Jag som aldrig känt en man

Det här är ytterligare en bok jag gav upp: Jag som aldrig känt en man av Jaqueline Harpman. Detta är handlingen: 

“Under mycket lång tid var den ena dagen på pricken lik den andra, men så började jag tänka och allt förändrades.” 
Djupt nere under marken sitter trettionio kvinnor fängslade i en bur. Kvinnorna övervakas av beväpnade vakter och har ingen aning om hur de hamnat där. De har inget grepp om tiden och endast vaga minnesbilder av hur livet såg ut innan.

I ett hörn sitter den fyrtionde fången, en ung flicka, och prövar sina tankar. Hon är utstött från de andras gemenskap. Men när slumpen ger kvinnorna en chans att fly ska hon visa sig vara nyckeln till gruppens överlevnad.

Jag läste en recension där det stod "I en sämre författares händer hade detta blivit outhärdligt". Jag tyckte  helt ärligt att det var outhärdligt även i denna författares händer. Varför var fyrtio kvinnor fängslade i en bur? Vad var syftet? Vem avlönade alla vakter som fanns tillängliga runt buren 24/7 och varför? Det är kanske frågor man hade fått svar på om man orkat plöja sig igenom denna synnerligen TORRA berättelse, men det orkade inte jag.  

Rummen

Det här är en bok jag inte kommer att läsa klart: Rummen av Ella Littorin. Detta är handlingen:

På en egendom i Sörmland rör sig den gåtfulla och egensinniga Sigrid mellan huvudbyggnaden och stallet. Ibland besöker hon samhället och sin bror som bor på ett gruppboende, men för det mesta undviker hon andra människor och hanterar tillvaron genom att fly in i sin fantasi. Där har hon länge känt sig tryggare än i verkligheten.
När en ny hyresgäst kommer in i hennes liv förändras allt. Hans närvaro driver henne ännu djupare in i fantasi och illusioner, men drar henne också tillbaka till en verklighet och ett förflutet hon gjort allt för att undkomma.

Jag trodde jag skulle gilla den här boken, men efter knappt 100 sidor så konstaterade jag att jag inte gjorde det. Kan inte sätta fingret på vad det var som gjorde det, jag lyckades bara aldrig uppbåda något intresse för Sigrid och hennes liv. Den här boken var helt enkelt inte för mig. 

Dö för dig

Har läst Dö för dig av Lina Arvidsson, detta är handlingen:

Maja och Helena har varit bästa vänner sedan barndomen, men har inte haft kontakt på över ett år. Det är i slutet av juni och sommarvärmen i Stockholm är dammig och kvav. Maja sitter i sin andrahandslägenhet på Skånegatan och väntar på att något ska hända. När Helena plötsligt hör av sig och ber Maja åka i hennes ställe till en stuga på ön Sinnö i Stockholms skärgård, tackar Maja ja. Till en början njuter hon av lugnet på ön, men snart börjar märkliga saker att hända. De följs av en växande oro hos Maja, samtidigt som Majas familj börjar ringa och ställa frågor om hennes psykiska mående. Maja försöker rationalisera bort händelserna, men rädslan växer sig starkare. Isolerad på ön tvingas Maja fråga sig själv: håller hon på att tappa greppet, eller är det någon som vill henne illa ...?

Jag har tidigare läst Ett hem att dö för, Blåmärken, Rötter av blod och Mitt namn, ditt blod av samma författare och tyckt att Blåmärken var riktigt bra, de andra okej. Den här var väl också okej, tyckte först premisserna kändes lite väl ansträngt konstruerade, men det visade sig ha en naturlig förklaring. Hade gärna sett att perspektiven växlade lite mer, men man kan väl inte få allt. Den här boken får tre små skärgårdsöar av fem möjliga. 

Innan natten tar oss

Har läst Innan natten tar oss av Camilla Grebe, detta är handlingen:

September 1972. Kriminalpolisen Bettan Hedin återvänder till sitt barndomshem i sörmländska Skevsta för att begrava sin far. Det är tänkt att bli ett kort besök, men när bygden drabbas av en ofattbar katastrof blir hon kvar för att utreda ett misstänkt dödsfall. Spåren leder decennier tillbaka i tiden och visar att det förflutna är allt annat än dött.

Tja, det här var väl en rätt ordinär polisdeckare, kände jag. Den klassiska hemvändaren som snubblar över ett brott och dras in i utredningen etc, standardmall 1a liksom. Den var inte direkt dålig, men inte heller jättebra. Tyckte karaktärerna var rätt platta och att det blev lite väl övertydligt med tidsmarkörerna, det räcker ju med att det framgår att det är tidigt 70-tal, sen behöver man ju inte klämma in tidstypiska detaljer i var och varannan mening bara för det. Den här boken får tre små batikskjortor av fem möjliga. 

Ovanjorden

Har läst Ovanjorden av Mikael Berglund, detta är handlingen:

En av de sista dagarna av sommarjobbet på förskolan i Ammarnäs träffar Oskar renskötaren Eija, storasyster till ett av barnen. Det blir början på en omvälvande relation till Eija och till människorna, fjällen, vattendragen och själva luften omkring henne.

Ovanjorden är en suggestiv berättelse om samhörighet och tillit, och om hur marken kan upplevas ge vika då två människor lyckas komma varandra riktigt nära, om så bara ett ögonblick i taget.

Jag har hört mycket gott om denna bok och jag tyckte mycket om språket, men förstod inte riktigt själva berättelsen. Eller relationerna, eller snarare bristen på dessa eller hur man nu ska uttrycka det. Det var mycket starka känslor som ledde till...ingenting? Tyckte också det var svårt att flyt i läsandet när det är insprängt mängder av samiska ord och uttryck som man inte vet vad de betyder och som endast delvis kan förstås av sammanhanget. Den här boken får tre renar av fem möjliga. 

Föraktet

Har läst Föraktet av Marcus Jarl, detta är handlingen:

Isak är fotograf och har dragit sig tillbaka till Stockholm efter en lång tid i New York. Hans liv är inrutat och anonymt, och det är precis så han vill ha det.

En dag får han telefonsamtalet han fruktat, det som ska tvinga honom tillbaka till uppväxtens Motala. Småstaden där han var tvungen att gömma den han var.

Det handlar om Emma. Systern som han inte har pratat med eller mött sedan den mörka dagen för många år sedan då han lämnade barndomshemmet. Isak kan inte längre fly minnena av den han en gång var, minnen fyllda av skam och självförakt. Och allt det som Emma lämnat efter sig.

Jag har läst Trädgårdsmästarens dotter, Om en syster och Dina färger var blå av samma författare varav jag gillade de två första och tyckte den tredje var sisådär. Den här boken var inte ens sisådär, jag fick  riktigt kämpa mig igenom den. Tyckte den var mörk och trist och karaktärerna kändes varken intressanta eller sympatiska, det kändes också som att de avsnitt som utspelade sig på tidigt 2000-tal var övergödda med tidstypiska detaljer på ett sätt som inte kändes trovärdigt. Den här boken får ett mörkrum av fem möjliga. 

Dy

Har läst Dy av Pia Hagmar, detta är handlingen:

Efter en uppslitande skilsmässa flyr Lovisa Göteborg för ett nytt liv i torpet där hon tillbringade sin barndoms somrar. Där hoppas hon hitta tillbaka till sig själv och sitt skrivande. I skogen finns tröst och trygghet, det är vad hon tror. Men sanningen visar sig vara en helt annan. När en försvunnen man hittas mördad rivs det stilla livet i byn Stavrevik itu. Mörka krafter har kommit i rörelse. Skam och skuld sipprar fram och en fasansfull händelsekedja har påbörjats. Vem kan man lita på om man inte kan lita på sig själv? De starka porträtten av Lovisa och de andra kvinnorna i Pia Hagmars spänningsroman griper tag och skakar om. "Dy" är en mörk och omtumlande historia som inte släpper sitt grepp. En berättelse om vad som kan hända när det förflutna hinner i kapp och livet förvandlas till dy.

