Idag har jag varit fågelskådare. Lite mot min vilja, men ändå. När jag var ute och strosade i Guds för stunden inte fullt så gröna natur fick jag närkontakt med en fasan som låg och tryckte mot ett staket som gränsade till en fastighet som tillhör en biodlarförening där jag smög omkring och låtsades att jag var Indiana Jones på nya äventyr. Eller åtminstone nästan.
Fasaner är ruskigt bra på att kamouflera sig, men de saknar sinnesnärvaro och is i magen. Hade de bara legat kvar och liksom väntat ut en så hade man aldrig någonsin lagt märke till dem, men de ska till varje pris flaxa upp och fly hysteriskt mitt framför fötterna på en. Det är sådär lagom kul när en vilt kacklande och flaxande hönsfågel modell större materialiseras ur tomma intet när man som bäst går och tänker vackra tankar om naturen och är i frid och harmoni med själen och världsalltet och hela skiten. Det är helt enkelt ingen fason på fasaner.
Sedan såg jag en rovfågel också. Jag kan bara två rovfåglar om man inte ska räkna fjällvråk, och den är ju inte så vanlig i Skåne och jag har aldrig satt min fot i fjällen. Men ett exemplar av denna art råkade förirra sig ner till det småländska höglandet för många år sedan, och det tyckte min farfar var så fantastiskt att han sköt den på fläcken och lät stoppa upp den. Det stackars offret, fjällvråken alltså, inte farfar, sitter sedan många år tillbaka på en pinne i mina föräldrars finrum och övervakar våra släktmiddagar och det är därför jag känner till hur en fjällvråk ser ut. Men bortsett från den kan jag bara ormvråk och glada i kategorin rovfåglar. Fågeln jag såg idag var ingen glada, alltså måste det ha varit en ormvråk. Eller?
Om jag skulle ha fått följa med på Beagle så hade jag förmodligen gjort mest nytta genom att svabba däck.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar