Jaha, så kom det sig att den här personen som igår förmiddag sa "jadå, jag ska se matchen men jag bryr mig faktiskt inte speciellt mycket om hur det går för Sverige" studsade i tv-soffan och V-R-Å-L-A-D-E som den värsta fotbollsfantasten. Har väl inte hänt sedan vi grävde guld (som blev brons) i USA 1994, då arbetade jag också upp ett visst engagemang för Dahlin, Brolin, Andersson et concertes. Jaha, men det här var väl roligt? Man har något att tala om, alla är glada och den här Janne Andersson har tydligen fått status som nationalhjälte. Och Tyskland åkte ut mot Sydkorea? Se där så det kan gå.
Vill bara för ordningens skull nämna, för de som inte vet, att Sverige gick till åttondelsfinal under VM 2015 också. Och ska man se under det senaste decenniet så har blågult även kammat hem ett brons i VM 2011, ett delat brons i EM 2013 samt ett OS-silver 2016. För er som tycker att det här är så fantastiskt och att det här är "Sveriges första VM på tolv år" så finns det alltså ett damlag som levererar rätt så kontinuerligt. Har aldrig hört ordet "nationalhjälte" om Pia Sundhage eller något förslag om att Caroline Seger skulle avbildas på ett frimärke för att hon satt en straff. JUST SAYING för att det ska vara lite perspektiv på saker och ting.
torsdag 28 juni 2018
måndag 25 juni 2018
Kan vi prata om fotboll i allmänhet och Jimmy Durmaz i synnerhet?
Jag är inte jätteintresserad av fotboll, men av någon anledning så har jag ändå tittat orimligt mycket under detta VM. Har alltid sagt att för att jag ska bli intresserad så måste det vara ett lag som jag hejar på och det måste gälla något, typ måstematcher, för att jag ska tycka att det är åtminstone lite spännande. Jämfört med bollsporten nummer ett, HANDBOLL, så är ju fotboll oftast ett enda stort sömnpiller som utgörs av ett evinnerligt harvande på mittfältet, evighetslånga passningar, vuxna karlar* som faller av vinddraget och ligger och vrider sig i orimliga plågor (för att i nästa stund kunna springa och sparka och vara helt smärtfria) och i värsta fall 90 sega minuter utan att det blir ett enda mål. GÄÄÄSP säger jag om det i vanliga fall. Men under detta VM har jag blivit sittande framför den ena matchen efter den andra. Inte bara när Sverige spelar utan även lag som Japan och Iran, som jag inte ens visste att de hade ett landslag i fotboll. Igår kväll satt jag som klistrad och såg Colombia spöa skiten ur Polen och tyckte det var riktigt underhållande. Hur gick detta ens till? Är det sånt som händer när man fyller 50? Va? Va? Va?
Jaja. Jag såg såklart också Sveriges match mot Tyskland. När det kommer till det svenska landslaget kan jag NOLL spelare. Nu VET jag att det är nån Janne Andersson som är förbundskapten, men för mig hade det lika gärna kunnat vara Svennis. Eller varför inte Tommy Svensson. Så lite uppdaterad är jag. Och om spelarna kan jag inte ett smack. "Var är Ravelli", frågade min man, som är ungefär på samma nivå som jag i det avseendet. Jag vet att en heter Mikael Lustig, för det är ju ett skojigt namn som är lätt att lägga på minnet. Och så är det han, Forsberg nånting va? Hörde en intervju med honom på radio, annars hade jag nog inte kunnat det heller. För övrigt har jag lika lite koll på Sveriges landslag som på låt oss säga Panamas. Noterade i alla fall att det i andra halvlek byttes in en spelare som hade ett enormt skägg. Det är bra med spelare som har såna där signifikanta kännetecken om man inte ser vad det står på tröjan. Tänkte att det måste ju vara jättevarmt att springa omkring i 30 graders värme med ett sånt skägg? Det var väl ungefär så mycket uppmärksamhet som Jimmy Durmaz fick av mig under den här matchen. Jag noterade väl att han fällde någon tysk och att det blev frispark och sen blev det mål till Tyskland. Jamen herregud, det är ju sånt som händer HELA TIDEN? Inte att det blir mål, för det blir det ju alldeles för sällan, men det här med spelare som kastar sig efter bollen, råkar träffa motståndarens ben istället och så blir det antingen frispark eller straff eller ingenting beroende på domaren och situationen. Jaha, så förlorade Sverige, men det berodde ju inte på det utan på att Tyskland spelade bättre (enligt min killräckliga bedömning). Sverige var ju knappt över på den tyska planhalvan annat än rent tillfälligt, och så vinner man inga matcher, det är sen gammalt och ingenting att sura över.
Jaha, sen slöbläddrade jag lite i sociala meder och så råkade jag se någon av mina Facebook"vänner" som skrivit JIMMY DURMAZ DU ÄR DÖD FÖR MIG**. Tyckte det var väl ändå att överreagera, herregud vad löjligt tänkte jag som inte ens reflekterade över att det var han som "orsakat" den där frisparken som ledde till det avgörande tyska målet, det kunde väl ha varit vem som helst. Sen läste jag DN att hen knappast var den enda som hade gått bananas på sociala medier med avseende på Jimmy Durmaz. Jag läste om de rasistiska påhoppen, trakasserierna, dödshoten. Alltså seriöst, dödshot? Helvete vad man kan bli rädd för mänskligheten ibland. Och trött. DET ÄR ETT SPEL. Och så undrar man om alla dessa människor aldrig själva gör några misstag? För i såna fall skulle ju världen vara helt fantastisk om ni frågar mig, men människor begår misstag hela djävla tiden och den som är fri från synd kan ju kasta första stenen, OCH SÅ VIDARE. Deal with it. Det var väl inte som att han gick in med ett uppsåt att "nä, men om jag skulle ta och fälla en tysk spelare så att de kan göra mål och vi förlora, JA VILKEN JÄTTEBRA IDÉ" va? Och VARRRRFÖRRRR (sagt med Arga Snickarens tonfall) skulle en svensk landslagsspelare plötsligt förvandlas till någon djävla landsförrädare? Så dumt att man knappt ens förstår hur någon kan få ihop en så korkad tankekedja. Det var som när Ljubomir Vranjes (nu pratar jag alltså handboll för den som inte hängde med i den övergången) missade en straff mot Serbien (tror jag, minns inte exakt, men antar att det var det, men med tanke på intelligensnivån hos de inblandade så kan det ha varit ett random land på Balkan) och konspirationsteorierna bland de lågbegåvade genast började hagla, var det inte så att han har serbiskt påbrå och då måste han väl ändå ha gjort det med flit för att hjälpa sina "landsmän"? Jo, men inte ens om han hade tänkt byta nationalitet och landslag hade det väl varit speciellt intelligent att öppet sabotera för sina egna i syfte att hjälpa motståndarlaget, tror nämligen inte att ens proffskarriär hade varit så långlivad då.
Så att näe hör ni svenska fotbollskillar (för enligt uppgift kommer merparten av dessa hatinlägg tydligen från arga unga män), nu får ni väl fan i mig ta och kamma er. Skulle vara jefligt roligt att se er spela i landslaget och vinna varje match och aldrig begå ett enda misstag. Jamen vad väntar ni på? Varför är ni inte ens med? (Svar: för att ni är helt värdelösa S-O-P-O-R).
Och dessa värdelösa sopor har tydligen glömt att Durmaz gjorde ett av målen som avgjorde det kval som gjorde att Sverige ens tog sig till VM***. Läste det här igår: När Durmaz mål mot Frankrike började cirkulera igen i morse kom genast invändningarna om att ett enda mål inte är avgörande, och att det var »hela laget« som tog oss till VM – detta från samma människor som anser att en enda orsakad frispark är avgörande, och att det inte var hela laget som förlorade igår.
Ni hör ju själva hur djävla dumt detta resonemang är. Att de inte skäms över såna korkade uttalanden?
Jag bryr mig egentligen inte jättemycket om hur det går för Sverige i fotbolls-VM, men just nu önskar jag mest av allt att Sverige vinner över Mexico och att det är Jimmy Durmaz som får sätta det avgörande målet. Då blir det storlip, det kan jag utlova med 100 % säkerhet.
* Vill nog påstå att det här fenomenet är mer utbrett i herrfotboll än i damfotboll, ja.
** Den där som skrev sådär på sin Facebook är numera borttagen från min vänlista. Gör er icke besvär säger jag bara.
*** Detta hade jag ingen aning om eftersom mitt nyvunna fotbollsintresse/50-årskris/eller vad det nu handlar om, inte omfattade VM-kvalet. Men alla kan ju googla. Källa: http://tvdags.se/artikel/favoritrepris-se-jimmy-durmaz-mal-som-forde-sverige-till-vm
Jaja. Jag såg såklart också Sveriges match mot Tyskland. När det kommer till det svenska landslaget kan jag NOLL spelare. Nu VET jag att det är nån Janne Andersson som är förbundskapten, men för mig hade det lika gärna kunnat vara Svennis. Eller varför inte Tommy Svensson. Så lite uppdaterad är jag. Och om spelarna kan jag inte ett smack. "Var är Ravelli", frågade min man, som är ungefär på samma nivå som jag i det avseendet. Jag vet att en heter Mikael Lustig, för det är ju ett skojigt namn som är lätt att lägga på minnet. Och så är det han, Forsberg nånting va? Hörde en intervju med honom på radio, annars hade jag nog inte kunnat det heller. För övrigt har jag lika lite koll på Sveriges landslag som på låt oss säga Panamas. Noterade i alla fall att det i andra halvlek byttes in en spelare som hade ett enormt skägg. Det är bra med spelare som har såna där signifikanta kännetecken om man inte ser vad det står på tröjan. Tänkte att det måste ju vara jättevarmt att springa omkring i 30 graders värme med ett sånt skägg? Det var väl ungefär så mycket uppmärksamhet som Jimmy Durmaz fick av mig under den här matchen. Jag noterade väl att han fällde någon tysk och att det blev frispark och sen blev det mål till Tyskland. Jamen herregud, det är ju sånt som händer HELA TIDEN? Inte att det blir mål, för det blir det ju alldeles för sällan, men det här med spelare som kastar sig efter bollen, råkar träffa motståndarens ben istället och så blir det antingen frispark eller straff eller ingenting beroende på domaren och situationen. Jaha, så förlorade Sverige, men det berodde ju inte på det utan på att Tyskland spelade bättre (enligt min killräckliga bedömning). Sverige var ju knappt över på den tyska planhalvan annat än rent tillfälligt, och så vinner man inga matcher, det är sen gammalt och ingenting att sura över.
Jaha, sen slöbläddrade jag lite i sociala meder och så råkade jag se någon av mina Facebook"vänner" som skrivit JIMMY DURMAZ DU ÄR DÖD FÖR MIG**. Tyckte det var väl ändå att överreagera, herregud vad löjligt tänkte jag som inte ens reflekterade över att det var han som "orsakat" den där frisparken som ledde till det avgörande tyska målet, det kunde väl ha varit vem som helst. Sen läste jag DN att hen knappast var den enda som hade gått bananas på sociala medier med avseende på Jimmy Durmaz. Jag läste om de rasistiska påhoppen, trakasserierna, dödshoten. Alltså seriöst, dödshot? Helvete vad man kan bli rädd för mänskligheten ibland. Och trött. DET ÄR ETT SPEL. Och så undrar man om alla dessa människor aldrig själva gör några misstag? För i såna fall skulle ju världen vara helt fantastisk om ni frågar mig, men människor begår misstag hela djävla tiden och den som är fri från synd kan ju kasta första stenen, OCH SÅ VIDARE. Deal with it. Det var väl inte som att han gick in med ett uppsåt att "nä, men om jag skulle ta och fälla en tysk spelare så att de kan göra mål och vi förlora, JA VILKEN JÄTTEBRA IDÉ" va? Och VARRRRFÖRRRR (sagt med Arga Snickarens tonfall) skulle en svensk landslagsspelare plötsligt förvandlas till någon djävla landsförrädare? Så dumt att man knappt ens förstår hur någon kan få ihop en så korkad tankekedja. Det var som när Ljubomir Vranjes (nu pratar jag alltså handboll för den som inte hängde med i den övergången) missade en straff mot Serbien (tror jag, minns inte exakt, men antar att det var det, men med tanke på intelligensnivån hos de inblandade så kan det ha varit ett random land på Balkan) och konspirationsteorierna bland de lågbegåvade genast började hagla, var det inte så att han har serbiskt påbrå och då måste han väl ändå ha gjort det med flit för att hjälpa sina "landsmän"? Jo, men inte ens om han hade tänkt byta nationalitet och landslag hade det väl varit speciellt intelligent att öppet sabotera för sina egna i syfte att hjälpa motståndarlaget, tror nämligen inte att ens proffskarriär hade varit så långlivad då.
Så att näe hör ni svenska fotbollskillar (för enligt uppgift kommer merparten av dessa hatinlägg tydligen från arga unga män), nu får ni väl fan i mig ta och kamma er. Skulle vara jefligt roligt att se er spela i landslaget och vinna varje match och aldrig begå ett enda misstag. Jamen vad väntar ni på? Varför är ni inte ens med? (Svar: för att ni är helt värdelösa S-O-P-O-R).
Och dessa värdelösa sopor har tydligen glömt att Durmaz gjorde ett av målen som avgjorde det kval som gjorde att Sverige ens tog sig till VM***. Läste det här igår: När Durmaz mål mot Frankrike började cirkulera igen i morse kom genast invändningarna om att ett enda mål inte är avgörande, och att det var »hela laget« som tog oss till VM – detta från samma människor som anser att en enda orsakad frispark är avgörande, och att det inte var hela laget som förlorade igår.
Ni hör ju själva hur djävla dumt detta resonemang är. Att de inte skäms över såna korkade uttalanden?
Jag bryr mig egentligen inte jättemycket om hur det går för Sverige i fotbolls-VM, men just nu önskar jag mest av allt att Sverige vinner över Mexico och att det är Jimmy Durmaz som får sätta det avgörande målet. Då blir det storlip, det kan jag utlova med 100 % säkerhet.
* Vill nog påstå att det här fenomenet är mer utbrett i herrfotboll än i damfotboll, ja.
** Den där som skrev sådär på sin Facebook är numera borttagen från min vänlista. Gör er icke besvär säger jag bara.
*** Detta hade jag ingen aning om eftersom mitt nyvunna fotbollsintresse/50-årskris/eller vad det nu handlar om, inte omfattade VM-kvalet. Men alla kan ju googla. Källa: http://tvdags.se/artikel/favoritrepris-se-jimmy-durmaz-mal-som-forde-sverige-till-vm
söndag 24 juni 2018
Laura goes Lars :(
Härförleden skrev jag ju om hönan Laura, som vi misstänkte eventuellt kunde vara tuppen Lars istället. Nu har misstankarna tyvärr gått över till visshet för i morse, ironiskt nog exakt klockan sju, så väcktes jag av ett (eller för att vara korrekt, tre) otvetydigt KUCKELIKU från hönsgården. Röven! Hade ju hoppats i det längsta att jag skulle ha fel, men så var dessvärre inte fallet.
Eftersom vi inte får ha tupp där vi bor så återstår följande:
1. Göra av med Lars, antingen skänka bort honom eller så hamnar han i grytan.
2. Låtsas som det regnar och se vad som händer (med avseende på grannar). I bästa fall händer ju ingenting, kanske är Lars en tyst och diskret tupp som nöjer sig med att hälsa världen gomorron och så är det bra med det. Vi har skaffat en självöppnande lucka med timer som man kan ställa in så att Lars & Co i alla fall inte behöver ut och fånga dagen i svinottan. I värsta fall kan det ju visa sig att Lars är en gapig och stökig kille som måste bekräfta sig själv och sin existens stup i kvarten. Då blir det nog rätt svårt att låtsas som det regnar misstänker jag.
3. Kontakta kommunen, säga som det är, göra sig lite dum och fråga om det går att söka tillstånd såhär i efterhand. Antar att man riskerar att få ett rungande NEJ och då är man tillbaks på punkt 1.
4. Låtsas som det regnar, söka tillstånd och hoppas på att man får det sådär utan vidare. På ansökningsblanketten ska man uppge antal meter till närmaste bostadshus samt namn och adress till "närmaste grannar" och svara på om de är positiva till att man har djur. Det känns ju öppet för tolkningar. Är det bara en granne som i meter räknat bor närmast som ska förhålla sig är det gissningsvis inga som helst problem. Ska hela gatan vara med och tycka till kan det ju bli lite mer problematiskt.
BLÄH. Hatar den här typen av problem, men de är ju till för att lösas.
 |
| Laura som nyanländ, till synes en höna |
 |
| Lars-Laura, 6 veckor senare: Solklar tupp. |
Eftersom vi inte får ha tupp där vi bor så återstår följande:
1. Göra av med Lars, antingen skänka bort honom eller så hamnar han i grytan.
2. Låtsas som det regnar och se vad som händer (med avseende på grannar). I bästa fall händer ju ingenting, kanske är Lars en tyst och diskret tupp som nöjer sig med att hälsa världen gomorron och så är det bra med det. Vi har skaffat en självöppnande lucka med timer som man kan ställa in så att Lars & Co i alla fall inte behöver ut och fånga dagen i svinottan. I värsta fall kan det ju visa sig att Lars är en gapig och stökig kille som måste bekräfta sig själv och sin existens stup i kvarten. Då blir det nog rätt svårt att låtsas som det regnar misstänker jag.
3. Kontakta kommunen, säga som det är, göra sig lite dum och fråga om det går att söka tillstånd såhär i efterhand. Antar att man riskerar att få ett rungande NEJ och då är man tillbaks på punkt 1.
4. Låtsas som det regnar, söka tillstånd och hoppas på att man får det sådär utan vidare. På ansökningsblanketten ska man uppge antal meter till närmaste bostadshus samt namn och adress till "närmaste grannar" och svara på om de är positiva till att man har djur. Det känns ju öppet för tolkningar. Är det bara en granne som i meter räknat bor närmast som ska förhålla sig är det gissningsvis inga som helst problem. Ska hela gatan vara med och tycka till kan det ju bli lite mer problematiskt.
BLÄH. Hatar den här typen av problem, men de är ju till för att lösas.
torsdag 21 juni 2018
Låt oss hoppas på det bästa
Häromdagen fick jag ett sms att jag hade boken Låt oss hoppas på det bästa av Carolina Setterwall att hämta på bibblan. Tänkte att det var ju ändå raskt marscherat, för det var inte så längesen den kom ut. Svängde inom och hämtade den efter jobbet igår (bibblan här i byn har bara öppet tre eftermiddagar i veckan och aviseringar av leveranser och öppettider är inte alltid i synk), kom hem, fixade lite med hundar och höns och hushåll, satte mig sedan och började läsa. Och läste. Och läste. Och läste, tills jag läst ut hela boken på 350 sidor för den gick fan i mig inte att lägga ifrån sig. Och då har jag ändå följt Carolinas blogg till och från, så jag var inte helt obekant med handlingen som ju då är självupplevd: Carolina och Aksel träffas, flyttar ihop, skaffar barn och en dag hittar hon Aksel död i sängen. Boken växlar mellan nutid, från det att Carolina hittar Aksel, och dåtid, från när de träffades och fram till nuet. Upplägget är skickligt, språket är fantastiskt och hela historien är så ärlig och modig och osminkat uppriktig att jag får gåshud och lip i halsen. LÄS för farao. Den här boken får fem fulgråtattacker av fem möjliga.
onsdag 20 juni 2018
De fyra årstiderna
Mirre och jag ger ju varandra små utmaningar ibland. Jag gav henne den här om de fyra årstiderna, och gapade sedan efter en egen utmaning. Sen insåg jag att det väl är rimligt att man antar sin egen utmaning, så här kommer mitt tyckande om årstider:
1. Säg det bästa respektive sämsta med varje årstid
2. Berätta om en härlig respektive en vidrig upplevelse per årstid
3. Sommar- och vintertid, för eller emot?
4. Formulera ett personligt mål som ska vara uppnått senast a. i sommar b. i höst, c. i vinter. d. nästa vår
VÅREN:
Bäst: ALLT! Älskar våren, när ljuset kommer, när värmen kommer, när fåglarna kommer, när det blir grönt, när man kan gå ut utan att behöva bylta på sig halva garderoben, när man kan börja gräva i jorden och så frön och sitta ute och fika och grilla och allt annat som är härligt.
Sämst: Kan inte komma på något som är dåligt med våren? Hade jag varit pollenallergiker så hade jag väl tyckt att det var jobbigt, men det är jag ju inte. Ja, det skulle väl vara att vi går in i högsäsong på jobbet på våren, men annars: VÅREN FTW!
SOMMAREN:
Bäst: Allting känns så himla enkelt på sommaren. Det är varmt, det är ljust, man kan gå barfota. Äta bär och frukt i mängder. Och glass. Mmm...glass.
Sämst: När det blir FÖR varmt (vilket i mitt fall är när temperaturen överstiger 25 grader), eller generellt när det är kvavt och klibbigt. Samt närvaron av getingar, myggor, mördarsniglar, fästingar.
HÖSTEN:
Bäst: ALLT! Lika mycket som jag älskar våren så älskar jag när hösten kommer, när det blir svalt och krispigt i luften, när löven gulnar, när det är mörkt på kvällarna och man får kura ihop sig framför brasan och tända ljus och läsa en bok eller se en film.
Sämst: Kylan. Och när man börjar komma i det läget att det känns som att det är mörkt JÄMT.
VINTERN:
Bäst: Det ska väl vara att vi har lågsäsong på jobbet och att det därför är möjligt att vara sammanhängande ledig rätt länge i samband med jul-nyår-trettonhelg. Och att man kan elda i kaminen. Ej samma grej en het och solig högsommardag.
Sämst: Vintern är min hat-årstid. Hatar nästan allt med vintern: kylan, mörkret, att det är halt, SNÖN. Fyfan vad jag hatar snö och allt den för med sig. Nej, jag gillar inte att åka skidor eller pulka, och nej, jag tycker inte alls att det blir "ljust och härligt". Allting är bökigt och omständligt. Det deppigaste scenario jag vet är inomhus med tända lysrör hela dagarna och när det är pölar med smältvatten på golvet som man ofelbart trampar i. BLÄ FÖR VINTERN.
VÅREN - EN HÄRLIG UPPLEVELSE
Alltså, våren som fenomen är ju så extremt härlig i sig så det är svårt att plocka ut något särskilt, Men jag minns en vidrig vinter där jag bland annat blev dumpad av mitt ex och det visade sig sedan att han hade varit otrogen med halva Sverige. Den våren, när jag kommit över chocken efter att först ha bli dumpad och sedan typ trakasserad av hans älskarinna (som också blev dumpad i samma veva), var så otroligt härlig när jag insåg hur mycket energi detta förhållande hade tagit och hur djävla GÖTT det var att slippa leva med ett as. Studsade fram på heliumfötter och med ett leende ett bra tag där.
VÅREN - EN VIDRIG UPPLEVELSE
Våren 2009 när min bästa kompis fick cancer och dog.
SOMMAREN - EN HÄRLIG UPPLEVELSE
Vi hade som tradition att efter varje skolavslutning på låg- och mellanstadiet så åkte vår familj till Lantmännen och så gav vi våra blomsterkransar till Paul som jobbade där medan våra föräldrar köpte några säckar Pigfor eller liknande. Paul hängde kransarna på väggen där det redan hängde vissna kransar från tidigare somrar. VÄLDIGT OKLART hur denna "tradition" uppstod och vad den här Paul hade ut av detta, men det var liksom startskottet på att sommarlovet hade börjat. Åh så härligt.
SOMMAREN - EN VIDRIG UPPLEVELSE
När jag var sex-sju år och min pappa råkade köra över en av våra kattungar och snabbt som ögat for ut ur bilen, greppade en ogräshacka och slog ihjäl den. Alltså, jag fattar ju NU att det var det barmhärtigaste man kunde göra, men herregud vad jag var ledsen och tyckte att han var grym och elak då.
HÖSTEN - EN HÄRLIG UPPLEVELSE
Hösten 1997, när jag tagit tjänstledigt från mitt jättejättetråkiga jobb som jag hatade och började plugga på högskolan. Det var i och för sig ingen dans på rosor, jag hade mest hört om folk som läste humaniora och att de hade typ två föreläsningar i veckan och däremellan satt de hemma och studerade. Men jag läste till ingenjör och vi var schemalagda från 8-17 i princip varenda dag hela första året så det blev inte riktigt som jag hade trott. Men det var ändå härligt. EN MILSTOLPE.
HÖSTEN - EN VIDRIG UPPLEVELSE
Det var nog hösten 1985 när jag precis hade flyttat till Skåne och eventuellt ångrade detta, men då var det för sent att göra något åt det. Obs, det blev ju bra i slutändan men fy var jag kände mig ensam och ledsen den hösten.
VINTERN - EN HÄRLIG UPPLEVELSE
Vintern 1980 så höll min pappa på att snickra något i lagården, som han sa skulle vara en kätte där han skulle ha bagglamm till våren. På kvällen den 16 december så skulle min pappa "åka bort till Karl-Göran och hämta en sugga", och när han kom tillbaks så började min mamma tjata att jag skulle gå ner och titta och jag gjorde det nästan lite motvilligt för en sugga var ju liksom vardagsmat. Men grisar är trevliga så jag gick väl ner i alla fall och där står min pappa och öppnar vagnen och DÅ STÅR DET EN HÄST DÄRINNE. Hade som alla hästtokiga i den åldern tjatat hål i huvudet på mina föräldrar om att få en egen häst men de sa förstås nej, och så fixade de detta i hemlighet. "Kätten till bagglammen" var i själva verket en hästbox. Blir helt lipig när jag tänker på detta.
VINTERN - EN VIDRIG UPPLEVELSE
Vintern är ju vidrig i sig, men den vidrigaste var kanske vintern som föregick "våren - en härlig upplevelse" ovan. Så himla mycket tjafs och bråk HELA TIDEN. Mitt ex var expert på att oavsett vad det handlade om så lyckades han få det till att det berodde på mig, mitt sätt att vara och göra saker och min självupptagenhet och mina tillkortakommanden, till skillnad mot alla andra människor som han kände som inte var som jag och som han aldrig bråkade med. Ni som känner igen er, läs boken Är du gift med en psykopat av Eva Rusz. Det gjorde jag, det blev en ögonöppnare. Tyvärr i efterhand. Andra boktips i den kategorin är Saker min sambo och jag tyckte olika om av Sabina Strand. Aja, man lär så länge man lever.
SOMMAR- ELLER VINTERTID - FÖR ELLER EMOT?
Jag är FÖR sommartid, fast jag tycker det kan vara det året om. Tycker den där helgen i slutet på oktober när man ska ställa tillbaks klockorna och det blir mörkt klockan tre på eftermiddagen är så djävla vidrig. Skiter i om det är mörkt på morgonen, det är väl på eftermiddagar/kvällar som man vill ha ljus?
PERSONLIGA MÅL
I SOMMAR SKA JAG: Fylla femtio. Det är ju inget mål i sig för det händer ju vare sig jag vill eller ej. Men jag siktar på att ha en trevlig femtioårsdag. Är generellt inte mycket för att fira födelsedagar, men i år tänkte jag eventuellt ha någon form av tillställning för de närmast sörjande. Det får väl bli målet. En tillställning. För de närmast sörjande. Eller nåt.
I HÖST SKA JAG: Skaffa vaktlar och kaniner som ett steg i att bli mer självförsörjande ifråga om animaliskt protein och inte stötta djurindustrin mer än nödvändigt. Obs, målsättningen är i höst, men tar det lika lång tid att bygga kaninburar som det gjorde att bygga hönshuset så blir det kanske hösten 2019 istället, hahaha.
I VINTER SKA JAG: Gå färdigt hundinstruktörsutbildningen. Har varit instruktör i hundra år känns det som, men eftersom det alltid händer någonting med den sista delkursen - inställd p g a för få anmälda, inställd p g a att olämplig instruktör, inställd p g a sjukdom, inställd p g a avsaknad av instruktör, det finns hundra orsaker - så blir jag aldrig HELT klar. Orsakerna till att kursen ställts in är ju i och för sig ingenting som jag har kunnat påverka, men jag sätter det som ett mål i alla fall. Att bli klar.
NÄSTA VÅR SKA JAG: Jobba mindre. Det säger jag tydligen jämt, men nu blåser omorganisationens vindar på mitt jobb, och för en gångs skull kanske jag kan ha lite nytta av det. Vi får väl se.
1. Säg det bästa respektive sämsta med varje årstid
2. Berätta om en härlig respektive en vidrig upplevelse per årstid
3. Sommar- och vintertid, för eller emot?
4. Formulera ett personligt mål som ska vara uppnått senast a. i sommar b. i höst, c. i vinter. d. nästa vår
VÅREN:
Bäst: ALLT! Älskar våren, när ljuset kommer, när värmen kommer, när fåglarna kommer, när det blir grönt, när man kan gå ut utan att behöva bylta på sig halva garderoben, när man kan börja gräva i jorden och så frön och sitta ute och fika och grilla och allt annat som är härligt.
