Mittwoch

Det är ju sällan jag tar till tyska ord, men ibland kan jag tycka att Mittwoch är ett så himla mycket bättre ord än onsdag, Odens dag men det var ju ett bra tag sedan han var på tapeten. Piglördag är ett annat ord, för det var då pigorna fick vara lediga på den gamla goda tiden när allt inte alls var så himla mycket bättre än nu. Lill-lördag säger en del och det ordet tycker jag är så extremt töntigt att jag tror jag har sagt upp bekantskapen med alla som använder det uttrycket. En gång jobbade jag ihop med en man som kallade onsdagen för "lillepittafton" för enligt honom var det då (och på lördagen, som ju då var "pittafton") det fanns viss möjlighet att idka köttsligt umgänge med det motsatta könet. Tycker väl inte det lät sådär enormt lockande? HUR SOM HELST. Mittwoch är ett ord jag gillar. Man är mitt i veckan, svårare än så behöver det ju inte vara?

Har det lite snärjigt på jobbet just nu och kommer att ha det så några veckor framöver. Har väl annars hittills haft det jobbmässigt lugnaste året i mannaminne, så ska väl inte klaga egentligen. Men september tornar upp sig med vad som just nu verkar vara enorma påbud och måsten, men det är väl bara att bita ihop och sikta på kaklet. 

Idag ska jag på laserbehandling. Eller vad det nu blir av det, just nu (NO JINX) känns mina knän helt okej. Inte som innan jag fick artros, jag har blivit lite stelare och kan inte böja knäna hur mycket som helst, kan t ex inte sitta på knä eller i skräddarställning längre. Men för tillfället så kan jag träna och rida och promenera obehindrat i princip hur långt som helst utan att få plikta för det med svullna och ömma knän dagen därpå, och det är det viktigaste för mig. Laserkvinnan har dock visat sig vara bra på massage generellt så hon ska nog få ta ett tag med mina axlar istället för där finns det alltid grejer att jobba med. 

Hundkurs ikväll, det är ett glatt och trevligt gäng så det är inte betungande i sig. Men nu har jag ju börjat ledsna på det där att ha en massa åtaganden och tider att passa och behöva ge sig iväg på kvällarna och då tar det emot rent principiellt. Och då har jag ju inte ens en bråkdel så mycket åtaganden som jag en gång haft! så det är konstigt, men jag antar att bägaren börjar bli full, för jag har helt tappat sugen när det gäller både att hålla hundkurser och att träna själv. Vill bara promenera med mina hundar och möjligen hänga med viltspårfolk, men i övrigt känner jag att jag är i behov av paus. Så gött att inte sitta i någon styrelse eller kommitté utan att jag bara kan fasa ut mig själv när den här kursen är slut. 

Ska alltså först jobba, sedan åka på laser/massage/vad det nu blir av, sedan ut med hundarna på promenad, därefter förtidsrösta och hämta böcker på bibblan (det är även där man förtidsröstar så det är ju smidigt), sen hundkurs och så hem och i säng. Hodeladi hodeladi hoppsan vilken dag.  

Trygghetsnarkomaner

Har läst Trygghetsnarkomaner av Vita Andersen eftersom det stod i Marianne Lindberg De Geers dagbok att det var en bok som påverkat henne mycket. Har läst Håll käften och var söt och Vilken hand vill du ha? ett antal gånger genom åren, tycker de är fantastiska och hur hade jag kunnat missa den här? frågade jag mig. För att det var en diktsamling, visade det sig. Gillar generellt inte diktsamlingar för jag tycker dikter ska läsas en i taget och det blir för omständligt att bara läsa ett par sidor och sedan lägga ifrån sig och liksom ta in och smälta det man läst, och läser man hela i ett svep så känns det som korvstoppning av ord. 

Tog mig an denna i omgångar och, tja? Det var faktiskt lite som att läsa en blandning av Vilken hand vill du ha? och Håll käften och var söt fast med små bokstäver, korta rader och inga punkter. Tror jag hade känt starkare för dessa dikter om jag varit yngre och framför allt inte läst dessa två romaner först. Visst är det begåvat, språket är fantastiskt och målande och närvarande men (so sue me) det blir liite tjatigt. Den här boken får tre barnhem av fem möjliga.

Otid: vit melankoli

Här är en bok som jag inte kommer att läsa klart: Otid: vit melankoli av Erik Axl Sund. Detta är handlingen:

En ung flicka, utan namn, har hoppat på ett godståg i norra Sverige och hamnat i Stockholm. I samband med ett slagsmål grips hon och en utredning kring hennes identitet tar fart, där poliserna Jeanette Kihlberg, Jimmy Schwarz och Nils Åhlund från tidigare böcker kopplas in.

Men det är ett krävande fall. Snart knyts flickans närvaro på ett avlägset sätt till två mord i förorten, och för varje ny ledtråd i arbetet tycks det intrikata mönstret av samband och orsaker bara blir mer komplext. Parallellt med polisens arbete pågår också lanseringen av författaren Per Qvidings senaste roman. Den handlar om Stina som i slutet av 1800-talet växer upp i de norra delarna av Sverige och som till följd av missväxt och svält tvingas emigrera till USA. Även Qvidings berättelse får betydelse för den pågående utredningen, som styr de inblandade mot en intensiv kamp mot klockan.

Jag tröttnade omgående på denna bok eftersom det tydligen är del sex i en serie där jag gillade halva första delen (Kråkflickan) och sedan tröttnade jag men läste ut den och påbörjade halvhjärtat del två, men där tog det stopp. Nu tog det stopp igen. Har nog heller inte fattat att det var en serie som man förväntats följa, och det är ingenting jag orkar ta tag i. Tycker Jeanette et consortes är rätt trista typer. Note to self: Erik Axl Sund är inget för mig. Den här boken får en överkorsad mordutredning av fem möjliga.

Till stallet istället, v 35 2022, pt 1 (teori)

Igår var det teori. Det kan verkligen vara högt och lågt, men igår var det kul. Vi skulle (anonymt) svara skriftligt på några frågor som ridlärare I ville ha "för att se vad gruppen låg på för nivå" (gulp), och sen skulle vi diskutera svaren i grupp. Frågorna var av karaktären "vilken är innerskänkeln om man rider skänkelvikning undan höger skänkel i vänster varv?", "vad är skillnaden mellan ställning och böjning"? och liknande. Man fick tänka till lite här, va. En del saker kan man ju, men det är svårt att beskriva "språngets olika faser" i ord. Eller i alla fall tyckte jag det. Men diskussionerna efteråt var kul. Har sagt det förr, men: Älskar min grupp. 

Hoppas nu att det blir drop in-ridning på fredag! Det ska nämligen, om jag är rätt informerad, vara tävling på lördag och då vill de kanske förbereda detta, det har hänt förr. Den som lever får se

Helgen som gick

Den här helgen har varit slapp. I lördags gick jag en promenad i bokskogen med hundarna, sedan var jag och Laban iväg och tränade specialsök på eftermiddagen och resten av dagen låg jag i soffan och läste. På kvällen började jag och min man titta på en ny serie på Netflix, har glömt vad den heter men den bygger på en roman av Harlan Coben och de brukar vara bra. Den här utspelar sig i Warszawa och enda nackdelen är väl att de pratar polska, för då måste man ju ha blicken fäst på textremsan hela tiden utom när de säger kurwa mać, vilket de ju förvisso gör i var och varannan mening. Hela min polska vokabulär består förutom av ovanstående (som betyder ungefär "djävla skit" av: dzien dobry (god morgon), tak (ja), nie (nej) samt zielony (grönt). Det sista, eller egentligen alltihop, kommer från min karriär på ett sjukhustvätteri där det även jobbade rätt många polacker, och där fick man ibland hojta ut att man skulle övergå till att "köra grönt", vilket inte på något vis var miljörelaterat utan handlade om operationstvätt.  Eller OP-tvätt, som man också sa. Slut på världens utvikning om ingenting. 

I söndags skulle det ju komma ett skyfall utan dess like, 47 mm stod det i SMHI:s app tidigare i veckan, men av det blev det kanske...7 mm? Ett par skurar under natten och sedan ingenting mer och det var fortfarande varmt, fuktigt och klibbigt. Damn, jag hade faktiskt sett fram mot en heldag med regn från arla till särla. Dels för att det behövs, det är kruttorrt överallt och finns knappt ett grönt strå någonstans, och dels för att jag vid det här laget är FÖR DJÄVLA TRÖTT på 25 graders värme och stekande sol dag ut och dag in. Ett rejält åskväder som rensade upp är vad som hade behövts om ni frågar mig, men det var det ingen av vädergudarna som gjorde så det var bara att gilla läget. Gick en promenad på 12 km med hundarna. Funderade rätt mycket på min framtida karriär som hundinstruktör. Har ju haft kurser mer eller mindre oavbrutet i snart 10 års tid, känner att jag börjar bli lite...less? Det är kul och man träffar många trevliga människor och hundar, men...ja, jag vet inte. Något är det som skaver. Det är kanske allt föreningslivsdrama som varit de senaste åren som börjar ta ut sin rätt, eller så har jag bara blivit allmänt lat. Hur som helst. Har en pågående kurs just nu, den slutar om en månad och därefter har jag inget mer inbokat och så ska det nog få förbli ett tag till. Sen ska jag bara vara hemma och måsla omkring med mitt. Samt vara i stallet. Mm. 

