och tänk om man då fick en infektion (som Roland i Det mörka tornet när han fått fingrarna avklippta av humstriositeterna till exempel), skulle man då inte bli sketans glad av att ha några penicillintabletter från 2006? Eller varför inte Leos gamla astmaspray (hans astma växte bort för kanske 10 år sen)? Jag menar, NÅGON nytta gör det väl?
Fast så kan man ju inte resonera i längden om man inte bor så att man har väldigt stora lagerutrymmen och det har inte vi, så nu rensade jag alltså och känner mig mycket nöjd med insatsen. Slängde även ett paket flugfångare som av någon outgrundlig anledning fanns där. Alltså FLUGFÅNGARE, ni vet såna där skitäckliga bruna klisterremsor som man hade på landet förr. Vet inte var de kommer ifrån, men över min döda kropp att något sådant kommer att hängas upp i mitt hem.  

Noterade att Tengil och Katla har skaffat internet. Eller det har de kanske haft jättelänge, vad vet jag. Men när jag av en slump kollade på de trådlösa nätverksanslutningarna så hade det ploppat upp ett som hette TengilKatla bland de anonyma som annars brukar heta TeliaGateway-och-så-en-massa-siffror. Ja, eller för att vara korrekt så hette det som deras dopnamn då. Det lät som en ondskefull transa, inte något man behöver som närmaste granne precis. Dessutom trodde jag inte att de var så...moderna. Trodde mer de var såna som tog sina räkningar i näven och travade in på banken och ville betala med kontanta medel (och gärna skälla ut bankkassörskan för att de fått en hög elräkning eller nåt), men där ser man. 

Varje gång jag tänker på Tengil och Katla så går jag in på hemnet. Alltså de är ju svingamla, Tengil fyller ju för fan ÅTTIO i vår (har kollat på birthday.se) och Katla 78 framåt höstkanten till. Någon gång borde de väl ändå kasta in handduken och flytta till lägenhet, kan man ju tycka. Synd om dom nya grannarna förvisso, men vi har sagt att den dagen vi ser deras hus ligga ute till försäljning på hemnet så ska vi dricka helt oanständigt mycket champagne. Det lär ju inte bli i rappet direkt, eftersom det är en naturlag att goda människor får flytta hem (som man sa i det frireligiösa Småland när jag växte upp) i förtid medan de onda lever i evighet. Och visserligen är det något zombieaktigt och lite stelt över Tengils sätt att gå, men överlag verkar båda två oroväckande friska och krya. De kommer att överleva oss alla, om så jorden går under i en zombieapokalyps så kommer Katla att fortsätta att maniskt rensa ogräs och kratta i rabatterna. Och om det så stod en hel församling med "walkers" på uppfarten och stönade och tuggade på levande kött så skulle hon ändå bara fräsa etter och galla över att de drog in en massa skit på de Totex-impregnerade plattorna.   


Så att den där champagnefyllan lär gissningsvis dröja. Nu ska jag elda brasa och glo på tv med en tax på var sida i soffan.

Mi-hi-hinusgrader

Blev lite förvånad att de inte nämnde att Sven Hedin var den siste som adlades i Sverige i den sista ledtråden i STEG FÖR STEG idag. Men då hade det kanske blivit för lätt. Eller håller folk koll på sånt? Ibland säger jag saker som jag tror är allmänt känt, typ att Immanuel Kant föddes i Kaliningrad, och så sitter folk i min omgivning och har aldrig hört talas om Immanuel Kant* eller har en susning om var Kaliningrad** ligger***. Eller så börjar folk tralla på Gagnam Style och så sitter jag där som en fågelholk och har inte hängt med. Det kan vara så olika det där med allmänbildning.

I morse var jag först till jobbet. Det är jag i och för sig ganska ofta, men det är inte kul när det är för kallt, för då fryser hänglåset till grinden. Nu måste man inte öppna just den grinden annat än om man vill köra in med sin bil och snik-ställa den inomhus under dagen, men det ville jag göra idag. Och först på plats var jag också som sagt. Alltså var det jag som blev den lyckliga som fick dra av vantarna och stå och värma det jättestora och rikligt rimfrostigdekorerade hänglåset med mina bara händer ett par minuter i 17 minusgrader. Lucky me!

Jobbade och susade sedan hem åtta timmar senare. Fortfarande var det svinkallt, sådär så att snoret i näsan fryser till på ett enda andetag. Har nu precis kommit tillbaks från en tvåtimmars taxpromenad fram och tillbaks upp till Forsakar. Det tar inte två timmar i vanliga fall, men det är mycket i snön som måste undersökas, och så ville jag ta lite snygga bilder på is och sånt.

Halvfruset vattenfall

Det var snyggt, men KALLT, så nu sitter jag här och försöker tina upp. Jag frös inte precis när jag kom hem, men jag gjorde det fatala misstaget att ta en dusch efter promenaden. Det var bara det att min man hade duschat några timmar tidigare, och då öppnat vädringsventilen i badrummet på vid gavel och sedan glömt att stänga den igen. Så badrummet var iskallt. Med betoning på både is och kallt. Mina slapparkläder*****, som jag brukar ha på mig mellan dusch och sänggående, hängde i badrummet och var också iskalla. Att kliva ur en varm dusch till ett kallt rum och dra på sig kalla kläder = INTE SÅ JÄTTEBRA IDÉ. Sitter nu och huttrar framför kaminen och väntar på att isbitarna som klirrar omkring i blodomloppet ska smälta. Älskar våra gjutjärnskaminer nästan mer än livet självt. Eller det var kanske att ta i, men det är verkligen äkta kärlek. Särskilt idag, när termometern aldrig orkade ta sig över 12 minusgrader ens mitt på dagen när solen stod på. JÄVELVINTER. Ta slut någon gång då.


 

* Tysk****** filosof och allmän tråkmåns.
** Fram till 1946 kallat Königsberg, uppkallat efter den tjeckiske kungen Ottokar II av Böhmen. Kaliningrad är alltså en stad i den ryska exklaven**** Kaliningrad Oblast.
*** Inklämt mellan Polen och Litauen.
**** En exklav/enklav är en del av ett lands territorium som saknar landförbindelse med resten av staten. Typ Alaska, som tillhör USA men är omgivet av Kanada. Alaska är exklav till USA och enklav till Kanada.
***** 90 % av mina kläder är nog per definition att betrakta som "slapparkläder", men det här är mer typ "pyjamas". Sånt jag bara har på mig när jag är hemma och ingen som jag inte är gift eller nära släkt med ser mig. 
****** Hur kan han vara tysk, undrar ni kanske, när jag precis har skrivit att Kaliningrad ligger i en rysk exklav. Jo, men på 1700-talet, när Kant levde och verkade, så hette Kaliningrad alltså Königsberg och var huvudstad i den tyska provinsen Ostpreussen. 

Set the world on fire

Jaha, när jag vaknade i morse hade det kommit ett par decimeter snö. MEN TACK SOM FAN. Borstade fram bilen och det var som att rykta en ardenner. Minus hästmyset då. Mm, ibland saknar jag hästmyset i stallet och får motstå impulsen att ringa dit och skrika att JAG VILL BÖRJA RIDA IGEN. Då får jag tänka på intrigerna och personalproblemen och gödselavtalen och det övriga styrelsetråket, och att alla hästar ändå är stora halvblod där jag känner att jag kan inverka ungefär lika mycket som när jag sitter på sargen till ridhusläktaren, och sedan är jag nästan botad.

Körde till jobbet i sakta mak. I byn höll de som bäst på att ploga både trottoarer och parkeringen framför Konsum, men på stora vägen var det lite sisådär med snöröjningen. Mötte två (2) snöplogar, men det hjälpte ju inte mig som körde åt andra hållet. Men jag kom ju fram i alla fall.

Jobbade, körde hem, skottade snö, åt soppa och gick (GÅNGAVSTÅND is the shit) till tantgympan. Idag leddes det av en omänsklig gummivarelse som studsade runt i übertempo nonstop i en timme. Själva tantgympan går ganska bra (om man inte är så noga med koordinationen), men att inte få en enda paus känns tungt. Det är klart att man kan TA en paus, det är ju inte morgonexercisen i något nazistiskt arbetsläger, men man vill ju inte framstå som en vekling.


Lunkade hemåt igen efter passet, och sitter nu och slöglor på Farmen. Hatar 1. Paul och 2. Dolores så mycket att jag känner att blodtrycket stegras bara någon av dom är i bild. Jag trodde jag skulle haka upp mig mer på den blåsta stockholmsbruden, men hon framstår ju nästan som lite gulligt virrigt okunnig i jämförelse med de här två avskrapen av den mänskliga skapelsen. Det är väl så kallad bra tv då. Idag diskuterade vi i fikarummet om det till och med kunde vara att betrakta som någon form av träning, "för pulsen stiger ju".

Vill även avrunda med att gnälla över hemskt jobbig halsbränna som har pågått precis hela dagen idag och även lite igår. Jag har halsbränna kanske 4 gånger per år, så det är väl egentligen inget att gnälla över för det finns ju dom som har det värre. Men det är tradigt att ha den där brännande sura känslan, och alla såna där tuggtabletter man äter smakar fan och hjälper väldigt lite. Turligt nog brukar det gå över av sig själv efter ett par dagar, så det är väl bara att härda ut. Möjligen är det kanske inte till någon direkt hjälp att ha smällt i sig isterband med dillstuvad potatis flera dagar i rad, vilket jag har gjort. Skulle kanske satsat mer på någon form av "skonkost". Men jaja, nu är isterbanden slut så det löser sig väl förhoppningsvis. Over and out.

Steg för steg vecka 3

Jaha, känner lite att det är dags att leverera rätt svar i veckans omgång av STEG FÖR STEG, vilket är: Sven Hedin, denne gamle upptäcktsresande nazist som blev den siste som adlades i Sverige. Det kommer bergis i morgondagens ledtråd. Ja, inte att han var en gammal nasse, men att han var den sista som blev adlad.

Som vanligt gäller, givet att jag har rätt: Kom ihåg var ni hörde det först. Och om jag har fel: GLÖM var ni hörde det först.

Sven Hedin

None shall pass

Igår gick jag och lade mig i god tid och somnade som en stock med en gång. En stund senare kom min man och lyfte upp Hilding i sängen, varpå Remus, som redan låg där, kände sig kränkt och bestämde sig för att läxa upp Hilding en gång för alla, fast på ett lite skämtsamt sätt, vilket innebar att jag efter cirka 45 minuters sömn vaknade av att det pågick vild tax-wrestling bredvid mig. Så idag är jag rätt trött kan jag väl säga. Fast jag får väl skylla mig själv som inte säger åt dom att lägga av, vilket de hade gjort om jag hade bett dom, men tax-wrestling ser så himla roligt ut. Borde vara en egen sport där man kunde satsa pengar eller nåt.

Har grymma pms-cravings idag. Beklagade mig för min man och han började informera om allt onyttigt som fanns hemma (mörk choklad, nybakade kanelbullar, nybakade kakor, glass, vispgrädde, chokladsås). JAMEN DET VET JAG VÄL ATT DET FINNS. Grejen är ju att avstå. Att ha KARAKTÄR. Så till slut sa han lite halvsurt att då fick jag väl äta en apelsin då, och det kommer jag att göra inom kort. Känner mig lite som Gandalf när han står och stöter sin käpp i marken vid den där bron och vrålar YOU SHALL NOT PASS. Lite på den nivån är det.

Var på besök hos min kiropraktor efter jobbet idag och fick en OK-stämpel i röven. Nej, det fick jag väl kanske inte, men har i alla fall fått klartecken att börja löpträna igen. Alltså försiktigt. 3 km varav hälften löpning, hälften rask promenad är utgångsläget. Återbesök om en månad för uppföljning. Håll nu alla tummar för att mitt sketna måndagsexemplar till kropp håller för detta nu. Har ju anmält mig till både Humlestafetten och Tjejmilen och Hundlöpet i år, så nu får det fan i mig vara färdigskadat. Med tanke på hur de senaste 4 åren sett ut borde min skadekvot vara fylld för åratal framöver, men det finns uppenbarligen ingen rättvisa i den här världen.

Nä, om man skulle ta och äta den där apelsinen nu då.

When the ship comes in

Sitter här och slöglor på handbolls-VM. Som är precis meningslöst eftersom Sverige inte är med, så det är väl ungefär allt som jag kommer att blogga om detta, såvida inget direkt spektakulärt händer. Nu blev det i och för sig en utvisning efter bara 40 sekunder i matchen Tyskland - Tunisien, och det har jag nog aldrig varit med om tidigare. Det här domarparet måste vara stentufft.

Har varit rätt så flitig idag. Först två timmars promenad med taxarna, sedan bakade jag bröd och kanelbullar. Därefter diskade jag alla skålar och formar och sedan drack vi kaffe och löste korsord (HEJ PENSIONÄR). Sedan kollade jag på veckofinalen i Farmen, och min man gick ner i källaren och snickrade fågelholkar. Eller det är vad jag tror i alla fall. Filmen Tillsammans har verkligen förstört en hel generation, för det går inte längre att säga att ens man går ner i källaren och snickrar lite utan att det genast blir associationer till gömda porrtidningar. I alla fall. Jag lagade mat och sedan åt vi och kollade på Allt faller på TV4 Play, vilket kändes ungefär sådär svettigt skämskuddejobbig som alla påstår. Lite oklart vad syftet med denna produktion är, men det ger sig kanske.

Egentligen hade vi tänkt kolla på vårt nya knark, The Walking Dead. Men vad snopna vi blev när det visade sig att sista skivan i boxen bara innehöll extramaterial och inga avsnitt. Jamen hur intressant är det att höra några skådespelare sitta och prata om sina insatser och vad de tycker om motspelarna och regissören och serien? (Jätteointressant). Om det åtminstone hade varit bloopers med i extramaterialet, men det var det inte. VÄRDO. Så nu har jag varit inne på CDON och gjort en liten beställning så att vi står oss genom oxveckorna. Förr åt vi nästan alltid middag vid matbordet, nu gör vi det nästan undantagslöst framför tv:n. Vet inte om jag tycker det är till det bättre eller till det sämre och det stör mig. Att jag inte vet vad jag tycker om det alltså. Dagens i-landsproblem är härmed redovisat. Over and out.

These boots are made for walking, NOT

I morse när jag gick ut på taxpromenad så kände jag av ett litet skoskav på hälen, men jag tänkte att vad fan. Här hade jag ju spetsat in mig på att vara ute och strosa ett par timmar och paradoxalt nog kändes det övermäktigt jobbigt att gå tillbaks efter plåster. Så jag bet ihop och travade iväg min 8-kilometersrunda. Sen kom jag hem och tog en titt på eländet.

Det hade kommit blooooood. 

SMÄRTAN!

Och nej, jag hade inga nya skor utan ett par som jag har travat ett antal mil i. Så här är det alltså att ha fötter som designats i Ankeborg. Ens skor blir aldrig "sköna och ingångna". Man kan ju hålla sig för skratt om man säger.

Lördagskväll

Idag fick jag ett ryck och bakade. Vi brukar alltid ha NÅGOT hembakt hemma (ja, var skulle man annars ha det?), men monsterförkylningen som förstörde julledigheten har på något sätt förstört alla rutiner kring huslighet. Vi städade inte, vi livnärde oss på typ varm smörgås och pizza och ingenting blev bakat på flera veckor. Men nu styrde jag upp det och fyllde upp kakburkarna med kolasnittar och det som andra av någon outgrundlig anledning kallar "kärleksmums" men som i min familj alltid hetat "Ingers kaka". Imorgon blir det en omgång kanelbullar ihop med veckobaket av bröd. Gött.

Nu har vi ätit isterband med dillstuvad potatis och snart börjar Stjärnorna på slottet. GÖTT.

The Walking dead efter några avsnitt

Vaknade i morse till ljudet av snöplogen ute på stora vägen. Det är förstås ett gott tecken, att civilisationen består och att världen inte har gått under i en zombieapokalyps. Men det betyder också att det har snöat. Jag är SJUKT trött på snö. Men det hjälpte ju knappast att ligga kvar i sängen och önska sig vår, vi fick ändå gå upp och ut och skotta. Fast det var pudersnö, så det var väl ändå ganska lindrigt. Och i jämförelse med en zombieapokalyps är det ju ingenting.

Vi har som sagt fastnat lite i The Walking Dead. Den är spännande, fast jag tycker nog så här efter en fem-sex avsnitt att det är dags att stanna upp och göra en kritisk granskning. Till exempel:

1. Varför finns det inga djur, förutom fåglar, fiskar, en häst (som zombierna åt upp) och ett rådjur (som en annan zombie åt upp)? Rent logiskt borde det finnas drösvis med herrelösa hundar och katter som strövar omkring överallt. Min man menade på att de också skulle ha blivit uppätna av zombier, men det känns ju helt orimligt. Möjligen skulle Usain Bolt klara av att springa ifatt våra taxar när de sticker iväg efter en hare om han är snabb i starten, men genomsnittsmänniskan klarar det verkligen inte, och de flesta hundar har längre ben än taxar och springer betydligt fortare. Och alla som har försökt fånga en katt som inte vill låta sig infångas vet att det inte går. Att hundar och katter inte skulle kunna springa ifrån långsamma zombies är alltså helt uteslutet. Och varför fanns det en HÄST i en hage i första avsnittet? Varför hade inte zombierna ätit upp den, om de nu har ätit upp allt annat?
2. Alla döda människor som ligger i högar överallt, t ex utanför sjukhusen och utanför smittskyddsinstitutet och såna ställen? Vad har de dött av och varför har de inte blivit zombies? Och varför äter inte zombierna upp dom? Min man (zombie-"experten") sa att det var för att zombies bara äter färskt kött, men om det nu är så djävla ont om mat så får de väl för bövelen se till att inte vara så himla kräsna. Och är det ingen av de levande som har något luktsinne kvar? Det är skitvarmt, solen gassar, svetten flödar och liken ligger i högar. Ändå går folk omkring och uppför sig helt normalt när det i verkligheten borde stinka AS. 
3. Och sedan undrar jag också, om det var så framgångsrikt att smörja in sig med zombie-inälvor att man kunde gå omkring helt omärkligt bland zombies, VARFÖR GÖR DE INTE SÅ FLER GÅNGER istället för att riskera livet både avigt och rätt. Okej att det var en rätt äcklig metod och att den inte fungerade när det regnade, men hallå, det är väl bättre än att bli uppäten av en zombie och det regnar ju inte jämt. Lite PLANERING här, tack.
4. Sedan undrar jag varför det var så SABLA viktigt att åka tillbaks till Atlanta och hämta den där väskan med vapen som Rick inte hann få med sig när han blev attackerad av zombies och blev räddad av Glenn. Väskan låg för övrigt kvar på exakt samma ställe, men EXAKT när de skulle hämta den ett antal dagar senare så kom det ett gäng andra överlevare (se punkt 4) och skulle hämta den EXAKT samtidigt. Det vore ju kanske mer naturligt att Rick och Glenn kom tillbaks och bara: Sablar, väskan är borta. Men då undrar jag: Atlanta, det är väl ändå en ganska stor stad? (Det var det i alla fall i Borta med vinden). Borde det inte finnas ETT ANTAL vapenaffärer och polisstationer dit man skulle kunna åka och liksom förse sig, bunkra upp ett rejält lager, istället för att hålla på med den här djävla väskan som att det var DET SISTA HALMSTRÅET TILL ÖVERLEVNAD? Va? Va? Va? 
5. Ja, och så det här tuffa gänget med extra svintuffa Guillermo i spetsen, de som skulle ha väskan med vapnen, och när de inte fick den så tog de Glenn som gisslan och utlovade att blodet skulle flyta om de inte fick väskan (DEN ENDA) med vapen. Var det inte lite...långsökt? För sedan visade det sig ju att det var extremt goda och altruistiska människor som skötte ett helt djävla ålderdomshem, där självaste "G" (Guillermo) var föreståndare. Vad skulle den här kidnappningsgrejen vara bra för? 
6. Och så det här med maten. Alltså ALLVARLIGT. Varför lägger de ner en massa krut på att fiska och jaga när varenda matvaruaffär i landet ju borde kunna förse den här handfullen med överlevare med konserver och torrvaror och drycker och vin och sprit i överflöd i åratal framöver.

Ja, det är lite sånt här jag går och funderar över när jag skottar snö.

På spåret vecka 2

Det är ett rätt så slokörat Lag Soffan som slickar sina sår efter ett svidande nederlag (20 p) mot Johanna Koljonen och Marcus Birro (29 p) och Ellinor Persson och Dick Harrysson (36 p). Vi inledde hyfsat med att klippa både Detroit först av alla, och jag överraskade med att känna till nationaliteten på en namngiven fotbollsspelare och kunde därför ro hem Sofia, men däremot gick vi helt bet på Berlin eftersom vi var övertygade om att det var i Sverige. Och sedan var det klent bevänt med Berlinkunskaperna i allmänhet ("den stora shoppinggatan måste vara Unter den Linden, för på Kurfürstendamme är det bara knark och horor, så var det i alla fall i Vi barn från Bahnhof Zoo") (JA, det var jag som kom med denna lysande slutsats, men allt jag kan om Berlin kommer från den boken/filmen). Och vi kunde inte ett skit på musikfrågorna och missade Vem där? Så näe, det här var ingen bra omgång, MEN jag redovisar den ändå för att visa min mänskliga sida.

FUCK! Sagt av min omänskliga sida.

Livets efterrätt

Alltså, jag är ju inte alls partisk eller så. Men jag tycker nog att Oliver eventuellt kan vara världens GÖLLIGASTE bebis just punkt nu.

Sötprinsen!

Svänger ett gäng

Här sitter jag och lyssnar på Svänger ett gäng, som är Lalla Hanssons cover på Dire Straits Sultans of Swing. Måste säga att Lalla har gjort en hel del klämmiga covers, om någon nu mot förmodan har missat det. Jag är sist i Sverige, eventuellt hela världen, med Spotify. Alltså verkligen SIST, för jag använder det inte alls. Provade en gång, men jag tyckte liksom inte att jag hittade en enda låt, vilket kanske säger mer om mig och min musiksmak än om Spotify. Youtube däremot...mmm. Där finns ju allt. Och då menar jag ALLT. Utom Balladen om 70-talets största rockband med Magnus Uggla, den har jag bara lyckats hitta i en jättesumpig skolorkesterversion. Men det är väl undantaget som bekräftar regeln, eller nåt.

Fick ett mycket DÅLIGT besked i postlådan idag. Jag har nämligen en tandläkare som både är världens bästa tandläkare, samt, som en liten bonus, är mycket lik Dr Kovac i Cityakuten. Det har man i och för sig inte någon större glädje av eftersom större delen av hans ansikte täcks av ett munskydd större delen av tiden man är där, men ändå. Det är inte fy skam. Men det viktigaste är att han i det närmaste har botat min tandläkarskräck. Det är ju fortfarande inte kul, men jag sitter i alla fall inte och kallsvettas med en vilopuls på 200 slag i minuten längre, utan kan till och med lite avslappnat bläddra i en tidning i väntrummet. Alla förstår ju att det här är en bubbla som förr eller senare måste brista, och idag fick jag mycket riktigt ett brev från honom där han berättade att han hade flyttat TILL ÄNGELHOLM. Ängelholm är väl typ Skånes rövhål, fattar inte hur man kan välja att flytta dit frivilligt. Fast det kanske inte var frivilligt, sånt får man ju inte veta i ett massutskick men jag ska nog fan luska ut sanningen. Nu har han i alla fall helt känslolöst lämpat över mig till en av sina kollegor, och denna kollega VET jag enligt en mycket säker källa (Liselott) att hon är "hårdhänt som fan". Och Liselott är en hårding, medan jag däremot är mesig och superkänslig i munnen och tycker nästan att det gör ont att borsta tänderna. Vill ABSOLUT INTE gå till någon djävla tandläkar-Mengele och kollade hur långt det är till Ängelholm härifrån, eftersom Dr Kovac/Judas skrev att man givetvis var välkommen att "följa med honom till Ängelholm" (åh vad sugen man blev...NOT) och att han skulle se det som "mycket hedrande" om någon ville det. Det är drygt 12 mil enkel resa, och det avgjorde saken till snålhetens fördel. 24 mil för ett tandläkarbesök är INTE okej ens om det bara är en gång per år. Återstår nu alltså bara att ringa och be att få någon annan av kollegorna. Helst utan att de frågar varför, och helst utan att jag ska behöva svara något som innefattar orden "hårdhänt" eller "det ska väl du skita i". Det blir nästa veckas bekymmer, vi får väl se hur det går.

Vi kom in till Birmingham en kväll när solen ramla' ner, den fräste till i vattnet och sen sjönk den som en sten

Idag är det torsdag, vilket är lika med städdag här i Casa de Kalle Anka. Städade förutom det vanliga även kylskåpet, eftersom det har luktat lite lurkigt därinne ett tag. Inte jättemycket, men lite svagt sådär. Kunde dock inte hitta någon direkt orsak, inga mögelkolonier eller slemmiga skräcksaker som kom vandrade hand i hand och av egen kraft, sjungandes gamla tyska visor i moll. Får väl hoppas att det räckte med att ta ut alltihop, diska alla hyllor och ställa tillbaks nästan allt igen. Snyggt blev det i alla fall.

I morse snöade det igen! Blev på så sjukt dåligt humör att det nästan inte går att beskriva, även om det kanske är helt realistiskt att det snöar och är kallt när vi inte ens har kommit till mitten av januari än. Men jag vill ha gröna fält och sådär en åtta plusgrader ute i januari, vad sägs om det?

Precis när jag skrev det ovanstående så blev det strömavbrott och allt blev kolsvart utom min Aladdinaskstora laptop som fortsatte att sprida ett hemtrevligt litet sken. Precis när jag masat mig upp ur soffans oemotståndliga djup och tänt värmeljusen på bordet så kom strömmen tillbaks igen, så det var ju väldigt lindrigt. Funderar på om det var ett slags bud från Gud Fader själv. Kanske satt Han där i sin himmel och härsknade till över att jag klagar på vädret som han har bemödat sig lite extra med just idag eftersom majoriteten av folket här i södra Sverige går omkring och gnäller över att det är så grått och trist. Fast resten av byn var ju också strömlös, så det var nog snarare något jordiskt fel.

Och slutligen, är jag den enda människa på hela jorden som aldrig har hört låten Gagnam Style? Jag har hört folk prata OM den, jag vet att det är typ det mest sedda Youtubeklippet i mannaminne, och idag på P4 så pratade dom om att det nu har gjorts en svensk skojvariant som hette Gagnef Style. Och så spelade man en trudelutt som uppenbarligen var originalet, och så sa Lotta Bromé ungefär så här: Ja, den här låten är det väl INGEN som har missat, den har väl alla hört...och jag som aldrig har hört varken Gagnam eller Gagnef Style kände mig lite utanför och missförstådd. Vafan, jag som har gått från att inte lyssna på radio alls till att lyssna på P4 både när jag kör till och från jobbet VARJE DAG, bara för att jag ska kunna "hänga med" lite i vad som händer. Men det hade man uppenbarligen inget för, så jag vred ner volymen på noll och sjöng låten Birmingham med Hoola Bandoola Band för att muntra upp mig själv. Den bara kom till mig där jag satt och puttrade fram på väg 9/19. Kanske inte det mest sedda klippet på Youtube dock, men sånt är ju inget jag hakar upp mig på.

Dagen efter pt 2

Alla vet ju att den träningsvärk man känner morgonen efter man har tränat inte är någonting mot den träningsvärk som smyger sig på framåt kvällen dagen efter man tränat. Eller det kanske alla inte alls vet, men det kändes som ett bra sätt att inleda en mening på. Känner mig hur som helst halvt om halvt invalidiserad nu, och innan idag, när barn och barnbarn var här, så kände jag mig faktiskt som en äkta mormor, det var bara gungstolen och en stickning som saknades. Eller det är kanske mer attribut som man förknippar med Norman Bates' mamma, och så långt har det inte gått med mig riktigt än.

Sak som stör mig extremt mycket just punkt nu: Folk som frågar om man "har tid med en sak" och man säger att man inte har det just nu, men att vi kan ta det efter lunch eller imorgon eller nästa vecka eller när man nu råkar ha en lucka, kontentan är i alla fall: senare, och de säger "javisst, okej" och SEN BÖRJAR DE ÄNDÅ BABBLA OM DET och man måste ödsla ÄNNU mer av den tid man inte har med att lyssna på dom och sedan säga igen att man inte har tid utan vi får ta det då och då. Exakt VAD i ordet nej är det som ni inte förstår? 


Ja, det var väl allt för stunden. Snart börjar Farmen. Äntligen ska jag få känna mig lite normal. Snark.

Dagen efter

Måste säga att det kändes otroligt lyxigt att traska iväg till sin tantgympa igår. Bara att ta träningsskorna i handen och traska genom byn och vara framme på sådär fem minuter istället för att packa in sig och väskan i bilen och köra iväg, köra bil i flera mil, hitta parkering, träna-träna-träna och så upprepa samma procedur i omvänd ordning. Ett träningspass på 45 minuter blir liksom en helkväll på det viset, och det var den huvudsakliga anledningen till att jag gjorde slut med rikemansgymmet i Åhus city. Så igår gick jag där och mös för mig själv över förnämligheten med gångavstånd. Mmm...gångavstånd.

En timme senare släpade jag mig samma väg hem igen och undrade vem i helvete som varit så korkad och placerat en by på ett ställe där precis allting lutar och där alla backar går uppför vilket håll man än väljer. Va? Va? Va? Ja, det var jobbigt med tantgympa. Igår gjorde jag nog fler armhävningar än jag gjort sammanlagt under hela 2012. Och allting gick liksom i ett hela tiden, det fanns inte ens tid att dricka en klunk vatten mellan övningarna och det var överlag ett djävla tempo på allt. För mig, som först haft en dryg månads vila på grund av muskelinflammation i höften och därefter legat som en död sill i tio dagar på grund av monsterförkylning, fick ordet "rivstart" en helt ny innebörd. Det här med snabbhet är ju inte riktigt min grej, åtminstone inte i kombination med uthållighet. Av haren och sköldpaddan är jag definitivt sköldpaddan. Men någon ska ju vara det också.

Sammanfattningsvis så här: Det var inte den roligaste träningen. Men det var väl ändå rätt okej, åtminstone när det inte kostar mer än 500 spänn för en termin. Och idag har jag träningsvärk i armar, axlar, mage, lår samt röv, vilket är SÅ DJÄVLA GÖTT. Mmm...träningsvärk. Då vet man att man lever.

Idag skulle Elvis Presley ha fyllt 78 år om han inte hade knarkat ihjäl sig vill säga

Min man har någon slags förkärlek för att vilja lära sig spela olika instrument. Förut var det banjo, nu är det fiol. Antar att man ska vara glad för att han inte får för sig att vilja spela säckpipa, men varken banjo eller fiol är någon sinekur vare sig för hörseln och ens mentala status. Banjo är ett djävulens instrument som ensam ger ifrån sig mer ljud än när ett pubertalt garageband framför en stapplande version av Honky Tonk Woman med volymen på max. Och nu har jag hört "Björnen sover" trevande gnisslas fram med hartsad stråke i timmar och känner att helvetet mycket väl kan vara konstruerat på det här sättet. Alltså inte alls evigt brinnande eldar och ondskefulla djävlar som plågar en från bittida till sent, utan mer att tvingas lyssna på en ostämd nybörjarstråkorkester som försöker spela ihop sig efter bästa förmåga.

Jaja. Sitter nu i alla fall och laddar för FRISKIS & SVETTIS-premiären ikväll. Är sjukt nervös. Vet knappt var man går in någonstans. Gympasalar brukar vara så djävla lömska med massor av korridorer och dörrar överallt, och varje gång man tror man har letat sig in till själva centrum har man ändå bara hamnat i något mörkt rum där det står ett par plintar och samlar damm, eller kommit in i ett omklädningsrum för motsatta könet. Men det är ju inte det värsta, till och jag tror mig väl om att kunna ta mig in i en gymnastiksal, utan det är själva tantgympan som skrämmer! Som jag minns det så gick det liksom i stora drag ut på att röra sig i takt till musik samtidigt, och är det något jag är kass på så är det att röra mig i takt till musik samtidigt som andra. Det klarar jag ju knappt ens av när jag är full. Just nu framstår det här med att börja träna på FRISKIS & SVETTIS som en väldigt dålig idé. Nästan så att jag ångrar att vi flyttade hit, kunde vi inte bott i stan istället så att man hade kunnat fortsätta gå som barn i huset på ett helt normalt gym och träna helt vanliga saker som inte kräver att man är svensk mästare på koordination? Men nähä, det här är landet och det är tantgympa or die.  Återkommer med en rapport om jag överlever skammen.  

Nästan som reklam

Fick idag förnedra mig och kontakta FRISKIS & SVETTIS och bara: "ööh alltså, jag har köpt ett träningskort på nätet, hur får jag själva kortet"? och dom bara "du måste komma hit och hämta det". (Och här kan man undra hur jag trodde att det annars skulle gå till, och svaret är att jag trodde att de kanske skulle skicka hem det med post). Med "hit" menades alltså själva modersvulsten av denna djävulsorganisation, så det var bara att slinka inom efter jobbet och humma fram sitt lilla ärende till en überhurtig kille i tjugoårsåldern som glatt tjoade att nu skulle det tas kort och innan jag visste ordet av så hade han zoomat in mig med en kamera, knäppt av och fått någon printer att spotta ur sig ett plastkort där jag blänger mot världen under FRISKIS & SVETTIS-loggan med ett synnerligen bistert uttryck mellan min 21-millimetersfrisyr och min gröna jacka. Det var bara en basker som saknades, så hade jag kunnat åka med en väpnad styrka till Afghanistan. Som om inte det här med att träna på FRISKIS & SVETTIS är tillräckligt pinsamt, det är är alltså dessutom det här kortet jag ska gå och flasha med när jag framöver kommer att sammanstråla med byns övriga tanter i skolans gympasal. JAMEN SKITKUL.

Nu ska jag smälta detta medan jag tittar på FARMEN. Känner att dom verkligen har lyckats maxa castingen, jag har gått från "för trög för att förstå hur det funkar på FRISKIS & SVETTIS" till att känna mig hyperintelligent redan innan den första reklampausen.

Steg för steg vecka 2

Ett skott från höften igen eftersom jag bara har hört första ledtråden (och googlat lite), men jag gissar att rätt svar är "orre".

This guy, alltså

Feel free to use the information, men kom ihåg var ni hörde det först.

The Walking Dead, första intrycket

Har nu sett första avsnittet av första säsongen av The Walking Dead. Känsla just nu: Läskig. Fan vad obehagligt med liksom miljoner zombies som bara hasar omkring och vill äta ens kött. Fast...en zombie är ju i praktiken så gott som död? Och då bör ju ämnesomsättningen vara så gott som obefintlig, så jag fattar inte varför alla zombies är så djävla hungriga hela tiden. På kött. Men, tja, om alla zombies var nöjda med att tugga i sig bröd och linser i livet efter detta så skulle det väl inte bli någon The Walking Dead eller någon annan zombiefilm heller. Fel av mig.

Fast ändå. Om man nu vaknar upp ur en längre tids medvetslöshet, som polisen gjorde, och upptäcker att det har varit en zombieapokalyps under tiden och att alla människor man känner antingen är a. döda, b. zombies eller c. försvunna, skulle man inte då, när man till slut träffar ett par personer som varken är a. döda, b. zombies eller c. försvunna, liksom insistera på att "nu djävlar håller vi ihop"? Skulle inte tillvaron i sig vara så skitläskig att man skulle klamra sig fast vid snudd på den dummaste personen i universum, så länge personen ifråga inte var a. död, b. zombie eller c. försvunnen? Det tycker jag, men i The Walking Dead skiljs man gladeligen åt efter ett par dagars överlevnadskamp i zombieapokalypsens anda för att den ene måste leta rätt på sin fru och son (förståeligt) och den andre "inte känner sig riktigt redo att gå vidare än" (någon mindre förståeligt). Men, ja, återigen hade det väl inte blivit någon The Walking Dead eller någon annan zombiefilm om alla bara sejfade hela tiden SOM JAG SKULLE HA GJORT.

Strax: Middag och avsnitt två.

Sweet Sunday

Tjahapp, nu sitter man här och suger ut det sista av sin ledighet. Bakar bröd gör jag också, som alla söndagar. Fast jag har inte gjort det sen någon gång innan julledigheten började, så det där med "alla" känns ju lite överdrivet just nu. Men i normala fall så.

Vi såg färdigt Brottet 2 igår. Sjukt bra serie, men jag blir lite konfunderad hur sjutton allting hanns med på bara typ 10 dagar? Det var ju ändå en hel del pyssel och arrangemang med alla mord. Inte bara "pang, du är död" och sedan rusa därifrån, utan det skulle ju riggas med sprängämnen, filmas meddelanden, hittas på villospår, lämnas kryptiska budskap och fan vet allt. Känns lite osannolikt att mördaren skulle få till all den där egentiden när h*n var tillsammans med andra människor nästan jämt. Men ja. Svinbra serie oavsett. Läste att Brottet haft högre tittarsiffror i England än Mad Men. Vilket i och för sig inte säger ett dugg om hur bra Brottet är eftersom Mad Men är cirka den trökigaste serie jag har sett. Det händer ju ingenting mer än att alla sitter i möten och dricker sprit på arbetstid. BORING. Tacka vet jag Brottet. Inte en död sekund.

Nu ska vi börja se The Walking Dead som min man fick i julklapp av The Wendels. Vi hoppas mycket på detta. 

Hey ho, let's go

Jaha. Det är bara att konstatera att den långa julledigheten som till stora delar åts upp av monsterförkylningen från helvetet nu oåterkalleligen går mot sitt slut. Nu när det äntligen börjar kännas som att det är hopp om livet och man inte bara vandrar omkring i ett djävla töcken och knarkar Treo och nässpray, ja då är det i princip dags att gå till jobbet. EN DAG KVAR BARA. Försöker att inte vara bitter och lyckas väl bara sådär. Laddar dock nu för en deluxe-lördagskväll. Kokar lyxig fisksoppa, bakar vitlöksbröd, korkar upp gott vin, laddar för sista avsnittet av Brottet 2. CARPE FUCKING DIEM, om man säger.

