måndag 30 april 2012

Valborg

Vad är det med valborg nuförtiden, kan man fråga sig. Vill minnas att det förr var förknippat med ett djävla röj, men nu är det mest: Aaah, sovmorgon imorgon. Ja, det blir alltså inte speciellt mycket med första maj heller nuförtiden. Inte för att jag någonsin (tror jag) har gått i något demonstrationståg, men ändå. Förr brukade jag åtminstone ta mig in till stan för att TITTA på demonstrationståg, för det är ju ändå lite festligt och sådär. Fast det var när jag bodde i stan, eller strax utanför för att vara mer korrekt. Det var lite lättare då. Och i många år var det tradition att jag och min kompis brukade gå till Tivoliparken och äta våfflor på uteserveringen, men sen gick ju han och dog (ej pga 1 maj-våfflorna dock) då, så sedan dess är det inte riktigt samma sak med första maj. Det är väl det som är det värsta med kompisar som går och dör, har jag kommit på. Det är när man ska göra alla de där grejerna som man brukade göra tillsammans. Äta våfflor på första maj. Analysera alla deltagarna i Expedition: Robinson. Hyra dåliga filmer på nyårsafton. Skratta hysteriskt åt en skitdålig skakig handkamera-VHS-rulle från ett ridläger för tusen år sedan. Alla de där sakerna som man brukade göra tillsammans som man nu får göra ensam eller tillsammans med någon annan, men då är det inte samma sak. Det är faktiskt rätt B.

Idag har dagen ägnats åt att gräva potatisland. Surprise, surprise, men nu är jag snart klar, det är kanske max 6 kvadratmeter kvar att gräva. Eller det är ju som sagt inte grävandet som tar tid, utan bortrensandet av 100 år gammal seg grässvål, ogräs, björkrötter och döda katter och fan vet allt vad jag har grävt upp där. Idag när jag grävde tänkte jag på att vissa grejer är så djävla o-cred:iga. Min man har kapat ved idag. En vedstapel, det vet alla att den representerar hårt arbete. Det har släpats och lyfts och kapats och klyvts och travats i många timmar. Det är RESPEKT, liksom. Men ställer man ett fat kokt nypotatis på bordet är det ingen som tänker: ah, här är det någon som har grävt och slitit och rensat bort (i mitt fall) björk- och kirskålsrötter till FÖRBANNELSE så att fingrarna värker som på en giktbruten gamling. Möjligen kan man få lite cred för att man har satt och kupat, men det är tveksamt. Samma med vårt växthus. Min man har byggt det av gamla fönster, samt diverse överblivna reglar från The Wendels husbygge. Han har mätt och sågat till knepiga vinklar och tillverkat små listiga specialfönsterrutor att skarva med där det inte har gått ihop sig. Det är såklart jättebra gjort, och skulle jag ha gjort det hade det förmodligen liknat fan, så han ska ha all cred för det. Kommer att få all cred för det också, för aldrig att någon kommer att tänka att vilken djävla bra grund någon har grävt till det där växthuset. Eller: De där tegelstenarna är det någon som har släpat uppför den där backen, det var nog bra tungt och jobbigt (för det var det nämligen).  Eller: Undrar vem som har lagt tid på att åka och köpa all den vita färgen?

Men jag är inte bitter även om jag kanske låter så just punkt nu. Idag har det nämligen varit förnämligt väder, sol och blå himmel, så det har varit en ren fröjd att vistas utomhus i vår UNDERBARA trädgård där gullvivorna precis har slagit ut i blom.  Har, förutom potatislandsgrävandet, även styrt och ställt med pallkrageodlingarna, samt beskurit rosorna.  Onda grannen Katla var ute och klippte gräset, men sedan vår senaste kontrovers har vi behandlat varandra som luft. Bästa sortens grannsämja faktiskt, men jag kunde ändå inte undgå att lägga märke till vad som försiggick på andra sidan staketet. Först klippte Katla gräset med sin åkgräsklippare. Sedan tog hon en vända med en handjagare för att liksom jämna till där åkgräsklipparen eventuellt hade missat. Och slutligen - jag skämtar inte nu - så gick hon ett varv med en SAX och ansade de stackars grässtrån som vågade sticka upp efter 2 x gräsklippare. Om man har så mycket ork när man är 75 år så kommer man ju aldrig någonsin att flytta. TYVÄRR.

Ja, det var väl allt för idag. Har tvättat min vinterjacka och hängt den ute på tork, men eftersom det ska valborgsmässoeldas uppe i naturreservatet (vet inte hur dom tänker där riktigt) ikväll så fick jag ta in den igen eftersom jag uppskattar doften av nytvättat bra mycket mer än lukten av brandrök i kläderna. So long. 

söndag 29 april 2012

Långhelg

Det är långhelg. 1 maj på tisdag, vilket innebär klämdag imorgon, och dessutom halv arbetsdag om man som jag är en lat tjänsteman med ett förmånligt kollektivavtal. Det innebär i sin tur att man inte behöver slösa semesterdagar på klämdagarna, utan man tar bara 4 timmars komp/arbetstidsförkortning för att vara ledig en hel dag, och i förlängningen då FYRA HELA DAGAR. Medge att det är nästan magiskt.

Är det då rimligt att man, klockan 21.41, är så djävla sömnig att man skulle kunna somna rätt upp och ner sittandes i soffan? Har visserligen varit uppe sen ottan och varit ute hela dagen, men ändå. Lite fattigt känns det allt. Det skriker inte rockn'roll över det här livet precis. Å andra sidan så är det väl ingen i Rolling Stones som är ute och gräver potatisland på sin fritid heller. Men det gör jag. Fler borde göra det.

Tur att man har blivit så djävla gammal att det inte längre är pinsamt att gå och lägga sig klockan 22 fastän man är ledig dagen därpå. TUR! Godnatt.

När jag mötte Lassie och i princip räddade livet på Björn Ranelid

Idag var vi ute och nöjeskörde lite på det riktiga Österlen. På vägen hem kom det en ambulans i vansinneshastighet med blåljus och sirener bakom mig genom Brösarps backar så att jag  närapå fick ratta the Queen of Volvo ner i diket för att släppa förbi den (för kännedom: vägen genom Brösarps backar=smal, slingrande och helt i avsaknad av vägren). Sedan läste jag på aftonbladet att Björn Ranelid kört och krockat. Det är ju inte varje dag som man stöter ihop med en kändis. Nu missade vi i och för sig själva händelsen, men vi befann ju oss med gott mått mätt i händelsernas relativa närhet, och det kan mycket väl ha varit mina blixtsnabba reflexer som räddade livet på honom. Eller, på bilden i artikeln står han i och för sig på benen, så det kan ju inte varit direkt livshotande, men ändå.
Förra hösten tror jag det var, så mötte vi Björn Ranelid vid Äpplets Hus i Kivik. Han kom susande i sin Jaguar, som har RANELID på nummerskylten så att man liksom inte ska kunna undgå vem det är man möter när man är på ute för att köpa lite god och lokalproducerad äpple-och-chili-chutney. Sånt, alltså det där med personliga registreringsskyltar, tycker jag är så dumt att jag inte finner ord, så jag hoppas att dagens krock åtminstone medförde lite rejäla plåtskador och gärna en skylt som är oläsbar för all framtid.

lördag 28 april 2012

Lördagskväll i timmerkojan

Sitter här och dricker ekologiskt rödvin och äter ekologisk och Fairtrademärkt mörk choklad med mandel och havssalt (TO DIE FOR). Nästan en välgärning för den här planeten, känner jag. Nästan en välgärning för mig personligen, känner jag också. Win-win.

Vi har nu sett sista avsnittet av Game of Thrones. Det känns...jaha. Väldigt mycket som inte blev avslutat alls, men det är väl bara för att man ska hänga med på säsong två. Härförleden läste jag i DN att GoT var sexistisk, och det kan man väl hålla med om för det är ju väldigt mycket att alla karlar drar svärd och går ut i strid och alla kvinnor är horor. Om man nu ändå skapar en fiktiv värld så kan man väl unna sig att tänka utanför det stereotypt könsnormativa, kan jag väl tycka. Men så var det någon annan som också skrev i DN att jo, den var sexistisk men framför allt var den RASISTISK, eftersom det bara var vita med. Och ja, jag kan väl kanske tycka lite likadant, att om man nu ändå skapar en fiktiv värld så kan man väl unna sig att tänka utanför hudfärgsnormerna. Fast...är man rasistisk för att man bara har med vita? Har ingen aning om hur fördelningen av hudfärger ser ut rent procentuellt i västvärlden, men om man lever i ett land där majoriteten är vita (rent teoretiskt nu alltså), är man rasistisk för att man har en majoritet vita med i sin tv-produktion? Som Indien, det är ju ett skitstort filmland, de har väl inte med några vitingar i sina filmer? Är de också rasistiska då? Eller är det bara när vita inte har med svarta, eller o-vita, som det blir "rasistiskt"?

Eh, ja. Det är nog mest att jag tycker att man missbrukar uttrycket "rasism" lite. Det stör mig, precis som det stör mig när vissa tycker att det ska vara kjol på Herr Gårman och gör det till kvinnorörelsens ABSOLUT VIKTIGASTE FRÅGA. Eller att det är "mobbing" för att inte vill bjuda varenda djävla unge på ens egen unges födelsedagskalas. Begreppen vattnas ur till en stor jolmig lerpöl där alla ska vara med och bada och allting får samma viktighetsstatus och till slut är det inte ett djävla något som tas på allvar.


Sådärja. Nu är det sagt. Skärpning, kretiner!

