fredag 30 november 2018

Förruttnelse! Hasta, o älskade brud (varning för äckligt och då menar jag inte Stagnelius)

Det har luktat "lite konstigt" i fikarummet på jobbet ett tag. En sån där liksom lite diffus men väldigt äcklig lukt som inte riktigt gick att identifiera var den kom ifrån. Var det kompostpåsen? Nä. Var det diskmaskinen? Nix. Nähä, vad var det då?

"Det kanske är Tjoffsan", sa någon på förslag. För något år sedan hade vi nämligen en råtta som tittade fram då och då och mumsade i sig valda delar av fruktskålens innehåll. Anti-Cimex var där och ställde ut fällor, men råttor är ju, till skillnad från möss, intelligenta djur så de går inte i dom i första taget. Sedan hittade och lagade någon ett hål i väggen, i samma veva försvann Tjoffsan, som vi döpte henne till och problemet var löst. Så allt var ju frid och fröjd fram tills nu.

Idag tröttnade jag nämligen på den där äckellukten och bestämde mig för att gå till botten med det en gång för alla. Det visade sig då att någon djävla mjöldryga från Anti-Cimex hade ställt en råttfälla längst in i ett skåp, bakom en list som fick monteras bort för att man ens skulle kunna se vad det nu var som har förpestat luften till morgonkaffet hela veckan. Tjoffsan hade tydligen slappnat av på sin ålders höst. Men hur kan man ens komma på tanken att ställa en fälla på ett så otillgängligt ställe? Alla vet ju att råttfällor ska stå så de kan inspekteras med jämna mellanrum, men här fick man ju nästan ta Arga Snickaren till hjälp. Jag reviderar: Alla utom Anti-Cimex vet att råttfällor ska stå så de kan inspekteras med jämna mellanrum. Var ju inte extremt sugen på att stoppa in handen i ett mörkt skrymsle som luktade massgrav och där det eventuellt stod en råttfälla som eventuellt hade eller inte hade smällt igen, ingen visste. Så jag gick och hämtade något slags redskap på verkstan och petade fram följande härlighet:




Tjoffsan, rest in peace

Jag ser inte mig själv som särskilt äckelmagad, men det här var fan i mig ett gränsfall till och med för mig. UUUURK vad det stank på nära håll. Är ej oprövad när det gäller stanker, jag har ju jobbat med att sortera smutstvätt åt Landstinget i över tio års tid och den kroppsliga utsöndring som jag inte har kommit i kontakt med finns helt enkelt inte. Har man vuxit upp på en bondgård har man också fått sin beskärda del av råttor och möss som går och dör i väggar och ligger och osar, men jag känner lite att det här var någon form av världsrekord i saker som luktar illa.
Men man är ju en viking, så det var ju bara att bita ihop och förpassa eländet till soptunnan (utomhus) och sedan gå och hämta nån sån där luktegottspray från toaletten och försöka neutralisera den ODÖR som spred sig med vindens hastighet när Tjoffsan lämnade byggnaden.

Om jag inte blir "Årets medarbetare" nu så vet jag fan inte vem som skulle bli det.

Heja Sveriges Television

På tal om TV: Man kan väl inte annat än att lyfta på hatten för SVT som sänder helt föredömligt mycket från Sweden International Horse Show hela helgen. Annars brukar man minsann få vänta till någon gång i mellandagarna när det brukar visas en timme av "det bästa", vilket innebär att man får se orimligt mycket shettisgalopp (seriöst, det är jättegulligt, men om man vill se tävlingar så vill man väl ändå INTE se en lång intervju med någon liten unge om hur det kändes att vinna, år ut och år in), fyrspann (sorry alla som håller på med körning, jag fattar att det är en otrolig skicklighet som uppvisas, men jag tycker ändå inte det är sådär jättekul att titta på), islandshästar (samma sak där) samt nån djävla tomteparad när man i själva verket vill se Peder och Malin et concertes jaga medaljer och bilar med snudd på livet som insats.

Förr var ju ridsport på TV något extremt sällsynt. Man var ju salig för varje minut av Gothenburg Horse Show som man lyckades insupa, ackompanjerat av Anders Gernants härrrrliga kommentarrrrerrrr när Hugo Simon och Gladstone red in på banan och vann. Det var väl ungefär allt, en gång om året, vissa år fick man inte ens se hela klasser utan bara något friserat referat med de bästa deltagarna. Och aldrig att man fick se så mycket som ett kval till någonting överhuvudtaget så man hade ju ingen koll på hur någonting gick resten av året.

Ja, men nu ska jag inte vara bitter över det, för det har ju faktiskt blivit Så. Mycket. Bättre. Känns ju knappt som att man behöver åka till Falsterbo längre för sändningarna är ju ändå så mycket bättre än att sitta och sakta bli stekt till döds på söderläktaren (det är alltid orimligt bra väder när jag är besöker Falsterbo Horse Show). Plus: Hörde någonstans att SVT var det tv-bolag som hade mest bevakning av alla under ryttar-VM i Tryon i höstas. Och världscupen visas ju i stort sett varenda söndag, och så nu då: timmar av sändningar från Globen i helgen. Är så nöjd så nöjd så nöjd. Heja SVT!

Bonde söker fruuuuu

Kollade på veckans avsnitt av Bonde söker fru igår p g a var sjukt trött i onsdags och orkade inte ens tänka tanken på reklampauser som inte går att snabbspola förbi. TV4 Play: I love you.

Ja, men vad ska man säga? Så här säger jag:

PER:
Jag tror på Per och SOFIE. Tycker de verkar ha bäst kemi och var det inte de som hånglade, eller åtminstone kysstes, redan på ett rätt så tidigt stadium? Fattar i och för sig sen inte hur man kan gå och hålla om LINA på den andra dejten, men det kanske är tv-teamet som har sagt till dom att de ska göra så för att man inte ska fatta att tycke redan har uppstått för den andra?

SUSANNA:
Alltså här känns det nästan jobbigt. Jag tror ju att HANNES är bästa valet (om hon nu kan tänka sig att leva med en person som spelar i ett band som heter PÖKERZ, men det verkar ju åtminstone inte hindra henne från att hångla med honom?). Tror inte på JIM, han är för mycket stadsmänniska. Fast om jag hade fått välja mellan ändå en rätt så gullig stadsmänniska och en som spelar i PÖKERZ så vete fan om jag inte hade tagit stadsmänniskan ändå. Men nu är det ju inte jag som är med i detta program.
Sen fattar jag inte, spelades det här programmet in någon annan sommar på Susannas gård? De har ju typ stickade tröjor och luvtröjor och sånt på sig och jag kan inte minnas att någon människa hade något annat än shorts och t-shirt denna nådens sommar 2018.

SIMON:
Sååå gulligt att Simon tog med AMANDA på en ridtur på deras dejt. Det var nästan så att jag blev lite kär i honom bara för det. Sen tänkte jag att det kanske var tv-teamets förslag, för han verkar ju inte vara direkt framåt. Överlag känns alla dejter nuförtiden väldigt uppstyrda av någon annan än bönderna själva, vilket är lite tråkigt. Jag tror mer på Simon och Amanda än på Simon och FRIDA, det känns som att hon är en sån som styr och ställer och utnyttjar att han är snäll och kanske inte säger ifrån. Men nu verkar det ju bli jordens DRAMA i nästa avsnitt? KAN INTE BÄRGA MIG!

ERIK:
Ja, herregud. ALICIA fick skjuta pistol på sin dejt för att hon någon gång hade sagt att hon ville prova det, medan CAROLINE fick åka och fiska för att det var ett av Eriks största intressen. Det fattar man ju vem som är favoriten där. Och när sen Caroline ifrågasätter Eriks synsätt så blir han AS-IRRITERAD (fast han förnekar det, men den surheten går ju nästan att ta på till och med genom tv-rutan). Såna är fan alla killar som säger att de vill ha "tjejer med skinn på näsan som kan säga ifrån och sätta mig på plats", men när det sen händer så blir de pissesura.


onsdag 28 november 2018

Träskkungens dotter

Har läst Träskkungens dotter av Karen Dionne och nu mina vänner är det bara för er att pallra er iväg till bibblan och göra detsamma.

Helena växer upp i en isolerad tillvaro långt ute i de vidsträckta träskmarkerna i övre Michigan. Hennes far lär henne allt om att överleva i det vilda. Hon lär sig spåra, jaga, fiska och hitta ätliga växter. Helena avgudar sin far och hon ringaktar sin kuvade mor. Men när Helena är tolv år inträffar en våldsam händelse som avslöjar sanningen om deras liv i träsket: att hennes far kidnappat hennes mor, som då var 14 år, och fört henne ut i träsket med våld. Helena är dotter till ett monster. När hon väl accepterat sanningen finns ingen återvändo. Hennes far måste stoppas och den enda som lärt sig hur man handskas med honom är hans dotter, Helena. Det blir en uppgörelse utan nåd. 

Drygt femton år senare lever Helena en ordnad småstadstillvaro med man och två döttrar. Ingen vet att hon bytt sitt namn, blekt sitt hår och förseglat sitt förflutna. Men så nås hon av nyheten att hennes far, kallad Träskkungen av pressen, rymt från delstatens högsäkerhetsfängelse. Hon vet att han flytt ut i träsket och att hon är den enda som kan hitta honom. Nu tvingas Helena använda allt hennes far lärde henne som barn för att hitta honom. Snart inser hon att han inte är på rymmen utan på jakt efter henne.

Spännande, eller hur? Och det är det också, från första sidan till sista. Berättelsen växlar mellan nu och då, den är skickligt berättad, språket är fantastiskt, detaljerna trovärdiga. Det enda som MÖJLIGEN kändes lite lite onödigt var H C Andersen-sagan som liksom skulle rama in det hela. Men i övrigt: super. Den här boken får fem syltburkar av fem möjliga.

Let there be light and let the light be off grid pt 2

Den som har bra minne kommer kanske ihåg att vi satte en solcellspanel med belysning till hönshuset? Det var ju någonting som föll väldigt väl ut om jag får säga det själv (hade jag nu varit en INFLUENCER så hade inlägget följts av en massa "ni finner denna läckra panel HÄR och HÄR och HÄR och HÄR OCKSÅ om ni anger kod DRAÅTHELVETE2018 så får ni 10 % rabatt" men nu är jag ju dessvärre eller kanske snarare tack och lov inte det) och jag är fortfarande helt fascinerad av att man kan få en lampa att lysa av solsken allena. Ja, solen behöver inte ens lysa utan batteriet (till vilket lampan är kopplad) laddas även under gråmulna dagar. Så djävla fräckt om ni frågar mig. Den som kom på det borde väl få Nobelpriset i fan i mig precis allting.

Har nu fått FEELING för det här med solceller och har beställt belysning till carporten vedporten eftersom jag är lite trött på att hämta ved med en ficklampa i munnen, samt ett par ljusslingor för att eventuellt försöka skapa lite julstämning i den mörka trädgården. Solcellsdrivna då förstås. Ser fram mot detta helt sjukt mycket. Ser kanske inte lika mycket fram mot att förklara detta spontaninköp för min man eftersom han tycker att man ska fatta den här typen av beslut gemensamt. Det kan jag väl i och för sig hålla med om, men å andra sidan har han sagt att "man borde ha en lampa här" om carporten vedporten i cirka åtta års tid och det har ännu inte hänt någonting på den fronten. Och då är han ändå både snickare och elektriker.
Sedan tycker jag att det här med att sitta och kolla på grejer på nätet och jämföra priser tillsammans med någon annan kanske är cirka jordens tråkigaste syssla eftersom någon annan, oavsett vem det är, alltid läser allting hundra gånger långsammare än jag och utöver det ska tänka i omkring åttahundra år. Orkar ej med sådant. Snabba klick och snabba beslut, det är så jag jobbar. Nu blir det ljus här i vårt hus, hoppfarallanlej.

November = MÖRV

Har en Berglins-almanacka i köket och där har de, Berglins, sin vana trogen slängt in en extra månad mellan november och december. Den kallas MÖRV och det är ett ord som mycket väl beskriver hur jag känner just nu. Allt är motigt och jobbigt och trögt och det enda jag vill är att sitta i soffan, elda i kaminen och läsa, glo på tv-serier och lösa korsord som en annan pensionär. Vi har DN fredag-lördag-söndag och ibland känns det för djävla dyrt och onödigt med papperstidning som mest handlar om Stockholm, men så tänker jag på korsorden och så får det gå ett år till. Det hör liksom helgen till att sätta tänderna i ett DN-korsord tycker jag, men den här hösten har jag verkligen inte fått till det utan de har samlats på hög som till slut mer började kännas som ett djävla KRAV snarare än möjlighet till skön avkoppling. Har därför fått börja tvinga mig själv att lösa korsorden p g a kan inte med att slänga och högen börjar kännas oroväckande lik såna högar man kan se hos hoarders. Nu är jag inne på septemberkryssen, så någon gång lagom till jul kanske jag eventuellt är i fas.

Ja, men annars är det ju all work and no fun för hela slanten. Har fått en ny chef som sitter i Danmark. Det är ju rätt behändigt att ha en chef på distans. Igår frågade jag honom om hur han ville att vi skulle göra med ledigheter och sånt, och han svarade att så länge jag bara skrev in det i min Outlook-kalender så var det OK för hans del. Funderar nu på att göra som hon i reklamen (vad är det egentligen reklam för, Triss? V75? nåt där man kan vinna pengar i alla fall) som bara drar med en överstrykningspenna över årets alla veckor. Fast i Outlook då. Om det nu är vad som krävs för att få ledigt känns det ju som att oanade möjligheter öppnas upp, åtminstone i fantasin.

Hade hur som helst redan lagt in min önskade julledighet i Outlook, mest för att hålla de dagarna öppna eftersom det annars tenderar att ramla in mötesförfrågningar från både kreti och pleti. Planerar att vara ledig jetemånga dagar, från 19 december till 9 januari. Tänker att det kan vara lite gött att börja jobba igen en onsdag så blir det lite mjukstart. Planen är dessutom att, med vissa undantag som redan var bokade och inte gick att göra något åt, jobba typ 6-timmarsdag från och med nästa vecka och fram till julledigheten p g a har helt orimligt mycket komptid som måste plockas ut. LÄNGTET! Det är nästan så att känslan av MÖRV kommer av sig.