Jag har tidigare läst Du och jag och vi av samma författare, den salufördes som "en hästbok för vuxna" men som inte imponerade jättemycket på mig. Den här boken skulle däremot vara "en spänningsroman" och det gillar man ju, men alltså, tjaaa? Tempot var långsamt och trots att karaktärerna beskrevs som "starka porträtt" så tyckte jag de var ganska platta och ointressanta. Det hintades förhållandevis mycket om saker som hänt i det förflutna som skulle ha påverkat mycket, sen när det väl avslöjades vad det rörde sig om så fick det typ en halv sida. Också helt orealistiskt att påbörja en renovering där de lokala firmorna a. kan börja jobba i princip på stående fot, b. dyker upp som de ska och jobbar som attan hela tiden istället för att lägga timmar varje dag på att "åka och hämta grejer", som är det vanliga enligt min erfarenhet. Den här boken får två skitstövlar av fem möjliga. 

Ovännen

Har läst Ovännen av Moa Herngren, detta är handlingen:

Karolin trodde att hon hade kontroll. Hon har skilt sig, skaffat en ny lägenhet och försöker få livet att fungera som ensamstående förälder. Men när hennes mamma plötsligt hamnar på sjukhus blir det för mycket och Karolin inser att hon står mitt i en kris. Som tur är har hon Saga kvar, sin allra bästa vän och klippa i livet.

Karolin och Saga har varit oskiljaktiga sedan mellanstadiet. Saga är som en extra familjemedlem i Karolins familj och gudmor till hennes dotter. Men nu när Karolin behöver sin vän som allra mest har något hänt.

Saga har träffat en man. Karolin märker hur Saga förändras i hans närhet. Hur hon plötsligt slutar höra av sig. Hur hon glider undan. Är han inte lite kontrollerande?

När Saga berättar att hon och Jon ska flytta ihop kommer det som en chock. Inte bara för att det gått så kort tid – utan för att Saga har tagit beslutet utan att säga ett ord till Karolin.

Karolin försöker vara glad. Försöker lita på Saga. Då gör Saga plötsligt slut med Karolin – helt utan förklaring.

Jag har tidigare läst Tjockdrottningen, Skilsmässan,Svärmodern och Syskonfejden av samma författare, det är ingen serie utan alla är helt nya berättelser och karaktärer men lite på samma tema, relationer som skaver. Har tyckt de tidigare böckerna varit helt okej, men inte mer än så. Tycker lite samma sak om den här boken. Okej, men inte mer. Tycker Karolin är för överdrivet klängig/krävande, och Saga för överdrivet mesig/konflikträdd för att det ska kännas riktigt sannolikt. Den här boken får tre kompisar av fem möjliga. 

Rovdrift

Det här var en bok som inte alls föll mig i smaken: Rovdrift av Elsa och Cornelia Swärd, detta är handlingen: 

En sen septemberkväll hittas en kropp utan huvud i Frihamnen i Stockholm. Kriminalkommissarie Maggan Kipowski och hennes flickvän, reportern Vera Bonde, nystar i det makabra fallet från varsitt håll samtidigt som deras förhållande knakar i fogarna. När polisen hittar en koppling till ett tidigare mord görs en upptäckt som sätter skräck i hela landet. Maggan pressas till sitt yttersta för att hitta mördaren och medan utredningen får hela riksdagshuset att skälva planerar gärningsmannen sin stora final.

Den här boken beskrevs som "en helt otrolig bladvändare" och något om att boken låg bra till "i en tävling om vidrigaste vidrigheter". Det tyckte dock inte jag. Den här boken skulle utspela sig i en inte alltför avlägsen framtid, år 2033, och det gjordes i mina ögon en väldig grej av att det fanns en polis som var en hen och att alla vid en presentationsrunda också skulle redogöra för vilket pronomen man föredrog, det tyckte jag kändes ganska krystat och naturligtvis framställdes den här hen-polisen också som otroligt förträfflig på alla plan. Till skillnad från ena huvudkaraktären Maggan som inte bara var en tuff snut utan också gick omkring med en (godartad men dock växande) hjärntumör som hon GIVETVIS inte hade berättat om för sin flickvän trots att hon både hade dubbelseende och yrsel och synbortfall och en hel radda andra symtom som inte på något vis fick henne att sjukskriva sig en sekund. Lessnade ganska omgående på den här berättelsen, slöbläddrade framåt för att se om den möjligen verkade ta sig men nä. Den fick åka tillbaks till bibblan med tre fjärdedelar olästa. 

Det dyrbara

Har läst Det dyrbara av Linn Ullman, detta är handlingen:

Jon Dreyers liv går i bitar. Hans stora litterära livsprojekt har gått i stå, han är konsekvent och smärtsamt otrogen mot sin fru Siri, något hon i sin tur är plågsamt medveten om. Deras tonåriga dotter är våldsam och oregerlig, och Siri försöker samtidigt förhålla sig till en mor som börjat supa igen efter tjugo års nykterhet.Allt börjar med att barnflickan Mille försvinner utan ett spår. Ovissheten om vad som hänt bultar som ett mörkt hjärta i familjen Dreyers liv. När Mille två år senare hittas död har sönderfallet gått mycket långt. 

Jag tyckte inledningsvis om den här boken, det var fint språk och ändå lite intressanta karaktärer. Men sen tyckte jag hela berättelsen gick i stå, det hoppades hit och dit och blev mest bara en djävla röra kändes det som, och karaktärerna blev en bit in i boken bara jobbiga. Den här boken får två hytter av fem möjliga. 

Fjärilen från Tibet

Har läst Fjärilen från Tibet men det behöver du inte nödvändigtvis göra. Detta är handlingen:

Skräckroman som utan omskrivningar skildrar hur helvetets portar slås upp mitt i den nutida svenska vardagen: Vrålande fasa och kroppar som slits sönder av krafter bortom allt förstånd. Under en resa i Tibet konfronteras svenske Martin med undergångens ansikte och råkar på sin väg tillbaka föra med sig en storm av förintelse, som drabbar trygga bönder, osäkra ungdomar, ensamstående mödrar, barn, åldringar: Ingen skonas!

Jag hörde talas om den här boken via något Instagramkonto där kommentarer samstämmigt vittnade om att det här var minsann det läbbigaste som någonsin gått i tryck, och man är ju inte den som är den så jag raskt in i bibblans app och reserverade den. Blev GRYMT besviken, tyckte den var otroligt trälig i sitt berättande, dialogen var stolpig, dispositionen kändes som en högstadieelev skulle kunna ha gjort det bättre, själva beskrivningen av den här "stormen av förintelse" kändes högst oklar och karaktärerna var synnerligen trista. Ingenstans tyckte jag att det fanns något som gjorde att jag satt som på nålar och övervägde om jag skulle våga läsa vidare nu när mörkret fallit, eller om jag skulle bli tvungen att ta en dos motgift i form av valfri Britta och Silver-bok för att kunna somna. Den här boken får en överkorsad fjäril av fem möjliga. 

Hyresgästen

Har läst Hyresgästen av Freida McFadden, en otroligt produktiv författare måste jag säga. Detta är handlingen:

Blake Porter befinner sig på toppen av sin karriär när han från en dag till en annan blir avskedad från sitt jobb som vice vd på en marknadsföringsbyrå. Plötsligt är han oförmögen att betala bolånet på det nya radhuset han köpt tillsammans med sin fästmö, och börjar desperat söka lösningar för att få ekonomin att gå ihop.
Då kliver Whitney in i hans liv. Vacker, charmig, jordnära – och i behov av ett rum att hyra. Hon verkar vara precis vad Blake letar efter. Eller?
För något stämmer inte riktigt. En obehaglig lukt av förruttnelse breder ut sig i hans hem, hur mycket han än städar. Märkliga ljud rycker honom ur sömnen mitt i natten och Blake fruktar allt mer att någon lyckats ta reda på hans mörkaste hemligheter.
Faran har nästlat sig in i hans liv, och när Blake väl inser vad som håller på att hända är det för sent. Fällan är redan gillrad.

Har tidigare läst Hembiträdet, Hembiträdets hemlighet, Hembiträdet ser dig, Psykiatern, Läraren, Pojkvännen och Den låsta dörren där betygen pendlat mellan hyfsat och jättebra. DEn här boken kändes som en typisk produkt ur Freida McFaddenfabriken, spännande och medryckande men också att människor är otroligt lama (vem står ut med att det luktar massgrav i ens kök dag ut och dag in utan att ens göra ett försök att spåra källan?) och alltid trasslar sig in i en jag-kan-absolut-inte-säga-sanningen/gå-till-polisen/försvinna-härifrån/whatever som vilken normal som helst skulle göra. Och sen kommer TWISTEN som ändrar alla förutsättningar och allting som man trodde man räknat ut hur det låg till. Var absolut förberedd på det, men kunde inte förutsäga vändningen den här gången heller. Spännande som sagt, men också lite irriterande att folk inte beter sig som (i alla fall i min värld) normala människor skulle ha gjort. Den här boken får tre fruktflugor av fem möjliga. 

Tusen bitar

Har läst Tusen bitar av Marcus Jarl, detta är handlingen:

Det här är en berättelse om kärlek - men också om hat. Om kärlek mellan två män och om människorna som hatar den kärleken kraftfullt. Och om vad som händer när deras vägar kolliderar.

Nils och Benke kämpar för att kunna leva tillsammans på samma villkor som vilket annat kärlekspar som helst. Men det tar emot - inte minst Nils far som öppet visar sitt missnöje.
Robert och Ebba är gifta men glider allt längre isär. Robert finner utlopp för sin ångest genom sitt intensiva homohat på nätet medan Ebba försöker hitta en tillräckligt bra ursäkt till varför hon stannar kvar.
Tusen bitar är ett starkt relationsdrama om vad som händer när den man älskar plötsligt rycks ifrån en och man blir ensam kvar. Och en del av den älskade lever kvar i någon annan. Någon som hellre hade dött än frivilligt tagit emot det som gavs.

Jag har tidigare läst Trädgårdsmästarens dotter, Om en syster och Dina färger var blå av samma författare där jag gillade de två första och tyckte den tredje var rätt lam. Den här kändes också lam. Förutsägbar och med karaktärer som kändes krystade och konstlade. Den här boken får två hjärtan av fem möjliga. 

Kärnveden

Har läst Kärnveden av Ulrika Lagerlöf. Det är sista delen i en trilogi som inleddes med Hjortronmyren och Blekjorden som jag båda tyckt varit helt okej. Detta är handlingen:

När en människa hittas begravd i skogen utanför Djupsele leder spåren tillbaka till sommaren 1977. Tidpunkten då Evas pappa försvann, men också en tid präglad av protester mot kalhyggen och växtgifter. I dåtidens Djupsele oroar sig Siv för hur gifterna som sprids i skogen ska påverka både natur och människor.

I nutiden försöker Eva förstå vad som egentligen hände med hennes pappa. Medan timmerkåtan återuppförs i gläntan vid sjön växer banden mellan generationerna, och det som begravts kommer upp till ytan. När är det tid att glömma och förlåta, och när är det dags att ta strid?

Jag tyckte den här boken var ungefär som de två inledande; välskriven men en smula förutsägbar. Stör mig fortfarande på att det ingenstans, någonsin, nämns någonting om pandemin och hur det påverkade människor och samhälle. Den här trilogin utspelar sig under 2022-2023 (de delar som utspelas i modern tid). Då var det väl i allra högsta grad aktuellt med vaccinationer, restriktioner, COVID, men här umgås man hej vilt med vem som och det utan en tanke på riskgrupper (gamlingar t ex). Aja, man kan inte få allt. Den här boken får tre miljörättsaktivister av fem möjliga. 

De oförlåtna

Har läst De oförlåtna av Ulrika Hansson och det kan du också göra. Detta är handlingen:

År 1885 i Österbottens vildmark slår sig Ina i slang med den gamle spåraren Jaak för att hitta de män som mördade hennes man och son. Jaak har sina egna skäl att söka upp de beryktade bröderna Manderbacka. Kan Ina lita på honom? Spåren leder norrut, rakt in i den österbottniska skogarna. Det är ett laglöst land. Det enda Ina får med sig är sin häst Runa, sitt gevär och en envis övertygelse: mördarna ska få sitt straff, kosta vad det kosta vill.