HAIR! Not for me!

I några dagar eller kanske veckor har jag liksom liksom halvfunderat lite på att "låta håret växa ut". Kanske till och med "skaffa en frisyr", istället för att bara ställa in klippmaskinen på 21 mm och skala av allt med jämna mellanrum för att det är så himla 1. enkelt 2. skönt och 3. billigt. Vet inte hur jag tänkte här i mina halvfunderingar, eftersom jag i det närmaste hatar att ha långt, tjockt hår som blir som en extremvarm yllemössa så fort temperaturen går över fem plusgrader. Utöver att jag aldrig har ork/lust/tid att pyssla med att piffa och föna samt hålla på med PRODUKTER heller. Men nu har det gått ett tag sedan jag sist klippte mig, och då började jag ändå leka med tanken. Föreställde mig hur jag skulle se ut i olika frisyrer och så. Om jag skulle palla att träna med halvlångt hår som hänger ner i ögonen. Såna saker.

Men i alla fall. Innan idag så var jag ute i potatislandet och grävde upp lite av det bruna guldet till kvällens middag. Kom in och var ganska så stelfrusen, för nu vankas det minusgrader igen, så jag bestämde mig för att tända en brasa. Vi eldar delvis med hampa. Det finns många fördelar och typ en nackdel, och det är att i botten av varje säck så blir det en massa bös eftersom de här hampabriketterna inte är jättehårt sammanpressade. Nu hällde jag det som var kvar i en säck, inklusive då några liter bös, i kaminen, där det redan låg i runda slängar tiotusen hopknölade snytpapper, en pizzakartong och lite annat lättantändligt. Satte mig framför kaminen med öppna luckor och tände på och väntade lite så att det skulle börja brinna ordentligt. Det gjorde det. WOOOOOOSCCCCCHHHHHHH, sa det när syre, värme, tiotusen snytpapper och några liter hampabös förenade sig och momentant fattade eld samtidigt som lite tyngre vedträn som jag lagt överst ramlade ner och gjorde att ett fyrverkeri av gnistor spreds över (en liten del av) golvet och (en stor del av) mig.

Så att vi kan väl säga som så här. Den där "frisyren" som jag funderade på att skaffa känns inte längre så aktuell.

Mvh
/Jättekort_lugg_68

Till havs

Idag tog vi oss samman, lastade in hundarna och oss själva i bilen och puttrade ner till Haväng för att andas lite frisk luft. Herren var nämligen generös och bjöd både på blå himmel, sol och plusgrader, och då är det nog i det närmaste kriminellt att sitta instängd bakom sina (i solskenet uppenbart pinsamt otvättade) fönster och dega i tv-soffan, oavsett hur förkyld man är.

Verkeån möter havet = snyggt

Tyvärr var vi långt ifrån ensamma nere på Haväng, vilket förtog en del av tjusningen. Egentligen ska man bara åka dit när det är pissväder, då har man garanterat hela stranden för sig själv. Vi strosade i alla fall en bra bit utmed stranden, såg sjukt mycket bananer ligga och skräpa på stranden och fantiserade om att en bananbåt förlist någonstans i närheten. Fast det var förmodligen bara en barnfamilj på picknick som gått överstyr.

Se till höger om flytgrejerna. Fullt med svarta bananer.
Så såg det fan i mig ut lite varstans.

Hilding tyckte bananerna var spännande att hitta,
men de smakade bara "sådär".

När vi åkte hem igen så stannade vi vid Ica i Brösarp för att handla. Kom på att jag/vi behövde fylla på det raskt sinande förrådet av huvudvärkstabletter och nässpray, och tänkte att "Gud vad smidigt det är nu när man kan köpa det överallt". Man, eller åtminstone jag, minns knappt hur det var när man INTE kunde det. Eller jo, det är klart att jag minns, men ändå. Sjukt smidigt är det att bara slänga in ett "och så en Ipren också" ihop med mjölken och smöret så att säga.

Gottade mig i detta ända tills vi kom fram till kassan och det såg ut att vara oroväckande tomt där man skulle förvänta sig ett litet ställ med piller, eller åtminstone en skylt som förkunnade att sådana såldes här. Fick fråga i kassan, jamen då SÅLDE de väl inte receptfria läkemedel på Ica i Brösarp. Vadfalls!, som det skulle ha hetat i en pilsnerfilm. Det måste ju vara ända livsmedelsaffären i hela Sverige som INTE gör det. För de som inte känner till det så är Ica i Brösarp dessutom ett sånt där ställe som har rätt så flashigt utbud av både det ena och det andra för att tillfredsställa den under sommarmånaderna aldrig sinande strömmen av sommargäster som vallfärdar till och från Österlen. Men några sketna huvudvärkstabletter hade de alltså inte i sitt sortiment, utan då var man istället hänvisad "till macken". Macken i Brösarp kan mycket väl vara ett av Sveriges deppigaste ställen, och att lufsa in där bara för att köpa lite Treo och Otrivin gjorde ju inte min dag, så att säga. Kom fram till att Ica-handlaren och apotekschefen i Brösarp antingen var gifta med varandra, eller typ förbrödrade i Rotary på något riktigt osunt sätt. Fast jag fattar ändå inte, alla bara gapar ju om hur djävla BRA det är med fri konkurrens så måste det vara något skumt. JAMEN SÅ HÄR SKULLE DET VÄL KUNNA VARA: Ica-handlaren har kanske styckmördat en sommarjobbare som han haft ett förhållande med och som hotar att avslöja allt, och apotekaren råkade bli vittne till detta just när Ica-handlaren stod i charken strax efter stängningsdags och skulle "göra sig av med kroppen" på ett smidigt sätt. Apotekaren, som dittills ätit sin Brösarps-wurst med välbehag, får ett utbrott och bara "du säljer inte så mycket som en Magnecyl i din sketna Ica-butik för då går jag till POLISEN" (vilket är i princip ett tomt hot på Österlen, men både Ica-handlaren och apotekaren kan väl vara inflyttade och inte känna till detta) så Ica-handlaren får ju helt enkelt foga sig och låtsas som att han inte var intresserad av att sälja läkemedel. Men istället för fortsatt apoteksmonopol i den lilla byn så är det istället Nisse på macken (obs, fingerat namn) som roffar åt sig ansenliga  marknadsandelar i handeln med receptfria läkemedel och har nu därför fått en fiende i apotekaren, som därför tvingar Ica-handlaren att underminera hela mackverksamheten genom att erbjuda högre lön till blondinen som slavar i kassan på macken om hon istället börjar på Ica. Och så får Nisse på macken ingen personal, tvingas själv jobba obekväma tider, hans fru inleder ett förhållande med apotekaren eftersom Nisse "bara prioriterar karriären", Nisse får reda på detta och spetsar i hemlighet apotekarens favoritglass med glykol och ser fram mot ond bråd död, men nu är det ju inte apotekaren själv utan Nisses fru som ska ha glassen, så hon dör jämmerdöden och Nisse blir förkrossad och går i sjön. Samtidigt avslöjar blondinen i kassan att apotekaren under en längre tid sålt receptbelagd och narkotikaklassad medicin till lettiska grönsaksplockare "under disk" och dessutom en liten trafficking-verksamhet vid sidan av apoteksgöromålen, och Ica-handlaren har nu en hållhake på apotekaren och det slutar med att de slår ihjäl varandra till tonerna av MÅNE ÖVER HAVÄNG.

Undrar bara en sak: Hinner jag fixa håret innan Camilla Läckberg och jag kommer att intervjuas i samma tv-soffa?

Det dånar uti rättens krater, eller kanske inte

Amen ååååh! Vad jag är på dåligt humör. Håller jag kanske på att bli bättre? För om man är (nåja) dödssjuk, så orkar väl inte kroppen hålla på och producera en massa irritation? Hoppas. Att jag håller på att tillfriskna alltså. Om inte annat för att ha något annat att blogga om än hur DJÄVLA synd det är om mig. Det är ju dessutom öken att vara sjuk samtidigt som sin man. Båda känner sig sjukast i världshistorien, ingen orkar tycka synd om den andre. Lose-lose.

Dagens i-landsproblem är annars att DN, kanske för att det är trettondagsafton imorgon, har lördagskorsordet idag, fredag. Kanske hade de fredagskorsordet igår, torsdag, men det hjälper ju inte mig som bara har DN fredag-lördag-söndag. Och fredagskorsordet är veckans roligaste OCH NU MISSAR JAG DET. 

Läser Åsa Mobergs bok Kärleken i Julia Anderssons liv och tycker att den är som en djävla upprepning av Snart är det 1968. Fast tråkigare. Fattar inte hur man tänker när man skriver en bok och låter huvudpersonen få vara nästan likadan som en annan huvudperson i en annan bok man redan har skrivit, tänka likadant, göra samma saker, ha samma åsikter, uttrycka sig likadant? Tror man inte att ens läsare har läst andra böcker av en, eller?

Ja, som sagt. Det är stora och omvälvande saker på gång just nu. 

Denna dagen ett liv

Jaha, vad är på gång i mitt extremt spännande och händelserika liv idag då? Inte mycket, eftersom monsterförkylningen från helvetet har lagt beslag på all befintlig energi. Igår blåste det halv storm, så idag hade det torkat upp efter de senaste dagarnas intensivregnande så pass att det gick att ha gympaskor på sig under taxpromenaden. Mmm...gympaskor. Fick nästan lite vårkänslor, om det nu är möjligt i början av januari. Jo, det är möjligt. Har till exempel redan kollat årets frönyheter på Runåbergs och helt lystet börjat planera årets odlingar. Breaking news är till exempel att jag har tänkt odla bönor i stora mängder i det som i fjol var potatisland. Eller som per definition fortfarande är potatisland eftersom vi på grund av avsaknad av potatiskällare eller motsvarande skördar potatisen efterhand, och den fortfarande räcker till. Eftersom vi, till onda grannen Katlas stora vrede för det ser ju så fult ut, praktiserar täckodling, så kan det vara både snö och minusgrader ett bra tag utan att det fryser till under själva täcket. Se själva.   

Ja, det här var ju ett tag sedan. Nu har det inte varit minusgrader på jättelänge och ingen är gladare än jag. Åt det alltså. Är däremot sjukt less på att vara monsterförkyld nu, och just idag är jag både dödstrött och djävulskt rastlös på en och samma gång, vilket mycket väl kan vara den värsta kombinationen av humörtyper som krockar, gång på gång.  Det enda som hjälper är möjligtvis att tänka på att odla bönor. Vaxbönor, brytbönor, skärbönor, bondbönor. Mmmm...bönor. 2012 blev ju dessutom året då vi äntligen blev färdiga till att köpa en extra frys, så jag hoppas på en rejäl skörd 2013 och kommande år.

Vi måste prata om Fjällbackamorden

Jamen alltså, Fjällbackamorden? Nu råkar jag ju gilla deckare i allmänhet och svenska deckare i synnerhet, men det här är nästan too much till och med för mig. Som avsnittet igår.

(OBS! SPOILER-VARNING!)

En fjortonåring försvinner spårlöst för ett antal år sedan. Typ 20 år senare visar det sig att han har ramlat ner från en klippa och slagit ihjäl sig, och ingen av de vid olyckstillfället närvarande fjortonåringarna tycker att det här är en lämplig sak att berätta för polis, föräldrar eller någon annan vuxen, utan alla bara: NÄ, VI SÄGER INGET och går vidare med sina liv. Och jaha, okej då. MEN KROPPEN DÅ? Bara för att någon ramlar ner för en klippa och slår ihjäl sig så betyder det väl inte att kroppen automatiskt försvinner? Man måste väl ha letat? Någon borde väl ha passerat på stranden nedanför klipporna och, liksom, SETT EN KROPP? Och varför, varför, varför ska mördaren alltid liksom hålla ett litet tal och förklara motivet inför en andäktigt lyssnande skara? Har man knipit i 20 år så känns väl sannolikheten att man reser sig upp och bara "ja, vi kanske ska klargöra det här en gång för alla nu" inför en hel församling ganska liten.

Och så åter till polisarbetet. Varför får Erica vara med precis hela tiden? Är det naturligt att man kommer in på polisstationen, tipsar polischefen om vilka han skulle kunna förhöra och sedan bara "jag kan köra dig" OCH SÅ HÄNDER DET? Finns det bara en polisbil på denna polisstation (i och för sig möjligt), och kör övriga poliser i så fall inte egna bilar? Det känns ju inte så troligt att en polisutredning ska stå och falla på logistikproblem som löses av att polisfruarna använder sina privata bilar för att skjutsa omkring kriminalarna till förhör de inte själva begriper att de ska hålla. GUD BEVARE MIG VÄL. 

Och så undrar jag var Erica och Patrik med så otroligt kort varsel får barnvakt ifrån precis hela tiden? Inga problem för Patrik att jobba svinlänge med sina utredningar och ändå är Erica ute på vift mest hela tiden för att kolla upp diverse ledtrådar och stickspår och misstänkta personer som poliserna i Fjällbacka uppenbarligen är för tröga för att komma på själva. Var är barnen under tiden? Och är inte de här barnen alldeles onaturligt snälla? Aldrig hör man annat än glada tjoanden och tjimmanden, aldrig några MAMMA SÄG TILL HONOM, HAN FÅR INTE VAAAAARAAAA HÄÄÄÄÄR, eller slagsmål eller utdragna MAMMA JAG HAR INGENTING ATT GÖÖÖÖÖRA-råmanden som kan driva en till vanvettets rand så fort man försöker snika sig till en minuts egentid. Patrik och Erica kan föra långa och invecklade samtal utan att bli avbrutna en enda gång, de kan ligga och mysa i soffan utan ett enda JAG KAN INTE SOOOOOOVA-avbrott och barnen bemöter dessutom såna där löjliga finter som "ska vi se vem som är snabbast med att borsta tänderna" med ett ivrigt och glädjesprudlande JAAAAA! istället för ett tjurigt "jag vill inte borsta tänderna, jag vill inte borsta tänderna, jag vill inte jag vill inte JAG VILL INTE", som vilken normal treåring som helst hade kontrat med. De vuxna kan dessutom avrunda en finstämd sexualakt (utan avbrott för barn som vaknar) med att ligga i sängen (utan att ha minst en unge liggandes där också) och äta glass och se förälskat på varandra och fnittra lyckligt och bete sig NOT SO MUCH som en sleten trebarnsfamilj om jag får säga mitt.

Och om man vaknar mitt i natten och börjar tänka djuplodande tankar och inte kan somna om så är väl inte ens första impuls att ta med sig täcket, lufsa ut i trädgården och ställa sig där och dumglo rakt ut i luften? Finns det verkligen någon som gör så på riktigt? Alltså seriöst, även om det är en skir försommarnatt så är det ju svinkallt utomhus sådär lite innan gryningen. Det räcker väl för farao med att gå upp och sätta sig i soffan eller vid köksbordet om man nu inte vill ligga kvar i sängen och vända och vrida på mordgåtor. Eller måste de riktigt gnida in att de har tomt med havsutsikt där huvudpersonen kan unna sig att stå och se svårmodig ut istället för att ligga och sova som en klubbad oxe som en normal småbarnsmorsa vid den tiden på dygnet?