tisdag 27 november 2018

Till stallet istället, v 48, pt1

Igår var vår braiga ridlärare sjuk, och då hade de slängt in en vikarie som har WORKING EQUITATION på hjärnan. Jag har väl hört talas om WE förut, men inte riktigt känt att det har varit något jag varit direkt sugen på att testa. När jag missade måndagslektionen förrförra veckan p g a min djävla Tysklandsresa så hade de i alla fall provat WE och när jag fick det återberättat för mig så tyckte jag det lät jättekul och grämde mig över att jag inte fick vara med. Hade jag väl i och för sig gjort även om de så bara hade skrittat på lång tygel, men men. Ja, men igår så blev det då ett osökt tillfälle att få prova igen. WE-på-hjärnan-ridläraren hade byggt upp en "bana" eller vad det nu kan tänkas heta. Det var en grupp tunnor man skulle volta runt, bommar som man skulle rida sidvärtsrörelser emellan, pinnar som stod uppställda som ett parallellslalom och som man skulle göra volter runt (så att det blev typ 7-8 åttvolter med kanske åtta meter i diameter, bommar som man skulle rygga i 90 graders vinkel runt, en tunna som man skulle göra halt precis intill och sedan lyfta upp en hink som stod på den, två hinderstöd som man skulle göra halt precis mitt emellan och sedan flytta en foderskopa från ena stödet till det andra, en trasmatta som hästen skulle traska över och någon grej som skulle föreställa att man öppnade en grind men som jag inte testade eftersom det förutsatte att hästen kunde rygga som en jävel och det kan inte Pojken (än).
Det här tyckte jag var dåligt: Främst att den här WE-på-hjärnan-ridläraren sa till mig "du var ju den enda som inte var här förra gången, men du kan bara haka på någon annan så ser du vad ni ska göra". Ja, eller så kanske du hade kunnat ta tre minuter och förklarat för mig vad som skulle hända vid varje station istället för att jag får ropa "JAHA, VAD SKA HÄNDA HÄR NU DÅ"? p g a att det inte alls bara var att haka på någon annan eftersom man på vissa stationer bara kunde vara en i taget och den som red före fick ju då rida vidare för att det inte skulle bli kö och KAOZ. Jaha, men efter något "varv" eller vad man nu kallar det så fattade jag väl någorlunda vad som förväntades ske. Ja, men sen fick man noll feedback, vilket var trist. Hade t ex behövt ha lite input för ryggningen, men nix. Sen red vi hela tiden i samma varv och även om det var mycket med att ställa om i nytt varv i voltövningarna så hade jag ju t ex velat rida sidvärtsrörelse även i andra varvet. Men man kan väl inte få allt.

På det hela taget var det ändå rätt kul, framför allt var det nyttigt för Pojken och mig att rida mycket i skritt och med mycket precision och finlir. Ryggat har vi ju som sagt aldrig gjort, så där fick jag ju lägga ribban vid att överhuvudtaget få till något steg bakåt så hela arrangemanget med att rygga i vinkel var ju liksom inte ämnat för oss. Men i övrigt var det ju rätt bra lösgörande övningar och Pojken kändes riktigt samarbetsvillig.  Sedan övergick vi till att rida i trav och då blev det genast svårare eftersom Pojken inte riktigt är den smidiga typen som fixar åttametersvolt på åttametersvolt i samlad trav som det ju blev i den där parallellslalomen, men det gick ändå rätt hyfsat utifrån förutsättningarna tycker jag, även om det på det stora hela började. Jaha, sen skulle vi GALOPPERA samma övning. Nu vill jag ju inte vara en sån som säger "det här går aldrig", men det känns ju rätt FÅFÄNGT att tro att en häst som har grava problem med att hålla galoppen på en 20-metersvolt helt plötsligt skulle fixa åttametersvolter med galoppombyten? Ja, men det var väl bara att prova för man vill ju som sagt inte vara en sån som ger upp redan innan man har försökt så jag försökte och mycket riktigt gick det ju inte. DÅ ropade WE-på-hjärnan-ridläraren: "om du bara kan få honom att trava genom serien så är jag mer än nöjd". Ja, men det hade hon väl kunnat kläcka i sig INNAN? Det är ju liksom rätt stor skillnad på att trava in i en volt lite lugnt och sansat och sedan börja med finliret jämfört med att komma dundrande i kallblodsgalopp som sedan blir slängtrav och sedan ska man få till små volter på det?
Ja, sen började folk dividera om att pinnarna (som man skulle volta runt) stod på kortare avstånd än förra gången och för att bevisa att det inte var så skulle WE-på-hjärnan-ridläraren göra övningen och det gick inte sådär jättebra för henne heller om jag ska vara ärlig och DÅ kläcker hon ur sig att pinnarna stod för nära sargen så hästarna upplevde att de sprang rätt in i väggen och det var därför de bröt av till trav. Jaha, men sånt kanske man ska tänka på lite innan?

Ja, för att summera det hela: WE var rätt kul, men det hade varit roligare om man inte hade varit så många, om man fått förklarat för sig hur man skulle göra samt fått möjlighet att byta varv då och då. Plus att det hade varit klädsamt med lite feedback. Aja, nästa vecka är väl förhoppningsvis vår braiga ridlärare frisk. Nu ska vi dessvärre bara ha henne den här terminen, vilket innebär typ 3 gånger till? SNYFT.

måndag 26 november 2018

Till stallet istället, v 47, pt 2

När jag började rida Pojken i somras var han väldigt lat. Eller lat och lat, det är väl en definitionsfråga, men "saknade naturlig framåtbjudning" då. Under hösten har han varit fortsatt lat (som jag nu väljer att kalla det), vilket väl till viss del berott på att han inte direkt haft någon kondition att tala om, men också för att...tja, det är ju bekvämt. För honom då. Kombinationen litet barn - stor ponny är inte alltigenom helt lyckad alla gånger heller, så han har ju kommit undan med det. Det är väl den enda nackdelen med att rida ponny på ridskola som vuxen, det blir liksom svårare att få till en konsekvent linje eftersom merparten av barnen av naturliga skäl inte är så rutinerade och då blir det lite som det blir. 
Vi har jobbat mycket på renodling av hjälperna, och det har gett det resultatet att Pojken numera - åtminstone när jag rider honom - lyssnar på skänklarna. Behöver ej driva i varje steg längre och han fattar galopp på hjälperna, fast man måste fortfarande vara väldigt tydlig i placering av skänklar samt ge cirka fem mils eftergift på innertygeln i fattningen, annars blir det slängtrav. Så visst går det framåt? Fast den nya grejen som Pojken testar nu är att bita sig fast i bettet och bli helt stum i munnen. EJ KUL om ni frågar mig. Antar att det här är hans nya grej att försöka komma undan, så nu gäller det att hitta vägar att ta sig runt det. Vi har också problem med att galoppera i höger varv på stora mittvolten. A- och C-volterna går "bra" (där tar han stöd mot väggen), men på stora mittvolten skjuter han ut bogen åt vänster och drar iväg. EJ KUL det heller. Ja, jag vet att man kommer till platåer i utvecklingen där det känns som att det inte händer ett smack. Där är vi nu, obviously. Det är bara att kämpa på. Det enda tråkiga är att lektioner för 10 personer ju inte är uppbyggda för att en person ska kunna lösa sina problem med galopp på stora mittvolten medan de andra...eh, håller sig undan, eftersom kombinationen ponny som biter sig fast i bettet OCH är svag i ena sidan inte precis ger utrymme för att kunna styra och annat lyx.  Funderar på att ta några privatlektioner för att få lite mer verktyg att jobba med.  

fredag 23 november 2018

Den mörka ängeln

Har läst Den mörka ängeln av Elly Griffiths, vilket är den tionde boken om rättsarkeolog Ruth Galloway. Jag har läst och älskat de andra nio och tycker även den tionde är jättebra. Dock utspelar den sig inte som de övriga i King's Lynn med omnejd utan i Italien, dit Ruth har blivit kallad av en arkeologkollega för att hjälpa till med ett fynd. Av olika skäl kommer (såklart) också Nelson dit och såklart sker det också ett mord i deras relativa närhet som de på ett eller annat sätt blir insyltade i. Dock får man inte följa själva polisarbetet speciellt mycket eftersom det är ett fall för den lokala polisen och ska jag vara helt ärlig så är väl kanske intrigen i just den här berättelsen på gränsen till i tunnaste laget. Men för mig spelar det ingen roll eftersom jag är så reservationslöst förälskad i Ruth, Nelson, Cathbad, Judy, Clough och hela det övriga persongalleriet så för min del skulle boken nästan bara kunna handla om dem och deras inbördes relationer. Utan något mord. Den här boken får fyra stora portioner spaghetti carbonara av fem möjliga.

torsdag 22 november 2018

Black Friday

Jamen inte ska väl jag vara den som inte skriver ett inlägg om Black Friday? Nä, jag tänkte väl det. Vill börja med att säga att jag är fullt medveten om att det finns folk som inte har det så gott ställt och att jag förstår att de passar på att handla t ex julklappar och sånt när det ändå är rea. Been there, done that och det är ju alltid lätt att göra uttalanden om vad folk borde och inte borde när man själv sitter där  med en lönnfet lön och har råd att välja. Så det här handlar inte om att skuldbelägga någon. Men samtidigt tycker jag generellt att ALLA lite kritiskt kan ta och granska sina konsumtionsvanor, för det finns fortfarande bara ett (1) jordklot som ska räcka till cirka sju (7) miljarder människor. Och tänk på detta: den levnadsstandard som vi har här i västvärlden, den börjar komma inom räckhåll för rätt många även i Asien och Afrika, och då är det kanske inte riktigt passande att skaka på huvudet och säga nänänä, det finns det inte resurser till, utan att själv vara beredd att göra lite avkall på den relativa lyxen många ändå lever i. Sist jag kollade var semester i Thailand inte inskrivet i FN:s konvention för mänskliga rättigheter, ändå pratar folk om att åka dit lika lättvindigt som om det handlade om en utflykt till stadsparken. Det funkar ju liksom inte om alla resonerar att javisst är det dåligt för miljön med flygresor...fast JAG måste ju ändå få åka dit på semester?  Samma med den här helt överdrivna konsumtionen. Man MÅSTE inte ha en nyare mobiltelefon och större tv bara för att det är tekniskt och ekonomiskt möjligt, inte heller måste man köpa nya kläder bara för att modet växlar. Blev himla glad att årets julklapp 2018 blev "det återvunna plagget", äntligen ett statement att det inte är rimligt att hålla på så här. Sen var handeln såklart tvungna att safe:a lite och säga att även nyproducerat av återvunnet material räknades, så att inte alla som tycker att second handkläder är "äckligt" skulle få skrämselhicka, men ändå. CIRKULÄRT. Smaka på ordet. Det smakar gott om ni frågar mig.

Och alltså...själva grejen? Har det inte blivit EXTREMT hysteriskt? Nu är det ju inte bara Black Friday utan fucking BLACK djävla WEEK? Rearearea och handlahandlahandla, överallt och i alla kanaler och helt maniskt. Hörde i fikarummet på jobbet häromdagen hur folk planerade att sluta tidigare på fredag och då, nota bene, inte för att shoppa som om det inte fanns någon morgondag utan för att kunna ta sig hem utan att behöva stå i milslånga köer p g a att hela stan (vars infrastruktur inte är Black Friday-anpassad) blir helt igenkorkad när alla köpgalna ska ut och trängas på gator och torg under en och samma dag. Blir helt matt bara av att tänka på det. En granne ska passa på att åka till ULLARED i helgen. Ullared en lönehelg efter Black Friday, det måste vara så helvetet är konstruerat om ni frågar mig. Ja, det här var väl inget nytt under solen för den som känner mig, men ändå. Det kan inte sägas nog många gånger om ni frågar mig*.


* Nu är det ju ingen som  frågar mig, men jag säger det ändå, oombedd. Vissa populära bloggar skriver ibland "vad vill ni läsare att jag skriver om" och så får de 3867 kommentarer på det inlägget med önskemål om olika ämnen som personen ifråga ska blogga om. Hade jag ställt den frågan så hade jag väl fått på sin höjd ett svar, OM det var en bra dag och solen och månen och planeterna stod på rätt kurs med varandra och det var tre torsdagar i samma vecka och Donald Trump hade bytt frisyr. Min självbiografi kommer inte att heta "mitt liv som influencer", den saken är klar.

onsdag 21 november 2018

Böcker, böcker, böcker

Plötsligt händer det. Att det rasslar till i kön på bibblan, den kö som man ställer sig i så fort det kommer en ny bok som man är sugen på att läsa. Bibliotek är ju kanske den bästa uppfinningen i hela världen, det är sen gammalt. Tyvärr är det många som tycker det och när jag såg att en av mina favoritförfattare, Elly Griffiths, hade kommit ut med en ny Ruth Galloway-deckare (ÄLSKAR Ruth Galloway och alla de andra karaktärerna) så var jag inte direkt långsam, men hamnade ändå på typ köplats 74. Det är ju rätt surt, men den som väntar på något gott, osv, och det är ju inte som att man inte har annat att läsa under tiden man väntar.
Men förra veckan, när jag var i Tyskland, då började helt plötsligt sms:en ramla in att jag hade böcker att hämta. Inte bara Den mörka ängeln av nämnda Elly Griffiths, utan även Kvinnan i fönstret (A.J. Finn), Saknad, förmodligen död av Susie Steiner och Träskkungens dotter av Dionne Karen, tre andra böcker som jag stått i kö för rätt länge. Typiskt att det ska hända när man är iväg och inte kan kasta sig iväg till bibblan pronto. Fast det kan man sällan ändå. Dessa efterlängtade sms brukar av någon anledning komma på tisdagar, och bibblan i vår lilla by har bara öppet tre eftermiddagar i veckan och tisdag är inte en av dom. Så det hade ju inte hjälpt hur mycket hemma jag än hade varit.

I måndags var det dock jag som var där och hämtade. Nu är problemet att jag bara vill vara hemma och läsa. Definitivt inte jobba, men tyvärr drunknar jag i jobb just nu. Vill heller inte ha gäster i helgen som kommer, men antar att det inte är riktigt ok att ställa in något som varit planerat sedan länge för att man hellre vill tillbringa sin lediga tid med Ruth Galloway och vara med på någon rättsarkeologisk happening i Italien? Fan! Ska livet behöva vara så här?

tisdag 20 november 2018

Till stallet istället, v47, pt1

Igår kom jag ä-n-t-l-i-g-e-n iväg till stallet för en välbehövlig nollställning av hjärnmos p g a överdjävlig och ej önskvärd jobbsituation just nu. Eller, jag var ju i stallet i fredags, men då var jag bara där och vände eftersom drop in-ridningen var inställd p g a sjukdom. Fick åka hem och städa istället. Blä. Men igår alltså! Jag älskar min ridning och min klubb och min grupp, men jag hatar tiden. 19.30 en måndag, då måste jag åka hemifrån cirka 18.45. Kl 18.45 är soffan och kaminen och tv:n och allt det där omgivna av kanske världens starkaste magnetfält, speciellt så här års när det är mörkt och kallt och inte alls speciellt härligt att dra på sig iskalla stallkläder (de hänger i en oisolerad snedtaksgarderob när de inte används) och sätta sig i den iskalla bilen och puttra iväg.