Jag tyckte mycket om den här boken, det var fint språk, bra miljöskildringar, intressanta karaktärer. På omslaget står det att det är "en episk western i nordisk tappning med en hjältinna som vi sent ska glömma", det tycker jag kanske var både missvisande och lite överdrivet. Det var en vacker och sorglig berättelse, enda minuset var att vissa fraser på finska inte var översatta och jag kan bara ei saa peittää och lite annat i sammanhanget helt oanvändbart. Klart man kan google translate:a, men det är irriterande att behöva göra det. Men det var ändå en fin läsupplevelse. Den här boken får fyra gevär av fem möjliga, marsch iväg till bibblan med er. 

Ultravåld

Har läst Ultravåld av Tone Schunnesson, detta är handlingen:

I slutet av 1990-talet växer syskonen Jarl och Eddie upp i ett nedgånget slott i Skåne. Jarl drömmer om glamour, något han desperat saknar bland skitiga bönder och inavlade lantisar. Hans lillasyster Eddie drömmer om att hennes bror ska vilja hänga med henne. När deras pappa, den undanglidande friherren Carl-Fredrik, en dag går ut genom dörren för att inte återvända förlorar deras mamma Monica, som har en egen uppfattning om verkligheten, fotfästet.

Medan Monica låser in sig i sovrummet för att tycka synd om sig själv låter hon sina barn bringa ordning i kaoset. Det går sådär. Jarl blir oberäknelig och självförhärligande samtidigt som han låter sig inspireras av receptbelagda läkemedel och det nya millenniets estetiserande filmvåld. Eddie famlar å sin sida efter närhet i skuggan av sin gränslösa bror och spirituella mamma.

Men när det förflutna börjar spöka och döden gör sitt intåg förändras allt. Pengar ska fördelas, familjeband sättas på prov och plötsligt skulle mord kunna vara en intressant utväg för att bryta invanda mönster.

Jag har tidigare läst Dagarna, dagarna, dagarna och den tyckte jag väl var sådär, men den här boken har ju blivit väldigt omskriven och upphaussad. Jag tyckte även denna var sådär. Även om den var välskriven så var själva berättelsen seg och omständlig och kom liksom aldrig någonstans, tyckte jag. Den här boken får två slott av fem möjliga. 

Dina färger var blå

Har läst Dina färger var blå av Marcus Jarl, detta är handlingen:

Lina Råman jobbar som sjuksköterska på neonatalen. Hennes liv är fullt av dramatiska förlossningar, kuvöser, långa nattpass och krisande föräldrar. Hon längtar efter egna barn, men hennes man har alltid varit tydlig med att han inte vill ha några. Han ägnar sig istället åt att smygtitta i skokartongen som ligger gömd längst in i garderoben. Där förvarar Lina minnena av sin första pojkvän, och kanske även sitt livs stora kärlek, Ted. Han som försvann.

En dag är Ted tillbaka. Han säger att han har tre månader kvar att leva och att han vill tillbringa dem med Lina. En önskan som sätter Linas och Samuels äktenskap under enorm press. Lina måste få veta vad som hände den där dagen när han försvann. Motvilligt inser Samuel att det är den enda möjligheten för både honom och Lina att kunna gå vidare.

Har tidigare läst Trädgårdsmästarens dotter, och Om en syster som jag tyckte mycket om. Jag tyckte inte lika mycket om den här. Tyckte själva premisserna var lite väl konstruerade och jag kände flera gånger att för helvete Lina, släpp sargen och gå vidare i livet, det är väl ändå inte rimligt att haka upp hela sitt liv på ett gammalt ex och härbärgera så starka känslor för den personen. Ej rimligt om ni frågar mig (eller så är det jag som aldrig har varit _så_ kär i någon?). NJA. Den här boken får tre (rätt små) krossade hjärtan av fem möjliga. 

Det stora sveket

Har läst Det stora sveket av Walter Kalmaru, detta är handlingen:

Walter Kalmaru bor och lever i Stockholm tillsammans med sin fru Lotta och sina två barn Maya och Salme. En till synes helt vanlig familj lever ett helt vanligt liv när en mörk figur gör entré i deras liv. Maya är 15 år när anorexin tar sitt grepp om henne. Snart har situationen eskalerat bortom all kontroll, och Walter och Lotta gör allt som står i deras makt för att få hjälp från de vårdande instanser som är ämnade att finnas tillhands. Det blir en lång resa mot avgrunden där Mayas psykiska ohälsa till slut tar hennes liv. Längs resan hamnar även Mayas ett år äldre syster Salme i den psykiska ohälsans hänsynslösa grepp och efter ett problematiskt förhållande med fel person ser hon ingen annan utväg än att följa sin lillasyster. Det här är deras historia, men det hade lika gärna kunnat vara din.Det stora sveket är en berättelse om sveket från samhället och det svek två föräldrar känner gentemot sina barn, och illusionen om att vi lever i ett land där vi tas om hand när vi blir sjuka.

Den här boken är en självupplevd berättelse som jag förstår att man som förälder behöver få ur sig. Sätter inget betyg på den p g a det. 

Vindarna viskar ditt namm

Har läst Vindarna viskar ditt namn av Anne-Lie Högberg, detta är handlingen:

Vanja lämnar både sin hemort och sitt förflutna för den lockande tjänsten som reporter 30 mil söderut. Men när allt det som lockat visar sig vara en irriterad och otrevlig arbetskamrat och en enformig miljö börjar hon tvivla på om hon tagit rätt beslut. När hon råkar på en gammal artikel om en händelse som ingen vill prata om börjar hon i hemlighet att undersöka det som hänt. Det som ingen vill kännas vid. Allt för att förtränga det som hon själv lämnat bakom sig.     

Linas liv är perfekt. Hon har Jesper, Melker, ett heltidsjobb och ett fint hus. Men det är något som skaver när småbarnslivet och vardagen går som på repeat. Hon inser att den gnista som Jesper en gång tände långsamt håller på att slockna. Och när någon annan blåser liv i hennes glöd vet hon inte om hon skall våga ta klivet ut i det okända.     

Lilly var en gång ägare och grundare för lokaltidningen som alla på orten ivrigt väntade på. Då hade allt varit nytt och spännande. Nutiden skrämmer henne. Nya bekantskaper också. Så när Vanja börjar ställa frågor drar hon sig instinktivt undan. Snart gör sig det förflutna påmint, och sanningarna som uppdagas förändrar allt. 

Det här var en bok jag med viss tvekan plockade åt mig från en sån där snurra på bibblan, tyckte omslaget såg lite väl pastellfärgat och feelgood ut. Fast det var ju ändå en gravsten, och baksidestexten lät väl ändå rätt okej. Tyckte dock den var vääääldigt lätt att lägga ifrån sig och den engagerade inte det minsta. Efter halva boken hade jag fortfarande svårt att skilja på vem som var Vanja och vem som var Lilly och vem var nu Eva nu igen? Snacka om ointressanta karaktärer, sen var det (trots gravstenen) för mycket feelgood-känsla för att vara min typ av berättelse. Den här boken får ett spädbarn av fem möjliga. 

Hon ska heta Happy

Har läst Hon ska heta Happy av Elinore Brandén, detta är handlingen:

September 2006. Bodil längtar efter otyglad galenskap på Östersjön, Ingrid blir lämnad av sin man och en flicka föds. Sjutton år senare hittas ett utskuret hjärta i en förortsrabatt just som Monika passerar. "Hon ska heta Happy" är en brutal berättelse om tillfälligheter och osynlighet, om blod och moderskap. Om två barnmorskor, en pensionerad polis, en utbränd småbarnsmamma och en hemlös kvinna, vars öden på olika sätt tvinnas samman.

Jag gillade den här boken, även om jag först missade tidsangivelserna och trodde allt hände på samma gång istället för växelvis 2006 och 2023. Upplevde den därför som något rörig, vilket den alltså egentligen inte var. Välskriven om än något svag i sina karaktärsbeskrivelser, tyckte inte riktigt någon av dem lyfte. Den här boken får tre stora Finlandsbåtar av fem möjliga.