Nu har vi överlevt Lucia-Stafetten; ännu en milstolpe i vår ambitiösa motionsiver på jobbet. Vi är som mest ambitiösa när vi sitter i fikarummet, kan ju tilläggas. Det är i fikarummet alla absurda idéer kläcks, så även att vi ska ge oss ut och vara med i motionslopp av olika slag. Just då, i fikarummet, tror vi oss själva om stordåd och allting verkar genomförbart. Sedan står vi där och ser våra medtävlare som alla är unga och snabba och bara består av ben och muskler. Då är vi inte fullt lika kaxiga längre, utan får stå och småpeppa varandra med klassiska tillmälen i stil med "det är bara att ta rygg på en kenyan" medan alla andra värmer upp i seriösa rusher.
Men vi kom i alla fall inte sist*. Och de som vann elitklassen vann en försilvrad duva i naturlig storlek som vi diagnosticerade som bärare av fågelinfluensa och som inte på något sätt kändes som ett incitament för att vilja bli bättre. Nu var vi inte med i elitklassen, men ändå. När vi sitter i fikarummet så är det ju i alla fall vad vi tror.
* Vi kom på trettonde plats av 16 deltagande lag, och det är ju...ett framsteg, får man säga. Vi slog till exempel Länsförsäkringars lag. Inte för att vi har något emot Länsförsäkringar, men det är ju inte konstigt att alla försäkringsärenden tar hundra år att utreda när de är så långsamma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar