Yesterday you told be about the blue blue sky

Jag har överlevt de första dagarna på jobbet efter semestern (och varför skulle jag inte göra det?). Men det går ju i ett, så det är något av en chock att först knappt ha gjort ett skapandes grand på flera veckor och så fullt ös medvetslös. Är inte hemma en enda kväll den här veckan. Det är stallet och hundkurser plus egen träning (hundträning alltså) med kompis och så har barnbarnen fotbollsmatcher. Plus jobb dårå. Ja, men man ska ju veta att man lever.

Lever gör däremot inte fina bruna vaktelhönan Kaffe Latte längre. Hon låg död som en sten i voljären när jag kom hem från jobbet igår. Egentligen hade jag börjat samla ägg för att lägga i kläckaren, för det hade ju varit lämpligt att få fram en ny generation hönor innan alla de gamla trillar av pinn. Av ursprungsgänget återstår nu bara Snövit, Svartprick och Gråmask och de är inga ungdomar precis.

Men när jag höll på att reka efter befruktade hönsägg så letade jag även efter Faverolle, för det är en annan ras jag är lite nyfiken på eftersom det ska vara en bra kombinationsras och det även sägs att just det köttet är så himla delikat. Hittade nån på Facebook som hade och vi kom överens om ett datum när hon skulle börja samla och sedan skicka så att det skulle passa efter att Gunde Svan och hans gäng (som vid det laget fortfarande var ägg) hade kommit till världen. Men sedan glömde jag lite bort det hela, tills jag en dag kom på att det där datumet hade passerat med råge utan att jag vare sig hört något eller fått någon leverans. Trodde först att jag hade blivit blåst, men det var såklart PostNord som hade fallerat. De har ju gudbevars bara EN uppgift, att leverera post, men det går ju uppenbarligen bara sisådär. Nu är nya ägg på väg till mig, om Gud och PostNord vill alltså. Vi får väl se hur det går, men funkar det inte så är det ju bara att lägga vaktelägg i kläckaren istället. Samt hoppas på att de nya tupparna Batman och Villanelle gör ett bättre jobb än Johnny Kass (RIP).

Ja, men annars har jag väl inget att förtälja. Var i stallet i måndags, men vi hade teori och terminsplanering, så det är väl inte så mycket att säga. Det var även dags att välja hästar, men jag ar ju abonnerat på Pojken typ hela terminen (ingen annan i min grupp vill ha honom), så det är ju inte heller något att rapportera om. På fredag drar i alla fall drop in-ridningen igång igen. Ja, det var väl allt för den här gången från mitt spännande liv.

Slut på EM

Jag må ha gnölat massor över min sena semester, hur värdelöst det varit att jobba när alla andra varit lediga och vice versa, men när det visade sig att min sista vecka sammanföll med ryttar-EM i Rotterdam så klagade jag inte en sekund. Har följt sändningarna slaviskt och glatts och förtvivlats över med- och motgångar. Och lipat. Speciellt idag när den individuella hoppningen avgjordes. När Martin Fuchs stod överst på prispallen och grät som ett barn till nationalsången så var det storlip även i min tv-soffa. Började också nästan böla över stackars Ben Maher som nästan hade guldet i en liten ask, men som rev så snöpligt och såg så ledsen ut. Och när Mary Lou äntligen klarade vattengraven så föll det nog även då en liten tår från undertecknad. Ja, herregud. Så känslig man har blivit.

Måste ge en eloge till SVT som sänt så himla mycket från EM. Så kul att få se hela klasser och intervjuer "behind the scenes" och inte bara något hopsnörpt sammandrag av de bästa. Måste också ge en eloge till kommentatorerna som både är kunniga och så extremt sportsliga. Aldrig hör man dom säga ett ont ord om några konkurrenter, utan det är idel lovord och prisanden av andras insatser. Jag är väl inte en bättre människa än att jag i hemlighet kan önska en liten rivning eller till exempel ett felaktigt byte eller en missad piaff om det skulle gynna någon jag hejar på. Men såna är inte SVT:s kommentatorer, utan de tycker alltid att andras misstag är otroligt synd. Sportsligt var ordet, sa Bull.

Nu är EM slut och så också semestern. På riktigt. Imorgon klockan 04.05 piper alarmet och sen är det bara att traska iväg till gruvan och försöka få liv i semesterhjärnan igen. Vi får väl se hur det går.

Plötslig kycklingdöd :(

Villanelles och Snöbolls lilla kyckling överlevde inte kläckningen. Kämpade på rätt så tappert men orkade liksom inte ta sig igenom skalet. Och när min man skulle hjälpa till så var det redan för sent. Och det andra ägget kläcktes överhuvudraget inte, så den kycklingen måste ha dött precis innan det var dags. Lite deppigt, men sånt är livet. Eller döden, hur man nu väljer att se på det. Inget man kan göra sådär jättemycket åt.   

Zigenarjäveln

Har läst Zigenarjäveln Del 1: 1965-1985 av Kent Bersico med Thomas Sjöberg & Oliver Dixon. En såkallad självbiografi som handlar om det här:

Sverige, 1965: Romer får rätt att bosätta sig permanent och gå i skola. Samma år föds Kent Bersico, näst äldst av fem syskon. Hans föräldrar träffades tio år tidigare och ingick ett av de första svensk-romska äktenskapen. Familjens kringflackande liv bryts när de slår sig ner i byn Laxå.
Mamma Gun är en tuff, världsvan svensk bondflicka från Askersund. Fredrik är en charmerande skrot- och bilhandlare, driven affärsman och analfabet men också en våldsam och svartsjuk alkoholist. På nätterna ligger Kent i sängen och lyssnar på föräldrarnas gräl. Som sexåring ser han sin mamma blodig på golvet, pappan misshandlar henne med ett dammsugarrör. Kent hugger sin pappa med en kökskniv i låret. 
När Kent är 10 år flyttar familjen till Mora. Han är minst i klassen, och dessutom den enda romen. På högstadiet förvärras hans liv. Underrasterna leker mobbarna kast med liten zigenare på skolgården. Lärarna ser men gör inget åt saken. I stället blir Kent själv anklagad. Plågoandarna kastaren dag in en smällare på toaletten där de stängt in honom. När han släpps ut blöder det ur hans öron. 
Samtidigt finner han en passion som ska följa honom genomlivet och karriären: Bilar. 

