Coming up: internationella kvinnodagen (okej, inte än på ett tag men jag gillar ju att ligga i framkant)

Häromdagen kom jag att tänka på en bra replik som jag skulle ha i beredskap att slänga åt den som skulle drista sig att säga "grattis på kvinnodagen", för nu är det ju snart mars, DET ÄR SNART VÅR. Spelar ingen roll om det kommer 20 cm snö (annat än att jag blir extremt bitter), mars april har knopp i håret som det ju heter. Ja, men i alla fall så kom jag inte ihåg den där repliken ordagrant, men jag kom ihåg att jag hade bloggat om den så då var det ju enkelt att bara gå in i bloggen och leta upp ett inlägg i mars förra året. För FÖRR I TIDEN kunde man nämligen klicka på ett årtal i bloggarkivet och så radade årets månader upp sig så elegant, så ville man läsa vad man (eller någon annan, om det var någon annans blogg) gjort vid påsk eller midsommar eller under semestern så var det bara att klicka på den månaden, luta sig tillbaks och börja läsa. Men djävla RÖV-Blogger har av någon oklar anledning tagit bort den funktionen, så nu finns det bara månader för det innevarande året. För andra år får man börja i december och tålmodigt scrolla baklänges. Inte så kul när man vet att man måste ända till början av mars. Lite kul ändå, för man tvingas scrolla förbi inlägg och händelser man glömt. Tycker jämt att alla inlägg, oavsett vad de handlar om, var lite bättre förr. Lite vassare, lite mer välformulerade än den såsiga rännil av ord som nu pressar sig upp ur detta tangentbord. Men jag antar att jag kommer att läsa den här texten om några år och förundras över hur djävla bra den var jämfört med 2021 års bloggtexter. Eller nåt. Hur som helst: Hade gärna sett att den där månadskategoriseringen återkom, för det var rätt tidsödande att scrolla igenom 9 månaders bitterbloggande.

Så här kan man i alla fall svara om någon säger "grattis på internationella kvinnodagen" till en den 8 mars.

Ett ämne för "Superspararna"?

Alltså det här när man på riktigt känner sig "lite upprymd" för att det ska vara kund-dag på ens Ica och man har fått en "10 % på allt"-kupong och detta sammanfaller med veckohandlingen? Har dessutom fått en värdecheck på 50 kr för att jag deltagit i en opinionsundersökning om just mitt Ica, så det känns nästan som att de kommer att betala mig för att jag ska vackla ut därifrån med välfyllda kassar. Eh, nä, så kommer det väl inte riktigt att bli. Men ändå. Pengar att spara, ME LIKE som dagensungdom skulle ha uttryckt saken. Att jag sedan, tack vare mina förnämliga arbetstider, förhoppningsvis kan genomföra denna veckohandling innan Gud och halva världen kommer att invadera Ica för att ta del av alla "klipp" som en kund-dag kan tänkas innebära gör ju inte saken sämre. Dom var väl inte födda i farstun, dom på Ica som bestämde att kund-dagen skulle sammanfalla med löneutbetalningen.

Masterchef Canada

Har precis hetsat mig genom första säsongen av Masterchef Canada, vilken, liksom Masterchef USA, får Sveriges Mästerkock att framstå som ett tältmöte.  Alla "over there" verkar vara mer eller mindre bindgalna och besatta av att vinna, och de baktalar och backstabbar varandra så fort möjlighet ges. Inte så ödmjukt svenskt om man säger. Blev i alla fall helnöjd när min favorit Eric vann. Vilken kille som bara är 21 och BÅDE hunnit utbilda sig till kemiingenjör och lärt sig laga mat som en gud. En gång när jag var i den åldern-ish var jag ihop med en kille som bjöd på middag och som ansåg att kokt potatis och stekt lök plus en folköl var fullt tillräckligt för att imponera. Vi är ej ihop längre.

Laddar nu för kvällens avsnitt av Sveriges Mästerkock och hoppas att den där otäcka ungen Elin åker ut. Är hon inte helt otroligt obehaglig?

Irritationsmoment: Bruno Mars

I morse hörde jag en låt av Bruno Mars - en av alla de där slätstrukna 2000-talspopfigurerna som gått mig spårlöst förbi, men nu råkade jag höra att de sa att han hette så, eller rättare sagt, jag lystrade efter namnet eftersom en rad i texten irriterade mig till vansinne, nämligen den som följer: When I see your face, there's not a thing that I would change, 'cause you're amazing just the way you are.

Alltså, vem tror han att han är, den här Bruno Mars, en frilansande plastikkirurg på jakt efter nya klienter? Nä, skämt åsido, det var väl bara en av tretton hyllingslåtar till vackra kvinnor som det går på ett dussin. Eller jag vet inte, Bruno Mars har kanske något dolt och fördjupat budskap i sin låt, kanske tänker han på någon kvinna med ett extremt vanställt ansikte som han vill peppa lite självförtroende i, vi kan ju hoppas det. Fast jag har vä-hä-häldigt svårt att tro det, för mig låter det BARA som ytligt och fördömande trams. Som att hon, den här tjejen som han sjunger om, skulle bli så djävla glad och tacksam för att han, Bruno Mars då, nådigt tillkännager att han "inte skulle vilja ändra på något" i hennes ansikte? Skulle väl knappast hända om hon såg ut som ett gammalt åkerspöke om ni frågar mig. Det finns miljoner låtar där manliga artister sjunger kvinnans lov och bedyrar att hon, just den här kvinnan, är det mest fantastiska uppenbarelse som någonsin har beträtt denna jord, och i den tillhörande musikvideon så illustreras det med en osminkad och lite blekfet donna i mjukisbyxor och Foppatofflor. Nej, just det, eftersom DETTA HAR ALDRIG HÄNT. Det är alltid smala, storbystade, fräscha och vrålsnygga tjejer som de här popkillarna tycker är så djävla amazing att klockorna stannar (och det är säkert likadant med killar i kvinnliga artisters musikvideos, men det fenomenet har jag inte studerat så noga att jag kan uttala mig om det). Blir så trött på all den här ytligheten, är det konstigt att hela västvärlden drabbas av galopperande depressioner/ätstörningsbeteenden/allmän känsla av oduglighet?

Alltså, jag är på riktigt så himla glad att jag snart är 48 år och verkligen kan unna sig att skita i hur man ser ut. Inte för att jag tycker att man nödvändigtvis måste tillåta sig att förfalla hur som helst bara för att man blir äldre, men man själv och människor i ens omgivning har börjat fatta att det finns andra saker i livet som är fan så mycket viktigare (och nu är det inte längre bara klyschor utan true facts), och de som inte fattar det kan man unna sig att välja bort eftersom de ändå inte tillför något vettigt. Amen.

Jättestöriga grejer

Vi har fått Office 2016 på jobbet. Och i jobbmailen så är det någon IT-person som har sett till att var och en har fått en snitsig signatur med företagets nya logga, sin titel, kontaktuppgifter, med vänlig hälsning på tusen språk och så vidare. Kan man ens haka upp sig på sånt? Jo, för den där signaturen syns inte när man skriver och skickar mailet, men efter att ha mailat till mig själv några gånger så kan jag väl konstatera att den nog syns hos mottagaren. Men det känns så djävla... oförskämt liksom, att skriva ett mail och klicka på skicka utan att skriva under, åtminstone när man skickar sådär hyfsat officiella mail till myndighetspersoner och så. Alternativt skriver man under (om inte annat så av gammal  vana) och så får mottagaren dubbla underskrifter och man framstår som lite efterbliven. Kan ju också vara rätt tråkigt om man skickar hyfsat officiella mail till myndighetspersoner och så och kanske helst vill bli tagen på allvar.

ASSÅ VAR DET INTE LITE BÄTTRE FÖRR ÄNDÅ?

Vi mötte ett skepp i den svalkande monsun

Men gud vad jag är dålig på att blogga, känner jag. Har i och för sig haft ett "rätt späckat schema" på sista tiden, men det har jag ju nästan jämt känns det som. För att vara en person som gillar extremt mycket att bara vara hemma och inte göra något speciellt mer än kanske elda i kaminen och ligga på sofflocket och inte göra ett skapandes grand, så har jag uppenbarligen en förmåga att boka kalendern knökfull med grejer som ska kräver att man lämnar tomtgränsen och inte alls är hemma sådär jättemycket på den där lilla ynkliga fritiden man har när de där 40 mastiga arbetstimmarna per vecka har betats av. Och som om inte det vore nog så har jag ju utöver det mina distanskurser som gör att jag för det mesta ligger på sofflocket i sällskap med en trave kurslitteratur. Borde jag bli bättre på att blogga från mobilen? Men äääh, det är så smått och pilligt och jobbigt att ändra när det blir fel. Och just nu händer det väl ändå inte sådär jättemycket som känns som att det har ett bloggvärde. Det måste bero på melodifestivalen, för det är ju det enda folk pratar om och i princip det enda ämne där jag känner att jag inte kan bidra med någonting alls. Hatar detta segt utdragna spektakel, det var bättre förr när det var en gång per år och sen frid och fröjd resten av året. "Kan man ens tänka på melodifestivalen utan att tänka på ABBA"? var det någon som sa på radion förra veckan, med ett liksom filosofiskt drömmande tonfall som retade gallfeber på mig.
Jag har svaret på den frågan: JA. Det går alldeles utmärkt. Man kan tänka på melodifestivalen och tänka BURN MOTHERFUCKER BURN också. Barasåattnivet.

I am a rock, I am an island

Ni vet den där känslan man har, när man har varit på barnkalas några timmar och kommer hem och det liksom ringer lite i öronen på grund av ljudnivån (och då var det här ändå ett väldigt lugnt och stillsamt kalas, men jag är väl känslig) och man känner sig både proppmätt och lite blodsockersvajig på samma gång på grund av ett massivt intag av 100 % snabba kolhydrater och 0 % fibrer (och jag är inte ett dugg känslig för sånt egentligen, inte som somliga som bara "omg, jag åt en skiva bröd igår, idag känner jag mig BAKIS". Hahahahaha, that's not me. Men även jag har väl en gräns då tydligen) och man är tröttare än om man har sprungit tio maratonlopp? Där är jag nu. Känner mig däremot EXTREMT NÖJD med att jag förutspådde denna känsla redan när jag handlade i fredags, och därför har planerat superenkel middag som tar typ tio minuter att svänga ihop (korv, potatis- och broccolimos, nån sallad). High-five:ar mig själv på den. Sen blir det två avsnitt av Masterchef Canada och sen är väl helgen typ slut? High-five:ar inte den senare känslan lika mycket, kan jag väl erkänna utan omsvep. 

Out in the fields

Idag har jag hittills tillbringat cirka sex timmar utomhus. Temperatur: runt nollan. Väder: Blåst och snöblandat regn.
Man kan ju välja bättre dagar, om man säger. Inte ens hundarna hade lust att gå ut, fick riktigt schasa ut dom i trädgården för en stund sedan. Då hade i och för sig två av flockens tre hundar varit med utomhus två av de där sex timmarna, men det tyckte de uppenbarligen var mer än tillräckligt. Men nu är alla dagens utomhusgöromål avklarade, så nu djävlar ska det eldas i kaminen och slappas så in i.

I believe in loving, my oh my

Jag såg precis att man kan köpa "Lewi's 501 vintage shorts" för 499 kronor. Och nej, jag tänker inte länka för det här var fan i mig det dummaste jag sett på länge. Alltså i princip FEMHUNDRA SPÄNN för ett par trådslitna, avklippta och fransade jeansshorts som såg ut att ha varit med ett bra tag. Ja, men det är väl symptomatiskt för den tid vi lever i. Det verkar vara snudd på vara dödsstraff på att ha kläder längre än en "säsong", sen är det ut med det gamla och in med det nya, som om de fyra årstiderna vore chockartade fenomen som inte på något vis återkom år efter år. Och därför är det väl ingen som fattar att jeansshorts är det bistra öde som drabbar ens favoritjeans när man haft dom i så många år att de knappt håller ihop längre. Så länge är det uppenbarligen ingen som orkar vänta nuförtiden, så då langar man hellre upp en femhundring för att få det att se ut som att de var gamla och slitna. Alltså er har dom ju verkligen lyckats med, de där som tror att samhället och dess resurser kommer att bestå i evigheter bara alla konsumtionshetsar varandra till döds först. Herregud vad provocerad jag blir av detta.

Jag, Claudius

Det kom snö i helgen. VAFFAN, snö? Här har man gått och njutit av barmarken, spanat på vintergäck och snödroppar och hört fåglar kvittra och minst en gång om dagen konstaterat att "man märker att det har blivit ljusare" och "ja, nu går det på rätt håll". Och så drösade det ner en halv decimeter snö och sabbade hela grejen. Så bittert, och istället för att gå omkring och fröjdas över att det blir ljusare och går åt rätt håll så fick man rätt magsurt konstatera att vi faktiskt bara är i mitten av februari än. Och februari tillhör ju vintermånaderna, alltså är det fritt fram för Kung Bore att härja loss om han så önskar. Och den som säger att "snön lyser upp" till mig förtjänar att få dö skrikande.

I lördags skulle vi kolla på Jag, Claudius. Ja, ni vet, den där gamla serien om romarriket som gick när man var liten och som jag minns som en rätt intrigfylld och bloddrypande historia. Fick den på dvd i julklapp och nu kände jag att det var läge för lite action. Kan väl säga att action i en 1970-talsproduktion inte direkt motsvarar nutidens tempo. Fy helvete vad segt det var, och jag hade tillbringat nästan hela dagen utomhus och vandrat backe upp och backe ner, och tagit ett glas vin till maten framför kaminen. Domnade bort till en helt annan värld långt långt innan Claudius ens hann börja berätta sitt livs novell.

Ska göra ett nytt försök ikväll. Ej för sent. Samt spik nykter. Det är nog de villkor som krävs för att överleva brittisk kostymdrama från 70-talet, dessvärre.

Jag hade en gång en tandläkare som liknade Dr Kovacs i Cityakuten, men det var så längesen så längesen

Var hos tandläkaren på den årliga kontrollen. För mig gick det bra, för tandläkarmottagningen: något sämre. Först skulle det röntgas, och då fick dom inte igång datorn till vilken röntgenutrustningen är ansluten. Så där fick jag ligga med den där blygrejen över strupen i typ en kvart medan det klickades och svors friskt en bit bort. När röntgenbilderna granskats och det hade petats och slitits i ens gamla amalgamfyllningar från Hedenhös och konstaterats att jag varken hade hål eller tandlossning, då skulle tänderna putsas och blästras med någon slags blandning av salt och pimpsten. Och då hade ett korn modell större satt igen munstycket så det bara kom en fesen stråle vatten och inget mer. Fick ligga i en halv evighet med uppspärrade käkar och munnen full av salivsug och grejer medan det rensades, testades, inte ficks att fungera och så skulle hela proceduren göras om igen och igen och igen. Nöjd med att ha överlevt vacklade jag sedan ut i receptionen för att betala, och då funkade inte den datorn heller, så jag slapp betala. Hahahahahahahahaha. Det gjorde jag alltså inte, utan jag fick snällt stå och vänta tills ettor och nollor hade ramlat på plats i systemet så de kunde sno mig på 895 bistra kronor.   

Medan jag stod och väntade så blev en gubbe som kommit in akut uppropad. Han travade förbi receptionen och snappade åt sig en bit av en fyllning som han lagt på disken eftersom han tydligen kände att det inte räckte med att verbalt beskriva sin trasiga plomb utan den måste dessutom visas upp till allmän beskådan. Alltså ibland undrar jag vad det är för fel på folk?

En sömnig lista

Jamen, en lista om sömn passar väl bra såhär i vintermörkret när det känns som att man borde ha gått i ide...eller nåt. Även om det numera faktiskt är ljust ända till kl 17.00, vilken lyx. Listan hittade jag hos Maria.

När brukar du gå och lägga dig?
Tidigt! Det fanns en gång i tiden när jag insisterade på att vara uppe sent eftersom jag tyckte att jag liksom kände mig lurad på värdefull tid annars. Det var i min ungdom, ska väl tilläggas. Nu är jag mer rädd att bli lurad på värdefull sömn. Går extremt sällan och lägger mig efter 21.00 på vardagar. På helger kan det hända att jag håller mig vaken ända till 22.30-ish, men det sker inte utan ansträngning kan jag väl säga utan att skämmas det minsta.

När vaknar du?
Ja, jag är ju alltså ingen kvällsmänniska och i veckorna går jag upp 04.15, ännu tidigare om jag ska cykla. På helgerna brukar jag vakna vid samma tid, men det funkar att somna om och då kan jag ligga och dra mig till...sju-halvåtta sådär.

Är du morgonpigg?
Indeed. Inte så att jag studsar upp med ett leende när klockan ringer, men har jag väl satt fötterna på golvet är jag liksom igång. Får vansinnigt mycket gjort på morgnar och förmiddagar, sedan blir jag mer och mer laidback ju längre dagen går.

Vad finns på ditt nattduksbord?
En WAKE UP LIGHT och en hög med böcker.

Vad gör du i sängen innan du somnar?
Läser.

Vilken låt är allra bäst att somna till?
Ommadawn (Mike Oldfield).

Hur är din säng bäddad?
Hur? Hur många sätt kan man bädda en säng på? Med tillslätade täcken, kuddar vid huvudändan och överkast på.

Vad är ditt bästa sova gott-tips?
Morfin? Nä, skojar bara. Att ha tillbringat en hel dag utomhus brukar få mig att slockna som ett litet ljus och sova som en stock. För insomningsproblem har jag ljudboken "Linda som i Lindamordet" av Leif GW Persson, läst av Tomas Bolme, som stensäker metod. Har fortfarande, efter närmare tio år (I kid you not), inte kommit längre än till sjätte cd:n (av kanske 14).

Hur sover du egentligen?
Periodvis okej, periodvis inte jättebra. Har oftast inga insomningssvårigheter utan det är mer att jag somnar och sen BOOOIIIING, vaknar efter kanske en halvtimme och sen är det lögn i helvete att somna om. Nästa sömntåg brukar inte komma förrän efter tre-fyra timmar sådär, och då är det inte så mycket natt kvar. Då borde man ju fatta att lösningen är att plugga in "Linda som i Lindamordet" i öronen, men i helvete att jag kommer på det just då. Sad but true.

Vad har du på dig när du sover?
Allt från ingenting alls till pyjamas och raggsockor, beroende på temperaturen.

Hur är din sovfrisyr?
Skulle nog påstå att den är exakt likadan som när jag är vaken. 12 mm händer det inte mycket med, när frisyren börjar visa självständighet är det dags att klippa sig igen.

Vad har du för säng?
Två vanliga 90-sängar utan sängram, med dubbelmadrass och dubbeltäcke och en massa kuddar.

Vad gör du mitt i natten?
Sover, alternativt försöker somna (om).

Hur gör du för att få ett mysigt sovrum?
Är ju inte mycket för det där med heminredning och vi är i princip aldrig i sovrummet annat än när vi sover, så mysfaktorn består väl i: massor av böcker och taxar under täcket.

Vad är det konstigaste stället du har sovit på?
TÄLT! Det är förstås inte speciellt konstigt, men fyfan så vidrigt, jag hatar verkligen camping. Åtminstone omgiven av brölande och banjospelande och ståbasjammande idioter på bluegrassfestival, som jag var senaste gången. Hultsfred är ju rena söndagsskolan i jämförelse. Och det är dessutom tveksamt om man ens sover under såna omständigheter, så jag får kanske svara pass.
.

Och nu blire reklam för Woolpower

Det finns platser på jorden som är kallare än andra, och då menar jag inte Antarktis, Arktis eller ens Sibirien. De är ju rena semesterparadisen där man kan sitta med en paraplydrink och slappa i bikini, jämfört med hur det är att sticka näsan in i ett ridhus. Temperaturen i ridhus, åtminstone under perioden september till maj, går mot den absoluta nollpunkten i en galopperande (haha!) hastighet som en linjärt avtagande funktion av tiden man tillbringar där. Det är väl okej om man rider, men så fort man råkar vara stilla i mer än någon minut så tränger en utstuderat råkall iskyla in genom alla raggsockor, tjocka jackor, värmande underställ och lager-på-lager-principer som finns i hela världen. Det är väl enda gången som man kan gå ut från en byggnad i minusgrader och uppleva att det ändå är lite varmare utomhus.

Nu håller jag ju inte på jättemycket med hästar längre, så tillfällena i ridhus blir av naturliga skäl inte heller så många. Men nu i vinter har jag vid några tillfällen kört hundträning i ridhus, och stålsatt mig och varit beredd på att snudd på dö en köldrelaterad jämmerdöd. Men ser ni! För ett tag sedan investerade jag i ett underställ från företaget Woolpower, mest för att jag kände att jag ville stötta dom för att de 1. väljer att behålla arbetstillfällena i Sverige istället för att skicka dom till något låglöneland för att öka sin egen vinst, 2. verkar ha en allmänt schysst inställning till arbetsmiljö, medinflytande, personalpolitik och liknande, 3. gör riktiga kvalitetsprodukter. Eller det sista visste jag ju inte när jag beställde mitt SUPER-UNDERSTÄLL från Woolpower utan det var mer på känsla och chans jag beställde, men jag blev verkligen inte besviken.
För istället för att, efter ett par timmar i ridhus, sätta sig i bilen, vrida upp värmen på max och huttra sig hela vägen hem för att tina upp i en skållhet dusch, vara tvungen att dricka litervis med varma drycker och sitta under filtar i raggsockor för att någorlunda återfå normala kroppsfunktioner (och då är jag inte ens speciellt frusen av mig!), så kan man nu sätta sig i bilen, åka hem varm och gosig, skala av sig och bara fortsätta sitt liv som om ingenting hade hänt. Efter att ha varit I ETT RIDHUS. Helt djävla otroligt. Tänk att man skulle bli nästan 48 jordsnurr innan man skulle få uppleva något sånt.

Så nästa gång ni ska investera (för de är ju inte direkt gratis de här underställen, men det är lätt värt varenda krona och sen får man faktiskt väga in att sömmerskorna har kollektivavtal och avtalsenliga löner) i något som på riktigt håller värmen, så gör som jag. Himla synd för Woolpower att jag inte är någon trendig modebloggare med 100 000+ besök i timmen, men det är ju inte mitt fel.

Words don't come easy?

För längelängelängesen hade jag en dator med en 8088-processor och orange text med svart bakgrund där man kunde ordbehandla, spela schack och skriva fräna kommandon i DOS och inte så värst mycket mera. Mitt ordbehandlingsprogram på den tiden hette Cicero och jag älskade det, för det var bara ett tomt ark med en blinkande markör, lite som en skrivmaskin. Tangentbordet hade extra funktionstangenter för MARKERA och KLIPP UT och KLISTRA IN och det var väl ungefär allt vad finesser som fanns, men vem behövde mer på den tiden? Tyvärr gick den gamla trotjänaren i graven och jag blev tvungen att börja handskas med Windows och WORD istället. Jag blev på allvar helt stressad av att det fanns en massa ikoner som skräpade ner gränssnittet, vilket jag tyckte störde den skapande verksamheten. Hahaha. Det var tider det. Sånt tänker man aldrig på längre. Word är förstås ett jättebra program med en massa finesser och funktioner som man aldrig kunde drömma om ifall man varit med från början, när det där med "ordbehandling" var lite exotiskt och nästan suspekt när man var van att hamra fram sina alster på en bucklig Halda.

En sak som jag HATAR med Word är dock den här funktionen som har kommit på senare år, att infoga extra rad mellan stycken med samma format som standard. Den som har kommit på det är förmodligen någon sjuk djävel med galopperande dyslexi som vill ta hämnd på hela världen. Hatar det här att varenda djävla gång man gör en radbrytning så blir det dubbelt radavstånd, och det vill jag inte ha. OM JAG HADE VELAT HA DET, så hade jag tryckt på enter en gång till, svårare än så är det ju inte. Nu måste jag istället markera de två styckena, högerklicka, gå in och bocka i rutan "Infoga inte tom rad mellan stycken av samma format" och sen dessutom GÖRA OM DETTA varenda djävla gång jag råkar tycka att nu passar det med ett nytt stycke.

 

Har försökt att ange detta som standard så att fucking djävla kuk-Word ska komma ihåg detta, men just är det som att Word har drabbats av Alzheimer, för även om jag väljer "ange detta som standard för alla dokument" så serveras ändå dubbla radbrytningar nästa gång jag öppnar ett nytt dokument. Om någon av mina cirka tre läsare sitter inne med en lösning så HÖR AV ER FÖR FAN.

Mvh: Snart_vansinnig_68:a

Inget ont om Titiyo...

...men seriöst: Stockholm börjar klarna. Drottningen är tillbaka. OH YEAH. OH YEAH!

Upprepa x 1000. Alltså det kan ju inte vara jättesvårt att vara låtskrivare nuförtiden.

Saker man funderar på när man kollar på Fear The Walking Dead

Människor i filmer/tv-serier som drabbas av zombieapokalypsen, varför använder de aldrig zombiefilmer eller zombies som referens? När döda människor vaknar till liv och börjar hasa omkring och stöna och ha en väldig hunger på människokött, varför är det INGEN som säger:  Herregud, det är ju som i en zombiefilm! Som vilken normal människa som helst hade gjort. Det är ju liksom inte precis ett sprillans nytt påfund.

Zombiefilmer alltså. Så himla overkliga.

Falling tears, a broken heart

Jaha, men bara för att jag råkade skriva att jag gillade en person i Sveriges Mästerkock så åkte väl hon ut igår då. Med gråten i halsen, är det inte HEMSKT vad det lipas och bölas i denna säsong? Igår lipade i tur och ordning 1. överklasstjejen för att hon gick vidare, 2. psyko-Elin för att hennes sås blev för tjock, och 3. hon som åkte ut då. Snacka om att där kommer alla känslorna på en och samma gång, de borde ta och döpa om programmet till Sveriges Snyftarkock istället.

Kollade sedan på 30 grader i februari och tyckte att den här pappan, spelad av Björn Kjellman, och plastmamman, spelad av Martina Haag, var de inte lite onaturliga? Även om man nu inte ber om att få två ungar som man en gång övergivit på halsen så lär man väl betänka att de precis förlorat sin mamma, ryckts upp med rötterna och tvingats flytta över halva jordklotet till en familj där de inte känner någon, då står man väl inte och tjafsar om mobiltelefoner och var sängar ska stå och smäller i dörrar och spelar ut folk mot varandra det första man gör om man är vuxen, förnuftig och en rationell och normalsocialiserad människa, tror till och med hemlösa knarkare hade kunnat hyckla fram lite empati i en sån situation på ett bättre sätt. Stör mig sjukt mycket på detta, det hade kunnat gå att göra mycket mer trovärdigt utan att folk betedde sig som dysfunktionella stolpskott.
Med vänlig hälsning Ingmar Bergman 2.

Sveriges Mästerkock

Egentligen tycker jag det är lika löjligt att tävla i matlagning som att tävla i musik eftersom det inte finns rätt eller fel och allting är en fråga om tycke och smak. Men samtidigt är det ändå rätt så kul att se folk i tidsnöd svettas och få panik över såser som skär sig, kycklingdelar som förblir rosa i köttet och pastadeg som inte på något sätt vill låta sig kavlas ut, eftersom det ändå är någonting att relatera till, till skillnad från hysterin i Idol och Melodifestivalen och sånt där som jag tar kraftigt avstånd från.
Ska väl inte påstå att jag slaviskt följer allting, för seriöst, det kokas och bakas och mödas på tid i varenda kanal dygnet runt. Är det inte hela Sverige eller hela England eller hela något annat land som bakar så är det Sveriges Mästerkock eller Masterchef i jordens alla länder, eller Dessertmästarna eller varför inte Halv åtta hos mig som ångar ut adrenalin över spishällar och uppläggningsfat. Skulle man följa allt det så skulle man väl få ta tjänstledigt allraminst. Och man undrar ju lite, hur mycket kan man tävla i och vad kommer härnäst? Hela Sverige räfsar löv?

Men Sveriges Mästerkock är i alla fall ett program som jag älskar att hata, så det brukar jag ha ett öga på. Och idag är det onsdag = Sveriges Mästerkockdagen och jag är laddad. Tycker castingen av årets deltagare har gått mer på att plocka ut lite udda karaktärer och "bra tv" än med utgångspunkt från vad som langas fram på tallrikarna i kvaltävlingarna, fast det är ju svårt att veta när man inte själv får smaka. Men seriöst, hon den här Elin, 21, och "mångsysslare", vad är det för ett tomtebarn egentligen? Snacka om att psykopatvarningsklockorna klämtar för fullt. Retar mig på att TV4 trummade upp att hon var jägare som om det var det mest udda i världshistorien, det finns massor av unga tjejer som jagar och som INTE uppför sig som om de hade en biroll i någon My Little Pony-spinoff-produktion. Och även om hon, Elin då, låter som en infantil idiot när hon pratar och håller på och åmar sig och fladdrar med ögonfransar och sina blonda lockar så att jag mest av allt vill ge henne en snärtig örfil i stil med den som Aron på Nybacken gav Robert i Utvandrarna, så stör jag mig nästan ännu mer på Leif Mannerström som talar till henne som att hon vore fem år, "har du varit i Stockholm någon gång?" i ett tonläge som om han var jultomte och ville veta om det fanns några snälla barn. Stör mig överlag extremt mycket på Leif, eller ja hela juryn egentligen, eftersom de har en sån besserwisserattityd och jag blir trilsk när man talar om till exempel konsistensen på en bearnaisesås som om det bara fanns ETT SÄTT, och att de i juryn som är de som sitter inne med SANNINGEN, det bestämmer väl inte dom heller. Brukar jag yla i affekt från tv-soffan, ett helt normalt beteende. Jag hade dessutom blivit helt skogstokig om jag stod och kokade och någon i juryn skulle komma fram och började ifrågasätta och mästra kring mitt sätt att laga eller i vilken ordning jag gjorde saker. Och det här att den där Mischa använder ordet "textur" minst en gång per avsmakad rätt? TEXTUR. Finns det något trökigare och osexigare ord? Dessutom retar jag ihjäl mig på när folk pratar den typen av Björn Ranelidaktig skånska som hon gör. Ja, det finns mycket att hänga upp sitt hat på här som ni märker.

Ja, vad har vi mer för "sköna lirare" i årets säsong? Han i den löjliga toppluvan som friterar exakt allting och verkar ha alla bokstavskombinationer som finns i hela världen? Hon den här smala blonda överklassiga med vinnarskalle i kubik? Hon den här ungdomen som lipar när hon både vinner och förlorar, fast hon har ju åkt ut nu. Operasångaren som gråter över sin pappa? Hovmästaren med tatueringar på halsen? Min favorit hittills är nog den lite äldre herren som svär och domderar och kastar mössan i taket när det går bra (gissningsvis på order av produktionsbolaget, för så har jag aldrig sett någon människa bete sig i verkligheten), och så hon som är sommelier som verkar rejäl och kunnig och någonting att hålla i när åskan går. Någon gång ska jag memorera vad de heter också.

Snappat upp på radion

Sportradioreporter: "...när det är drygt knappt en kvart kvar att spela".

Drygt knappt en kvart? Det måste väl vara rätt så exakt 15 minuter om man tänker sig att plus och minus ska ta ut vartannat. ELLÖR?

Nyhetsuppläsare: "...och LO tycker inte att det här med RUT är något bra överhuvudtaget".

Inte för att jag tycker att de som läser nyheter behöver låta  uppstyltade och strama, men de behöver ju inte heller låta som om de stod i kön till kaffeautomaten och dividerade. ELLÖR?

Hurra för Harald Nyborg!

Igår gjorde jag min bilburna Golgatavandring mot JULA, för inköp av genomskinliga plastboxar som jag egentligen inte ville ha, och som jag skulle bli tvungen att spraymåla med någon miljövidrig produkt som luktar apa. Svängde motvilligt in på JULA-parkeringen och såg då till min förvåning att Harald Nyborg hade tagit sin tillflykt dit. Harald Nyborg är alltså inte en fysisk person, eller jo, från början var det väl gissningsvis det, men nu är det en affärskedja som jag tror bara finns i södra Sverige och som säljer verktyg och diverse grejer för hem, hobby och trädgård. Lite som Biltema ungefär, fast inte lika stort. Vårt Harald Nyborg har legat på samma ställe sedan portarna slog upp där för jättejättelängesen, men för några veckor sedan fanns det helt plötsligt inte längre? Jättekonstigt och ingen visste varför, konkursrykten florerade men då hade de uppenbarligen bara flyttat till nya lokaler, blev jag ju alltså varse igår. Så jag "tog en rövare", som det heter, och gled in genom de gula dörrarna, och SE PÅ FAN vad jag hittade:

Svarta lådor med lock. De kostade visserligen 30 och inte 25 kronor som på IKEA, men räknar man med bränsleförbrukningen, tidsåtgången och de negativa hälsoeffekterna som ett IKEA-besök i en annan stad för med sig så måste jag ju ha gått fett med plus. De är visserligen inte i plast, utan någon slags lackerad kartong som jag tror kommer att funka lika bra, dvs inte suga åt sig lukt som den mer porösa såkallat naturella kartongen gör.
Det finurliga med dessa lådor är dessutom att de är hopfällbara, så att de med ett enkelt handgrepp går att vika ihop så att de får plats i locket, dvs de tar i princip ingen plats alls när de inte används. SÅ. DJÄVLA. NÖJD med detta att jag knappt finner ord. Enda pyttelilla smolket i glädjebägaren var väl att det inte fanns 12 svarta lådor utan jag fick ta 8 svarta och 4 vita (fanns 10 svarta och 5 vita, annars hade jag kunnat tänka mig hälften av varje), men det kan väl till och med mitt rabiata sinne för symmetri lära sig att leva med när jag nu slipper vara beroende av djävla RÖV-IKEA. Ut med Ingvar, in med Harald!  

IKEA-sabotage!

Ska hålla en kurs i Nose Work i helgen som kommer. I Nose Work ingår ett moment som heter "lådsök", där man gömmer en såkallad måldoft i en av många lådor, och hittills har jag använt mig av ett antal kartonger som jag samlat på mig. Men dels är det inte hundra optimalt eftersom kartongen är porös och suger åt sig lukt, och dels är jag så in i vassen trött på att ha det här klustret med kartonger ståendes och tar upp en massa plats mellan varven.
Så jag har varit på jakt efter några smidiga stapelbara ogenomskinliga plastboxar med lock ett tag nu. Det finns ju en uppsjö av dom, men eftersom jag ska ha ganska många är jag inte jätteintresserad av såna som kostar typ 99 kronor styck, vilket rätt många gör. Merparten är också genomskinliga, vilket jag inte är intresserad av eftersom Nose Work går ut på att få hunden att använda luktsinnet och inte gå på synintryck. Men på IKEA hittade jag svarta lådor med lock för 25 kronor styck, nästan för bra för att vara sant kan man ju tycka. FÖR BRA FÖR ATT VARA SANT, skulle jag bittert vilja tillägga så här i efterhand. Det är nämligen så här, att jag avskyr IKEA, jag dör jämmerdöden i själen bara av att tänka tanken på att baxa omkring en gnisslande kundvagn på TAG-SJÄLV-LAGRET och stånga mig fram bland högfunktionella hillbillies som febrilt försöker lokalisera hyllplanet TAGE eller garderobsdörren FINN. Har inte varit på IKEA för egen maskin sedan år 2000 eller däromkring (bortsett från ett par gånger när jag blivit medtvingad som sällskap), och det är jag fullkomligt nöjd med.
Just den här produkten gick inte att beställa på ikea.se heller, vad är det för djävla trams liksom? Men listiga jag skickade bud med Nikky när hon ändå skulle dit, men just den gången när allting annat klaffade så fanns lådorna, men inte locken, och locken är ju en del av själva grundtanken med att gömma något i lådor. Och vad är det för sjuk jävel som köper BARA LOCK, kan man ju verkligen fråga sig?
Blev lite bitter men tänkte att det var gott om tid och att det nog skulle ordna sig, folk åker ju till IKEA stup i kvarten och någon borde väl kunna förbarma sig över mig? Har nu slängt ur mig frasen "ingen som ska till IKEA?" till både kreti och pleti cirka tiotusen gånger utan att få napp, och nu börjar det bli lite väl mycket i elfte timmen för att jag ska kunna förlita mig på andras välvilja, så i helgen beslöt jag mig för att ta tjuren vid hornen och åka själv när jag ändå hade utsocknes ärenden efter jobbet.
Kollade lagersaldo på den där djävla lådan SAMLA så sent som igår kväll, och då fanns det över 200  stycken i lager i både Älmhult och Helsingborg. Men idag finns den ingenstans! Vem i helvete kan köpa 200 lådor över en natt? Uppenbarligen inte jag. Det är väl det här djävla LEAN och Just In Time som gör att mina lådor befinner sig på väg någon annanstans, men alltså HELVETE OCKSÅ. Det känns nästan som sabotage. Idag var dessutom enda dagen jag hade tid att göra en sån här utflykt till helvetet. Nu lutar det åt plan B. Genomskinliga lådor från Jula och en sprayburk med miljövidrig färg eller något annat som gör genomskinligt mindre genomskinligt.

Så kan det gå. Okej, jag slapp i alla fall att åka till IKEA. Inget ont som inte har något gott med sig.