På spåret vecka 48

Näe, här blir inget resultat redovisat för Lag Soffan den här veckan. Det var snarare av än på spåret och för att vara ärlig så gick det så djävla dåligt att vi inte ens brydde oss om att notera de futtiga poäng vi lyckades skrapa ihop. Deprimerande är bara förnamnet. Här går man omkring och intalar sig att man är snäppet smartare än snittet och så åker man på däng av såna som Caroline af Ugglas. Nu ska vi lätta upp stämningen genom att se en dokumentärfilm om knark.

Anders braskar

Anders braskar visst litegrann, det är i alla fall runt nollgradigt, så det måste ju betyda att det blir en mild vinter, en grön jul och allt det där. JAMEN DÅ KÖR VI PÅ DET. Tack.

I morse lyssnade jag på när Peter Sundberg, Vakenredaktionens okrönte mästare på att prata om ingenting i evigheter, skulle ringa upp veckans vinnare i STEG FÖR STEG, tävlingen som jag redan i måndags visste svaret på. Så han slog numret, signal efter signal gick fram i direktsändning och efter cirka åtta signaler svarade en gubbe som helt uppenbart hade legat och sovit. Det är ju för många människor inget direkt brott klockan 05.15, men jag fattar inte att folk som skickar in svar till en tävling som arrangeras av ett radioprogram som sänds nattetid och där det GÅR UT PÅ att vinnaren ska bli uppringd i direktsändning inte är mer på hugget utan svarar som om de precis har tagit 20 Valium och inte har en aning om någonting. Den här gubben idag hade till och med GLÖMT BORT vilket det rätta svaret var. Eller om han fick hjärnsläpp, men herregud vilka pinsamma sekunder som förflöt efter att Peter Sundberg käckt hade sagt att "nu ska DU få avslöja det rätta svaret i veckans STEG FÖR STEG", följt av ett...ingenting. Därefter ett utdraget "hm, jaa...ja, det var ju...hmmm..." så att man kunde tro att det var Sven-Arne i Bonde söker fru som var på tråden, och Peter Sundberg fick till slut gripa in med ett "ja, jag har ju ditt rätta svar här...La...Laaa..." så att gubben till sist kunde klämma ur sig "Labrador". Herregud vilken djävla tortyr.

Frysbefrielsen

Halleluja! Ett under har skett! Min man ringde Posten i morse och redan några timmar senare var det trasiga frysskåpet med tillhörande emballage ett minne blott. Känner mig mycket nöjd med det faktum att vi (läs: jag) kan julpynta (läs: sätta upp några adventsljusstakar) utan att behöva glo på vitvaror på andra ställen än i köket.

Själv hade jag ett besök hos min kiropraktor inbokat idag. Känner mig bättre, men långt ifrån bra, så jag efterlyste "någon slags övning" för att stärka upp de där klena och inflammerade musklerna, men det var kalla handen. Eller, det FANNS övningar, men det var "ingenting du ska hålla på med i nuläget". Om en vecka ska jag dit igen och då ska han KANSKE visa mig hur en sån övning går till, men till dess ska jag inte göra någonting. Det är ju själva FAN rent ut sagt. Beklagade mig över att jag tycker att det gör ont på nya ställen, men jag fick veta att det finns ett gammalt norskt ordstäv som lyder "när gikten flyttar sig är den på väg bort", så det var tydligen något positivt i alla fall. Nu är det ju (lyckligtvis) inte gikt jag har, men enligt Glenn så är norska ett så fattigt språk att "gikt" inkluderar allt som har med smärta att göra.Vi får väl hoppas att han har rätt.

Har fått en cykel helt gratis! Någon hade dumpat fyra stulna cyklar utanför Sabinas föräldrars hus, de anmälde detta till polisen, men ingen hämtade ut dom så de fick tillbaks dom igen. Tre av cyklarna har fått nya ägare, men den fjärde var kvar, och när Sabina hörde mig sitta och gnälla i fikarummet häromdagen så erbjöd hon mig den på stående fot. Inklusive ett intyg från polisen att den är fådd därifrån, så att ingen ska tro att det är jag som har snott den och diktat ihop den här historien bara för att jag är för snål för att köpa en ny. Folk är så himla snälla ibland. Den får väl lämnas in en vända på verkstad för lite kärlek och omvårdnad, men hur man än vänder sig så blir det ändå avsevärt billigare än att köpa en ny.  Vilket bådar gott eftersom jag har en alternativ plan för konditionsträning som inte direkt kommer att vara gratis. Mer om den vid ett senare tillfälle om det blir något med det hela. Nu ska jag först förlika mig med tanken på att göra ingenting i en vecka eller så, och just nu går det väl bara sådär.

Historien om den trasiga frysen pt 2325

Ja, nu var det ju bara en dryg månad sedan Posten kom och levererade en trasig frys. Denna frys, inklusive ett ton emballage, har sedan stått hos oss under tiden som Posten har hållit på med någon "utredning". Flera gånger har vi ringt och undrat hur det går, och fått till svar att de "betar av ärendena efter hand", blivit uppmanade att maila bilder och sedan...ingenting. Aldrig att Posten eller Elgiganten själva hör av sig och berättar hur länge det är tänkt att vi ska ha en trasig frys stående i matrummet. Idag ringde min man till Posten för kanske tionde gången och frågade hur det gick. Då påstod Posten att de hade lämnat över ärendet till Elgiganten förra veckan. Min man ringde då till Elgiganten och då sa dom att dom skulle höra av sig idag eller kanske imorgon och lämna besked. JAMENVADFAN!

Ja, hur som helst så ringde Elgiganten nyss och berättade att de skulle maila fraktsedlar som vi själva fick skriva ut och så fick vi kontakta Posten och bestämma en tid "när det passade oss" att Posten kom och hämtade. Nu fantiserar vi vilt om att vi kanske kan pynta lite till advent utan att behöva ta hänsyn till frysskåp, frigolit och plastemballage som detaljer i vår heminredning, men det är nog att hoppas för mycket. Har det tagit en månad trots påstötningar att konstatera att någonting gått sönder i transporten så lär de väl inte hosta fram en ledig returtransport i brådrasket precis. Lika bra att ställa in sig på att fira JUL med frysskåpet. Indianhövdingen Trasiga Frysen, den tredje och inte speciellt älskade medlemmen i vår rätt så trångbodda familj.

It's Tuesday afternoon and the sun has been shining all the world today

Idag går jag och min inflammerade höft som en pensionär, ungefär. Med tanke på att jag igår fick be min man bära Hilding, som inte kan gå i trappor än, upp till andra våningen eftersom jag själv behövde båda händerna för att liksom dra mig upp med ledstångens hjälp på grund av att jag inte kunde lägga hela kroppstyngden på vänster ben, så antar jag att steget från medeltungt vårdfall till stapplig pensionär åtminstone är i rätt riktning. MEN SÅ VÄRST ROLIGT ÄR DET FAKTISKT INTE. Smider dock djävulska planer på hur jag ska träna upp styrkan i denna höft så fort smärtan (tänk knivhugg) släpper.

Beklagade mig i fikarummet och återberättade gårdagens deppsnack med min man i stil med och jag bara: Jag HATAR att simma, och då sa han: Jamen du kan väl cykla, och jag bara: Men buhu, min cykel är så värdelös, och då sa han: Jamen du kan väl köpa en ny.  Då tändes det LJUS i ögonen på Tord och Magnus, som är seriösa cyklister. Alltså såna som har en cykel för varje tillfälle i livet, typ en för landsväg, en för skogskörning, en för tävling osv, och varje cykel kostar som en bättre begagnad bil, och då får man inte ens ett par trampor till, för man ska ju såklart ha sina PERSONLIGA och specialdesignade trampor. På den nivån är det, och då kanske det vill till lite mer än en deppig muskelinflammation om man ska få loss pengar ur den gemensamma hushållskassan för att köpa "ytterligare en cykel". De tyckte att den där orden "jamen då kan du väl köpa en ny" i samma mening som ordet "cykel" var något av det vackraste som någon människa någonsin uttalat. Nu är det ju kanske inte direkt någon uppoffring för min man att uttala dom orden eftersom vi inte har gemensam ekonomi mer än för de utgifter som är gemensamma, så ett eventuellt cykelinköp kommer inte att belasta något annat konto än mitt eget. Men det spelade tydligen ingen roll, det var ändå poesi och ljuv musik i cykelfantasternas öron.

Magnus blev så till sig att han sprang och hämtade en proffscykelkatalog som jag snabbt ögnade igenom. Jag tyckte först att det faktiskt inte var så farligt dyrt även om man nu varken fick med trampor eller pakethållare eller cykelkorg (det senare är alltså ett SKÄMT, har fått lära mig att riktiga cyklister på sin höjd har en liten hållare till en vattenflaska som den enda attiraljen som inte har en framåtdrivande, bärande eller bromsande funktion), runt tre-fyra tusen sådär i runda slängar fanns det de som kostade. Fast sedan tittade jag lite mer noga och då var det i euro. Och det var de billigare modellerna, så det vill nog till att lyckas rejält i nästa löneförhandling om det ska beställas något från den katalogen. Vilket inte känns aktuellt eftersom jag inte har några planer på att bli proffscyklist eftersom det verkar så astråkigt att ligga i en klunga och kura ihop sig över styret för att minska luftmotståndet och trampa på helt sammanbitet mil efter mil iklädd trikådräkt à la Fantomen.

Släpade mig i alla fall upp till Nangijala efter jobbet för att lägga lite spår åt taxarna. För ett tag sedan läste jag att 20 minuters spårarbete är lika tröttande som 3 timmars promenad, så det kändes ju som en praktisk lösning när man nu är lite handikappad. Fast jag var ju först tvungen att gå spåren (650 respektive 150 meter) och sedan gå hem och  hämta Hilding, gå 150-metersspåret med honom, gå hem och lämna Hilding och hämta Remus och gå 650-metersspåret med honom och sedan gå hem, det blev ändå en hel del traskande. Tur man tror på det här med aktiv vila. Nu ska jag dimpa ner i soffan, dricka te och se några avsnitt av Hem till byn.

One step further

Känner mig nu, efter att ha lyssnat på den andra av tre ledtrådar i veckans STEG FÖR STEG-tävling, tämligen bergsäker på att det rätta svaret är Labrador. Ville bara så att säga ha det fört till protokollet.

Steg för steg vecka 48 (kvalificerad gissning med betoning på gissning)

Från det ena till det andra så tror jag att lösningen på veckans STEG FÖR STEG kan vara Labradorhalvön, men är inte helt säker än. Om så är fallet, kom ihåg var ni hörde det först. Om jag är helt ute och seglar: glöm gärna bort var ni hörde det först.

RÖV PT 2

Tog min inflammerade höft och gick (haltade) iväg till min kiropraktor och var övertygad om att han skulle helbrägdagöra mig på ett litet kick. Eller åtminstone säga att det onda (som gått från lite ont till hurdjävlaontsomhelst på ett par timmar) skulle gå över jättefort och att det bara var att köra på. Men nä. Så gick det inte till. Istället kom orden jag definitivt inte vill höra en gång till: Du får nog träna andra saker än löpning ett tag framöver...Simma eller cykla till exempel, eller stavgång. Fan, jag HATAR verkligen att simma. Sist jag köpte ett 10-kort på badhuset så slutade det med att jag sålde det till Tord med kanske 7 gånger kvar, och då kändes det verkligen på allvar som att jag hade varit och simmat flera gånger i veckan ett bra tag. Det är så HELVETES tråkigt. Det händer ju INGENTING mer än att man antingen simmar åt det grunda eller åt det djupa hållet. Och oavsett när på dygnet man besöker simhuset så är det en massa elitsimmare som ska finslipa crawlen just då, så att man blir helt nedstänkt. Eller så är det tre-fyra lovande ungdomar plus aggressiv tränare med visselpipa från den lokala simklubben som har träningstid och därför ska ha minst halva bassängen för sig själva. Eller så får man trängas bland en massa andra långsamsimmande motionärer som ligger tre-fyra i bredd och pladdrar på om vilka fynd de gjort på senaste resan till Ullared och vilken tur att Olle Jönsson tog sitt förnuft tillfånga och återvände till Lasse Stefanz. Och så är det äckligt dessutom, och då pratar jag inte ens om folk som inte duschar innan de går i bassängen, vilket i sig är skitäckligt. Dessutom har jag mer än en gång sett någons begagnade plåster guppa förbi farligt nära ens ansikte. Så mycket klor finns inte att det går att rena bassängvattnet från hårstrån och naglar och gud vet vad för äckelpäckel som folk släpper ifrån sig.
Och cykla...buhu. Min cykel är så djävla kass. Den är gammal och växelspaken har rostat fast på treans växel, vilket gör den tungtrampad och därmed pissjobbig att cykla med här på kanten av Linderödsåsen. Ska jag börja cykla i större omfattning måste jag alltså investera i en ny cykel. Om jag investerar i en ny cykel så måste jag börja cykla mer än bara fram och tillbaka till Konsum någon gång då och då, och det tycker jag inte riktigt att jag har tid med. Fast det har jag väl. Det är bara det att löpning är så extremt tidseffektivt, och dessutom kan jag ta Remus med mig och kombinera träning och hundmotion. Ja, det finns folk som cyklar med sina hundar, och ja, taxar är förträffliga och mångsidiga, men där finns det en brist och det är att de helt enkelt inte hinner med i raskt cykeltempo utan att galoppera, och man ska helst inte cykla fortare än att hunden hinner med i trav. Visst kan man trampa på i sakta mak, men då blir det ju noll konditionsträning för mig och då kan det ju lika gärna kvitta. Eller jag menar, då kan jag ju lika gärna promenera. 

Återstår stavgång. Ja, det är ju helt klart det minst dåliga alternativet, givet att det funkar att gå med två hundar samtidigt. Men det får de väl helt enkelt lära sig då. Just nu kan jag dock knappt ta mig uppför trappan till andra våningen för egen maskin så någon konditionsträning av vilket slag det än månde vara lär det ju inte bli i rappet. F.U.C.K. Jag hatar verkligen min kropp just punkt nu.

RÖV

För ett tag sedan drabbades jag av en inflammation i höftens muskelfästen. För den som undrar så finns det en djävla massa muskelfästen just i höften, och musklerna i höften har bland annat till uppgift att hålla emot det utåtroterande moment som blir när man är i rörelse, det där med att svänga på höfterna är helt fel, tycker nämligen kroppen som vill styra upp en mer strikt linje. Nu svänger jag verkligen inte medvetet på höfterna när jag springer, men tydligen har det ändå blivit en slags svag punkt i vänster höft, för där blir det inflammerat. En Akilleshöft har väl ingen hört talas om, nämen då slår jag väl till och tar patent på just den åkomman.

Har varit hos min kiropraktor GLENN och blivit klämd och tryckt på och ryckt och dragen i och slutligen tejpad. Förra veckan tränade jag ingenting, dels för att det kändes som att jag var på väg att bli förkyld, vilket jag aldrig blev, och dels för att jag trampat på en sten och fått ett blåmärke under fotsulan och det kändes som att det kunde få läka lite. Men idag hoppade jag i AquaSocksen och gav mig ut. Fötterna kändes bra. Höften kändes bra. Efter en kilometer började det strama lite. Efter tre gjorde det direkt ont i varje steg. Nu känns det inte alls bra. Så fort jag rör mig gör det ont. HATAR att inte kunna röra mig som jag vill. När man var ung och lat så var ens största bekymmer att man aldrig kom på tillräckligt trovärdiga anledningar för att slippa kroppsansträngning. Nu är ens största bekymmer att ens kropp inte håller för de kroppsansträngningar man vill kunna göra.

Har tid hos Glenn i eftermiddag och ska gråta ut i hans famn. Nä, skojar bara. Men FAN vad jag är trött på min kropp just punkt nu. Ett djävla måndagsexemplar är vad den är.

Potatisätarna, en tavla av van Gogh

Men alltså: NÄE. Klockan är i skrivande stund fjorton minuter över tre. På eftermiddagen. Kunde nästan lika gärna ha varit fjorton minuter över tre på natten. Det är mörkt och dystert ute. Har varit mörkt och dystert ute hela dagen faktiskt. Men: det är fortfarande plusgrader, så jag klagar inte över "det gråa". Mer över JÄVELMÖKRET som gör att man måste ha lampor tända inomhus fastän det är mitt på dagen. Hatar detta.

Om en stund ska vi äta söndagsmiddag. Det blir helstekt kotlettrad, hemodlad potatis och god sås. Plus hemlagad vinbärsgelé från förra sommaren. I år hade jag ingen inspiration att plocka. Det är Tengils och Katlas fel, plus det faktum att de bästa vinbärsbuskarna växer precis vid tomtgränsen till deras helvetesrike. Men till sommaren kommer jag igen med nya friska tag. It's a promise. 
Någon gång i somras slängde jag ur mig att det där med att kunna gå ner till potatislandet och gräva upp ett kok, det var livskvalitet det. Försökte känna samma "livskvalitet" idag när jag stod i strilande hällregn och grävde i jorden med stela fingrar efter potatisar som fanns, men inte riktigt där jag tagit ögonmått efter "nästa rad". Och jo. Den fanns där faktiskt, livskvalitén. Den kändes lite mer efter att jag hade tinat upp händerna i varmvatten, dock. Ska nu gå ut och "sätta på dem", som facktermen lyder, men det låter ju lite sådär, kan jag ju tycka. 

TILLÄGG: Glömde ju för farao att nämna BRYSSELKÅLEN, den viktigaste ingrediensen i en lyckad söndagsmiddag. Eller vilken dag som helst faktiskt. Och för den som undrar vad hemligheten bakom en lyckad kotlettrad är, så är svaret (förutom en gris som har haft skäliga livsvillkor under sin levnad): Stekpåse. Man gnider in kotlettraden med salt och kryddor, gärna oregano eller Santa Marias kryddblandning "franska örter". Så lägger man raden i påsen, ringlar över lite olivolja, lägger i en klyftad tomat, strör över 3-4 hackade vitlöksklyftor och sätter in alltihop i ugnen på cirka 175 grader i sisådär 1 h 45 min för drygt ett kilo kött. Efter c:a 1 h 45 minuter tar man ut påsen igen, klipper ett litet hål i ena hörnet och låter vätskan rinna av. Sedan sveper man in köttet i aluminiumfolie och låter det ligga och vila medan potatisen kokar. Om köttet inte får vila blir det nämligen vresigt och vill inte låta sig skäras i snygga skivor. Vätskan låter man koka upp, blandar med en liten burk creme fraiche, reder med potatismjöl och saltar (vid behov). ENJOY, som vi säger. Vegetarianer kan börja läsa nu.

Jag har varit otrogen

I flera år har jag letat efter Den Perfekta Kameran. Ända sedan min Nikon Coolpix S10 ramlade i ett betonggolv på en 40-årsfest med fri sprit och taxi hem så har jag försökt hitta en värdig efterträdare, med sådär lyckat resultat. Jag har ju nämligen Kameran med stort K redan, en Olympus SP-565 Ultra Zoom. Den har ALLT (i mina ögon). 20 x optisk zoom, 1 cm närgräns, tar bra bilder när motivet är i oskärpa, går på vanliga AA-batterier. Det som ligger på minussidan är egentligen bara att den är ganska stor och klumpig. Inget man bara stoppar i jackfickan och spontan-har-med-sig när man går ut, utan det blir lite Kalle Ankas fotografiska expedition av det hela. Ett projekt liksom, och därav inköpet av Nikon Coolpix S10 en gång i tiden. Och den var ju helt perfekt att ha med sig i fickan och ta en massa fräna bilder i förbifarten. Ända tills den där olycksaliga 40-årsfesten då alltså. För sen hade den modellen naturligtvis utgått, och jag vet inte, det känns inte som att kamerautvecklare och jag har samma syn på vad som är viktigt. Jag vill ha 1. mycket zoom, 2. liten närgräns, 3. bra sport-läge, dvs kunna ta hyfsade bilder fastän motivet är i rörelse och 4. att kameran drivs av vanliga djävla AA- eller möjligen AAA-batterier som man kan köpa varsomhelst. OCH DET VERKAR FAN I MIG HELT OMÖJLIGT ATT HITTA. Har plöjt igenom några varianter de senaste åren. Och ja, jag köper ju inte det allra dyraste förstås. Kan tänka mig att lägga ett par tusen på en kamera som ska hänga med i väskan, inte mer. Men de där fyra kriterierna är snudd på omöjliga att uppnå, och då är jag ändå beredd att rucka på den fjärde om 1, 2 och 3 är uppfyllda.

Bäst hittills är en modell från Canon, men jag är definitivt inte kär i den. Den tar skitbra makrobilder, det gör den, och zoomen är hyfsad. Den drivs av AA-batterier, eller snarare, den ÄTER AA-batterier. Tar man 10 bilder utomhus under den svalare årstiden så börjar batterisymbolen att blinka. Jag skojar inte. Sen kan man väl kanske ta 20 bilder till och sedan får man mata i nya batterier om det ska fotograferas något mer. Dessutom så är det ett MECK med menyerna. Har man kameran på Auto så bestämmer den själv om den ska gå över till makroläge eller inte, och rätt ofta "inte" även om jag håller objektivet 1 cm från motivet. Har jag den på "sport mode" så går det inte att gå över till makroläge alls, utan då måste man in i och fitta omkring (ursäkta) i menyer till förbannelse och sedan har den där fjärilen eller vad det nu var man ville fotografera flugit sin kos för längesen. Och det där "sport mode" ger jag verkligen inte mycket för, det ska till bra mycket tur om man ska få en bra bild även om inte alla står blickstilla och håller andan. Dessutom är den trots sin relativa litenhet ganska tung och klumpig för att vara en ha-med-i-väskan-kamera.

Igår när jag var ute fick jag någon slags kameraversion av Falling Down. Först så stängde den av sig för att batterierna var slut. Innan dess hade jag tagit en serie jättesuddiga bilder i rörelse och svurit över menyerna. Så idag när jag skulle gå ut så kände jag bara ett NÄE. Och så plockade jag fram Olympusen igen. Och jag vill bara säga: FÖRLÅT. Förlåt för att jag har tyckt att du varit stor och klumpig. För allt annat är nämligen perfekt. Det underbara makroläget som man lätt kommer åt med bara en tumtryckning. Det fantastiska sport-läget. Zoomen! Batterierna som håller i EVIGHETER. Den har ju fan i mig ALLT! Den förtjänar en plats i kamerornas Hall of fame. Den förtjänar definitivt mer än att bara hänga på en krok i hallen och se ledsen ut. 

Det enda trista är att den faktiskt är så gammal så att minneskortet inte passar i min dators inbyggda minneskortläsare. Jag vill minnas att jag köpte den, kameran alltså, inte datorn, runt år 2004 eller däromkring, och tekniken har uppenbarligen tagit ett gigantiskt steg framåt sedan dess. Det var ju synd när jag som bäst lärt mig uppskatta att bara kunna plocka ut minneskortet och pluppa in i datorn istället för att hålla på och joxa med sladdar och ha sig. Men det var tydligen på bekostnad av tvivelaktig bildkvalitet, så än en gång, Olympus: FÖRLÅT MIG. Gräset var inte grönare på andra sidan.

En djävla RÖV-bild. Canon, du är ute ur leken.