Jag gillade inte den här boken. Tyckte det kändes som sida upp och sida ner där det snudd på skröts om hur eländigt allting var och hur synd det varit om stackars Kent, fastän man fattar att han verkligen inte varit Guds bästa barn. Sen har jag ju rätt svårt att tro på hur mycket stryk och olyckor och grejer man kan råka ut för och ens överleva, än mindre bara skaka det av sig som om det rörde sig om en liten örfil. Och det här med när folk BARA ska återberätta allt jävelskap de gjort i sin ungdom och hur värst de har varit exakt hela tiden, NJA, tycker jag, det känns så himla överdrivet och inte alls sannolikt. Men det får man väl inte säga i det här djävla landet. Hehe. Den här boken får en otrimmad EPA-traktor av fem möjliga.

Nu är semestern slut på riktigt

Ja, igår var alltså sista semesterdagen. Lördag och söndag är man ju ledig ändå (om man som jag jobbar måndag till fredag), så de räknas inte. Men fyra veckors ledighet sjunger nu på sista versen. DEPPIGT. Fast på ett sätt skönt att komma tillbaks  till rutiner igen. Gillar ju rutiner. Och semestern har varit bra. Har nästan bara gjort sånt som jag gillat, d v s varit hemma, såsat omkring innanför tomtgränsen, pysslat i trädgården, pysslat med djuren, huggit ved, läst böcker, löst korsord, ätit god mat och sjuka mängder glass (operation kaloriåtstramning inleds på måndag morgon SHARP) samt druckit vin nästan varje kväll. Behöver ej mer än så för att vara genuint lycklig.

Vaktelhönan Snövit lade sig att ruva. I cirka fem dagar låg hon platt på ett gäng ägg och jag såg henne inte en enda gång lämna dom, fast jag antar att hon väl ha måste ha gått iväg någon liten sväng för att äta och dricka och sköta naturbehoven. Sedan tröttnade hon plötsligt och gick därifrån utan att så mycket som ägna äggen en blick. Okej? Det var väl lite obegripligt om ni frågar mig.

När jag la Australorpäggen i kläckaren så var det ju några som inte var befruktade. Dom plockade jag bort och slängde samtidigt in några vaktelägg, varav ett par kom från Snöboll, den enda hönan av kycklingarna som inköptes för att hålla Villanelle sällskap. Ett av dom visade sig vara befruktat (av Villanelle dårå), och AS WE SPEAK är det kläckning på gång. Igår kväll syntes en liten utbuktning på ägget, i morse var det ett litet hål och just nu är det kanske en halv centimeters öppning i skalet. Fort går det inte, men man kan se en liten näbb och höra små pip. Men är det inte lite sjukt? Villanelle är född dagen innan midsommarafton och Snöboll är en vecka äldre, och nu ska de bli föräldrar. Det andra ägget (lagt av någon av de andra hönorna, med Batman som pappa) har små sprickor i skalet, men inget hålslag än. Hoppas verkligen det blir en kyckling till så det inte blir samma visa som med Villanelle.

Gunde Svan och hans tre syskon lever och har hälsan. De är fortfarande svingulliga där de tultar omkring med sina stora blöjrumpor.

Här står de och vänder ryggen till publiken som några andra
rockstjärnor.

 

Längst till vänster: Alice Cooper, därefter två än så länge namnlösa.
Gunde Svan är längst till höger, men föredrar tydligen att visa röven.

Vintereld

Har läst Vintereld av Anders de la Motte. Den handlar om det här:

Lucianatten 1987 utbryter en våldsam brand i en skånsk stugby. En ung kvinna dör i lågorna, och i polisutredningen som följer ställs vänner mot varandra, förtroenden sviks och familjer splittras innan en ung mordbrännare till sist erkänner.
Trettio år senare får Laura Aulin ärva den nedgångna stugbyn av sin faster. För första gången sedan branden återvänder hon nu till trakten. Hennes närvaro rör upp känslorna, och när flera bränder anläggs blir stämningen än mer fientlig. Samtidigt börjar Laura ana att fastern kommit något på spåren före sin död, och hon tvingas ifrågasätta allt hon minns om den tragiska lucianatten. Om vinterelden som gav ärr som aldrig bleknat.

Jag har läst både Slutet på sommaren och Höstdåd av samma författare, jag gillade båda riktigt mycket. Den här: not so much. Tycker både att karaktärerna är rätt trista, och att själva intrigen är rätt ospännande och står och puttrar onödigt mycket på tomgång istället för att komma någonvart. Sen blev det väl för all del en och annan twist som lättade upp, och på sista sidan fick jag en klump i halsen (men om man inte får det när kattungar är inblandade måste det väl ändå vara något fel på en?). Välskriven och med bra språk är ju ett plus (även om jag retade mig extremt mycket på Stephs svengelska), men det hjälper inte hur långt som helst. Den här boken får tre små anlagda bränder av fem möjliga.

Nazibruden: en sann historia

Har läst Nazibruden: en sann historia av Jessika Devert. Den handlar om detta:

Hon hade ett hakkors intatuerat på foten och en SS-soldat på benet. Tillsammans med sin pojkvän sjöng hon duetter om utrotning. Hon var en del av den innersta cirkeln i den svenska nynazistiska rörelsen.
I tre år levde Anna-Lena Joners Larsson tillsammans med en av Sveriges mest kända nazister. Erik var sångare i ett av Europas största vit makt-band och Anna-Lena blev deras turnéledare. Sakta men säkert drogs hon allt längre in i en isolerad värld fylld av hat och ilska. Under sina spelningar runt om i Europa och USA hyllades det nordiska blonda paret av såväl Ku Klux Klan som andra rasistiska organisationer. Tills allting en dag rämnade.
I Nazibruden berättar Anna-Lena för Jessika Devert om sitt liv. Om åren som nazist, om kärleken till Erik och om den svåra vägen ut ur rörelsen tillbaka till ett normalt liv.

Jag tyckte den här boken var SÅDÄR. Tycker ofta att resultatet av att någon ska skriva en bok om någon annans historia i bästa fall blir mediokert, och det här var inget undantag. Det känns ju också konstigt att någon först är fullblodsnazist och sen i samma sekund som hon får barn så förstår hon hur fel och dumt allt det här har varit. Jag fattar ju att det är mer komplicerat än så, men tycker inte att det framgår speciellt bra i boken. Sen kommer det plötsligt detaljer och information som inte nämnts tidigare, vilket gör att hela berättelsen blir lösryckt och osammanhängande. Stilen känns ansträngt redovisande, som en uppsats med titeln Mitt sommarlov. Den här boken får två små naziuniformer av fem möjliga. 

Till stallet istället, v 34 2019

Blev ingen drop in-ridning förra veckan och blir nog ingen denna vecka heller p g a 1. jag tycker det är "lite jobbigt" att ha en tid att passa när jag har semester och 2. det är samtidigt som andra omgången av laghoppningen i EM och DET VILL MAN JU INTE MISSA. Plus (fast det är egentligen underordnat) 3. Karin, som ska ha droppen denna terminen, kommer inte förrän på måndag. Vet inte vem som har droppen istället, men ibland är det ju bara nån timanställd ungdom och att man ska rida ut i skogen och det tycker inte jag är så kul. Men från och med nästa vecka blir det väl ordning och reda igen tänker jag.

Igår red vi för en hippolog-elev som praktiserade i stallet i våras. Jag hade Pojken, vi skulle rida skänkelvikning och det är inte varken hans eller min paradgren, men vi kämpar på. Vad som var bra igår var att han kändes pigg och framåt för hjälperna och var superfin i formen. Vad som var mindre bra (förutom skänkelvikningarna, men det är ju för att han inte kan) var galoppen. Han behöver ju lite plats för att komma igång och det är svårt när man är 10 stycken och nog fan hamnade vi alltid bakom nån som skulle galoppera extremt långsamt. Men i övrigt kändes han superfin. Fick också beröm för att jag hade en "föredömligt mjuk hand". Tydligen brukar Pojken hålla på och gapa när han tycker att ryttaren är för hård i handen, men igår gick han med munnen stängd och "allt såg ut exakt som det ska göra". YAY.

Sista semesterveckan

Jaha, då har min sista semestervecka börjat. Det gick ju VÄLDIGT fort, måste jag säga. Samtidigt känns det inte som att jag har jobbat på evigheter, så semestern har nog i alla fall varit ändamålsenlig. Jobbet har klarat sig jättebra utan mig, hoppas jag i alla fall. Har i alla fall inte fått några samtal som talar för motsatsen, så jag hoppas att det är så och att inte KAOZ väntar när jag kommer tillbaka på måndag.

Vad har hänt sen sist då? Kycklingarna fyller en vecka imorgon, alla har överlevt so far. Gunde Svan är fortfarande minst, men det verkar inte bekomma honom. Eller henne, vad det nu blir. När jag plockade ut de obefruktade äggen ur kläckaren så slängde jag in några vaktelägg bara för att se om de var befruktade, och nu ligger två kvar och ska eventuellt kläckas i slutet av veckan. Har lite dålig koll på dagarna faktiskt, fy på mig. Vi får se vad det blir av det hela. Rapport kommer.

Någon kapade mitt Netflixkonto. Fick mail om att min e-postadress och mitt lösenord hade ändrats. Det var ju inget som jag hade gjort och först trodde jag att det var något virus. Fast när jag kollade på mitt konto i appen på telefonen så stod det nån himla ymail-adress som definitivt inte var min. Och då gick det inte att ändra för lösenordet var ju också bytt. VAFAN? Fick ringa support och undra hur jag skulle göra. De var jättehjälpsamma, fast det var lite bökigt för de nya inloggningsuppgifter fick skickas till en annan mailadress och då tog jag först min 100 år gamla Telia-adress från vilken jag har vidarebefordring till min g-mailadress, men det går ju inte på sekunden och det är väl inte rimligt att en Netflixsupport ska hänga kvar och vänta på att Telias servrar uppdateras, för det skedde inte as we spoke så att säga och sen var det som om universum och världsalltet var på kaparens sida för samtalet bröts, och alla som någon gång ringt upp en support efter att ett samtal brutits vet att man ALDRIG NÅGONSIN kommer till samma människa igen, och det gjorde inte jag heller. Men det var ju bara att dra ärendet igen och så kom jag på att jag kunde använda min jobbmail och fixa detta på min jobbtelefon medan jag hade supporten i örat i min privata telefon. Så det löste sig och TJI FICK DU SOM GJORDE DETTA. Supporten sa att sånt här hände ibland och då startade folk i allmänhet ett nytt konto istället och då fick den som kapade kontot lite gratis Netflix. Fattar dock inte (och glömde att fråga) vad som händer med betalningen, får man betala för två konton då eller hur funkar det? Då är ju folk skäligen korkade måste jag säga. Men det kanske bara funkar ett tag, typ till nästa betalningstillfälle? Man får ju verkligen hoppas det.

I övrigt tror jag vaktelhönan Snövit har lagt sig att ruva? Igår när jag skulle plocka ägg så låg hon och tryckte på dagens skörd. Det gjorde hon även i förrgår, men då föste jag bort henne. Men igår låg hon alltså där och då tänkte jag att okej, ligg kvar då. Och det gjorde hon hela dagen. Och även i morse. Fast för en stund sen när jag tittade till dom så var hon uppe och åt och sen kom den nya tuppen Batman och ville ligga, så jag vet inte vad det blir av det hela. Kanske var det bara en tillfällighet.  

