Alltså det känns ju som att jag helt kommit ur mina rutiner och att jag ALDRIG är i stallet? Fast det var ju bara en vecka sen. Men på fredag kan jag inte rida (vet inte ens om det är någon drop in-ridning p g a 1 maj) och på måndag är det teori. Då skulle vi egentligen ha teoriprov, det som alla misslyckades med förra gången. Men vi lyckades deala så att vi ska få ha det i höst istället. Sen hoppas vi att det är glömt till hösten, hehe.
Red Pojken igår, han kändes pigg och fin. Galoppen var to die for, och det händer inte ofta att man bara kan galoppera varv efter varv efter varv utan ett enda avbrott. Men det hände igår. Övningen vi red var 10-metersvolt mitt på långsidan och sedan öppna i trav längs med spåret till kortsidan, det gick bra i höger varv men sämre i vänster för då började han (och jag) bli trött. Han var helt löddrig på halsen efteråt så nog fick han jobba. Det kändes bra. Synd att det nu inte är någon ridning förrän nästa fredag, men det är bara att bita ihop. Minns när jag var liten och skulle få börja på ridskola, då var det 10 veckors kö. Så började en lång nedräkning, minns att jag ändå inte tyckte att 10 veckor lät så länge men det handlade nog om att jag aldrig räknat saker i veckor tidigare för efter ett par veckor så insåg jag att det var TVÅ MÅNADER. Det lät plötsligt alldeles otroligt mycket längre och som att man ALDRIG skulle få börja på ridskola. Fast det fick jag ju. Första gången fick jag en häst som hette Orion som ingen ville leda. Han var i mina ögon stor som ett hus och jag var tvungen att rida själv, alla andra hade ledare men när ledare till Orion efterfrågades så var det tvärstopp bland de som hjälpte till. Hade det här varit i en Wahlströms flickbok med en röd rygg så hade det såklart visat sig att jag var ett riktigt stjärnämne och att jag hade klarat situationen galant och sedan fått bli skötare på ridlärarens häst eller något sånt. Men så var det såklart inte i verkligheten. Minns att jag var ganska rädd, både för Orion (som var hundra gånger större än någon häst jag dittills hade suttit på (vilket inte var så många på den tiden) och för de där tuffa stalltjejerna som stod på läktaren och tittade på och fnissade åt nybörjarna (inbillade jag mig åtminstone). Det var ingenting speciellt med Orion heller, han var bara en vanlig ridskolehäst och det var nog bara det att han var stor och därför jobbig(are) att springa med i traven. Those were the days.
tisdag 28 april 2020
måndag 27 april 2020
De vilda spåren
Helgen har tillbringats i viltspårets tecken. Egentligen skulle vi ha åkt till spårskogen redan i fredags för att lägga lördagens spår - när man tränar öppenklass måste spåren ligga över natten - men det var det andra snälla som fixade. Kunde därför stanna hemma och grilla. Det blev inte helt lyckat, kan man väl säga. Så här tycker jag: Det är jättelöjligt att köpa svindyra grillar för flera tusen kronor, det går minsann lika bra med en liten billig en från Jula. Också jag: När man nu ändå har gjort sig omaket med att tända grillen kan man lika gärna passa på att grilla MASSOR. Hade således bunkrat upp med en jättestor fläskytterfilé, ett antal korvar, plus zucchini och sparris. På den "lilla och billiga från Jula" så går det bara att lägga gallret på ett ställe (en nivå alltså) och förra gången jag grillade så hade jag i lite för mycket kol så glöden kom för nära gallret och jag fick hålla på och vända allt som en vettvilling för att det inte skulle brännas. Ej så soft när man samtidigt vill ta ett glas vin och läsa en deckare. Den här gången tog jag mindre kol, och gissa vad? Då hann allting brinna ut innan jag hade grillat klart. Fick kånka in perfekt grillade korvar, en halvrå fläskytterfilé och väldigt ogrillade grönsaker för de där 20 plusgraderna som det hade varit mitt på dagen försvann raskt framåt sena eftermiddagen. Det var ju inte så lyckat, men samtidigt ej hela världen. Stekte på några köttbitar i en stekpanna och sedan åt vi det plus varsin korv och så lite färskpotatissallad som jag slängt ihop tidigare på eftermiddagen.
Upp tidigt på lördagen och iväg till spårskogen och efter att vi hade gått våra spår och haft genomgång så la vi spår till söndagen. Kom hem vid 17-tiden, bestämde raskt att vi skulle äta "grillrester" till middag p g a orkade inget annat. Synd för min man som hade ätit "grillrester" även till lunch, men grillat är ju godast så det gick nog ingen nöd på honom.
Tage fick gå ett spårprov och det gick bra, vi fick en etta (vilket är det enda man vill ha). Kan väl själv tycka att det var en rätt snällt dömd etta för även om han var duktig och kämpade på väldigt bra (för att vara hunden som går under namnet Tage von Ärthjärna och särskilt med tanke på att han inte har supermycket erfarenhet av nattgamla spår) så tycker jag kanske att vi var ute och virrade lite väl mycket och lite väl långt från spåret ibland. Eller det var åtminstone som jag uppfattade det, men om domaren tycker att det är ett mindre tappt istället för ett större så är det ju inte som att jag protesterar. Är ju inte precis supervänligt att man tycker att domaren är lite för snäll, det är väl snarare det motsatta som är standard.
På söndagen var det också upp tidigt och iväg till spårskogen och sedan var jag väl hemma vid 17-tiden IGEN. Det var den helgen det, liksom. Tage jobbade på riktigt bra emellanåt, hade problem på ett ställe där han virrade runt i evigheter men det var nog bra lärdom för honom. Hoppas jag. Sen gick jag med och tittade på tre andra spår, så jag var rätt mör i benen efteråt. Har ju fortfarande problem med mitt djävla knä OCH en tåled på samma ben. Tåleden är nästan värst nu, för det är som att trampa på en spik i varje steg. Är så djävla trött på detta men vet inte riktigt vad man ska göra åt det? Är ju inte direkt läge att besöka vården om man säger så. Aja, det får väl ge sig. Är i alla fall nöjd med helgen, nu väntar en kort vecka och så är det långhelg. YAY.
Upp tidigt på lördagen och iväg till spårskogen och efter att vi hade gått våra spår och haft genomgång så la vi spår till söndagen. Kom hem vid 17-tiden, bestämde raskt att vi skulle äta "grillrester" till middag p g a orkade inget annat. Synd för min man som hade ätit "grillrester" även till lunch, men grillat är ju godast så det gick nog ingen nöd på honom.
Tage fick gå ett spårprov och det gick bra, vi fick en etta (vilket är det enda man vill ha). Kan väl själv tycka att det var en rätt snällt dömd etta för även om han var duktig och kämpade på väldigt bra (för att vara hunden som går under namnet Tage von Ärthjärna och särskilt med tanke på att han inte har supermycket erfarenhet av nattgamla spår) så tycker jag kanske att vi var ute och virrade lite väl mycket och lite väl långt från spåret ibland. Eller det var åtminstone som jag uppfattade det, men om domaren tycker att det är ett mindre tappt istället för ett större så är det ju inte som att jag protesterar. Är ju inte precis supervänligt att man tycker att domaren är lite för snäll, det är väl snarare det motsatta som är standard.
På söndagen var det också upp tidigt och iväg till spårskogen och sedan var jag väl hemma vid 17-tiden IGEN. Det var den helgen det, liksom. Tage jobbade på riktigt bra emellanåt, hade problem på ett ställe där han virrade runt i evigheter men det var nog bra lärdom för honom. Hoppas jag. Sen gick jag med och tittade på tre andra spår, så jag var rätt mör i benen efteråt. Har ju fortfarande problem med mitt djävla knä OCH en tåled på samma ben. Tåleden är nästan värst nu, för det är som att trampa på en spik i varje steg. Är så djävla trött på detta men vet inte riktigt vad man ska göra åt det? Är ju inte direkt läge att besöka vården om man säger så. Aja, det får väl ge sig. Är i alla fall nöjd med helgen, nu väntar en kort vecka och så är det långhelg. YAY.
söndag 26 april 2020
Kattjakt
Här är en bok som jag inte kommer att läsa klart: Kattjakt av Emma Vall. Den stod på hyllan för gallrade böcker som bortskänkes på bibblan och det finns kanske en anledning till det, men snåla jag tyckte ändå baksidestexten lät lovande:
Amanda Rönn återvänder till Sundsvall för att vikariera på SundsvallsPosten. Det blir en händelserik sommar. Ett torn sprängs. En kvinna hittas död. Handlar det om terrorism? Eller om hämnden för att ett barn riskerar att omhändertas? Polisen och journalisterna på tidningen försöker på var sitt håll finna lösningen på gåtan. Men Amanda Rönn går sin egen väg.
Jamen nämen känns inte den här typen av karaktärer (journalist som snubblar över ett fall och kommer något på spåret och blir motarbetad men tar sig friheter och befogenheter och löser alltihop medan nån trött poliskaraktär kämpar med pappershögarna på skrivbordet) VÄLDIGT gjord? Det tyckte åtminstone jag. Trökiga karaktärer, lågt tempo, orkade en tredjedel men sen gav jag upp. Den här boken får noll scoop av fem möjliga.
fredag 24 april 2020
Fredagsmys
Idag är det fredag, solen skiner från en blå himmel med små lätta moln, det ska bli 20 grader varmt. Jag älskar de här första riktigt varma dagarna, när man kan gå ut utan jacka och framför allt när man kan börja gå barfota, men jag är faktiskt lite bekymrad över bristen på regn. Så mycket som det regnade i vintras, så mycket regnade det även i början av 2018 (ingen exakt statistik utan jag grundar det på hur högt vattnet stod på vissa ställen) och alla vet ju hur den sommaren blev. Men jag hoppas att jag har fel.
Idag har jag bestämt att jag ska jobba till lunch och sedan vara LEDIG. Tycker det är mycket svårare att känna mig ledig nu när jag jobbar hemma och man sitter på samma ställe och vadar omkring i jobbgrejer hela tiden, känns det som. Är noga med att stuva undan allt som är jobbrelaterat på fredagen och inte ta fram det igen förrän på måndagen, men det känns ändå inte som det brukar. Misstänker att det inte är samma grej att "sjunka ner i soffan efter jobbet" när man suttit i den åtta timmar redan.
Från och med 5 maj ska vi börja återgå till att jobba "on site", har vår högsta ledning bestämt. Då ska vi jobba varannan dag på jobbet och varannan dag hemma. Eh, jaha, vad ska vitsen vara med det, undrar jag, för samtidigt är strategin fortfarande att man ska ha så lite kontakt med andra som möjligt, så vi måste snacka ihop oss så vi inte är "on site" samtidigt. Aja, det löser sig väl.
Ikväll hade jag tänkt göra grönkålssoppa med vaktelägg p g a förra årets grönkål snart går i blom och vi drunknar snart i vaktelägg. Men jag fick lite oväntat "en ledig kväll" (planen var egentligen att åka till spårskogen och lägga spår till morgondagens viltspårkurs, men det slapp jag lite oväntat) och eftersom jag har bestämt mig för att även ha en ledig eftermiddag i kombination med det fina vädret så passar det ju ypperligt att sitta vid grillen och dricka vin och läsa en bra deckare medan man väntar på den perfekta glödbädden. Så får det nog bli.
Idag har jag bestämt att jag ska jobba till lunch och sedan vara LEDIG. Tycker det är mycket svårare att känna mig ledig nu när jag jobbar hemma och man sitter på samma ställe och vadar omkring i jobbgrejer hela tiden, känns det som. Är noga med att stuva undan allt som är jobbrelaterat på fredagen och inte ta fram det igen förrän på måndagen, men det känns ändå inte som det brukar. Misstänker att det inte är samma grej att "sjunka ner i soffan efter jobbet" när man suttit i den åtta timmar redan.
Från och med 5 maj ska vi börja återgå till att jobba "on site", har vår högsta ledning bestämt. Då ska vi jobba varannan dag på jobbet och varannan dag hemma. Eh, jaha, vad ska vitsen vara med det, undrar jag, för samtidigt är strategin fortfarande att man ska ha så lite kontakt med andra som möjligt, så vi måste snacka ihop oss så vi inte är "on site" samtidigt. Aja, det löser sig väl.
Ikväll hade jag tänkt göra grönkålssoppa med vaktelägg p g a förra årets grönkål snart går i blom och vi drunknar snart i vaktelägg. Men jag fick lite oväntat "en ledig kväll" (planen var egentligen att åka till spårskogen och lägga spår till morgondagens viltspårkurs, men det slapp jag lite oväntat) och eftersom jag har bestämt mig för att även ha en ledig eftermiddag i kombination med det fina vädret så passar det ju ypperligt att sitta vid grillen och dricka vin och läsa en bra deckare medan man väntar på den perfekta glödbädden. Så får det nog bli.
onsdag 22 april 2020
En andra massagechans
Alltså gud vad jag saknar mina bra thailändskor. Först Stålnypan, som ju var the queen of fucking everything av av alla massageställen jag någonsin varit på (och det är rätt många), men hon stängde ju sin verksamhet. Sedan hittade jag ju ett nytt ställe som var nästan lika bra massagemässigt men kanske inte lika mysigt och ombonat. Men det är ju stängt tills vidare nu p g a visumkrångel.
Stålnypans ställe har ju dock öppnat upp igen med ny thailändska och jag var där i höstas och det var väl sådär. Har jagat vidare utan att få någon direkt fullträff så häromdagen fick jag nog. Min kropp, som är ett djävla måndagsexemplar i många avseenden, går ut i vild strejk om den inte får sin regelbundna massage. Jag vet inte om det handlar om att det blir en massa slaggprodukter i systemet (vet inte ens om man ska tro på sånt), men sedan jag slutade med regelbunden massage har jag fått en massa små men irriterande inflammationer i muskelfästen både här och där, de liksom bara ploppar upp utan att jag har gjort något för att motivera det, och det tar veckor att bli av med och jag är ganska trött på att ha det så. Så jag bestämde mig för att ge Stålnypans efterträdare en ny chans. För bra massage kan jag bortse från ganska mycket från min övriga kravlista men om massagen bara är sådär så vill jag åtminstone att det ska vara typ enkelt att boka tid och lätt att parkera. Och detta stället har en föredömlig tidsbokning på nätet och det är utanför stan så man behöver inte bekymra sig över att hitta parkeringsplats (eller betala för densamma).
Var där igår och det var G-Ö-T-T. Det är fortfarande trist att man måste ligga med huvudet på en kudde istället för i ett hål, men det funkar. Och även om det inte var Stålnypetakter i massagen så tycker jag nog att det ändå var lite bättre och mer engagerat än sist? Eller så var jag bara desperat, hehe. Förra gången jag var där fick jag ett stämpelkort där man får en timme gratis efter 10 besök, men det kortet slängde jag för jag hade ju inga planer på att återvända. Nu fick jag ett nytt kort och när jag (på frågan om det var första gången jag var där) sa att jag varit där förut men hade "tappat bort kortet" så fick jag ändå en stämpel för det förra besöket. Det var ju snällt. Nu får jag väl bygga upp en slags relation med den här människan.
Stålnypans ställe har ju dock öppnat upp igen med ny thailändska och jag var där i höstas och det var väl sådär. Har jagat vidare utan att få någon direkt fullträff så häromdagen fick jag nog. Min kropp, som är ett djävla måndagsexemplar i många avseenden, går ut i vild strejk om den inte får sin regelbundna massage. Jag vet inte om det handlar om att det blir en massa slaggprodukter i systemet (vet inte ens om man ska tro på sånt), men sedan jag slutade med regelbunden massage har jag fått en massa små men irriterande inflammationer i muskelfästen både här och där, de liksom bara ploppar upp utan att jag har gjort något för att motivera det, och det tar veckor att bli av med och jag är ganska trött på att ha det så. Så jag bestämde mig för att ge Stålnypans efterträdare en ny chans. För bra massage kan jag bortse från ganska mycket från min övriga kravlista men om massagen bara är sådär så vill jag åtminstone att det ska vara typ enkelt att boka tid och lätt att parkera. Och detta stället har en föredömlig tidsbokning på nätet och det är utanför stan så man behöver inte bekymra sig över att hitta parkeringsplats (eller betala för densamma).
Var där igår och det var G-Ö-T-T. Det är fortfarande trist att man måste ligga med huvudet på en kudde istället för i ett hål, men det funkar. Och även om det inte var Stålnypetakter i massagen så tycker jag nog att det ändå var lite bättre och mer engagerat än sist? Eller så var jag bara desperat, hehe. Förra gången jag var där fick jag ett stämpelkort där man får en timme gratis efter 10 besök, men det kortet slängde jag för jag hade ju inga planer på att återvända. Nu fick jag ett nytt kort och när jag (på frågan om det var första gången jag var där) sa att jag varit där förut men hade "tappat bort kortet" så fick jag ändå en stämpel för det förra besöket. Det var ju snällt. Nu får jag väl bygga upp en slags relation med den här människan.
tisdag 21 april 2020
Till stallet istället, v 17 2020
Igår när jag kom till stallet kändes det som att det var EVIGHETER sedan jag var där. Strängt taget och med mina mått mätt så var det ju det också. Ingen drop in i fredags p g a var helt slut efter att ha varit uppe och stimmat halva natten p g a dramat och jobbat som ett as hela dagen efter det. Ingen ridning förra måndagen p g a att det var annandag påsk och jag hade varit på viltspårträning hela dagen. Ingen ridning fredagen innan det p g a att det var långfredag och ingen ridning måndagen innan det p g a att det var teori. JEFLAR vad länge.
Hade Pojken och de senaste gångerna så har det inte känts hundra, tycker han har stått emot och inte känts helt ren. Men igår kändes han som vanligt! Vi startade med att rida ut en runda i skogen, sedan red vi på stora utebanan. Hatar att rida på stora utebanan för den är så stor och då blir det liksom att alla rider lite hur som haver och man vet aldrig var folk behagar dyka upp. Dessutom ligger det en massa stockar på stora utebanan som man också måste snirkla runt. Är livrädd för att komma galopperandes mot en sån där stock och så ska det bli ett missförstånd och hästen ska bjuda som mot ett hinder. Hehe.
Igår skulle vi vara uppdelade i tre grupper. Grupp ett skulle jobba i skritt, grupp två i skritt och trav och grupp tre i trav och galopp, och så skulle man köra som typ intervaller med det. Det var väl inget dumt upplägg i grunden, men jag hade uppskattat om grupperna hade haft en bestämd plats att vara på, nu var det liksom skritt och trav och galopp överallt. Men det gick rätt så bra ändå. Pojken kändes fin och vi kunde till och med jobba lite med formen i galoppen utan att han bröt av till trav som han brukar.
Hade Pojken och de senaste gångerna så har det inte känts hundra, tycker han har stått emot och inte känts helt ren. Men igår kändes han som vanligt! Vi startade med att rida ut en runda i skogen, sedan red vi på stora utebanan. Hatar att rida på stora utebanan för den är så stor och då blir det liksom att alla rider lite hur som haver och man vet aldrig var folk behagar dyka upp. Dessutom ligger det en massa stockar på stora utebanan som man också måste snirkla runt. Är livrädd för att komma galopperandes mot en sån där stock och så ska det bli ett missförstånd och hästen ska bjuda som mot ett hinder. Hehe.
Igår skulle vi vara uppdelade i tre grupper. Grupp ett skulle jobba i skritt, grupp två i skritt och trav och grupp tre i trav och galopp, och så skulle man köra som typ intervaller med det. Det var väl inget dumt upplägg i grunden, men jag hade uppskattat om grupperna hade haft en bestämd plats att vara på, nu var det liksom skritt och trav och galopp överallt. Men det gick rätt så bra ändå. Pojken kändes fin och vi kunde till och med jobba lite med formen i galoppen utan att han bröt av till trav som han brukar.
måndag 20 april 2020
Kläck!
Har ju glömt att blogga om det senaste kläcket! I torsdags tittade jag till äggen vid kvart i sex på kvällen, inget hade hänt. Åkte till brukshundklubben och tränade med Tage, vid åtta skickade min man ett sms på en kläckare med en kyckling i. När jag kom hem någon timme senare hade det kläckts ytterligare två, plus att det var hålslag i Silverudds Blå-ägget.
Blev lite konfunderad över att det var en gul kyckling. Efter att ha plockat bort det obefruktade Ayman Cemani-ägget så återstod sex ägg, ett Silverudds Blå och fem Plymouth Rock, och det här var ett av Plymouth Rock-äggen och Plymouth Rock-kycklingar är svarta med gula vingspetsar och mer eller mindre utbredd gul fläck på huvudet beroende på om det är en höna eller tupp.
Sen på natten till fredags så var det ju drama, och jag fick hasta till jobbet i arla morgonstund. Då var det fortfarande bara hålslag på Silverudds Blå och inget på de två andra Plymouth Rock-äggen. Kom hem på eftermiddagen, då hade det kläckts en till Plymouth Rock medan den där arma Silverudds Blå fortfarande kämpade på med sitt lilla hålslag som aldrig blev större. Det var som om den låg så att den inte kunde dra tillbaks näbben och fortsätta picka hål på skalet utan den pickade bara så att säga i tomma luften.
Jag tycker generellt att man ska låta naturen ha sin gång och sådär och kan man inte ens ta sig ur ägget för egen maskin så är det förmodligen något fel. Men samtidigt så hjälpte ju min man ut Gunde Svan och han växte ju upp till en ståtlig tupp även om han var liten och klen som kyckling. Så jag öppnade kläckaren lite snabbt (ska man ju inte göra under pågående kläck eftersom det påverkar luftfuktigheten, men alla var ju ute utom den här och det ägget som inte ens hade hålslag) och petade lite på det ägget för att se om det var liv i det överhuvudtaget. Det var det, så jag petade lite till så att det blev en spricka, och vips blev det liv i luckan och ut kom en kyckling som det inte såg ut att vara något större fel på.
Femte Plymouth Rock-ägget kläcktes dock inte, stängde av kläckaren i helgen och tog bort det. Det innehöll en kyckling, men den levde inte. Är dock sjukt nöjd med fem levande kycklingar ur sex befruktade ägg.
Men den gula kycklingen gäckar oss, både mig och säljaren. För det är ingen Plymouth Rock. Säljaren har Plymouth Rock, Silverudds Blå, Ayman Cemani, Fifty Five Flowery Gold och blandraser. Ägget såg exakt ut som de andra Plymouth Rock och man borde kunna utesluta både Silverudds Blå (gröna ägg), Ayman Cemani (mindre ägg än övriga), FFG (vita ägg), så det här är väl troligtvis en blandras vars ägg råkat hamna fel. Säljaren erbjöd sig att betala tillbaks pengarna för det ägget, men jag tyckte inte det var nödvändigt. Dels fick jag ju både Silverudds Blå och Ayman Cemani-äggen gratis och dels har jag ju ändå fått en kyckling. Kan ju bli spännande att se vad den lilla gökungen ska bli. Jag tycker Göken är ett passande namn, men min man kallar hen för Gullfiber.
Blev lite konfunderad över att det var en gul kyckling. Efter att ha plockat bort det obefruktade Ayman Cemani-ägget så återstod sex ägg, ett Silverudds Blå och fem Plymouth Rock, och det här var ett av Plymouth Rock-äggen och Plymouth Rock-kycklingar är svarta med gula vingspetsar och mer eller mindre utbredd gul fläck på huvudet beroende på om det är en höna eller tupp.
 |
| En gökunge i kläckaren! |
Sen på natten till fredags så var det ju drama, och jag fick hasta till jobbet i arla morgonstund. Då var det fortfarande bara hålslag på Silverudds Blå och inget på de två andra Plymouth Rock-äggen. Kom hem på eftermiddagen, då hade det kläckts en till Plymouth Rock medan den där arma Silverudds Blå fortfarande kämpade på med sitt lilla hålslag som aldrig blev större. Det var som om den låg så att den inte kunde dra tillbaks näbben och fortsätta picka hål på skalet utan den pickade bara så att säga i tomma luften.
Jag tycker generellt att man ska låta naturen ha sin gång och sådär och kan man inte ens ta sig ur ägget för egen maskin så är det förmodligen något fel. Men samtidigt så hjälpte ju min man ut Gunde Svan och han växte ju upp till en ståtlig tupp även om han var liten och klen som kyckling. Så jag öppnade kläckaren lite snabbt (ska man ju inte göra under pågående kläck eftersom det påverkar luftfuktigheten, men alla var ju ute utom den här och det ägget som inte ens hade hålslag) och petade lite på det ägget för att se om det var liv i det överhuvudtaget. Det var det, så jag petade lite till så att det blev en spricka, och vips blev det liv i luckan och ut kom en kyckling som det inte såg ut att vara något större fel på.
Femte Plymouth Rock-ägget kläcktes dock inte, stängde av kläckaren i helgen och tog bort det. Det innehöll en kyckling, men den levde inte. Är dock sjukt nöjd med fem levande kycklingar ur sex befruktade ägg.
Men den gula kycklingen gäckar oss, både mig och säljaren. För det är ingen Plymouth Rock. Säljaren har Plymouth Rock, Silverudds Blå, Ayman Cemani, Fifty Five Flowery Gold och blandraser. Ägget såg exakt ut som de andra Plymouth Rock och man borde kunna utesluta både Silverudds Blå (gröna ägg), Ayman Cemani (mindre ägg än övriga), FFG (vita ägg), så det här är väl troligtvis en blandras vars ägg råkat hamna fel. Säljaren erbjöd sig att betala tillbaks pengarna för det ägget, men jag tyckte inte det var nödvändigt. Dels fick jag ju både Silverudds Blå och Ayman Cemani-äggen gratis och dels har jag ju ändå fått en kyckling. Kan ju bli spännande att se vad den lilla gökungen ska bli. Jag tycker Göken är ett passande namn, men min man kallar hen för Gullfiber.
 |
| Det var en kyckling som hette Gullfiber. |
fredag 17 april 2020
I Corona-krisen utvecklar folk nya sidor
Samtal i Corona-krisens tidevarv:
Jag: Jamen jag orkar inte se fler nyheter snart, det är ju BARA deppigheter.
En kompis (som vill vara anonym): Ja, det här kanske låter lite konstigt, men igår blev jag helt upprymd och nästan lite glad när jag hörde att det hade varit skottlossning och två hade dött. Alltså, det var ju hemskt också, men ändå. Äntligen något som var normalt!
Jag: Jamen jag orkar inte se fler nyheter snart, det är ju BARA deppigheter.
En kompis (som vill vara anonym): Ja, det här kanske låter lite konstigt, men igår blev jag helt upprymd och nästan lite glad när jag hörde att det hade varit skottlossning och två hade dött. Alltså, det var ju hemskt också, men ändå. Äntligen något som var normalt!
Drama
Vaknade i natt av...någonting, oklart vad. Kollade min telefon. Såg två saker:
1. Sms från en medarbetare att hon hade fått migrän och skulle stanna hemma på fredagen.
2. Meddelande från SOS alarm-appen att det brann någonstans i närheten av mig.
Kikade på kartan, kikade sedan ut över byn och där stod den kombinerade elfirman/utlämningsstället för systembolaget i ljusan låga. HELVETE vad det brann.
Punkt 1 innebar att dagens planer, som var att jobba hemma i soffan halva dagen och vara ledig och ha det lite gött på eftermiddagen, sket sig. Punkt 2 innebar att jag inte kunde somna om. Tycker det är sjukt obehagligt med eldsvådor och som sagt, det var HELVETE vad det brann. När jag vaknade hade ändå räddningstjänsten varit på plats i någon timme och det sprutades ju vatten så att till och med jag såg det på flera hundra meters håll utan linser (och genom rätt så skitiga fönster), men det slog ändå upp lågor högt mot himlen och röken bolmade milsvida. SOM TUR ÄR så låg vinden inte mot vårt hus för då hade vi nog blivit rökförgiftade (med tanke på att vårt hus är synnerligen dragigt, särskilt i sovrummet). Men det hade väl varit det lilla bekymret. Tycker så synd om dom som har firman, det är ett litet familjeföretag, ägarna bor på vår gata. Det är ju hela deras livsverk som försvinner bara över en natt sådär. Kan inte ens föreställa mig hur deras tankar går. OCH I DESSA TIDER.
Sånt låg jag och deppade över medan natten försvann. Såatteh, vad ska man ligga i sängen och dra sig för när plikten kallar? 04.30 befann jag mig på jobbet, nu har jag fått massor gjort och det innan fan själv har fått i sig vällingen. Jodåsåatt. Kanske kan jag ändå vara ledig i eftermiddag och ha det lite gött? Den som lever får väl se.
1. Sms från en medarbetare att hon hade fått migrän och skulle stanna hemma på fredagen.
2. Meddelande från SOS alarm-appen att det brann någonstans i närheten av mig.
Kikade på kartan, kikade sedan ut över byn och där stod den kombinerade elfirman/utlämningsstället för systembolaget i ljusan låga. HELVETE vad det brann.
 |
| Bild snodd från lokaltidningen. Det här är liksom hela vårt lilla centrum. Coop till vänster. Pizzeria i det mörklagda området till höger. Vi bor till höger om höger i bilden. |
Punkt 1 innebar att dagens planer, som var att jobba hemma i soffan halva dagen och vara ledig och ha det lite gött på eftermiddagen, sket sig. Punkt 2 innebar att jag inte kunde somna om. Tycker det är sjukt obehagligt med eldsvådor och som sagt, det var HELVETE vad det brann. När jag vaknade hade ändå räddningstjänsten varit på plats i någon timme och det sprutades ju vatten så att till och med jag såg det på flera hundra meters håll utan linser (och genom rätt så skitiga fönster), men det slog ändå upp lågor högt mot himlen och röken bolmade milsvida. SOM TUR ÄR så låg vinden inte mot vårt hus för då hade vi nog blivit rökförgiftade (med tanke på att vårt hus är synnerligen dragigt, särskilt i sovrummet). Men det hade väl varit det lilla bekymret. Tycker så synd om dom som har firman, det är ett litet familjeföretag, ägarna bor på vår gata. Det är ju hela deras livsverk som försvinner bara över en natt sådär. Kan inte ens föreställa mig hur deras tankar går. OCH I DESSA TIDER.
Sånt låg jag och deppade över medan natten försvann. Såatteh, vad ska man ligga i sängen och dra sig för när plikten kallar? 04.30 befann jag mig på jobbet, nu har jag fått massor gjort och det innan fan själv har fått i sig vällingen. Jodåsåatt. Kanske kan jag ändå vara ledig i eftermiddag och ha det lite gött? Den som lever får väl se.
torsdag 16 april 2020
Torsdag
Fortsätter min trend med att ha veckodagar som rubrik eftersom jag fortfarande är otroligt dagvill och det blir ju inte bättre av att jobba hemifrån, man liksom bara svävar omkring i sitt eget lilla limbo utan styrsel.
Adam Alsing är död i Covid-19, det känns lite läskigt för han var väl typ i min ålder. Att folk som är jättegamla och/eller har andra bakomliggande sjukdomar dör är ju inte kul men ändå liksom mer naturligt, alla dör förr eller senare och något ska man ju ändå dö av. Men när folk i ens egen ålder trillar av pinnen känns det som att döden kryper närmare en själv. Fast han, Adam Alsing alltså, kanske hade någon bakomliggande sjukdom, det vet ju inte jag.
Nog om det. Orkar ej ta in för mycket Coronasnack för det är ju det enda som det pratas om. HERREGUD, KAN DET INTE BARA KOMMA ETT NYHETSINSLAG MED EN BRANDMAN SOM HAR RÄDDAT EN ANKA UR EN BRUNN ELLER NÅT, ylade jag uppgivet häromdagen. Tur ändå att man har sitt häst- och hundliv som ändå puttrar på någorlunda normalt. Ja, och att man är frisk såklart, det ska man ju inte heller ta för givet i dessa tider.
Har anmält min man till en nybörjarkurs för vuxna blivande ryttare. Ja, han ville det alltså själv så det är inte som att jag tvingar honom. Det är fem gånger, hoppas det räcker för att han ska bli biten (inte bokstavligt talat dock). Tycker det känns som evigheter sen jag red, förra veckan var det ju teori och i måndags red jag ju inte. Men imorgon är det drop in, så då får jag förhoppningsvis ta en liten dust med Köttbullen igen.
Annars går dagarna, halva april har gått och om ett par veckor är det maj. MAJ!?! Hur gick det till? I mitt sinne känns det fortfarande som att jag harvar omkring någonstans i oxveckorna. Helt sjukt. Igår var jag på systemet och köpte på mig ett par lådor vin för härliga vårkvällar vid grillen. Det var så länge sedan jag var på systemet att det hade flyttat. Stod där som ett fån och glodde snopet på en tom butikslokal. Åhus city är dock inte större än att jag raskt kunde ta mig till de nya och fräscha lokalerna ett (förvisso rätt långt) stenkast därifrån. Hann även med bibblan, där hade de satt upp förbudstejp mot att stå intill lånedisken så man fick ställa tillbaks böckerna på en vagn och sedan sträcka sina långa armar för att ta emot beställd bok på armlängds avstånd. Det var väl dagens äventyr. Eller gårdagens om man ska vara petig.
Adam Alsing är död i Covid-19, det känns lite läskigt för han var väl typ i min ålder. Att folk som är jättegamla och/eller har andra bakomliggande sjukdomar dör är ju inte kul men ändå liksom mer naturligt, alla dör förr eller senare och något ska man ju ändå dö av. Men när folk i ens egen ålder trillar av pinnen känns det som att döden kryper närmare en själv. Fast han, Adam Alsing alltså, kanske hade någon bakomliggande sjukdom, det vet ju inte jag.
Nog om det. Orkar ej ta in för mycket Coronasnack för det är ju det enda som det pratas om. HERREGUD, KAN DET INTE BARA KOMMA ETT NYHETSINSLAG MED EN BRANDMAN SOM HAR RÄDDAT EN ANKA UR EN BRUNN ELLER NÅT, ylade jag uppgivet häromdagen. Tur ändå att man har sitt häst- och hundliv som ändå puttrar på någorlunda normalt. Ja, och att man är frisk såklart, det ska man ju inte heller ta för givet i dessa tider.
Har anmält min man till en nybörjarkurs för vuxna blivande ryttare. Ja, han ville det alltså själv så det är inte som att jag tvingar honom. Det är fem gånger, hoppas det räcker för att han ska bli biten (inte bokstavligt talat dock). Tycker det känns som evigheter sen jag red, förra veckan var det ju teori och i måndags red jag ju inte. Men imorgon är det drop in, så då får jag förhoppningsvis ta en liten dust med Köttbullen igen.
Annars går dagarna, halva april har gått och om ett par veckor är det maj. MAJ!?! Hur gick det till? I mitt sinne känns det fortfarande som att jag harvar omkring någonstans i oxveckorna. Helt sjukt. Igår var jag på systemet och köpte på mig ett par lådor vin för härliga vårkvällar vid grillen. Det var så länge sedan jag var på systemet att det hade flyttat. Stod där som ett fån och glodde snopet på en tom butikslokal. Åhus city är dock inte större än att jag raskt kunde ta mig till de nya och fräscha lokalerna ett (förvisso rätt långt) stenkast därifrån. Hann även med bibblan, där hade de satt upp förbudstejp mot att stå intill lånedisken så man fick ställa tillbaks böckerna på en vagn och sedan sträcka sina långa armar för att ta emot beställd bok på armlängds avstånd. Det var väl dagens äventyr. Eller gårdagens om man ska vara petig.
onsdag 15 april 2020
Flickan i brevet
Har läst Flickan i brevet av Emely Gunnis. Den handlar om detta:
1956: När Ivy Jenkins blir gravid skickas hon bort av familjen till St Margaret s, ett hem för ogifta mödrar. Men när barnet väl föds adopteras det omedelbart bort mot Ivys vilja. Och Ivy kommer aldrig lämna St Margaret s.
Nutid: Samantha Harper är journalisten som desperat söker efter ett scoop. När hon snubblar över ett gammalt brev från en flicka som satt instängd på St Margaret s fastnar hon direkt. För det som står i brevet är förfärande hemskt. Men om Samantha ska kunna berätta denna historia måste hon vara snabb. För St Margaret s, med alla sina hemligheter, ska rivas om bara några dagar.
Flickan i brevet är en gripande roman med historiska inslag som dessutom är sanna. Boken skildrar den katolska kyrkans Magdalenatvätterier där unga kvinnor under slavliknande tillstånd hölls fångna och undan samhällets blickar. När dessa historier nystades upp för ett antal år sedan var chocken stor i England och Irland. Flickan i brevet är Emily Gunnis debutroman. Den har sålt i över 350 000 ex i England och översatts till fjorton språk.
Jag hade rätt höga förväntningar på den här boken och blev tyvärr - som man ofta blir när man har höga förväntningar - en smula besviken. Det är en bra berättelse i grunden, men jag tycker att den är lite slarvigt uppbyggd, en massa trådar hit och dit som visserligen knyts ihop hyfsat i slutet, men den känns ändå onödigt rörigt. Sedan vet jag inte om jag var den enda som inte fattade vem Samanthas mamma var? Det framgår att Samantha är tjugofem år 2017, samma år fyller hennes mormor 60 år (åtminstone får hon ett armband med siffrorna 6 och 0 på sin födelsedag) vilket innebär att hon skulle vara född 1957. På ett annat ställe framgår det att mormor träffade morfar 1980 och då skulle hon vara 23 år. Helt rimligt, men så det här: Om Sam är 25 år 2017 så innebär det att hon föddes 1992. Om mormor var 23 år 1980 och blev gravid per omgående när hon träffade morfar så skulle det innebära att Sams mamma var tolv år när Sam föddes. Kanske nästan men ändå inte HELT omöjligt, men skulle det i så fall inte ha nämnts någonstans i berättelsen? Är ju ändå en grej som i största allmänhet och i den här kontexten i synnerhet inte skulle ha passerat obemärkt? Men det enda som nämns om Sams mamma är att hon dött när Sam var tolv år och, tja, that's it. Med tanke på alla andra mödrar och släktband som dras både hit och dit känns det synnerligen märkligt att det bara får passera. Störde mig rätt mycket på det, tyckte också att slutet blev lite väl tillrättalagt. Men i övrigt helt okej. Den här boken får tre rejäla lakansmanglar av fem möjliga.
1956: När Ivy Jenkins blir gravid skickas hon bort av familjen till St Margaret s, ett hem för ogifta mödrar. Men när barnet väl föds adopteras det omedelbart bort mot Ivys vilja. Och Ivy kommer aldrig lämna St Margaret s.
Nutid: Samantha Harper är journalisten som desperat söker efter ett scoop. När hon snubblar över ett gammalt brev från en flicka som satt instängd på St Margaret s fastnar hon direkt. För det som står i brevet är förfärande hemskt. Men om Samantha ska kunna berätta denna historia måste hon vara snabb. För St Margaret s, med alla sina hemligheter, ska rivas om bara några dagar.
Flickan i brevet är en gripande roman med historiska inslag som dessutom är sanna. Boken skildrar den katolska kyrkans Magdalenatvätterier där unga kvinnor under slavliknande tillstånd hölls fångna och undan samhällets blickar. När dessa historier nystades upp för ett antal år sedan var chocken stor i England och Irland. Flickan i brevet är Emily Gunnis debutroman. Den har sålt i över 350 000 ex i England och översatts till fjorton språk.
Jag hade rätt höga förväntningar på den här boken och blev tyvärr - som man ofta blir när man har höga förväntningar - en smula besviken. Det är en bra berättelse i grunden, men jag tycker att den är lite slarvigt uppbyggd, en massa trådar hit och dit som visserligen knyts ihop hyfsat i slutet, men den känns ändå onödigt rörigt. Sedan vet jag inte om jag var den enda som inte fattade vem Samanthas mamma var? Det framgår att Samantha är tjugofem år 2017, samma år fyller hennes mormor 60 år (åtminstone får hon ett armband med siffrorna 6 och 0 på sin födelsedag) vilket innebär att hon skulle vara född 1957. På ett annat ställe framgår det att mormor träffade morfar 1980 och då skulle hon vara 23 år. Helt rimligt, men så det här: Om Sam är 25 år 2017 så innebär det att hon föddes 1992. Om mormor var 23 år 1980 och blev gravid per omgående när hon träffade morfar så skulle det innebära att Sams mamma var tolv år när Sam föddes. Kanske nästan men ändå inte HELT omöjligt, men skulle det i så fall inte ha nämnts någonstans i berättelsen? Är ju ändå en grej som i största allmänhet och i den här kontexten i synnerhet inte skulle ha passerat obemärkt? Men det enda som nämns om Sams mamma är att hon dött när Sam var tolv år och, tja, that's it. Med tanke på alla andra mödrar och släktband som dras både hit och dit känns det synnerligen märkligt att det bara får passera. Störde mig rätt mycket på det, tyckte också att slutet blev lite väl tillrättalagt. Men i övrigt helt okej. Den här boken får tre rejäla lakansmanglar av fem möjliga.
Onsdag
Smart grej att ha veckodagar som rubrik när man är dagvill, tänker jag som i princip bara kommer ihåg saker jag skriver eller säger högt. Och att gå omkring och mässa "idag är det onsdag" för sig själv måste ju vara någon form av lågvattenmärke. Idag måste jag komma ihåg tre saker: 1. Det är onsdag och jag ska hålla en spårkurs för nybörjare, måste därför komma ihåg att åka dit ikväll. Hade ju varit rätt trist om det bara kom kursdeltagare och ingen instruktör. 2. Besöka systembolaget när jag ändå är i närheten. Har inte varit på systembolaget sen Gud vet när eftersom jag inledde året med en vit period som väl ändå varade i ett par månader eller så. Men den är över nu och då behöver jag fylla upp med lite vitt vin. 3. Åka förbi bibblan och lämna och hämta böcker.
Det är dagens agenda förutom jobb dårå. Igår var en riktig monsterdag. När jag började jobba hemma tänkte jag lättjefullt att jag ju inte behövde börja i svinottan längre utan kunde unna mig lite sovmorgon eftersom jag ju inte har någon restid. Men efter att ha utvärderat den livsstilen så kom jag fram till att den inte var något för mig. Jag vill sluta senast klockan två och ha mina lediga eftermiddagar som jag är van vid, inte sitta och såsa med jobb till fyra-halv fem om dagarna. HUR STÅR NI UT, ni som har vanliga kontorstider? Hela dagen blir ju förstörd? Nä, nu får det bli ordning på torpet, tänkte jag och satte mig vid datorn klockan 06.00 (det är ändå en timme senare än jag brukar börja när jag jobbar på jobbet). Jobbade på så flitigt och skulle precis packa ihop och avrunda dagen, men då inträffade en jobbkris som krävde att jag åkte in och gjorde lite professor Balthazar-trollerier på labbet. Lite är ett starkt ord, jag löste problemet och fick till och med en touch av hjältegloria, men var inte hemma förrän strax innan 22.00. Så istället för en ledig eftermiddag fick jag sexton timmars arbetsdag. KUL. Not. Fast det är väl inget att gnälla över, man har ju i alla fall ett jobb och man jobbar ju inte i vården och har det så typ jämt i dessa tider.
Har börjat kolla på Hjälp vi har köpt en bondgård och det känns som att jag är den enda i hela Sverige som inte gillar det programmet? Britta har jag ingen uppfattning om vad hon är för en person, men jag har länge haft alldeles otroligt svårt för Kalle. Det har dock mest grundat sig på att han, i alla fall förr, i princip var en kopia av mitt ex. Både till utseende, röst och kroppsspråk, det var faktiskt kusligt likt honom fram tills för några år sedan när Kalle började bli lite gråsprängd. Det kanske mitt ex också är, ingen aning, har inte sett honom på sådär femton år så han kan ju vara både flintskallig och lönnfet vid det här laget (hoppas). Strängt taget är ju inget av det här Kalles fel, han kan ju inte hjälpa hur han ser ut, så jag bestämde mig för att försöka omfamna både Kalle, Britta och det här programmet med nya ögon. Det gick väl sådär. Har så svårt för människor som är sådär spontant tokroliga och bara "ojdå, vad har vi NU gett oss in i" och vilka motgångar de än råkar ut för så är allting bara så spännande och utmanande. Jaha, vi har köpt en bondgård, men inte vilken bondgård som helst utan den har ju för fan ALLT. En massa hus och uthus, en massa verktyg och traktorer och nä men till och med ett eget sågverk? Så man kan såga bräder av timmer från egen skog som man visst också råkade ha. Och Kalle och Britta verkar helt lägligt också råka ha obegränsat med pengar och framför allt obegränsat med folk de kan ringa och be om hjälp där alla bara släpper allt och kommer till undsättning. JA, JAG ÄR AVUNDSJUK, det är väl den enda slutsatsen man kan dra. Förlåt Britta och Kalle, ni är säkert jättefina människor.
Om ett par dagar är det dags för kläckning av mina Plymouth Rock-kycklingar. Då får Astrid och hennes fosterbröder flytta ur akvariet och ner i en bur i tvättstugan och jag har sagt till min man att om det inte är framkomligt i källaren då så får han överta ansvaret för dom. Fattar inte det där med att belamra varje ledig yta med grejer "så länge" när alla vet att "så länge" i princip betyder "för all framtid". Min man är väldigt duktig på att stuva runt på grejer och trycka in massor på minimal yta, vilket är jättebra när man till exempel ska packa ett flyttlass. Är dock ej lika önskvärt att leva i ett flyttlass. Det är kanske en av anledningarna till att jag är så himla avundsjuk på Kalle och Brittas gård eftersom de (förutom ett eget sågverk även) har tusen uthus och lador att stuva in alla grejer i. Det har ju inte vi, bara en överbelamrad källare som jag ska försöka få ordning i men det går ju inte när inte min man vill samarbeta och vägrar slänga någonting. Funderar på om det skulle funka att sätta upp små bilder på Marie Kondo överallt och på så sätt sprida ett subliminalt budskap om ordning och reda.
2020 skulle bli året då vi skulle få ordning i källaren. Nu har ju ingenting av 2020 blivit som man har trott och än så länge ser källaren fortfarande ut som ett världskrig. Aja, det återstår ju en del av året, än är loppet inte kört.
Det är dagens agenda förutom jobb dårå. Igår var en riktig monsterdag. När jag började jobba hemma tänkte jag lättjefullt att jag ju inte behövde börja i svinottan längre utan kunde unna mig lite sovmorgon eftersom jag ju inte har någon restid. Men efter att ha utvärderat den livsstilen så kom jag fram till att den inte var något för mig. Jag vill sluta senast klockan två och ha mina lediga eftermiddagar som jag är van vid, inte sitta och såsa med jobb till fyra-halv fem om dagarna. HUR STÅR NI UT, ni som har vanliga kontorstider? Hela dagen blir ju förstörd? Nä, nu får det bli ordning på torpet, tänkte jag och satte mig vid datorn klockan 06.00 (det är ändå en timme senare än jag brukar börja när jag jobbar på jobbet). Jobbade på så flitigt och skulle precis packa ihop och avrunda dagen, men då inträffade en jobbkris som krävde att jag åkte in och gjorde lite professor Balthazar-trollerier på labbet. Lite är ett starkt ord, jag löste problemet och fick till och med en touch av hjältegloria, men var inte hemma förrän strax innan 22.00. Så istället för en ledig eftermiddag fick jag sexton timmars arbetsdag. KUL. Not. Fast det är väl inget att gnälla över, man har ju i alla fall ett jobb och man jobbar ju inte i vården och har det så typ jämt i dessa tider.
Har börjat kolla på Hjälp vi har köpt en bondgård och det känns som att jag är den enda i hela Sverige som inte gillar det programmet? Britta har jag ingen uppfattning om vad hon är för en person, men jag har länge haft alldeles otroligt svårt för Kalle. Det har dock mest grundat sig på att han, i alla fall förr, i princip var en kopia av mitt ex. Både till utseende, röst och kroppsspråk, det var faktiskt kusligt likt honom fram tills för några år sedan när Kalle började bli lite gråsprängd. Det kanske mitt ex också är, ingen aning, har inte sett honom på sådär femton år så han kan ju vara både flintskallig och lönnfet vid det här laget (hoppas). Strängt taget är ju inget av det här Kalles fel, han kan ju inte hjälpa hur han ser ut, så jag bestämde mig för att försöka omfamna både Kalle, Britta och det här programmet med nya ögon. Det gick väl sådär. Har så svårt för människor som är sådär spontant tokroliga och bara "ojdå, vad har vi NU gett oss in i" och vilka motgångar de än råkar ut för så är allting bara så spännande och utmanande. Jaha, vi har köpt en bondgård, men inte vilken bondgård som helst utan den har ju för fan ALLT. En massa hus och uthus, en massa verktyg och traktorer och nä men till och med ett eget sågverk? Så man kan såga bräder av timmer från egen skog som man visst också råkade ha. Och Kalle och Britta verkar helt lägligt också råka ha obegränsat med pengar och framför allt obegränsat med folk de kan ringa och be om hjälp där alla bara släpper allt och kommer till undsättning. JA, JAG ÄR AVUNDSJUK, det är väl den enda slutsatsen man kan dra. Förlåt Britta och Kalle, ni är säkert jättefina människor.
Om ett par dagar är det dags för kläckning av mina Plymouth Rock-kycklingar. Då får Astrid och hennes fosterbröder flytta ur akvariet och ner i en bur i tvättstugan och jag har sagt till min man att om det inte är framkomligt i källaren då så får han överta ansvaret för dom. Fattar inte det där med att belamra varje ledig yta med grejer "så länge" när alla vet att "så länge" i princip betyder "för all framtid". Min man är väldigt duktig på att stuva runt på grejer och trycka in massor på minimal yta, vilket är jättebra när man till exempel ska packa ett flyttlass. Är dock ej lika önskvärt att leva i ett flyttlass. Det är kanske en av anledningarna till att jag är så himla avundsjuk på Kalle och Brittas gård eftersom de (förutom ett eget sågverk även) har tusen uthus och lador att stuva in alla grejer i. Det har ju inte vi, bara en överbelamrad källare som jag ska försöka få ordning i men det går ju inte när inte min man vill samarbeta och vägrar slänga någonting. Funderar på om det skulle funka att sätta upp små bilder på Marie Kondo överallt och på så sätt sprida ett subliminalt budskap om ordning och reda.
2020 skulle bli året då vi skulle få ordning i källaren. Nu har ju ingenting av 2020 blivit som man har trott och än så länge ser källaren fortfarande ut som ett världskrig. Aja, det återstår ju en del av året, än är loppet inte kört.
tisdag 14 april 2020
Måndag, nävisst tisdag, fast det känns som måndag men det är tisdag. TISDAG!
Efter påsken är man dagvill, det är sen gammalt. Fast den här påsken har känts så extremt o-påskig, oklart varför för vi brukar aldrig göra något särskilt, men så har det i alla fall varit.
Påsken 2020 i punktform:
* Skärtorsdag: Jobbade i soffan fram till lunch, var ute och påtade i trädgården på eftermiddagen och var sedan på hundkurs på kvällen. Kom hem, kollade på ett avsnitt av Tiger King (VAD är det för sjuka människor?) och gick sedan och la mig.
* Långfredag: Gick långpromenad med hundarna, så gott det nu går. Har ju problem med höger knä (inflammerade muskel- eller senfästen) och vänster hälsena (slemsäcksinflammation som kommer och går) för att riktigt säkerställa att det blir JÄMNA PLÅGOR. Så trött på detta måndagsexemplar till kropp. Jag älskar att promenera men det är ju öken att inte kunna göra det utan att det ska kännas som en Golgatavandring (sorry Jesus). Vet inte heller riktigt om man ska hålla igång som vanligt (smärta är inte farligt) eller ta det lilla lugna (smärta är ett tecken på att något är fel), men tror mer på den förra (har konsulterat en sjukgymnast i min ridgrupp medan vi putsade träns och hon har bekräftat detta). Nog om det. Kom hem och ställde mig vid kompostkvarnen och flisade ris och grenar från två träd och tre buskar som vi tagit ner. Drog sedan igång GRILLEN för första gången i år. Har slutat köpa tändvätska och tänder numera grillen med hjälp av hushållspapper indränkt i billig rapsolja (varsågod för miljötips!) och fick en perfekt glödbädd. Grillade fläskytterfilé, korv och spetskål och åt tillsammans med mandelpotatissallad och nån sås som jag blandade av creme fraiche, lök, chiliketchup och sötsur sås på flaska. G-O-T-T var bara förnamnet. Vi åt, kollade på ett avsnitt av Tiger King (vad ÄR det för sjuka människor?) och sedan gick jag och lade mig.
* Påskafton: Upp i ottan och iväg och träffa ett av mina spårgäng. Vi la spår, fikade och gick spår och Tage var jätteduktig. Har ju K-Ä-M-P-A-T med hans reaktivitet, bristande impulskontroll och lite halvtaskiga motivation hur länge som helst, men kanske att någon slags pollett har ramlat på plats för nu åstadkom han plötsligt ett riktigt fint spårarbete istället för att stanna upp stup i kvarten och kolla efter sork, fåglar, skräp i diket och gud vet allt som han kan få för sig vara mer intressant. Och då hittade han ändå ett sorkbo och även en käke från något djur som han såklart var tvungen att utforska, men det gick att avleda honom, vilket inte har funkat jättebra tidigare.
Kom hem, åt lunch, tog ytterligare en omgång med kompostkvarnen. Tror knivarna börjar bli slöa för det gick väldigt trögt och jag tyckte att högen med ris som jag höll på med aldrig krympte. Fast jag fick ihop en halv kubikmeter flis så det måste den väl ändå ha gjort. Lagade sedan någon form av påskmat, men det blev inte speciellt lyckat. Hade en Janssons frestelse från i julas i frysen, men den var torr och tråkig. Köttbullarna som jag tagit fram ur samma frys visade sig vara pannbiff. Det borde ju smaka som köttbullar, men det gör det av någon anledning inte. Orkade heller ej ställa mig och dekorera ägghalvor som jag annars brukar göra, utan bara kokade och delade några ägg och stekte lite prinskorv. Det kändes rätt torrt och påvert och nja, jag har ätit bättre påskmiddagar om man säger så. Men men. Vi åt, kollade på ett avsnitt av Tiger King (vad är DET för sjuka människor?) och sedan gick jag och lade mig.
* Påskdagen: Upp i ottan, göra stor matsäck för heldag i spårskogen. Det var start för Tages viltspårkurs i öppen klass. Båda taxarna har ju promenerat hem varsitt viltspårchampionat utan egentligen några större ansträngningar från vare sig deras eller min sida, men jag misstänker att det inte kommer att gå lika lätt med Tage von Ärthjärna så det är ju bara att börja nöta. Heldagen i skogen var mer för människorna än för hundarna, men vi lade i alla fall spår (som ska ligga över natten), fikade och hade det rätt gemytligt i solen. I det här gänget är det många som prioriterar det sociala och jag kan tycka det är okej ibland, men efter ett tag brukar jag bli sjukt irriterad på att allting är så ineffektivt. Men ska försöka att omfamna det här och gilla läget (för jag kan ju ändå inte göra något åt det) och inte irritera mig över andras dåliga organisationsförmågor.
Kom hem, var rätt trött, lagade en svingod pastasås på grillresterna, åt, såg ett avsnitt av Tiger King (vad är det för SJUKA människor?), gick och lade mig.
* Annandag påsk: Upp i ottan, göra stor matsäck för heldag i spårskogen. Kom dit, gick först med på två spår som jag lagt och tittade, gick sedan spår med Tage som skötte sig förvånansvärt bra med tanke på att han aldrig gått spår som legat längre än max två timmar förut. Sedan var det mest fika och väntan på andra. Var hemma vid halv tre, så det var ändå rätt tidigt för att vara det här gänget. Hade avbokat min ridning eftersom jag inte visste hur lång tid spårkursen skulle ta eller hur trött jag skulle vara när jag kom hem, så plötsligt hade jag en "ledig" måndagkväll.
Minns knappt vad jag gjorde sen, men det var väl det vanliga: baka bröd, laga mat. kolla på ett avsnitt av Tiger King (vad är det för sjuka MÄNNISKOR?). Kollade även ikapp på Robinson. Tankar jag fick: 1. Näe, nu hejar jag bara på Cruise och Jonas. 2. Vafan, nu RÖSTAR DOM UT Cruise och Jonas. 3. Puh, det fanns ett Gränsland den här säsongen också. Kan fortsätta heja på Cruise och Jonas. Samt Kristove, jag tycker faktiskt bara han blir coolare och coolare. Mattias verkar också vettig, men de andra ger jag inte mycket för. Antingen är de fullblodsidioter eller menlösa mähän.
Jaha, men det var min påsk det. Nu är jag tillbaks i soffhörnet som föreställer min arbetsplats. Ska nog tända en brasa, koka en kopp te och försöka fånga arbetsdagen. ELLER NÅT.
Påsken 2020 i punktform:
* Skärtorsdag: Jobbade i soffan fram till lunch, var ute och påtade i trädgården på eftermiddagen och var sedan på hundkurs på kvällen. Kom hem, kollade på ett avsnitt av Tiger King (VAD är det för sjuka människor?) och gick sedan och la mig.
* Långfredag: Gick långpromenad med hundarna, så gott det nu går. Har ju problem med höger knä (inflammerade muskel- eller senfästen) och vänster hälsena (slemsäcksinflammation som kommer och går) för att riktigt säkerställa att det blir JÄMNA PLÅGOR. Så trött på detta måndagsexemplar till kropp. Jag älskar att promenera men det är ju öken att inte kunna göra det utan att det ska kännas som en Golgatavandring (sorry Jesus). Vet inte heller riktigt om man ska hålla igång som vanligt (smärta är inte farligt) eller ta det lilla lugna (smärta är ett tecken på att något är fel), men tror mer på den förra (har konsulterat en sjukgymnast i min ridgrupp medan vi putsade träns och hon har bekräftat detta). Nog om det. Kom hem och ställde mig vid kompostkvarnen och flisade ris och grenar från två träd och tre buskar som vi tagit ner. Drog sedan igång GRILLEN för första gången i år. Har slutat köpa tändvätska och tänder numera grillen med hjälp av hushållspapper indränkt i billig rapsolja (varsågod för miljötips!) och fick en perfekt glödbädd. Grillade fläskytterfilé, korv och spetskål och åt tillsammans med mandelpotatissallad och nån sås som jag blandade av creme fraiche, lök, chiliketchup och sötsur sås på flaska. G-O-T-T var bara förnamnet. Vi åt, kollade på ett avsnitt av Tiger King (vad ÄR det för sjuka människor?) och sedan gick jag och lade mig.
* Påskafton: Upp i ottan och iväg och träffa ett av mina spårgäng. Vi la spår, fikade och gick spår och Tage var jätteduktig. Har ju K-Ä-M-P-A-T med hans reaktivitet, bristande impulskontroll och lite halvtaskiga motivation hur länge som helst, men kanske att någon slags pollett har ramlat på plats för nu åstadkom han plötsligt ett riktigt fint spårarbete istället för att stanna upp stup i kvarten och kolla efter sork, fåglar, skräp i diket och gud vet allt som han kan få för sig vara mer intressant. Och då hittade han ändå ett sorkbo och även en käke från något djur som han såklart var tvungen att utforska, men det gick att avleda honom, vilket inte har funkat jättebra tidigare.
 |
| Ja, sen var det ju någon som glömde stänga av appen när spåret var slut. Antar att jag var i chock? |
* Påskdagen: Upp i ottan, göra stor matsäck för heldag i spårskogen. Det var start för Tages viltspårkurs i öppen klass. Båda taxarna har ju promenerat hem varsitt viltspårchampionat utan egentligen några större ansträngningar från vare sig deras eller min sida, men jag misstänker att det inte kommer att gå lika lätt med Tage von Ärthjärna så det är ju bara att börja nöta. Heldagen i skogen var mer för människorna än för hundarna, men vi lade i alla fall spår (som ska ligga över natten), fikade och hade det rätt gemytligt i solen. I det här gänget är det många som prioriterar det sociala och jag kan tycka det är okej ibland, men efter ett tag brukar jag bli sjukt irriterad på att allting är så ineffektivt. Men ska försöka att omfamna det här och gilla läget (för jag kan ju ändå inte göra något åt det) och inte irritera mig över andras dåliga organisationsförmågor.
Kom hem, var rätt trött, lagade en svingod pastasås på grillresterna, åt, såg ett avsnitt av Tiger King (vad är det för SJUKA människor?), gick och lade mig.
* Annandag påsk: Upp i ottan, göra stor matsäck för heldag i spårskogen. Kom dit, gick först med på två spår som jag lagt och tittade, gick sedan spår med Tage som skötte sig förvånansvärt bra med tanke på att han aldrig gått spår som legat längre än max två timmar förut. Sedan var det mest fika och väntan på andra. Var hemma vid halv tre, så det var ändå rätt tidigt för att vara det här gänget. Hade avbokat min ridning eftersom jag inte visste hur lång tid spårkursen skulle ta eller hur trött jag skulle vara när jag kom hem, så plötsligt hade jag en "ledig" måndagkväll.
Minns knappt vad jag gjorde sen, men det var väl det vanliga: baka bröd, laga mat. kolla på ett avsnitt av Tiger King (vad är det för sjuka MÄNNISKOR?). Kollade även ikapp på Robinson. Tankar jag fick: 1. Näe, nu hejar jag bara på Cruise och Jonas. 2. Vafan, nu RÖSTAR DOM UT Cruise och Jonas. 3. Puh, det fanns ett Gränsland den här säsongen också. Kan fortsätta heja på Cruise och Jonas. Samt Kristove, jag tycker faktiskt bara han blir coolare och coolare. Mattias verkar också vettig, men de andra ger jag inte mycket för. Antingen är de fullblodsidioter eller menlösa mähän.
Jaha, men det var min påsk det. Nu är jag tillbaks i soffhörnet som föreställer min arbetsplats. Ska nog tända en brasa, koka en kopp te och försöka fånga arbetsdagen. ELLER NÅT.
lördag 11 april 2020
Syskonen
Det här är en bok som jag inte kommer att läsa klart: Syskonen av Tessa Hadley. Den handlar om detta:
Fyra syskon semestrar i sin barndoms sommarstuga. Roland kommer med sin nya fru som systrarna inte tycker om. Alice har med sig en gammal kärleks tonårsson som smider planer att förföra Rolands dotter. Fran kommer utan sin man som prioriterat turné med bandet. Och äldsta systern Harriet får sin självbild sönderslagen när passionen slår till. Nuet och det förflutna glider in i och påverkar varandra tills allt är förändrat.
Läste kanske en tredjedel och näe, sen orkade jag inte med den här trökiga syskonskaran längre. Det hände absolut I-N-G-E-N-T-I-N-G och när jag hoppade framåt ett rejält stycke för att se om det skulle bli lite mer handling längre fram så gaggades det fortfarande om samma trökiga ickehändelser och då fick jag nog. Den här boken får noll semesterdagar av fem möjliga.
torsdag 9 april 2020
Skärtorsdag
Det här är bokstavligt talat den konstigaste påsken ända sedan Jesus red in i Jerusalem på en åsna (övrig agenda för Jesus under Påsk 1.0: driva ut månglare ur tempel, samla sina lärjungar, tvätta deras fötter, äta bröd och dricka vin, bli förrådd av Judas, bli tillfångatagen av tempelvakten, pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven, nederstigen till dödsriket, på tredje dagen uppstånden igen från de döda, OCH SÅ VIDARE). Måste säga att den första påsken var rätt hektisk för Jesus' del. Jag gillar påsk (inte av religiösa skäl utan snarare rent egoistiska, vår, många lediga dagar, massor av god mat, rätt kravlöst i övrigt), men i år känns det...eh, jaha, redan påsk, fast det kommer ju inte att hända något. Ingen kommer att träffas, stockholmare kommer inte att vallfärda hit ner till Österlen för att trängas hos lokala Coop och Icahandlare och flöjta Amen haarom verkligen inte panko här i Skåne? över halva affären, konstrundan är inställd och, tja, påsken kom av sig redan innan den hade kommit igång, känns det som.
Egentligen gör det inte mig någonting för jag brukar ju nästan aldrig vare sig åka på konstrunda eller ägna mig åt någon annan typ av firande. Det känns bara konstigt. Ledighet för mig handlar ju mest om att slippa ge mig iväg någonstans, men nu har jag ju varit hemma så sjukt mycket den senaste månaden. Jag klättrar definitivt inte på väggarna, långt ifrån, men det där behovet av att bara vara hemma och slippa träffa en enda människa är väl inte lika pockande längre om man säger så.
Min påsk kommer för övrigt att gå i hundträningens tecken. Ska träna personspår och uppletande på lördag och viltspår på söndag och måndag. På måndag kväll är det ridning som vanligt, men jag funderar starkt på att avboka. Vi fick förslag om att rida tidigare på eftermiddagen eftersom det är röd dag och då kunde alla utom jag och då sa jag att jag kunde avboka den gången eftersom det är hoppning och det är jag ju ändå inte så pepp på. Sen gick det ändå inte att byta tid men nu är jag så inställd på att inte rida, plus att jag gissningsvis ändå är svintrött efter en heldag i skogen, plus att jag fortfarande inte är sådär jättepepp på hoppning. Aja, vi får väl se hur jag gör. Beror lite på om det är drop in-ridning imorgon eller inte.
Men först ska jag beta av en halv arbetsdag i soffan. Coronapandemi eller ej, dag innan röd dag = halv arbetsdag i vårt lökiga avtal. Sen ska jag städa lite (inne) och lägga ut markväv (ute) ovanpå resterna av tre jättestora spireabuskar som växte kanten av trädgårdslandet och som vi tog bort för ett tag sedan och vips fick vi mer ljus och kanske 10 kvadratmeter mer potentiell odlingsyta. Trodde naivt att det nog bara var att gräva upp rötterna, men trots att vi har lucker sandjord där ingenting sitter fast ordentligt så är det som att gräva i betong och rötterna verkar slingra sig ända ner till helvetet. Googlade på detta och de generella råden för att bli av med spirea verkar vara antingen grävskopa eller Roundup. Roundup kommer inte över denna tomtgräns så länge jag lever och grävskopa känns inte heller som ett lockande alternativ. Tänker att det måste ju gå att kväva rötterna på något sätt, så jag till Granngården och köpte den tjockaste markväven som fanns i sortimentet. Tänker att jag ska kapa stubbarna jäms med markytan, lägga markväven och en massa tidningar och sånt ovanpå och sedan bygga upp någon slags odlingslimpa på höjden och hoppas att rötterna dör jämmerdöden därunder. Vi får väl se, funkar det så funkar det och då har jag sluppit en massa jobb i onödan, funkar det inte får jag väl tänka ut någon annan smart lösning.
Ja, det var väl allt inför påsken. SO LONG.
Egentligen gör det inte mig någonting för jag brukar ju nästan aldrig vare sig åka på konstrunda eller ägna mig åt någon annan typ av firande. Det känns bara konstigt. Ledighet för mig handlar ju mest om att slippa ge mig iväg någonstans, men nu har jag ju varit hemma så sjukt mycket den senaste månaden. Jag klättrar definitivt inte på väggarna, långt ifrån, men det där behovet av att bara vara hemma och slippa träffa en enda människa är väl inte lika pockande längre om man säger så.
Min påsk kommer för övrigt att gå i hundträningens tecken. Ska träna personspår och uppletande på lördag och viltspår på söndag och måndag. På måndag kväll är det ridning som vanligt, men jag funderar starkt på att avboka. Vi fick förslag om att rida tidigare på eftermiddagen eftersom det är röd dag och då kunde alla utom jag och då sa jag att jag kunde avboka den gången eftersom det är hoppning och det är jag ju ändå inte så pepp på. Sen gick det ändå inte att byta tid men nu är jag så inställd på att inte rida, plus att jag gissningsvis ändå är svintrött efter en heldag i skogen, plus att jag fortfarande inte är sådär jättepepp på hoppning. Aja, vi får väl se hur jag gör. Beror lite på om det är drop in-ridning imorgon eller inte.
Men först ska jag beta av en halv arbetsdag i soffan. Coronapandemi eller ej, dag innan röd dag = halv arbetsdag i vårt lökiga avtal. Sen ska jag städa lite (inne) och lägga ut markväv (ute) ovanpå resterna av tre jättestora spireabuskar som växte kanten av trädgårdslandet och som vi tog bort för ett tag sedan och vips fick vi mer ljus och kanske 10 kvadratmeter mer potentiell odlingsyta. Trodde naivt att det nog bara var att gräva upp rötterna, men trots att vi har lucker sandjord där ingenting sitter fast ordentligt så är det som att gräva i betong och rötterna verkar slingra sig ända ner till helvetet. Googlade på detta och de generella råden för att bli av med spirea verkar vara antingen grävskopa eller Roundup. Roundup kommer inte över denna tomtgräns så länge jag lever och grävskopa känns inte heller som ett lockande alternativ. Tänker att det måste ju gå att kväva rötterna på något sätt, så jag till Granngården och köpte den tjockaste markväven som fanns i sortimentet. Tänker att jag ska kapa stubbarna jäms med markytan, lägga markväven och en massa tidningar och sånt ovanpå och sedan bygga upp någon slags odlingslimpa på höjden och hoppas att rötterna dör jämmerdöden därunder. Vi får väl se, funkar det så funkar det och då har jag sluppit en massa jobb i onödan, funkar det inte får jag väl tänka ut någon annan smart lösning.
Ja, det var väl allt inför påsken. SO LONG.
onsdag 8 april 2020
Våren är här, väl
Får nog uppdatera gårdagens Robinson-inlägg nu när jag sett ikapp. Men alltså Hasse, utslagen av en 69-årig tant när det bara gäller att hålla en pinne. Alltså, inte "bara" som i att jag hade klarat det, dör ju mjölksyredöden av all statisk muskelverksamhet som pågår i mer än 10 sekunder, men han är ju ändå nåt himla MMA-proffs? Kan han ens visa sig ute efter detta?
Och den här djävla Nina då, som går emot det som gruppen bestämt och tar tillbaka Raymond, som INGEN i laget (utom hon) ville ha tillbaks? Tycker det var rätt kul det här när hon inte fattade hur man skulle sätta ihop den där kräftburen eller vad det nu var utan trodde att det skulle vara som en öppen cylinder, och Cruise sedan sa: "Om du någonsin känner dig dum Mattias, så ska du tänka på detta". Elakt men jätteroligt. Fattar sen inte varför det INTE blev ett ramaskri när det visade sig att Nina "gjort en kupp" och tagit tillbaka Raymond, utan att alla helt plötsligt skulle ta honom i hand och hälsa välkommen tillbaka och sådär, med start av Katarina av alla? Jätteskumt, men det kanske blev sånt djävla hallå att de fick regissera det lite? Hade jag varit med där så hade jag 1. klöst ögonen ur Nina eftersom hon gjort precis tvärtemot vad alla andra i gruppen ville, och 2. klöst ögonen ur Raymond eftersom han är ett sånt himla as. Ja, kanske inte klöst ögonen ur bokstavligen då, men ni fattar. Hade nog aldrig fixat att vara taktiskt trevlig som Mattias och Cruise försökte sen. Och den där lama Fabian, han verkar ju vara både jagsvag, nojig och pissdålig som ledare. Vad för typ av läkare är han egentligen, där kan man väl inte hålla på och oroa sig för allt hela tiden, och sen ska man väl dessutom vara chef och då funkar det inte riktigt att titta med ledsna hundögon och bli ledsen så fort man upplever att andra sätter lite press på en? Nä, bu för Fabian. Hejar nu på Cruise, Jonas, Christove eller Michael. Men det kan säkert ändras.
Jobbar hemma idag, en medarbetare i mitt team är sjuk så jag erbjöd mig att åka till jobbet och stötta upp lite, men det behövdes inte. GÖTT. Tog några timmar ledigt i förmiddags och åkte och tränade spår med Tage von Ärthjärna. Har jobbat MYCKET med motivationen och tyckte nu senast att han nästan blev lite störd av att det ideligen låg burkar med kattmat i spåret. Så idag testade jag att lägga ett helt vanligt appellspår, med en pinne på första sträckan, en på andra och en i slutet. Och det gick faktiskt SUPERBRA på både första och andra sträckan. Han tappade lite fokus ibland, men det gick bra att bara ta in honom och starta om DIREKT, innan han hunnit låsa sig på allt det där som han registrerar i ögonvrån och som får honom att glömma vad han egentligen håller på med. Sen missade han slutet, men det var nog lite mitt fel också som gick och tittade efter var pinnen var istället för att titta på honom. Note to self: markera slutet ordentligt nästa gång.
Sjukt nöjd med detta. Också nöjd med att en träningskompis hade tagit med sig kaffe och kakor och att vi kunde sitta i solen med detta medan spåren låg till sig. En mycket välinvesterad förmiddag måste jag säga.
Och den här djävla Nina då, som går emot det som gruppen bestämt och tar tillbaka Raymond, som INGEN i laget (utom hon) ville ha tillbaks? Tycker det var rätt kul det här när hon inte fattade hur man skulle sätta ihop den där kräftburen eller vad det nu var utan trodde att det skulle vara som en öppen cylinder, och Cruise sedan sa: "Om du någonsin känner dig dum Mattias, så ska du tänka på detta". Elakt men jätteroligt. Fattar sen inte varför det INTE blev ett ramaskri när det visade sig att Nina "gjort en kupp" och tagit tillbaka Raymond, utan att alla helt plötsligt skulle ta honom i hand och hälsa välkommen tillbaka och sådär, med start av Katarina av alla? Jätteskumt, men det kanske blev sånt djävla hallå att de fick regissera det lite? Hade jag varit med där så hade jag 1. klöst ögonen ur Nina eftersom hon gjort precis tvärtemot vad alla andra i gruppen ville, och 2. klöst ögonen ur Raymond eftersom han är ett sånt himla as. Ja, kanske inte klöst ögonen ur bokstavligen då, men ni fattar. Hade nog aldrig fixat att vara taktiskt trevlig som Mattias och Cruise försökte sen. Och den där lama Fabian, han verkar ju vara både jagsvag, nojig och pissdålig som ledare. Vad för typ av läkare är han egentligen, där kan man väl inte hålla på och oroa sig för allt hela tiden, och sen ska man väl dessutom vara chef och då funkar det inte riktigt att titta med ledsna hundögon och bli ledsen så fort man upplever att andra sätter lite press på en? Nä, bu för Fabian. Hejar nu på Cruise, Jonas, Christove eller Michael. Men det kan säkert ändras.
Jobbar hemma idag, en medarbetare i mitt team är sjuk så jag erbjöd mig att åka till jobbet och stötta upp lite, men det behövdes inte. GÖTT. Tog några timmar ledigt i förmiddags och åkte och tränade spår med Tage von Ärthjärna. Har jobbat MYCKET med motivationen och tyckte nu senast att han nästan blev lite störd av att det ideligen låg burkar med kattmat i spåret. Så idag testade jag att lägga ett helt vanligt appellspår, med en pinne på första sträckan, en på andra och en i slutet. Och det gick faktiskt SUPERBRA på både första och andra sträckan. Han tappade lite fokus ibland, men det gick bra att bara ta in honom och starta om DIREKT, innan han hunnit låsa sig på allt det där som han registrerar i ögonvrån och som får honom att glömma vad han egentligen håller på med. Sen missade han slutet, men det var nog lite mitt fel också som gick och tittade efter var pinnen var istället för att titta på honom. Note to self: markera slutet ordentligt nästa gång.
Sjukt nöjd med detta. Också nöjd med att en träningskompis hade tagit med sig kaffe och kakor och att vi kunde sitta i solen med detta medan spåren låg till sig. En mycket välinvesterad förmiddag måste jag säga.
tisdag 7 april 2020
Robinson!
Har ju glömt att blogga om programmet jag älskar att hata #1, ROBINSON. Eller jag har väl bloggat om det en massa gånger misstänker jag, men inte om årets upplaga dårå. Ja, vad ska man säga? Bra castat? VAR HITTAR DOM ALLA DE HÄR MÄNNISKORNA? Nu tänker jag på såna som Raymond. Som är någon slags "ledarskapscoach" och samtidigt är så djävla macho/översittare/sjukt otrevlig. Verkligen ingen som man skulle vilja hålla i handen när åskan går (eller någon annan gång), möta i en mörk gränd (eller någon annanstans) eller vara ensam med på en öde ö (eller överhuvudtaget). Blääää. Hatar Raymond. Han är 2020 års version av Nick från 2019 och 2018.
Vad tycker jag då om resten (dom som var kvar i helgen, nu ligger jag ett par avsnitt back p g a orkar ej se med reklam så jag sparar på mig 3-4 avsnitt och ser i ett svep och snabbspolar förbi reklamen och de här I FÖRRA AVSNITTET och EFTER PAUSEN-sekvenserna som man ju ändå har sett eller kommer att få se, är så sjukt effektiv):
CRUISE: Jag har faktiskt svårt att bilda mig en uppfattning om honom. Tycker ändå han verkar vettig, men har förstått att det är många som inte gillar honom. Men han verkar cool och har ändå lite Robinson-skills till skillnad från många andra deltagare.
FABIAN: Jamen han har ju ingen utstrålning alls? Han märks ju liksom inte, så det går ju inte att bilda sig någon uppfattning om honom heller.
JONAS: Tycker han verkar vara lite självupptagen och dryg och rätt gnällig, men ändå ingen helt omöjlig typ.
JOSEFINA: Jamen här har vi väl någon att hålla i handen när åskan går? Fast med klen fysik, jag hade nog väntat mig mer av en polis. Sen är hon bästis med Nina, som jag inte gillar, så det drar ju ner omdömet betydligt. Tyvärr.
JULIA: Nej men ta bort henne. Vad är det med folk som är "livscoacher", skaffa er ett djävla JOBB istället, har jag lust att skrika när jag ser henne.
KATARINA: "Lyckad casting", tänkte jag när jag såg att de slängt in en 60-årig psykolog i Robinsomsmeten. Jag har väl inte jättemycket till övers för psykologer rent generellt, men eftersom Raymond (som jag hatar om någon inte uppfattat det) har varit så djävla taskig och nedlåtande mot Katarina sedan dag ett så har jag lite automatiskt tagit hennes parti. Gillar att hon är lugn och liksom har svar på allt utan att ens höja rösten, men ogillar att hon viker ner sig.
KRISTOVE: "Ännu mer lyckad casting", skrek jag från tv-soffan när Kristove presenterades. En flumpelle som är hypnotisör och som har "moralförstärkande foton" som personlig sak, VAR HITTAR DOM ALLA? Men jag måste säga att Kristove vinner i längden. Han är så himla lugn och distanserad och verkar faktiskt vara genuint snäll.
MATTIAS: Först tyckte jag han verkade vara en riktig gnällspik, men nu har jag ändå börjat gilla honom lite. Även om han fortfarande är en gnällspik så har han åtminstone guts att säga till den där djävla Raymond när han beter sig som ett as.
MICHAEL: Ååh, jag gillar Michael. Han är förmodligen det sämsta Robinsonmaterialet någonsin, men man blir ju glad bara av att se honom stå där och stöka bland kokkärlen och komma med peppande tillrop på tävlingar. Och så verkar han så himla snäll. Snälla människor är bäst.
HASSE: Påminner inte Hasse väldigt mycket om Pascal från förra säsongen? Ytterligare någon kampsportsfantast från Rosengård med en massa snack om positiv energi och mindset. Fast jag gillar Hasse (jag gillade även Pascal, även om jag tyckte det var löjligt med "romansen" med den där bimbon vad-hon-nu-hette). Man vill ju hundra gånger ha en Hasse som säger "det löser sig, jag fixar det, det är okej" och skrattar bakom sitt jättestora imamskägg än en gnällig surmupp. Tycker dessutom att Hasse verkar vara en sjukt snäll och omtänksam medmänniska.
NINA: Gillar inte henne eftersom hon gillar Raymond. Sen är hon väl bra på att ändå sätta honom på plats, hon verkar rak och tydlig och sådär, men jag drar gränsen vid Raymond.
OLA: Tycker han är drygare än Yes, en riktig besserwisser som inte tillför något positivt i en grupp. Och "Friskvårdsentreprenör", är det ens ett jobb? Och så verkar han gilla Raymond? TA BORT OLA.
PIA: Först tyckte jag att det var coolt med Pia, så gammal och ändå seg som attan. Men sen vet jag inte, tycker det är mest en massa tjöt om att hon ser sig som ambassadör för gamla och att ålder bara är en siffra och yadayada. Börjar tröttna lite på Pia. Fast hon är en kämpe, det är hon.
PRIYA: Av de klipp man har fått se av Priya så tycker jag hon verkar vara rätt cool, inget tjafs, gilla läget liksom. Men vad har man egentligen fått se av henne hittills? Hon har inte stuckit ut jättemycket, det kanske är hennes taktik att hålla sig under radarn för att inte bli utröstad. Så egentligen är det svårt att tycka något om henne överhuvudtaget.
RAGNAR: Jamen det känns som att det finns en Robinsonkvot av bortskämda överklassbarn som älskar sig själva, och där kvalade Ragnar in i årets upplaga. Om jag hade varit tvungen att tillbringa ett dygn på en öde ö i Ragnars sällskap så hade jag förmodligen skurit upp pulsådrorna med en kokosnöt. Orkar ej med såna människor. Fast det är ju bra TV, det måste erkännas.