Lönelördag

Ledig lördag och lön på kontot. Fina grejer. Idag är det tydligen Buy Nothing Day i världen, och det har jag verkligen anammat eftersom jag bara har varit hemma och i skogen idag. Passerade visserligen en lokal tomtemarknad, men jag hade a. inga pengar med mig, och b. inget som helst sug efter att köpa halmslöjd och sill.

Misslyckades med ett kakbak tidigare idag. Jag hade lite nötkräm kvar sedan ett tidigare bak, så jag provade att smälta ner det i smör och blanda med mjöl och socker till en deg, skar degen i skivor och strösslade över en blandning av hackade nötter och hackad choklad. Satte in i ugnen på 200 grader, efter 10 minuter såg de inte alls klara ut, efter ytterligare 10 minuter var det mer kolbitar än kakor. Så kan det gå. Lyckades desto bättre med middagen, som bestod av lövbiff, hemgjort potatismos, wokade grönsaker och SVINGOD sås. Detta avnjöt vi med ett glas rött till ett avsnitt av Sons of Anarchy, tyvärr var det ett av avsnitten där polisen är vapensmugglingen på spåren och motorcykelkillarna tvingades gömma 38 automatgevär i en slamsugarbil, vilket inte var direkt aptitligt om man säger så.

Nu ska vi i lugn och ro invänta veckans höjdpunkt: DOWNTON ABBEY. Läste i DN Kultur idag om någon Pamuk, och jag bara: Pamuk, Pamuk, varför känner man igen det? JO, det var ju han som fick en hjärtattack och dog i Lady Marys säng. Taskigt att vara turkisk författare och bara bli förknippad med en lättfotad ung man i en brittisk tv-serie.

På spåret vecka 47

Amen fy TJYVEN vad dåligt det gick för Lag Soffan i säsongspremiären av På Spåret. 23 ynkliga poäng lyckades vi skrapa ihop jämfört med Hoa-Hoa och Cecilia Hagen (28) och Erik och Martina Haag (32). Paris lyckades vi väl pricka hyfsat tidigt, Stockholm fattade vi inte förrän på slutet och Sarajevo bommade vi helt. Vår enda triumf var väl att vi unisont vrålade GUSTAV VASA en sekund innan Hoa-Hoa drog i nödbromsen på "Vem där"-frågan.

Jaja. Man kan uppenbarligen inte vara bäst på allt. 

Styggelsen

Har precis läst ut Styggelsen av Amanda Hellberg, och tyckte väl: sådär. Vissa sekvenser: Fy farao vad läbbigt. Vissa sekvenser: Åh så vackert skrivet. Men boken som helhet kändes lite spretig och osammanhängande. Den kunde nog ha vunnit på att vara lite mer detaljerad istället för att liksom bara skrapa lite på ytan och antyda. Kanske är det ett medvetet grepp för att inte avslöja för mycket om huvudkaraktären så att man ska vilja kasta sig över kommande böcker för att få reda på mer, vad vet jag. Det är säkert smart ur författarsynpunkt. Men jag kände att Maja Grå gick mig ganska obemärkt förbi. Jag blev liksom inte direkt intresserad av att lära känna henne närmare, och det är lite synd för jag tror hon har mycket spännande att berätta.

Kommer förstås att läsa de andra böckerna i vilket fall som helst eftersom jag är en sucker för skräck. Men ja. Ett lite blekt första intryck som jag nog hade förväntat mig lite mer av. Det blir tre ektoplasmaenheter av fem möjliga.

Fräcka fredag

Sitter i soffan och försöker liksom inta fredagskvällen och göra den till min. Har taktiksovit efter jobbet, vrålat ilsket åt min man när han kom uppklampande i sovrummet, där jag låg under täcket med fördragna gardiner, och ställde den synnerligen idiotiska frågan Sover du? FAN vad jag kan bli på dåligt humör av sådant. Obs, hade 10 minuter tidigare sagt: Nu går jag upp och sover en stund, så sannolikheten för att jag antingen hade somnat eller var på god väg att göra det var ju ganska hög, kan man ju tycka. Dessutom har jag ett antal gånger påpekat att jag inte vill HA den typen av frågor när jag ligger och drönar och är halvvägs in i Morfei' rike om det inte gäller livsviktiga saker (till livsviktiga saker räknas inte frågor i stil med om man vet var potatisskalaren är). Jag menar, antingen så sover man ju och kan ändå inte svara på några frågor. Eller så blir man väckt precis i gränslandet mellan sömn och vaka och (i mitt fall) på synnerligen dåligt humör och vrålar AMEN VAD FAAAN TROR DU? till svar. Väldigt sällan är man pigg och nyter och bara ligger och väntar på att få svara på frågor, eller i alla fall är inte jag det. Jaja. Lyckades i alla fall somna (om) och återvann på så sätt mitt goda fredagshumör. Ikväll är det säsongspremiär på På spåret. Tydligen går det samtidigt som X Factor, så alla som bara har en tv och barn i fel ålder måste börja förhandla omedelbums om de vill få ha sin fredagsunderhållning ifred. Ett tips från coachen så att säga.  Nu ska jag duscha och elda i kaminen. Mmmm....duscha och elda i kaminen. Dagens bästa stund.

 

Veckans problem

Problem: När man går till kiropraktorn ett par gånger i veckan och varje gång blir beordrad att klä av sig i bara underkläderna. Då får jag en slags tvångskänsla att jag måste ha olika underkläder varje gång så att han inte ska tro att jag är en snuskmaja. Correction: Jag HAR olika underkläder varje gång, det är bara det att cirka 98 % av mina underkläder ser ungefär likadana ut. Så i morse, eller rättare sagt igår kväll, eftersom jag är en sån där präktig typ som lägger fram morgondagens kläder redan kvällen innan, så hade jag ett väldans bry med att hitta en kombination av alla mina nästan likadana underkläder som inte hade skådats tidigare. SOM OM NÅGON SKULLE BRY SIG. Som om Glenn skulle skriva in i journalen vilken färg på underkläderna jag hade varje gång och börja gäspa uttråkat när samma kombination uppenbarade sig två gånger i rad.

Problem 2: Eller det är egentligen inget problem utan mer en anekdot. Min mamma ringde och undrade vad jag önskade mig i julklapp. Jag sa att jag önskade mig en snygg gammaldags sopborste med tillhörande skyffel i trä respektive metall, som ska stå vid kaminen så att man enkelt kan sopa upp allt bös som blir från veden. Om man har en jättesnygg gammal gjutjärnskamin från kaminfabriken i Svendborg så är det inte alls lika snyggt att ha en sopborste i grön plast från Ica ståendes bredvid. Hur som helst. Min mamma påstod att det inte fanns några såna sopborstar att uppbringa någonstans i hela världen. Jag försökte åberopa Borst-Olles ande. När jag var liten fanns det nämligen en gubbe, a k a Borst-Olle, som åkte omkring på moped och sålde borstar. Då och då såg man honom komma puttrande i kanske 15 km i timmen på en gammal flakmoped utmed landsvägarna. Vet faktiskt inte hur stor marknaden för en kringresande borstförsäljare var, känner heller inte någon som någonsin köpte en borste av Borst-Olle, men han hade kanske ett gigantiskt distrikt och levde fett på vinsten av borstförsäljningen. Nu är jag inte född på 30-talet, vilket man kanske lätt skulle kunna tro när man läser det här, men jag är uppvuxen på landet och på 70-talet fanns det fortfarande original kvar som gick lösa bland vanligt folk och hette saker som Borst-Olle, Erik i Hänge och Farbror Lasse Med Konstiga Handen. Men nu är det andra tider. Jag menade på att det väl måste finnas NÅGON borsttillverkare kvar i krokarna av föräldrahemmet, Borst-Olle Junior kanske, men min mamma förnekade att det överhuvudtaget fanns sådana borstar i handeln. Jag påpekade att jag hade sett den typen av snygga och gammeldagsa sopborstar på nätet. Då beordrade min mamma mig att beställa i hennes namn. Jag menade på att då kunde jag ju lika gärna beställa den hem till mig med en gång, men se det gick inte för sig, för "då blev det inga paket". Överlag var det ganska klent med paket i år eftersom dagens ungdom bara önskade sig pengar i julklapp, och, nu citerar jag min mamma ordagrant, "tomten måste ju ha någonting att göra". Det lät som att mamma var rädd att den av henne städslade tomten skulle bli jagad av nitiska arbetsförmedlare med hot om indragen a-kassa om inte säcken var fylld till brädden av klappar. Så nu ska jag leta upp och beställa en sopborste till mig själv i min mammas namn, och sedan, och nu citerar jag min mamma igen, "glömma att jag har gjort det".

Så får det bli.

Bonde söker nåt

Satt som vanligt klistrad framför veckans avsnitt av Bonde söker fru. Nu börjar det verkligen dra ihop sig. Så här tycker jag: Klas måste välja Sandra. Alltså SANDRA och inte den blonda och silikonstinna Sanna. Orsak: Klas verkar vara en skitsnäll person. Sandra verkar också vara en skitsnäll person. Sanna verkar däremot vara en sån som kan gå över lik för att få som hon vill. Relation mellan skitsnäll och kan gå över lik blir ALDRIG bra, sanna (hö hö hö) mina ord. Skitsnäll plus skitsnäll är en bättre kombination. Därför, Klas: Välj SANDRA.

Sen tycker jag det kvittar med dom andra. Kamel-Bengts kvinnor verkar vara trevliga båda två (däremot är jag lite rädd för Kamel-Bengt själv. Han är sju om en jultomte på syra på något sätt). Kjell-Arne Bengt-Arne Sven-Arne får det nog också bra med vem han än väljer, ärligt talat så har alla hans kvinnor varit så himla okarismatiska att jag kan knappt skilja dem åt. Men de verkar snälla och rara och omtänksamma, så det blir nog bra vem han än väljer. Och Spannmåls-Johan verkar mest vilja kunna fortsätta jobba sexton timmar om dygnet och sedan komma in* till någon annan än mamma som har maten klar, och det kommer vem som av blondinerna att ställa upp på...ett tag. Sedan kommer de att inse att champagnedrickandet i badtunnan och de romantiska picknickkorgarna på ängen och grillfesterna med vännerna på sommarkvällarna försvinner samtidigt som Linda Lindorff och TV4:s filmteam trampar gasen i botten på väg tillbaks till Stockholm, och när de fattar att en bonde med ett modernt och rationellt jordbruk inte precis är någon som strosar omkring på gården och tuggar på grässtrån och har all tid i världen, utan snarare är en person som jobbar JÄMT och aldrig är ledig, så kommer de att packa sina små beautyboxar och åka tillbaks till stan igen och Johan får fortsätta att äta middag hos mamma. Så tror jag att det blir.

* Min man påpekade att det lät konstigt att säga "komma in" utan tyckte istället att det skulle heta "komma hem till någon som har maten klar". Men så heter det inte om man är bonde, för då jobbar man ju hemma, fast ute, och då heter det att man "går in och äter". Hälsningar: En bonddotter.

Det är inte snön som faller

Sitter här och har cirka en timme på mig innan jag måste lyfta röven ur soffan och ge mig ut igen. Ikväll är det avslutning på Hildings valpkurs, och sedan är ALLA hundkurserna slut för i år. Så nu går vi i vinterdvala kan man säga. Nä, skojar bara. Fast idag är en sån där dag då man vill göra det. Det är en sån där dag när det liksom aldrig blir riktigt ljust. Vill inte skriva "grått och trist" för grått är det nya svarta. Eller hur man nu säger. Nä men allvarligt så föredrar jag en vinter med gråväder och åtta plusgrader framför snö och is och åtta minus. Sån är jag, och don't get me started med att "LJUSET, man blir ju mycket piggare av snö än grått slask" och "det kan åtminstone snöa mellan jul och nyår för barnens skull". För mitt högst personliga vidkommande behöver det inte snöa överhuvudtaget. Åtta plus är en alldeles utmärkt temperatur och det är ju inte som att hela ens barndom skulle stå och falla med pulkabackar och skridskofärder, jag mig minnas en och annan grön vinter från när jag var liten och det var verkligen inget jag satt och lipade över.

Men i alla fall. LJUSET, det kan jag ju hålla med om att man saknar. Särskilt nu när det börjar skymma redan vid fucking fyratiden. Man blir seg och trött och oengagerad och allting känns ganska jobbigt och motigt. Men idag är det visst bara en månad kvar till vintersolståndet och sedan vänder det igen. Pilutta dig, vintern, där fick du så du teg.

Happy birthday

Idag är det min mans födelsedag. När jag kom hem från jobbet gav jag honom en drygt 30 år gammal bok om musik som under kapitlet "Jazz" innehöll ordet "neger" så många gånger och i så många olika sammansättningar att alla som blir proxykränkta av alternativa benämningar till chokladbollar skulle ha fallit döda ner. Fast vi tyckte det var rätt roligt. JA, det gjorde vi och NEJ, vi röstar inte på Sverigedemokraterna. Sedan åt vi (läs: han) upp resterna av den gelatinfria tårtan från i helgen och därefter festade vi till det genom att åka till bilverkstan och hostade upp 5000 kronor (FY FARAO vad vi har lagt pengar på våra bilar den här månaden säger jag bara) för att hämta ut min mans bil som fått sprillans nya lambdasonder, en utbytt fjäder och en släckt varningslampa. Nu har jag skickat ut honom för att pumpa ett av mina däck och sedan ska vi dricka te och kanske titta på tv eller läsa lite framför kaminen.

När man var liten var födelsedagen något magiskt och liksom lustfyllt som man såg fram mot hela året. Någonting har hänt.

Steg för steg vecka 47

Igår var jag nästan hundra på vilket det rätta svaret var, men så hann/orkade jag inte blogga. Meddelar istället idag att rätt svar på veckans STEG FÖR STEG är Tintin. Palle Huld, som omnämndes i gårdagens ledtråd, var en dansk skådespelare som skrev en bok efter att ha rest jorden runt på 44 dagar (en resa som han vann i en tävling som utlysts till minne av Jules Vernes 100-årsdag) och detta sägs ha inspirerat Hergé till att skapa den lille och numera av skitnödiga PK-kulturpretton rasiststämplade journalisten.  I vanlig ordning är det fritt fram att sno svaret och sms:a/maila/skicka rätt svar på vykort (vem gör det år 2012?) till Vaken-redaktionen på P3/P4, men kom ihåg var ni hörde det först.

Cold blue sky gives me the innocence I need

Kväll. Sitter framför kaminen och läser Amanda Hellbergs Styggelsen. Det verkar som att jag har fått ett sug efter att läsa läskigheter på sista tiden, fast än har det inte hänt något hårresande i den här boken. Jag har en värmedyna på höften och är inlindad i en luddig filt. Hjälper inte mot någonting men är sjukt skönt. Egentligen är jag en person som är ganska varm av mig. Alltså inget storhjärtat känslomässigt tjafs nu, utan rent fysikaliskt. Jag fryser väldigt sällan och får nästan panik när det är värmebölja och en av min mans och mina ständigt pågående konflikter är huruvida fönstret i sovrummet ska vara öppet (eftersom jag inte kan sova när det är för varmt) eller stängt (eftersom min man tycker han får ont i ryggen av att ligga i drag). Skilda sovrum hade förmodligen varit den enklaste lösningen, men det känns ju väldigt trist, opassionerat och i det närmaste pensionärsmässigt. Däraf konflikten så att säga.

Hur som helst så är det konstigt att en person som ständigt slänger av sig täcket med ett FAN VAD DET ÄR VARMT och som löptränar i enbart shorts och t-shirt ända ner till nollgradigt kan finna en snudd på pervers njutning i att sitta framför brasan, inlindad i en filt och med en värmedyna mot ställen som gör ont. Och att samma person inte har badat i havet sedan 1994 för att "det är alldeles för kallt". Hur många undantag kan det finnas innan en regel blir bekräftad?

Dagens demens

Har nog fått någon form av highscore ifråga om senildemens just punkt nu. Skrev nyss ett inlägg om att jag skulle tröstkoka brysselkål till middag. Gick sedan ut i köket och kokade pasta och gjorde pastasås och sallad i godan ro. När allt var i det närmaste klart kom jag på BRYSSELKÅLEN. Nu blir hela middagen fördröjd på grund av det här. Ska det vara på det här viset? Va? Va? VA?

Hjärtat tar aldrig semester

Sitter i soffan och känner hur det stora vemodet väller in. Nädå, skojar bara. Men mörkret alltså! Klockan är bara lite efter fyra på eftermiddagen och det är redan jävelmörkt ute. Och det här är Ankeborg, Skåne, Sweden. Hur folk har det i Norrland vill jag inte ens tänka på.

För att muntra upp situationen gick vi upp och bytte lakan i sängen. Blev genast muntrare och började längta efter att få gå och lägga mig. AAAAH. Gå och lägga sig i nytvättade lakan är något av det bästa jag vet, men att se detta som dagens absoluta höjdpunkt känns däremot ganska tragiskt. Ungefär som att jag alltid är lite glad när jag vaknar på måndagsmorgonen och kommer på att det finns nybakat bröd (eftersom jag alltid bakar på söndagarna) till frukost. Som ett litet ljus som flämtar i det kompakta mörkret av en ny och till synes ändlös arbetsvecka som tornar upp sig. Vad är det här för ett andefattigt liv egentligen? Bestämde mig för muntra upp mig själv och kommer alltså att koka jättemycket brysselkål att ha som tilltugg till dagens middag.

Brysselkål, nybakat bröd och rena lakan. Livet springer lekande och lätt förbi.

Söndag blodiga söndag

Nä, så blodigt är det faktiskt inte. Bortsett från det gigantiska kiropraktorblåmärket på höften med tillhörande smärta, ett svidande skavsår på handleden efter min gps-klocka och ett djävla blåmärke under foten är allting under kontroll. Blåmärket under foten stör mig mest. Det kom till för några veckor sedan när jag var ute och sprang och trampade på en vass sten som låg gömd under löven på stigen. Det är ju rätt jobbigt att ha ett ömmande blåmärke på det ställe som det är tänkt att man ska lägga hela sin kroppstyngd, så det har tagit sin tid att bli av med det. Och tror ni inte FAN att samma sak hände igår igen. Älskar sockiplasten, det är som en dröm att springa i dom när man springer på gräs och i terräng, men till vägarna häromkring är de väl inte riktigt kompatibla om man säger så. Nu får det bli några dagars ickelöpning, och sedan AquaSocks ett tag framöver.

Igår skulle vi ha en vegetarian på middag. Vi bestämde att vi skulle bjuda på en mustig och värmande soppa med vitlöksbröd och så tårta till dessert, eftersom min man och hans kompis Johan fyller år i dagarna. Gjorde något som mycket väl kunde kvala in som Sveriges godaste grönsakssoppa, ursäkta skrytet, och så stod jag där och slängde ihop en härlig gräddtårta med blåbärsfyllning inuti och egentillverkad hallongelé ovanpå, och så kom jag i sista sekunden på att GELATIN! det är ju gjort av nåt, kanske inte gamla hästhovar längre, men animaliskt ursprung har det ju. Väl? Fick läsa på burken med min plirande fyrtioplusblick och jojomensan, "gris" stod det med pyttesmå bokstäver. Fick tänka om lite raskt, hittade en liten påse ekologiskt syltsocker och kokade upp den från de djupfrysta hallonen avrunna saften med några matskedar av det. Tyckte att det började geléa sig när den svalnade, så jag öste glatt upp massan på tårtan, för det måste man göra innan det blir för geléigt. Men det var uppenbarligen inte samma kräm i syltsockret som i grisgelatinet, för det blev aldrig mer gelé än så. Därför blev tårtan inte fullt lika snygg som den skulle kunna ha blivit om inte all hallonsaft flödat som blodet i en dålig skräckfilm, men jag slapp ju i alla fall ha på mitt samvete att ha bjudit en vegetarian på någon grisprodukt. Och gott blev det ju hur som helst.

Idag har jag varit rätt så flitig. Promenerat med taxarna i nästan två och en halv timme. Bakat bröd. Gjort müsli. Bakat knäckebröd. Lyssnat av låtarna från Så mycket bättre som jag alltid missar, vilket kanske inte är hela världen när det handlar om artister vars originallåtar man aldrig hört, men jag var faktiskt lite nyfiken på hur Magnus Ugglas låtar skulle tolkas. Tyckte dock mest att NJA. Darins version av Astrologen var stämningsfull. De andra: sådär. Utöver det har jag även hunnit med att rensa asklådan i kaminen från spikar, tömt ut askan över hallonbuskarna samt diskat en förfärlig massa bunkar, plåtar och kärl som man förorenar när man är produktiv i köket. 

Nä, men om man skulle belöna sig själv med en smaskig smoothie då kanske? 

Och det vart afton

Äntligen är det fredag och äntligen är det eftermiddag. Tycker hela veckan har känts mer eller mindre motsträvig hela tiden. Idag sprang Sabina och jag på lunchen, och det var asjobbigt. Tror i och för sig att vi gick ut i för hårt tempo, för när vi kom till järnvägsövergången, vilket brukar ta i runda slängar 6 minuter, så visade klockan på 4.25. Har sjukt svårt att växla tempo, så det blev därefter. Dvs asjobbigt. Lågt blodsocker hade jag också, och en treo jag hade svept lite innan skvalpade omkring i systemet och ställde till med obehag. Nej, det var ingen behaglig runda alls.

Avrundade dagen med att köra via Åhus och handla vin samt mat, inte på rik-Ica utan valde Konsum istället. Konsum i Åhus för en, inbillar jag mig, något tynande tillvaro i skuggan av rik-Ica som faktiskt har ett extremt tilltalande sortiment, men är ändå helt okej. Så jag handlade, körde hem, lyssnade på Jansson & Wester på P4 och småskrattade bakom ratten enligt mina nya vanor.  Nu är jag hemma och har taktiksovit en stund för att orka hålla mig vaken längre än till 20.00. Ska strax hoppa in i duschen, sedan blir det tacos och vin. Tjo flöjt. 

Två snabba

1. Såg att någon hade googlat på hur man skulle gå tillväga för att dela ett ägg, och hamnat här. Alltså, antar jag, inte separera gula och vita från varandra utan hur man gör när man ska tillaga ett recept som innehåller "½ ägg". Jag noterade att mitt ursprungsinlägg inte innehöll någon lösning på problemet, och så kan man ju inte ha det. Känner ett visst ansvar mot alla dom som googlar och hamnar här och vill ha svar på både det ena och det andra. Man delar ett ägg genom att hälla upp det i ett glas eller en liten skål eller liknande, så vispar man ihop det till en homogen vätska och häller i hälften av det. Busenkelt. Alternativt tar man ett helt ägg. Så djävla stor skillnad blir det inte, och skulle det bli för kletigt så kan man ha i aningen mer mjöl och så är den saken ur världen och man slipper stå där och fundera på vad man ska göra av den andra halvan om man inte är sugen på världens minsta omelett.

2. Hörde på radion i morse att det det var väldigt många som hade skickat in fel svar till veckans omgång av STEG FÖR STEG. Känner mig därför på gränsen till hyperintelligent (även om jag aldrig skickar in några svar någonstans överhuvudtaget) som låg steget före och hävde ur mig det rätta svaret redan igår.

Mvh
Ödmjuk_68:a

Utpressningen

Det talas om julbord på jobbet, och jag bara: näääää. Orkar inte. Jag gillar inte jul, och julmat...tja, det är gott. Men årets julbord skulle avätas i något himla slott i Sölvesborg till underhållning av Nick Borgen. Vad jag känner för Nick Borgen: nääääää. Så god är nog ingen julmat att det kan uppväga tonerna till World Wide Web. Sabina och Ivan försökte övertala mig, och jag stretade julovilligt emot. Dessutom: de två senaste julborden jag varit på det inte funnits några brysselkål. Utan brysselkål är ju hela julbordet helt bortkastat, om ni frågar mig. Ja, Brösarps Gästis, jag tittar på er nu. Med STRÄNG blick.

Hur som helst. Vi funderar på att anmäla oss till Luciastafetten i år. Det är fem år sen sist, så det är väl på tiden. Luciastafetten består av fem sträckor, och vips var fyra av dom tagna. Eftersom Sabina var sjuk så paxade jag den sista av sträckorna till henne, för a. jag ville att hon skulle vara med, och b. jag tänkte att hon nog ville vara med, och c. det är lättare att ha en plats och ge bort den till någon annan än att komma med i ett lag som redan är fullt. När Sabina fick veta detta brast hon inte direkt ut i sång av tacksamhet, utan kom istället på den DJÄVULSKA idén att kontra-anmäla mig till julbordet. Så nu blir det först löpning i Råby ridhus och sedan Nick Borgen och sånt. Dock inte samtidigt. Vet inte vad det här kommer att göra för min image, men det kan väl aldrig sluta väl. Får hålla mig spik nykter så att jag inte plötsligt och av misstag ses vagga omkring på dansgolvet till We are all the winners. En skam jag nog aldrig skulle överleva.

Steg för steg vecka 46

Vill bara nämna i förbigående att rätt svar i P3/P4:s tävling STEG FÖR STEG ska vara "Malmköping". Kom ihåg var ni hörde det först.

My body is all black and blue pt 2

Kan meddela för kännedom att jag numera har en höft som ståtar med ett stort och präktigt blåmärke, orsakat av Glenns järnhårda tummar. Min man tyckte att det var en sabla tur att jag hade varit och tagit cellprov innan jag gick till Glenn och fick en ny kulör i trakterna kring höftbenets muskelfästen. Han kände sig bergsäker på att han skulle ha blivit falskeligen anklagad för hustrumisshandel om kronologin varit tvärtom. Nu tror jag ju inte direkt att man kan åka dit på så lättsamma grunder när åtal efter åtal mot dokumenterade våldsverkare läggs ner i brist på bevis, men man vet ju aldrig vad DDB (domedagsbarnmorskan) kunde ha fått för sig.

Hörde förresten på radion i morse att polisen fick sig en knäpp på näsan för att inte ha tagit tag i en anmälan om att en unge blivit misshandlad av sin styvfar. Anmälan kom in till polisen i maj 2011 och det dröjde nästan 10 månader innan de började utreda, trots att ärenden om barnmisshandel skall behandlas "skyndsamt". Ja, det är ju givetvis under all kritik. Fast jag undrar mest varför det har tagit mer än ett halvår innan detta har blivit en "nyhet" värd att rapportera. Ur led är tiden, som Shakespeare sa.

My body is all black and blue

Idag hade jag ett besök hos min kiropraktor GLENN inbokat. Glenn är inte från Göteborg som man skulle kunna tro, utan från Blekinge, och jag har gått hos honom med min dysfunktionella kropp lite av och till ungefär sedan Jesus red in i Jerusalem på en åsna. Känner mig alltid lite stärkt i själen efter ett besök hos Glenn, men kroppen känns just punkt nu ungefär lika mörbultad som om det vore jag och inte Frälsaren som hade hängt på korset i dagarna tre. Jag är ryckt i och tryckt på och dragen i åt alla håll och kanter, och min stackars höft, som jag lite lamt beskrev som "det känns som att det är någon muskel eller sena eller nåt som är lite för kort, det liksom stramar i vissa lägen" känns nu i det närmaste mosad av Glenns starka nävar. Men jag tror mycket på det här med att ont ska med ont fördrivas, så det här blir säkert alldeles förträffligt. Dessutom gillar jag diagnosen "en inflammation som inte ska behandlas med vila". Hatar vila som behandlingsmetod för 1. det hjälper nästan aldrig ändå, åtminstone inte mig, och 2. det är så djävla jobbigt att komma igång igen efter en viloperiod. Däremot inte sagt att jag inte uppskattar att ligga på sofflocket och inte göra ett skapandes grand, men det är en helt annan sak.

Fotoutmaningen!

Har fått en ny lattjolajban-foto-utmaning av randigkatt. Den lyder som följer:

1. Ta ett kort på något som tillhör din man och som är HAN och som du stör dig på.
2. Ta kort på nånting som du tror, kanske till och med vet, att HAN stör sig på hos dig.

Det här  var svårt. Kanske mest för att det bara skulle vara ETT kort...i både 1 och 2. Här kommer det:

1. Ett skrivbord. Som är ett ritbord. Som ska vara "jättebra", helt djävla outstanding i VM för skrivbord, tydligen mest på grund av att det finns en djävla linjal (till vänster) och en infälld djävla glasskiva med lysrör under (i mitten). Oklart vad man ska ha det till år 2012, det känns som att ritbord senast var heta omkring 1988. Detta klumpiga åbäke är FULT och omöjliggör all smart möblering av det här rummet. Jag vill att detta skrivbord ska UT från detta rum, så att vi istället ska ha två fåtöljer och en mysig läshörna framför en av våra kaminer, som inte syns i bild. Min man vill ha kvar sitt "jättebra" skriv/ritbord ungefär lika mycket. Han sitter vid det cirka en gång varannan månad eller så, men det är ändå jätteviktigt att det finns. Vi står ungefär lika långt ifrån varandra i den här frågan som israelerna förhåller sig till palestinierna. Ingen lösning är alltså i sikte.

2. Det här är en jättestor sköldpadda i fyra nyanser av brun plysch som jag köpte på Svensk-Litauiska Föreningens loppis för en tjuga. Tycker den är underbar på ett vulgärt sätt, men min man vägrar att befatta sig med Drulle. Som därför får framleva sina dagar på min sida av sovrummet, resten av huset känns som laglöst land för sågspånsstoppade plyschsköldpaddor. Notera stolens avskavda SHABBY CHIC-utseende! Fan vad trendigt. Notera Ikea-hyllan IVAR i bakgrunden. Fan vad otrendigt.

BONUSBILD: Inte för att han har sagt något, men jag misstänker att min sjukt stora kollektion av Adidasbyxor inte står jättehögt i kurs hos NÅGON levande varelse förutom mig själv.


Ska nu börja fundera ut någon ny djävulsk utmaning.

Evig natt

Har precis läst ut boken Evig natt av Michelle Paver. Köpte den efter att ha läst recension i DN där det stod att det här, det var minsann den absolut läskigaste bok som recensenten någonsin läst i hela sitt liv, och densamme (minns inte vem det var) var minsann inte oprövad när det gällde skräck. Den var så läskig att han/hon (här skulle man ju till och med kunna klämma i med ett HEN om man så önskar) var tvungen att ta med boken till jobbet och läsa färdigt den där. Så läskig var den. Det lät ju bra, tyckte jag, som lockas av kalla kårar, men som innerst inne är något av en mes. Därför fick boken hamna i kategorin som jag lite omedvetet kallar för "undervåningsböcker". Det är böcker som man läser i när man är sällskap med andra, bland ljud och ljus och hundar, gärna innan solen går ner också.  Alltså INTE böcker som man läser när man precis ska till att somna, när huset är mörkt och tyst och alla ljud man hör, och varelser som finns någonstans därute i mörkret, kan vara...lite onda.

I alla fall:

(((OBS! LITEN SPOILER-VARNING!)))
Tog således itu med vad jag trodde var Världens Läskigaste Bok igår eftermiddag, men vad besviken jag blev i det avseendet. Jo, lite läskig var den förstås. Men faktiskt med betoning på lite. Det började lovande. En expedition till Spetsbergen anno 1937, där fem unga män ska tillbringa ett helt år långt bort från ära och redlighet och modern teknik. Det antyds att det inte är som det ska på stället de ska till. Skepparen vägrar utan motivering att köra båten dit, folk vägrar svara på frågor, det där gamla vanliga. En efter en av expeditionsdeltagarna faller ifrån av olika anledningar, och det slutar såklart med att en är HELT ENSAM KVAR på denna onskans plats. So far so good. Men efter det så var det faktiskt ganska klent med läsk. Blev mest irriterad på Jack som var en sån idiot som prompt skulle vara kvar helt mol allena på den där djävla expeditionen fastän han var livrädd, och som nobbade alla erbjudanden om att bli hämtad för att imponera på en vän och för att kunna rapportera in väderleksförhållanden i Spetsbergen tre gånger om dagen. Man bara: HALLÅ? Det känns ju inte speciellt realistiskt. Och sedan var det ju inte mycket mer än ett diffust andeväsen som skymtade förbi lite då och då, som härsknade till precis i slutet, men någon nagelbitarspänning var det inte precis tal om.

Däremot: Stort plus i kanten för vackert språk och fina skildringar av natur och miljö och personer. Enda minuset var egentligen frånvaron av läsk, men eftersom det var läsk jag ville ha så blev jag som sagt ganska besviken. Den där DN-recensenten måste ha haft någonting i stil med "Godnatt Alfons Åberg" som referensram när han/hon kalibrerade sin läskighetsskala.

Seg deg

I söndags när vi var på valputställning köpte jag någonting som hette LICK TREAT. Det var som en deodorant, fast fylld med någon slags buljong, och tanken var att ens hund skulle slicka på den där roll-on-kulan och på så vis få i sig belöning och man själv skulle slippa stå och gräva i fickorna efter slafsiga köttbullsbitar, slippa stå och vänta på att hunden ska tugga färdigt, slippa tappa hundgodis på marken så att hunden bara ställer sig och idiotnosar där istället för att fokusera på det man tränar på. Oj vad smidigt, tänkte jag och slog till. Det luktade rätt äckligt, men mig veterligen har Armani och Dior ännu inte lanserat parfymen FROLIC eller LEVERSNITT, så det kom ju inte som någon direkt överraskning. Och med tanke på att åtminstone taxarna i det här huset har en stor förkärlek för att nosa upp och gräva fram och inmundiga kattbajs så förväntade jag mig inte att de skulle rynka på näsan åt lite unken buljonglukt.

Testade detta igår. Både Boris och Remus undrade vad det där var för djävla trams. De nosade lite artigt på kulan, men sedan fick det minsann vara. Budskapet var tydligt, de tänkte inte slicka i sig någonting alls. Hilding däremot slafsade i sig med stor förtjusning. Sedan har Hilding ägnat halva natten åt kaskadkräkningar. De andra hundarna har sovit som vanligt. Säger nu inte att det nödvändigtvis måste vara LICK TREAT som är boven i dramat, för Hilding är en valp med stor aptit på livet och är inte den som är blyg för att provsmaka både det ena och det andra av tvivelaktigt ursprung, men tanken har ju farit genom huvudet mer än en gång under denna sömnlösa natt. Särskilt som de båda andra hundarna ratade denna ävja. Det är inte riktigt normalt. Förra helgen fick jag till exempel bända upp käkarna på Remus och plocka ut en självdöd sork som han hade hittat och var på väg att tugga i sig med stor förtjusning, så det är ju inte som att han är direkt kräsen med vad han stoppar i munnen i vanliga fall.

På en skala är det väl inte fullt lika illa att genomlida en natt med en kaskadkräkande valp som att genomlida en natt med ett kaskadkräkande barn. Men snudd på. Och när klockan ringde i morse vad jag DÖD. Gick upp och slängde den där djävla LICK TREAT:en i soptunnan, kände mig som Sverker Olofsson efter en överdos Valium. Eller nåt.

Doctor doctor please

Idag har jag festat till det och varit och tagit cellprov. Eller gynekologisk cellprovsundersökning, som den korrekta termen tydligen heter. Innan jag gick dit kände jag mig rätt avspänd. Okej, roligt är det ju inte, men det finns ju förbannat mycket grejer som inte är så djävla roliga precis, och ändå gör man det. Betalar räkningar. Tar bort tandsten hos tandläkaren. Rensar avloppssilen i duschen. Jämfört med det nyss nämnda är ju ett cellprov taget på ett litet kick. Resonerade jag. Sedan fick jag  träffa värsta domedagsbarnmorskan, så nu umgås jag på ett ganska tvunget sätt med  tanken att jag kan ha både långt framskriden cancer och  i stort sett alla möjliga sjukdomar utöver det.

Det började så fridfullt med en kallelse där jag fick ringa och boka tid. Fick då prata med en jättetrevlig barnmorska som sa att jag skulle få gå till hennes kollega (fortsättningsvis omnämnd domedagsbarnmorskan) eftersom hon själv hade opererat axeln och "inte kunde göra de rörelser som man gör när man tar ett cellprov". Jag har aldrig reflekterat över att man gör någon speciell rörelse överhuvudtaget och fick visioner om att hon skulle utföra värsta släggkastar-moves:en där mellan mina lår. Så det kändes ju betryggande att jag istället skulle bli skickad till kollegan, som jag då inte visste var domedagsbarnmorskan (fortsättningsvis omnämnd DDB). Som jag alltså har träffat idag. Jag klev in lite käckt och slängde ur mig att "jahapp, då var det dags igen", vilket man tycker skulle indikera att man har varit med förut. Då började DDB på ett alldeles otroligt omständligt och mjäkigt sätt förklara hur det hela skulle gå till. Att vi först skulle sitta här och prata lite och sedan skulle vi gå in i ett annat rum där själva provtagningen skulle utföras. Ingående beskrivning på hur provtagningen gick till följde, inklusive förväntad smärta. Och sedan skulle det ta mellan tre och sex veckor innan man fick svar, och OM det "var något" så skulle DDB ringa så vi "kunde bolla lite med varandra". Det var så extremt mycket prat om att det "kunde vara något" att det kändes som att det var det som var normalfallet och inte tvärtom. Kände mig genast lite döende. Herregud, här har man ju gått och tagit cellprov på cellprov som aldrig visat något, SÅ NU BORDE DET VARA DAGS. Lite så kändes det. Sedan gick vi in i undersökningsrummet. DDB mässade fram ett "nu låser jag dörren här så du kan känna dig HELT TRYGG, och jag drar även för ett draperi, du kan alltså vara HELT TRYGG" som om det var ett normaltillstånd att någon oförhappandes slet upp dörren mitt under en pågående gynundersökning. Blev helt djävla nervös av att tänka på anledningarna till varför man som barnmorska känner sig tvungen att stå och mässa om trygghet. Fick sedan ta plats i stolen, varpå DDB förklarade att man kunde titta på den fina konsten som hon hade hängt upp på väggen och i taket "så man fick något annat att tänka på". På väggen hängde ett antal extremt fula textilarrangemang och man undrar lite vad är det med landsting och deras förkärlek för textilkonst egentligen, det liksom bara VÄLLER ju ut ångest och olust ur 95 % av "konstverken" som pryder sjukhus- och vårdcentralväggar. DDB avbröt mina tankar genom att ursäkta sig att hon var tvungen att ta på sig ett plastförkläde modell slakteriarbetare, eftersom "det finns så mycket sjukdomar nuförtiden som man inte kan bota". Vet inte om det var jag eller hon som skulle skyddas, och sedan började hon i detalj och med otroligt mjäkig stämma berätta vad hon tänkte göra, vad hon gjorde och vad hon hade gjort som om jag var en svårt utvecklingsstörd alternativt mycket ung och slash eller ängslig person, och jag kände lite att OKEJ om jag hade varit hispig och ångestfylld och uttryckt stor oro inför de här cirka 45 sekunderna med bar underkropp framför en professionell yrkesutövare rotandes upp i själva verket, som det hette förr i tiden. Om jag hade darrat och skälvt och haft gråten i halsen och gömt mig i omklädningsbåset och vägrat komma ut. Då är det väl befogat att tala med i  det närmaste frireligiöst mild och inkännande stämma och vara pedagogiskt förklarande och mjuk (slaktarförkläde till trots) på gränsen till ryggradslös i sitt bemötande av patienter. Men på mig får det helt motsatt effekt. Blir nästan helt övertygad om att det är något allvarligt fel på mig när jag blir bemött på det viset. Något som måste lindas in innan det framsägs. Jag hade alla gånger föredragit de våldsamma släggkastar-moves:en om jag bara hade vetat.

Nu gäller det att hålla ut några veckor och hoppas på att inte DDB hör av sig, för om hon inte gör det så är allt normalt. Man måste faktiskt gilla normalt.

Filmtajm!

Så här kan det se ut när man tävlar i rallylydnad och blir avbruten av kulspruteeld och utskickad från banan som ett annat fån. Det värsta är att det blåser så in i vassen att de där djävla skottsalvorna knappt ens HÖRS. Men de börjar vid cirka 1.35.

Och så här kan det se ut när man tror att kriget är slut (vilket det inte var) och får börja om mitt i banan och ens lilla världsbild är lite rubbad på grund av sopiga tävlingsnerver och sånt där. Här får vi bland annat njuta av det totalt misslyckade momentet "sitt, stå, gå runt", samt ett "sitt, helt om vänster" som inte innehåller något sittande, samt hur fruktansvärt osmickrande min varma sköna vinterjacka är för figuren. Men vi ser ju åtminstone glada ut och går med raska steg. ENJOY som vi säger.

Dagens rätt

Idag är det Mårtensafton och då borde man förstås äta en gås till minne av Martin av Tours, men vadfan. Orka liksom. Här i huset blir det kycklinggryta med chipotle paste, ris, sallad, bubbelvin. Kom på nu att vi inte har någon efterrätt, men jag gastade åt min man att köpa Lindts Dark A Touch of Sea Salt när han strosade neråt affären till, så det ska nog inte gå någon direkt nöd på oss.

Gissar att det blir ett eller annat avsnitt av Sons of Anarchy på det. Imorgon ska vi på hundutställning hela dagen så det gäller att ladda både mentalt och fysiskt. 

Skottdagen, så att säga

Idag har vi varit och tävlat rallylydnad. Det var klubbmästerskap och allt, så mycket ära stod på spel. Kände mig helnöjd med Remus, för han var fokuserad och på hugget. Vi plöjde igenom halva banan som på räls. Sedan började det en skjutövning på den intilliggande skjutbanan. Och inte bara några enstaka skott utan nähädå, här skulle hela kulsprutearsenalen provas. Remus är inte skotträdd, men det kändes lite orimligt att kräva att han skulle prestera på max när det ra-ta-ta-ta-ta:ade i ett runt omkring oss. Det tyckte domaren också, så vi fick gå av banan och samla ihop oss och sedan fortsätta när Rambo och hans gäng tog en kort paus. Som inte ens varade så länge att vi kunde gå färdigt banan, men nu brydde sig inte Remus längre. Jag däremot fick ett mindre hjärnsläpp och drog på oss tio onödiga minus på grund av ren stress. Hade jag inte gjort det så hade vi kammat hem klubbmästartiteln, nu gick den till min man istället. Jaja, bara det stannar i familjen så är det ju okej. Hundarna har fått tuggben, vi människor ska fira med bubbelvin och god mat. 

My body is all black and blue, my face's deathly grey

Fredag kväll och jag ligger i soffan och slösurfar med en värmedyna. Har lite ont i ena höften, eller inte ont direkt utan mer som att en sena eller muskel är lite för kort och liksom stramar på ett obehagligt sätt i vissa rörelser. Spelar ingen roll hur man stretchar. Det har varit så lite till och från sen någon gång tidigt i höstas, men det går inte över så nu har jag beställt tid hos min kiropraktor GLENN, som jag periodvis gått som barn i huset hos. Fast nu har jag inte varit där sedan 2009, upplyste han mig om i telefon när jag ringde. Ska dit nästa vecka och hoppas på lite mirakel och helbrägdagörelse.  Är lite trött på att ha en kropp som inte vill som jag vill. När man var ung var man lat och pallade inte röra sig ur fläcken, och nu när man längtar efter träning så kommer ens svekfulla lekamen och sätter käppar i hjulen för en. Vad är det för djävla sätt? Skärpning här, kroppen.

When the bomb drops it'll be a bank holiday, everybody happy in their tents and caravans

Vi är ju lite purkna på Elgiganten. Eller Posten. Eller båda delarna faktiskt. Först beställde vi en frys från Elgiganten. Den var först restnoterad, och när den väl kom så var den sönder. Elgiganten kontaktades, men de sa att det var Postens fel som hade hanterat den ovarsamt. Elgiganten hostade i alla fall och i sinom tid upp en ny frys till oss, och då trodde vi ju i vår enfald att de skulle ta den gamla med sig när de var och lämnade den nya. Men se, det gick inte för till det behövdes det fraktsedlar och några sådana kunde inte produceras förrän reklamationsärendet hos Posten var avslutat. Reklamationsärenden hos Posten läggs enligt uppgift från dom själva i en stor hög och "betas av efterhand" och ingen kan säga hur lång tid det kommer att ta. Så tills Postajäveln har utrett färdigt är vi tvungna att fylla upp halva matrummet med en trasig frys plus vad som känns som cirka tusen kubikmeter frigolit och övrigt emballage. Så har det varit i TRE VECKOR nu, och det är FAN inte okej.

Nyss ringde Elgiganten och berättade att de skulle komma med ett paket till oss på måndag. Vi har verkligen inte beställt någonting mer från Elgiganten, vi har ju för fan nog med att bli AV med grejerna. Han som ringde kunde inte säga vad det var. Ingen vet utan vi får sväva omkring i ovisshet hela helgen. Tänk om det är en bomb? Eller ytterligare en frys, vi kanske får en i veckan framöver? Spänningen är olidlig.

Humor!

HA HA HA!

Torka aldrig tårar utan handskar

Nu har jag sett tv-serien Torka aldrig tårar utan handskar på svt play. Och vet ni vad, jag tyckte inte om den. Det vågar man ju knappt skriva eftersom varenda kotte säger att den är så bra så bra och folk har gråtit floder över denna serie och Jonas Gardell har sagt i radio, tv och tidningar att det här är en så otroligt viktig historia att berätta. Och ja, JO. Det är det ju. Och nej, jag hängde inte med några homosexuella stockholmare på 80-talet så jag har ingen aning om hur de var. Kanske var de allihop så som de gestaltas i tv-serien. Flamsiga och i det närmaste översexuella och hoppade i säng med vem som helst som råkade visa lite intresse och alla hade varit med alla och alla var helt tillfreds med det och på det hela taget var det fridens liljor över hela alltet, ja åtminstone tills aids dök upp då som ett litet moln på den guldkantade stockholmska böghimlen. Men det skojade dom ju liksom bort på något vis, med lättsamma axelryckningar och glättiga små skämt om döden. Och JA. Jag fattar ju att det inte är skämtsam man i första hand är när döden flåsar en i nacken och alla ens vänner dör en efter en och man vet att man själv kommer att dö en utdragen och plågsam död och man kan inte göra ett skit åt det. Att man skämtar glättigt för att liksom hålla det obehagliga på avstånd. Men jag tycker faktiskt att de förmedlar det ganska dåligt. Den där ångesten som det ändå måste finnas oceaner av under den där glättigheten, men nej, den märker man inget av när de så att säga närmast sörjande rutinerat står på den sjuttioelfte begravningen och småpratar ledigt om vem av de närvarande som har legat med den avlidne och vem som inte har det.

Fast jag tyckte om karaktären Paul. Först tänkte jag att det nog var för att jag gillar skådespelaren Simon J Berger, men nej, det var själva Paul jag gillade. Men i övrigt så...nä. Jag tyckte inte om den. Men jag ska läsa boken för att få lite fler dimensioner och se om jag ändrar uppfattning sen.

Hur är det med Lars Norén, är han singel eller?

Hittade den här bilden hos randigkatt, och jag läste annonsen och småskrattade lite åt den. Har ju tydligen blivit en sån som småskrattar åt allt möjligt nuförtiden istället för att häva upp cyniska hånskratt. I alla fall, min blick föll på annonsen ovanför. Den som inte är inringad och som i en synnerligen romantisk anda avslutas med de mäktiga raderna Vi flyger/Alla andra är döda/Men vår kärlek är född med akut kejsarsnitt/Slemmet i lungorna släpper sakta.  Man bara: WHAT? Hur tänker man här, när man dessutom signerar sin kontaktannons med "Svar till Lugna hemmakvällar"? Får man någon som helst association till att sitta framför öppna spisen i godan ro med ett glas rött och soft musik och kanske en god bok när man läser ovanstående? Ångest ångest är min arvedel hade väl varit en lämpligare slutkläm om ni frågar mig. Men det var det förstås ingen som gjorde, så kom inte och skyll på mig om den här kontaktannonsören förblir singel i evinnerliga tider.

Steg för steg vecka 45

Vill bara meddela att rätt svar på veckans tävling STEG FÖR STEG är "gås". Lite sent, men jag missade gårdagens ledtråd på grund av presidentvalet i USA. Som vanligt, feel free to use the information för äran att bli uppringd och få småprata lite i radio med en hurtig programledare i direktsändning klockan 05.15 imorgon bitti.

På  lördag är det alltså Mårtensafton. Det firar man till minne av helgonet Martin av Tours, som var en f d romersk soldat som gått och blivit kristen. Folket i Tours tyckte att Martin var en riktigt hyvens kille och menade på att han gott kunde bli biskop. Men Martin verkade vara en riktig latmask och tyckte att fy vad jobbigt det verkar, så han gick och gömde sig i en gåsflock för att slippa undan. Är man så korkad så förtjänar man nästan att bli avslöjad, och i hans fall började gässen förstås kackla och ha sig, och så blev han upptäckt och fick bli biskop i alla fall. Därför måste gäss i alla tider helt långsökt straffas genom att bli uppätna på Mårtensafton. Det här är så gott som based on a true story från år 371 e Kr, så nu vet ni det.

Status: småstressad

Körde till jobbet i morse och hamnade mitt i sluttampen av den amerikanska presidentvalvakan. Det var riktigt mysigt att sitta där och kura i bilvärmen (kör min mans bil nu när min är på verkstad och får kärlek och omvårdnad, och till skillnad från The Queen of Volvo vars värmesystem lämnar en del övrigt att önska så fungerar värmen alldeles orättvist ypperligt i hans) och höra Mitt Romney åka på däng i realtid så att säga. Han verkar ju helt flängd i roten, en sån djävla tur att inte han blev satt att styra världens öden.

Saker jag retar mig på just punkt nu: Folk som säger "lägg ett mail till mig" eller "jag har lagt ett mail till dig". Vadå LÄGG? Man lägger möjligen ett fysiskt brev på (eller snarare i) den fysiska brevlådan, men inte ett mail, det SKICKAR man. Sluta upp med att uttrycka er så djävla töntigt. TACK.

I övrigt är det väl inte mycket nytt under solen, och snart börjar Bonde söker fru. Tjingeling. 

Regnmåndag

Lämnade min bil på verkstad idag för service och byte av sprucken glasruta. Förra gången detta hände så fixade bilmekanikern Salvatore all försäkringsbolagsadministration och jag behövde bara hosta upp självrisken och se glad ut, eller inte ens det sista. Men det var väl för lätt och smidigt, för nu var det nya regler och en annan ordning. Först ska man anmäla till försäkringsbolaget och sedan ska man ge ett skadeanmälningsnummer till verkstaden och sedan ska de lämna en prisuppgift som försäkringsbolaget förhoppningsvis tycker går bra. Jamen okej, så jag ringde till försäkringsbolaget och anmälde och blev lindrigt uppläxad för att jag redan hade lämnat bilen på verkstad, det fick man inte göra hur som helst utan DE skulle tala om vilken verkstad man skulle lämna den till. Varav den närmaste låg "i stan", som vi säger här ute på landet, så det förhandlade jag raskt bort utan att nämna att jag jobbar "i stan" och är där varje dag. Sedan fick jag ringa till verkstan och uppge detta nummer, och sedan kan förhoppningsvis försäkringsprocessens kvarnar börja mala.

Ärligt, finns det något TRÅKIGARE att hålla med med än försäkringar? Det är ju förstås bra att de finns och så, men om jag jobbade på ett försäkringsbolag skulle jag gissningsvis dö tråkdöden fortare än man hann säga "skadereglering".

Är helt trött på grund av att jag har uträttat ärenden efter jobbet. Jag vet inte om det är något fel på mig, men det här med att sätta sig i bilen, köra en liten bit, gå ur bilen, gå in i affären, gå ut ur affären, sätta sig i bilen igen, köra en liten bit till, gå ur bilen, gå in i nästa affär, gå ut ur affären, sätta sig i bilen igen och så upprepa detta moment en tre-fyra gånger till gör mig tröttare än ett tufft gympass efter ett strängt dagsverke.

Nu ska jag elda i kaminen och öppna ett paket från Bokus som råkade komma idag, denna nådens dag när tråket står som spön i backen i samma omfattning som novemberregnet. Det vill inte säga LITE, här har det strilat sedan arla morgonstund. Fick tvinga Sabina att följa med ut och springa på lunchen, men när vi väl kom ut så var det skönt. Älskar att springa i regn och rusk, då känner man att man lever. Kan behövas en dag som denna. 

Lite mer i-landsjämmer så här på kvällskvisten

Tog en dusch innan. Tyvärr, för mig, så hade min man stängt av brännaren eftersom han hade tänkt sota pannan, men sedan glömde han bort att han hade tänkt göra det, så vattnet var nätt och jämnt ljummet. Det är ju inte vad man direkt önskar sig när temperaturen faller (IGEN! vad är det här för trams? Ja, jag vet att det är november och helt normalt, men har svårt att förlika mig ändå) och man är lite sådär småhuttrig.

Sitter nu och inväntar sista rycket på helgen i form av Solsidan. Funderar även på att poppa lite popcorn och äta till denna händelse. Är det något jag tror är beroendeframkallande så är det nog popcorn. Helst ska det vara riktiga, kastrullpoppade, men latmasken vinner oftast och då blir det mikrovarianten.
Har lite dåligt samvete för att jag inte har kollat färdigt på Torka inga tårar utan handskar.  Har bara sett ett avsnitt på svt play, men sedan blev det visst Sons of Anarchy för hela slanten. Åh, denna MEDIASTRESS. Nu måste jag ta mig samman och göra detta i veckan. Har man bloggat om det så händer det...typ.   

Imorgon kväll ska jag lämna bilen på service. Service plus byte av trasig bakruta = tusentals bistra kronor som måste lätta från det redan ganska åderlåtna kontot. Inte så djävla muntert precis, men det finns ju dom som har det värre, antar jag.  

2 bra, 2 dåliga

DÅLIGT 1: Söndag, som inte är dåligt i sig, men som följs av måndag, vilket innebär att långhelgen oåterkalleligt är över. Piss.
DÅLIGT 2: Ont i axlarna. Ont i axlarna som i "svinont i axlarna" av någon helt okänd anledning. Sådär ont så att det är nästintill omöjligt att lite nonchalant rycka på axlarna och säga SO WHAT IF I TOLD YOU TO FUCK OFF?, som man (ibland) gjorde i sin ungdom. Omöjligt idag. Ska det vara så här, och i så fall varför?

BRA 1: Ha en frys i köket. Nyss stod jag och gjorde dillsås till fiskgratängen, och bara: ut med armen och ta en nypa dill ur frysen, smaka av, njäe, lite mer dill hade nog inte skadat, I MED MERA DILL. Istället för att springa ner i källaren, springa upp med dillen, springa ner igen med dillen som blev över. Alternativt försöka beräkna hur mycket dill som går åt till den optimala dillsåsen (vilket är i det närmaste lika jobbigt som att lösa en differentialekvation med Runge-Kuttas metod) och ta med sig en lagom mängd upp för att slippa springa ner igen. Dömt att misslyckas. Numera historia. Hurra för frys i köket (även om den ger ifrån sig lite störande ljud som jag hoppas att man vänjer sig vid, men jag kan tänka mig att förlåta den för det).
BRA 2: Av gammal vana kokade jag upp en hel påse brysselkål till söndagsmiddagen. Spelar ingen roll vad för mat vi ska äta, brysselkål hör söndagen till. Man kan tycka att en hel påse brysselkål kanske är att överdosera för en person (min man gillar inte brysselkål, vilket är ännu en win-win-situation i det här äktenskapet). Men det är ju så jobbigt att behöva springa ner i källaren igen för att frysa in en halv påse brysselkål. Nävisst, nu behöver man ju inte göra det längre. Frys i köket. Fylld av sjukt mycket brysselkål. BRYSSEKÅL IS THE SHIT!

Brysselkålsfrysen. 

Eventuellt har ordet "brysselkål" använts onormalt mycket i det här inlägget, men det är smällar man får ta.

Ett halvt ägg

Stod i köket och tänkte att jag skulle slänga ihop lite småkakor. På en del bloggar jag läser så koketterar vissa människor med att de är "tantiga" för att de till exempel bakar småkakor. Vad är det för tantigt med det? När jag var liten hade min mamma och hennes väninnor kafferep med sju sorters kakor både avigt och rätt. När jag var liten var min mamma och hennes väninnor i 30-årsåldern. Det vill säga i ungefär samma ålder som en del av min egen dotters vänner snart befinner sig i. Är man tant då ELLER? Nä, det var väl det jag trodde. Fast jag känner mig å andra sidan rätt vuxen när jag bakar småkakor utan att äta upp dom. Jag tycker det är kul att baka och känner mig hemskt nöjd med att ha burkar fulla med hembakta kakor, men känner inget direkt behov av att äta upp det jag har åstadkommit. Som tur är så är min man något av ett kakmonster, alternativt har blivit det sedan han träffade mig, så det är en win-win-situation. Han tillhör dessutom den där avundsvärda typen av människor som kan äta hur mycket och onyttigt som helst utan att gå upp ett gram, och dessutom utan att någonsin ha satt foten på ett gym eller i motionsslingan.

I alla fall, jag greppade husbibeln Sju sorters kakor och bläddrade fram till småkaksdelen. Bestämde mig för att göra syltkakor, inte för att jag är särskilt förtjust i det utan mer för att det står en syltburk i kylskåpet som behöver gå åt. Äter typ aldrig sylt annat än till pannkakor, och äter pannkakor väldigt sällan. Vet inte varför, för det är gott. Note to self: Ät mer pannkakor.  I receptet till syltkakorna ingick ett halvt ägg. Vad fan liknar det? ETT HALVT ÄGG? Hur delar man ett rått ägg? Det är ju inte som att separera i gula och vita direkt, utan här ska man in i en seg och slemmig massa och dela upp den i två lika stora delar och tro att det ska gå bra. Den som konstruerade det här receptet måste ju vara en idiot av något slag. Jag löste det lite elegant genom att göra dubbel sats, men då räckte inte potatismjölet. Fick dryga ut med vetemjöl, men det blir säkert bra det med.

Skojade sedan till det och tog Nöt-Creme istället för sylt på den ena plåtens kakor. När man var liten och köpte Nöt-Creme som godis så stod det ju någonting på förpackningen om att det kunde "användas till bakverk" (och ingenting om att man med fördel kunde äta den som den var) och det tyckte man ju var synnerligen märkligt att någon ens kunde tänka tanken på att offra det godaste lördagsgodiset till att ha och baka med. Men idag har det alltså skett, vi får väl se om det blir så lyckat som den gamla reklamen utlovade. TVEKSAMT. 