Kollar på EM i dressyr, det är en fröjd för ögat och så kul att det faktiskt sänds hela klasser för en gångs skull. Ska dessvärre iväg och röntga Tages höfter mitt i alltihop, men SVT Play direktsänder ju föredömligt så jag får väl sitta i väntrummet och kolla på Patrik Kittels ritt, som måste överstiga 76,879 % för att Sverige ska ta medalj. VANSINNIGT SPÄNNANDE, sa de precis på tv och jag håller med. De som säger att dressyr är lika spännande som att se målarfärg torka...vet inte mycket om dressyr.  

4 kycklingar senare

Det blev fyra kycklingar av fyra befruktade ägg - så här långt i alla fall.  Man vet ju aldrig vad som kan hända. Den förste som pickade hål på sitt ägg klarade inte av att ta sig ut själv. Innan jag åkte till min syrra så gav jag min man stränga order om att inte lägga sig i utan låta naturen ha sin gång. Klarar en kyckling inte av att ens kravla sig ur ägget för egen maskin så är det förmodligen något fel på den, tänker jag. Fast när de tre andra kycklingarna var ute och tultade omkring och Gunde Svan (som vi döpte honom till) fortfarande låg och kämpade med sitt äggskal två dagar efter första hålslaget så pallade min man inte se det längre utan lyfte bort den ena skalhalvan så att Gunde kunde kravla fram. Han är lite mindre och klenare än sina syskon, men har åtminstone överlevt sitt första dygn under plastmamman.

  

Så söta att man nästan dör.

Gunde Svan

En cirkel av sten

Har (motvilligt) avslutat En cirkel av sten av Elly Griffiths. Handlingen är den här:

I den brittiska succéseriens elfte bok om rättsarkeologen Ruth Galloway hemsöks hon och kommissarie Harry Nelson av ett spöke från det förflutna. Samtidigt är deras gemensamma framtid osäkrare än någonsin, med tanke på att Nelsons fru ska föda barn när som helst.

Nelson har fått en rad hotfulla brev. De är anonyma men påminner om brev han fick för länge sedan. Då ledde de till ett fall som har förföljt honom sedan dess, fallet som sammanförde honom och Ruth och gällde en flicka han inte kunde rädda.

Ruth arbetar med en utgrävning i Norfolks saltängar och plötsligt hittas benrester i en cirkel av sten. De visar sig tillhöra en försvunnen tolvåring. Allt mer påminner om det gamla fallet, men mannen som skrev breven till Nelson är död. Eller?

Ja, jag är väl inte helt opartisk eftersom jag helt oreserverat Ä-L-S-K-A-R Ruth och Nelson och hela gänget kring dom och mycket väl bara skulle kunna nöja mig med att läsa om dom och deras vardagsbestyr, utan något mordfall, och jag blir bara mer och mer kär i allihop för varje bok jag läser. Så det är väl inte riktigt rättvist att betygsätta, men skit samma. Den här boken får helt oväntat fem skelettfynd av fem möjliga. Läääääs!

Ett barn är fött

Köpte ju åtta Australorp-ägg och lade i kläckaren för några veckor sedan. Av dessa visade sig fyra vara befruktade och igår såg jag hålslag på två av äggen. Spännande! Och i morse (06.30) låg det en tufsig liten stackare där. Dock inte från äggen med hålslag utan från ett som såg helt intakt ut vid halv elvatiden igår kväll.

Ägg med hålslag

Kyckling!

Så himla ostrategiskt att jag ska åka och hälsa på min syrra idag och inte kan vara hemma och övervaka, men min man får väl vara pappaledig dårå (ja, alltså inte för att det behövs utan för att det är kul/spännande för en själv). Det är nämligen snäppet lättare att få audiens hos påven än att träffa min syrra. Om jag är ett busy bee så är hon en hel djävla bisvärm som är överallt på en och samma gång. Så det gäller att passa på, men stay tuned för the spännande uppdatering.

Till stallet istället, v33 2019

Igår började ridningen! Kom dit och såg att Pojken gick lektion i paddocken. Han brukar inte gå två lektioner på rad, så min första tanke var att "då får jag säkert någon annan". DEPPIGT, för jag vill inte rida någon annan. Det var väl inte så att jag rusade in till tavlan där ridlärarna skriver upp vem som ska ha vilken häst med bultande hjärta, men det låter ju ändå lite dramatiskt att skriva så. Hur som helst så stod Pojkens namn vid mitt och allting var med andra ord som det skulle. Det enda som var annorlunda var att vi inte skulle ha Karin, för hon är och jobbar någon annanstans de två första veckorna av terminen. Det visste vi om, men vi visste inte vilken vikarie vi skulle ha. Vikarien visade sig vara en som jag red för när jag började rida på denna ridskola i början av 90-talet. Då fick alla som började rida börja på lördagarna, och så att säga visa vad man gick för, och då var det Vikarien som hade "nybörjarvuxen" (som gruppen hette) ena veckan och så var det en annan instruktör den andra veckan. Det var inte någon större pedagogik på den tiden, för alla lektioner var precis likadana. Det var skritt på lång tygel, skritt på tygel, trav under lättridning, trav under nedsittning och så galopp (och den som inte ville/vågade galoppera fick ställa upp på medellinjen och vänta) och så var det antingen vänd snett igenom eller volt tillbaka mellan varje gångart för att byta varv. Så tror jag inte det går till längre.
Det var lite tryckt stämning, för i gruppen innan oss var det en häst som hade sparkat bakut och tjejen som red honom hade ramlat av och fallit rätt in i staketet och slagit i ryggen. Hon var ny i gruppen, ingen kände henne eller hade telefonnummer till hennes föräldrar utan man fick springa in på kontoret och titta i pärmar och ja, det var lite dramatiskt innan man fick tag på hennes pappa. Sen kom ambulansen, det var väl kanske mer en ta-det-säkra-för-det-osäkra-åtgärd, men det kändes ändå olustigt. Vi skulle egentligen vara på utebanan, men det kunde vi ju inte då eftersom det helt plötsligt skulle öppnas upp för ambulansen, så vi fick vara i stekheta ridhuset istället.

