Så länge skutan kan gå

Nu har jag tittat på finalen i handbolls-VM. Min insats, där jag tillfälligt återinfört en imaginär svensk-norsk union och förmedlade magisk styrka från tv-soffan, hjälpte inte. Ryssland vann men Norge höll modet uppe och kämpade bra, och, viktigt, de lipade inte när slutsignalen gått, åtminstone inte så länge kamerorna var på. Det finns inget värre än lipande silvermedaljörer, det slås bara av den gången när Per Carlén lämnade kvar sina skor på prispallen efter OS i Atlanta 1996.  

Den ryske coachen skällde som en rabiessmittad bandhund hela matchen igenom trots att segern aldrig var hotad, så det var kanske tur att ryskorna vann. Annars hade han förmodligen dödat dem, han såg ut att vara i stånd till både det ena och det andra och hade förmodligen hela maffian med sig. Den norska coachen gav ett mer vänligt intryck, nästan som om hon hade en hel ryggsäck full med Ringnes och skulle till att hojta Till topps, bestefar så fort de kom ut i omklädningsrummet. 

Så skulle nog jag hanterat situationen. Jag tror genast att jag ska erbjuda mig att bli Rysslands nya coach. Ett erbjudande de helt enkelt inte kan motstå.