MEN SEN BLIR DET ALLTID BRA. Det vet man ju och det är därför man tar sig ur det där superstarka magnetfältet, drar på sig de där iskalla kläderna och sätter sig i den där iskalla bilen fastän man egentligen bara vill ligga under en filt och mysa. Sen kommer man till stallet och ser Pojken stå där med spetsade öron och vänta på en. Eller, ska man vara helt ärlig så handlar det väl mer om att han kanske står och väntar på att man ska komma med mat, men men.

Vi har nu gått in i ett hoppblock, vilket igår innebar markarbete med bommar. Trav över bommar på kort diagonal, vända mellan två koner och så trav över några andra bommar på den andra korta diagonalen. Pojken var pigg! Vet inte om han har kommit in i någon ny fas där han testar om det går att springa ifrån det som är jobbigt (à la Bulldozern) eller om det bara handlar om att han insett att det inte funkar att dra benen efter sig och låtsas vara världens slöaste. Men under framridningen så taktade han i skritten och rusade i galoppen, och det har ju inte direkt hänt förut. Bortsett från att han fortfarande skiter lite för mycket i ytterhjälperna när man rider i höger varv så gick övningen bra och när vi travade av mot slutet var han riktigt mjuk och följsam. Men då var han trött på riktigt. Pojken är ju en tinker/irish cob (vet inte riktigt vad skillnaden är mer än att det är olika stamböcker) och har satt vinterpäls som en grizzlybjörn, så efter en lektion så är han helt genomsvettig. Första gången jag har varit med om att en häst faktiskt löddrar av svett, vilket jag annars mer har trott har varit ett litterärt uttryck. Men fem centimeter vinterpäls i plusgrader har den effekten efter 60 minuters ridning.

Ah. Som jag behövde detta. Nu längtar jag redan till fredagens drop in.

måndag 19 november 2018

Internationella mansdagen

Idag är det tydligen internationella mansdagen. Ska tydligen vara en motsvarighet till internationella kvinnodagen, som i alla fall i min värld är till för att uppmärksamma kvinnors kamp för lika rättigheter och den ojämställdhet som råder i samhället. Undrar då lite varför man ska ha en internationell mansdag när det liksom är det 364 dagar om året? Enligt Wikipedia ska denna dag avse att fokusera på pojkars och mäns hälsa, uppmärksamma mäns bidrag till samhället, förbättrade relationer samt lyfta fram positiva manliga förebilder.

Jodåsåatt. Nu blev det helt plötsligt lite svårare? Jag snor en bild på temat istället. Cred i bildrubriken.


Bloggtorka

Ja, här drunknar man inte precis i inlägg och jag har heller inte mycket att skriva om, det är bara all work and no fun. RÖVEN, säger jag om det. Har missat en massa ridning också. För två veckor sen var jag ju i Danmark på tjänsteresa måndag och tisdag, men kunde trösta mig med att det ändå var drop in-ridning på fredagen. Förra måndagen var det teori, det var i och för sig intressant men det var ju inte ridning. Tröstade mig igen med fredagens drop in-ridning. Så var jag ju i Tyskland förra veckan, och var det någon som hade behövt ha tröst av drop in-ridning då så var det jag. Hade förberett allt, tagit med ridkläder till jobbet, tagit med alla hundarna till jobbet, gått en lång runda med dom efter jobbet, åkt till stallet och var extremt taggad.
Och så var det inställt p g a sjukdom. Ridlärarens då, och det är ju såklart inte lätt att få tag på någon med kort varsel, det fattar ju jag med. Blev dock så SJUKT besviken att jag åkte hem och bokade en turridning med islandshäst åt mig själv i framtida namnsdagspresent. Det är alltså inte förrän den 9 december, men i alla fall något att se fram emot. Först tänkte jag göra som jag alltid gör, kasta ut frågan vem som vill hänga med i bekantskapskretsen, men det blir alltid så himla meckigt med datum och det är ändå aldrig någon som kan samtidigt. ORKA, tänkte jag och bokade endast in me, myself and I.
Förr kunde man rida igen missade ridlektioner i andra grupper i mån av plats, men från och med denna termin så kan man bara göra det på särskilda dagar, en gång i månaden. Nu har jag ju två gånger att ta igen, men av de två dagarna så är den ena redan fullbokad. Surt, men jag får väl skylla mig själv som inte var mer på hugget. Egentligen tycker jag att hela systemet med igenridning är lite märkligt. Mig veterligen ordnas det väl inte extra träningar eller ordnas så att man får träna med ett annat lag om man missar till exempel en fotbollsträning? Men inom ridsporten verkar det vara standard, i alla fall läste jag en artikel i Ridsport om en ridskola som valt att INTE ha det och det presenterades nästan som breaking news i stil med den första månlandningen.

Ja, det var väl ungefär vad jag hade att förtälja. Nu väntar tio arbetsdagar av RÖVJOBBANDE, på den elfte dagen har vi revision och efter den får jag förhoppningsvis tillbaks mitt liv. Kan man ju hoppas i alla fall.

fredag 16 november 2018

I'm alive!

Har varit på resande fot större delen av veckan. Det finns ett engelskt ord som heter "sessile", som beskriver levande organismer som inte kan förflytta sig. Typ havstulpaner. Känns som att det även är ett ord som beskriver mig ganska väl, men ibland har man ju inget val. Typ när ens chef pekar med hela handen mot Tyskland och säger: åk, och är man då en Duktig Flicka™ så frågar man såklart: hur långt? Jättelångt, visade det sig. Herregud sånt bök för att ta sig. Först buss hemifrån till järnvägsstationen, sedan tåg till Kastrup, sedan flyg till Basel och sedan hyrbil fram och tillbaka mellan flygplats, hotell och fabriken vi besökte. Sedan hyrbil till Zürich (HEJ, ANNIKA!), flyg till Kastrup, tåg till Malmö och sedan buss hem. Så mina intryck av denna utlandsresa har mest varit motorvägar och industriområden, så det var inte sådär jättefestligt om ni frågar mig. Jag misstänker att Tyskland (och Schweiz) kan leverera bättre under andra omständigheter, men nu var det som det var.

Hände det något spektakulärt? Nä, faktiskt inte. På hotellet där vi bodde talades väldigt lite, eller snarare ingen engelska. Jag kan ingen tyska överhuvudtaget, men min danska chef och min danska kollega talar som infödda vilket innebar att det kändes lite som att jag var deras rätt så efterblivna barn. Det förtog ju en hel del av känslan att vara någon med specialkompetens som var skickad på uppdrag, måste jag säga. I övrigt var det mest svinlånga dagar med fullspäckat schema så det fanns inte så mycket tid för egna reflektioner. En av de tyska höjdarna (X) rökte helt ogenerat på sitt kontor, vilket innebar att det kändes som att bli förflyttad till 70-talet. En tysk kollega berättade dessutom att alla andra fick gå ut och röka, men "there is an exception for X", vilket kändes som att man förflyttades tillbaka till 50-talet. De tyska utvecklingsingenjörerna, som allmänt gick under benämningen "the doctors", gick omkring i labbrockar med namn och titlar broderade på bröstfickorna. Ska jag också skaffa mig, tänkte jag. Inte.