Lektionen var ganska kul, det hände mycket grejer och Pojken kändes bra i skritten och traven. I galoppen vet jag inte om jag blev för nonchalant och bara tänkte att det skulle gå fint eftersom han kändes fin, eller om det var för att vi nu var 10 stycken igen och Pojken behöver lite plats för att komma igång. Har ju varit lite bortskämd med att vara liten grupp på ridlägret och Boot Camp:en, men nu var det åter till bistra verkligheten igen. Så galoppfattningarna blev det mest kattskit av, avbrott och slängtrav och sånt där som jag tänkte att vi kanske hade lagt bakom oss vid det här laget. ICKE. Sen blev jag lite besviken på Vikarien, för hon kom inte med någon feedback överhuvudtaget, varken när vi red eller efteråt. Vi är ju vana vid att dels bli tillfrågade en och en hur det känns vid första skrittpausen, dels får vi ju kritik under tiden vi rider, och efter lektionen är det individuell genomgång med var och en. Så det kändes lite...magert. Klart att det inte är lätt att ta över en grupp bara sådär, men NÅGOT kunde hen väl ha kläckt ur sig? Aja, det spelar ju inte så stor roll, vi ska väl ha Vikarien max en gång till och sedan blir det bästa Karin igen.

Frisk

Ja, alltså, den här förkylningen blev visst inte riktigt så farlig som jag trodde. Var hängig och irriterad i halsen och snorig i en dag, det började när vi var i Köpenhamn och höll i sig något dygn. Sedan var jag bara snorig i kanske en dag och nu är jag varken det ena eller det andra. Hurra för mitt förnämliga immunförsvar dårå?

Håller på att läsa Elly Griffiths senaste bok om rättsarkeologen Ruth Galloway. Jag Ä-L-S-K-A-R Ruth och hela gänget så pass mycket att jag med flit ransonerar läsandet så att det ska vara längre. När jag var sjuk i helgen och därmed tyckte jättesynd om mig själv så kom jag på att jag faktiskt borde investera i dessa böcker, eftersom jag gillar att läsa-om böcker jag gillar, och dessutom börjar alla intrigerna som Ruth och Nelson och Cathbad och de andra råkar ut för bli ganska invecklade och komplicerade, och det hänvisas rätt friskt till gamla fall och då vill jag ju kunna läsa om dom när jag får lust och inte när bibblan råkar ha öppet (vilket är 3 dagar i veckan och det är inte världens största utbud heller även om det går jättejättesnabbt att få hit böcker man reserverar, givet att man inte är nummer 152 i kö). Vissa böcker vill jag helt enkelt bara äga, även om jag blir bättre och bättre på att faktiskt utnyttja biblioteken (och då har jag aldrig någonsin varit direkt "dålig" på det, men det fanns en tid när man inte hade varenda ledig väggyta proppad av bokhyllor och, tja, då kan man ju handla böcker som om det inte fanns någon morgondag. Men förr eller senare blir det FULLT, och så är fallet hos mig/oss). Men för Ruth kände jag att jag ville göra ett undantag. Och de flesta av böckerna borde ju finnas i pocket och nu på sommaren är det väl alltid "köp 4 betala för 3"-erbjudanden överallt? Så jag in på Bokus, men då visade det sig att den första boken (Flickan under jorden), den gick överhuvudtaget inte att uppbringa i någon nätbokhandel i hela djävla världen (eller okej, jag kollade bara svenska, men SKITSAMMA) vare sig i pocket eller inbunden. Och de två nästföljande (Janusstenen och Huset vid havets slut) fanns bara som e-bok eller e-ljudbok. AMENVAFAAAN. Nu blev det genast lite krångligare. Men ibland har man flyt. Flickan under jorden och Janusstenen hittade jag på Bokbörsen, kanske inte direkt till vad man skulle kalla fyndpriser, men skitsamma. Sen var det stopp. Huset vid havets slut fanns inte på Bokbörsen, inte på antikvariat.net eller någon annanstans heller. AMENVAFAAN IGEN. Men sen kom jag på att jag kunde kolla på Tradera. Ingen träff vid sökning på "Huset vid havets slut", men när jag sökte på Elly Griffiths så fick jag upp en auktion med "sommarläsning", innehållandes Huset vid havets slut, Janusstenen, samt de två nästföljande böckerna Känslan av död och En orolig grav. Lade ett fläskigt maxbud på denna samling och "vann" auktionen ett uttryck jag stör mig extremt mycket på eftersom det inte är något djävla lotteri utan bara handlar om vem som är beredd att betala mest. Nu behövde jag inte ens betala speciellt mycket, så jag är nöjd även om den minnesgoda läsaren kan notera att jag redan köpt Janusstenen till ett milt överpris på Bokbörsen. Men den kan jag väl gissningsvis sälja till ett milt överpris till någon hugad spekulant vad tiden lider. Sedan kunde jag gå in på Bokus och beställa 4 (De utstötta, De öde fälten, En kvinna i blått och Dolt i mörker) och betala för 3. De övriga (Den mörka ängeln och En cirkel av sten) är så pass nya så jag tror inte att de finns i pocket än. MEN DET SKA JAG SE TILL ATT BEVAKA. Inget ska fortsättningsvis stå emellan mig och obegränsad tillgång till Ruth Galloway.

Sjuuuk

Har blivit förkyld. Det är skitlöjligt, för jag har mig veterligen inte träffat någon annan som är det, plus att det senaste året har min man varit förkyld - alltså sådär hemma-från-jobbet-med-feber-förkyld - minst tre gånger och då har jag på sin höjd fått lite ont i halsen och varit lite snorig ett par dagar och ibland inte ens det. Försöker intala mig att det beror på att jag är mycket ute i friska luften och äter så mycket kål och annat som är nyttigt (äter i och för sig sånt som är onyttigt också, men det hör väl inte hit, tänker jag). Men nu, mitt under semestern, passar kroppen alltså på att svika mig Å DET GRÖVSTA. Det tycker jag är dålig stil av kroppen.
Igår var vi i Köpenhamn. Jag skyller på det. Min man (det är alltså hans fel) har tjatat oupphörligt om att vi ska "göra något under semestern". Själv tycker jag semester är mer att göra ingenting. Eller i alla fall ingenting som man inte har lust med. Men ibland faller även jag för trycket från omgivningen, så jag gick med på en dagsutflykt till Köpenhamn med man och hundar. Övriga husdjur fick stanna hemma.
Först skulle vi skaffa en sån här BROBIZZ, alltså en liten elektronisk dosa som man fäster på insidan av vindrutan och därmed snabbt och smidigt susar genom passagen till bland annat Öresundsbron. Det kunde man göra vid något slags kundcenter, som vi mödosamt letade oss fram till med hjälp av Google Maps. Sen tog det i runda slängar tvåhundra år att ta sig från detta kundcenter - som låg smidigt till om man kom FRÅN Danmark, men inte tvärtom - och till bron. När vi väl kretsat omkring i betongspaghettin runt Malmö och kommit upp på bron i rätt riktning gick det apsmidigt att ta sig över till grannlandet.

Vårt mål för dagen - det här var min idé - var Christiania. Har aldrig varit där, så det kunde ju ändå vara lite intressant. Vi parkerade i något parkeringshus vid Nyhavn och tänkte att vi kunde flanera därifrån och över till Christiania. Det var bara det att ungefär resten av Europa hade samma planer. Ja, kanske inte primärt att besöka Christiania, men att strosa på gator och torg och äta glass och sitta på uteserveringar och dricka öl. Fyfan vad jag hatar att trängas med folk. Kan vara mitt värsta någonsin. Att trängas med folk och dessutom baxa omkring tre hundar som inte direkt är vana att gå i städer och därför måste stanna och nosa på exakt ALLT var väl inte heller någon höjdare om ni frågar mig. Men vi tog oss i alla fall till Christiania och strosade runt där en del. Det var väl både och om ni frågar mig. Många gulliga hus och små trädgårdar och sådär (hittade till och med ett stall och en ridbana. Dock var det inga hästar på plats just där och då), men det var smockat med turister även där. Och bortsett från att det satt en och annan fri ande och blossade på något cannabisbaserat så kändes det inte så värst alternativt. Fast nu var vi inte på själva Pusher Street utan höll oss mest i ytterområdena eftersom det var så HELVETES MYCKET FOLK ÖVERALLT.
Sedan stångade vi oss till Nyhavn där hela Europas samlade befolkning befann sig. Köpte en glass. Det var överfullt på alla uteserveringar så vi fick sitta på kanten av kajen. Sedan åkte vi hem. Det hade varit någon olycka på motorvägen in mot Köpenhamn och köerna i motsatta färdriktningen ormade sig milslånga, men vi kunde TACK OCH LOV susa hemåt i normal hastighet. Hastigheten åt det andra hållet var nämligen "så att en snigel skrattade" enligt danska trafikradion. Antar att man ska vara glad för att vi slapp sitta i dessa köer, men vid det laget hade min tidigare annalkande förkylning blommat ut med full kraft, plus att jag var dödstrött av folk och värme samt hade huvudvärk av PMS och passiv cannabisrökning så mig var det inte mycket med.

Så nu är jag hemma och snyter mig i form. Tänker att jag ska använda detta som ett strategiskt försvar nästa gång min man börjar tjata om att vi måste "göra något på semestern". VADÅ, VI VAR JU I KÖPENHAMN? Det ska man väl klara sig på i minst tre år, tänker jag.

Glöm inte att låsa

Har läst Glöm inte att låsa av Elizabeth Haynes. Den handlar om det här:

Catherine Bailey är ung, singel och festar hårt med sina vänner på helgerna. Känner hon sig attraherad av en man tvekar hon inte att ge sig in i leken. Men när hon träffar Lee blir det snabbt allvar. Han är snygg, karismatisk och spännande – det är nästan för bra för att vara sant. Inte bara Catherine utan också alla hennes väninnor faller som käglor. Vilket kap!
Deras passion är himlastormande, Lee uppvaktar Catherine som ingen man tidigare gjort, men snart får hon uppleva hans dåliga humör och en skrämmande brutalitet. Vem är han egentligen? När kommer han att höra av sig härnäst? Vad sysslar han egentligen med?
Att Lee är en man med makt står klart. Deras relation blir alltmer oförutsägbar och Catherine känner sig osäker, hon har en kuslig känsla av att någon rotar bland hennes saker. Inte lämnade hon fönstret öppet? Och inte låg boken där när hon gick till jobbet i morse? Hon kontrollerar gång på gång att fönster är stängda och dörren är låst när hon går ut. Och sedan kontrollerar hon igen och sedan en gång till. Tvångstankar och ritualer tar över hennes liv, stjäl hennes tid och inre ro. Catherine känner sig hotad till livet.
Långsamt bryts hon ner. Catherine förvandlas från en festglad och självsäker ung kvinna till ett nervvrak med tvångsbeteenden utan någon som helst självkänsla. Hon försöker tala med goda vänner om det som händer men blir inte trodd – de känner Lee och dyrkar honom. Inte skulle han bete sig på det sättet? Hennes liv blir outhärdligt, hon litar inte på någon, har ingen att vända sig till.
Catherine ser till slut ingen annan utväg än att fly. Men det hon tror sig ha undkommit en gång för alla kommer att upprepa sig.

Jag tyckte den här boken var rätt okej, men inte mer än så. Det var väldigt mycket fokus på att beskriva Cathys ritualer om och om igen - nu vet jag för all del att för människor med OCD så består tillvaron av ritualer som upprepas om och om igen, men man måste kanske nödvändigtvis inte fylla vad som känns som en femtedel av en hel roman med detta. Sen tyckte jag det var lite väl osannolikt att hon sedan, när hon träffar Stuart, raskt och rationellt kan berätta och till och med skämta lite om det - och att han skulle vara så gränslöst tålmodig och förstående, NJA? Det är väl en sak om det hade varit en person man kände och hade en relation med som utvecklar denna form av beteende, då finns det ju mer av den personen att förhålla sig till, men att inleda en relation med någon som är helt fast i sitt OCD, ja det är ju fint att kunna se att man är mer än sin sjukdom, men ändå - NJA? Sen var det en hel del av Lees agerande som kändes NJA? Okej, jag vet att det finns människor som är extremt utstuderade i sitt sätt att kontrollera och manipulera, men de kan ju trots allt bara vara på en plats samtidigt, och de har väl oftast någon form av arbete som gör att de inte kan ägna 100 % av sin tid åt att övervaka och förfölja någon i en mångmiljonstad. Den här boken får tre små övervakningskameror av fem möjliga.    

Boot camp 2019

Har överlevt helgens BOOT CAMP med träningsvärk och ett skavsår i röven som minne. Hade Pojken och han kändes SUPERFIN hela tiden. Tänker att programridningslägret tidigare i veckan ändå gjorde någon nytta, för hela helgen har han varit jättefin i formen, gått stadigt på tygeln och jobbat på jättebra. Framför allt i galoppen! Fina fattningar i båda varven och jag har till och med kunnat jobba honom lite i galopp. Stort för att vara oss.
Vi var elva stycken och uppdelade i två grupper som red två pass per dag. Dag ett red vi först ett dressyrpass med en evighetsövning som kallades "hunden". Det var, om man utgår från volten vid C: komma på spåret, volt tillbaka mellan H och  E (det var hundens ena hängande öra), rida tillbaks, volt tillbaka mellan M och B (andra örat), rida till C, lägga en 15-metersvolt (hundens ansikte) och sedan fortsätta med första örat, andra örat, ansiktet, osv osv. Först i ena varvet, sedan i andra varvet. Först i skritt, sedan i trav. Jättebra lösgörande övning för man kunde ju även göra de där volterna tillbaka lite som framdelsvändningar runt de koner som stod utplacerade för att markera vändpunkterna. Pojken jobbade jättebra och kändes kanonfin hela tiden.
Pass två var ett pass med bommar där vi skulle rida en bana och trava och/eller galoppera över upphöjda cavalettibommar, vanliga cavaletti samt galoppbommar. Det kändes inte jätteavancerat och det gick bra.
Dag två inleddes med ett monsterdressyrpass där fokus låg på sitsträning. Så det var bara att lägga upp stigbyglarna framför sadeln och jobba fram skavsåret. Vi red på kvartslinjerna med övergångar från trav till skritt och från trav till halt. Sedan galopperade vi på stora mittvolten och JEFLAR vad Pojken kändes fin. Jag har varit lite tveksam till att galoppera honom utan stigbyglar för ibland klampar han iväg i fyrtakt och ibland blir övergångarna rätt så vidriga, men den här gången kom vi in i en positiv spiral där han gick fint, jag kunde fokusera på att sitta rätt och ha honom framför mig, vilket såklart ledde till att han gick ännu bättre och jag kunde jobba ännu mer med min sits och att arbeta honom på rätt sätt. Hade kunnat hålla på i TIMMAR (trots skavsåret från helvetet), men det var kanske tur att vi inte gjorde det.
Nästa pass var det hoppning och det gick OCKSÅ bra. Nu var hindren kanske...40 centimeter, men det känns lagom för mig, mesproppen. Pojken har inget direkt emot att hoppa (åtminstone inte dom höjderna), men någon naturbegåvning är han inte. Han är det där typiska kallblodet, lite klumpig och hoppar (känns det som i alla fall) med lite sänkt rygg och utan större finess. Men jag kände mig ändå helnöjd.  

Höstterminen börjar om bara en vecka! Är sjukt taggad på detta nu, så jag hoppas att skavsåret hinner läka tills dess, haha.

Allt jag fått lära mig

Har läst Allt jag fått lära mig av Tara Westover, efter ett tips från DDT. Sen har jag sett folk tipsa om den till höger och vänster, så jag har förstått att det är en bok som är inne nu. Känns ju fint att för en gångs skull vara lite med sin tid.

Handlingen är den här:

På en gård vid bergets fot i Idaho bor Tara Westover med sina föräldrar och sex syskon. På somrarna hjälper hon sin mamma att koka örter och på vintrarna arbetar hon i sin pappas skrotverkstad. När hon får ett stålrör genom benet, eller när hennes storebrors ben börjar brinna, åker familjen inte till sjukhuset, hennes mamma behandlar såren med örtomslag. Familjen är mormoner och survivalists de lever helt avskärmade från samhället. Tara är 17 år när hon för första gången sätter sin fot i en skola. Hon har aldrig hört talas om Förintelsen, Kennedy, Martin Luther King.

Jag tycker den här boken var väldigt intressant. I alla fall till en början, eller låt oss säga de första två tredjedelarna. Man kan ju i och för sig fundera lite på hur det amerikanska skolväsendet är uppbyggt när man uppenbarligen kan komma helt utan bakgrund och kunskaper och ändå klara av att både ta examen och till och med doktorera, antingen är Tara smartare än 99 % av befolkningen eller så kanske är systemet uppbyggt på ett sätt som gör att det går att klara sig ändå? Jag har ingen aning. Man kan också undra vilka supergener som familjen Westover verkar besitta eftersom de fan i mig överlever allt. Eller om det beror på örterna och att Herren håller sin vakande hand över dom? Jag har ingen aning här heller. Sista tredjedelen av boken tyckte jag blev lite upprepande och långrandig, men den var helt klar läsvärd. Den får fyra små foliehattar av fem möjliga.

Vaktelmiddag

Igår åt vi upp två av våra egenuppfödda och egenslaktade vakteltuppar. Inte Johnny Kass, han får bli långkok, utan ungtupparna. Tillagade dom genom att salta och peppra och bryna i smör, sedan fick de stå i ugnen på 175 grader i sisådär 20-25 minuter. Stekpannan vispade jag ur med lite vatten, blandade detta med soja, portvin och creme fraiche och gjorde en sås som var to die for. Till detta åt vi potatis, bönor, sallad och tomat, allt nyskördat från den egna trädgården. Smaskigt var bara förnamnet.