Kom hem, gnällde över att jag var varm och klibbig och svettig, passade på att städa i hönshuset när jag ändå var varm, klibbig och svettig, gick in, tog en dusch, låg sen på soffan och läste i stort sett hela eftermiddagen förutom när jag gjorde en lov ut i köket och bakade bröd och lagade middag. Min man har gått i barndom eller nåt, för han har köpt alla Olsen-banden-filmerna på dvd och satt bredvid mig i soffan och skrockade åt dansk 70-talshumor. Så det var en slapphelg utan dess like. Nästa helg, sa vi, så ska vi låna släp och köra till tippen med en massa ris och bös. Samt byta en golvskiva i hönshuset som har börjat svikta, och i samband med det så är det läge att storstäda detsamma. Det är alltså planerna för NÄSTA helg. Få se hur mycket av det som blir verklighet. 

Sig själv närmast

Har läst Sig själv närmast, den tredje och avslutande delen i trilogin om Marianne Lindberg De Geers alter ego Mona. Detta är handlingen:

Mitt i graviditeten blir Mona lämnad av sin pojkvän Johnny, en samhällsengagerad göteborgsmusiker som inte lever som han lär. Han beskrivs i pressen som den mest turnerande artisten i landet och hans närvaro hos Mona och dottern Sarah är högst sporadisk.

Som ensamstående mamma under det skenbart fördomsfria 1980-talet slits Mona mellan kraven från omvärlden och behovet av egentid. I hennes väg står inte bara samhällsstrukturer utan också hon själv. Men hur besviken och arg hon än är på Johnny vägrar hon ge upp hoppet om att det en dag kan bli de två igen.

Jag gillade den här boken mer än vad jag gillade Under belägring, som jag ju tyckte handlade lite för mycket om psykiatrin (inte för att det är ointressant i sig, tvärtom, men själva upplägget kändes rätt omständligt och onödigt detaljerat), men inte fullt lika mycket som jag gillade På drift. Det var lite upprepningar som jag tyckte kändes onödiga, är det en uttalad trilogi så tycker jag att det är upp till läsaren att vara uppdaterad på handlingen i tidigare böcker, till skillnad mot böcker som är fristående fortsättningar på någonting. Men det kanske bara är jag som tycker så. I alla fall. Jag tycker generellt att Marianne (jag känner mig nästan Marianne med henne nu efter att ha plöjt igenom denna självbiografiska trilogi på en helg) skriver bra, engagerande, närvarande, rappt. Sen tycker jag det var lite synd att hon inte hann klämma in hur hon träffade Carl Johan De Geer. Inte för att jag har någon relation till honom, var väl knappt ens född när han gjorde den där "skända flaggan"-konstverket och jag H-A-T-A-D-E barnprogrammet Tårtan. Tyckte det var helt vidrigt, så smutsigt och äckligt, men av någon anledning så satt man ju som liten ändå klistrad framför tv:n så fort det vankades barnprogram, för det var ju som regel bara nån halvtimme-ish (?) per dag plus tre minuter Hacke Hackspett insprängt i något trökprogram i stil med Sveriges Magasin. Man hoppades väl att det skulle bli något bra, som Trazan & Banarne, Professor Balthazar eller Fablernas Värld, men det var ju oftare någon obegriplig tjeckisk dockfilm med skuggfigurer eller Vilse i pannkakan. Jamen hur som helst. Marianne skriver så oerhört kärleksfullt om Carl Johan (tydligen är jag Carl Johan med honom också nuförtiden) i Tvära kast så jag blev lite nyfiken på hur de träffades och så vidare. Men det fick jag fortsätta vara, för boken handlade inte om det. Men å andra sidan så var ju "Monas" förhållande med "Johnny" (a k a Björn Afzelius) mer än tillräckligt för att fylla ut sidorna. Alla har inte varit ihop med en folkkär artist, men jag tror många kan relatera till att vara ihop med män som av olika skäl beter sig som as, åtminstone kunde jag det. Den här boken får tre och en halv folkparksturnéer av fem möjliga. 

Saker som kan beskådas utanför ICA Maxi i Ankeborg en fredagskväll

Efter att jag varit i stallet i fredags så skulle jag bara svänga inom ICA Maxi lite snabbt för att köpa tavelkrokar. På ICA Maxi i Ankeborg är det en sån där stor snurrport eller vad det heter, och framför den är det två rätt långa betongramper, en från höger och en från vänster, där man ska fösa upp sin kundvagn, som är så gigantisk att man i princip behöver skepparexamen för att framföra den, från parkeringen som alltså ligger lite lägre än själva varuhuset. Jag skulle ju bara ha några tavelkrokar så jag hade ingen vagn, och tyckte därför att det kändes lite ovärdigt att traska uppför den där betongrampen som om jag vore ett boskap som skulle fösas in i slaktbilen. Så jag tänkte att det är ju en smal sak att kliva upp på rampen mitt på istället för att gå runt om. Betongrampen når mig bara lite ovanför knähöjd där den är som högst (precis framför snurrporten), men så tillkommer ett staket som kanske når mig till midjan, men det ska väl en fri ande på 54 jordsnurr klara av, tänkte jag sturskt och skred till verket. 

Har gjort detta förr, men nu tillkom det faktum att jag hade på mig mina nya helskodda ridbyxor från ZacZess, som för övrigt mycket väl kan  vara de skönaste byxor ALLA KATEGORIER jag någonsin ägt. Dock lämpade de sig mindre bra att svinga sig över aluminiumstaket med, fick jag bittert erfara. Silikonskoningen, som jag hyllat i sadeln, omvandlades vid kontakt med aluminiumstaketet till Karlssons klister och gjorde att mitt skrev och staketet blev i det närmaste oskiljaktliga i samma sekund som jag sköt ifrån med foten för att lite elegant svinga mig över. Eller det var ju alltså det som var tanken, men istället hängde jag på staketet som en annan djävla insekt i ett spindelnät, till allmän beskådan inför, förutom alla de kunder som strömmar ut och in på ICA Maxi en fredagskväll efter löning, en försäljare av de hemlösas tidning Faktum, två tonåringar som stod och sålde jordgubbar, hallon och blåbär, plus nån representant för Liberalerna som stod och delade ut flygblad och lite annat löst folk. Det kändes som en evighet innan jag med övermänskliga krafter lyckades lyfta mig själv ur Karlssons klistergreppet och på ett mycket ovärdigt sätt liksom dunsa ner på andra sidan staketet.

 Jaha, sen var det ju bara att låtsas som att det regnade och stega in på ICA Maxi som en helt vanlig kund. Det gick väl sådär, kan jag känna. 

Till stallet istället, v 34 2022, pt 2

Det var tydligen bara jag som var sugen på drop in-ridning i fredags, så det blev ytterligare en privatlektion på Jättinnan. Förra gången sa jag ungefär så här: att jag i första hand vill få höra vad jag gör för fel (och vad jag ska göra istället), för som regel känner man ju när det går bra. Och nog fick jag veta att jag levde alltid. Den nya ridläraren var på mig som en hök om exakt varenda detalj från hur jag kortade upp tyglarna till...ja, det fanns en hel del att anmärka på, hehe. Framför allt att jag tydligen viker mig i sidan när jag tar ledande tygeltag på böjt spår, och så tycker jag det är konstigt att hästen liksom faller inåt? Sån DJÄVLA ögonöppnare för mig och plötsligt kändes det som att det även var en möjlig förklaring till en del av Köttbullens och mina problem. Diskuterade detta med en ridkompis efteråt och kom fram till att jag säkert fått kritik för det tidigare, men ibland behövs det liksom att någon säger det på ett annat sätt för att det ska gå fram. För det var ju inte rocket science direkt. 

Blir mer och mer förtjust i Jättinnan även om hon kändes lite spänd och stod emot lite mer i vänster varv, vilket gissningsvis dels berodde på att hon för första gången gått ute på gräs på natten med flocken (innan har hon stått inne som sällskap till en häst som varit skadad), dels att en massa olika människor ridit henne i veckan, dels att hon faktiskt bara är fem år. Men hon är väldigt pedagogisk, för när jag gör rätt så blir det ju bra. Då mjuknar hon och formar sig och slappnar av och frustar och det är UNDERBART. Då behövs egentligen inget beröm (fast det fick jag ändå) eftersom den där känslan av samspel är en sån DJÄVLA kick. Mmm. 

Under belägring

Har läst Under belägring av Marianne Lindberg De Geer. Den fortsätter ungefär där På drift slutar och detta är handlingen:

Mona vill ringa BB och skälla ut förlossningsläkaren som tvingade henne att ta med sig bebisen hem. Såg doktorn inte att hon inte kan ta hand om någon: inte sig själv och ännu mindre en nyfödd baby med kolik? På behandlingshemmet för unga där Mona fått jobb måste hon också vårda. Vad är egentligen skillnaden mellan hennes egna problem och de intagnas? Och tittar inte psykiatern lite konstigt på henne?

Mitt i alltsammans störtar hon rakt i famnen på en sorgsen man med gitarr, säregen sångröst och med ett politiskt patos i sina brinnande ögon. Han flyttar in hos Mona. Nu inleds ett drama som kommer att påverka Mona livet ut.

Jag tyckte inte den här boken var lika bra som På drift för det var så mycket som handlade om de mer eller mindre (åtminstone för mig) obegripliga behandlingarna på det behandlingshem där Mona jobbar. Det blev ärligt talat rätt tjatigt, men gillade det andra, särskilt delarna om "den sorgsne mannen med gitarr, säregen sångröst och med ett politiskt patos i sina brinnande ögon" (a k a Björn Afzelius). Den här boken får tre proggrörelser av fem möjliga. 

På drift

Har läst På drift av Marianne Lindberg de Geer, detta är handlingen:

En familjetragedi gör tonåringen Mona desperat. När skolkuratorn tvingar henne att fylla i ett frågeformulär där hon ska definiera sin situation, ger hon samma svar på alla frågor: Mick Jagger. Skolkuratorn rycker uppgivet på axlarna och mamma rasar. Vem faan är Mick Jagger?

Den odyssé genom Europa som följer får Mona att inse hur ensam hon är, hur svårt hon har att tolka andra människor; att män när som helst och var som helst vill åt hennes kropp och att Mick Jagger inte blir den räddare i nöden hon hoppats.

Jag gillade den här boken, som ju ska vara någon slags självbiografi som jag ju vet eftersom jag precis har läst Tvära kast. Det var lite knöggligt språk ibland, men det kan jag ha ett visst överseende med. Men i övrigt flöt berättelsen på, precis som livet gör. Än slank det hit och än slank det dit. Den här boken får fyra Bob Dylanlåtar av fem möjliga.

Gubbstatusen

Gubbstatus!

Vatten, vatten, bara vanligt vatten

Igår hade jag en viktig dag på jobbet, och mitt i min mentala uppladdning ringde min man för att berätta att det vällde upp vatten ur marken på gårdsplanen. Det var tyvärr inte en nyupptäckt artesisk brunn eller ett religiöst underverk, utan ett hål på vattenledningen in till vårt hus. Det är ju inte information man någonsin vill ha, kunde jag känna där, för det tog en hel del fokus från mitt viktiga (det gick bra  med det ändå), men livet står ju alltid redo att dela ut örfilar när man minst av allt väntar sig det. 

Min man ringde kommunen så de stängde av vattnet in till vår fastighet. Vi har kommunalt vatten, men såklart var det inte hål på kommunens rör utan på vårt, och sånt får man ombesörja bäst man kan. Det är väldigt sällan jag saknar att bo i lägenhet, men igår hade jag kunnat flytta in i en miljonprogramsetta på stående fot för var hittar man någon som kan rycka ut och gräva fram ett läckande vattenledningsrör bara sådär? Känns som att alla firmor är uppbokade i månader, men lyckligtvis jobbar min man på en firma med stort kontaktnät av hantverkare så han ringde sin chef som drog i lite trådar här och där, och vips var två gubbar med grävskopa på väg. Praise min man och hans chef samt de två gubbarna med grävskopa. När jag kom hem på eftermiddagen så var hela gårdsplanen uppgrävd och vattenledningen blottad. Problemet var bara att det inte gick att se var hålet på ledningen var eftersom vattnet var avstängt. Kommunen hade sagt att "det kan dom sätta på igen sen när dom är klara" medan "dom", a k a grävmaskinsgubbarna, sa att dels fick de inte lov att göra det "om man ska gå efter kommunens regler" och dels behövde man ett särskilt verktyg för att kunna sätta på, och det hade bara deras chef tillgång till och han svarade inte i telefon, i alla fall inte just där och då. Gubbarna stod i gropen och ringde samtal på samtal, men det var väl bara att vänta på att någon skulle höra av sig. Det orkade jag inte göra, så jag gick ut med hundarna istället, och när jag kom hem så hade gubbarna åkt men ringt efter "någon som var lite kunnigare inom VVS" som skulle komma och laga och gräva igen jättehålet Allan. 

Det blir väl inte förrän imorgon då, sa jag missmodigt till min man, för klockan var typ halv sex på kvällen och inte vet jag vad grävmaskinsgubbar och VVS-kunnigare har för arbetstider, men det kändes inte direkt som att det fanns en jourhavande sådan på vänt, redo att rycka in närhelst det behövdes. Min man hade varit påpasslig och tappat upp allt vatten som stod kvar i systemet innan det stängdes av, plus att vi  altid har 100 liter dricksvatten på dunk in case of emergency. Utöver det två fulla IBC-tankar med regnvatten som man kan använda till att tvätta av sig och spola i toaletten med, så det gick ju ingen större nöd på oss annat än att det var bökigt. 

Men! Vid sjutiden på kvällen dök det upp en flink kille med det rätta verktyget och innan jag hade hunnit blinka så hade han satt på vattnet, identifierat och lagat  hålet i röret, samt skyfflat igen hålet i marken (det senare tog väl i och för sig lite längre tid än en blinkning, men imponerande ändå). Sen skulle han vidare och göra ett annat jobb, så det finns tydligen någon slags jourhavande eller i alla fall med flexibla arbetstider. Det är kul när det är mycket att göra! hojtade han entusiastiskt när jag uttryckte någon slags deltagande känsla kring hans arbetsbörda. Själv var jag slut i anden. Vattnet som kom ur kranen var fullt av rost och partiklar som täppte igen alla silar i alla kranar, så vi hade lite amatör-VVS-arbete att göra inne innan jag äntligen, praise the Lord, min man, hans chef. grävmaskinsgubbarna och den flinke VVS-kunnigare, kunde ställa mig i duschen och låta det kommunala vattnet strila över min svettiga lekamen. Så här i efterhand kan jag känna detta: vilken tur ändå att det hände precis när min man skulle åka till jobbet och inte fem minuter senare för då hade den  oupptäckta artesiska brunnen fått stå och flöda i många timmar och ställa till med Gud vet vad för elände. Också tur att det hände NU och inte på vintern, för då hade det väl inte varit lika enkelt att gräva upp och åtgärda. Och såklart att det fanns en firma som kunde rycka ut snabbt och lätt. Det var mycket som inte var dåligt, som Jan Brink skulle ha sagt och som jag också sa igår. En gång för många år sen drog jag med min man på ett kval till ett unghästchampionat i dressyr och då hamnade vi bredvid Jan Brink på läktaren. Han (Jan Brink) var där för att titta på en av sina elever (fattade jag det som i alla fall), och elevens häst var minst sagt skärrad, skyggade för allt som fanns att skygga för och var allmänt spänd och spattig. Men Jan tyckte att det ändå fanns kvalitéer, och då fällde han denna oneliner som vi (jag och min man) sedan dess använder friskt i alla möjliga sammanhang, Så också igår. 

Jamen nu återstår bara att invänta och betala en gissningsvis rätt så saftig räkning för detta äventyr, men något ska man ju lägga sina surt förvärvade slantar på. Hodeladi hodeladi hoppsan vilken dag. 

Till stallet istället, v 34 2022, pt1

Igår stod det UTERITT på schemat. Det ska man ha varje termin för att hästarna ska få göra något annat än bara harva omkring i ridhuset. Vi var väl rätt så måttligt sugna, för ridvägarna runt stallet är ju, som jag säkert redan nämnt 100 gånger, rätt begränsade. Eller i alla fall det som man hinner med på en timme. Det är två varv på en slinga där det är mer eller mindre förutbestämt var man kan/ska trava och galoppera och efter att ha ridit i samma stall sedan 90-talet så finns det inte en centimeter av nämnda slinga som man inte kan utan och innan. Sen är det en fin slinga i lummig lövskog och igår var det fantastiskt att rida för det var exakt lagom varmt men nästan inga flygfän. I vanliga fall är det otroligt mycket flugor, bromsar, myggor och knott som förtar rätt mycket av "åh vad härligt att rida ut i skogen"-upplevelsen, men igår höll de sig på behörigt avstånd. Däremot var det torrt och dammade som vi var i Vilda Västern. 

Var lite spänd på hur Jättinnan skulle reagera på att komma ut i skogen. Hon har ju hittills varit stencool med exakt allt, men man vet ju inte (tänkte jag innan lektionen). Hon kanske är en sån som blir VILD när hon kommer ut i skog och mark? Vi har en sån häst i stallet. Får han gå först är det inga problem, men sätter man in honom i ledet och rider ut i skogen så blir han helt crazy och bockar och försöker sticka och håller på. Jag red en gång bakom honom och kunde konstatera att bakhovarna var välkratsade, för det var i princip det enda jag såg. 
För att ta sig till skogen måste man rida över en träbro som går över en kanal, och jag har sett mer än en ny häst betrakta både den samt lystra till ljudet av tio gånger fyra hästhovar som dundrar över nämnda bro med yttersta skepsis. Men Jättinnan tittade varken åt höger eller vänster utan bara lunkade över utan att röra en min. Och (såklart) var hon gudasnäll även på uteritten även om hon eventuellt låg på lite i galoppen. Men stället vi galopperar på är en lång rak stig där man galopperar på ett långt led eftersom man inte får plats att rida två i bredd, så det kunde liksom inte hända så mycket mer än att hon hann ifatt hästen framför. 