På hemvägen var det EN person som blev stoppad i säkerhetskontrollen, och det var förstås undertecknad. Då var det precis som alla de här programmen om gränskontroller i Australien och Kanada och Gud vet allt som går på tv jämt och ständigt: en uniformerad kom fram och bad mig peka ut mitt bagage, "but don't touch it". Sen fick jag visa upp händer och midja och det viftades med någon form av trollspö som jag antar skulle upptäcka illegala substanser. KANINPULSEN! Jag är ju en sån som blir helstirrig när jag blir stoppad och får blåsa i trafikkontroller även om jag inte har druckit en droppe alkohol på flera veckor och det här kändes ju tusen gånger värre. Men själva kroppskontrollen gick bra. Sedan fick jag inför hela flygplatsen igen peka ut och på order av den uniformerade öppna min dator och mina väskor en i taget och samma procedur upprepades. Jag slötittar ju rätt ofta på de här gränskontrollsprogrammen och jag väntade mig nästan att det skulle komma ett "ma'am, you seem to be nervous, why are you nervous?" som brukar vara startskottet till att avslöja att någon försöker smuggla in något, för jag kände mig minst sagt obekväm i den här situationen. Men jag klarade mig. Eller, jag hade ju bara lite kläder och toalettartiklar att visa upp så det var inte som att jag lurade systemet på något sätt, men man vet ju inte, kanske ett par huvudvärkstabletter i necessären ge utslag på något sätt? (det gjorde det ju uppenbarligen inte, men så gick tankarna).

Ja, det var det hela. Sen kom jag hem och tittade på veckans avsnitt av BONDE SÖKER FRU för att koppla av och komma ner i varv.
Tycker SUSANNA kan ta och bestämma sig, och då helst för JIM. Om det nu inte skulle visa sig att han också har en mörk agenda i form av ett hobbyband som heter PÖKERZ, som Hannes har. Tror det var bland det mest avtändande jag hört talas om i hela mitt liv faktiskt. När de hade sin fest och det skulle sjungas blev jag tvungen att snabbspola (tack TV4 PLAY) för jag utstod icke detta.
När det gäller SIMON så orkar jag inte riktigt hålla ordning på vem som är vem av hans tjejer och nu känns det ju som att han har attackpussats med alla, men jag tycker inte riktigt ADHD-tjejen är hans typ utan han borde satsa på den lite blyga tjejen som håller på med hästar istället, ADHD-tjejen känns alldeles för bossig för att det ska bli bra. Snabbspolade även förbi det tafatta hånglet i kohagen. Iiiih vad jag känner mig obekväm med detta sliskande och slaskande.
PER har hånglat med en, men är också "nyfiken på de andra två". Här blev jag lite besviken eftersom jag tycker han verkar vara så himla hyvens och snäll och omtänksam och då rimmar det lite illa med att han ska hålla på och hångla runt som om det handlade om att provköra en bil. Fast det (hånglat med fler än en) har han förstås inte gjort (än). Det är säkert som TV4 har klippt ihop det så att det ska verka vara DRAMA på gång. PER ger verkligen ordet "fryntlighet" ett ansikte, men samtidigt tycker jag att han uttrycker sig så fint. Jag hjärtar fortfarande PER.
Och så ERIK. Gäääääsp. Inte ens när han dricker alkohol så kan han släppa loss lite, utan det mest ömsinta han bjuder på är typ en stel enarmskram. Och när han säger att han har kommit fram till att han är redo för att binda sig och bilda familj så låter det som att det är en tung plikt som måste utföras. ZzzzZZZZzzz.  Hans systrar verkade ju dock rätt så normala av det man fick se, men mina varningsklockor ringer när de säger att han behöver "någon som kan säga ifrån". I min värld betyder det att han är något av ett as som kör över andra om möjlighet finns. Jag har noll förhoppningar angående ERIK.

Noll förhoppningar har jag även angående att få köpa mer mark. Mäklaren hörde av sig efter tusen år, men grannen är inte intresserad av att sälja bara den obebyggda fastigheten utan i såna fall får vi köpa båda fastigheterna inklusive boningshuset. Ja, men hade jag haft 1,7 miljoner som låg och skräpade i någon byrålåda så hade jag kanske övervägt det hela, men nu har jag inte det så det fick vara. Blä. Hade ju redan börjat planera för både det ena och det andra, men "en ska aldrig räkna ut'et för det blir aldrig som en tänkt sig", som Raskens Ida sa när de stal hennes lingonpengar.

 

torsdag 15 november 2018

Ensamfjäril

Har läst Ensamfjäril av Gabriella Ullberg Westin, men ni behöver enligt mig inte springa benen av er till bibblan för att göra detsamma. Berättelsen börjar med att en känd fotbollsfru blir mördad av någon som är utklädd till tomte, mitt framför ögonen på sina barn på självaste julafton. Sedan fortsätter den med att en av alla dessa evinnerliga hemvändarpoliser ska utreda fallet, givetvis under ledning av en kvinnlig chef som är helt fyrkantig, maktgalen, plus helt humorlös och torr precis som alla kvinnliga polischefer i alla deckare. Poliskaraktären Johan Rokka är också lika stereotyp som de flesta poliser i böcker - har ett komplicerat förhållande till kvinnor p g a en olycklig historia i det förflutna som han absolut inte klarar av att tänka på eller tala om, jobbar för mycket, dricker för mycket, etc. Jaha, men berättelsen harvar på i sina rätt träliga hjulspår. Ibland dyker det upp en ledtråd, men man får liksom aldrig veta hur de har resonerat för att komma fram till det hela, vilket gör att hela berättelsen känns osannolik. Stör mig också på småfel, som att man beskriver en gammal ljusgrå telefon med snurrskiva som en "bakelittelefon" (de var svarta, de ljusgrå var i plast), att en polis som ska besöka en barnmorska för att fråga om saker får sitta i väntrummet bland gravida par och bli uppropad som en annan patient (så tror jag åtminstone inte att det går till men jag kan ju ha fel här, det kanske är HELT OMÖJLIGT att boka ett möte på annat sätt än som en undersökning?) och att samma barnmorska helt utan hämningar fläker ut fotbollsfruns hela gynekologiska historia utan att en enda gång hänvisa till sekretess. Jaha, utöver detta så ska vartenda ligg skildras på detaljnivå porrfilm, och jeflar vad det liggs och koms till både höger och vänster (rätt pinsamt när man sitter och läser i offentlig miljö). Sen lämnas en hel del påbörjade trådar lösa och oavslutade, vilket ger ett rätt slarvigt intryck även om syftet säkert är att öppna upp för en fortsättning. NJA, säger jag. Den här boken får en handboja av fem möjliga.

fredag 9 november 2018

Bonde söker fru, jag söker mark

Damp ner i soffan och bestämde mig för att kolla på veckans avsnitt av Bonde söker fru. Sen satt jag ändå och glodde på Hemnet i en halv evighet. En granne (tyvärr inte elaka Katla) ska sälja sitt hus, men det är inte ute till försäljning än. Har dock sett att det ligger under "kommande objekt" eller vad det nu heter på mäklarens hemsida. Det har visat sig att grannens tomt består av två fastigheter (en fastighet är alltså ett markområde och huset, som man kanske normalt tror utgör fastigheten, är i själva verket bara ett fastighetstillbehör), en tomt på kanske 1000 kvadratmeter där själva huset ligger, och så en på kanske 800 kvadratmeter som det är väldigt oklart varför det ens är en egen fastighet eftersom det på kartan bara är en obebyggd fyrkant som en förlängning av tomten där boningshuset ligger. Om någon skulle vilja köpa bara den skulle man inte kunna bygga något på den eftersom den liksom ligger innanför tomten med huset. Vår tomt är i och för sig en såkallad skafttomt, det vill säga den ligger bakom en annan tomt i förhållande till vägen (följ de streckade linjerna runt 54:7 på kartan nedanför. Lid sedan lite med mig när ni tänker på all snö som ska skottas bort från detta jättelånga skaft för att man ska komma ut på vägen på vintern, samt beakta vad lite plats man har att göra av all från uppfarten bortskottad snö om man nu inte kan få lägga den på grannarnas mark. Man har också extremt lite plats att ställa sina soptunnor på, det går liksom inte att ha dom i bredd "vid tomtgränsen" för då kommer man inte ut).



 Fastigheter i min omedelbara närhet.
VILL HA!
Enligt mig så kan man inte göra en skafttomt av 23:18 (som tillsammans med 26:22 snart kommer att vara till salu) för på ena sidan får det helt enkelt inte plats någon uppfart, och på andra sidan ligger det ett uthus i vägen. Dessutom stupar 23:18 som en slalombacke, vilket kanske inte heller inbjuder till byggplaner i första taget. Såklart kan man sälja båda fastigheterna som en, så har ju nuvarande ägare uppenbarligen köpt det, och det är väl härligt att få en stor tomt tänker kanske ni? Men jag tycker ju att eftersom 23:18 nu är en egen fastighet så skulle den kunna bli en ypperlig förlängning av VÅR tomt (54:7) istället. VISST? Har mailat mäklaren och ställt frågan, men FÅR INGET SVAR. Trodde mäklare var på hugget som satan och bara hade dollartecken i ögonen, men så verkar inte vara fallet. Eller så är det bara jobbigt att behöva räkna om pris och göra om annons och så skiter han hellre i det? Inte vet jag, men jag tycker väl åtminstone att de kan svara på om det är möjligt.

Jaha, men efter att ha suttit och funderat på mina fastighetsaffärer som en djävla greve en mycket god stund så fipplade jag till slut igång tv:n och letade rätt på veckans avsnitt av Bonde söker fru.

SUSANNA:
Jaha, men det verkade väl vara gulligt med Hannes. "En slags lugn elektricitet" (frågade min man, elektrikern, vad han hade för fackmässig kommentar till detta och han fnös bara). Så ska han åka iväg för att spela och istället sitter Susanna plötsligt och hånglar med JIM när Hannes är iväg och spelar. "Spelar vadå?" undrade min man (som av princip inte ser "sån skit" men som ändå sitter och glor och kommenterar rätt mycket) och jag var tvungen att googla, för om man spelar in ett tv-program i låt oss säga en vecka eller fjorton dagar, vad kan vara så himla viktigt i det här sammanhanget? Det visar sig att Hannes spelar i ett band som heter PÖKERZ. Med z. De klär ut sig till och spelar gamla Ronny och Raggelåtar. Alltså så otroligt avtändande. Uuuuuurk. Nu undrar jag vad JIM har för mörka hemligheter?

PER:
Alltså, jag blir bara mer och mer förtjust i Per. Så himla fin människa. Tycker han gjorde rätt i att rösta ut MADELEINE, tycker hon verkar vara så extremt på och följer efter och kommer och avbryter när han står och pratar med andra och propsar på egentid och har sig. Så gör man väl inte? Bra att hon fick åka hem. Jag tror jag är lite hemligt kär i Per.

SIMON:
Alltså ursäkta men varje gång jag ser Simon i bild så vill jag rusa iväg och köpa upp hela Jysks sortiment av skämskuddar. Han fnissar nervöst och pussas helt maniskt som om han vore tre år och det handlade om att ge flest pussar på en minut. Så avtändande att det kryper i hela mig så fort han är ensam med någon av tjejerna. Nu är det ju i och för sig inte aktuellt att jag ska hångla med honom, men ändå. TA BORT. Tänker jag, ända till jag ser...

ERIK:
Ursäkta, men är inte Erik typ JORDENS TRÅKIGASTE MÄNNISKA? Är redan extremt trött på att höra om Eriks far- och morföräldrar och deras livslånga kärlek och vilken förebild det är för honom. Känns lite som att den som blir ihop med honom och sedan skulle få för sig att lämna honom kan räkna med ett helvete på jorden. Sen kändes det här samtalet kring barn och äktenskap som han hade med fågelfobitjejen mer som ett styrelsemöte där konsensus skulle råda och beslut skulle fattas än ett spontant "här står vi och kittar fönster och pratar lite om kärlek och relationer". Men framför allt verkar han ju vara så humorbefriad och TORR. Till och med stirriga Simon framstår ju som ett bättre alternativ.






torsdag 8 november 2018

Vargattacken

Har läst Vargattacken av Lars Berge. Det här är ingen roman utan ett (långt) reportage om djurskötaren som dödades av vargar i ett hägn på Kolmårdens djurpark 2012 och hur detta kunde hända. Det låter väl kanske inte sådär jätteupphetsande, men den var oväntat intressant och riktigt svår att lägga ifrån sig. Den här boken får fyra alfahanar av fem möjliga, så schas iväg till bibblan med er allesammans nu.

måndag 5 november 2018

Peder Fredricsson

Har läst  Peder Fredricsson av - surprise surprise - Peder Fredricsson, en bok som - surprise surprise - handlar om Peder Fredricsson. Eftersom Peder är en av mina stora idoler och förebilder så tyckte jag förstås att boken var jättejättebra. Först tyckte jag att det var lite väl likt sommarpratet, och man kan väl säga att sommarpratet är en snabbversion av boken. Men är man ett FAN så vill man ju såklart insupa varenda detalj. Plus att boken har jättemånga och jättefina bilder.  Personligen hade nyfikna jag kanske velat gotta mig åt att även gudomligt upphöjda varelser som Peder och Lisen skulle kunna ha lite stök och oreda i hörnen, men av det får man inget se (de kanske är superpedantiska (eller har städhjälp), eller okej, hade jag verkligen velat se en tvättkorg som svämmar över av Peder Fredricssons smutsiga kalsonger eller ett sängbord fullt av hopknycklade snytpapper? Kanske inte ändå).

Boken gör sig dessutom väldigt bra på soffbordet. Tänker att jag, som principiellt är emot att bord annat än högst tillfälligt används som förvaringsyta, aldrig ska ställa in den i en hylla. Bara för att den är så snygg. Den här boken får såklart och helt opartiskt fem individuella EM-guld av fem möjliga.