Sämst: Kan inte komma på något som är dåligt med våren? Hade jag varit pollenallergiker så hade jag väl tyckt att det var jobbigt, men det är jag ju inte. Ja, det skulle väl vara att vi går in i högsäsong på jobbet på våren, men annars: VÅREN FTW!
SOMMAREN:
Bäst: Allting känns så himla enkelt på sommaren. Det är varmt, det är ljust, man kan gå barfota. Äta bär och frukt i mängder. Och glass. Mmm...glass.
Sämst: När det blir FÖR varmt (vilket i mitt fall är när temperaturen överstiger 25 grader), eller generellt när det är kvavt och klibbigt. Samt närvaron av getingar, myggor, mördarsniglar, fästingar.
HÖSTEN:
Bäst: ALLT! Lika mycket som jag älskar våren så älskar jag när hösten kommer, när det blir svalt och krispigt i luften, när löven gulnar, när det är mörkt på kvällarna och man får kura ihop sig framför brasan och tända ljus och läsa en bok eller se en film.
Sämst: Kylan. Och när man börjar komma i det läget att det känns som att det är mörkt JÄMT.
VINTERN:
Bäst: Det ska väl vara att vi har lågsäsong på jobbet och att det därför är möjligt att vara sammanhängande ledig rätt länge i samband med jul-nyår-trettonhelg. Och att man kan elda i kaminen. Ej samma grej en het och solig högsommardag.
Sämst: Vintern är min hat-årstid. Hatar nästan allt med vintern: kylan, mörkret, att det är halt, SNÖN. Fyfan vad jag hatar snö och allt den för med sig. Nej, jag gillar inte att åka skidor eller pulka, och nej, jag tycker inte alls att det blir "ljust och härligt". Allting är bökigt och omständligt. Det deppigaste scenario jag vet är inomhus med tända lysrör hela dagarna och när det är pölar med smältvatten på golvet som man ofelbart trampar i. BLÄ FÖR VINTERN.
VÅREN - EN HÄRLIG UPPLEVELSE
Alltså, våren som fenomen är ju så extremt härlig i sig så det är svårt att plocka ut något särskilt, Men jag minns en vidrig vinter där jag bland annat blev dumpad av mitt ex och det visade sig sedan att han hade varit otrogen med halva Sverige. Den våren, när jag kommit över chocken efter att först ha bli dumpad och sedan typ trakasserad av hans älskarinna (som också blev dumpad i samma veva), var så otroligt härlig när jag insåg hur mycket energi detta förhållande hade tagit och hur djävla GÖTT det var att slippa leva med ett as. Studsade fram på heliumfötter och med ett leende ett bra tag där.
VÅREN - EN VIDRIG UPPLEVELSE
Våren 2009 när min bästa kompis fick cancer och dog.
SOMMAREN - EN HÄRLIG UPPLEVELSE
Vi hade som tradition att efter varje skolavslutning på låg- och mellanstadiet så åkte vår familj till Lantmännen och så gav vi våra blomsterkransar till Paul som jobbade där medan våra föräldrar köpte några säckar Pigfor eller liknande. Paul hängde kransarna på väggen där det redan hängde vissna kransar från tidigare somrar. VÄLDIGT OKLART hur denna "tradition" uppstod och vad den här Paul hade ut av detta, men det var liksom startskottet på att sommarlovet hade börjat. Åh så härligt.
SOMMAREN - EN VIDRIG UPPLEVELSE
När jag var sex-sju år och min pappa råkade köra över en av våra kattungar och snabbt som ögat for ut ur bilen, greppade en ogräshacka och slog ihjäl den. Alltså, jag fattar ju NU att det var det barmhärtigaste man kunde göra, men herregud vad jag var ledsen och tyckte att han var grym och elak då.
HÖSTEN - EN HÄRLIG UPPLEVELSE
Hösten 1997, när jag tagit tjänstledigt från mitt jättejättetråkiga jobb som jag hatade och började plugga på högskolan. Det var i och för sig ingen dans på rosor, jag hade mest hört om folk som läste humaniora och att de hade typ två föreläsningar i veckan och däremellan satt de hemma och studerade. Men jag läste till ingenjör och vi var schemalagda från 8-17 i princip varenda dag hela första året så det blev inte riktigt som jag hade trott. Men det var ändå härligt. EN MILSTOLPE.
HÖSTEN - EN VIDRIG UPPLEVELSE
Det var nog hösten 1985 när jag precis hade flyttat till Skåne och eventuellt ångrade detta, men då var det för sent att göra något åt det. Obs, det blev ju bra i slutändan men fy var jag kände mig ensam och ledsen den hösten.
VINTERN - EN HÄRLIG UPPLEVELSE
Vintern 1980 så höll min pappa på att snickra något i lagården, som han sa skulle vara en kätte där han skulle ha bagglamm till våren. På kvällen den 16 december så skulle min pappa "åka bort till Karl-Göran och hämta en sugga", och när han kom tillbaks så började min mamma tjata att jag skulle gå ner och titta och jag gjorde det nästan lite motvilligt för en sugga var ju liksom vardagsmat. Men grisar är trevliga så jag gick väl ner i alla fall och där står min pappa och öppnar vagnen och DÅ STÅR DET EN HÄST DÄRINNE. Hade som alla hästtokiga i den åldern tjatat hål i huvudet på mina föräldrar om att få en egen häst men de sa förstås nej, och så fixade de detta i hemlighet. "Kätten till bagglammen" var i själva verket en hästbox. Blir helt lipig när jag tänker på detta.
VINTERN - EN VIDRIG UPPLEVELSE
Vintern är ju vidrig i sig, men den vidrigaste var kanske vintern som föregick "våren - en härlig upplevelse" ovan. Så himla mycket tjafs och bråk HELA TIDEN. Mitt ex var expert på att oavsett vad det handlade om så lyckades han få det till att det berodde på mig, mitt sätt att vara och göra saker och min självupptagenhet och mina tillkortakommanden, till skillnad mot alla andra människor som han kände som inte var som jag och som han aldrig bråkade med. Ni som känner igen er, läs boken Är du gift med en psykopat av Eva Rusz. Det gjorde jag, det blev en ögonöppnare. Tyvärr i efterhand. Andra boktips i den kategorin är Saker min sambo och jag tyckte olika om av Sabina Strand. Aja, man lär så länge man lever.
SOMMAR- ELLER VINTERTID - FÖR ELLER EMOT?
Jag är FÖR sommartid, fast jag tycker det kan vara det året om. Tycker den där helgen i slutet på oktober när man ska ställa tillbaks klockorna och det blir mörkt klockan tre på eftermiddagen är så djävla vidrig. Skiter i om det är mörkt på morgonen, det är väl på eftermiddagar/kvällar som man vill ha ljus?
PERSONLIGA MÅL
I SOMMAR SKA JAG: Fylla femtio. Det är ju inget mål i sig för det händer ju vare sig jag vill eller ej. Men jag siktar på att ha en trevlig femtioårsdag. Är generellt inte mycket för att fira födelsedagar, men i år tänkte jag eventuellt ha någon form av tillställning för de närmast sörjande. Det får väl bli målet. En tillställning. För de närmast sörjande. Eller nåt.
I HÖST SKA JAG: Skaffa vaktlar och kaniner som ett steg i att bli mer självförsörjande ifråga om animaliskt protein och inte stötta djurindustrin mer än nödvändigt. Obs, målsättningen är i höst, men tar det lika lång tid att bygga kaninburar som det gjorde att bygga hönshuset så blir det kanske hösten 2019 istället, hahaha.
I VINTER SKA JAG: Gå färdigt hundinstruktörsutbildningen. Har varit instruktör i hundra år känns det som, men eftersom det alltid händer någonting med den sista delkursen - inställd p g a för få anmälda, inställd p g a att olämplig instruktör, inställd p g a sjukdom, inställd p g a avsaknad av instruktör, det finns hundra orsaker - så blir jag aldrig HELT klar. Orsakerna till att kursen ställts in är ju i och för sig ingenting som jag har kunnat påverka, men jag sätter det som ett mål i alla fall. Att bli klar.
NÄSTA VÅR SKA JAG: Jobba mindre. Det säger jag tydligen jämt, men nu blåser omorganisationens vindar på mitt jobb, och för en gångs skull kanske jag kan ha lite nytta av det. Vi får väl se.
Vädret i maj
Igår sa dom på nyheterna att sånt väder som det var i maj i år, det inträffar bara tre gånger på en miljon år. Tidigare har nyheterna rapporterat att det inte varit så höga temperaturer i maj sedan 1916 och det är ju över hundra år sedan, vilket man ändå tyckte var rätt mycket. Men det skulle alltså innebära att det på återstående 999 900 år bara skulle ha varit så varm i maj vid ett enda tillfälle. Nja. Känner mig skeptisk. Och dessutom har ju människoarten Homo Sapiens bara funnits i runt 200 000 år, så det känns som att man skulle kunna ifrågasätta sanningshalten i väderrapporterna innan dess. Ja, jag FATTAR att det är algoritmer och beräkningar och sånt, försöker bara göra mig lustig. Ingen i fikarummet tyckte dock jag var det.
tisdag 19 juni 2018
Kära Barbro
Har läst Kära Barbro av Lena Ackebo, den gick liksom i ett svep när jag hade läst Världens vackraste man häromdagen (såg också på bibblans hemsida att det har kommit ytterligare en del som heter Darling Mona, som jag gissar ska handla om Monas nya liv på Mallorca).
Den här berättelsen börjar precis där den förra tar slut, fast istället för att man omväxlande får följa Mona och Barbro så handlar den här boken bara om Barbro. Eller ja, indirekt också om Mona såklart, men det är Barbro som berättar. Om sitt liv, om sin relation med sin man, sina barn, sin mamma. Det är fortfarande väldigt detaljerat och ett evigt redovisande av hur saker ser ut och om mat som ska ätas, men det störde mig inte lika mycket i den här boken som i den förra. Kanske för att den förra skulle spegla saker ur både Monas och Barbros perspektiv och därför blev det lite mer upprepande, eller så har jag vant mig vid stilen, jag vet inte så noga. I alla fall läste jag den här mer med en känsla av vemod. Även om Barbro inte direkt är någon jag känner att jag skulle vilja hänga med på fritiden så tyckte jag ändå så genuint synd om henne som krampaktigt kämpade på med sitt så uppenbart tomma och innehållslösa liv och ansträngda familjerelationer och sin osäkerhet. Välskrivet och bra. Den här boken får fyra spinningpass av fem möjliga.
Den här berättelsen börjar precis där den förra tar slut, fast istället för att man omväxlande får följa Mona och Barbro så handlar den här boken bara om Barbro. Eller ja, indirekt också om Mona såklart, men det är Barbro som berättar. Om sitt liv, om sin relation med sin man, sina barn, sin mamma. Det är fortfarande väldigt detaljerat och ett evigt redovisande av hur saker ser ut och om mat som ska ätas, men det störde mig inte lika mycket i den här boken som i den förra. Kanske för att den förra skulle spegla saker ur både Monas och Barbros perspektiv och därför blev det lite mer upprepande, eller så har jag vant mig vid stilen, jag vet inte så noga. I alla fall läste jag den här mer med en känsla av vemod. Även om Barbro inte direkt är någon jag känner att jag skulle vilja hänga med på fritiden så tyckte jag ändå så genuint synd om henne som krampaktigt kämpade på med sitt så uppenbart tomma och innehållslösa liv och ansträngda familjerelationer och sin osäkerhet. Välskrivet och bra. Den här boken får fyra spinningpass av fem möjliga.
måndag 18 juni 2018
En hönsfarmares dagbok (eller nåt)
Jag fick mitt liv tillbaka! Eller åtminstone den delen av livet som utspelas på jobbet, och det är ju tyvärr rätt så stor del. Så på allmän (hehe) begäran kommer nu en redogörelse om hur det är att vara hönsägare.
Kan väl säga att jämfört med andra husdjur är hönsen e-x-t-r-e-m-t lättskötta och enkla att ha att göra med. Åtminstone sen de började sova på pinnar, för då hamnar i alla fall 90 % av deras bajs under pinnarna där det finns en för ändamålet konstruerad skiva som bara är att skrapa av. Detta gör jag ungefär varannan eller var tredje dag, och samtidigt rafsar jag igenom golvströet med en kattspade för att plocka upp resterande 10 % av det som hamnar i hönshuset, men i alla fall nu på sommaren är de ju ute hela dagarna så det tar inte många minuter. På golvet har jag strött med lättströ från Granngården, det verkar kunna hålla sig fräscht och luktfritt hur länge som helst.
De har fri tillgång till foder och vatten (såklart). Vattenbehållaren är rätt stor, så den hinner de aldrig tömma innan det är dags att byta ut det för att det börjar se lite ofräscht ut (de har inget vidare bordsskick), varannan dag kanske? och foderbyttan fylls på ungefär en gång i veckan eller så. De dagliga absolut måste-göromålen består i stort sett att öppna och stänga luckan till hönsgården (förutom att kolla att det finns mat och vatten och se till att alla ser friska och krya ut förstås). På morgonen flänger de ut som små jehun för att fånga dagen, och sedan är de i stort sett ute hela dagen och pickar och sprätter och hoppar upp på grenar och sitter där och glor och andra viktiga hönsgöromål, tills alla som på en given signal kommer på att det är kväll och då vandrar de i gemensam trupp in i hönshuset, hoppar upp på pinnarna, sätter sig på sina bestämda platser och somnar. Antar jag, men det är ju möjligt att de sitter och snackar genom dagens händelser och lägger upp en strategi för morgondagen först, vad vet man?
När ska man kunna börja casha in ägg då, kan man ju fråga sig. Det är ju lite oklart hur gamla våra höns är, men enligt uppgift är de "födda i mars", vilket innebär att de är 3-4 månader nu och som jag förstått det så börjar de värpa någon gång mellan att de är 6 och 9 månader. Sedan kan det bero lite på årstid och dagsljusförhållanden och sånt också, så har vi maximal otur så kommer kanske inte första ägget förrän till våren. Men jag tänker augusti-september eller så. Ur äggsynpunkt hade det såklart varit smartare att köpa lite äldre höns som redan var igång med värpningen, men men.
Vi köpte våra hönor som "könsbestämda", men hönan Laura ser ut att kanske bli en Lars istället. Hen har mycket mer kam och slör än de andra, fast det kan ju hönor också ha, men jag tycker mig också se tendens till att fjäderdräkten ser annorlunda ut jämfört med de andra. Är dock långt ifrån någon expert så Laura/Lars får väl ge sig tillkänna med ett kuckeliku eller ett ägg vad det lider. Vi bor ju på yttersta kanten, men dock inom detaljplanerat område, vilket innebär att man inte får ha bland annat höns hur som helst. Detta skiljer sig åt från kommun till kommun, hos oss får man ha upp till fem hönor och ingen tupp utan att det krävs tillstånd. Nu har vi sju varav en eventuellt är en tupp. Vi är inte riktigt överens om hur vi ska hantera detta om Laura skulle bli en Lars, jag kan väl känna att "amenvafan spelar det för roll" medan min man gärna vill hålla sig under radarn och inte ge grannarna möjlighet att säga någonting om någonting. Med tanke på att vi har onda grannen Katla plus en annan käring från Allmänna Missnöjespartiet på en och samma gata så kanske han har rätt. Å andra sidan har vi andra grannar som är positiva till våra höns så det är ju inte som att vi är utsatta för en folkstorm. Med lite tur kanske Katla dör och den andra sura flyttar (hörde häromdagen att hon velat leja en annan granne till att vattna hennes blommor eftersom hon enligt egen utsaga knappt kunde gå, men om det var något tillfälligt eller om det var en signal att det kanske skulle vara dags att flytta till ett annat boende förtäljer inte historien), men eftersom det är en naturlag att man aldrig blir av med onda människor så är det såklart ingenting man kan räkna med.
Men sammanfattningsvis: Höns är livet! Har tagit för vana att gå in i hönsgården en stund varje dag och ta med lite mat, dels för att vänja och tämja hönsen men framför allt för att det är så avkopplande att sitta där och glo på när de sprätter omkring. Axlarna sjunker en decimeter på nolltid bara man hör det där förnöjsamma kluckandet. Skulle kunna sälja in det här som affärsidé till något företag som sysslar med MAJDFULLNESS, kom ihåg var ni hörde det först.
Kan väl säga att jämfört med andra husdjur är hönsen e-x-t-r-e-m-t lättskötta och enkla att ha att göra med. Åtminstone sen de började sova på pinnar, för då hamnar i alla fall 90 % av deras bajs under pinnarna där det finns en för ändamålet konstruerad skiva som bara är att skrapa av. Detta gör jag ungefär varannan eller var tredje dag, och samtidigt rafsar jag igenom golvströet med en kattspade för att plocka upp resterande 10 % av det som hamnar i hönshuset, men i alla fall nu på sommaren är de ju ute hela dagarna så det tar inte många minuter. På golvet har jag strött med lättströ från Granngården, det verkar kunna hålla sig fräscht och luktfritt hur länge som helst.
De har fri tillgång till foder och vatten (såklart). Vattenbehållaren är rätt stor, så den hinner de aldrig tömma innan det är dags att byta ut det för att det börjar se lite ofräscht ut (de har inget vidare bordsskick), varannan dag kanske? och foderbyttan fylls på ungefär en gång i veckan eller så. De dagliga absolut måste-göromålen består i stort sett att öppna och stänga luckan till hönsgården (förutom att kolla att det finns mat och vatten och se till att alla ser friska och krya ut förstås). På morgonen flänger de ut som små jehun för att fånga dagen, och sedan är de i stort sett ute hela dagen och pickar och sprätter och hoppar upp på grenar och sitter där och glor och andra viktiga hönsgöromål, tills alla som på en given signal kommer på att det är kväll och då vandrar de i gemensam trupp in i hönshuset, hoppar upp på pinnarna, sätter sig på sina bestämda platser och somnar. Antar jag, men det är ju möjligt att de sitter och snackar genom dagens händelser och lägger upp en strategi för morgondagen först, vad vet man?
När ska man kunna börja casha in ägg då, kan man ju fråga sig. Det är ju lite oklart hur gamla våra höns är, men enligt uppgift är de "födda i mars", vilket innebär att de är 3-4 månader nu och som jag förstått det så börjar de värpa någon gång mellan att de är 6 och 9 månader. Sedan kan det bero lite på årstid och dagsljusförhållanden och sånt också, så har vi maximal otur så kommer kanske inte första ägget förrän till våren. Men jag tänker augusti-september eller så. Ur äggsynpunkt hade det såklart varit smartare att köpa lite äldre höns som redan var igång med värpningen, men men.
Vi köpte våra hönor som "könsbestämda", men hönan Laura ser ut att kanske bli en Lars istället. Hen har mycket mer kam och slör än de andra, fast det kan ju hönor också ha, men jag tycker mig också se tendens till att fjäderdräkten ser annorlunda ut jämfört med de andra. Är dock långt ifrån någon expert så Laura/Lars får väl ge sig tillkänna med ett kuckeliku eller ett ägg vad det lider. Vi bor ju på yttersta kanten, men dock inom detaljplanerat område, vilket innebär att man inte får ha bland annat höns hur som helst. Detta skiljer sig åt från kommun till kommun, hos oss får man ha upp till fem hönor och ingen tupp utan att det krävs tillstånd. Nu har vi sju varav en eventuellt är en tupp. Vi är inte riktigt överens om hur vi ska hantera detta om Laura skulle bli en Lars, jag kan väl känna att "amenvafan spelar det för roll" medan min man gärna vill hålla sig under radarn och inte ge grannarna möjlighet att säga någonting om någonting. Med tanke på att vi har onda grannen Katla plus en annan käring från Allmänna Missnöjespartiet på en och samma gata så kanske han har rätt. Å andra sidan har vi andra grannar som är positiva till våra höns så det är ju inte som att vi är utsatta för en folkstorm. Med lite tur kanske Katla dör och den andra sura flyttar (hörde häromdagen att hon velat leja en annan granne till att vattna hennes blommor eftersom hon enligt egen utsaga knappt kunde gå, men om det var något tillfälligt eller om det var en signal att det kanske skulle vara dags att flytta till ett annat boende förtäljer inte historien), men eftersom det är en naturlag att man aldrig blir av med onda människor så är det såklart ingenting man kan räkna med.
Men sammanfattningsvis: Höns är livet! Har tagit för vana att gå in i hönsgården en stund varje dag och ta med lite mat, dels för att vänja och tämja hönsen men framför allt för att det är så avkopplande att sitta där och glo på när de sprätter omkring. Axlarna sjunker en decimeter på nolltid bara man hör det där förnöjsamma kluckandet. Skulle kunna sälja in det här som affärsidé till något företag som sysslar med MAJDFULLNESS, kom ihåg var ni hörde det först.
söndag 17 juni 2018
Imorgon så här dags kan det hända att jag har fått mitt liv tillbaka men man vet aldrig så noga
I några veckor har jag haft ett jobbrelaterat KAOZ som egentligen har varat hela detta året men som bara har blivit mer och mer galet. Orkar ej gå in på detaljer, har dessutom svårt att tro att någon skulle vara intresserad. Imorgon ska vi dock ha (en slags) revision. Beroende på utfallet får jag sedan tillbaks delar av mitt liv, hoppas jag åtminstone. Just nu har jag inget, känns det som. Buhu, så synd om mig. Igår kom jag på att det är midsommar på fredag och "vad bra, då jobbar man ju bara fyra dagar den här veckan". Sen kom jag på att jag skulle jobba idag, så där gick jag miste om en ledighet. RÖVEN säger jag om det. Vet ej vad jag vill ha sagt med detta inlägg mer än att jämra mig över sakers tillstånd. Sådär, nu har jag gjort det, nu ska jag väl streta vidare i grottekvarnen. YOLO my ass.
lördag 16 juni 2018
Världens vackraste man
Har läst Världens vackraste man av Lena Ackebo. Berättelsen handlar om systrarna Barbro och Mona som på intet sätt drar jämnt, men som trots det åker på en charterresa till Mallorca där Mona faller för restaurangägaren Albert och han för henne. Efter hand får man lära känna systrarna och inser att Barbros liv är långt ifrån så perfekt som hon vill låta göra gällande och att Mona inte alls är så kylig och distanserad som man först kan tro. Jag har läst Lena Ackebos serier och gillar dom jättemycket. Den här boken var väl helt okej, men tyvärr inte mer än så. För det första tyckte jag att det var så extremt osannolikt att två systrar som har så otroligt lite gemensamt och så otroligt svårt att hålla sams, ens skulle ge sig iväg på en sån här resa. Men det är ju klart, annars hade det ju inte blivit någon bok. Rätt länge hade jag också problem med om det var Barbro eller Mona som var bokens jag. Sen var allting lite väl omständligt och detaljerat, kände inte att det var nödvändigt att få veta om exakt varje matbit som funderades på att intas, den detaljerade redovisningen av varje steg i Barbros förkylning kunde jag också varit utan och det känns inte heller nödvändigt att få exakt varje plagg i resväskan beskrivet. I övrigt var språket rappt och dialogen bra, men son sagt, lite tjatigt. Den här boken får tre Sangria av fem möjliga.
torsdag 14 juni 2018
LÄSK
Jag fick en bloggutmaning som hette duga av Mirre. Den lyder som följer:
1. Vad är det läskigaste du vet?
2. Det läskigaste du varit med om?
3. Vilken är din läskigaste bok?
4. Läskigaste film?
5. Vem är den läskigaste personen i världen?
6. Vad är det läskigaste som du ätit?
7. Läsk eller vatten?
OJOJOJ, kände jag, men man är ju inte den som bangar för en utmaning så här kör vi:
1. Om vi pratar läskigt som i obehagligt så: Magsjuka, eller generellt allt som omfattar spyor, egna och andras. Brrrr. Och naglar. Hörde om en person vars man brukade klippa naglarna och sedan lägga de avklippta naglarna i prydliga högar lite varstans, till exempel på fönsterbrädan eller soffbordet. ALLTSÅ FÖR HELVETE. Det hade blivit, om inte skilsmässa så åtminstone en rejäl scen om detta hade utspelats i mitt hem. Annars är jag generellt inte jätterädd för saker som spindlar, åska, mörker och sånt där, men jag får lätt stora skälvan om jag börjar tänka på terrordåd och annat slumpmässigt meningslöst våld.
2. Det läskigaste jag har varit med om är nog en gång i min ungdoms "glada" dagar när jag och en kompis var på fest en kväll och en person av okänd anledning freakade ur och slet fram ett gevär och började vifta med det och förkunnade att han skulle skjuta alla idioter först och sedan sig själv. Inga skott avlossades, men det var inte precis som någon frän Die Hard-film utan bara väldigt obegripligt och obehagligt. Och så var det en gång när jag fick sladd på bilen och snurrade över i mötande körbana. Det var samma sak där, ingen blev skadad men fy farao vad jag var rädd.
3. När jag var i 20-årsåldern så läste jag DET av Stephen King och jag har nog aldrig varit så rädd när jag läst en bok vare sig förr eller senare. Vågade knappt borsta tänderna (pga Beverlys upplevelse med bräddavloppet och måttbandet). Kunde dessvärre inte sluta läsa eftersom jag var tvungen att veta hur det gick. Har läst boken igen flera gånger efter det och nja, så farlig är den väl egentligen inte, men jag minns fortfarande hur jag stod i hallen och borstade tänderna och sedan sprang på raska fötter in för att spotta och skölja för att inte vara tvungen att konfronteras med att det plötsligt skulle komma blod ur avloppet.
4. Alltså jag är ju rätt så lättskrämd när det kommer till klassiska skräckfilmersknep med plötsliga händelser och höga ljud, så det är svårt att välja någon sådär. Typ ALLA får mig att hoppa högt. Kommer dock att tänka på Falsk som vatten. Inte filmen som sådan, men scenen när Clara kommer hem och så är det någon som har målat orden VARFÖR ÄTER DU SÅ MYCKET APELSINER på hennes ytterdörr. Så himla obehagligt det där att någon vet exakt vad man gör bakom sina stängda dörrar.
5. Just nu känns det som att Trump, Kim och Putin är en trojka som kan skrämma skiten ur vem som helst.
6. Jag är nog rätt feg när det kommer till att äta läskiga/obehagliga saker och förstår liksom inte riktigt tjusningen med att vilja smaska i sig insekter eller orm eller aphjärna, så det har jag aldrig gjort (vad jag vet i alla fall, Gud vet vad som finns nedmalt i en reguljär batch Denniskorv och det har man väl ändå ätit en eller annan under årens lopp). Det är klart att om man stod i begrepp att svälta ihjäl så hade saken kommit i ett helt annat läge, men jag har aldrig ens varit i närheten av det. Det får väl bli någon inälvsmat, för det tycker jag per definition är ganska obehagligt. Älghjärta har jag ätit, till exempel.
7. Vatten. Kolsyrat, iskallt...mmm. Slår läsk alla dagar i veckan om ni frågar mig (läsk är dock helt oslagbart om man känner sig lite vissen och halvsjuk, har jag kommit på NU, när jag snart är 50).
1. Vad är det läskigaste du vet?
2. Det läskigaste du varit med om?
3. Vilken är din läskigaste bok?
4. Läskigaste film?
5. Vem är den läskigaste personen i världen?
6. Vad är det läskigaste som du ätit?
7. Läsk eller vatten?
OJOJOJ, kände jag, men man är ju inte den som bangar för en utmaning så här kör vi:
1. Om vi pratar läskigt som i obehagligt så: Magsjuka, eller generellt allt som omfattar spyor, egna och andras. Brrrr. Och naglar. Hörde om en person vars man brukade klippa naglarna och sedan lägga de avklippta naglarna i prydliga högar lite varstans, till exempel på fönsterbrädan eller soffbordet. ALLTSÅ FÖR HELVETE. Det hade blivit, om inte skilsmässa så åtminstone en rejäl scen om detta hade utspelats i mitt hem. Annars är jag generellt inte jätterädd för saker som spindlar, åska, mörker och sånt där, men jag får lätt stora skälvan om jag börjar tänka på terrordåd och annat slumpmässigt meningslöst våld.
2. Det läskigaste jag har varit med om är nog en gång i min ungdoms "glada" dagar när jag och en kompis var på fest en kväll och en person av okänd anledning freakade ur och slet fram ett gevär och började vifta med det och förkunnade att han skulle skjuta alla idioter först och sedan sig själv. Inga skott avlossades, men det var inte precis som någon frän Die Hard-film utan bara väldigt obegripligt och obehagligt. Och så var det en gång när jag fick sladd på bilen och snurrade över i mötande körbana. Det var samma sak där, ingen blev skadad men fy farao vad jag var rädd.
3. När jag var i 20-årsåldern så läste jag DET av Stephen King och jag har nog aldrig varit så rädd när jag läst en bok vare sig förr eller senare. Vågade knappt borsta tänderna (pga Beverlys upplevelse med bräddavloppet och måttbandet). Kunde dessvärre inte sluta läsa eftersom jag var tvungen att veta hur det gick. Har läst boken igen flera gånger efter det och nja, så farlig är den väl egentligen inte, men jag minns fortfarande hur jag stod i hallen och borstade tänderna och sedan sprang på raska fötter in för att spotta och skölja för att inte vara tvungen att konfronteras med att det plötsligt skulle komma blod ur avloppet.
4. Alltså jag är ju rätt så lättskrämd när det kommer till klassiska skräckfilmersknep med plötsliga händelser och höga ljud, så det är svårt att välja någon sådär. Typ ALLA får mig att hoppa högt. Kommer dock att tänka på Falsk som vatten. Inte filmen som sådan, men scenen när Clara kommer hem och så är det någon som har målat orden VARFÖR ÄTER DU SÅ MYCKET APELSINER på hennes ytterdörr. Så himla obehagligt det där att någon vet exakt vad man gör bakom sina stängda dörrar.
5. Just nu känns det som att Trump, Kim och Putin är en trojka som kan skrämma skiten ur vem som helst.
6. Jag är nog rätt feg när det kommer till att äta läskiga/obehagliga saker och förstår liksom inte riktigt tjusningen med att vilja smaska i sig insekter eller orm eller aphjärna, så det har jag aldrig gjort (vad jag vet i alla fall, Gud vet vad som finns nedmalt i en reguljär batch Denniskorv och det har man väl ändå ätit en eller annan under årens lopp). Det är klart att om man stod i begrepp att svälta ihjäl så hade saken kommit i ett helt annat läge, men jag har aldrig ens varit i närheten av det. Det får väl bli någon inälvsmat, för det tycker jag per definition är ganska obehagligt. Älghjärta har jag ätit, till exempel.
7. Vatten. Kolsyrat, iskallt...mmm. Slår läsk alla dagar i veckan om ni frågar mig (läsk är dock helt oslagbart om man känner sig lite vissen och halvsjuk, har jag kommit på NU, när jag snart är 50).
onsdag 13 juni 2018
IT'S RAINING MEN...nä, men vatten
Häromdagen blev en person i min relativa närhet på riktigt sur på mig när jag sa att jag mest av allt önskade mig ett rejält regn. Hen bara "har det varit uppehåll så här länge kan det banne mig vara det veckan ut också" på ett sånt där liksom passivt aggressivt sätt som kan reta gallfeber på mig. Anledning: att det är student på fredag. Jag sa att för min del tyckte jag att det var viktigare att grundvattennivån stiger och att grödorna på fälten växer än att ett gäng 19-åringar ska slippa riskera att bli våta när de skrålar om studentens lyckliga dar inför släkt och vänner, och fick då till svar att "sådär säger du bara för att DU inte har någon som tar studenten i år" (sagt i snäsig ton dessutom). Det var så dumt att det nästan var roligt. Ännu roligare är att idag, för första gången på vad det nu kan vara, sex-sju veckor, kom det där efterlängtade regnet. Det kom en liten skvätt i söndags, cirka 18 droppar, men det räknas inte. Och igår regnade det i stan men inte hemma så det räknas inte heller. Men idag så! Fick köra SAKTA till jobbet för att det vräkte ner så man knappt såg vägen framför sig. Hoppas det håller i sig minst till fredag. Ja, kanske inte syndaflodsmängder, men ett lagom strilande. Bara för att JAG inte har någon som tar studenten i år. Hahaha.
måndag 11 juni 2018
Ska bara
Oj vad här inte bloggas. Har haft cirka 1000 bloggtankar i huvudet denna helg, plus att jag har fått en bloggutmaning av Mirre, plus att jag insåg att jag nog kunde blogga om min utmaning till henne för den var så längesen att jag nästan glömt den, men den var väl ändå lite...utmanande? Ja, och så ska jag blogga om hönsen. Om hönan Laura som kanske är en tupp (håll tummarna för att det inte är så, men tycker mig se ruskigt många tupp-kännetecken). Men en fredag när man först jobbat, sedan ridit och sedan kommer hem och tar ett glas vin...sen är ju den kvällen vigd åt Morfeus. Ja, så blev det lördag. Då var jag funktionär på en lydnadstävling och stod i stekande sol i många timmar och kom hem och var helt slut. Och igår så jobbade jag nästan hela dagen med mitt lönearbete. Ett par timmar var meningen, men så fick jag feeling och fick massor gjort. Men sedan var det plötsligt kväll. Det regnade även en liten (med betoning på liten) skvätt. HA-LLE-LU-JA får man väl ändå säga om det, tror det var sådär sex veckor sedan sist. 2018 års väder är verkligen KREJSI.
Ja, nu är det jobbvecka och fullt upp. Har en helvetesgrej nästa måndag och fram till dess är det bara att köra rakt in i kaklet, så ses vi på andra sidan. ELLER NÅT.
Ja, nu är det jobbvecka och fullt upp. Har en helvetesgrej nästa måndag och fram till dess är det bara att köra rakt in i kaklet, så ses vi på andra sidan. ELLER NÅT.
fredag 8 juni 2018
Bygga hönshus - an epic movie part 34
Ni trodde kanske att hönshuset var klart i och med att hönsen flyttade in? Så är det förstås inte, precis som med alla andra byggprojekt finns det tydligen alltid en massa småfix som man "ska ta sen". Alla vet ju att "sen" är ett extremt relativt begrepp och att den mänskliga hjärnan på något outgrundligt sätt snabbt blir blind för de där ouppsatta listerna osv, vilket ytterligare bidrar till att byggen och renoveringar blir neverending stories tills Arga Snickaren knackar på.
Ett hönshus är ju inte komplett om det inte finns en lucka så att hönsen kan gå in och ut ur det. Vår lucka var i ett par veckors tid en masonitskiva som skruvades fast i väggen varje kväll samt skruvades loss varje morgon. Varken proffsigt eller smidigt om ni frågar mig. Denna luckas placering diskuterades friskt. Jag ansåg att den enda rimliga placeringen var på väggen mitt emot dörren, eftersom det är stora fönster på de andra sidorna, plus att jag inte ville ha luckan för nära redena och sittpinnarna p g a drag. Min man höll med i sak, men satte sig ändå emot den tänkta placeringen eftersom den råkade vara på hönshusets norrsida och då skulle de bistra vintervindarna ställa till det under den kalla årstiden. Så då bestämde vi oss för att bygga en liten veranda slash vindskydd.
Minns ni dörren, som ratades i den episka berättelsens sjunde episod? (nej, det fattar jag om ni inte gör, det är lite som att minnas en statist i första säsongen av Game of Thrones). Det var i alla fall en gammal dörr som vi först hade tänkt ha som hönshusdörr, men sedan tyckte min man att den hade fel mått. Men nu kom den till användning! Den blev tak över verandan.
Ett hönshus är ju inte komplett om det inte finns en lucka så att hönsen kan gå in och ut ur det. Vår lucka var i ett par veckors tid en masonitskiva som skruvades fast i väggen varje kväll samt skruvades loss varje morgon. Varken proffsigt eller smidigt om ni frågar mig. Denna luckas placering diskuterades friskt. Jag ansåg att den enda rimliga placeringen var på väggen mitt emot dörren, eftersom det är stora fönster på de andra sidorna, plus att jag inte ville ha luckan för nära redena och sittpinnarna p g a drag. Min man höll med i sak, men satte sig ändå emot den tänkta placeringen eftersom den råkade vara på hönshusets norrsida och då skulle de bistra vintervindarna ställa till det under den kalla årstiden. Så då bestämde vi oss för att bygga en liten veranda slash vindskydd.
 |
| Detta har förstås föregåtts av ett oändligt mätande, sågande och skruvande. Det hade eventuellt gått lättare om vi inte bestämt oss för att använda spillbitar från bygget där 99 % bara nästan passade. Aja, vi fick ihop en liten byggnad i alla fall, som skruvades fast i fasaden framför den befintliga luckan. |
 |
| F d dörr, numera tak. |
 |
| Luckan tillverkades av bräder från en garderob som vi rivit. Här slängs ingenting! |
 |
| "Trappan" sattes tillbaks igen. |
 |
| Mette-Marit godkände konstruktionen. Ja, den är ju (HAHA) såklart inte klar än. Taket ska kläs med papp och luckan och de omålade locklisterna ska målas. STAY TUNED! |
torsdag 7 juni 2018
Till stallet istället v22 pt2 och v23 pt 1
Har tappat bloggtråden lite känns det som. Men ja, i fredags var jag på drop in-ridning i härliga 27 graders värme. Skojar bara, var inte speciellt härligt alls. Och det gick väl SÅDÄR, tyckte jag. Vi red dressyr och nu har jag ju fått tips om ett nytt sätt att jobba med Bulldozerns stelhet i vänstervarvet, men det är ju ingen quick fix direkt, alltså gick det inte heller speciellt bra. Inte dåligt heller för den delen, framför allt får jag väl vara nöjd med att hon travar lugnt och avslappnat och i form i slutet av passet även om man länger tygeln. Så var det ju inte direkt för ett halvår sen.
I måndags var det vanlig lektion och vi hade vikarie igen och hon hade satt ihop en övning som passade Bulldozern som handen i handsken, med massor av 10-metersvolter på olika ställen i ridhuset och så skänkelvikning på transportsträckorna mellan. Då hinner hon inte tänka på annat, inte jag heller för den delen. Så hon kändes faktiskt mjuk och eftergiven i båda varven (eller så var det för varmt för att hon skulle orka protestera, hahaha). Ett av mina problem är att jag har så himla svårt att rida med spö i vänster hand, vilket är lite konstigt eftersom jag i allting annat varken är utpräglat vare sig höger- eller vänsterhänt utan kan göra det mesta med båda händerna. Har heller inget minne av att det var på det viset när jag var yngre, men uppenbarligen är det så nu. Jag använder ju nästan aldrig spöet heller och av bekvämlighetsskäl så har jag därför haft det i höger hand oavsett vilket varv jag rider i och nuförtiden är det ingen ridlärare som står och gapar "byt spöhand" till en så fort man bytt varv, så därför har denna ovana från min sida cementerats. Men jag har också märkt att Bulldozerns största problem egentligen inte är att hon är ovillig att ställa och böja åt vänster, det är att hon inte tar vänster skänkel ordentligt. Så nu får det bli omskolning av den här snart 50-åriga ponnytanten. SÅ JOBBIGT. Men hur skulle det se ut om allting gick så himla lätt hela tiden? Aja, övningen gick i alla fall bra, och vikarien sa snälla saker efteråt, typ "ni passar så bra ihop" och "du kan verkligen ta fram det bästa i henne" så jag är både nöjd och mallig.