Och praise the Lord eller åtminstone Compeed, för röven höll för ridning. Det var faktiskt en riktigt, riktigt härlig tur. Se bara: 

Sen var det mindre härligt, för hästarna har fått en ny hage som är SVINLÅNGT från stallet. Jättinnan skulle stå inne över natten som sällskap åt en häst som är skadad, så jag trodde att jag skulle kunna komma undan med att kvällsfodra och sedan kunna smita hem i någorlunda tid, men då var det hästar kvar i stallet från tidigare lektion så det var bara att trä på Älgen grimman och knata med de andra. Fast visst är det mysigt att de får gå ute i hagar och beta gräs på nätterna istället för att stå i stallet. Kom hem 21.45, duschade och gick och lade mig men såklart kunde jag inte somna. Att vakna till väckarklockan och vara halvdöd pga i bästa fall 4-5 timmars lågkvalitativ sömn är mitt tisdagsöde, men det får det vara värt eftersom jag älskar min sena måndagsgrupp. 

Lite nutidsskvaller

 Här kommer lite (minimalt) med nutidsskvaller.

Måndag

Upptäckte ett ridsår när jag kom hem i fredags. Eller, jag kände såklart av det även när jag red, men trodde att det bara kanske råkat hamna lite spån eller så innanför byxorna, bytte ju om i stallet (för att vara korrekt: på toaletten, så ingen tror att jag stod i stallgången och svidade om), men när jag kom hem och ställde mig i duschen så noterade jag med smärtsam tydlighet att jag var hudlös på en bit av högra skinkan. Så djävla ovärdigt om ni frågar mig. Samt smärtsamt. Har försökt behandla det (såret) varsamt och vänligt hela helgen med luftig klädsel och baddning med potatismjöl och andra huskurer, men det ville sig inte så igår kväll tvättade jag av det med sprit (aj! Aj! AJ!) och tryckte dit ett Compeed så att jag överlever en dag med röven på en kontorsstol. 

Vad hände i helgen? I lördags regnade det! Halleluja! Drog på mig en jacka! för första gången sen jag vet inte när och gav mig ut på långpromenad med hundarna. Det visade sig efter ungefär halva tiden att jackan var en klar överloppsgärning som jag fick bära hängande över ena armen resten av promenaden. Hatar att bära saker när jag är ute och går men det var att välja på det och att koka bort. Enligt SMHI-appen var det gul varning för "mycket höga regnmängder", men hos oss kom bara en lättare skur. Något måste det i alla fall ha gjort med väderleken för i går morse vaknade jag strax innan 06.00 av att jag frös! för första gången sen jag vet inte när, och då var det bara 10 grader ute. Gav hundarna mat, gick ut en snabbis med dom och försökte sedan somna om men det gick inte så jag låg och läste någon timme och gick sedan upp. Tog på mig långbyxor! för första gången sen jag vet inte när och gav mig ut på promenad. Det var såklart också en överloppsgärning för de där 10 graderna ökade till det dubbla i en grisblinkning. Gick i bokskogen där det var skuggigt och behagligt, så det var egentligen bara biten mellan bokskogen och hem som var jobbig. 

Det var loppis i grannbyn så efter lunch åkte vi dit. Hittade ett vägghängt hörnskåp som var så litet att flera personer som såg mig bära omkring på det frågade om det var ett brödskrin. 50 spänn, som hittat. Ska hänga det i mitt Flickrum™. Hittade också en bok om svensk hästsport genom tiderna som jag fick för en tia. Den var utgiven 1959 så det har väl hänt en del sen dess, men det var ändå inte så lite nostalgi att läsa om de där gamla halvblodshingstarna (Jovial, Eros, Polarstern, Immer, Lansiär, Ceylon, etc) som man framför allt minns från namnskyltar i stall från förr, samt om welsh mountainhingsten Criban Daniel som användes i den svenska russaveln när man hade problem med inavel. MED MERA. Hade en härlig lässtund där på eftermiddagen när den stora efter-loppis-tröttheten slog till som den alltid gör. Sen masade jag mig ut i köket och bakade bröd och lagade mat och så tittade vi klart på Keep breathing på Netflix, en serie som vi båda irriterat oss gruvligt på (men vi var ändå tvungna att se hur de skulle få ihop det på slutet) och inte kommer att sakna.

((( !!!   SPOILER ALERT   !!!   )))

Den handlar om en tjej som till varje pris skulle med ett flyg och lyckades tigga sig till skjuts av två karlar som hade ett privat flygplan som givetvis störtade ner i en sjö och båda karlarna dog men tjejen överlevde och lyckades ta sig upp på en strand långt ute i ödemarken. Gravid är hon säkert också, sa jag tvärsäkert eftersom en scen visade hur tjejen höll sig för magen lite sådär beskyddande, och jodå, visst var hon det. Det visade sig också att tjejen hade ett i sanning komplicerat känslomässigt register, övergiven av sin bipolära mamma som barn, trassligt förhållande till sin pappa som stannade kvar, därför kunde hon såklart inte ha en fungerande relation med någon, vilket var en helt onaturligt kärleksfull och förstående kollega som fortsatte att vara kärleksfull och förstående trots att hon mest snäste och avspisade honom och var allmänt otillgänglig, varför skulle någon ens vilja ha ett förhållande med en sån djävla strulputta? muttrade jag. Detta visades i minst sagt underliga flashbacks varvat med när tjejen, född och uppvuxen i NYC, skulle försöka överleva där i skogen vid sjön långt ute i ingenstans. Hon hade inga som helst problem med att simma ut till det störtade planet, hitta det (bara en sån sak), dyka ner och hämta upp väskor och grejer som kunde vara bra att ha i ett överlevnadsperspektiv. Hennes lungor måste ju vara något av en världssensation, för hon kunde minsann hålla andan helt orimligt länge. Det visad sig att karlarna smugglade Oxycodone och pengar, men fiffig som hon var så använde hon pengarna som fnöske när hon gjorde upp eld med hjälp av ett par glasögon och solens strålar, och tabletterna hällde hon ut och använde till att samla vatten i. Hon var otroligt redig och kokade vattnet, det tror jag inte någon hade gjort i det läget (vattnet i sjön var kristallklart) men i en flashback fick man se hur barnmorskan förmanade henne vad man skulle undvika att äta och dricka när man var gravid, så för henne var det prio ett fastän hon inte ens var säker på att hon ville ha det där barnet. Man såg henne aldrig någonsin samla ved, däremot lyckades hon på ingen tid alls gräva en grav till en av karlarna som hade överlevt såpass länge att han hade tagit sig i land, men sedan dött (den andra karln dog ombord på planet). Jag har aldrig grävt en grav till en människa, men jag föreställer mig att det är ganska jobbigt och jag föreställer mig att gräva en grav till en människa är i det närmaste OMÖJLIGT om man inte har en spade, och det hade inte den här tjejen. Sånt retar jag mig på. Jaha, men sen såsade hon omkring i skogen i närmare en vecka, åt i princip bara en handfull bär på hela tiden, ramlade och skadade sig och var tvungen att tillverka en krycka av en gren. Hela tiden talade människor till henne, hennes mamma, hennes pappa, den döda karlen på stranden, killen/kollegan som var pappa till barnet, etc, och det var otroligt rörigt och svårt att veta vad som var fantasier och vad som var flashbacks. Sen kom hon efter tusen besvär fram till en flod, hittade en stock att flyta med och gjorde det hur länge som helst och slog inte ihjäl sig trots rätt strida strömmar och stora stenar, sedan  fick man plötsligt se hur hon födde barn (med den kärleksfulla killen vid sin sida) och så blev hon hittad av två fiskare som gjorde hjärt-och lungräddning (men tryckte väldigt långt ner, snarare i höjd med naveln än på bröstbenet) och så trodde man att hon kanske var död för hon var typ blåblek i ansiktet men plötsligt så hostade hon ur sig lite vatten och så började eftertexterna rulla. THE END. Den här serien kom upp som en av de mest tittade på Netflix, men det var rätt bortkastad tid om ni frågar mig. 

Parmiddagen

Har läst Parmiddagen av Martin Österdahl, den handlar om detta:

Det är tidig nyårsdagsmorgon när Nackapolisen möts av en makaber syn i ett av de ståtligare hemmen. I botten av den uttömda och vinterstängda poolen ligger två nakna, förvridna kroppar.

Kvällen innan har ett förälskat tonårspar planerat att låta sina föräldrar träffas för första gången. Lisa Kjellvander älskar sin enda dotter Ebba över allt annat och ställer upp på sin dotters önskan om en gemensam nyårsmiddag, trots att det är kris på jobbet och äktenskapet skaver. När sällskapet väl samlats försvinner illusionerna om en lyckad kväll. Runt det dukade bordet väcks minnet av en gammal oförrätt till liv och snart skenar händelserna mot det oåterkalleliga slutet.

NJAA, kände väl jag för den här berättelsen. Räknade rätt snabbt ut hur allt i stora drag hängde ihop och även om det är kul att känna sig smart så är det mindre kul med förutsägbara handlingar. Gillade dessutom ingen av karaktärerna. Den här boken får två nyårsklockor av fem möjliga.