Spårskryt

Har tillbringat eftermiddagen med mina lördagsvänner jägarna för andra gången. Första gången fick jag gå med en kursledare som pratade hela tiden. Alltså inte om väder och vind, utan bra grejer. Jag tog till mig tre saker. Ett lågt tempo (tänk Luciatåg) är A och O i spåret. Att man inte ska hålla på och greja med spårlinan som om den vore en lasso. Och i samma sekund som hunden stannar upp och höjer huvudet från marken ska man själv stanna och vänta på att hunden ska ta spåret igen.

Idag fick jag gå med en annan kursledare. Han var mer av typen "där borta ser du spårets början, scenen är din". Sedan skulle han och ett par av kursdeltagarna gå efter och ha koll på oss. Vi gick. Luciasakta. Jag har visserligen aldrig gått med i ett luciatåg, men man har ju sett andra som har det, och eftersom jag, i löparsammanhang, är väldigt långsam, så ska man väl ha NÅGON nytta av det. Fast det var svårt. Remus stretade och drog i sin lilla spårsele och ryggraden ville att jag antingen skulle öka tempot eller korrigera dragandet. Men det är FEL, så jag höll emot och sniglade vidare. Remus spårade på. Någon gång stannade han till och tittade upp, och då stannade jag. Då började han spåra vidare igen. Kursledaren sa inte så mycket som FLASKA, och jag tänkte att han säger väl åtminstone till om vi tappar spåret. Själv var jag så fokuserad på att gå sakta att jag nästan höll andan. Efter tusen år, eller så lång tid som det tar att gå 600 meter i snigeltempo, så kom spårslutet, en gömd rådjusklöv som i taxvärlden motsvarar en kruka guld vid slutet av regnbågen.
Hörde att en av kursdeltagarna som gick med sa "kan jag ringa dig och gå en kurs"? men jag fattade inte till vem eftersom man ska hålla på och busa och greja med den där slabbiga klöven så att hunden tycker att det är extra kul att hitta den. Men då var det till mig han sa, och jag är inte så snabb i tanken så jag bara "va?". 
"Ja, jag har bara en sak att säga, VAD FAN HAR DU HÄR ATT GÖRA"? sa kursledaren och jag bara "eeh, va?" (det är uppenbarligen inte här ens 160-nånting högskolepoäng visar sig) och började rannsaka mig själv hur många fundamentala missar man egentligen kan göra och ändå hitta spårslutet. Ja, men då var det att det hade gått så BRA att jag "inte hade i anlagsklass att göra", utan "skulle kunna gå direkt till öppen klass" och "hade jag (kursledaren) varit domare så hade du kunnat ge mig 300 spänn (avgiften för viltspårprov) här och nu så hade han varit godkänd". Det var liksom ingen ände på lovorden, och själv satt jag i den blöta islandslaven och försökte verka proffsig, det gick väl sådär. Remus var mest nöjd med att han fick bära den där djävla klöven hela vägen till bilen, han släppte inte taget om den ens när han skulle lyfta på benet och tala om för världen att här har världens farligaste tax varit.

Känner mig en smula MALLIG just nu faktiskt. Hade lite ångest för att vi skulle missa nästa gång pga Humlestafetten, men då kanske man i alla fall inte behöver oroa sig för att man missar jättemycket.

Nu blir det bakad potatis med kyckling från Sankta Klara, rödvin och Game of Thrones.

Aargh

Eventuellt hatar jag ljudet av barnfilm mer än någonting annat på hela jorden. Åtminstone just punkt nu.

WTF...

Den här helgen skulle bjussa på kanonväder, sades det förra helgen. Jag drog igång tvätt och tänkte fina tankar om lakan som hänger utomhus och fladdrar i vårvinden och torkar. Gick ner i källaren, kånkade upp ett ton sängkläder och tänkte att det var visserligen lite grått, men det skulle nog klarna upp frampå dagen. Min man frågade om jag hade tänkt hänga tvätt i växthuset. Jag förnekade detta, öppnade ytterdörren och möttes av hällregn. Hur gick nu detta till?

Zzzz...

Tar tillbaks allt om hur enkelt det var att barnvakta. Den lilla människovalpen vaknade klockan 05.15 och tyckte att "det var morgon" pga att "det är ljust ute nu". Visserligen går jag upp tidigare än så på vardagarna, men det betyder ju inte att jag studsar upp vid samma tid när jag är ledig. I alla fall inte frivilligt, men eftersom mina taffliga förhalningsknep ("titta, hundarna sover, nu får vi vara tysta så vi inte väcker dom") ("gå och hämta dina drakar och sitt här och lek med dom i sängen en stund") osv inte fungerade på den lille diktatorn, så var det bara till att masa sig upp. Nu är klockan 10.30 och man kan väl säga att vi har hunnit med en hel del. Ätit frukost, pusslat tusen pussel, byggt torn med klossar, lekt med drakar, läst tusen böcker, rott i land stränga förhandlingar om när det är dags att titta på film ("efter att vi har varit i affären" kontra "NEJ NUUUUUUU, JAG VILL SE PÅ FILM NUUUUUUUUUU"), varit i affären, fikat, tittat på film (mina förhandlings-skills är vassare när jag inte är precis nyvaken, uppenbarligen). Men på det hela taget har det gått utmärkt. Nu kommer snart resten av The Wendels, och därefter ska jag åka och träffa mina nya lördagsvänner, jägarna på viltspårkursen. Hodeladi hodeladi hoppsan vilken dag, so far.

fredag 27 april 2012

Barnvakteri barnvaktera

Ikväll är vi barnvakter till Adrian, inklusive övernattning. Han fick bestämma mat och då blev det prinskorv, broccoli, potatisbullar och lingon. Jag har inte ätit potatisbullar sedan lågstadiet, så det var ju en spännande upplevelse. Eh, not. Fick fråga om det fanns färdiglagade att köpa, och det fanns det. Så det var ju smidigt, men ingen kulinarisk hit.

Nu är det barnfilmsmaraton. Hittills har vi avverkat valda delar av Lotta på Bråkmakargatan och Robin Hood. Nu är det Antz som gäller ett tag framöver, och sedan ryktas det om Pippi Långstrump på de sju haven. Vi är extremt rika på barnfilmer eftersom vi nästan är de enda i hela världen som har en videobandspelare. Fick ett par ICA-kassar fulla med filmer för ett tag sedan och på den lokala loppisen säljer de två VHS-kassetter för en krona.

Förutom tusen frågor ("Varför är det där Lottas pappa?" "Varför är det en myra"? "Varför heter han Sir Väs"?) så är det här barnvaktandet inte särskilt ansträngande. Nu har dock Memory kommit på bordet, så nu gäller det kanske att vässa till geniknölarna en smula.

Det osnälla barnbarnet

Obs, med "den äldre är snäll och välartad och den yngre en sömntuta" menar jag inte att den yngre skulle vara Djävulens avföda när han är vaken, för det är han för det första inte. Och för det andra, och viktigare, så är man inte "snäll" bara för att man sover ganska mycket och skriker ganska lite när man är 10 veckor gammal. Då är man väl mer "tillfreds med livet för det mesta". Ville bara ha sagt detta eftersom jag hatar när folk har en tendens att tillskriva spädbarn medvetna egenskaper som "snällhet" bara för att de inte gör så mycket väsen av sig. Som om ett barn med till exempel kolik per automatik skulle vara närbesläktat med Damien i Omen-filmerna. Och snällhet är dessutom inte en synonym till att varken synas eller höras. Bara så att ni vet det, och hör sen.

torsdag 26 april 2012

På egna ben

Vad menar jag med den rubriken? Ingenting särskilt, det var bara en låt med Ola Magnell som jag lyssnade på när jag körde hem.

Igår var vi och hämtade ved i tremeterslängder, körde hem den, bar upp alltihop till vedbacken (och vår vedbacke är en riktig BACKE, inte bara ett uttryck), så det var jobbigt. Kändes som att vi köpt ved som aldrig kommer att ta slut, för hur mycket vi än bar så var det lika mycket kvar. Nästan i alla fall. Sedan var det bara in och sätta sig och betala en bunt sura rövräkningar. Precis när jag  var klar och tänkte runda av kvällen med lite lyxbloggande så dog internet. Typiskt.

Idag var det lite julafton på jobbet. Eller det hade väl väldigt lite med själva jobbet att göra, men Tord, Micke och jag har beställt grejer från Startfitness i England, och idag kom ett stort paket med diverse träningsattiraljer. Jag fick (eller det var väl inte direkt en GÅVA, men det kändes nästan så) TVÅ par Asics GT 2170 till det facila priset av 1657 spänn, inklusive frakt (delad på 3 personer förvisso). Nota bene att jag betalade 1600 spänn för ETT par av samma modell hos Runner's Store för ett tag sedan. Nu skulle jag ju ALDRIG NÅGONSIN köpa skor på nätet om jag inte var bergsäker på att de hade passat, och med mina djävla Kalle Ankafötter kan man aldrig vara bergsäker på någonting. Men jag tyckte nog att jag vågade slå till när jag redan har och älskar samma modell, och det visade sig vara en helt korrekt bedömning. Även om jag höll på att missa att man var tvungen att beställa i UK size, vilket inte är samma som US size, som står i skorna. Men jag fann mig i sista sekunden och hittade en omvandlingstabell. Tur, annars hade jag fått vikingaskepp.

De fanns dock inte i My Little Pony-färgställning, och det var nästan att jag tyckte att det var lite synd. Är så förälskad i mina löparskor att jag till och med har börjat gilla färgen. Men nu kan man ju inte haka upp sig på såna smådetaljer, så numera har jag tre par Asics GT2170: svarta, vita och My Little Ponyfärgde.