Vad tycker jag då om resten (dom som var kvar i helgen, nu ligger jag ett par avsnitt back p g a orkar ej se med reklam så jag sparar på mig 3-4 avsnitt och ser i ett svep och snabbspolar förbi reklamen och de här I FÖRRA AVSNITTET och EFTER PAUSEN-sekvenserna som man ju ändå har sett eller kommer att få se, är så sjukt effektiv):
CRUISE: Jag har faktiskt svårt att bilda mig en uppfattning om honom. Tycker ändå han verkar vettig, men har förstått att det är många som inte gillar honom. Men han verkar cool och har ändå lite Robinson-skills till skillnad från många andra deltagare.
FABIAN: Jamen han har ju ingen utstrålning alls? Han märks ju liksom inte, så det går ju inte att bilda sig någon uppfattning om honom heller.
JONAS: Tycker han verkar vara lite självupptagen och dryg och rätt gnällig, men ändå ingen helt omöjlig typ.
JOSEFINA: Jamen här har vi väl någon att hålla i handen när åskan går? Fast med klen fysik, jag hade nog väntat mig mer av en polis. Sen är hon bästis med Nina, som jag inte gillar, så det drar ju ner omdömet betydligt. Tyvärr.
JULIA: Nej men ta bort henne. Vad är det med folk som är "livscoacher", skaffa er ett djävla JOBB istället, har jag lust att skrika när jag ser henne.
KATARINA: "Lyckad casting", tänkte jag när jag såg att de slängt in en 60-årig psykolog i Robinsomsmeten. Jag har väl inte jättemycket till övers för psykologer rent generellt, men eftersom Raymond (som jag hatar om någon inte uppfattat det) har varit så djävla taskig och nedlåtande mot Katarina sedan dag ett så har jag lite automatiskt tagit hennes parti. Gillar att hon är lugn och liksom har svar på allt utan att ens höja rösten, men ogillar att hon viker ner sig.
KRISTOVE: "Ännu mer lyckad casting", skrek jag från tv-soffan när Kristove presenterades. En flumpelle som är hypnotisör och som har "moralförstärkande foton" som personlig sak, VAR HITTAR DOM ALLA? Men jag måste säga att Kristove vinner i längden. Han är så himla lugn och distanserad och verkar faktiskt vara genuint snäll.
MATTIAS: Först tyckte jag han verkade vara en riktig gnällspik, men nu har jag ändå börjat gilla honom lite. Även om han fortfarande är en gnällspik så har han åtminstone guts att säga till den där djävla Raymond när han beter sig som ett as.
MICHAEL: Ååh, jag gillar Michael. Han är förmodligen det sämsta Robinsonmaterialet någonsin, men man blir ju glad bara av att se honom stå där och stöka bland kokkärlen och komma med peppande tillrop på tävlingar. Och så verkar han så himla snäll. Snälla människor är bäst.
HASSE: Påminner inte Hasse väldigt mycket om Pascal från förra säsongen? Ytterligare någon kampsportsfantast från Rosengård med en massa snack om positiv energi och mindset. Fast jag gillar Hasse (jag gillade även Pascal, även om jag tyckte det var löjligt med "romansen" med den där bimbon vad-hon-nu-hette). Man vill ju hundra gånger ha en Hasse som säger "det löser sig, jag fixar det, det är okej" och skrattar bakom sitt jättestora imamskägg än en gnällig surmupp. Tycker dessutom att Hasse verkar vara en sjukt snäll och omtänksam medmänniska.
NINA: Gillar inte henne eftersom hon gillar Raymond. Sen är hon väl bra på att ändå sätta honom på plats, hon verkar rak och tydlig och sådär, men jag drar gränsen vid Raymond.
OLA: Tycker han är drygare än Yes, en riktig besserwisser som inte tillför något positivt i en grupp. Och "Friskvårdsentreprenör", är det ens ett jobb? Och så verkar han gilla Raymond? TA BORT OLA.
PIA: Först tyckte jag att det var coolt med Pia, så gammal och ändå seg som attan. Men sen vet jag inte, tycker det är mest en massa tjöt om att hon ser sig som ambassadör för gamla och att ålder bara är en siffra och yadayada. Börjar tröttna lite på Pia. Fast hon är en kämpe, det är hon.
PRIYA: Av de klipp man har fått se av Priya så tycker jag hon verkar vara rätt cool, inget tjafs, gilla läget liksom. Men vad har man egentligen fått se av henne hittills? Hon har inte stuckit ut jättemycket, det kanske är hennes taktik att hålla sig under radarn för att inte bli utröstad. Så egentligen är det svårt att tycka något om henne överhuvudtaget.
RAGNAR: Jamen det känns som att det finns en Robinsonkvot av bortskämda överklassbarn som älskar sig själva, och där kvalade Ragnar in i årets upplaga. Om jag hade varit tvungen att tillbringa ett dygn på en öde ö i Ragnars sällskap så hade jag förmodligen skurit upp pulsådrorna med en kokosnöt. Orkar ej med såna människor. Fast det är ju bra TV, det måste erkännas.
måndag 6 april 2020
Helgen som gick
I helgen som gick var det KANONVÄDER! Sol, blå himmel, 13-14 grader varmt. Tyvärr en del blåst så det var kanske inte fullt så "varmt" som det skulle kunna vara men herregud, såna petitesser får man väl bortse från efter denna synnerligen långa och trista och framför allt gråkalla, ruggiga, regniga och extremt solfattiga vinter.
Både lördag och söndag ägnades åt träning i spår och uppletande. Tage är en hund som nog egentligen hade passat bättre som sökhund, men nu råkar ju Tages matte vara spårnörd så spår får det bli. Skulle nog kunna bli en söknörd också, jag är inte den som är den, men att vara med i en sökgrupp verkar ju nästan lika krävande som att ha ett förhållande. Orkar ej riktigt med aktiviteter som till hundra procent kräver att man är beroende av andra för att genomföra dom. Men Tage hade nog älskat det eftersom han både älskar människor och att springa.
Taxarna är och har ju alltid varit otroligt enkla att jobba med i spåret, de bara kör ju ner näsan och spårar och slutar aldrig. Sen att de kanske inte alltid spårar det spår som jag tycker att de ska följa är en annan sak, men de lyfter ju i alla fall aldrig nosen från backen. Det är nästan så att jag har varit lite oförstående till att man kan "ha problem i spåret", men sedan Tage kom in i mitt liv så har jag blivit betydligt mer ödmjuk. Det är inte det att Tage inte kan spåra, det kan ju alla hundar, men hans ras är ju avlad för att dels vakta och dels jaga råttor, så han är ju alert och vaksam på ett helt annat sätt även när han spårar. Minsta rörelse i ögonvrån så vips har han släppt spåret för att spana, och är det han spanar på mer intressant än spåret så kan han stå och glo i EVIGHETER. Har provat att vänta ut honom eftersom att jag vill att han själv ska komma på vad det är han ska göra, det funkar sådär beroende på vad det är han fastnar på. Har även provat att korrigera honom, men det funkar ABSOLUT INTE. Man kan tro att Tage är tuff för han ger det intrycket, men han är innerst inne en rätt vek kille som blir ledsen och tappar sugen om jag blir irriterad. Så min senaste taktik när han tappar fokus är att bara hala in honom och starta om spåret och vara glad och peppande. Det funkar väl åtminstone hyfsat. Fortfarande måste jag ha 100 % på var spåret går för att kunna vägleda honom när det blir svårt.
Har jobbat mycket med att höja hans motivation i spåret genom att han får spåra upp små burkar med kattmat, och det tycker jag ändå har gått bra. Han är sugen på att komma iväg och det är bra tryck i linan. Tidigare var han jätteduktig med att plocka upp pinnarna, men det har han börjat slarva med nu. Han bara stannar till och det är inte riktigt den markeringen jag vill ha. Men det ser jag inte som ett jättebekymmer just nu, hellre en hund som spårar glatt och skiter i apporterna än en som har låg motivation i spåret. Funderar nästan på att passa på att utnyttja detta till att lära in liggmarkering istället eftersom han ändå har lite tendens att tugga på pinnarna när han plockar upp dom, vi får väl se.
Lördagens uppletande var jätteroligt...för dom som tittade på. Tage rusade först ut i rutan och sprang rätt på ett färskt sorkhål som han var tvungen att börja gräva i. Fick gå och hämta honom, för han kom inte på inkallning. Skickade igen, och till min glädje så sprang han inte direkt tillbaka dit (som jag trodde att han skulle göra) utan började arbeta och hittade ett föremål, kom in med det, släppte det (vi har lite att jobba på när det gäller avlämning) och hittade en död mus som låg på marken. Självbelöning deluxe som inte hade så mycket med mig att göra, så det var ju inte jätteönskvärt. Drog ut död mus ur Tagemun, ersatte med köttbulle och skickade igen. Jamen då fick han väl syn på en person i gruppen som var säkert 500 meter längre bort på ett annat fält, men Tage bara: KOLLA DÄR ÄR ELIN, JAG MÅSTE HÄLSA PÅ HENNE FÖR DET HAR JAG INTE GJORT IDAG och for iväg som ett skott. Haha. Sen kom han tillbaks, jag skickade ut honom i rutan igen och samma sak upprepades. Fick be min tränare att gå ut och visa ett föremål så att han skulle få lite synretning, och då gick det bra. Och alla som tittade på hade roligt, men Tage hade nog roligast av alla.
På söndagen tränade vi också, då skötte han sig bättre. Det var bara en gång som han sprang ur rutan och stod och glodde på något i horisonten, men då fick jag tillbaka honom i arbete igen. Avbröt efter två föremål för att sluta när det kändes bra och det var full fokus på arbete.
Kändes gött med två rejäla träningspass. När jag kom hem på lördagen så slaktade, plockade och tog jag ur de två återstående vakteltupparna samt planterade min sparris. Tio plantor på friland, fem i pallkrage, hoppas alla tar sig och att jag inom kort (=en treårsperiod) kommer att skörda MULTUM.
På söndagen klippte jag av grenar från ett träd vi har fällt. Grenarna ska jag flisa, men de måste först omvandlas till rätt storlek och sen har jag lärt mig att det går väldigt mycket smidigare om allting ligger åt samma håll innan man baxar fram grenflisen. Gjorde väl 1/3 av alla grenar, ska fortsätta i eftermiddag. Idag, liksom igår, är det t-shirtväder, åtminstone om man är fysiskt aktiv som jag planerar att vara efter en arbetsdag i soffan. GÖTT. Sedan städade jag i hönshuset och hos kycklingarna samt bakade bröd och lagade mat och lite sånt allmänt söndagsfix. Sen började vi kolla på I'm not OK with this på Netflix, såg väl tre-fyra avsnitt för den var riktigt bra. Ja, sen var helgen slut, typiskt. Nästa helg är det påsk, då ska jag träna viltspår. G-Ö-T-T.
Både lördag och söndag ägnades åt träning i spår och uppletande. Tage är en hund som nog egentligen hade passat bättre som sökhund, men nu råkar ju Tages matte vara spårnörd så spår får det bli. Skulle nog kunna bli en söknörd också, jag är inte den som är den, men att vara med i en sökgrupp verkar ju nästan lika krävande som att ha ett förhållande. Orkar ej riktigt med aktiviteter som till hundra procent kräver att man är beroende av andra för att genomföra dom. Men Tage hade nog älskat det eftersom han både älskar människor och att springa.
Taxarna är och har ju alltid varit otroligt enkla att jobba med i spåret, de bara kör ju ner näsan och spårar och slutar aldrig. Sen att de kanske inte alltid spårar det spår som jag tycker att de ska följa är en annan sak, men de lyfter ju i alla fall aldrig nosen från backen. Det är nästan så att jag har varit lite oförstående till att man kan "ha problem i spåret", men sedan Tage kom in i mitt liv så har jag blivit betydligt mer ödmjuk. Det är inte det att Tage inte kan spåra, det kan ju alla hundar, men hans ras är ju avlad för att dels vakta och dels jaga råttor, så han är ju alert och vaksam på ett helt annat sätt även när han spårar. Minsta rörelse i ögonvrån så vips har han släppt spåret för att spana, och är det han spanar på mer intressant än spåret så kan han stå och glo i EVIGHETER. Har provat att vänta ut honom eftersom att jag vill att han själv ska komma på vad det är han ska göra, det funkar sådär beroende på vad det är han fastnar på. Har även provat att korrigera honom, men det funkar ABSOLUT INTE. Man kan tro att Tage är tuff för han ger det intrycket, men han är innerst inne en rätt vek kille som blir ledsen och tappar sugen om jag blir irriterad. Så min senaste taktik när han tappar fokus är att bara hala in honom och starta om spåret och vara glad och peppande. Det funkar väl åtminstone hyfsat. Fortfarande måste jag ha 100 % på var spåret går för att kunna vägleda honom när det blir svårt.
Har jobbat mycket med att höja hans motivation i spåret genom att han får spåra upp små burkar med kattmat, och det tycker jag ändå har gått bra. Han är sugen på att komma iväg och det är bra tryck i linan. Tidigare var han jätteduktig med att plocka upp pinnarna, men det har han börjat slarva med nu. Han bara stannar till och det är inte riktigt den markeringen jag vill ha. Men det ser jag inte som ett jättebekymmer just nu, hellre en hund som spårar glatt och skiter i apporterna än en som har låg motivation i spåret. Funderar nästan på att passa på att utnyttja detta till att lära in liggmarkering istället eftersom han ändå har lite tendens att tugga på pinnarna när han plockar upp dom, vi får väl se.
Lördagens uppletande var jätteroligt...för dom som tittade på. Tage rusade först ut i rutan och sprang rätt på ett färskt sorkhål som han var tvungen att börja gräva i. Fick gå och hämta honom, för han kom inte på inkallning. Skickade igen, och till min glädje så sprang han inte direkt tillbaka dit (som jag trodde att han skulle göra) utan började arbeta och hittade ett föremål, kom in med det, släppte det (vi har lite att jobba på när det gäller avlämning) och hittade en död mus som låg på marken. Självbelöning deluxe som inte hade så mycket med mig att göra, så det var ju inte jätteönskvärt. Drog ut död mus ur Tagemun, ersatte med köttbulle och skickade igen. Jamen då fick han väl syn på en person i gruppen som var säkert 500 meter längre bort på ett annat fält, men Tage bara: KOLLA DÄR ÄR ELIN, JAG MÅSTE HÄLSA PÅ HENNE FÖR DET HAR JAG INTE GJORT IDAG och for iväg som ett skott. Haha. Sen kom han tillbaks, jag skickade ut honom i rutan igen och samma sak upprepades. Fick be min tränare att gå ut och visa ett föremål så att han skulle få lite synretning, och då gick det bra. Och alla som tittade på hade roligt, men Tage hade nog roligast av alla.
På söndagen tränade vi också, då skötte han sig bättre. Det var bara en gång som han sprang ur rutan och stod och glodde på något i horisonten, men då fick jag tillbaka honom i arbete igen. Avbröt efter två föremål för att sluta när det kändes bra och det var full fokus på arbete.
Kändes gött med två rejäla träningspass. När jag kom hem på lördagen så slaktade, plockade och tog jag ur de två återstående vakteltupparna samt planterade min sparris. Tio plantor på friland, fem i pallkrage, hoppas alla tar sig och att jag inom kort (=en treårsperiod) kommer att skörda MULTUM.
På söndagen klippte jag av grenar från ett träd vi har fällt. Grenarna ska jag flisa, men de måste först omvandlas till rätt storlek och sen har jag lärt mig att det går väldigt mycket smidigare om allting ligger åt samma håll innan man baxar fram grenflisen. Gjorde väl 1/3 av alla grenar, ska fortsätta i eftermiddag. Idag, liksom igår, är det t-shirtväder, åtminstone om man är fysiskt aktiv som jag planerar att vara efter en arbetsdag i soffan. GÖTT. Sedan städade jag i hönshuset och hos kycklingarna samt bakade bröd och lagade mat och lite sånt allmänt söndagsfix. Sen började vi kolla på I'm not OK with this på Netflix, såg väl tre-fyra avsnitt för den var riktigt bra. Ja, sen var helgen slut, typiskt. Nästa helg är det påsk, då ska jag träna viltspår. G-Ö-T-T.
Till stallet istället, v 14 2020, pt 2
Åkte till stallet för ett pass med Köttbullen i fredags. Förra fredagen firade vi ju Adrian så då blev det ingen ridning. Jag vet inte hur mycket instruktörerna har jobbat med Köttbullen sen sist, men kanske lite? Karin brukar rapportera om sånt, men hon var sjuk så vi hade vikarie. Hon, Köttbullen alltså, var väldigt motsträvig till en börja med, men jag tyckte ändå att det gick lite snabbare att få ordning på henne än sist. "Ordning" är ju ett relativt begrepp, men vi kämpar på med formen. Värmde upp med mycket övergångar, det är nyttigt, och när de andra galopperade så red jag på åttvolt och gjorde framdelsvändning i varsin ände av åttan. Eller tanken var i alla fall att det skulle vara framdelsvändning, det lämnade nog en del övrigt att önska men man får ju kämpa på. Huvudövningen var att trava på kvartslinjen och göra två övergångar på den. Det låter ju enkelt men är apsvårt på en häst som inte har någon egen balans. Ska inte säga att det gick bra, men det gick. Jämfört med Pojken så har Köttbullen rätt så mycket mer egen vilja, han är mer sån att han testar om han kan lösa problemet genom att vara trög och lat, vilket funkar rätt ofta, men funkar inte det så rycker han på axlarna och säger okej, jag gör väl som du vill då. Köttbullen har ett mycket större register att uttrycka sin ovilja på. Men det går framåt, om än med tomtesteg.
Hej då, vi ses väl?
Har läst Hej då, vi ses väl? av Linda Åkerström. Det är väl en såkallad ungdomsbok (även om den säger sig vara riktad till den något märkliga ålderskategorin "15+") och handlar om detta:
Nora scannar snabbt av Bergvik östras hemtjänstgrupp och rummet de befinner sig i. Allt är välkänt trots att hon inte har jobbat just här. Alltid samma slags människor, samma slags lukt, samma typ av lokal.
Klumpen i halsen växer, får det att bränna bakom ögonlocken.
Åtta långa jävla veckor.
Bergvik. Finns det något värre ställe? Nora tror inte det. Hon är född och uppvuxen här, och hennes största skräck är att bli kvar, fast. Att aldrig komma någon annanstans, få se något annat.
Trots den rädslan ska hon nu sommarjobba åtta veckor i hemtjänsten. Vad skulle hon annars göra, hon måste ju tjäna pengar? Och hon har ju faktiskt gått vårdprogrammet, fast hon egentligen ville gå estet. Men det tyckte inte mamma. Man kan väl inte jobba med att rita, heller! I alla fall inte i Bergvik.
Det enda bra med Bergvik är Leo, som har varit Noras bästa vän sen dagis. Men han verkar också ha grejer på gång, hemliga grejer. Kanske är han på väg bort, bort från Bergvik och bort från henne?
I Hej då, vi ses väl skildras konflikten mellan vad du vill göra och det du ska göra, vad omgivningen förväntar sig av dig och vad ditt eget hjärta säger. Tristessen och tryggheten i det lilla samhället ställs mot drömmar om utbildning och jobb någon helt annanstans, där ingen vet vem du är. Vilken väg ska man välja?
Jag tyckte att den här boken var sådär. Det där temat med pojke och flicka som är bästisar och så blir någon av dom kär i den andra känns väldigt förutsägbart och redan gjort. Tycker också att persongalleriet känns väldigt stereotypt, det är den sura och missnöjda tanten, den gulliga och rara tanten, den äckliga gubben, den blyga kollegan, osv. Och sen ska det visa sig att det innerst inne finns fler sidor som Nora efter hand ska upptäcka. Gäsp. Den här boken får två delade turer av fem möjliga.
Nora scannar snabbt av Bergvik östras hemtjänstgrupp och rummet de befinner sig i. Allt är välkänt trots att hon inte har jobbat just här. Alltid samma slags människor, samma slags lukt, samma typ av lokal.
Klumpen i halsen växer, får det att bränna bakom ögonlocken.
Åtta långa jävla veckor.
Bergvik. Finns det något värre ställe? Nora tror inte det. Hon är född och uppvuxen här, och hennes största skräck är att bli kvar, fast. Att aldrig komma någon annanstans, få se något annat.
Trots den rädslan ska hon nu sommarjobba åtta veckor i hemtjänsten. Vad skulle hon annars göra, hon måste ju tjäna pengar? Och hon har ju faktiskt gått vårdprogrammet, fast hon egentligen ville gå estet. Men det tyckte inte mamma. Man kan väl inte jobba med att rita, heller! I alla fall inte i Bergvik.
Det enda bra med Bergvik är Leo, som har varit Noras bästa vän sen dagis. Men han verkar också ha grejer på gång, hemliga grejer. Kanske är han på väg bort, bort från Bergvik och bort från henne?
I Hej då, vi ses väl skildras konflikten mellan vad du vill göra och det du ska göra, vad omgivningen förväntar sig av dig och vad ditt eget hjärta säger. Tristessen och tryggheten i det lilla samhället ställs mot drömmar om utbildning och jobb någon helt annanstans, där ingen vet vem du är. Vilken väg ska man välja?
Jag tyckte att den här boken var sådär. Det där temat med pojke och flicka som är bästisar och så blir någon av dom kär i den andra känns väldigt förutsägbart och redan gjort. Tycker också att persongalleriet känns väldigt stereotypt, det är den sura och missnöjda tanten, den gulliga och rara tanten, den äckliga gubben, den blyga kollegan, osv. Och sen ska det visa sig att det innerst inne finns fler sidor som Nora efter hand ska upptäcka. Gäsp. Den här boken får två delade turer av fem möjliga.
fredag 3 april 2020
På kycklingfronten just nu
Igår satt vi ett gäng på Skype och pratade om kontorsergonomi när man jobbar hemifrån. Den lämnar väl en del övrigt att önska, kan man ju säga. Själv sitter jag ju oftast i soffan, och det funkar sådär. Hyfsat om jag tänker på hur jag sitter och går upp och rör på mig ibland. Saknar min dockningsstation så att jag skulle kunna använda extern skärm och externt tangentbord, men har inte riktigt plats för det hemma. Sa att visserligen har vi ett arbetsrum, men det går inte att sitta och arbeta där nu för där bor det kycklingar. Det väckte en del muntrationer. Ja, vad gör man inte?
Lyste äggen i kläckaren igår, tyvärr var inte Ayman Cemani-ägget befruktat. Jag som hade sett fram mot makt och rikedom, men det går väl fler tåg. Det andra bonusägget, som var Silverudds blå, var det dock. Och några av Plymouth Rock, inte alla men det hade jag inte heller räknat med. Är nöjd om utfallet blir levande kycklingar i cirka hälften av äggen.
I helgen ska vi slakta de två återstående vakteltupparna, de gal som galningar (hehe) men slåss i alla fall inte. Det är nog dock bara en tidsfråga så det är lika bra att få det gjort. Ska bli SÅ SKÖNT att slippa väckas av galande vakteltuppar varje morgon. Eller MORGON, tycker de sätter igång redan vid tretiden och det räknar inte ens jag som morgon. Batman och Villanelles galande hörs i alla fall inte till sovrummet eftersom voljärerna ligger på en annan sida av huset. Villanelle gol ju som en tokig när han blev ensam i sin kaninbur, men håller inte alls låda på samma sätt nu när han går ensam i voljären. Han kanske tror att han är i en flock även om det är ett nät emellan, inte vet jag. Tycker lite synd om honom, så fort Plymouth Rock och det ensamma Silverudds Blå-ägget har kläckts så ska jag ladda kläckaren med ägg från Batman, Snövit, Gråmask, Svartprick, Rut och Pirjo. De har kommit igång rätt så bra med värpandet, får cirka 3 vaktelägg per dag. Så hoppas att Batman gör sitt jobb så att den arma Villanelle kan få åtminstone en fru. Tyckte han, Batman alltså, verkade lite blyg för de nya fruarna, men jag är ju inte där och bevakar deras amorösa utsvävningar 24/7 så det kan nog snuskas en del utan att jag får veta det. Svartprick, Gråmask och Snövit är ju runt 2 år nu och vaktlar lever ju inte i evighet, så Batmans flock behöver ju också förnyas på sikt även om han har Rut och Pirjo att förlusta sig med om de gamla skulle trilla av pinnen (som de inte sitter på eftersom de är marklevande).
Lyste äggen i kläckaren igår, tyvärr var inte Ayman Cemani-ägget befruktat. Jag som hade sett fram mot makt och rikedom, men det går väl fler tåg. Det andra bonusägget, som var Silverudds blå, var det dock. Och några av Plymouth Rock, inte alla men det hade jag inte heller räknat med. Är nöjd om utfallet blir levande kycklingar i cirka hälften av äggen.
I helgen ska vi slakta de två återstående vakteltupparna, de gal som galningar (hehe) men slåss i alla fall inte. Det är nog dock bara en tidsfråga så det är lika bra att få det gjort. Ska bli SÅ SKÖNT att slippa väckas av galande vakteltuppar varje morgon. Eller MORGON, tycker de sätter igång redan vid tretiden och det räknar inte ens jag som morgon. Batman och Villanelles galande hörs i alla fall inte till sovrummet eftersom voljärerna ligger på en annan sida av huset. Villanelle gol ju som en tokig när han blev ensam i sin kaninbur, men håller inte alls låda på samma sätt nu när han går ensam i voljären. Han kanske tror att han är i en flock även om det är ett nät emellan, inte vet jag. Tycker lite synd om honom, så fort Plymouth Rock och det ensamma Silverudds Blå-ägget har kläckts så ska jag ladda kläckaren med ägg från Batman, Snövit, Gråmask, Svartprick, Rut och Pirjo. De har kommit igång rätt så bra med värpandet, får cirka 3 vaktelägg per dag. Så hoppas att Batman gör sitt jobb så att den arma Villanelle kan få åtminstone en fru. Tyckte han, Batman alltså, verkade lite blyg för de nya fruarna, men jag är ju inte där och bevakar deras amorösa utsvävningar 24/7 så det kan nog snuskas en del utan att jag får veta det. Svartprick, Gråmask och Snövit är ju runt 2 år nu och vaktlar lever ju inte i evighet, så Batmans flock behöver ju också förnyas på sikt även om han har Rut och Pirjo att förlusta sig med om de gamla skulle trilla av pinnen (som de inte sitter på eftersom de är marklevande).
Rapport från ett soffhörn
Efter att ha jobbat RÖVEN av mig för att täcka upp för sjuka kollegor så har jag tänkt ta ett par lugna dagar i soffan. Fast fan vet, jag tycker dagarna går i ett och det är Skypemöte hit och Skypefika dit och telefonen ringer och gränsen mellan vad som är jobb och vad som är fritid är ytterst svävande när man liksom inte kommer hem från jobbet på samma sätt. Ja, jag vet, det är i-landsproblem deluxe i dessa tider.
Har i alla fall sått mina 60 tomatfröer i dagarna nu. 12 sorter, 5 av varje. Nu var jag snål och satte bara ett frö per kruka, annars brukar jag safe:a lite och peta ner åtminstone två ifall något inte skulle gro. Sedan står jag där med snudd på dubbelt så många plantor som jag har krukor till eftersom nästan alla fröer gror och jag inte kan med att slänga små späda gröna tomatwannabes. Men nu var jag ståndaktig och satte ett per kruka. Eller per halv toarulle då. Ska också få ner mina sparrisplantor i jorden. Tänkte prova att sätta några i en pallkrage och se hur det blir. Annars har jag förberett ett litet sparrisland-to-be i ena änden av köksträdgården, men man behöver ju inte begränsa sig. Sparris kan man ju ej få för mycket av om ni frågar mig. Mmmm...sparris. Älskar sparris.
Ska åka in till jobbet efter lunch och fixa en grej som måste fixas på plats, samt leverera ägg till två kollegor. Hönsen värper som bara den nu, får 4-5 ägg per dag så det är fint att kunna sälja lite. Sedan blir det förhoppningsvis en dust med Köttbullen efter det. Och sen är det helg.
Har i alla fall sått mina 60 tomatfröer i dagarna nu. 12 sorter, 5 av varje. Nu var jag snål och satte bara ett frö per kruka, annars brukar jag safe:a lite och peta ner åtminstone två ifall något inte skulle gro. Sedan står jag där med snudd på dubbelt så många plantor som jag har krukor till eftersom nästan alla fröer gror och jag inte kan med att slänga små späda gröna tomatwannabes. Men nu var jag ståndaktig och satte ett per kruka. Eller per halv toarulle då. Ska också få ner mina sparrisplantor i jorden. Tänkte prova att sätta några i en pallkrage och se hur det blir. Annars har jag förberett ett litet sparrisland-to-be i ena änden av köksträdgården, men man behöver ju inte begränsa sig. Sparris kan man ju ej få för mycket av om ni frågar mig. Mmmm...sparris. Älskar sparris.
Ska åka in till jobbet efter lunch och fixa en grej som måste fixas på plats, samt leverera ägg till två kollegor. Hönsen värper som bara den nu, får 4-5 ägg per dag så det är fint att kunna sälja lite. Sedan blir det förhoppningsvis en dust med Köttbullen efter det. Och sen är det helg.
onsdag 1 april 2020
Om jag kan så kommer jag inte
Det här är ett inlägg som ska handla om min trädgård och rubriken är en bondes skriftliga svar på en festinbjudan. Det är ett exempel på att det är viktigt med interpunktion (Om jag kan så, kommer jag inte ska det korrekta svaret förstås vara). Men är det inte lite signifikant för dessa tider vi lever i nu, med karantän och allt vad det innebär. Skickade ut den här till kollegor jag numera bara träffar på Skype igår:
Vår VD skickade den här bilden tillbaka:
Lite så är det kanske. Har ju jobbet på jobbat en vecka för att täcka upp för sjuka kollegor, men nu är båda tillbaka igen och jag kan återgå till en mer vegetativ livsstil i soffan, med datorn i knät och taxar som armstöd. Inget att klaga på med andra ord, i alla fall inte just nu. Och så som läget är nu så är det väl bara att LEVA I NUET som det är någon vits med för ingenting blir ju ändå som man har tänkt sig. Ska jag klaga på något så är det väl att jag - när jag väl kom hem efter att ha jobbat på jobbet några timmar i morse - fick en fruktansvärd huvudvärk, gissningsvis p g a skyhög stress i ett antal dagar och sen nu när jag kan slappna av så kommer sånt som ett brev på posten. Jaja, nu ska man såklart vara glad att man inte har Covid-19, men det betyder ju inte att jag tar ont-i-varje-pulsslag-huvudvärk med en klackspark.
Men skitsamma, odlandet nu dårå! Jag har kallsått en del i växthuset. Persilja, spetskål, brysselkål, spenat, savoykål, gulbeta, palsternacka, purjolök, vanlig lök, rabarber och säkert nåt mer som jag har glömt. Återstår ändå en hel del, till exempel mangold, rödkål, broccoli och nån asiatisk bladgrönsak. För att inte tala om allting som kommer sen, som bönor, pumpa, squash och solrosor. Men man får ta en sak i taget.
Igår förberedde jag för tomatsådden. Varje år när jag sår tomater så tänker jag att jag inte ska ha så många. För alla vet ju att det är ett MECK sen med att plantera om och kånka ut och in för att avhärda. Då ångrar man siglite rätt mycket och hatar sina tomatplantor för att de är så himla många. Man (=jag) sätter ju gärna mer än ett frö i varje kruka, om alla inte skulle gro. Vet inte varför jag tror det, för alla gror alltid och i slutändan står man ändå där med en massa miniplantor som man inte har plats för men som man inte kan med att slänga heller.
Ja, så jag skulle vara STÅNDAKTIG, tänkte jag. Men sen gick jag med i någon odlargrupp på Facebook där alla skrev om att de beställde helt fantastiska tomatfröer från någon tjej i Grekland och jag in och glodde på sortlistan och det fanns SÅ MÅNGA SPÄNNANDE GREJER från alla möjliga delar av världen. Högväxande, lågväxande, i alla möjliga slags färger och former. Kan ju säga att jag inte är nödbedd när det kommer till att beställa tomatfröer. Räcker med att det står att det är en gammal kultursort värd att bevara, eller att det är en pålitlig trotjänare som förtjänar sin plats i grönsakslandet, eller någonting som de första nybyggarna odlade på prärien eller det kan egentligen stå VAD SOM HELST så vips har jag beställt. Detta beställde jag (alltså):
Krasnyi Krupnyi - röd, från Sibirien
Azchoyka - gul, från Ryssland
Dark Galaxy - svartröd, från USA
Ozark Sunrise - ceriseröd, från USA
Zolotoi Samorodok - gul, från Ryssland
Maslov's Giant - röd, från Ryssland
Viagra - brun/grön/purpurfärgad från Ryssland
Cluster Pear, orangeröd multiflora från USA
Stripe-Pointed Pink, rosa/röd/gulrandig från Polen
Utöver det har jag köpt tre sorter från Fröbanken:
Knockout, bifftomat
Amish paste, pastatomat
Rysk citron, plommontomat
Utöver DET så har jag väl ändå kvar frön från förra året, bland annat fröer från tomater jag köpt på Mandelmanns gård 2018. Det där med att "inte ha så många tomater" funkar visst sådär. Förberedde sådden igår. Jag brukar göra krukor av tidningspapper, men i år (började väl i och för sig redan förra året) har jag sparat tomma toarullar (det är tydligen sånt jag bunkrar) som jag klippte i halvor (på höjden dårå) och fyllde med jord. Tydligen planerar jag att så 60 st tomatplantor. Blev själv överraskad faktiskt för jag skulle ju a. inte ha så många sorter och b. inte ha så många plantor. Bestämde jag när jag fixade i ordning i växthuset för ett tag sedan. Det var då det. Mitt växthus är kanske 15 kvadratmeter (inte 1500 som man skulle kunna tro) och jag tänkte att 15 plantor kunde vara lagom. Ska dock prova att odla en del på friland i år, men kanske inte 45 tomatplantor? DEN SOM LEVER FÅR SE.
Fick också precis ett sms att jag hade paket att hämta. Det är mina sparrisplantor. Jag har fyra sparrisplantor som växer lite som de själva vill i trädgården. En växer i en rabatt, den har jag skördat rätt mycket av. En växer under en krusbärsbuske, den flyttade jag i somras ner till trädgårdslandet. Man ska ju inte flytta sparrisplantor, men den verkade överleva. Sen har jag en ynklig stackare som av någon anledning växer precis uppe på en stenkant där det knappast kan finnas någon jord att tala om. P g a stenarna går den dessvärre inte att gräva bort, eller åtminstone har inte jag lyckats med det. Den fjärde växer precis intill äppelträdet, tyvärr växer det också en jättetaggig ros precis bredvid den som gör att man inte ser den förrän den vuxit så mycket att den blivit träig och trist. Plus att jag vet att hundarna inte är blyga för att använda äppelträdet som sin privata pissoar, vilket gör att delikatessfaktorn på sparrisen sjunker rätt rejält. Det är alltså inte jag som har planterat dessa sparrisar utan de fanns där när vi flyttade hit. Förra året frösådde jag sparris och alla grodde, men sen stod de inne i ett norrfönster och blev till långa sytrådar som var jättebesvärliga att plantera om och sen glömde jag vattna dom och så dog dom. Nu tänkte jag fuska och köpa färdiga plantor, det är dom jag ska hämta nu. ÄLSKAR SPARRIS, skulle kunna äta det typ jämt och till typ allt. Nu bör man ju inte skörda sparris det första året, och bara måttligt år 2 men sen så? Har beställt 10 plantor. Eller var det 20? Nä, tror 10. De var inte gratis, så jag ska nog ändå försöka dra upp fler från frö för det har jag massor av. Jodåsåatt. Har man inte arbete så skaffar man sig.
Vår VD skickade den här bilden tillbaka:
Men skitsamma, odlandet nu dårå! Jag har kallsått en del i växthuset. Persilja, spetskål, brysselkål, spenat, savoykål, gulbeta, palsternacka, purjolök, vanlig lök, rabarber och säkert nåt mer som jag har glömt. Återstår ändå en hel del, till exempel mangold, rödkål, broccoli och nån asiatisk bladgrönsak. För att inte tala om allting som kommer sen, som bönor, pumpa, squash och solrosor. Men man får ta en sak i taget.
Igår förberedde jag för tomatsådden. Varje år när jag sår tomater så tänker jag att jag inte ska ha så många. För alla vet ju att det är ett MECK sen med att plantera om och kånka ut och in för att avhärda. Då ångrar man sig
Ja, så jag skulle vara STÅNDAKTIG, tänkte jag. Men sen gick jag med i någon odlargrupp på Facebook där alla skrev om att de beställde helt fantastiska tomatfröer från någon tjej i Grekland och jag in och glodde på sortlistan och det fanns SÅ MÅNGA SPÄNNANDE GREJER från alla möjliga delar av världen. Högväxande, lågväxande, i alla möjliga slags färger och former. Kan ju säga att jag inte är nödbedd när det kommer till att beställa tomatfröer. Räcker med att det står att det är en gammal kultursort värd att bevara, eller att det är en pålitlig trotjänare som förtjänar sin plats i grönsakslandet, eller någonting som de första nybyggarna odlade på prärien eller det kan egentligen stå VAD SOM HELST så vips har jag beställt. Detta beställde jag (alltså):
Krasnyi Krupnyi - röd, från Sibirien
Azchoyka - gul, från Ryssland
Dark Galaxy - svartröd, från USA
Ozark Sunrise - ceriseröd, från USA
Zolotoi Samorodok - gul, från Ryssland
Maslov's Giant - röd, från Ryssland
Viagra - brun/grön/purpurfärgad från Ryssland
Cluster Pear, orangeröd multiflora från USA
Stripe-Pointed Pink, rosa/röd/gulrandig från Polen
Utöver det har jag köpt tre sorter från Fröbanken:
Knockout, bifftomat
Amish paste, pastatomat
Rysk citron, plommontomat
Utöver DET så har jag väl ändå kvar frön från förra året, bland annat fröer från tomater jag köpt på Mandelmanns gård 2018. Det där med att "inte ha så många tomater" funkar visst sådär. Förberedde sådden igår. Jag brukar göra krukor av tidningspapper, men i år (började väl i och för sig redan förra året) har jag sparat tomma toarullar (det är tydligen sånt jag bunkrar) som jag klippte i halvor (på höjden dårå) och fyllde med jord. Tydligen planerar jag att så 60 st tomatplantor. Blev själv överraskad faktiskt för jag skulle ju a. inte ha så många sorter och b. inte ha så många plantor. Bestämde jag när jag fixade i ordning i växthuset för ett tag sedan. Det var då det. Mitt växthus är kanske 15 kvadratmeter (inte 1500 som man skulle kunna tro) och jag tänkte att 15 plantor kunde vara lagom. Ska dock prova att odla en del på friland i år, men kanske inte 45 tomatplantor? DEN SOM LEVER FÅR SE.
Fick också precis ett sms att jag hade paket att hämta. Det är mina sparrisplantor. Jag har fyra sparrisplantor som växer lite som de själva vill i trädgården. En växer i en rabatt, den har jag skördat rätt mycket av. En växer under en krusbärsbuske, den flyttade jag i somras ner till trädgårdslandet. Man ska ju inte flytta sparrisplantor, men den verkade överleva. Sen har jag en ynklig stackare som av någon anledning växer precis uppe på en stenkant där det knappast kan finnas någon jord att tala om. P g a stenarna går den dessvärre inte att gräva bort, eller åtminstone har inte jag lyckats med det. Den fjärde växer precis intill äppelträdet, tyvärr växer det också en jättetaggig ros precis bredvid den som gör att man inte ser den förrän den vuxit så mycket att den blivit träig och trist. Plus att jag vet att hundarna inte är blyga för att använda äppelträdet som sin privata pissoar, vilket gör att delikatessfaktorn på sparrisen sjunker rätt rejält. Det är alltså inte jag som har planterat dessa sparrisar utan de fanns där när vi flyttade hit. Förra året frösådde jag sparris och alla grodde, men sen stod de inne i ett norrfönster och blev till långa sytrådar som var jättebesvärliga att plantera om och sen glömde jag vattna dom och så dog dom. Nu tänkte jag fuska och köpa färdiga plantor, det är dom jag ska hämta nu. ÄLSKAR SPARRIS, skulle kunna äta det typ jämt och till typ allt. Nu bör man ju inte skörda sparris det första året, och bara måttligt år 2 men sen så? Har beställt 10 plantor. Eller var det 20? Nä, tror 10. De var inte gratis, så jag ska nog ändå försöka dra upp fler från frö för det har jag massor av. Jodåsåatt. Har man inte arbete så skaffar man sig.
My Bloody Valentine
Har läst My Bloody Valentine av Christine Détrez, men det behöver du inte göra. Den handlar om det här:
En återförening, en solig villa på Korsika, en dödlig sommar...
Esteban är försvunnen och Delphine letar desperat efter sin son. Det är sista dagen på semestern, väskorna är packade och färjan tillbaka till fastlandet ska snart lägga ut från hamnen. Men Esteban syns inte till. Varenda sommar hyr Pauls familj samma villa på Korsika tillsammans med ett par barndomsvänner, deras söner och den äldstas flickvän Valentine. Trots skilsmässan håller han fast vid traditionen och tar i år med sig sin nya kärlek Delphine och hennes två söner. Tonåringarna hittar genast varandra och njuter av friheten och lata dagar i solen. Men under ytan är allt långt ifrån lika idylliskt. Delphine har svårt att passa in i familjekonstellationen och den sköra jämvikten i huset rubbas än mer av den vackra och brådmogna Valentine. Det dröjer inte länge förrän tragedin är ett faktum.
Jamen alltså njäääe. Det här var inte precis en bok i min smak. Gillade inte språket, det var liksom hetsigt och orytmiskt (det kanske det blir om man översätter från franska, vad vet jag?). Jag trodde boken skulle handla om ett försvunnet barn, men Esteban är i äldre tonåren och det är kanske 10 % som handlar om hans försvinnande, resten känns som...logistik. Gillade dock de vardagliga beskrivningarna och tror den hade kunnat bli riktigt bra med ett annat upplägg, men nu var det ju inte jag som skrev den här boken så det blev vad det blev. Den får två små semestersabotörer av fem möjliga.
En återförening, en solig villa på Korsika, en dödlig sommar...
Esteban är försvunnen och Delphine letar desperat efter sin son. Det är sista dagen på semestern, väskorna är packade och färjan tillbaka till fastlandet ska snart lägga ut från hamnen. Men Esteban syns inte till. Varenda sommar hyr Pauls familj samma villa på Korsika tillsammans med ett par barndomsvänner, deras söner och den äldstas flickvän Valentine. Trots skilsmässan håller han fast vid traditionen och tar i år med sig sin nya kärlek Delphine och hennes två söner. Tonåringarna hittar genast varandra och njuter av friheten och lata dagar i solen. Men under ytan är allt långt ifrån lika idylliskt. Delphine har svårt att passa in i familjekonstellationen och den sköra jämvikten i huset rubbas än mer av den vackra och brådmogna Valentine. Det dröjer inte länge förrän tragedin är ett faktum.
Jamen alltså njäääe. Det här var inte precis en bok i min smak. Gillade inte språket, det var liksom hetsigt och orytmiskt (det kanske det blir om man översätter från franska, vad vet jag?). Jag trodde boken skulle handla om ett försvunnet barn, men Esteban är i äldre tonåren och det är kanske 10 % som handlar om hans försvinnande, resten känns som...logistik. Gillade dock de vardagliga beskrivningarna och tror den hade kunnat bli riktigt bra med ett annat upplägg, men nu var det ju inte jag som skrev den här boken så det blev vad det blev. Den får två små semestersabotörer av fem möjliga.
Tio år
Idag firar vi 10-årig bröllopsdag. TENNBRÖLLOP, som det tydligen heter. Förstår mig inte riktigt på de där dagarna, jag fattar ju att i början är det bomull och papper och sånt där som liksom är obeständigt, och mot slutet är det silver och guld och diamant och annat som varar forever. Men enligt nån lista som jag såg så firar man till exempel korkbröllop efter 26 år, plywoodbröllop efter 29 år och glasbröllop efter 61 år. Inget av de materialen känns ju särskilt hållbara om ni frågar mig. Okej glas så länge man inte tappar det, en plywood och kork? Multnar ju innan Eleanor Rigby hinner plocka upp riset utanför kyrkan där bröllopet har varit, som Beatles skulle ha sagt.
För tio år sen idag var det skärtorsdag. Vi åkte in till rådhuset, hade valt den korta vigselakten (där de bara säger "ni har valt att ingå äktenskap, tager du denna...osv" och så svarar man (förhoppningsvis) ja och sen är det klart, det var inga konstigheter. Två kommunala tanter ställde upp som vittnen. När vi bokade tiden frågade jag om man fick välja vigselförrättare, för det är ju representanter för politiska partier och jag hade inte lust att låta mig vigas av nån himla moderat. Även om det inte var att jag skulle ingå äktenskap med en moderat, men några principer får man väl ändå försöka ha. Det visade sig att de som var utsedda till vigselförrättare hade varsin månad som de tjänstgjorde och i april var det såklart moderatens tur men det gick att byta om man ville. Bad att få nån sosse istället och det gick bra. Är ej sosse, men hellre det än moderat.
Ja, men det gick snabbt och smidigt och sedan åkte vi och köpte ett äppelträd som vi planterade under högtidliga former i trädgården. Sorten var Filippa, en sort jag hade i min förra trädgård och gärna ville ha igen eftersom det dels ett otroligt gott äpple, dels har det tjockt skal så det går att lagra länge. Nackdelen är väl att äpplena väldigt lätt faller från trädet så det blir mycket fallfrukt. Vår Filippa har hittills mest varit en dysterkvist som inte åstadkommit mycket av värde. Väljer att inte se det som en symbol för äktenskapet för i såna fall hade det ju varit rätt deppigt. Förra året blev det i alla fall tre äpplen, varav två föll av i förtid och det tredje var stort och fint och sen kom det någon blåsig dag och det föll ner och Hilding hann hitta det och äta upp hälften. Så kan det gå.
Efter att vi planterat trädet så gick vi ner på den lokala pizzerian och firade med trerätters middag. Den har vi nu övergivit till förmån för en annan som också ligger i byn men lite längre bort där pizzorna är godare och servicen bättre. Väljer också här att inte lägga in någon äktenskaplig symbolik i detta.
Dagen därpå var det långfredag och då åkte vi och hämtade Remus, tax med rätt att döda. Han kan ha varit den gölligaste valpen i världen. Och minsta. Här med Boris som man redan då tyckte var en gubbhund, och då var han ändå bara fyra år på den här bilden. Boris var i storlek som en schäfer och Remus ser ut som en liten lunchmacka.
Tio år sedan alltså. Doesn't time fly when you're enjoying yourself?
För tio år sen idag var det skärtorsdag. Vi åkte in till rådhuset, hade valt den korta vigselakten (där de bara säger "ni har valt att ingå äktenskap, tager du denna...osv" och så svarar man (förhoppningsvis) ja och sen är det klart, det var inga konstigheter. Två kommunala tanter ställde upp som vittnen. När vi bokade tiden frågade jag om man fick välja vigselförrättare, för det är ju representanter för politiska partier och jag hade inte lust att låta mig vigas av nån himla moderat. Även om det inte var att jag skulle ingå äktenskap med en moderat, men några principer får man väl ändå försöka ha. Det visade sig att de som var utsedda till vigselförrättare hade varsin månad som de tjänstgjorde och i april var det såklart moderatens tur men det gick att byta om man ville. Bad att få nån sosse istället och det gick bra. Är ej sosse, men hellre det än moderat.
Ja, men det gick snabbt och smidigt och sedan åkte vi och köpte ett äppelträd som vi planterade under högtidliga former i trädgården. Sorten var Filippa, en sort jag hade i min förra trädgård och gärna ville ha igen eftersom det dels ett otroligt gott äpple, dels har det tjockt skal så det går att lagra länge. Nackdelen är väl att äpplena väldigt lätt faller från trädet så det blir mycket fallfrukt. Vår Filippa har hittills mest varit en dysterkvist som inte åstadkommit mycket av värde. Väljer att inte se det som en symbol för äktenskapet för i såna fall hade det ju varit rätt deppigt. Förra året blev det i alla fall tre äpplen, varav två föll av i förtid och det tredje var stort och fint och sen kom det någon blåsig dag och det föll ner och Hilding hann hitta det och äta upp hälften. Så kan det gå.
Efter att vi planterat trädet så gick vi ner på den lokala pizzerian och firade med trerätters middag. Den har vi nu övergivit till förmån för en annan som också ligger i byn men lite längre bort där pizzorna är godare och servicen bättre. Väljer också här att inte lägga in någon äktenskaplig symbolik i detta.
Dagen därpå var det långfredag och då åkte vi och hämtade Remus, tax med rätt att döda. Han kan ha varit den gölligaste valpen i världen. Och minsta. Här med Boris som man redan då tyckte var en gubbhund, och då var han ändå bara fyra år på den här bilden. Boris var i storlek som en schäfer och Remus ser ut som en liten lunchmacka.
 |
| SÖTCHOCKEN <3 <3 <3 |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)