I måndags var det vanlig lektion och vi hade vikarie igen och hon hade satt ihop en övning som passade Bulldozern som handen i handsken, med massor av 10-metersvolter på olika ställen i ridhuset och så skänkelvikning på transportsträckorna mellan. Då hinner hon inte tänka på annat, inte jag heller för den delen. Så hon kändes faktiskt mjuk och eftergiven i båda varven (eller så var det för varmt för att hon skulle orka protestera, hahaha). Ett av mina problem är att jag har så himla svårt att rida med spö i vänster hand, vilket är lite konstigt eftersom jag i allting annat varken är utpräglat vare sig höger- eller vänsterhänt utan kan göra det mesta med båda händerna. Har heller inget minne av att det var på det viset när jag var yngre, men uppenbarligen är det så nu. Jag använder ju nästan aldrig spöet heller och av bekvämlighetsskäl så har jag därför haft det i höger hand oavsett vilket varv jag rider i och nuförtiden är det ingen ridlärare som står och gapar "byt spöhand" till en så fort man bytt varv, så därför har denna ovana från min sida cementerats. Men jag har också märkt att Bulldozerns största problem egentligen inte är att hon är ovillig att ställa och böja åt vänster, det är att hon inte tar vänster skänkel ordentligt. Så nu får det bli omskolning av den här snart 50-åriga ponnytanten. SÅ JOBBIGT. Men hur skulle det se ut om allting gick så himla lätt hela tiden? Aja, övningen gick i alla fall bra, och vikarien sa snälla saker efteråt, typ "ni passar så bra ihop" och "du kan verkligen ta fram det bästa i henne" så jag är både nöjd och mallig.
onsdag 6 juni 2018
Sveket
Har läst Sveket av Linwood Barclay efter att ha läst den här baksidestexten:
David Harwood är journalist och lever med sin nioårige son i Boston. Hans fru dog för ett par år sedan och när David förlorar jobbet ser han ingen annan utväg än att återvända till sitt föräldrahem i Promise Falls.
En dag åker han hem till sin kusin Marla och blir förvånad över att hon har ett litet barn hos sig. Ett barn som Marla säger att en ängel lämnat hos henne. När David samma dag får höra att en ung kvinna hittats mördad i sitt hem och att hennes lilla barn saknas får han onda aningar. Samtidigt börjar andra underliga saker hända på orten.
En dag åker han hem till sin kusin Marla och blir förvånad över att hon har ett litet barn hos sig. Ett barn som Marla säger att en ängel lämnat hos henne. När David samma dag får höra att en ung kvinna hittats mördad i sitt hem och att hennes lilla barn saknas får han onda aningar. Samtidigt börjar andra underliga saker hända på orten.
Låter spännande, eller hur? Fast det var det bara nätt och jämnt. För det första gillade jag inte huvudkaraktären David, tyckte han var outhärdligt präktig. Sedan var det alldeles för många lösa trådar som aldrig riktigt fick någon förklaring. Nu googlade jag visserligen fram att det här ska vara första delen i en trilogi, så jag ANTAR att man ska få allting förklarat i sista kapitlet i tredje boken, men gäsp...det är inte riktigt ett grepp som tilltalar mig. Eller, det är såklart helt okej att med antydningar och att man inte får allting serverat på ett fat, men det här att BARA hinta en massa och sedan ska man sväva i ovisshet to the bitter end, nej tack. För det tredje så var det alldeles för många karaktärer att hålla ordning på, och eftersom man inte fick "lära känna" karaktärerna eller veta något om deras bakgrunder (eftersom det tydligen ska sparas till det rafflande slutet som ska förklara allt) så fick jag börja varje kapitel med att fundera över vem som var vem, var det Ducksworth som var polisen och Finley som var den före detta borgmästaren eller var det tvärtom, och vem fan var nu Marshall? Och då har jag ändå LÄTT för att komma ihåg namn. Så NJA. Tveksamt om jag kommer att ge del 2 och 3 någon chans, men den som lever får väl se. Den här boken får två ekonomiska kriser av fem möjliga.
söndag 3 juni 2018
The heat is on
JamenalltsådenhärVÄRMEN är allt jag förmår flämta fram när jag pratar med folk nuförtiden. Helt sjukt. Det har knappt blivit juni men det har sett ut och känts som högsommar i minst ett par veckor. Ur led är tiden. För ett tag sedan gnölade jag över att mina tomatplantor inte hade börjat blomma än. Så kom jag på att det var maj, inte augusti. Ord som "järnnätter" känns ju lite som ett skämt. Snarare att värmen håller en i ett järngrepp och omöjliggör all aktivitet som inte innefattar att sitta i skuggan och fläkta sig.
När det rätt så otippat blev vargavinter i påskas, då kollade jag tiodygnsprognosen i SMHI:s väderapp minst tio gånger om dagen för att se om det ändå inte skulle bli plusgrader inom rimlig framtid. Nu gör jag likadant fast hoppas på regn. Än så länge kammar jag noll. Millimeter dårå. Ja, men jag har ju i alla fall semester så jag är väl förbjuden att klaga antar jag. Fast det skiter jag i. DET ÄR FÖR VARMT. Sådärja, nu är det sagt.
När det rätt så otippat blev vargavinter i påskas, då kollade jag tiodygnsprognosen i SMHI:s väderapp minst tio gånger om dagen för att se om det ändå inte skulle bli plusgrader inom rimlig framtid. Nu gör jag likadant fast hoppas på regn. Än så länge kammar jag noll. Millimeter dårå. Ja, men jag har ju i alla fall semester så jag är väl förbjuden att klaga antar jag. Fast det skiter jag i. DET ÄR FÖR VARMT. Sådärja, nu är det sagt.
fredag 1 juni 2018
Korpsystrar
Har läst Korpsystrar av Bettina Bieberstein Lee. "En psykologisk thriller om skuld, skam och makt", stod det på omslaget så det lät ju lovande. Boken handlar om journalisten Hanna, som ska göra en intervju med Nora, som snart ska friges från ett långt fängelsestraff. Sedan handlar berättelsen i princip bara om Nors och hennes syster Linn, vilket gör att det känns lite konstigt att boken omnämns som "den första fristående delen om journalisten Hanna Axelsdotter", för Hanna själv figurerar som sagt ytterst sparsamt i berättelsen. Länge kände jag mig också tveksam till "thriller", skulle snarare kalla det för en relationsroman. Fast på slutet thrillrade den till sig och blev riktigt spännande, men det tog väl 300 sidor och av dom uppehöll berättelsen sig enligt mig lite väl mycket kring Linns velighet och osäkerhet och naivitet och lite för lite kring Noras personlighet. Som man ju ändå var lite nyfiken på, men där var det stopp. Men men. Bra språk och okej, om än lite schablonmässiga, karaktärer, bra driv i slutet även om vägen dit kändes lite väl omständlig emellanåt. Första två tredjedelarna var lite som att köra på en grusväg med farthinder och sen hamnade man plötsligt i ytterfil på Autobahn. Den här boken får tre Östermalmsvåningar av fem möjliga.
Ett blogginlägg från telefonen (ja, Mirre, jag tittar på dig)
Såg precis kanske universums mest krystade Facebookinlägg: Jag har av misstag hamnat i tyst kupé så jag kan inte svara i telefon. Sms:a eller maila så svarar jag direkt.
Undrar lite om jag har missat något, ska personen ifråga resa med Transsibiriska järnvägen (Moskva-Vladivostok, 9300 km), har personen ifråga blivit förlamad och därmed oförmögen att resa sig och gå ut från den tysta kupén i händelse av samtal, men framför allt: vart är världen på väg när man inte ens tycker sig kunna vara onåbar under loppet av en tågresa (som gissningsvis handlar om ett fåtal timmar av ens liv) utan att känna att man prompt måste meddela detta till hela världen (eller åtminstone till alla ens Facebookvänner). Jag vill inte vara en bitter bakåtsträvare som sitter och skrockar över hur mycket bättre allting var förr, det är otroligt mycket som blivit otroligt mycket smidigare och enklare med mobiltelefon i allmänhet och SMARTPHONE i synnerhet. Men ändå. Är det inte lite väl...hysteriskt? Förr var det lite mer "jag ringde Gittan men hon svarade inte"..."nej, hon skulle nog gå till Posten"...OCH SÅ VAR DET INTE MER MED DET. Man fick helt enkelt ge sig till tåls och vänta och prova igen om det nu var så djävla viktigt. Det har ju till och med funnits en tid när nummerpresentation inte var uppfunnet, så när man kom hem från Posten SÅ HADE MAN INGEN ANING OM IFALL NÅGON HADE RINGT NÄR MAN VAR BORTA (visserligen ett öde värre än döden när man var typ 15 och väntade på "ett jätteviktigt samtal" från antagligen någon finnig tuffing med trimmad Puch Montana och en dosa Röda Lacket i jeansfickan, som i 99 fall av 100 ändå aldrig ringde). Inte dog man av det. Men folk dör ju av stress när de av någon anledning inte har tillgång till sin telefon och sen har de 857 missade samtal av folk som undrar var de är och vad som har hänt. Det var som när jag såg-om första säsongen av Twin Peaks för ett tag sen.
Så himla mycket som liksom blivit förstört av detta. Sluta vara så himla nåbara hela tiden. Det var bara det jag ville ha sagt. Hejpåre.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)