Blir nog inte matfotograf heller, även om vakteln på tallriken var lättare att fånga på bild än den levande versionen. Porslinet heter Asiatic Pheasants och har tillhört min mormor. Jag älskar det och använder det både till vardag och fest, men förstår samtidigt lite varför man aldrig ser den typen av tallrik i läckra matreportage. Grisskärt förtar kanske lite av läckerheten i maträtten? Aja, skitsamma. Gott var det i alla fall och vi blev mätta, dock kanske mer av tillbehören än av själva vakteln, för så värst mycket kött på de små benen hade den faktiskt inte. Skulle tippa att de väger 300 gram innan de är flådda och urtagna och sen var det ju en hel del ben att gnaga på, så köttmängden blir kanske...100 gram? Men  det kändes ändå rätt lagom mycket. 

I don't feel at home in this world anymore

Har sett filmen I don't feel at home in this world anymore och den var helt okej om ni frågar mig. Handlingen beskrivs såhär:

När en deprimerad kvinna blir rånad finner hon nytt syfte med livet i att leta rätt på tjuvarna tillsammans med sin störiga granne. De hamnar snart på alltför djupt vatten och ställs mot ett gäng degenererade brottslingar. Tycker själv inte att den beskrivningen gör filmen riktig rättvisa, men i stora drag är det vad det hela går ut på. Men ja, den var hur som helst rätt rolig, rätt oförutsägbar och så gillade jag att folk såg ut som folk, inte som plastiga Hollywoodstjärnor. Se den vetja. Finns på Netflix.

Bye bye, Johnny

Idag stod det vaktelslakt på agendan, så alla som inte vill höra något om det kan sluta läsa nu. Det var nödvändigt, för nu har de gölliga små dunbollarna blivit könsmogna och därmed väldigt aggressiva mot varandra.
Vi bestämde oss för att spara tuppen Villanelle (vi har försökt döpa om honom efter att han bekände kön, men det VILL (höhö) sig inte) och låta honom gå tillsammans med Snöboll, den enda hönan, för hon och Villanelle är ju inte släkt. Samt byta ut velourtuppen Johnny Kass mot en av de andra tupparna, för de är ju släkt med Snöboll men inte med Gråmask, Snövit, Svartprick och Cafe Latte, a k a Johnnys fruar. Det är lite oklart hur gammal Johnny är eftersom han var vuxen när vi fick honom, men med vaktelmått mätt är han i alla fall ingen ungdom att tala om. Och definitivt ingen häradsbetäckare med tanke på den usla befruktningen av äggen (1/24, det är inte ens 5 %). Hans efterträdare heter Batman, och han hade väl inte varit i voljären mer än två minuter förrän han raggade upp Cafe Latte och gav henne ett nyp. Så det ser ju lovande ut.

Batman och Cafe Latte: a love story

Slakten av resterande fyra tuppkycklingar, plus Johnny då, gick jättesmidigt. Min man bedövade genom att dänga dom i trädgårdsbordet, sedan klippte jag av huvudet med en vanlig kökssax. Höll kroppen över en hink som blodet fick droppa ner i, klippte av ben och vingspetsar med samma sax, sedan var det busenkelt att bara sticka in fingrarna under skinnet vid halsen och dra loss skinnet med fjädrar och allt. Klippte sedan upp bröstbenet, öppnade och tog ur inälvorna och klippte slutligen bort stjärten och kloaken. Det tog max fem minuter per vaktel. Det som blev kvar, alltså huvudena, fötterna, skinnen, fjädrarna och inälvorna, grävde jag ner i varmkomposten.

De fyra ungtupparna tänkte vi helsteka, och Johnny, som då kanske är lite gammal och seg, får nog bli soppa eller nåt annat långkok. Nej, jag tycker inte det känns konstigt att det är/var Johnny. Vet att det finns folk som inte tycker att man kan/ska döpa djur som man äter upp, men jag tillhör inte den kategorin. Är uppvuxen med grisar som alla hade namn till den dagen de låg i frysboxen. Vi har väl i och för sig tagit det ett steg längre, för i vår frys har vi fortfarande kvar "Larsbuljong" från fd hönan Laura.

Tror aldrig jag har ätit vaktel, så det ska bli spännande att prova. Återkommer med en rapport efter helgen.

Augusti

Tänk, jag fick äntligen semester? Nu har den pågått i fem dagar. Inleddes med HELVETESVÄRME i en dag (i måndags) då temperaturen kröp över 30 grader, men sen har det varit helt okej väder. Växlande molnighet, enstaka skurar, sådär 17-18 grader  = mitt bästa.

Har varit på ridläger på tema programridning denna vecka. Vi tränade på LB:1 och sista dagen red vi hela programmet enskilt för en "domare" (som var vår instruktör och hon dömde vä-häldigt snällt, men ändå). Kul grej att prova. Har ju tävlat lite i hoppning ungefär samtidigt som Gustav Vasas intåg i Stockholm, men faktiskt aldrig ridit ett dressyrprogram. Jag hade Pojken, och han hade gått och blivit tjock och lat på sommarens bete så det var en KAMP. Dag ett orkade han inte ens galoppera en hel långsida, så det var en triumf att i alla fall tröska sig igenom momenten i programmet med det mesta av äran i behåll. Att han sen drabbades av SVÅR separationsångest p g a ensam på banan och därför föll tillbaks i kan-absolut-inte-galoppera-på-volt-syndromet var ändå "bra korrigerat" av mig. Ibland får man ju till det, tydligen.

Träningsvärken idag ska vi inte tala om. Hade också begynnande ridsår, men lyckades mota Olle i grind genom att använda cykeltrosor. Här ligger ridfolket verkligen i lä när det kommer till komfort. Tips från mig: ska man hitta bra grejer så ska man köpa saker som är utvecklade för cyklister eller jägare. Då får man valuta för pengarna för de nöjer sig inte med skit.

I helgen väntar BOOT CAMP. Bävar och längtar!