Ja, det var väl allt för stunden. Ska iväg och passa barnbarn nu. Har aldrig passat två barnbarn förut, men jag tror väl att det ska reda sig för den äldre är snäll och välartad och den yngre är en sömntuta. Hur svårt kan det vara liksom? 

tisdag 24 april 2012

I'm free!

Känner mig som en som blivit utsläppt ur ett fängelse, eller som jag föreställer mig att det känns i alla fall. Har i och för sig varit i fängelse på anställningsintervju en gång i tiden, och det var rätt nervpåfrestande och skönt att det var över, men jag tror inte att det är riktigt samma sak som när man stövlar ut genom grindarna efter att ha avtjänat några år på Kumlabunkerns isoleringsavdelning. Men nu är deklarationen avklarad för i år. Cirka 365 dagar till nästa gång helvetet på jorden ska genomlidas.

Enligt mina och skatteverkets beräkningar ska det komma pengar i retur. Litar dock inte alls på det, för ett år fick jag tillbaks en slant efter några listiga avdrag, och efter något halvår hörde skattemyndigheterna (som det hette på den tiden) av sig och hade granskat detta och funnit avdragen ogiltiga, så bara hit med pengarna igen. Det var ju surt så att det saknar rimlig jämförelse, fast jag överklagade och det visade sig att både jag och dom hade gjort fel, så det slutade väl med att jag fick slanta tillbaks hälften. Men man kan inte lita på någon. Nu har jag i och för sig inte gjort några egna avdrag för annat än resor till och från arbetet, men man vet aldrig. Skatteverket kanske tycker att jag gott kan åka buss istället för att dundra omkring i en miljövidrig bil. Allt är fan i mig tänkbart.

KUKSUGARDEKLARATION

Alltså fatta hur själsdödande det är att deklarera, vilket jag bestämt mig för att göra idag. Satt en lång stund och rensade bort kirskåls- och björkrötter från potatislandet to be och intalade mig att det var meditativt och uppbyggligt för sinnet, men i själva verket rörde det sig om ren och skär prokrastinering.

Masade mig in och för att ytterligare förgylla den här dagen berättade min man att vår bilmekaniker Salvatore sagt att styrlederna-eller-nåt på hans, min mans alltså, bil måste bytas och att det kostar 8000 spänn i runda slängar. KUUUUUL.

Hur som helst. När man har deklarerat färdigt får man äta popcorn fastän det bara är tisdag. Det har kungen bestämt.

måndag 23 april 2012

Allmän självjävladeklaration

Det är lite trist när man nästan lite spontant kommer på att man kanske skulle ta och deklarera i helgen så att det blir gjort och så att man är klar i riktigt god tid för en gångs skull. Och så kommer man på att deklarationshelvetet ska vara inlämnat senast 2 maj och det är ju typ i nästa vecka. Så mycket för den framförhållningen alltså.

I år fick jag ingen Dags att deklarera btw. Min man fick en. Ja, vi bor ju på samma adress, så jag har ju TILLGÅNG till den, det är inte det. Men det är ändå sjukt störigt, som att mannen är familjens ekonomiska överhuvud och frun ska vippa på lösögonfransarna och fråga honom till råds hur hon ska göra med hushållspengarna.
WTF! Skärpning, skatteverket!

Länktips

Malin är så sjukt duktig på att laga nyttig mat, så den inte bara verkar vara utan även ser extremt god ut. Själv är jag ju mer en sån som lagar söndaggstek och långkok, men jag blir alltid insprirerad (och hungrig) av att kolla in hennes blogg.

Klicka själva får ni se: Tiny kitchen, tiny waist

söndag 22 april 2012

The end of the world, eller jag menar week

Ja, men så blev brödet bakat och söndagssteken stekt och nu sitter jag med fötterna på bordet och tittar på Mästarnas Mästare. Har även tittat på elitseriens handbolls-semifinal på hemmaplan, fast på tv då. Kul med en så jämn och spännande match som fick avgöras i förlängning, trodde faktiskt att Guif skulle vinna eftersom Kristianstad spelade alldeles otroligt lamt i åtminstone två tredjedelar av andra halvlek och inte klarade av att dra ifrån fastän Guif spelade i numerärt underläge i timmar. Eller ja, rätt många minuter åtminstone. 

Snart: tröskning av den värdelösa Denise Rudberg-deckaren jag läser just nu. Först ska jag bara höra Linda Haglund bortförklara sitt bruk av anabola steroider på 80-talet. So long 

I ofas med tiden

Brukar aldrig ha något inplanerat på söndagar, men idag hade jag det eftersom jag i ett svagt ögonblick lovat att hjälpa till på en lydnadstävling (för hundar). Inte för att jag har något emot att gå upp i ottan, men det kändes ju sådär lockande när regnet ställde sig som spön i backen när jag nästan var framme. Hade jag tagit med mig regnkläder? Svar nej, fast det visade sig vara det lilla problemet eftersom det fanns att låna, det större problemet var att jag skulle skriva protokoll åt domaren i samma ösregn. Fick lämna ifrån mig flera protokoll som i det närmaste hade gått att skicka raka vägen in i driften på massafabriken igen. Uppblötta och sladdriga med suddiga och i det närmaste oläsliga kommentarer på. Men men.

Är nu nyss hemkommen efter en vända hos The Wendels för att hämta pallkragar och lite spillvirke som de ville bli av med. Kom sedan på att jag inte hade bakat något bröd, vilket jag alltid gör på söndagar eftersom det känns trevligt att få starta veckan med nybakat bröd. Så det får jag väl sätta igång med i rappet om det ska bli något med det. Och så kanske äta något själv också så man inte blir svag och gnällig och vrålhungrig när man planerat att ha söndagsstek som tar sin modiga tid att laga. Mest i-landsproblem så här långt.


lördag 21 april 2012

What a wonderful world

Lördagskväll och trött. Vilken ovanlig kombination...NOT.

Idag var första gången på viltspårkursen. Vi skulle träffas vid en nedlagd bensinmack i Tjottahejti. Kom dit, lite osäker på om det var där eller inte, men det stod åtminstone några bilar parkerade där och lite folk stod och hängde och såg ut som om de väntade på någonting. Alla bilarna var SUV:ar eller jeepar, och alla karlarna, för det var bara karlar, var grönklädda från topp till tå och såg ut som att de hade varit ute och jagat vildsvin sedan arla morgonstund. Då känner man sig bara sådär frän när man kommer i sin Volvo 740 med Ola Magnell på hög volym på bilstereon och har My Little Ponyfärgade löpardojor på fötterna. Men det är ju bara att gilla läget.

Det hade stått i kallelsen att det skulle bjudas på fika, så jag åkte dit med enbart en tax med rätt att döda, men alla de andra, proffsen, halade genast fram ståltermosar och jaktstolar för att fördriva väntetiden. Särskilt en gubbe gjorde intryck. Medan vi fortfarande stod och väntade på att alla skulle komma så halade han fram en termos och bälgade i sig ett par koppar kaffe och åt ett par mackor på stående fot. När vi sedan åkt ut i skogen och samlats där så stod han och smaskade i sig ett stort äpple. Cirka 45 minuter senare, när vi gått våra spår, såg jag att han satt och gnagde i sig ett par rejäla grillade revbensspjäll och drack ytterligare ett par koppar kaffe ur termosen.  Och någon kvart senare när de som höll i kursen dukade fram termosar och muggar och tillkännagav att det var fikadags så kilade han fram och hällde upp en stadig kopp med orden "nä, nu ska det minsann smaka med lite kaffe", som om han svultit och törstat i dagar. Det var en sån där liten skinntorr och senig gubbe, han hade säkert binnikemask eller något annat.

Ja, det var i sanning mycket intressant. Återkommer kanske med en fylligare rapport när jag har smält allt. 


fredag 20 april 2012

Fredagskväll

Det blev fredagskväll lite fortare än jag anade. När jag kom hem idag, efter att ha samlat på mig ytterligare några övertidstimmar till vad som kanske kommer att blir världens fetaste löneutbetalning, så var jag så trött att jag kände att en powernap var nödvändig för att jag ens skulle orka tänka orden Game of Thrones. Gick och lade mig, läste en halv sida i min värdelösa bok (på sista tiden har jag nästan bara läst jobbiga och lite svårmodiga böcker och  var sugen på något lättläst, så i ett svagt ögonblick nöp jag åt mig en "deckare i överklassmiljö" av DENISE RUDBERG på bokrean. So help me God) innan jag slocknade och sov som en gris i två timmar och när jag vaknade var klockan kvart över sju och det är definitivt att betrakta som fredagskväll.

Orkar absolut inte tänka tanken på matlagning, så ikväll får det bli en Sankta Klara-middag. Sankta Klara av Assisi var en vän till Franciskus av Assisi, de fattigas skyddshelgon. Hon grundade franciskanerordens andra gren klarissorna, eller "de fattiga Klarasystrarna". Så heter, lite motsägelsefullt, även en pizzeria här på vår gata, så när vi pratar om en Sankta Klara-middag så menar vi "beställa en pizza", vilket inte direkt känns som att man ärar de fattiga på jorden. Snarare latmasken. Men varför inte, en fredagskväll när man har jobbat som ett djur hela veckan lång?

torsdag 19 april 2012

Torsdagen som flög förbi

Steg upp 03.30 i morse, det börjar kännas helt normalt nu. Får faktiskt helt sjukt mycket gjort på jobbet mellan 04.30 och fram till åttasnåret när de vanliga dödliga börjar drälla in och mailen börjar plinga och telefonen börjar ringa och tar fokus från jobbflowet. Jaja. Jobbade, åkte hem klockan 14, gick ut en runda med Remus, gick hem och städade. Lurade mig själv genom att städa badrummet sist istället för först som jag brukar göra. Så när jag är klar med badrummet så är allt det andra kvar i vanliga fall, och nu bara: Nämen! Då var jag visst klar!

Åkte sedan till hundkursen som Gud glömde. Ledaren delar med sig av träningstips som var heta någon gång på fyrtiotalet. Dessutom har han JÄTTELÅNGA OCH JÄTTESMUTSIGA NAGLAR, vilket är något av det äckligaste som finns. I mitt tidigare liv förtjänade jag mitt levebröd genom att sortera smutstvätt från sjukhus, så jag är inte direkt oprövad när det gäller äckligheter. Den av diverse kroppsvätskor kraftigt besudlade tvätten hälldes ur säckar och transporterades på löpande band och där jagade man omkring och sorterade och kastade och grävde i  andras kiss och bajs och blod och spyor och slem åtta timmar om dagen, fem dagar i veckan. Man fick ett särskilt smutstillägg på hela två kronor i timmen jämfört med när man jobbade med att mangla och vika på den rena sidan, så det var minsann ett liv i sus och dus.
All time high på äcklighetsskalan, och här inkluderar jag till exempel liksvepningar, blodiga operationslakan och bajsblöjor i vuxenstorlek som legat och väntat på transport i några heta sommardagar och liksom mognat, var dock en sommardag när jag hade ett lite urringat linne på mig och så tyckte jag plötsligt at det kliade under bh-resåren, och när jag lite diskret tittade efter så låg där en lång och gul och krokig äcklig gubbnagel= SPYYYYYY (nästan i alla fall).

Ja, hur som helst, min nagelfobi medför att jag knappt klarar av att titta åt hundkursgubbens håll. Men det spelar kanske ingen roll eftersom han ändå inte direkt tillför någonting som jag inte själv kan läsa mig till i typ Arméns Hundskola från kalla krigets dagar. Man får köra sitt eget race, helt enkelt. Så det gjorde jag, och sedan åkte jag hem och nu är det läggdags. Hodeladi hodeladi hoppsan vilken dag.

onsdag 18 april 2012

I took my gun and I vanished

Näe hör ni, det är faktiskt inte särskilt roligt att gå upp halv fyra och åka till jobbet och komma hem fjorton fucking timmar senare. Känner mig lite som en slav, som Kunta Kinte. Vrålade MY NAME IS TOBY i telefonen till min man när han ringde och undrade när jag skulle komma hem. Vi har nyligen sett tv-serien Rötter på dvd nämligen. Den var bättre förr, som så mycket annat.

Nu måste jag sitta i en bubbla och lyssna på Leonard Cohen i hörlurar för att varva ner. Hade jag varit med i Dallas (en tv-serie vi i dagsläget inte har några planer på att se på dvd) så hade jag löst problemet genom att svepa in i vardagsrummet och säga: I need a drink mellan sammanbitna tänder. Gissar jag i alla fall, jag har sammanlagt sett kanske 5 avsnitt av Dallas i hela mitt liv.

Andra saker man missat: Vi pratade om Mästarnas Mästare i fikarummet och jag nämnde "han den där gamla gubben som hade simmat" och alla bara: AMEN HERREGUD, VET DU INTE VEM GUNNAR LARSSON ÄR? Nej, det visste jag inte. Han var tydligen het under OS i München, då var jag 4 år. Fast man minns ju Ulrika Knape. Fast hon var ju faktiskt även med i Montreal 1976. Och simmare är ju helt anonyma dessutom. I vissa sporter, till exempel simning och kanot, så vinner ju Sverige kilovis med guldmedaljer så fort det drar ihop sig till mästerskap av något slag. Men de är ju extremt anonyma, tycker jag. - Ungefär som han, Lars-Göran Bengtsson (sic!), sa Magnus då. Rolf-Göran Bengtsson är väl inte anonym, han har ju fått Jerringpriset och allt.

Sedan sa jag till Nikky (snart 26) att jag tyckte Annichen Kringstad  var imponerande i Mästarnas Mästare, och hon (Nikky alltså, inte Annichen Kringstad) bara: Vem då, jaså hon kärringen.

Generationsfrågor, med andra ord.

tisdag 17 april 2012

Välgörenhet

För ett tag sedan stod det en invandrarkvinna och sålde Faktum, de hemlösas tidning, utanför Ica Kvantum när jag kom hasandes för att införskaffa diverse förnödenheter. Jag tänkte att är man både kvinna, invandrare och hemlös då är man nog så långt ner på samhällsstegen som man överhuvudtaget kan komma i Sverige. Dessvärre hade jag inte 50 kronor i kontanter, så jag hojtade att jag skulle köpa tidningen på vägen ut. Sedan glömde jag att växla inne på Ica så när jag väl hade cash hade jag bara hundralappar, och det verkar så sniket att stå och vänta på växel när det handlar om välgörenhet, och så tänkte jag att jag gott kunde skänka en femtiolapp av mitt överflöd till den där stackars hemlösa invandrarkvinnan.

Så när jag kom ut så stod hon och rökte. Då var det nära att jag ångrade mig eftersom jag 1. hatar rök och 2. hatar när folk står och röker precis utanför entréer så att man tvingas andas in deras äckliga rök vare sig man vill eller inte, och 3. tänkte missunnsamma kärringtankar i stil med "jaha, cigaretter har hon minsann råd med". Sedan ångrade jag nummer 3, för det är ju faktiskt inte min sak. Och så vill man ju inte vara en sån som säger att man ska köpa tidningen "sen" och sen inte gör det.

Jaha, men sen kom min man och sa att så skulle man tydligen inte alls göra, för tanken är att man ska tjäna pengar på att sälja tidningar och inte på tiggeri, om man är hemlös. Fast jag hävdar att det inte är tiggeri om någon säger "behåll växeln", men hur man än vänder sig så har man uppenbarligen röven bak.

Tisdagshatet

Hatar tisdagar. I morse steg jag upp 03.15 och åkte till jobbet. Inte för att det var tisdag, utan mer på grund av asmycket att göra. Kom hem nyss, sitter nu som ett HÄRKE i soffan och orkar inte ens resa mig och tända i kaminen fastän jag känner att en brasa är precis  vad livsandarna skulle behöva. Det och en Treo. Livet är en fest, håll med om det, folk och fä. 

måndag 16 april 2012

FETESTRESSEN

Men vad tröttsamt det är att gå och lalla omkring i sin egen lilla värld lördag och söndag och så pang bom börjar veckan med jävelmåndag och sjuuuuukt mycket att göra. Blir trött och stressad av att så lite tid av dagen är kvar. Idag kom jag hem klockan 17.10. Nu har jag hunnit äta en tallrik yoghurt och kolla mailen men måste inom två minuter resa mig för då måste vi åka för att hinna till rallylydnadskursen. Sen är det bara hem och i säng och imorgon måste jag börja jobba ännu tidigare än vanligt för att hinna med. Jamen grattis till mig då.

Over & out.

söndag 15 april 2012

Don't think twice, it's all right

Det blev aldrig av att vi tittade på japansk splatterfilm igår. När vi bänkat oss med det extremt goda långkoket och korkat upp en flaska cykelvin (vi minns aldrig vad det heter, men det är ekologiskt och gott och har en bild av en cykel på etiketten) så kändes det lite osmakligt att samtidigt sitta och glo på blodbad och ond bråd död. Så istället drog vi igång ett avsnitt av I vår herres hage, tv-serien som var så fantastiskt bra när man var liten och som inte är fullt lika fantastiskt bra när man är vuxen. Men ändå ganska mysig, och det är inte mycket 70-talsproduktion som håller måttet. Macahan, till exempel, var ju rena sömnpillret.

Idag har det trädgårdsarbetets från arla till särla. Min man har sågat och huggit ved, jag har planterat om purjolök och tusen tomatplantor, samt organiserat i pallkrageodlingen. Har nu 5 st dubbla pallkragar med markväv under som är fyllda med god jord och inget ogräs. Utgrävningarna är spännande, igår grävde jag ju upp delar av en tröja samt ett halvt skelett från en, gissar jag, katt. Lite senare grävde jag även fram benen från cirka ett halvt lamm ur en pallkrage fylld med kompostjord, men det var inget jag kände mig chockad över eftersom jag själv lagt det i komposten för ett par år sedan efter en lyckad grillkväll.  Idag däremot, grävde jag upp en hel älg. Nej, nu överdrev jag, för den saknade ett framben och båda hornen (om det inte var en älgko förstås). Ja, den var i trä och bara kanske 20 cm hög, men ändå. Såna grejer vilar i potatislandet-to-be, det känns lite som Micmacindianernas hemliga begravningsplats och eventuellt kommer en hemsk förbannelse att drabba mig och min familj nu för att jag är där och skändar. 

Nu måste jag hålla mig vaken och se på Mästarnas mästare. Har faktiskt aldrig sett det förut, men den här omgången ska Magnus Wislander vara med. Så det får man väl ta sig en titt på.  

lördag 14 april 2012

In the house of the rising sun

Har varit ganska huslig idag. Gjorde först svingod lunch, pasta och sås baserad på rester från gårdagens tacos. Satte sedan igång ett långkok på högrev, och rostade egen müsli med råg- dinkel- och boveteflingor plus massor av nötter och frön. Långkoket har nu puttrat i drygt tre timmar och är inte klart än. Ska det bli gott får det ta tid, som jag brukar säga. Såg att det stod en förpackning färdig vaniljsås som snart går ut i kylskåpet, så då hackade jag ihop ett äpple och en liten burk ananasringar med några skedar jordgubbssylt och aprikosmarmelad i en pajform och slängde ihop en pajdeg på en höft. Nu står den i ugnen och luktar gott.

Senare ska vi titta på en japansk film som jag har glömt vad den heter men enligt DeeWee ska den vara i stil med Hunger Games fast mycket värre. Japanska filmer brukar ju vara det.

Denna dagen ett liv.

Efter fredagen den 13 blir det lördagen den 14

Hur länge orkade jag vara vaken igår efter att ha tagit en knarkhuvudvärkstablett för att få bukt med spänningshuvudvärken från helvetet? Cirka en timme eller mindre, gissar jag.  En timmes kvalitetstid på en hel dag, det känns lite magert faktiskt. Det är jag inte riktigt nöjd med.

Idag vaknade jag dock utan huvudvärk, så bara det är ju ett stort plus. Steg upp, åt frukost, gav mig ut för att jaga hare. Det var inte planerat, men det blev så ändå eftersom Remus, tax med rätt att döda, fick upp ett väldigt färskt spår som vi följde i nästan en timme, över stock, över sten, in och ut genom buskar och snår, fram och tillbaka och hit och dit. Remus fick använda huvudet, och både han och jag fick en hel del motion eftersom det är väldigt kuperat där vi bor och harar inte precis är ute och fingår på de platta raksträckorna. Jag hade dessutom mina BUNGY-PUMPS med mig, så det blev extra jobbigt att flänga fram i det raska tempo som Remus tyckte att vi skulle hålla. Haren såg vi inte röken av, men det var inte meningen heller eftersom själva grejen är att följa spåret.

Kom hem och bestämde mig för att gräva ett par fåror i potatislandet-to-be när jag ändå var genomsvettig. Grävde och rensade bort björk- och kirskålsrötter till förbannelse. Plus en del annat. Han som bodde i det här huset innan vi köpte det hette Folke, och han tyckte uppenbarligen att man inte behövde betala en krona i kommunal sophämtning när man har en stor tomt där man kan gräva ner saker istället. När jag grävde ut grunden för växthuset var det rena djävla kökkenmöddingen som kom i ljuset, och samma sak verkar vara under potatislandet-to-be, och där har ändå bara varit vanlig gräsmatta innan. Men idag grävde jag upp en glödlampa (trasig), delar av ett väldigt långt snöre samt mudden till en blå tröja. Här börjar ju fantasin genast att rulla, varför gräver man ner en tröja? kan Folke i själva verket ha varit en mördare i sin krafts dagar? Han bodde ju ändå i det här huset i nästan 40 år, vad finns egentligen förborgat under den där sega mattan av grässvål och kirskål som jag nu försöker forcera? Mycket riktigt grävde jag strax upp några benknotor, men det var nog inget mordoffer, utan mer någonting i storleksordning kanin...eller kanske familjens katt som fått sin sista vila. HOPPAS JAG. Har banne mig ingen lust att få mitt potatisland-to-be avspärrat för en eventuell mordutredning, för då lär det inte bli någon egenodlad färskpotatis till midsommar.

fredag 13 april 2012

Fredagen den 13

Vet inte vad man ska säga om den här dagen, den har mest försvunnit i stress och spänningshuvudvärk och ont i nacken. Har ju en nackskada från kalla krigets dagar som spökar från och till, just nu mest till. Mönstret är så här: ont i nacken --> huvudvärk --> ännu mer ont i nacken --> ännu mer huvudvärk och så är jag ett VRAK som bara går att bota med starka receptbelagda värktabletter som man blir lite sinnesslö av att använda. Det är inte precis en win-win-situation om jag får säga vad jag tycker.

Hade tid för påfyllning av TBE-vaccination på förmiddagen, blev lite försenad för min tidsplanering sprack från kant till kant så att säga, och fick köra som en biltjuv dit. INGEN PARKERINGSPLATS fanns att uppbåda, fick ställa bilen skitlångt bort och därifrån var det dessutom skitlångt till närmaste parkeringsautomat där jag var tvungen att lägga på för en hel timme eftersom jag inte hade mindre. Spurtade bort till Citykliniken och jaha, då hade dom delat upp det i TVÅ Citykliniker sedan sist jag var där, en för distriktssköterska, barnmorska och sjukgymnast (tror jag) och en för resten av verksamheten. Vilken skulle jag till då? Distriktssköterska, chansade jag, för den låg närmast och så mycket vet man ju att det i alla fall inte är läkare som vaccinerar. Klev in i ett väntrum som var bara ett väntrum och inget mer, ingen reception, ingen att fråga förutom väntande patienter. Beslöt mig för att älga upp till andra delen och kolla läget och där var det en kö som nästan var värdig en sovjetisk livsmedelsbutik på den tiden det begav sig, en kö som jag i ren stress ignorerade och lät min tordönsstämma glida förbi alla andras ärenden när jag såg att sköterskan bakom disken lyfte blicken från skärmen. Fick därför reda på att det var dit jag skulle trots allt. Sedan sveptes jag in till en sköterska, blev stucken i armen och så var det klart, behövde inte ens sitta kvar i väntrummet en kvart som jag har fått göra de andra gångerna för att "se så ingenting händer". Frågade vad som egentligen kunde hända, och svaret var att man kunde bli trött och få ont i armen. Jag trodde det rörde sig om allraminst en anafylaktisk chock.  

Flängde tillbaks till jobbet och stressade vidare. Avrundade med att fylla hela bilen med spillvirke som jag fraktade hem och sågade upp till ved. Gillar att handsåga ved och inbillade mig att det var bra för blodcirkulationen i nacken. Vet inte om nacken höll med, så sedan gick jag in och tänkte försöka sova bort min tråkhuvudvärk. Jamen då satte väl Onda Dockans djävla Jack Russell plus Onda Dockans systers yorkshireterrier igång att skälla som tokiga utanför. Sånt där småhundsbjäbbskällande kan ju driva en till vansinne om det håller på för länge, och det gjorde detta. Inte ens Remus, tax med rätt att döda, som sympatilåg i sängen, engagerade sig i detta oljud, och då har han ändå ett gott öga till yorkshireterriern som är på besök flera gånger i veckan.

Så jag kapitulerade och fick ta en KNARKTABLETT. Nu har jag inte ont i huvudet, men är trött och seg. Vi har sett Game of Thrones på svt play och det känns ju helt omöjligt att hålla reda på alla Lannisters och Starks och fan och hans mormor. Det är cirka 40 personer för många att hålla reda på i den tv-serien, och nu är det bara 2 avsnitt kvar och jag är fortfarande bara bergsäker på vem dvärgen och han-som-var-Boromir-i-sagan-om-ringen är i förhållande till resten av karaktärerna.

Nä, fredagen den 13. Det blir nog inte roligare än så här faktiskt. 

torsdag 12 april 2012

Inspiration då

Vaknade med spänningshuvudvärk och var på dåligt humör. Inte bara pga huvudvärken utan för att jag drömt till och från hela natten om min pissiga löpträning. Jag tycker det är okej att drömma att man uträttar helt fantastiska saker och så vakna upp och bli lite besviken för att det inte var sant. Men det är fan INTE OKEJ att drömma att man är värdelös och så vakna upp och bli lite besviken för att det nästan stämmer.Har retat mig på detta hela dagen och på att jag inte kan träna imorgon som jag hade tänkt för jag ska fylla på min TBE-vaccination och då ska man inte anstränga sig efteråt och innan har jag inte tid om jag inte går upp klockan 03.00 och någonstans får man väl ändå dra en gräns för vad man utsätter sig för. Så idag när jag kom hem drog jag på mig löparshortsen och hundförarbältet och stack iväg i sällskap med Remus, tax med rätt att jogga. Nu är det i och för sig inte exakt samma sak att löpträna med hund som utan, utan det blev ett par stopp för uträttande av naturbehov. Hans alltså, inte mina. Men på det hela taget hängde han med rätt så bra. Och jag blev nöjd med sträckans längd när jag kontrollmätte på nätet, och det var ju huvudsaken.

Det är bara 3 veckor kvar till Humlestafetten, så det börjar bli brådskande eftersom alla andra är i ruskigt bra form utom möjligtvis Stefan. Idag har vi visserligen (när vi försökte värva en ny förmåga till laget) pratat om hur himla ROLIGT vi har när vi humlestafettar och att det är det som är det viktiga, inte resultatet. Fast man vet att ens (tvivelaktiga) insats kommer att dissekeras i fikarummet i månader.
Tord har flera gånger den senaste tiden pratat om "då när jag tog kort på dig när du sprang uppför den där backen...". Backen (sträcka 5 i Humlestafetten) minns jag mycket väl, men inte att det togs några kort. Minns knappt ens att Tord var där, men det måste han ju ha varit om han tog kort. Minns mest att det var varmt, att min djävla fot gjorde HELVETESONT, att jag skulle springa Göteborgsvarvet en vecka senare med samma fot, och att jag hade varit på min bästa väns begravning dagen innan. Det var senaste gången jag var med i Humlestafetten (2009) och länge trodde jag att det skulle bli sista gången med tanke på omfattningen på fotskadan från helvetet, men med Guds (=Magnus på Runner's Store) hjälp och hundra kortisoninjektioner så verkar det ju  (PEPPAR PEPPAR TA I TRÄ) funka hyfsat. Så även om jag inte är i direkt toppform nu så är nog ändå förutsättningarna lite bättre än vad de var då. Bland annat ska jag INTE ha sträcka 5, som är den näst jobbigaste. Och så har jag ju My Little Pony-skor från Asics och inte några djävla tortyrredskap från Saucony.