Tvära kast

Har läst Tvära kast av Marianne Lindberg de Geer:

Marianne Lindberg De Geer är en ivrig läsare av dagböcker. Det mesta hon fick tag i var oftast skrivet av manliga författare, i och för sig intressanta, men detta faktum inspirerade henne att ge sig i kast med en egen.
Hur skulle hennes anteckningar, som påbörjades den 10 januari 2020, skilja sig i innehåll och fokus från männens?
Det hon inte visste när hon började skriva var att fonden till boken skulle komma att bli den värsta pandemin sedan spanska sjukan 1918.
I samklang med sitt bildkonstnärskap försöker Lindberg De Geer i Tvära kast orientera sig i samtidens flöden, såväl i det privata som i den kulturella sfären, och väjer inte för att i skarpa ordalag klä funderingarna och reaktionerna i text.

Jag måste erkänna att jag hittills faktiskt inte har vetat så mycket om Marianne Lindberg De Geer annat än att hon har varit ihop med Björn Afzelius och är gift med Carl Johan De Geer och det är ju rätt så deppigt att man bara känner till en kvinna som ett bihang till en man. Kan förvisso inte jättemycket om några samtida konst/kulturpersonligheter, men från och med nu tror jag att jag ska börja beskriva Carl Johan De Geer som "han som är gift med Marianne Lindberg De Geer" istället för "han som skrev kuken på svenska flaggan och var med i Tårtan", för att det ska bli lite rättvist. 

Hur som helst. Anledningen till att jag valde den här boken trots avsaknad av kulturellt kapital var att det visade sig att min mamma, som tydligen regelbundet spelar boule med Mariannes bror, hade läst Utan hänsyn och tyckt att den var riktigt bra. Det var kö på den på bibblan men så hittade jag den här istället. Och jag tyckte den var riktigt bra! Jag ska väl erkänna att jag inte riktigt hängde med i vem exakt alla personer var, för jag är ju inte så kulturellt bevandrad dårå, men jag gillade sättet hon skriver. Tycker också det var en lysande skildring av pandemin ur ett perspektiv som jag aldrig riktigt behövt förhålla mig till (var ju otroligt lite i karantän) och en härlig blandning av högt och lågt, dödsångest och fotbollsresultat om vartannat. Den här boken får fyra kaniner av fem möjliga. 

Till stallet istället, v 33 2022, pt 2

Igår var det varmt och klibbigt och tanken att bara åka hem och öppna alla fönster och slänga mig på soffan föresvävade mig, men nu hade jag ju också föresatt mig att gå på drop in-ridningen så det fick bli det senare. Det var tydligen BARA jag som hade såna tankar, för det var i alla fall ingen annan som dök upp. Se där ja, då fick man en privatlektion på Jättinnan för 250 spänn, man tackar. Och det gick SJUKT bra, eller det kändes i alla fall sjukt bra. Red en övning med serpentiner i trav och i varje båge så skulle jag göra en övergång till skritt och lägga en åttvolt och så igång i trav igen. Sånt som man aldrig kan göra om man inte är själv i ridhuset så det gäller ju att passa på. Om Jättinnan hade synpunkter på att vara ensam i ridhuset så behöll hon dom för sig själv, hon är så cool. Skönt när man har fått kämpa med Köttbullen och hennes separationsångest, hon blir ju helstirrig om hon känner sig övergiven av sin flock. Att leda henne ensam till hagen när de andra ponnyerna redan är där är något av ett helvete. 

Jättinnan blev väldigt lösgjord och fin och kändes jättehärlig. Sen jobbade vi lite med galoppfattningarna också, det gick fint i höger varv, lite knepigare i vänster men det var ändå okej. Sååå nöjd med henne och mig, och ridläraren sa Det märks att hon gillar dig och det var kanske det bästa av allt. Inte för att jag tror att jag är som nån himla karaktär i en hästbok ur Wahlströms ungdomsserie där det ofta förekom helt omöjliga hästar som i princip bara kunde ridas av EN enda tjej. Men att kunna rida så att hästen är lugn, harmonisk och balans är ju bra skit ändå. 

Soliga gnägg/mvh

hästtjej_68:a

Be your own star show

Inte FAAN kom det något regn igår. Nu börjar jag snart bli som en jag skrattade åt förra helgen, som sa Dom bara flyttar fram det här regnet hela tiden i en klagande ton, som om vädret sköttes av någon myndighet vars effektivitet i sanning borde ifrågasättas. Men alltså, ja. Man hade nästan önskat att det fanns ett samtal man kunde ringa, en protestlista man kunde skriva på. Mer regn åt folket, i alla fall just nu. 

Kom hem igår, plågade mig själv ut på promenad med hundarna. Det var tack och lov inte stekande sol utan något slags soldis, men 28 grader och helt vindstilla. Under såna omständigheter är inga promenader sköna om ni frågar mig. Tallskogen som ligger närmast orkar jag inte med för där finns det inte överdrivet mycket skugga på timmervägarna och skogen i sig liksom ackumulerar värme på något vis så det är som att promenera i en bastu, plus att man har sällkap av en miljon flugor och bromsar. Föredrar bokskogen för där är det skuggigt och skönt och inte så mycket insekter just nu, men till den är det en bit att gå och det pallade jag inte heller. Eller dit  kommer man ju alltid utan problem, det var mest tanken på att släpa mig hem igen genom byn som tog emot. Gick istället en runda kring öppna fält för jag inbillade mig att det ändå kunde innebära att det skulle fläkta lite, men det vete fan om det gjorde någon skillnad. 

Kom hem som en blöt fläck, gjorde INTE misstaget att sätta mig ner. Sätter man sig ner för att vila fem minuter innan man ska göra något så är det enligt mig minst tio gånger jobbigare att resa sig sen än vad det är att bara fortsätta köra när man ändå är igång. Plockade undan, dammade, bytte lakan i sängen, gav hönsen mat och vatten. Lyfte på hönan Ulrika som legat och ruvat på ägg som från början var avsedda för hönan Elisabeth. Elisabeth lade sig att ruva i början av juli, när hon inte visade ett enda tecken på att ge sig så gjorde vi som vi har gjort de andra gångerna en höna har velat ruva: köpte ett tolvpack Änglamarks ekologiska ägg och petade in under henne. Efter någon vecka så började Ulrika försöka knö ner sig i redet bredvid Elisabeth och ett tag låg de där antingen växelvis eller båda två, men till slut gav Elisabeth upp och lät Ulrika ta över. Trodde nästan inte att det skulle bli något för när Elisabeth ruvade så gjorde hon det inte riktigt helhjärtat utan ibland gick hon av sina köpeägg och lade sig i ett annat rede och jag tycker även att Ulrika varit ute och spatserat lite mer än vanligt. Men när jag med livet som insats (nästan) lyfte på Ulrika igår så låg där två små gula dunbollar och var allmänt gölliga. Livet, va?

Gjorde en gigantisk iskall smoothie som jag smaskade i mig och sen var det dags att åka på kurs i specialsök med Laban. Det gick sådär, han var rätt påverkad av värmen (som han inte gillar) och av de andra hundarna (som han inte heller gillar), han jobbade på bra till en början men på slutet så kroknade han fullständigt och då var det ju bara att lägga av. Åkte hem, fick lyfta ut Laban ur bilen för han var så trött att han inte orkade gå själv, hehe. Flyttade Ulrika, kycklingarna och de återstående äggen till en egen bur, duschade, borstade tänderna, slängde mig i sängen, hodeladihodeladhi hoppsan vilken dag. 

Idag har jag bestämt mig för att kolla av drop in-ridningen. När det var Karin som hade det så var det rätt förhandlingsbart vilka hästar man kunde välja mellan, men nu skrivs de som är aktuella upp på en tavla och that's it. Jag fattar ju såklart att man vill spara lite på de hästar som går mest, och nu när jag har kommit över chocken att inte längre få rida Köttbullen så tänker jag att jag åker dit med ett öppet sinne. Eller ja, försöka duger åtminstone. Det finns två-tre hästar som jag, utifrån vad jag har sett, känner att jag har någon kemi med, men jag tänker att jag i alla fall ska prova mig fram lite med övriga. Sen väntar en helg där ingenting särskilt är planerat och det ska bli sköööööönt. Kanske blir det också regn? Ja, den som lever får se. 

Hotter than hell

Nu kan det gott få bli lite svalare tycker jag. Värme och jag är helt enkelt inte kompatibla. Föredrar alla dagar i veckan 17-23 grader med växlande molnighet och tidvis regn jämfört med stekande sol och tropiska nätter. Allt blir ju så jobbigt när det är sådär varmt: man sover dåligt (och jobbar därefter), och bara att sätta sig i bilen (som saknar AC) och åka hem är ju snudd på förenat med tortyr, liksom all utomhusvistelse som möjligtvis inte är i skuggan där det fläktar och man inte behöver röra sig ur fläcken. Men så väl förspänt är det ju sällan. MAN BOR VÄL I SVERIGE AV EN ANLEDNING, röt jag till ingen särskild häromdagen när väderprognosen utlovade fortsatt värmebölja de närmaste tio dagarna. I sitt anletes svett ska man förvisso äta sitt bröd (källa: 1 Mosebok 3:19), men när både anletet och ens köttsliga lekamen transpirerar och perspirerar så det står härliga till utan att man lyfter ett finger vill jag fan inte vara med längre. 

Är som en himla bonde och kollar SMHI:s app minst tio gånger om dagen för att se om det möjligtvis inte är något regn i sikte. Igår kväll så var det bara solar så långt ögat kunde nå, men idag ser det ut som att det ska komma en liten skur och jag är helt överlycklig. Dessutom ska det enligt samma prognos vara omkring 23 grader istället för runt 30 de kommande dagarna, och för mig är det om inte skillnad mellan liv och död så åtminstone mellan en snudd på outhärdlig tillvaro och en dräglig och jag kände direkt hur livsandarna återvände. 

Man är ju ändå lite sugen på höst nu va? 

Engagemang

 Ett inlägg om hur man (inte) får folk att engagera sig i en förening. 

Tänk på procentenheterna Helge

Stör mig SJUKT mycket på folk som inte skiljer på procent och procentenheter. Ska vi reda ut det här en gång för alla kanske?

En procent är en hundradel av något. När man jämför två olika procenttal med varandra så talar man om procentenheter, INTE PROCENT. 

Stör mig på detta när jag till exempel lyssnar på dressyrkommentatorer (som i övrigt är väldigt kunniga och duktiga) där resultatet uppdateras i realtid och visas grafiskt, och de (kommentatorerna) säger Oj, där kom ett litet jämfotasteg i galoppiruetten till vänster...och nu ser vi också att resultatet sjunker en dryg procent...när resultatet minskar från kanske 80,57 % till 79,28 % (då har det minskat med 1,29 procentenheter), men jag kan köpa att människor med stora dressyrkunskaper inte nödvändigtvis måste ha motsvarande matematiska (fast på riktigt, det här inte precis jämförbart med Euklides' femte postulat). Men igår gick topplocket när en CIVILINGENJÖR (efter att jag rättat hens felaktiga uttalande) frågade mig vad skillnaden var. Som jag minns det var detta någonting man fick lära sig på högstadiet och HUR kan man på riktigt ha glidit igenom åratal av matematisk undervisning i både grundskola, gymnasium och sedan fyra år på högskola och stå helt frågande inför begreppet procentenhet? 

Så här:
Om något minskar från 3 till 2 procent så har det minskat med 1 procentenhet (3-2=1) men INTE med 1 procent. Procentuella förändringar beräknas genom att dela förändringen (i det här fallet 1) genom det ursprungliga (3), dvs 1/3 = 0,333 = 33,3 %.

Eller så här:
Om man har tre äpplen och tar bort ett så har man två äpplen kvar. Man kan antingen säga att det har blivit ett äpple mindre, eller så kan man säga att antalet äpplen har minskat med en tredjedel (dvs 33,3 %). Men man kan INTE säga att antalet äpplen har minskat med en procent, för med det resonemanget skulle det ju i så fall återstå 99 % av äpplena, och det gör det ju inte när ett av tre försvunnit. För att det ska ha minskat med 1 % så måste man ha 100 äpplen från början och sedan ta bort 1. 

Kom nu detta ihåg för fan. 

Back in business

Jaha, då har grottekvarnen återigen vevats igång.  Enligt den nordiska mytologin malde Grotte guld och fred och lycka och krig och undergång, men numera spottar den väl bara ur sig lön en gång i månaden och med det får man låta sig nöja. 

Sov som en djävla KRATTA i natt p g a värmen. Alla fönster i hela huset stod på vid gavel och det märktes överhuvudtaget inte. I morse var det 19 grader ute och 25 inne så man undrar ju om termodynamikens lagar på något vis har upphävts i detta nådens år 2022. I stallet i stan kom det både regn och åska i går kväll, men hemma på nästan-Österlen så blev det bara några fesna blixtar och inget mer. Det var som att försöka sova i en bastu, detvillsäga det gick sådär och då kan man ju sannerligen hålla sig för skratt när klockan ringer 04.00, men det var ju bara att bita ihop och kravla sig upp och iväg. Många tror att bara för att jag har valt att börja arbeta innan fan själv fått i sig vällingen så skuttar jag med ett skratt ur min säng och är pigg och nyter som en lärka på speed. Inget kunde vara mer felaktigt. Morgnarna är min absolut sämsta tid på dygnet och även om huvudorsaken till att "börja tidigt" är att "sluta tidigt" så är en icke oväsentlig del av planen också att jag har möjlighet att avverka mina morgontimmar utan att behöva umgås med andra människor. Sådär framåt åttatiden när kollegorna börjar trilla in känner jag mig redo att socialisera med andra homo sapiens, men fram till dess: STICK. 

Mitt trådlösa tangentbord hade dött under semestern. Provade att byta batterierna, men nix, det fungerade icke. Jamenvadfaaan? Hittade ett gammalt med sladd i någon låda och det funkade, men tangenterna är så tröga jämfört med vad jag är van vid. Känns lite jobbigt att behöva anstränga fingrarna för att skriva, hashtag ilandsproblem. Svor och muttrade över att jag skulle bli tvungen att svänga inom Net On Net på hemvägen för att köpa nytt tangentbord (hatar att "svänga inom" vadsomhelst på hemvägen) för vår IT-avdelning sitter i Danmark så allt sånt här småfix får man ordna själv. Sen visade det sig att jag hade satt i ett batteri på fel håll, hashtag TRÖG. Aja, jag upptäckte det åtminstone själv så man slipper i alla fall bli ihågkommen som den som slängde ett felfritt tangentbord i elektronikåtervinningen pga kan inte skilja på plus och minus. Av någon outgrundlig anledning fungerade inte musens scrollhjul när jag hade det trådbundna tangentbordet inkopplat, och jag höll på att bli TOKIG eftersom scrollhjul är en förutsättning för att kunna jobba smidigt, men så fort det trådlösa tangentbordet åter kopplades in så funkade det igen, hashtag IT-mysterium. 

Det visade sig att flera fortfarande hade semester, så jag fick börja med att flytta en massa möten och fick på så sätt en på pappret rätt så lugn första vecka. Nästkommande veckor blir såklart värre eftersom mötena ändå måste betas av och många är av den karaktären att de måste klämmas in innan månadsskiftet, men det får man väl ta då. 

Kom hem, slängde bara precis in väska och matlåda och tog med mig hundarna ut innan jag hann ångra mig pga att termometern visade 28 grader i skuggan. Tog mig till en bokskog, där var det hyfsat behagligt men vägen dit och hem var tortyr, hade dessutom skoskav-ish. Badskor (som jag i princip alltid går i den varma årstiden när jag inte går barfota) har en förmåga att nöta bort skinn lite här och där om de blir blöta och nu blev de svettblöta på en millisekund, och då lider jag inte ens av någon nämnvärd fotsvett. Tog mig i alla fall hem igen under mycket pust och stön, släpade mig ut och såg till att höns och vaktlar hade vatten, skvätte lite vatten i några krukor men sen orkade jag inte vara ute en sekund till. Släpade mig in, ställde upp alla fönster på tvärdrag, tränade ett pass pilates! Har ju fått till såpass fina träningsrutiner den här semestern så nu gäller det att inte krokna bara för att det vankas jobb. 

Dog sedan en stund i soffan. Gjorde en gigantisk iskall smoothie och livsandarna återvände. Gjorde sedan detta tråkiga men välbehövliga: städade i det skåp där vi har konserver, nötter, ströbröd, vaniljsåspulver och lite sånt där diverse. Detta pga att jag på hemvägen hämtat en enorm låda från Matsmart med ännu fler konserver samt kilovis med pasta, som tydligen kommer att bli PISSDYRT i framtiden pga kriget i Ukraina och missväxt någon annanstans. Min högsta önskan i köksväg är ett stort lantkök med ett gammaldags skafferi som man kan gå in i, men det kommer jag nog aldrig att få. Har typ ett skåp som vi kallar "skafferiet" som är i storleksordning garderob, plus ett vanligt köksskåp. I båda rådde kaos, men nu är det i alla fall ordning i det ena. Känner mig nu extremt nöjd med mig själv för detta var en av de saker jag skulle ha gjort under semestern men som av olika skäl inte blev av. Nu återstår visserligen samma procedur för "skafferiet" och skåpet ovanför spisen borde också få sig en omgång, men det får bli en annan dag. Nu ska det slappas fram till läggdags. 

Inga nyheter är också nyheter, väl?

 Inga nyheter är också nyheter, väl?

Till stallet istället v 33 2022, pt 1

Igår var det då dags för hoppning! Med Jättinnan! Tyckte att jag hade peppat mig själv så himla mycket inför att rida stor häst i allmänhet och Jättinnan i synnerhet nu i helgen som gick, men modet rann av mig när jag kom till stallet och såg att hoppningen skulle ske på stora utebanan. Jag gillar inte att rida på stora utebanan, för den är så (obviously) stor och liksom rörig. Där står hinder och det ligger stockar och även om den är stor så tycker jag ändå alltid att man är i vägen för varandra på något sätt. Dammigt som i en himla vilda västernfilm var det också. Och varmt. Något mindre varmt klockan 19.30 på kvällen än mitt på dagen såklart, men ändå kvavt och klibbigt och NÄE VAD JAG INTE KÄNDE FÖR DETTA. Men det var ju bara att bestiga Himalaya, a k a sitta upp på Jättinnan, och ta sig ner till stora utebanan. Gruppen innan hoppade bland annat stockar. Det var jag cirka noll procent sugen på. Fasta hinder är inte min grej. 

Jamen det gick ändå hyfsat? Fick till fina galoppfattningar i båda varven när vi red fram, nu var det ju i alla fall gott om plats och kanske att hon behövde det, kanske att jag också tänkte till och gav tydliga(re) hjälper, kanske en kombination av båda dessa faktorer. Vi travade över bommar och det gick bra. Vi travade över bommar med ett litet kryss efter och det gick också bra. Sen skulle vi hoppa stockarna. Just dom stockarna vi skulle hoppa är inte alls höga, men det är själva känslan av att inte kunna riva om dom skulle slå i som känns läskig. Har ju gått omkull med en ponny en gång och det vill jag helst slippa uppleva igen. Det var förvisso inte på ett fast hinder utan i en studsserie där inte avstånden stämde och ponnyn fick en bom mellan frambenen och störtdök, men ändå. Tog stockarna i trav första gången, det blev lite vingligt men Jättinnan klev så snällt över vad jag bad henne om. Nästa gång vågade jag rida på lite mellan stockarna och tog den andra i galopp och det gick också bra. Höll där sen, för man ska ju sluta när man är på topp, kände jag. Rätt långt från Henrik von Eckermann-nivå, men ändå.
Men Jättinnan alltså? Bara fem år och så okomplicerad och totalt obrydd av allting. 

Nu ska jag försöka sätta en rutin för drop in-ridningen som börjar denna vecka. Det var ju tydligen inte bara jag som ledsnade på det i våras, snackade med en i helgen som sa att mot slutet hade det nästan inte varit någon alls där. Jag trodde ju det bara var jag som inte gillade hon som tagit över, eller gillade och gillade, hon var väl trevlig men tyckte lektionerna var rätt röriga och kände inte fick man någon direkt hjälp heller. Men nu har hon slutat, så nu får vi se vad det kan bli av den här möjligheten. Ridskolechefen (som hade BOOT CAMP:en) sa till mig att "det finns ingen av våra hästar som du inte skulle kunna rida", så då får jag väl tro på det. 

BOOT CAMP 2022

I helgen som gick var det dags för traditionsenlig BOOT CAMP i stallet. Tror det är sjätte året i rad som jag är med, och det brukar vara ungefär samma gäng varje år så vi känner varandra rätt väl och har precis så trevligt ihop som ett gäng hästtjejer/kärringar i blandade åldrar kan ha. Detvillsäga jättetrevligt. 

Hade Jättinnan och jag måste säga att jag trots allt blivit mer och mer förtjust i henne. Trodde ALDRIG jag skulle säga så om en sån jättehäst utan ska jag rida stor häst så vill jag väl ändå ha en lite nättare typ och inte en sån där koloss. Men hon är så snäll att hålla på med och så otroligt cool med allt som är nytt och ambitiös och vill göra rätt. Det man ber om och där Köttbullen ständigt frågar Men ååååh, VARFÖR? så säger Jättinnan Jaha, okej. Sen blir det såklart inte alltid 100 % rätt, men det är ju förmodligen mest mitt fel. 

Har analyserat mycket denna helg och kommit fram till att nu ska jag sluta vara en sån där som säger Jag vill inte byta häst utan istället försöka se det som en möjlighet. För det har kanske inte varit så enormt utvecklande för mig att BARA rida Köttbullen, även om det har varit väldigt utvecklande för Köttbullen och kul för mig. Men hon är ju så extremt envis och liksom hård i huvudet och jag vet ju inte hur många gånger som det bara har varit en enda lång kamp. 

Men tillbaka till vår BOOT CAMP. Vi började lördagen med ett dressyrpass med lite öppna och skänkelvikning, det gick väl inte jättebra men det kan man ju inte heller begära av en femåring och speciellt inte när det bara är andra gången man (jag) rider henne. Sedan red vi ett pass markarbete med en övning som var som en serpentin med tre bågar där det var galoppbommar på en båge, travbommar på en och skrittbommar på en. Inte hade väl Jättinnan gått över bommar innan, men efter att ha snubblat sig igenom galoppbommarna ett par gånger så var det bara Jaha? Så här menar du? och sen gick det riktigt bra. Svårast var skrittbommarna, för där ville hon takta, men det gick till sist. 

Det var dag 1. Naturligtvis var det 30 grader varmt för det har det banne mig varit varje år. Helt galet. Dag 2 var exakt lika varm den och det räckte ju med att gå och hämta hästarna i hagen så var man genomsvettig. Den här gången inledde vi med markarbete och bommar, det var först en låååång serie (11-12 stycken) bommar på böjt spår, sedan skulle man fatta galopp och galoppera över en markbom på medellinjen. Travbommarna gick jättebra, sen blev det lite trassligt med galoppfattningarna och det var såklart mitt fel eftersom jag i flera års tid BARA ridit ponnyer som haft jättesvårt för att fatta galopp för hjälperna så i mitt huvud blir det ett jätteprojekt och så blir jag stressad när det inte funkar och så blir det pannkaka av alltihop. Fick till någon som var bra i alla fall, sen orkade varken jag eller Jättinnan mer det passet. Sista passet dag 2 var dressyr, då skulle vi rida skänkelvikning på hela diagonalen, sedan fatta galopp vid spåret, galoppera genom kortsidan och sedan direkt in på skänkelvikning på nästa diagonal och så hålla på så. Skänkelvikningarna gick sisådär, men hon gjorde så gott hon kunde. Galoppfattningarna blev inte bra här heller, för nu var det dessutom så kort sträcka och hon var trött. Och jag med. Tyckte det var hästar överallt (det var det inte) och att vi inte fick plats (det fick vi) så jag red lite tempoväxlingar på kortsidorna istället. Fick lite tips och avslutade med en riktigt fin fattning. Mitt problem är också att jag tycker stora hästar har så stor galopp och jag har svårt att sitta ner ordentligt i sadeln och hålla om med skänklarna och driva med sätet. Alternativt sitter allt detta i mitt huvud, jag vet inte. 

Söndagen var också en dag då vi alla med jämna mellanrum avbröt allt och gick in på SVT Play för att kolla på VM-sändningarna i hoppning och jubla åt felfria ritter i första omgången och sedan när Henrik von Eckermann red hem det fantastiska GULDET! Vilken djävla grej va? Tycker det var så välförtjänt och så kul (men synd om Jens, han kunde gott också fått en pallplats). Förra året sammanträffade boot campen med OS-finalen och då blev det ju också GULD. Kan det finnas ett samband här? Hehe. 

Ikväll är det vanliga ridningen, och det är tydligen hoppning. GULP. För även om Jättinnan hittills uppfört sig exemplariskt så är hon STOR. Och stora hästar = stora språng. Tror jag, det var så längesen jag hoppade en stor häst att jag inte riktigt minns hur det kändes. Men det lär jag väl bli varse ikväll.  

Sista semestertorsdagen

Gick upp, åt frukost, masade mig ut med hundarna (för sent, det var redan typ 25 grader varmt). Kom hem, städade, tränade pilates. Åkte sedan in till stan för det förhatliga tandläkarbesöket som jag glömde boka om. 12.42 blev jag inropad, 12.55 var jag ute på gatan igen 995 kronor fattigare men utan hål och utan tandsten. Åkte och tankade eftersom det bara låg några ledsna bensenringar och skramlade på botten av motorn. Slog vad med mig själv att det skulle kosta mer att fylla upp en nästan tom dieseltank än ett tandläkarbesök, men hade fel. 937 kronor landade det förra på.

Körde som en biltjuv hem mot tv-sändningarna från hopp-VM i Herning och prisade Gud för radiosportens i sanning mustiga referat av Henrik von Eckermanns felfria ritt som jag inte hann se (men som jag såklart har sett i repris minst tio gånger nu) på hemvägen. Satt sedan som klistrad framför sändningarna hela eftermiddagen och vrålade över de svenska framgångarna som bara regnade in. Grämer mig nu jätte-JÄTTE-mycket åt att jag missar både lagfinalen imorgon och den individuella finalen på söndag, men det kanske är lika bra för mina nerver klarar eventuellt inte av mer spänning. Älskar laghoppning men det är så nervöst och man kan verkligen inte slappna av för när man minst anar det så ramlar en bom eller två. Se bara hur det gick för de regerande världsmästarna USA som låg tvåa igår men som nu inte ens gick vidare till final.

Ja, det var väl min dag det. Imorgon är det Lars Winnerbäck!

Sista semesterveckan

Har min sista semestervecka nu (plus måndag nästa vecka). Det känns både och. Det är ju ALLTID gött att vara ledig, men samtidigt skönt med rutiner. Fast den här semestern har jag varit ganska ordentlig med att sätta upp semesterrutiner. Upp, äta frukost, promenera med hundarna, träna, göra något måste-göra och sen tid för ledighet och slappande på eftermiddagen. Det har fungerat utmärkt. Kanske har det inte blivit gjort måste-göra exakt VARJE dag, men träningen har funkat klockrent utom den här veckan för då har min bror varit på besök. Fast igår åkte vi till ett strövområde och vandrade i fem timmar, så det får väl ändå räknas som träning. Och i måndags red jag ju och har fortfarande GRYM träningsvärk, mest i ljumskarna och låren. Men idag blev det bara promenad med hundarna och sen var det hopp-VM för hela slanten. Är lite sur för jag kommer inte att kunna se alla deltävlingarna. Imorgon missar jag början pga tandläkarbesök som jag hela tiden sedan kallelsen kom hade tänkt boka om till nästa vecka eftersom min tandläkare håller till i stan och det känns så himla onödigt att åka in till stan bara för en sån sak när man är ledig, bättre att ta det när man jobbar och ändå är i stan. Men så glömde jag ringa och var lite dagvill och hux flux var det för sent. 12.50 ska jag var där och det är väl ungefär då som sändningarna börjar imorgon, men hinner väl i alla fall se merparten hoppas jag. På fredag ska jag gå på Lars Winnerbäck på kvällen och då är det typiskt nog sändningar på kvällen. Morr. Och lördag och söndag är det traditionsenlig BOOT CAMP i stallet och det vill man ju inte missa, och det är ju då allt ska avgöras. Morr x 2. Aja. Får väl kolla på Play eller nåt. 

Har annars haft en bra semester tycker jag. Har knappt haft en tanke på jobbet, så nog känner jag mig avkopplad och nedvarvad. Vissa dagar har varit jobbiga när det har varit sådär fördjävla varmt, framför allt när man inte får någon nattsömn. Tropiska nätter är verkligen inte någonting för mig. Men annars har jag varit helnöjd med att bara drälla runt, läsa böcker, lösa korsord, osv. Och så kul med besök av min bror som är en av mina absoluta favoritpersoner. Vi har inte setts IRL sen innan pandemin. Just nu är han på väg hem till sig. Det tar åtta timmar från dörr till dörr och är förklaringen till varför vi inte träffas så ofta. Själv sitter jag just nu och väntar på att sändningarna från küren ska börja. Är fortfarande taggad efter hoppningen, gud vad roligt att Sverige inledde med tre felfria rundor. Det här kan bli riktigt spännande (det kan också bli totalt fiasko för marginalerna är ju som alla vet hårfina). 

Ja, det var väl ungefär allt jag kommer ihåg just punkt nu. Jag hoppas att hösten blir så som våren var, för faktiskt har det varit väldigt skönt att inte vara 100 % uppbokad hela tiden. Nu ska jag och min kompis hålla en hundkurs som startar nästa vecka, det är en kväll i veckan i sex veckor, sen har jag inget annat än ridningen. Som ju är en kväll i veckan just nu, vet inte om jag kommer att rida på drop in-ridningen för det beror lite på vem som ska ha den och om det finns möjlighet att rida ponny. Vet inte om jag har nämnt det, men jag tackade nej till att bli medryttare på den enögda ponnyn. De ville att jag skulle rida honom två gånger i veckan, varav en gång på helgen. Och ska man kanske rida på ridskola 1-2 gånger i veckan, kanske gå någon hundkurs någon kväll och hålla en någon annan kväll, jamen då var man ju snart där igen med att vara hemifrån fyra-fem kvällar per vecka. Så jag tackade nej, vilket ju kanske var dumt nu när jag kanske inte får rida ponny på ridskolan. Aja, det reder sig nog. Kanske är det nu jag ska börja UTVECKLAS som ryttare? Hehehe. 

Nä, nu ska jag läsa en stund och sedan se på dressyr. Tjo. 

   

 

Till stallet istället, v 32 2022

I måndags började höstterminen. Och tydligen också en ny era i min såkallade ryttarkarriär! När jag kom dit var det en väldig aktivitet kring tavlan där det står vem som ska rida vilken häst. För inte stod det Köttbullen bredvid mitt namn som ju har varit standard de senaste åren, utan det stod ett för mig helt OKÄNT namn. Vem är det? undrade jag helt förvirrat. Det är den, svarade någon och pekade mot Älgens box. Men det är väl Älgen? sa jag ännu mer förvirrat för Älgen är den enda fuxen i stallet och här stod en fux med exakt likadan bläs som Älgen dessutom. Men så började någon att klappa och gulla med denna Älg-lookalike och då fattade jag att det absolut inte kunde vara Älgen eftersom han är en riktig surmule som absolut inte vill bli klappad och kelad med i boxen. Dessutom stod det inte Älgen på namnskylten heller, utan ett helt annat namn. Också information att det här var en femårig irländsk import.

JAHA, väste jag inombords och blickade misstänksamt mot denna Jättinna, för det var fan i mig ingen liten nätt och smäcker historia utan ett rejält halvblod på kanske 170 cm. Precis såna hästar som jag INTE gillar att rida eftersom det känns som att jag lika gärna kunde sitta på sargen till ridhuset och försöka inverka på den. Och en femåring, usch, och irländsk import, njäää, då kan den säkert ingenting mer än att möjligen springa rakt fram.

Hon är inköpt för att främst gå i funkisridningen, berättade någon peppande och det kändes ju förvisso lite lugnande för då kunde det väl i alla fall inte vara något hispigt nervvrak? Men fem år? Och sen fick jag dessutom veta att hon var inte bara ny utan hade kommit SAMMA DAG, detvillsäga hade inte gått i grupp med dom andra hästarna och inte ens varit inne i vårt ridhus! G-U-L-P! 

Men det var ju bara att gilla läget och börja göra i ordning henne. Hon var snäll men lite brötig att hålla på med, ville inte riktigt stå stilla och sådär. Ledde in henne med de andra och det gick bra. Hon ville inte riktigt stå stilla på medellinjen, men efter lite om och men så kom jag upp på denna jättehäst och lektionen kunde börja.

Jamen det gick väl ändå någorlunda? om jag får säga det själv. Jättinnan var i alla fall lugn. Tittade jättemycket på läktaren, speglarna och några hinderstöd som stod i ett hörn de första varven, men det var bara att låta henne titta för hon gjorde ingenting mer, och sen brydde hon sig inte nämnvärt. Vi red nån övning med serpentiner och övergångar och det gick rätt bra i början. Kunde galoppera henne i båda varven och även om jag tyckte det gick asfort så gjorde det nog inte det. 

Sen blev hon nog trött i huvudet för sista kanske kvarten så kändes hon lite avstängd, men det kan man väl förstå att hon blev. Men det kändes i alla fall inte HELT katastrofalt.

Tydligen har dom gjort nån slags omorganisation eller vad man ska kalla det, för tydligen så går ponnyerna lite för mycket och de stora hästarna lite för lite och därför hade man nu bestämt att i alla fall i vår grupp så ska bara de stora hästarna gå. SNYFT! Hoppas att det inte är hugget i sten för all framtid.

Nikes bok

Den här boken kommer jag inte att läsa klart: Nikes bok av Agnes Lidbeck. Läste en jättebra recension och beställde den på bibblan för ett tag sen. Detta är handlingen:

Det är tidigt 1980-tal i Kummelvik på Österlen. En bortglömd pärla till by. Jannes familj har fiskat torsk så länge man minns. Rosmarie vet precis hur livet kommer att bli - som mammas. Tommy och Karin dricker svala drinkar, barnen leker under ekarna på Näs, ett paradis. Alla har sin plats.

Så kommer det okända in. Olle, Sonja och Nike. En helt annan sorts familj. Med dem kommer kärleken. Och kärlekens livsfarliga konsekvenser.

Nikes bok är ett detaljerat porträtt av en tid och en plats. Generationer kopplas ihop och frigör sig, ljuger och längtar. I bakgrunden sker de stora samhällsförändringarna. Motsättningarna skärps, dörrar öppnas. Och så finns de som hittar hem. Som hittar rätt.

Gav upp efter drygt 100 sidor för det hände ju exakt ingenting. Hoppade fram lite för att se om det ändå skulle vara mödan värt att ta sig genom den närmare 800 sidor tjocka berättelsen, men nä. Det fanns faktiskt ingenting som lockade. Den här boken får en överkorsad semestervecka av fem möjliga.

Räkna hjärtslag

Har läst Räkna hjärtslag av Katarina Widholm. Detta är handlingen:

Året är 1937 och den 17-åriga Betty lämnar Hudiksvall för att bli hembiträde hos doktorsfamiljen Molander på Östermalm i Stockholm. Hon kämpar med långa arbetsdagar och doktorinnans nedlåtande attityd. Betty är oskuldsfull och bildningstörstande och inser snart att i storstaden finns det andra möjligheter och en betydligt större frihet än vad som fanns på hemorten. Inte minst växer en stark vänskap fram med Viola, hembiträdet i grannhuset. Genom böckernas värld kommer Betty i kontakt med Martin, en universitetslektor av judisk börd, och inleder med honom en omöjlig kärleksrelation.

Jamen det här var kanske inte så tokigt? Bitvis var historien med Martin på gränsen till Mitt Livs Novell-aktig och jag kan inte låta bli att tycka att det är lite märkligt att Betty nästan utan vidare är en sådan överdängare på att laga kalasmat åt sociteten när hon själv kommer från så enkla förhållanden, hon lär ju inte ha stått och lagat suffléer och kanapéer och pocherade ägg hemma i fattigkvarteren direkt? Men ja, på det hela taget rätt välskrivet och engagerande ändå. Den här boken får tre och en halv lediga söndagseftermiddagar av fem möjliga.