Mvh
/Kritisk_68

Friskis, svettis och jag

Nä, det här går ju inte så himla bra. I natt när jag låg sömnlös (på grund av att min man sprang upp och kokade honungsvatten till sig själv hela himla tiden, för att våra hundar sover i världens knarrigaste korgar som de måste snurra runt i tusen gånger per natt, för att jag var täppt i näsan, för att det var för varmt med täcke, för att det blev för kallt utan täcke, osv, osv) så kom jag på att det kanske inte bara räckte med att köpa ett litet träningskort på FRISKIS OCH SVETTIS, hade jag inte läst någonstans att man även skulle lösa någon slags medlemsavgift? Jo, men så var det nog, så i morse gjorde jag det. Men fan vet hur jag gjorde för jag fick inget kvitto och det framgår liksom ingenstans vad jag har gjort, eller om jag har gjort det, och jag känner bara ÅH VAD JOBBIGT DETTA ÄR.  Vill ju liksom inte ringa eller maila till en instans som jag (förlåt) lite ryggradsmässigt känner är något av en förening för töntar/tanter och framstå som värsta idioten själv. 

Och speciellt "friskis" är jag verkligen inte än, så någon träning är ändå inte aktuell. I morse satt vi och slokade över frukostbordet och hostade ikapp och det lät allmänt som det borde ha låtit på ett sanatorium i TBC-Sverige. "Svettis" blev jag däremot av dagens taxpromenad. Kanske inte för att den utfördes i så himla raskt tempo, snarare tvärtom. Varenda dikesren blottar numera en uppsjö av spännande gångar och hålor som sorkar har gjort under snön, och de måste undersökas noggrant. Däremot var det 9,6 plusgrader och där gick jag i stickad tröja och vinterjacka när det nästan var samma temperatur som under semestern i somras. Så när jag kom hem fick jag slita av mig kläderna och sitta och eftersvettas som efter värsta springturen. In my dreams.  

Så går beslutsamhetens friska hy i eftertankens kranka blekhet över

Nyss löste jag ett litet medlemskap i FRISKIS & SVETTIS. Litet medlemskap = man får bara gå på tantgympa här i byn och i Åhus, inte träna på det riktiga Friskis i stan där de har spinning och core och, ja, mer roliga pass. Men bor man på landet så får man skylla sig själv, så tantgympa it is. Nu har jag fått ett kvitto mailat till mig, men fattar ingenting. Ska jag få ett medlemskort? Och i så fall hur? Kommer det på posten? Eller ska jag printa ut mitt kvitto och ta med och flasha när jag glider in i gympahallen? Det här känns ju i det närmaste oöverstigligt svårt, och då har jag inte ens en gång satt min fot på själva träningspasset än. Har jag till exempel nämnt att jag är typ sämst i Sverige på koordination? Att jag knappt kan skilja på vänster och höger och bara med nöd och näppe klarar av att gå och tugga tuggummi på samma gång?

2013 - förnedringens år?

Småstörigt

Något jag stör mig på i filmer och tv-serier är följande:

När det har hänt något (ett mord, ett terrordåd, ett försvinnande eller överhuvudtaget något stort och omvälvande) och det visas nyheter om det och personerna i filmen/tv-serien står (de står alltid) framför en tv i polishuset/på kontoret/hemma hos någon och kollar, SÅ ÄR DET ALLTID NÅGON SOM STÄNGER AV MITT I EN MENING, bara snäpp liksom, med fjärrkontrollen, och det är aldrig någon som bara "men vänta nu, det kanske kommer mer" eller "slå över till fyran, de har väl nyheter snart?" eller "vi kollar på nätet om det står nåt annat".

Varför?

The gnäll continues

Alltså det här med att vara förkyld är ju DJÄVLIGT överskattat. Släpade mig ut på taxpromenad idag och blev omkörd av en cyklist. Fick sug efter att ta fram min nya fådda proffscykel och ge mig ut på en runda eftersom, halleluja, ALL SNÖ ÄR BORTA NU. Sedan blev jag helt matt och trött av att bara gå uppför en skitliten backe som hundarna prompt skulle utforska, så det blev ingenting av med den saken. Måste dessutom snyta mig var femte minut eller så, vilket är extremt trist. Häromdagen såg jag nån reklam på tv där budskapet var att om man köpte en specifik nässpray så slapp man det jobbiga med att vara både täppt i näsan och ha rinnsnuva samtidigt, och tänkte att den där kombinationen kan väl ändå inte vara möjlig. Men nu vet jag. Det kan den. Om jag hade vetat det så skulle jag ha köpt den där nässprayen som de gjorde reklam för, men nu minns jag inte ens vad den heter. Too bad.

Ja, men i övrigt är det ju inte så illa. Vi har god mat (som vi förvisso inte känner smaken av, men man får väl försöka föreställa sig), eld i kaminen och flera osedda julklapps-dvd-boxar. Igår avslutade vi första säsongen av Sons of Anarchy, lite seg i början men det tog sig ju på slutet. Även om jag nästan får utslag av morsan, hatar henne, och Clay, hatar honom också, och mest sitter och skriker AMEN SKAFFA EN NORMAL KILLE ISTÄLLET till alla de där blåsta brudarna som hänger runt de extremt tuffa och hårda motorcykelkillarna i Samcro (som vi fick googla för att fatta att det var samma sak som Sons of Anarchy). Allvarligt. Det kommer aldrig att komma ut något bra av de där förhållandena, det borde de ju begripa själva. Vill även tillägga att det inte känns trovärdigt att en kille som är "prospect" i ett kriminellt MC-gäng gestaltas som en tafatt mespropp som lika gärna skulle kunna leda kyrkans barntimmar på sin lediga tid. Han borde väl rimligtvis åtminstone vara snäppet tuffare än genomsnittet, ELLÖR? Och så han den gamla gubben som går omkring med en syrgasgrimma på sig hela tiden. I slutet av min morfar Nisses levnad så fick han också syrgas, och då fick man inte så mycket som tända en tändsticka i samma lägenhet som syrgasutrustningen befann sig, men här sitter de där gamla stötarna skuldra vid skuldra och bolmar på cigarett efter cigarett utan att någon reagerar. VAR ÄR SÄKERHETSTÄNKET? 

När motorcyklarna rullat bort så började vi beta av andra säsongen av den danska kriminalserien Brottet. SJUKT SPÄNNANDE precis som ettan. Och när vi är klara med den ska vi sätta tänderna i Walking Dead. När vi är klara med det hoppas jag att vi har lyckats snika åt oss säsong två av SoA eller sista säsongen av Desperate Housewives, så att man liksom håller sig rullande. Så det är ju inte som när man var sjuk när man var liten och var tvungen att ligga i sängen och bara ha det tråkigt för "var man för sjuk för att gå i skolan så var man för sjuk för att leka". Ikväll är det ju dock veckans kalkonhöjdpunkt på tv: FJÄLLBACKAMORDEN. Förra veckans avsnitt tangerade nog någon form av världsrekord i hur man INTE bedriver en mordutredning. Eller hur realistiskt verkar det att en privatperson får vara med vid förhör av mördades anhöriga eller kan trava in på polisstationen och plocka åt sig bevismaterial och vandra iväg med på egna små uppdrag? Och då är ju ändå Camilla Läckberg ihop med en polis! Hade jag haft samma inblick så skulle jag ha skrivit hundra gånger bättre deckare, det enda som hindrar mig är att jag inte vet hur poliser jobbar annat än det jag har läst i andras deckare. Så om det sitter någon polis och trycker därute i min (extremt lilla) läsarkrets så var inte blyg utan KLIV FRAM. Jag vill bli din vän.