INSPIRATION, som sagt. Remus ligger helt utslagen efter sin/vår joggingrunda, själv är jag fylld av endorfiner och grejer och känner mig i toppform. Mentalt alltså, fysiken har en del kvar att jobba på innan vi är där.

onsdag 11 april 2012

Oinspiration

Känner mig lite oinspirerad, rent av nedstämd. Efter jobbet sprang jag en runda och det kändes riktigt BRA för snudd på första gången efter mina tre år av konvalescens och löpförbud. Kände mig så himla nöjd med att min långsamma återuppbyggnadsfas liksom har börjat ge frukt. Har struntat i distanser och tempo och tider och bara sprungit, och här ville jag infoga "och njutit av att springa", men det är lögn eftersom det har varit ASJOBBIGT att komma igång igen. Men det går ju framåt. Kommer i perioder av FLOW med kontrollerat en-två-tre-fyra-andas-en-två-tre-fyra-andas där kroppen är en maskin och hjärnan kopplar loss någon annanstans. Nu är inte de där FLOW-perioderna sådär jättelånga i nuläget, men det går som sagt framåt.

För skojs skull mätte jag dagens runda när jag kom hem (ja, på nätet alltså), fastän jag a. har sagt att jag inte ska bry mig om distanser och tempo och tider, samt b. ändå "visste" hur lång den var eftersom jag har sprungit den många gånger förr, för flera år sedan, innan fotskadan från helvetet. Trodde att jag visste alltså, så därför var det ju bara på skoj som jag mätte. Och då var den plötsligt cirka 1 km kortare än jag trott. Ja, det är kanske inget att hänga upp sig på, men det gjorde jag ändå. Blev SKITSUR. För att det är så djävla långt kvar till den obekymrade "nej, men om man skulle sticka ut och springa 15 km efter jobbet"-formen från cirka 2008 (om foten håller vill säga), och för att ingenting är fucking gratis utan kräver blod och svett och snudd på tårar hela tiden.  

Jajaja, det är bara att gilla läget och harva sig vidare. Ville bara gnälla lite i största allmänhet först.

tisdag 10 april 2012

Post påsk

Påsken kom och gick och lämnade kvar en känsla av att den borde ha varat minst dubbelt så länge. Känner mig helt sleten nu, och då har jag ändå varit ledig i fem (5) dagar och jobbat en (1). Har jobbat, jobbat över, åkt hem, stavgångat i skogen, rensat lite ogräs samt gödslat några buskar i trädgården plus tränat lite med Remus, tax med rätt att döda.

Träningen gick väl lite sisådär, vi håller på med LK2, och det är svårt. Inte allt, men en del. Till exempel ett moment där hunden på kommando ska springa och ställa sig i mitten av en ruta som är 10 meter längre bort. Det är skitsvårt, eller det kan ju ha att göra med att jag tycker att det momentet inte är speciellt roligt att träna, eftersom det för det första kräver att man först måste stega och märka upp en ruta=BORING. Och sedan är det svårt att belöna på avstånd, utan då måste jag rusa in i rutan så fort han kommer dit=JOBBIGT plus att det är svårt att bryta ner momentet i mindre bitar. Och om jag belönar med att kasta någonting på avstånd så fokuserar han inte på att springa framåt, utan stannar upp och vänder sig hela tiden för att se om inte det där roliga kommer farande snart. Men skam den som ger sig.  

I övrigt händer det inte mycket. Väntar in anbud på att byta vårt tak, hejdå cirka hundratusen, men hantverkare är ju ett släkte för sig. En skulle "hem och räkna på det" och hörde aldrig mer av sig. En annan skulle höra av sig "efter påsk", men vilket år? Ja, nu har det i och för sig bara gått en dag efter påsk, men jag förutspår härmed att det där anbudet aldrig kommer att komma. Ni vet ju alla dom som satt längst bak i klassrummet på högstadiet och flinade och skränade och svor och kastade suddgummi och snus, när de inte skolkade och stod i rökrutan och var tuffast i världen. Det är dom som är ens hantverkare idag, och man är dessutom BEROENDE av dom.
Skrämmande.

måndag 9 april 2012

Mitt liv som kock

Har haft barn och barnbarn här på lunch. Adrian (3) hade beställt spaghetti och köttfärssås. Sedan åt han cirka fem tuggor spaghetti och ingen köttfärssås.
- Ska du inte smaka lite på köttfärssåsen också, undrade jag.
- Nej, det är så mycket som är äckligt i den, förklarade det lilla charmtrollet pedagogiskt.
"Mycket som är äckligt"=tre bitar lök plus en millimeterstor bit av en grön paprika. Sedan kom min man (43) och beklagade sig över att samma köttfärssås "inte stannade kvar på gaffeln när man åt". Och sedan påpekade Nikky över att osten kom från Arla (big no no) och inte från Skånemejerier. Den enda som var hundraprocentigt nöjd med maten var nog Oliver, som åt medhavd välling. Eller det heter väl inte välling när de är så små, utan något annat. "Ersättning" kanske.

Känner att mina matlagnings-skills inte är på topp just idag.

So far so good

Igår kväll gick jag och lade mig redan vid 22-snåret. Eller: Jag går och lägger mig och läser lite, som den officiella avskedsfrasen löd. Här är det verkligen med betoning på lite, för jag tror inte jag hann mer än en halv sida innan Morfeus gjorde entré och tillkännagav att jag tillhörde honom nu.
Vaknade vid sjusnåret idag. Har hittills hunnit med: äta frukost, ta en joggingrunda med Remus, baka bröd, gå och handla, tvätta, hänga tvätt, vika tvätt, göra en kakdeg, diskutera huruvida det är värre att lämna brödsmulor än tobaksflagor efter sig, slösurfa samt styra upp dagens händelse som är att tre fjärdedelar av The Wendels kommer hit och äter lunch. Som jag alltså inom kort kommer att sätta igång att tillaga eftersom klockan klämtar fram ett 11.57 för mig just punkt nu. See you later. 

söndag 8 april 2012

Det här med påsk

Det här med påsk är ju fina grejer när man tänker efter. Så många lediga dagar. Som nu: det är söndag. Man har gjort alla sina vanliga söndagssaker och det börjar bli kväll och man är mentalt förberedd för att gå och lägga sig tidigt och gå upp ännu tidigare och mödas i grottekvarnen, och så kommer man plötsligt på att DET  ÄR JU INTE MÅNDAG IMORGON. Eller jo, det är klart det är. Men en ledig måndag. Sug på den, liksom. Och med ledig måndag blir arbetsveckan kort, vilket inte heller är något jag går omkring och hänger läpp för. Nu kan man tro att jag hatar mitt jobb, det gör jag inte. Men jag gillar att vara ledig mer än jag gillar att jobba.

Idag sken solen och jag fick för mig att jag skulle prova en ny promenadväg. Ibland går jag utmed landsvägen och svänger av på antingen en eller en annan grusväg och genar över nejderna till en annan landsväg och så får jag på så sätt en trevlig runda, men nu kände jag för lite nyskapande. Studerade Gröna kartan och kom fram till att det fanns en tredje grusväg lite längre fram på landsvägen, som skulle gå ungefär parallellt med de två jag redan brukar gå. Jag stavgångade mig iväg med raska steg och passerade de två välkända grusvägarna. Tredje grusvägen gillt, det var bara det att den aldrig dök upp. Eller rättare sagt, jag passerade ett antal grusvägar, men det var såna där som ägs och skyltas av Domänverket och de kan sluta precis var som helst, mitt ute i ett kalhygge eller i ingenting. Att ge sig in på såna vägnät är som att trava raka vägen in i Bermudatriangeln och tro att det ska gå som på räls, så jag fortsatte att följa landsvägen i tron att det skulle komma en vanlig väg med en vanlig vit eller gul skylt så småningom. Det gjorde det inte. När jag traskat i 1½ timme så vände jag om och traskade åt motsatt håll i ytterligare 1½ timme för att komma hem igen. Hatar vändpunkter, men efter att ha studerat Gröna kartan än en gång så var det ändå tur att jag gjorde det, annars hade jag inte kommit hem förrän långt fram på eftermiddagen.

Efter att ha pustat ut en smula så gick jag ut och grävde ett par fåror i det som ska bli potatisland. Sedan var jag varm och svettig och tyckte att det var ett ypperligt tillfälle att grilla. Även om snön låg kvar här och var. Min man (som inte grävt potatisland) visade mer måttlig entusiasm, men jag framhärdade, tände grillen och slog mig ner med ett glas rött och en deckare för att "vakta elden" (min uppgift i grilltider). Efter cirka 2 minuter visade vädret sitt rätta jag och det blev svinkallt. Men det var bara att framhärda. Grillade kött och majskolvar och sedan åt vi inomhus. Sedan var det handboll, Ponnyakuten och en dokumentärfilm om Malawiciklider. Nu: en trist tv-produktion om Strindberg. Den kommer att skippas inom kort till förmån för...något annat. Det är min tur att välja film och jag har förvarnat om Järnvägare av Ken Loach. Eventuellt orkar vi inte titta på film och då blir det Desperate Housewives istället. Lättsmält.

Och alltså, ledig dag imorgon. Man borde fira påsk typ en gång  i månaden eller nåt.

HURRA, Sverige-Ungern 26-23

Men det här var ju rolig handboll. Inte så djävla nagelbitarnervöst eftersom både Ungern och Sverige är klara för OS. Roligt att se lite nya landslagsspelare, speciellt när det går bra och Sverige vinner hela OS-kvalgruppen.

Men vad ÄR det för tjafs om Fredrik Petersen? Man blir ju trött. Han snodde bollen av makedonierna och försökte göra ett snyggt mål i slutsekunderna, och för det ska han få skit? Det blev ju inte ens mål för fan. Så länge matchen pågår är det väl tillåtet att anfalla, kan man ju tycka. Det är väl madedonierna som gör bort sig som uppför sig mot Petersen som om han gjort något regelvidrigt.

Jameniallafall. Nu blir det roligt med OS. Både dam- och herrhandboll. JÄSS. 

lördag 7 april 2012

Kaosklocka

Sitter och är helt förvirrad över tiden. Klockan är cirka 19.40 och det är fortfarande ljust ute. Alldeles för ljust pga snön som föll i morse/förmiddags och som envisas med att ligga kvar. Det känns som att det är februari och klockan är cirka 15.00 istället för påskaftonskväll. Får inte ihop det, ljuset blir HELT FEL och därför känns det helt konstigt att sitta här och post-efter-maten-dricka-ett-glas-vin.

För övrigt: Idag provsmakar vi 2011 års äppelvin. Omdöme: Jamen helt okej. Trots att vi fick göra en nödlösning med turbojäst istället för vanlig vinjäst, så jäsningsprocessen blev något...obalanserad, kan man väl säga. Har även för mig att vi hade i mindre socker i år också jämfört med tidigare, helt enkelt för att allt inte fick plats i dunken. Men det blev ändå rätt bra. Kanske inte riktigt lika gott som årgång 2008, som enligt oss är The Ultimate Årgång. Men inte fy skam ändå. Intresseklubben kan sluta anteckna nu. SKÅL.

HURRA, Sverige-Makedonien 27-23 och Sverige är i OS!

Puuuh, vilken match. Jättejättespännande från första sekunderna (när Makedonien smackade in 2-0 inom loppet av 40 sekunder) tills det var kanske 3 minuter kvar och Sverige ledde med 4. Då kunde man börja andas lite. Lipvarning när Staffan och Ola stod och kramade om varandra när det var någon minut kvar. Mindre lipvarning när makedoniska IDIOTER ska läxa upp Fredrik Petersen bara för att de inte kunde hålla i bollen och han ville stajla lite i slutsekunderna. Helt plötsligt: Hotfull stämning och så kommer Stefan Lövgren som någon djävla Kevin Costner-Bodyguard och sveper iväg med Petersen på läktaren. Sådär får det väl inte gå till! Men sådär är det ju för fan JÄMT så fort Balkan är på plan. Är det inte grejer som kastas in på planen så är det allmänt buande och tjafsande. Någon borde verkligen sätta dom på plats. Lämpligt straff: att de inte får komma till OS. Jamen så lägligt att de förlorade BÅDE mot Sverige och Ungern då då. Hahaha.

SNÖ WTF

Det hade ju talats om det på nyheter och så, att det skulle bli snö såhär till påsk. SNÖKAOS PÅ LÅNGFREDAGEN, vrålade kvällstidningarna ut och bullshit, tänkte jag, det är ju säkert längre norrut. Det kan ju liksom inte komma snö HÄR och NU, när gullvivorna har börjat titta upp. Okej, EN gullviva då. Som står väldigt skyddat, men ändå. Gullvivor = nästan sommar.
Hela långfredagen gick åt till att vänta på snön. Eller vi gjorde ju förstås annat istället. Solen sken och himlen var blå med vita molntussar, så efter hundpromenader och annat så åkte vi till Glimmebodagården på slingrande småvägar (not so miljövänligt) och köpte ekologiskt och stenmalet mjöl (klimatkompensation).

Dagen blev kväll, inte en snöflinga, IN YOUR FACE, kung Bore, tänkte jag med ett avgrundshånskratt. Vaknade till någon gång vid fyrasnåret i natt och tänkte "ja, man kan ju undra var den där så kallade snöstormen tog vägen" och kände mig nöjd med att ha kommit undan så lindrigt. Vaknade klockan halv åtta av att världen var VIT och att snön VRÄKTE ner. Kände mig inte alls särskilt nöjd längre.

Vi åkte på vårpremiären av den lokala idrottsföreningens månadsloppis (som har stängt under vintern, vilket på ett sätt är dåligt men på ett annat sätt är bra eftersom de har 50 % på alla priser sista gången innan vintern) och fick nästan pulsa fram genom drivor.  När vi kom hem igen så visade i alla fall termometern plusgrader, och så småningom slutade det faktiskt att snöa. Nu har jag varit ute och grävt ett nytt potatisland. Eller påbörjat i alla fall, man förvandlar inte en gammal gräsmatta till bördig åkermark i en handvändning. Men man får gå systematiskt tillväga och ta en fåra i taget. Det var dock inte särskilt kul att ligga på knä i äcklig gammal blötsnö och rensa bort nystan av kirskålsrötter och gammal seg grässvål från den goda jorden.  Tycker det går sådär med vårbruket i år faktiskt. Tycker snön kan dra dit pepparn växer per omgående. Tack för ordet.

fredag 6 april 2012

HURRA, Sverige-Brasilien 25-20

Men herregud, att man alltid ska behöva sitta som på nålar och förbruka adrenalin så fort de blågula ger sig ut på plan. Inte är det som på den gamla goda tiden. Då hade Sverige överhuvudtaget inte befunnit sig i något himla OS-kval eftersom de plockade vagnslaster med medaljer så fort det drog ihop sig till något mästerskap. Men så är det ju inte längre. Men man trodde ju ändå att Brasilien inte skulle vara någon match, så att säga. Men det var det. Inte förrän i 48:e minuter kändes det som att Sverige tog sig samman och började leverera, innan dess kändes det som att det skulle kunna gå lite hur som helst. Det var liksom konstig handboll. Konstigt tempo och allmänt oflyt.

Men till sist blev det ju ändå seger. PUH. Och imorgon väntar Makedonien, detta djävulsland ur handbollssynpunkt. Om Sverige vinner imorgon är "vi" klara för OS eftersom Makedonien förlorade mot Ungern tidigare idag. Så Sverige borde vara djävulskt laddade. Å andra sidan borde Makedonien vara superdjävulskt laddade eftersom de absolut måste slå Sverige för att överhuvudtaget kunna ta sig till OS. Nervöst är bara förnamnet. Återkommer.

OS-kval i handboll

Då är det dags att bänka sig i handbollssoffan och vara nervös. Sverige mot Brasilien, och Brasilien var mycket bättre än vad jag trodde. Men nu har det varit timeout och Staffan har vrålat att de ska "visa var fan skåpet ska stå".
Så det är ju bara att göra som han säger. Hör ni det, Sverige?

Och by the way, vad KASST det är när SVT direktsänder handboll. Dåligt ljud och rätt halvdana kommentatorer. "Jag ska bara följa det här så får vi se..." är väl inget man vill höra från en proffskommentator! Jag vill ha TV4 och Robert & Claes! Patrik Ekwall, kom tillbaks, allt är förlåtet.

TILLÄGG: Och vad är det för pajaser som sitter och sköter det tekniska på SVT? Är det nån djävla LAG på att Rapport MÅSTE sändas på ettan exakt klockan 18.00? Här sitter man och har puls för att det inte alls går särskilt bra för Sverige och så försvinner matchen helt utan förvarning till förmån för Rapport, och man får själv räkna ut att matchen fortsätter på tvåan och börja panikfumla efter den rätta fjärrkontrollen och missa ett helt anfall. INTE ETT ORD om detta sägs eller visas i bild. Tio minuter senare är det samma visa igen, varför i helvete kan man inte visa nyheterna på tvåan och låta direktsändningen rulla på?

Går det dåligt för Sverige är det nästintill SVT:s fel.

torsdag 5 april 2012

Störigt

Skitstöriga saker på 2000-talet: När man går och funderar på något och tänker: Det där ska jag googla på sen. Och sen när man sitter med Google framför sig så kommer man inte på vad det var man ville veta.

Dagens i-landsproblem är härmed ventilerat.

Pink thursday

Idag skiner solen, himlen är blå och jag är LEDIG. Fina grejer alltihop faktiskt. Har varit ute på en tvåtimmarspromenad med Remus, tax med rätt att döda, och om en stund ska jag åka till Riverhouse för att träffa delar av FAMILJEN.

På den tiden det begav sig var det jag, Barbie och Eve samt våra kids som var stommen i FAMILJEN. Vi bodde i närheten av varandra, var alla medlemmar i samma ridklubb, satt i styrelsen, red och hade egna hästar och levde våra liv i den intrigrika och smaskiga inofficiella dokusåpa som gick under namnet "Stallet". Vi umgicks mycket, pratade i telefon när vi inte umgicks och gick som barn i huset hos varandra. Roligast var en gång när jag och Eve skulle träffas hemma hos henne och skriva ett protokoll, men när jag kom dit var hon tvungen att göra en blixtutryckning till Ica Maxi för att köpa något, "men du kan väl börja så länge". Jag satt kvar i Eves kök och läste i några papper. Då kom Barbies mamma dit och frågade om jag hade sett Sebastian, och vi stod och dividerade om var han kunde vara när Kenneth kom hem och bara: Hej hej, och stövlade förbi oss och verkade inte tycka det var det minsta konstigt att hans frus ena kompis och hans frus andra kompis mamma stod i hans kök och pratade som om det var de som bodde där och inte han.