Söndagsfriden

Igår hade jag en sån där härligt effektiv dag där man hinner med typ allting på en förmiddag och sen kan man slappa hela eftermiddagen utan att ha det minsta dåligt samvete.
Gick upp i ottan, åt frukost samt matade och rastade hundar (min man var på playdate med en kompis). Gick ner i källaren, bökade fram vinterdäcken, släpade upp dom, åkte in till stan och fick dom bytta. Ja, jag kan byta däck själv, men jag tycker det är ungefär det tråkigaste som finns och betalar därför gärna andra en slant för att slippa. Nu fick jag dessutom köpa två nya däck eftersom två var om inte blankslitna så i alla fall på god väg (höhö) att bli det, så den här lilla utflykten blev något dyrare än planerat. Behövde dock inte betala för byte och balansering, så jag låtsades som att jag gick med vinst.
Gick sedan en härlig långpromenad med hundarna och återvände till baslägret (gratisparkeringen) lagom till klockan 11 när affärerna söndagsöppnade. Köpte en ny resväska till min djävla Tysklandsresa eftersom det visade sig att den jag har (som jag fått av min mamma som i sin tur fått den gratis från någon bokklubb som hon är med i) visade sig vara 1 centimeter för lång för att räknas som handbagage. Vet inte hur stingsligt det är, men jag tänker ju i alla fall inte vara den som stoppar upp kön med för stor väska och (förmodligen) bli tvungen att ställa mig i en annan kö för att checka in den och sedan behöva stå och vänta en miljon år vid något väskutlämningsband medan mitt resesällskap (chef + kollega) står och stampar otåligt över spräckt tidsplan. Köpte en på Rusta för 199 kronor och hade såklart kollat upp detta innan så att det bara var in och hugga den och sedan styra de raska stegen till kassan. Stämningen på Rusta en söndagsförmiddag var verkligen inte på topp, kan jag berätta. Det var inte fullt av folk, men de som gick där vandrade håglöst som zombies mellan gardinstänger och prydnadskuddar och ljusslingor och det låg en kraftig känsla av motvilja och undergång i luften. Men det drabbade ju inte mig utan jag fladdrade vidare med min väska bort till Granngården för inköp av viltfågelfrö och talgbollar och lite annat smått och gott. Sedan hem, baxa ner sommardäcken i källaren, stuva in fodersäckar och annat, hämta in ägg, laga lunch (variant på spaghetti carbonara med vaktelägg), äta lunch, diska och sätta bröddeg på jäsning. Allt detta medan det i princip fortfarande var förmiddag. Sedan kunde jag ägna hela eftermiddagen åt att ligga i soffan och jäsa framför sändningarna från världscupen i hoppning. G-Ö-T-T.

Lagade sedan middag, kycklinggryta med tuppen Lars som huvudingrediens. Han var god, kunde vi konstatera i efterhand. Vet ni att folk skänker bort tuppar till höger och vänster på Facebook? Känner att här finns det outnyttjade möjligheter till gratis mat om man bara orkar ta sig för att kontakta dom och åka och hämta. Okej, lite besvär med slakt och plockning och sånt blir det ju, men det kan man ju ta med jämnmod när det är gratis och gott.

Ja, det var min söndag. Avslutades med att glo på ett avsnitt av A discovery of Witches och sen började vi kolla på Bodyguard. Alltså inte filmen med Kevin Costner och Whitney Houston, utan en ny brittisk serie på Netflix som handlar om en som jobbar som polis som avvärjer ett bombattentat på ett tåg och sedan blir livvakt åt inrikesministern. Lite förutsägbar handling (tror jag) och sen har jag lite problem med att huvudrollen spelas av han som spelar Robb Stark i Game of Thrones, plus att hans karaktär är så känsligmässigt djävla svår. Finns nog inte en enda normal polis i hela filmbranschen. Men bortsett från det var den väl ändå helt okej. Precis som min söndag.

Till stallet istället, v44

Ja, förra veckan blev det ju bara ett ridpass p g a tjänsteresa. Surt, och resten av veckan var megastressig så jag såg verkligen fram mot att återställa min mentala hälsa med hjälp av lite dressyr. Kom till stallet, noterade redan på vägen dit att alla ponnyer inklusive Pojken gick i hagen utmed stora vägen och slappade, men jag var för första gången på hela veckan ute i god tid så jag tänkte att det är väl säkert någon som snart ska börja plocka in dom. Gick en runda med hundarna, som jag hade haft med mig på jobbet, och kom tillbaks rätt så lagom till samlingen. Ponnyerna gick fortfarande och strosade i (den mycket leriga) hagen och njöt av eftermiddagssolen. Fick jaga in efter ridläraren, nähä hon var visst ledig, vi skulle ha ridskolechefen istället, fick jag höra. Jagade rätt på henne och frågade vem jag skulle ha. "Din vanliga", blev svaret så då var det bara att försöka ragga ihop lite folk som kunde hjälpa en vid grinden. Det där med att ta in EN ponny låter ju inte riktigt göra sig lättvindigt, men till slut fick vi tag på Pojken och hans kompis. Eller rättare sagt, båda två stod vid grinden, det var bara det att kompisen också ville in och han lät sig inte bevekas om det motsatta i första taget, så det slutade med att vi fick ta med honom också.

AJA, efter att ha stressborstat bort ett ton lera och sadlat och tränsat så kunde lektionen till slut börja. Det gick riktigt bra, vi jobbade med renodling av hjälperna och så red vi skänkelvikning och det gick kanon (med våra mått mätt dårå). Sen skulle vi galoppera på stora mittvolten. Vänster varv gick skitbra, det blev fina distinkta fattningar. Sedan bytte vi varv och jobbade med skänkelvikningar i höger varv och skulle avsluta med galoppfattningar på mittvolten och då blev det en upprepning av förra veckans pinsamheter. Det var ju mindre kul, men den här gången blev det bara två utbrytningar, sedan funkade det att galoppera på volten. Misstänker dock att det mest handlade om att Pojken hakade på hästen framför och liksom bara hängde med, snarare än att han plötsligt skulle börja lyssna på den ytterskänkel som han dittills inte bevärdigat någon större uppmärksamhet.

AJA, det är bara att kämpa på. Den här veckan är det teori på vanliga lektionen, så det blir dessvärre bara ett uppsuttet pass, och likadant nästa vecka. Men sen ska det väl ändå bli lite ordning på torpet.

torsdag 1 november 2018

Allahelgonadagen

Jaha, så blev det november! Jag har väl egentligen ingenting emot november, men nu stundar ju en UTLANDSRESA som tynger mer än höstmörkret. Har ju precis varit en vända i Danmark och känner mig därför lite skör. Gillar ju inte alls att vara på resande fot. Hade jag varit ett föremål så tror jag att jag hade varit typ ett bergsmassiv. Inget man flyttar på utan att det blir konsekvenser så att säga. Under själva resan så håller jag såklart ihop och levererar, för man är ju en Duktig Flicka™. Men efteråt känner jag mig stressad och urlakad och dränerad på energi i flera dagar. SÅN ÄR JAG och nu när jag har fyllt 50 tänker jag verkligen inte vare sig skämmas för det eller ens låtsas att jag gillar att resa (för det verkar ju alla andra göra SOM FAN).

Nu ska jag i alla fall till Tyskland. Inte förrän om ett par veckor, men det hänger över mig som ett djävla Damoklessvärd. Man ska ju inte heller tro att färden går till Hamburg eller Rostock eller Kiel eller något annat som är behagligt nära svenska gränsen, utan till någon liten håla långt ner åt helvete där Schweiz och Frankrike och Tyskland tränger ihop sina hörn ska jag. JAMEN DET SKA VÄL BLI INTRESSANT? säger kanske ni. Jojo, det ska det väl, men jag längtar mest av allt tills jag är lyckligt hemma på min egen tomt igen. Svarar jag på det. Återkommer såklart med en fyllig skildring av alla mina helveteskval när det blir dags.

Jamen annars var det väl inget nytt under solen. Som för övrigt lyser med sin frånvaro, men det gör ju inget. Älskar murriga och regniga höstdagar och att vara ute i skog och mark och sedan komma in och få på sig torra kläder och tända en brasa och få upp värmen och bara ha det gött. En känsla man aldrig kan få uppleva när det är 30 grader varmt.

Idag är det tydligen Allhelgonadagen, såg jag i min kalender. Och på lördag är det Alla Helgons Dag, enligt samma kalender. Vad är egentligen skillnaden? Jag vet ju såklart att det är skillnad på Alla Helgons Dag och Halloween, men Alla Helgons Dag och Allhelgonadagen? Det trodde man ju lite var samma sak. Orkar ej googla just punkt nu, men något skumt är det.