HURRA, Sverige - Holland 33 - 31

Sitter här och hyperventilerar lite efter det som skulle bli en ganska avspänd handbollshistoria, men som i vanlig ordning eskalerade till nagelbitarterror på hög nivå. Tycker ändå att Sverige gjorde rätt så bra ifrån sig med tanke på att de i princip ställer upp med ett pojklag, så då får man väl ändå vara nöjd. Nu är inte nästa kvalmatch förrän i april och till dess ska de väl hinna spela ihop sig lite mer, får man verkligen hoppas eftersom mina nerver inte riktigt är gjorda för att hålla för sådan här tortyr.

Snart: Downton Abbey, och sedan förmodligen läggdags. Man kan lätt tro att jag är med i någon slags sömnsekt. Det hade varit för djävla bra att kunna ha det att skylla på och inte bara att man är en kvällstrött MES.

Villrådig

Nu blev det ju himla krångligt det här. I-landsproblem alltså, men ändå, för nu är det ju alltså HANDBOLL på tv samtidigt som Så Mycket Bättre. Som jag i och för sig inte är jätteintresserad av att se eftersom jag inte kan komma på en enda låt med Olle Ljungström förutom Hundarna Brinner och helt ärligt, den som väljer att göra en cover på den måste ju ha extremt dålig fantasi. Å andra sidan känns det lite halvtaskigt mot sin sport-ointresserade man att ockupera en hel tv-lördagskväll med EM-kval i handboll. Har i och för sig aldrig hört talas om en sportintresserad man som har ångest över att han har monopol på fjärrkontrollen under ett helt fotbolls-VM, men det betyder ju inte att jag måste vara likadan bara för det.

Handboll vs Så Mycket Bättre? Sverige borde vinna mot Holland, men säker kan man ju inte vara. Olle Ljungström, hur het är han på en skala? Dessa eviga val!

Tar en bit kvalitetschoklad (Lindts Excellence Dark A Touch Of Sea Salt) och ett glas rött medan jag funderar vidare.

I väntans tider

Har wokat fläskkött, grönsaker och nudlar. Nä, fel, det var faktiskt bara helt vanlig fullkornsspaghetti som blev över från igår, men "wokad spaghetti" lät mer som en kulturkrock och inte så värst gott. Sitter nu och väntar på min man, som bara skulle ner till affären en vända. Ja, jag har precis också varit i affären en vända. Familjen Kommunikation slår till igen. Innan han gick gastade jag dock: KÖP MER BRYSSELKÅL, DET ÄR SÅ HIMLA BILLIGT. Går inte att missförstå. Kommer han inte hem med kassarna fulla blir jag vred.

Sådär mycket bättre

Alltså det jag verkligen älskar med långhelg är att man är ledig ett par dagar som man brukar vara varje vecka, och så vaknar man när det borde ha varit måndag och så är det ändå bara lördag! Vilken finfin överraskning. Långhelg...bästa ordet just nu.

Regnet stod som spön i backen, men det är ju inget som hindrar en från att antasta skog och mark med sin närvaro, så jag drog på mig mina nya vinterstövlar och tog med mig taxarna på en runda. Här skulle ju vem som helst kunna invända att "det är kanske inte så smart att gå på långpromenad med alldeles nya stövlar..." och JA, JAG VET. Det blir alltid likadant. Åh vilka sköna skor/stövlar jag har köpt. Ut och gå med mig bara, och sedan när man kommer till point of no return så känner man att det nog börjar skava lite här och där, och sen när man kommer hem är ens fötter helt skinnflådda. Nä, så illa blev det faktiskt inte idag, men det var nog snarare stövlarnas förtjänst än beroende på min intelligens. 

Jag återvände hem, bytte till gympaskor, tog mp3-spelaren och drog iväg och plockade några kilo slånbär eftersom jag inte riktigt kan motstå detta gratiserbjudande från Frälsaren. Och nu har vi ju dessutom en NY FRYS att fylla. Det är så yeah yeah, wow wow. Jag travade ner till Konsum för att införskaffa lite förnödenheter till resten av helgens måltider, och då var det EXTRAPRIS PÅ BRYSSELKÅL. Köpte inte rubbet, men snudd på. Plus djupfrysta bär i parti och minut, för här ska det göras smoothies så att det står härliga till nu när det är så enkelt att bara ta fram en näve djupfrysta bär ur frysen istället för att behöva ränna hela vägen ner till källaren. Synd bara att det är den kalla årstiden som står för dörren, vilket gör att man kanske inte är fullt lika sugen på en svalkande smoothie varenda dag, men min tid kommer.
I alla fall. Slånbären kommer att hamna i frysen tills vidare, för jag har ingen sprit hemma att göra likör av. Läste ett recept där man kunde lägga slånbär i ljus rom, slåneld heter det då. Det låter väl spännande, nästan som någonting som vikingar skulle kunna hälla i sig för att samla mod och styrka innan de gav sig iväg på plundringståg runt om i världen. Nu fanns det eventuellt inte ljus rom på vikingatiden, och inte i det här hemmet heller, så jag får väl avvakta tills jag får vägarna förbi systemet.  

 Nu ska jag strax tända i kaminen, ta en dusch, laga middag och varva ner slash ladda upp inför säsongsstarten av Downton Abbey ikväll. Mmmm....Downton Abbey. Vi har även som sista paret i Sverige börjat titta på Så Mycket Bättre, men ikväll är det Olle Ljungström och det känns väl sådär lockande. OLLE LJUNGSTRÖM, vad har han åstadkommit, liksom?, invände jag gnälligt i morse. Poängen med covers är ju i alla fall att man vet hur originalet låter, menade jag på vidare, men jag kan inte säga EN ENDA LÅT med Olle Ljungström . "Ja, men han har ju ändå gjort en del", sa min man överslätande, men efter att ha grävt djupt i medvetandet så var Hundarna Brinner den enda Olle Ljungström-låt som vi kunde komma på, ni vet den som Reeperbahn/Nürnberg 47 spelar i Filmen G. Och den tror jag knappast att någon gör en cover på. Det skulle väl vara Magnus Uggla i så fall, han var ju också med i Filmen G. Jaja. Vi får väl se.

Ledig fredag

The Thaw var verkligen en usel skräckfilm, som handlade om en forskare någonstans på/i Alaska (tror jag) som hade upptäckt en livsfarlig parasit som krälade omkring i äckliga sår. Och så var det några studenter och så forskarens egen dotter som skulle åka till forskningsstationen och när de kom dit var alla döda. Typ. Sedan tittade vi inte mer, för min man blev lite illamående av att se maskar som krälade omkring i öppna sår och folk som tuggade fradga och dog och hade sig, och jag blev plötsligt dödstrött eftersom jag lite tidigare hade tagit knarkvärktabletter för att bli kvitt en jobbig och mycket envetet malande huvudvärk som plågat mig exakt hela dagen.

Vaknade i morse utan huvudvärk men fick istället börja dagen med att bli förbannad på Elgiganten för vilken gång i ordningen vet jag inte. Vi köpte ju ett frysskåp för ett bra tag sedan. Först var leveransen försenad, sedan när det äntligen kom så visade det sig att det hade fått en fet smäll under transporten så att hela kylaggregatet hade lossnat och bara hängde ner i några ledsna sladdar. Jamen tro då inte att Elgiganten lite snabbt och lätt kommer och ordnar upp det hela. Nä, för det var inte deras fel utan Postens, så nu ska det startas något segt reklamationsärende som gissningsvis ska dras i långbänk ett tag. Igår ringde i alla fall Posten och meddelade att de ämnade komma och lämna ett nytt frysskåp från Elgiganten. Jamen jättebra, och så förväntar man sig lite att de ska ta med sig det gamla tillbaks när de ändå är ute och kör, men nehejdå, det kunde de inte alls göra för då måste de ha fraktsedlar för det och det hade de inte. Och på Elgiganten så hänvisade de till sin sura reklamationsärendehantering som "betades av i tur och ordning". Så nu är halva matrummet blockerat av ett defekt frysskåp plus emballage som ska avhämtas FAN VET NÄR. Hatar Elgiganten för detta nu, hur djävla svårt kan det vara att samordna sin logistik?

I alla fall. Tog med mig taxarna och gick en långpromenad och kom tillbaks och var mindre irriterad. Började städa, vilket kanske inte är någon stämningshöjare direkt men det fanns behov av det. Sedan lagade jag mat och så åt vi och betade av ett avsnitt av Sons of Anarchy, som vi har börjat kolla på nu. Vi, eller åtminstone jag, har tidigare avfärdat serier som Mad Men (har sett typ nästan hela första säsongen och DET HÄNDER JU INGENTING), The Wire (samma sak där) och Dexter (här händer det visserligen grejer, men jag gillar inte upplägget riktigt), så i jämförelse med dom är den väl rätt okej. Fast jag står inte ut med morsan i serien. Min man sa "är det inte hon som var med i 'Våra värsta år'?" och jag vägrade tro honom och vi slog vad om tjugo spänn som jag förlorade. Men det förklarar varför jag inte står ut med morsan, för "Våra värsta år" är snudd på den vidrigaste tv-serie jag vet.

Igår åkte vi förbi ett ställe där de skyltar hur frestande som helst med "hembakade blåbärspajer" som vi har sneglat på både en och tre gånger, och för första gången stannade vi och gick in. Köpte en blåbärspaj till det hutlösa överpriset av sextiofem spänn, och den var inte ens speciellt god. Inte var de speciellt trevliga där heller. Note to self: gynna inte den här butiken fler gånger.

Idag gick jag förbi ett ställe där det växte SJUKT mycket slånbär. Man kan ju inte göra så mycket med slånbär mer än likör och jag har redan minst 1½ liter som står på lagring, och hur mycket likör konsumerar man egentligen per capita och år? Men, viktigt, man ska inte förslösa Herrens gåvor, så jag får nog ändå gå dit imorgon och plocka av lite. Man kan väl göra ännu mer likör och ha med sig som gå-bort-present om man skulle råka bli bortbjuden någonstans någon gång? Den som lever får se.

HURRA, Sverige - Ukraina 27 - 23

Sitter här och har precis genomlidit EM-kvalet i handboll på hemmaplan, och det gick ju vägen trots att Sverige i det närmaste ställde upp med ett pojklag. Eller nä, kanske inte riktigt. Men det var en hel del nykomlingar med, Kim Andersson har ju slutat i landslaget, och det stabila mittförsvaret i form av Jernemyr och Karlsson fanns inte heller på plan. Men jag tycker ändå att Sverige skötte sig med bravur.

Är nu helt slut efter a. handbollen och b. dagens besök i Malmö. Jag kan inte nog betona hur glad jag är att jag inte bor i en storstad. Höll på att få krupp bara när vi skulle ta oss in och ut via allsköns betongspaghetti med filbyten hit och dit. Och då var det inte ens jag som körde. Tror att om jag skulle besöka till exempel New York så skulle det förmodligen vara en upplevelse i stil med att hamna på en annan planet.

Men jag hittade i alla fall Fotkultur, butiken för barfotafantaster, och det besöket uppfyllde alla mina förväntningar och lite till. Fick tala ut alldeles perverst länge om min fötter och min löpträning, fick mitt löpsteg filmat och analyserat samt bra tips om hur jag ska gå vidare och trappa upp min träning. Kände till slut eventuellt att killen i affären kanske ville att jag skulle gå så att han fick dricka kaffe, sköta bokföringen eller kolla sin Facebook. Å andra sidan köpte jag två par vinterstövlar, så en liten slant har de väl i alla fall tjänat på mig.

Tänkte skriva ett epos om mina nya stövlar, men nu gastar min man att det är skräckfilm på tv så jag  får väl göra honom sällskap framför The Thaw.