Så var det på den gamla goda tiden. Sedan dess har mycket vatten runnit under många broar. Nästan alla barnen har flyttat hemifrån. Ida bor på Gotland av alla ställen. Barbie och jag tröttnade på att vara tävlingssektionens livegna slavar (fast det var roligt också, ibland). Jag har flyttat från stan. Eve jobbar typ jämt. VI TRÄFFAS NÄSTAN ALDRIG. Men idag ska i alla fall Barbie, Ida, jag och Nikky träffas och ta en fika med FAMILJEN: THE NEXT GENERATION, eftersom barnen numera har börjat yngla av sig. Inte mindre än tre småpojkar ska förgylla vår tillvaro idag.

Förr i tiden pratade vi mer om hingstar (och ja, på riktigt: Briar, Robin Z, eller varför inte Maraschino RNF 71). Tiderna förändras sannerligen.

onsdag 4 april 2012

Flygande beckasiner söka här hwila på mjuka tuvor

Jamen det är väl ändå helvete att så fort man tänker tanken att man kanske skulle vara lite ledig så måste man stressa som ett AS hela dagen och lite till innan man kan gå hem. Men till slut kom jag iväg från jobbet, från vilket jag nu är ledig i 5 (FEM) hela dagar. Invigde sedan mina nya löpar-hörlurar, har haft problem med att hitta hörlurar med bra passform och ljud som sitter där de ska. Vill inte ha några stora hip-hip-blaffor utan så kallade in-ears. Men Koss och dom här har en tendens att glida ur, och det finns inget mer irriterande än att behöva hålla på och pilla med hörsnäckor medan man springer. Jag tappar helt fokus då. Så fick jag ett par in-ears med båge. De satt precis hur bra som helst, men eftersom de var gratis så var ljudkvalitén förstås helt värdelös. Så för ett tag sedan beställde jag en mer påkostad variant, som landade i brevlådan igår. Så dom testade jag idag och de blev helt klart godkända. Skitbra ljud och helt okej passform. Jag kände mig nöjd. Kände mig även nöjd med löprundan, jag är väl fortfarande inte där att det känns BEHAGLIGT, men det är inte heller näradödenupplevelser. Så det går väl på rätt håll.

När jag kom hem gjorde jag ringsignaler eftersom jag är lite småtrött på att dra ut på äventyr med Indiana Jones varenda gång telefonen ringer, och att vakna av att man måste sticka till bron vid Khazad Dûm varje morgon. Pysslade en lång stund med att klippa och klistra i mp3-filer, men när jag var nöjd med resultatet så kunde jag inte hitta sladden som kopplar ihop telefonen med datorn, så det blev inget mer med det. Gick och lade mig med min laptop istället. DEKADENS.

måndag 2 april 2012

Where where you calling from? A booth in the midwest

Kastade ett öga på vad folk har googlat på för att hamna här, det känns lite som att jag gör många besvikna för att de inte riktigt hittar vad de söker här. Eller vad sägs om veckans tio i topp:

in med dig i nålsögat kamel
(Det enda som verkar naturligt att googla på och hamna här. Folk gör det ofta, ofta, sorry Stefan Sundström)

hård domina piskar
(Sorry, inte min grej. Eller vadå sorry, det är jag inte alls. Jag tycker såna där härskare/undersåte-lekar är SJUKA I HUVUDET. Sådär, nu var det sagt.)

"hade trekant"
(Är inte min grej heller. Är mkt monogam till min läggning.)

om man lever i en ankdamm
(...och är fullständigt tillfreds, tror man snart att gölen är en ocean. Då blir näckrosen en urskog...tralalalala. Björn Afzelius, eller om det var Hoola Bandoola, minns inte riktigt).

flintspets
(EH? Har JAG skrivit om flintspetsar? Måste ha varit full eller nåt)´

fräcke fransson
(Who the f**k is "fräcke fransson"? Måste nog googla själv...och kommer att hamna här.)

går man på cobacabana har man havet till vänster
(Ja, det vet väl varenda människa? Om man kan sin Cornelis vill säga.)

hermetiskt tillslutna hörlurar
(Finns dom? GE HIT i så fall!)

jag knullar dig i röven
(Ingen kommentar. Gissar att de som googlar på sånt här förmodligen är samma personer som satt och flåsade en massa snusk på heta linjen på den tiden det begav sig).

löparskor
(Ja, men har du Kalle Ankafötter lär du hitta en hel del matnyttigt här. Go ahead).

söndag 1 april 2012

Jag älskar söndagar

Lördagar är i och för sig den bästa dagen, men söndagar kommer inte långt efter. Eftersom jag är så sabla kvällstrött så orkar jag sannerligen inte hålla igång till långt efter midnatt någon kväll i veckan, och fredagar och lördagar är inget undantag. Alltså vaknar jag pigg och utvilad vid sjusnåret på lördagar och söndagar, ungefär som när man hade småbarn, fast då var man förstås aldrig pigg och utvilad utan mer ett vrak alla tider på dygnet. Och söndagar var snudd på veckans värsta dag, för då visste man att en ny jobbig vecka låg och lurpassade inom en snar framtid, innehållandes humörhöjare som "jobba som ett litet as på sitt dåvarande skittråkiga jobb", "hämta och lämna på dagis", "handla, laga mat, diska, plocka undan, städa, tvätta" och som kronan på verket "natta barn som inte vill sova och som vaknar stup i kvarten och så vet man att de kommer att vara aströtta och griniga och inte vilja stiga upp nästa morgon".  Ja, nu var det väl inte så jämt. Men periodvis kändes det som jämt.

Men nu! Söndagar är fantastiska. Man studsar upp i ottan och kan knappt bärga sig förrän man får spänsta ut på en härlig långpromenad. Man är huslig som bara den. På vardagarna är jag nämligen inte särskilt huslig alls. Lagar ingen mat, till exempel, för jag tycker att man klarar sig med ett lagat mål mat per dag. Min man, som tycker annorlunda, får därför vara den husliga i veckorna medan jag nöjer mig med yoghurt och macka och spar mig till på helgen. Men då slår jag å andra sidan på stort och bakar bröd och kakor, gör egen müsli, komponerar (enligt mig själv) helt fantastiska långkok samt fixar matlådor till alla veckans dagar. Och när allt detta är gjort finns det ändå en massa tid över till att lata sig, vilket är en annan av mina favoritsysselsättningar. Fast inte förrän jag har gjort nytta förstås, Luther är ju ständigt närvarande.Hur skulle det annars se ut?

1 april = aprilväder

Idag har vädergudarna fått jobba som satan. I morse var det strålande sol och klarblå himmel, för ett par timmar sedan var det gråmulet och regn, när jag stod och skalade potatis för en halvtimme sen sken solen, men när jag gick ut för att slänga potatisskalen i komposten föll hagel stora som hönsägg (dvärghöns åtminstone). Gick in, genomsur, tände en brasa, men nu skiner solen igen.

Aprilväder it is.

Påskharen in action

Idag när jag var ute och promenerade i arla morgonstund så fick jag ynnesten att få se två harar som uppvaktade varandra. I normala fall springer ju harar som om det gällde livet så fort de anar en människa, och, ännu oftare och fortare, när de anar en människa i sällskap av en blodtörstig tax. Men nu! Remus och jag kunde stå fem meter därifrån och beskåda det kärleksfulla harparet som lekfullt skuttade fram och tillbaka över en grönskande äng. Det var som en scen hämtad ur Den långa flykten, bortsett från att det här var harar och inte kaniner*. Till och med Remus, tax med rätt att döda, var förbryllad vid åsynen, uppenbarligen triggades hans jaktinstinkt inte gick igång av romantisk lekfullhet på samma sätt som när hararna blint störtar iväg i 100 km/h. Eller så såg han det lite mer långsiktigt och tänkte på återväxten, vad vet jag.


*Jo, det är skillnad. Det är en DJÄVLA skillnad faktiskt. Kaniner är mindre, lever i hålor under jord och föder blinda och pälslösa och helt hjälplösa ungar. Hararna är större och har enklare levnadsstandard ovan jord, och deras ungar mycket mer utvecklade redan från dag ett, med både päls och ögon. Harar är dessutom mycket snabbare än kaniner. Hade Den långa flykten handlat om harar hade den överhuvudtaget aldrig blivit en bok, eftersom boken går ut på att en kaninkoloni var hotad pga att det skulle byggas bostäder där de hade sina hålor, och några valde då att bryta upp och ge sig iväg för att grunda en ny koloni. Hade det varit harar så hade de bara: Jaha, här kommer det visst lite grävskopor. So what? och samlat ihop sina ungar och skuttat iväg någon kilometer och bosatt sig där utan att behöva bekymra sig ett dugg om någonting. Så nu vet ni det.

The Earth Hour

Kom precis på (genom att läsa andra, mer miljömedvetna människors bloggar idag) att vi missade Earth Hour igår. Då ska man släcka alla lampor en timme. Icke alls orimligt, om man nu kommer ihåg det alltså. Det gjorde inte vi. Vi hade visserligen inte så många lampor tända, men vi låg i soffan, drack mousserande vin och tittade på Alien IV* på dvd.
DEKADENS!

* En riktigt skitfilm om ni frågar mig, men det var min mans tur att välja. Jag bara: Om du väljer Alien IV så kommer jag att välja Järnvägare av Ken Loach nästa gång. Och du måste titta på den minst en halvtimme innan du får gå därifrån! Min man hatar socialrealism, men hans vilja att se Alien IV, eller snarare hans önskan om att jag skulle få ta del av detta tvivelaktiga mästerepos, var uppenbarligen större.