måndag 31 oktober 2011

På bussresan från Cohimar till staden sitter man som på fest

I helgen var vi i Stockholm, mer om detta vid ett senare tillfälle, och det är ju ganska roande att se hur stockholmarna i det närmaste bryter ihop för att de måste vänta 1 minut på tunnelbanan, eller missar en avgång och nästa inte går förrän 7 minuter senare. Jajaja, jag VET att det handlar om att man missar en massa anslutande tunnelbanor och bussar och grejer och sedan kollapsar hela logistikplanen som ett korthus, men ändå. Lite perspektiv, tack.
När jag var liten bodde jag på ett ställe där det gick en buss på morgonen och en på eftermiddagen. Fatta om man hade tid hos tandläkaren klockan 11 och lyckades missa den där enda 7.30-avgången och nästa inte går förrän 15.10. Då kan man ju få tillåta sig att utbringa en och annan mustig svordom (vilket man även gjorde om man INTE missade 7.30-avgången eftersom det innebar att man tvingades sitta och vänta utanför tandläkaren i sisådär två och en halv timme och roligare kan man ju ha det). Sådär gick det alltså till på landet förr i världen. Några år senare drogs hela djävla linjen in och då fick man helt enkelt själv och efter bästa förmåga ta sig till närmaste busshållplats för en annan linje som låg 12 km bort. Där lyxades det däremot till med en buss i timmen på vardagarna fram till klockan sex, sedan var det rätt glest med turerna där också.
När den närmaste busslinjen drogs in fick vi åka skolbuss till och från skolan istället. Det är där många av de buttra och tvära och allmänt otjänstvilliga busschaufförerna danas, och jag förstår dom innerligt. Jag skulle tycka det var ett öde värre än döden att tvingas frakta brölande hormonstinna högstadieyngel fram och tillbaks till en skola de ändå inte vill gå i, men det finns kanske någon som finner detta meningsfullt och roligt. Sådana människor borde söka vård.
Naturligtvis bodde min familj längst bort av alla i hela skolan. Att bo vid point of no return hade inte en enda djävla fördel, man skulle ju kunna tycka att den som hämtades först på morgonen kunde få bli lämnad först på eftermiddagen, men nehedå, den som hämtades först skulle också lämnas sist. Möjligen kan detta ses som karaktärsdanande, men det är tveksamt.
Vi bodde som sagt längst bort av alla och när vi hade  kommit fram till vår mycket lilla och smala grusväg fick busschauffören baxa in jättebussen och vända och köra tillbaka till civilisationen igen med den tomma bussen. Man kan föreställa sig att busschaufförerna tyckte det var underbart att slippa behöva köra de där 12 kilometerna enkel resa för att släppa av en unge och sedan vända hela skiten och köra 12 kilometer tillbaks igen, och jag tycker mig kunna känna igen hatet i en busschaufförs ögon när de vid näst sista hållplatsen upptäcker att nejfan, bussen var visst inte tom ändå, SATAN OCKSÅ. 

Dagens busschaufför var gammal och tjock såg också på mig och hatade när jag kom halvjoggande mot bussen. Han stod nämligen utanför bussen och tog sig ett bloss. Bussen skulle inte gå än på några minuter så jag ställde mig väluppfostrat och väntade på att han skulle röka klart. Jag har nämligen inget månadskort utan måste säga till busschauffören vart jag ska så att han/hon kan knappa in rätt antal zoner på sin skärm innan jag håller fram kortet så att rätt belopp dras från kontot. 99 % av alla busschaufförer tittar på en med lust att döda när man avslöjar sig som en sån där till-och-från-pendlare och den här var inget undantag. Han pustade sig upp för trappan, knappade på skärmen och så fort jag hade passerat så gick han ut och tände en ny cigg. Utan brådska rökte han upp den och sedan började färden. Nästa hållplats ligger tre minuter bort, och där gick han ut och rökte YTTERLIGARE en cigarett. Allvarligt, hur nikotinberoende är man då på en skala?

Jag har alltså åkt buss till och från jobbet idag eftersom maffia-Salvatore skulle göra lite handpåläggningar på min bil. Det är en PLÅGA att åka buss. Jag försöker intala mig att det går jättebra. Gud så smidigt det är att åka buss. Man kan sitta och läsa, eller sova, eller åtminstone vila sig. Och så är det ju bra för miljön och för plånboken, för bensinen är ju inte särskilt billig och Volvon rätt törstig. Man måste kanske inte åka buss jämt, men oftare än vad jag gör nu. Jag målar upp små miljövänliga planer i huvudet att jag nog ska köpa månadskort och införa bilfria veckor, för det går ju jättebra det här.Visserligen går första bussen inte förrän 5.25 och jag börjar 5.30, men då får man väl ändra sina arbetstider, det känns nästan genomförbart.

Det går bra ända tills jag kommer till stan. För ingen ska ju tro att det är så smidigt inrättat att bussen stannar precis utanför jobbet. Nej, den stannar på järnvägsstationen en bra bit därifrån och då ställs man inför valet om man först ska stå och vänta en kvart på första stadsbussen, sedan åka med den i kanske fem minuter och slutligen promenera tio minuter från en annan hållplats...ELLER att promenera från järnvägsstationen till jobbet, vilket tar cirka trettiofem minuter. Eftersom tidsvinsten är så liten så brukar jag promenera, då får man ju ändå motion och motion ska man ju ha. 
När jag går den där raska morgonpromenaden så tänker jag faktiskt att det här går ju hur bra som helst. Jag kan ju faktiskt börja åka buss även om det innebär att jag kommer hem senare, jag går ju ändå ut och går med Remus, tax med rätt att döda, varje dag efter jobbet. Om jag åker buss så får jag ju två gånger trettiofem minuters promenad varje dag, då är ju den dagliga motionen så att säga avverkad.
Sådär långt brukar jag komma i mina bussåkarplaner. Sedan kommer jag till jobbet och blir SJUKT stressad av att klockan är så mycket redan. Och när jag sedan går den omvända vägen tillbaks till järnvägsstationen efter åtta timmars slitande och släpande så är jag inte lika såld längre. Industriområdet där mitt jobb är beläget är jordens fulaste och tråkigaste, det är ju inte alls som en härlig skogspromenad med Remus springande lös, och när jag går där på hemvägen ska ju varenda djävla människa hem samtidigt, så det är massor av trafik och avgaser och omöjligt att ha en hund annat än kopplad.
Och när vi väl har släpat oss ner till stan och järnvägsstationen så ska väl varenda djävel dessutom med samma buss och så får man sitta där som sardiner i en sardinburk. Dessutom är busstiderna så korkade på eftermiddagen. Det går två busslinjer hem, och den ena går tio i och den andra går fem i varje hel timme. Om man missar 16.50-bussen är det ju lugnt eftersom det går en 16.55. Men missar man den måste man alltså vänta femtiofem minuter till nästa. Ja, det är ju inte lika illa som med för- och eftermiddagsturen när jag var liten, men ändå. Tradigt är bara förnamnet.

Ja, ungefär där brukar mina bussåkarplaner dö ut till nästa gång jag är tvungen att ta bussen. Jag känner mig nämligen inte FRI förrän jag kommit ända hem, och så länge jag befinner mig "på väg hem från jobbet" känns tiden så otroligt bortkastad och meningslös hur mycket jag än kan läsa och lyssna på musik och sitta och halvsova under tiden. Så idag när jag hade jobbat i vad som kändes som hundra år, promenerat i trettiofem minuter, suttit och svettats på en varm buss i en halvtimme, klivit av i grannbyn och promenerat en kvart till bilverkstan SÅ VAR BILEN INTE KLAR. Djävla klant-Salvatore, eller det var väl inte hans fel egentligen utan det berodde på att det skulle komma folk och asfaltera utanför bilverkstan och så hade han fått styra och ställa med detta istället för att laga värmen i min bil. Men ändå. Det var inte vad jag kallar goda nyheter. Salvatore frågade om jag klarade mig utan bil en dag till och jag var präglad av min bussupplevelse och suckade så djupt att han utan vidare erbjöd mig att låna en av hans bilar. Så jag slapp åtminstone vänta på ytterligare en buss hem utan kunde färdas ståndsmässigt i en av Salvatores gamla skraltiga rishögar, som visserligen var nästan i ännu sämre skick än min gamla Volvo utan värme, men det är i alla fall en bil. Jag tar mig från A till B på kortast möjliga tid och det får fan i mig vara huvudsaken.

Nu är jag så trött av mitt bussåkande att jag måste gå och lägga mig. JA, jag vet att det finns folk som har det så här eller värre jämt och som inte har något val. JA, jag är klen och bekväm av mig. JA, jag är ett miljösvin som tycker att mitt behov av att liksom maximera icke-arbetstid är mycket viktigare än att åka kollektivt till varje pris. NEJ, det blir inget månadskort och inga bilfria veckor inom en överskådlig framtid. Sådär, nu är det sagt.

onsdag 26 oktober 2011

When I was a young man I carried my pack, and I lived the free life of a rover

Alltså, är det bara i vår familj som det finns ett köksskåp där man liksom trycker in allting som man inte riktigt vet vad man ska göra med? Företrädesvis plastburkar med lock av olika slag. Och termosar. Och värmeljus. Och blomvaser. Och en massa annat sånt där smått och gott som kan vara bra att ha.

Och är det bara i vår familj som:
1. Skåpet alltid är proppfullt? Verkligen proppfullt? Oavsett hur ofta och hur mycket man rensar och slänger?
2. Det man vill ha alltid står längst in? Oavsett vad man har för slags system så innebär det alltid att man måste plocka ut halva skåpets innehåll för att få tag på det man behöver.
3. Mor i stugan är den enda som klarar av att ställa likadana plastburkar inuti varandra så att kanske 10 burkar tar upp en yta av låt oss säga 15 x 10 centimeter? Medan andra personer i hushållet (ingen nämnd) kategoriskt ställer in burkarna med locken på så att det max går att stapla två burkar i höjdled på det redan begränsade utrymmet?
4. Mor i stugan är den enda som klarar av att identifiera olika typer av burkar och stapla dom tillsammans? Matburkar från Icas provkök i en hög. Tomma Cart d'Or-glassbyttor i en annan. Tomma Big Pack-burkar i en tredje. Tomma fetaostburkar i en fjärde. LOCKEN I HÖGAR BREDVID. Och så vidare. Medan andra personer i hushållet utan skam i kroppen bara langar in saker och ting lite hur som haver där det råkar finnas plats.

HUR SVÅRT KAN DET VARA?
Sign. Irriterad mor i stugan.

Ett hästhuvud i baksätet?

Igår ringde jag till min bilmekaniker, eftersom min gamla Volvo har börjat bli snål med att dela med sig av värmen som genereras där under huven. Ett av de här inblåsningsställena producerar på sin höjd en mild sommarbris och de andra bjussar på ishavsvindar oavsett om värmereglaget står på max. Resultatet blir sådär, och när man nu mot slutet av oktober fryser mer INNE i bilen än utanför börjar det kanske bli dags att göra någonting åt det.
Så jag ringde min bilmekaniker. Visst låter det fränt det här med MIN bilmekaniker? Som om man verkligen KÄNDE någon som kunde laga ens gamla bil både villigt och billigt (eller helst gratis). Som man bara kunde slå en signal till när som helst och säga: Du, nu verkar det vara något fel på bilen, har du lust att ta en titt på den vid tillfälle? Måndag nästa vecka? Perfekt! Det är väl ungefär vad jag säger till "min" bilmekaniker också, skillnaden är att han tar marknadsmässigt betalt för sina tjänster. Men han har väl också räkningar att betala, så det får man ju ta. I gengäld får man varje år ett julkort med hälsningar från Ankeborgs Bilservice, och en gång fick min man en keps med reklamtryck, men det är nog inte precis vi som tjänar på det här upplägget.

"Min" bilmekaniker heter Salvatore. Det tycker jag är ascoolt, för alla andra bilmekaniker jag har kommit i kontakt med heter typ Lasse eller Bengt och det väcker ju helt oglamourösa tankar på gubbar i skitiga blåställ som pustar och stönar och låter sin arbetarsvett droppa ner över motorblocken och som lyssnar på gamla Mr Music-kassetter på en uråldrig bandspelare som står och skräller på hög volym i något hörn av verkstaden vars väggar pryds av almanackor med nakna brudar. Men heter man Salvatore så låter det mer som att man härstammar från en mäktig gren av maffian och att man är den som modigt slagit sig fri från deras ohederliga affärsmetoder och startat upp en liten egen laglig verksamhet istället. Såna människor vill man ju gärna gynna.

Nu har nog Salvatore väldigt lite med maffian att göra, han är nog helt enkelt en vanlig hygglig kille  som är bra på att laga bilar (och ta betalt, men inte mer än någon annan och jag betalar ju hellre sura RÖV-pengar för att få en fungerande bil till någon som är trevlig än till någon surmulen Mr Music-lyssnande gubbe som tycker nakenkalendrar hör hemma på 2000-talet). Sist jag var hos Salvatore pratade han oupphörligt om rådjursjakt (vi kom in på det eftersom jag hade med mig Remus, tax med rätt att döda, in på verkstaden) och gjorde helt lyriska uttalanden om de fantastiska naturupplevelserna jakten medförde, och hur glad han var över att hans fru också hade börjat följa med så att de hade ett gemensamt intresse. Det var ju inte så mycket Gudfadern över det samtalet om man säger så. Och de sista maffiatankarna dog igår när jag ringde och han svarade med ett glatt: Ja hej, det är Salvis!

SALVIS? Jag är förstummad. Och då menar jag inte precis stum av beundran. Det är ju som om Don Corleone skulle börja kalla sig själv för Kålle. Men han, Salvatore alltså, inte Don Corleone, lovade att ta en titt på min bil nästa veckan, och får jag bara (betala för att få) värmen tillbaks är jag beredd att dra ett streck över det här.

tisdag 25 oktober 2011

Jakten på Ulf Lundell har startat!

randigkatt har begärt ett paparazzireportage om Ulf Lundell, och jag kände lite att...varför inte? Varför ska Uffepuffe sitta där nere och trona på Österlen och skriva omständliga och rätt så tradiga och lite självgoda böcker och gnälla om allt mellan himmel och jord helt ostört? Min man såg honom i och för sig en gång på systembolaget i Tomelilla. Han, Lundell alltså, for in som ett jehu, rände runt ett varv och sedan ut igen med oförrättat ärende. Om det nu var ett ärende och inte ett led i någon mystisk KBT-avvänjningsprocedur.
Själv har jag aldrig haft den äran att stöta på mannen, myten, legenden. Så nu djävlar ska han synas i sömmarna. Jakten börjar idag (lite smått, för jag hade inte riktigt tid. Men det är tanken som räknas).


Väg 9, här svänger man av för att skåda MÅNE ÖVER HAVÄNG.



Vägen till Ulf Lundells hus. Nej, jag skojar bara. Det här är arboretiet i Kivik.
Ett stenkast från Uffe. 




Havet vid Kivik. Uffes vardagsutsikt.


Mer utsikt från Uffes fönster. Eller, ja, i princip. Jag stod inte EXAKT där.
 Mina paparazzi-skills är inte sådär jättehöga (än så länge).


Så här kan det se ut när Uffe går en promenad vid havet i Kivik och tänker stort
och djuplodande. Ja, ni får själva tänka in en Uffe i den här bilden eftersom han
uppenbarligen befann sig någon annanstans idag.




Inte en granne så långt ögat kan nå, TACK GODE GUD, skulle väl dom flesta
säga. Vem vill ha Ulf Lundell som granne? Det måste ju vara som att bo granne
med Satan själv.


Det är de där pinnarna till vänster i bild som (bland annat) stör Uffes magnifika
Österlen-utsikt. Det sägs att när man är där så kan man se in i Ulf Lundells
hus och att det är därför han bråkar så förbannat om dom. Nu har ju det där
djävla Kivik Art Center (där dom står) bara öppet på sommaren,
så det får väl bli ett projekt för 2012 då. TO BE CONTINUED!


Hej Google!

Mystiska saker som folk googlat på och hittat hit med på senaste tiden:

kamel
lungemfysem försäkring
robinson ola stammar
sexiga handbollsspelare
trionetta 28
trissreklam huset
wollmar yxkullsgatan beck martin
 
Rätt bra spridning på ämnena får man ju säga.












 











































 
 
































Ursprung: Skeptiskt.

Jag är lite skeptisk mot kebab. Alltså, någonstans finns det säkert en original-kebab som är ytterst delikat, men det skulle gå väldigt långt om jag skulle känna mig manad att beställa kebab på en svensk pizzeria, där det hänger ett massivt stycke pressat kött på ett roterande spett timme ut och timme in, ända tills någon beställer en kebabtallrik med vitlökssås och då tar den svettiga pizzabagaren en snuskig kniv och karvar av några slamsor av okänd ålder och med okänt men antagligen rätt rejält tilltaget bakterieinnehåll. Eh. Tack, men nej tack.

Och ännu mer skeptisk blev jag idag, när jag såg det här fräsiga lunchstället i närheten av jobbet. Nu hoppas jag att det pigga firmanamnet endast kommer sig av att vagnen ägs av någon som heter något i stil med Hussein och liksom bara vill klatscha till det lite. Men det ger onekligen lite otäcka associationer om köttråvarans ursprung. Det som inte framgår på bilden är att "Husse" själv står och bolmar på en fet cigg inne i den minimala husvagnen (ofräscht), samt att det ligger ett hem för bortsprungna katter precis bakom (utifallomatt "Husse" skulle få råvarubrist). Att vagnen dessutom är placerad bakom ett staket som för tankarna till koncentrationsläger gör inte saken bättre. Var man inte ens sugen från början så lär det ju dröja innan snålvattnet rinner till över detta ställe.

Så sorry, "Husse". Det hjälper inte ens att du har garnerat din vagn med små kulörta lampor (syns om man tittar riktigt noga), samt utlovar en "fast" och "tasty" måltid, jag kommer ändå aldrig att bli kund hos dig.
Husses kebab, olämpligt belägen i närheten av ett katthem.

söndag 23 oktober 2011

Sööööndag

Jaha, här sitter man och undrar lite smått vart den här helgen tog vägen. Fast det vet jag. Igår höll vi på från arla till särla med årets omgång äppelvin, och det tog sin lilla tid. Först ska alla äpplen plockas, fast i år var det ju en barnlek jämfört med det året vi bestämde oss för en mix av vanliga äpplen och vildäpplen och fick köra Skåne runt för att plocka dom. Vildäpplena alltså, bäst att förtydliga detta så det inte kommer någon surmagad odlare från Kivik och tror att man har varit där och pallat.
Äpplena skulle plockas och tvättas och delas och köras i råsaftcentrifug och slutligen silas och hällas på dunk. Nu har vi 25 liter äppelmust och än så länge är det inget mer än så, för de hade ingen vinjäst på Konsum. Inte på Rik-Ica heller och inte på ÖoB. Till slut hittade vi någon slags turbojäst på helvetet på jorden, Ica Maxi, så vi får väl se hur det blir.
Vi är förfärligt nöjda med vårt egentillverkade äppelvin, fast en gång bjöd vi några av min mans vänner på en slurk och de ooh:ade och aah:ade, men när de druckit ur så tackade de inte bara nej, det var snudd på att de blixtsnabbt lade händerna över glasen när vi frågade om de ville ha mer. Så det kanske inte är fullt så fantastiskt som vi vill ha det till. Men det är gratis och ekologiskt, vad mer kan man begära?

fredag 21 oktober 2011

Camilla Läckberg

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen. Jag gillar Camilla Läckbergs böcker. Även om de liksom är lite...too much ibland, det känns som att det ska vara liksom helgjutet, både djupt och känslosamt och hjärteslitande och samtidigt lite putslustig vardagsrealism och tokroligheter. Men det går väl att stå ut med att det blir lite pladdrigt och plottrigt ibland, för intrigerna är riktigt bra.

Fast...måste det vara så djävla många människor med? Den ena karaktären efter den andra presenteras, ofta är det någon som kände offret och/eller förövaren för många år sedan, och sedan är det offret och/eller förövarens sociala krets idag. Plus hela poliskåren med fruar och sambor och barn och svärmödrar och grannar och syskon. Ofta beskrivs även en händelse som utspelade sig för länge sedan och som på något sätt är upptakten till ett brott som begås idag, parallellt  med beskrivningen av brottet som begås idag, och rätt så skickligt vävs de två historierna ihop. Ja, jag är imponerad. Men det är för många människor och för många Hilding, vem fan var nu Hilding, var det en äldre släkting till familjen, eller var det gubben som bodde granne med hennes mormor när hon var liten eller var det drängen på gården där hon var fosterbarn under kriget? Men det kanske är sånt som håller igång hjärncellerna så de inte förtvinar och dör.

Och jag hade ju blivit precis skogstokig om jag hade varit polis i en småstad och blivit beskriven på det sätt som poliserna i Tanumshede blir beskrivna, den ena pajasen är ju värre än den andra och ineffektivitet är ju bara förnamnet. Jag menar, Camilla Läckberg är ju ändå gift med en polis, och inte vilken polis som helst utan supersnuten Martin Melin, vinnare av första säsongens Robinson. Jag undrar hur han tar det när hans fiktiva kollegor ibland nästan framställs som inkompetenta clowner som ägnar merparten av arbetstiden åt att fika och uträtta privata ärenden. Om det ger upphov till slitningar i deras relation på samma sätt som andra blir osams om översvämmade tvättkorgar och stökiga källarförråd? Fast han är ju stockholmare, så han tycker kanske det är lite roligt att lantisarna framställs som lite efterblivna, så att han själv liksom kan glänsa. Eller så är det verkligen så det går till på alla polisstationer, vad vet jag?

Friday I'm in love

Igår var vi för en gångs skull hemma båda två en torsdagskväll, och då kändes det som att det var läge för ett avsnitt av Desperate Housewives, vi har i nuläget bara ett avsnitt kvar av säsong 3. Säsong tre av...åtta kanske? Jaja, hur som helst. Tända brasan, fylla tekopparna, ladda dvd-spelaren. Mysfaktor 100.

Och vad hände? Jo, TV:n började vrenskas. Bilden försvann med jämna mellanrum och ersattes med en död grå ruta. Sedan kom den tillbaks, och när vi precis hade lutat oss mot soffkuddarna så försvann den igen, och sådär höll det på. Vi petade och drog lite i sladdarna. Det hjälpte inte ett skit. Jag blev förbannad (pms och trilskande teknik är en mycket, mycket dålig kombination) och tappade helt lusten till allt som hade med TV att göra, så jag satte mig och började läsa en bok om såna som kallar sig resande istället, vilket ju var ungefär så långt från det glamorösa livet i Fairview man kunde komma.

Jag tror mycket på tingens självläkande effekt. Ofta börjar faktiskt saker funka igen om man bara stänger av och låter dom vara ett tag. Och den här TV:n är inte ens gammal, max 3 år, så den borde inte lida av ålderskrämpor. Men tyvärr var situationen densamma idag som igår. Jag drog ur alla sladdar och satte i dom igen, jag startade om digital-boxen, jag startade om gateway:en, inget hjälpte och jag bara kände hur orken och livsglädjen rann ur mig. För ikväll är det fredagskväll. Ordet "fredagsmys" (urrrrk) finns inte i vår vokabulär, men på fredagar brukar vi kolla på Robinson på TV4 Play (eftersom jag normalt inte är hemma på torsdagskvällarna) och igår bestämde vi att vi skulle beställa pizza och korka upp en vinare till denna händelse. Och då vill man väl för helvete bara att ens djävla tv ska fungera! Jag blir så trött (pms och trilskande teknik var inte en bra kombination idag heller).

Nu är det ju inte alls så illa som det låter, eftersom vi faktiskt har en TV till (vi hade varsin när vi flyttade ihop), men: ORKA hålla på och kånka omkring på TV-apparater och koppla sladdar till TV och dvd-spelare och hemmabiosystem och hela helvetet (pms i kombination med vilken teknik som helst är nog ingen vidare bra idé känns det som). Men då klev min man fram och var vardagshjälte och sa att han skulle fixa det. Utan att jag behövde lyfta ett finger.

MY HERO. Eller ja, nu har han förvisso inte gjort något annat än spelat AC/DC-skivor och pysslat med helt andra saker, än. Men jag lever på hoppet.

torsdag 20 oktober 2011

Fear of the dark

Jag har en tax som i princip inte är rädd för någonting. Han är helt oberörd för smällar, skott och höga ljud, och det fastän han är uppvuxen med en äldre hund som beter sig som om jordens undergång är nära förestående så fort någon osäkrar en revolver på tv. Boris skäller, ylar, piper, gnäller samt försöker pressa in sin schäferstora kropp under soffan medan Remus obekymrat snarkar vidare.  Remus springer glatt fram till hundar som är tio gånger så stora som han själv och skulle förväxla honom med en lunchmacka, och frågar om de ska leka. Han vaktar tomtgränsen mot betesdjuren i hagen, och fastän han väger 9 och tjuren 900 kg så beter sig Remus ändå som att det är självklart att han ska gå segrande ur en eventuell strid.

Men när det kommer till dammsugaren är det inte roligt längre. Dammsugaren representerar All Världens Ondska och så fort någon bara öppnar städskåpet så slokar Remus ihop och vandrar dystert iväg med hängande huvud och svans som om han är på väg till sin egen avrättning.
Nu har min man dammsugit undervåningen en stund. Remus och jag har kurat på ovanvåningen under tiden, inte för att jag är rädd för dammsugaren utan för att min dator står här och jag kände för att varva ner min uppstressade själ med en omgång Bubble Shooter. När dammsugaren närmade sig trappan upp till andra våningen tyckte Remus att det var lika bra att försöka sig på att krypa upp i mitt knä, och lyckades då trampa på strömbrytaren till förgreningsdosan så att hela datorn slocknade. Och jag var SÅ nära ett highscore i Bubble Shooter! Fan också. Orkade inte börja om från början så jag bestämde mig för att blogga om dammsugarskräcken istället, men då gjorde väl den fege fan samma sak en gång till!
Tur att både Firefox och Blogger klarar av att återskapa sånt som abrupt ryckts loss ur moderlivet med hjälp av en darrig taxtass.

Mes?

Conan The Librarian

Idag blev det stressigt. Min ljudbok, eller min och min, bibliotekets ljudbok som jag har lånat ska det förstås vara, höll på att ta slut (rekommenderar den för övrigt, Tre sekunder av Roslund & Hellström, läst av Peter Andersson, ruskigt bra helt enkelt). Eftersom biblioteket här i byn har stängt på tisdagar och fredagar så kände jag att ett besök idag var av nöden, så att jag inte skulle stå ljudbokslös vid färd till och från jobbet både imorgon OCH på måndag och eventuellt både tisdag och onsdag om jag nu inte skulle hinna dit på måndag. Här var det minutiös planering som gällde.

Problemet var att boken bara nästan var slut. Inte riktigt alltså, så jag fick ta med mig den in från bilen och lyssna färdigt medan jag städade. Allt var lugnt tills min man kom hem och påpekade att biblioteket stänger klockan 17 på torsdagar. Jäklar, hur lyckas jag ALLTID missa det? Det är nästan alltid på torsdagar jag kommer på att jag "måste" till biblioteket, och jag kommer nästan alltid inspurtande sisådär kvart i fem och får stressvälja böcker. Och jag som älskar att strosa runt på biblioteket och bläddra och välja, det är lite som julafton. Man borde ju ha lärt sig, men uppenbarligen inte.
Ja, så då fick jag paniklyssna färdigt på det rafflande slutet. Kvart i fem var jag klar (fick skippa det avslutande eftersnacket med författarna) och vi bänkade oss i bilen (mycket pinsamt när det är mindre än en kilometer dit, jag lovar att klimatkompensera en annan dag) och anlände till biblioteket några minuter senare.

Förra gången vi var på biblioteket lånade min man några böcker och en film. Filmen var en gammal VHS-kassett om byns historia som förmodligen inte varit utlånad en enda gång sedan omkring 1979, men film som film. Lånetiden för film på vårt bibliotek är en vecka. Det hade han missat, så nu var den 14 dagar försenad. Avgiften för icke återlämnade filmer är hårresande TJUGO KRONOR OM DAGEN! Även för en sketen VHS-rulle med amatörfilmat hembygdstjosan och burkigt monoljud. Min man fick betala så feta böter han snudd på blev delägare i biblioteket.

Vilken SKAM!

onsdag 19 oktober 2011

Bonde söker fru slash Bron

Ikväll är det tv-kväll här i Ankeborg. Först är det Bonde söker fru, programmet jag älskar att hata, och därefter den dansksvenska deckaren Bron. 

Om man ska börja med bönderna så känns den här säsongen inte så spektakulär. Ingen av deltagarna kvalar in som något av de här lite inavlade praktexemplaren med utstående tänder och lite vansinnig blick som aldrig flyttat hemifrån och som knappt ens har sett en kvinna på vykort. Det närmaste man kommer är en söt och blyg viol som ser ut att vara cirka tolv år och som man mest av allt får moderskänslor för. Jag kunde tänka mig att adoptera honom om jag fick ha hand om barnbidraget, fast han vill tydligen mest av allt ha barn själv, så det blir inget av med det experimentet. Och så är det en gubbe som bara verkar vara en hyvens gubbe, så man fattar ju inte varför han är singel. Och så är det en lesbisk hästbonde som är söt och pigg och glad, så man fattar inte heller varför hon är singel. Och så har vi Pelle Nyström, den manliga hästbonden som ser ut och agerar som att han är Blekinges svar på Casanova, fast ändå en känslig kille. Enligt honom själv åtminstone. Ja, vi får väl se hur detta slutar.

Ja, och sedan är det Bron då. Jag gillar den skarpt. Jag gillar den danska slapp-polisen, men jag tycker bäst om "Saga Norén, Länskrim, Malmö". Hon är så befriande rationell och rakt på sak. Jag inbillar mig att det ska föreställa att hon har Asperger syndrom, fast jag undrar om man verkligen klarar testerna till polishögskolan då, ska inte dagens poliser även vara mjuka och empatiska och fyllda av social kompetens?

Häromdagen googlade jag lite på Saga Norén och hamnade då på ett antal bloggar som sågade henne som "bitch" och "fullständigt osannolik". Då blev jag förbannad. Det vimlar av manliga surgubbar i filmpoliskåren, Gunvald Larsson är ju kroniskt otrevlig, Ewert Grens har ju för fan varit sur i över 25 år, Nygren i Wallander är ju snudd på folkilsken. Men det är tydligen helt okej för en manlig poliskaraktär att buffla på, men Saga Norén ska få skit för att hon inte lindar in orden i bomull utan liksom bara...sjunger ut. Dessutom är hon ju både skitsmart och otroligt effektiv. Jag säger bara: Go, Saga!

De sälla jaktmarkerna

Idag fick jag jaga iväg ytterligare en pestsmittad kanin från jobbet, det verkar nästan ingå i mina arbetsuppgifter numera. Visserligen ville jag bli veterinär, eller åtminstone "nåt med djur" när jag var liten, men bara för den sakens skull behöver man ju inte hamna i en postapokalyptisk version av Watership Down.

En helt vanlig arbetsdag.

Robinson!

Jag har visst inte bloggat nåt vidare om årets Robinson. Det duger inte. Årets Robinson är ju jätterolig, även om de måste ha misslyckats kapitalt med castingen för en vekare samling lycksökare och kändis-wannabees har väl inte skådats i mannaminne. Det lipas och gnälls och hoppas av på löpande band på grund av den ena mesiga orsaken efter den andra ("jag saknar min familj", "mina ben har blivit så smala", "jag måste tänka på mitt psykiska välbefinnande").
Men Hjalmtyr! Bara att komma från den översta överklassen och heta Hjalmtyr är ju bra tv i sig. Och när man dessutom helt ogenerat målar ut sig själv som vinnare (ok, jag fattar att det är TV4 som liksom mjölkar fram uttalanden och klipper ihop dom i en skön mix, men det kvittar) och som fan så mycket smartare än alla andra och sedan inte klarar av att lägga ett pussel på 4 träbitar. HA HA HA!
Och Vicky! Bara att vara man och heta Vicky borde ju vara ett handikapp i sig, men är man dessutom dryg som fan och strör uttalanden i stil med "kvinnor är sämre ledare än män" omkring sig så kan man gott kollapsa. Speciellt när man dessutom från dag ett har gått omkring och framhävt hur extremt vältränad man är, och sedan klarar inte denna fysikens A-människa av att simma omkring och brottas lite i vattnet utan att bryta ihop och vilja åka hem till mamma.
Och sedan stör jag mig sjukt mycket på att man stavar sitt namn Denicé, men uttalar det som Denise. Borde det inte uttalas med e på slutet, ungefär som makramé eller frikassé i så fall, eller vad skulle annars poängen med en accent vara? Sedan är ju den här Denicé duktig och sådär, men ingen direkt favorit ändå.
Egentligen gillar jag ingen i årets Robinson utom Ola, men han stammar så otäckt när han talar. Det kan ju förstås inte han hjälpa, men jag associerar ständigt till Claudius i den gamla tv-serien Jag, Claudius. Eller Jag K-K-K-Claudius, som vi brukar säga. Och där drällde det inte direkt av sympatiska karaktärer. Fast det är ju inte Olas fel. Förlåt, Ola. Ola är faktiskt min enda favorit, för han verkar ha en skön och avslappnad attityd till livet i allmänhet och Robinson i synnerhet. Mats, snuten, är inte så dum han heller, fast han är lite gnällig. Men vem FAN hade inte varit det i detta sällskap?

To be continued förstås.

tisdag 18 oktober 2011

Heavy duty

Tydligen har någon googlat på daska ihjäl och hamnat här. Jag vet inte vad det säger om den här bloggens innehåll.
För övrigt har jag tydligen hamnat i en svacka. Tänkte vara produktiv och såga ved idag, men...nä. Det blev inget av med det. Oklart varför.
Tänkte gå en långpromenad i regn och rusk och få känna mig sådär härligt hurtig, men...nä. När jag kommit 100 meter hemifrån slutade det regna, solen bröt fram och fick mig att svettas ymnigt i min vind- och vattentäta klädnad. Långpromenad blev det visserligen ändå, men inte sådär ruskmysig som jag hade målat upp i fantasin.
Tänkte pyssla med ett kreativt projekt efter promenaden, men...nä. Inspirationen håller sig borta, och nu har jag dessutom fått ont i huvudet. Dessutom kom jag på att jag har bokat ett jobbmöte imorgon mellan 11 och 12, men klockan 12 ska jag på massage, vilket innebär att jag får 1. Stressa igenom mötet för att sedan 2. Stressköra genom stan till massagen och sedan 3. Stressköra tillbaks och äta lunch för att inte svimma av hunger och sedan 4. Stressjobba ikapp resten av arbetsdagen. Jamen det var väl ett djävla lyckat koncept i samband med massage. 

Så nu är jag på dåligt humör och vill bara duscha och slänga mig i sängen med en Camilla Läckbergdeckare och sura mig igenom kvällen. Japp, så får det bli.

Du är vad du heter, eller nåt

Det där med Y-namn är ju ingenting nytt under solen, men nu har det ju till och med gjorts en studie i ämnet, så då måste det ju vara sant. Men det är ju helt korrekt. Dom som satt längst bak i klassrummet och skränade och kastade suddgummin, snus och upptuggat papper omkring sig (när de inte skolkade och körde trimmad moppe) hette ju alla Benny, Jimmy och Ronny. Inte många av dom är VD:ar idag och det är deras föräldrars fel.

På tal om namn så undrar jag om dagens unga vuxna hade klarat en tidsresa till 70/80-talet. De blir ju kränkta av allt, men på den tiden var det inte så noga med någonting och framför allt inte med vad man hette. En kille i min parallellklass hette Conny, men fick alltid suffixet Han Med Näsan och det kanske inte är så svårt att räkna ut varför. Det märkliga var att det var de vuxna som sa så. Vi barn/tonåringar sa (och fråga mig inte varför, för så djävla snälla var ju uppenbarligen inte vår generation): Conny, vilken Conny då? Jaså Conny i 8D, medan de vuxna bara: Ja, men det var ju Pelle och Kenneth och så Conny-Han-Med-Näsan som slog sönder lyktstolpen vid fotbollsplanen.

En bekant till mina föräldrar som brukade komma och köpa svartslaktat kött hade vid något till fälle i livet (inte relaterat till slakt får man väl hoppas) råkat amputera ett par fingrar, och han omnämndes alltid för oss som Farbror Lasse Med Konstiga Handen. Typ: På lördag kommer Farbror Lasse Med Konstiga Handen för att köpa kött. Oklart varför, för den enda Lasse som förekom i bekantskapskretsen var en, på den tiden, yngling som hette och aldrig kallades för något annat än Lasse-I-Dalen, så det borde ju ha räckt med Farbror Lasse utan att specifikt nämna hans konstiga hand. Kan man ju tycka.

Sedan hade vi familjen Ägg. De kallades så för att samtliga familjemedlemmar hade en väldigt speciell och toppig huvudform med högt hårfäste och flyende haka. Och de kallades familjen Ägg av ALLA, inklusive samtliga vuxna i nejden. Kanske med undantag av prästen och lärarna på skolan. De hade ett vanligt son-namn som aldrig användes av allmogen, utan det var Bosse Ägg och Uffe Ägg och Ulla Ägg och pappa Roland Ägg och så en Äggmamma som jag inte minns vad hon hette, och så fanns det några äldre Ägg-ungdomar som inte åkte med skolbussen så dom hade man ingen koll på vad de hette eftersom de var, med den tidens mått mätt, "urgamla" (gissningsvis i 20-årsåldern). Hela den stora Äggfamiljen bodde i en pytteliten röd stuga som låg precis utmed vägen, och när skolbussen stannade så kom alla Äggbarnen utvällandes på ett långt led och fyllde upp halva bussen.

Äggfamiljen flyttade när jag gick på mellanstadiet utan att lämna några märkbara spår efter sig, men härförleden så berättade min pappa helt oförhappandes att han hade sett Uffe Ägg på en mack i stan. Jag blev så paff att det enda jag kom på att fråga var om han fortfarande var sig lik, och det var han.

Ja, man kan ju undra lite. Om det är såna som Farbror Lasse Med Konstiga Handen, Conny-Han-Med-Näsan och Familjen Ägg som liksom har präglat den här lättkränkta generationen som är unga vuxna nu. Med sin bitterhet över tillmälen och lyteskomik. Det tål att tänkas på.

Förlåt, Lennart!

Ok, jag tar tillbaks mina halvsura uttalanden om Lennart, för han ringde faktiskt upp ur sin radioskugga lite senare. Och var väldigt trevlig och förklarade att de hade fått så många anmälningar att de hade blivit tvungen att lotta bort folk. Ja, det där med lottningen tror jag ju inte ett ögonblick på, eftersom det enligt anvisningarna finns en tydlig prioriteringsordning, och i den kom jag...typ sist. Fast det är ju inte Lennarts fel och han ville säkert bara linda in den bistra sanningen i lite verbal bomull.
Men jag tycker fortfarande att det är en väldigt konstig hantering, om man anmäler sig via ett formulär på internet där man måste ange sin e-post, hur svårt är det att bara skicka ett mail till de som blivit "bortlottade" och meddela detta? Inte för att jag kanske har hängt upp hela mitt liv kring detta mentaltestandes vara eller icke vara, men det har ju legat där i pipelinen och pockat på uppmärksamhet de senaste veckorna. Helt i onödan.   

Men Lennart var i alla fall trevlig. Trevlighet räknas. Go, Lennart!

måndag 17 oktober 2011

Blue monday part 2

Alltså mentaltest för hundar. Jag säger bara: BAH. Jag hade behövt ett mentaltest för människor, för jag känner mig ytterst nära vansinnets rand just nu.


För att anmäla sig till MH ska ni maila era uppgifter till blablabla. Tre veckor innan ska ni ha satt in avgiften på bankgiro blablabla, annars går platsen till någon annan. 
 
Så stod det på den arrangerande klubbens hemsida. Jag mailade mina uppgifter den 20 september och enligt banken är betalningen gjord den 26 september (fattar inte varför banker är så djävla slöa, hur svårt kan det vara att flytta lite låtsaspengar mellan två konton?). Tre veckor från 26 september är typ idag, så det är ju inte ens i närheten av elfte timmen. Men ingen bekräftelse, ingenting, så då fick jag rådet att ringa "Lennart" på den aktuella brukshundklubben. Det finns en Lennart i varje brukshundklubb. De kan allt och vet allt och har varit med om allt och har dessutom suttit i styrelsen nästan ända sedan Jesus red in i Jerusalem på en åsna.
Så efter hundra år eller så fick jag tag på någon slags Lennart.

Jag (käckt): Hej, jag har en fråga. Jag har anmält till MH i helgen, men jag har inte fått någon kallelse eller någonting.
Lennart (sävligt): Nähä...
Jag: Ja, nu är jag ju lite nybörjare på det här, men någon slags...bekräftelse eller något skulle man väl kanske ha fått vid det här laget?
Lennart (ännu sävligare): Det tycker man ju. Det är nog det minsta man kan begära...
Jag: Ja.
Lennart (som om han har ett helt liv på sig): Ja, jag kan nog säga som så, att du har nog inte kommit med, för alla som har kommit med har fått ett PM ungefär två veckor innan.
Jag: Jaha...Det kan inte vara så att meddelandet har kommit bort någonstans på vägen? Man får alltså inget meddelande om man INTE kommer med? För jag har ju inte fått varken det ena eller det andra.
Lennart: KNASTER SPRAK RADIOSKUGGA.

Har provat att ringa upp igen, men nu är Lennart påpassligt oanträffbar. Har talat in ett (käckt) meddelande på hans Eurovoice och bett honom ringa upp, men det är tveksamt om han gör det och av mentaltestet blir det förmodligen intet. RÖV!

Jaja. Helgen blir ju åtminstone ledig. Inget ont som inte har något gott med sig.

Blue monday

Den här veckan har inte börjat särskilt bra:

1. Glömde mitt armbandsur hemma. När jag jobbar är jag sjukt beroende av att ha en klocka att titta på, och nu måste jag helt plötsligt hala upp mobilen alternativt titta på väggklockor som samtliga går fel. Störigt. Jajaja, jag vet att det finns folk som aldrig har klocka och som är skitmalliga och beter sig som att de är fria andar som inte tycker tiden är så viktig, men jag är inte en av dom.
2. Fick inleda arbetsdagen med att gå och hämta en spade och skyffla iväg 1 st död kanin som dragit sitt sista andetag på vägen mellan parkeringsplatsen och labbet. Det känns lite sådär att kila omkring med en spade (OCH ett lik) klockan halv sex på morgonen och det var väl FAN vad folk det skulle passera just när jag stod och hivade in ex-kaninen i några avlägsna buskar "till kråkorna". Dessvärre var det inte ens förra veckans kanin, utan en ny förmåga. Det här bådar inte alls gott inför framtiden. En pestkanin = sånt som händer. Två pestkaniner = förmodligen kommer detta scenario att upprepas ett antal gånger under den kommande hösten och vintern. Något att se fram emot!
3. När jag skulle boka mitt favorit-spinningpass så var det fullt. Hur kan det vara fullt? Det har aldrig varit fullt förut. Hur många har möjlighet att gå på spinning redan klockan 17.00, jobbar inte de flesta så att de kommer hem typ...17.00? Det brukar inte ens vara några unga människor (studenter med mycket fritid) på det passet, utan bara gamla stötar. Och så jag då. Men det är väl idel desperata hemmafruar och män med pengar och makt som kan träna på arbetstid, som sig bör när man tränar på ett djävla rikemans-gym.
4. Någon pajas har klantat till bokning av transporter på jobbet, vilket innebär att jag har fått jobba som ett AS hela dagen. Och som om det inte var nog med det så blir jag överöst med mail och telefonsamtal med frågor om hur lång tid det tar för mig att göra mitt, eller varför inte folk som bara kommer förbi för att fråga "om jag inte är klar snart". Som om det hela vore MITT FEL!
5. Har anmält Remus till ett mentaltest i helgen och inte fått något besked på om jag/vi har kommit med eller ej, vilket innebär att jag måste ringa och jaga någon Lennart på någon brukshundklubb i Tjottahejti för att höra om anmälan kommit bort eller ej. Jag är för stunden grundligt trött på brukshundsklubbsmänniskor och har INGEN LUST med detta. Saker kan väl för farao bara flyta på?
6. (BUBBLARE från punkt 4). Sa innan lunch till truckföraren att det sista skulle bli klart att lasta klockan 14, ändå måste han nödvändigtvis ringa  klockan 13.45 och fråga hur landet ligger för närvarande. Ett blodtryckshöjande samtal till och jag får börja medicinera.
7. Bad hairday. Mitt hår brukar sköta sig själv, men när det når en viss längd ser jag mest av allt ut som en blandning mellan Kurt Cobain och ett penntroll. Varför inte idag liksom?

Arga Snickaren

Jag kan inte riktigt låta bli att titta på Arga Snickaren när tillfälle bjuds (rättare sagt, när jag kommer ihåg det och råkar befinna mig i närheten av tv:n). Fastän alla program är precis likadana (ett hem i kaos, en relation som knakar i fogarna, Arga Snickargänget tar över, river ner, bygger om och läxar upp i expressfart och voilà: ett stajlat hem och ett lyckligare äktenskap på köpet) så går det inte att sluta förundras över dessa hjorder av slapptaskar som lever i renoveringsröra år ut och år in, och att de dessutom vill fläka ut sin slapphet, sina misslyckade gör-det-själv(mords?)försök och sitt extremt röriga hem inför kreti och pleti och ett helt tv-team är något som övergår mitt förstånd.

Igår handlade det om en familj som hade fyra barn. De bodde i ett litet hus på typ 55 kvadratmeter där inte ens alla fick plats, utan kvinnan och yngsta barnet sov i vardagsrummet och mannen och de tre äldre barnen sov i en möglig friggebod. De hade lånat pengar för att inreda källaren, men hux flux gick mannens företag lite dåligt så de var tvungna att ta banklånet för att betala en skatteskuld (är det inte lika bra att ringa Lyxfällan också?) och sen hände det inte så värst mycket mer utan halva familjen sov i den mögliga friggeboden, där Arga Snickaren till råga på allt upptäckte att man hade blockerat ett friskluftsintag på väggen med en tavla. Intelligent, verkligen! Sedan visade det sig att mannen inte bara hade en egen firma vilken som helst, utan att han faktiskt var SNICKARE till yrket. Man undrar ju lite hur han tänkte innan han anmälde sig till programmet....Nu ska jag passa på att göra lite reklam för min firma i tv, jag erbjuder inte bara smarta lösningar (ersätt ventilation med en snygg tavla med havsmotiv) utan jobbar även snabbt (ingenting händer visserligen på ett och ett halvt år, men vilken månad som helst kommer jag att slå i en spik. Eller kanske inte) och sätter säkerheten i första hand (fast vi har ett hål i badrumsgolvet stort nog för yngsta barnet att sätta foten i och ramla ner i källaren, men vad fan, vi har ju ändå tre barn till, lite spill får man räkna med) och framstår på det hela taget som en riktigt hygglig kille (som i och för sig river ner ett staket som min fru satt upp med motiveringen att "så här kan det inte se ut" och som avfärdar alla initiativ som inte är mina egna med att "det stämmer inte med min vision", så därför har ingen annan någonting att säga till om).  Men tveka inte att anlita mig!.

Det roligaste av allt var ändå att mannen inte "tillät" kvinnan att göra någonting med bygget, med motiveringen att "det går ju mycket fortare om jag gör det, jag är ju snickare". Ja, det kanske det hade gjort om du verkligen HADE gjort något och inte bara skitit i det. Som det var nu så blev det ju ändå ingenting gjort.

Men Arga Snickaren kan man lita på. Han kom dit, hans team fixade och själv skällde han som en bandhund på kontrollfreaket Dennis som inte vågade lämna sin fru ensam med en skruvdragare och mesiga Linda som gick undan och grät floder efter varje konfrontation. Sedan avslutade han med ett glatt Det har varit jätteroligt att vara här!

Som sagt, det är omöjligt att låta bli att titta.

söndag 16 oktober 2011

Curses on the backyard, neighbours on the doorstep

Vi har ju grannarna från helvetet, Tengil och Katla, som bodde här när vi flyttade hit. För lite drygt ett år sedan flyttade det in två nya grannar på en annan sida. De är väldigt ordentliga och krattar och klipper och ansar och har sig. Man får skämmas om man nu är lagd åt det håller, för vi är inte alls lika ordentliga. Ifråga om snöskottning till exempel så skottar vi till exempel bara det vi måste och inte en millimeter extra, medan de nya grannarnas uppfart är rensopad från varenda snöflinga. De är också såna som plockar in sina trädgårdsmöbler. Vi är inte alls lika duktiga på det, så här såg det ut på vår uteplats i vintras:

Jävelvintern 2010.

Grannen har också en gräsmatta som ser ut som en golfbana, medan vår...inte gör det. Hos oss får löven lägga sig till ro bäst de vill medan de hos grannarna blir bortkrattade och -forslade innan man hinner säga höstdagjämning. Men i jämförelse med ondskefulla Tengil och Katla är det små bekymmer att bära. 

lördag 15 oktober 2011

SLÖFOCK

Idag var vi på byns loppis, som är en gång i månaden fast vi brukar missa det. Fastän dom är duktiga och skyltar både länge och väl och i god tid så verkar vi alltid ha något annat för oss alla tredje-lördagen-i-månaden mellan 10 och 13. Men idag kom vi iväg, och då visade det sig dessutom att det var halva priset på allt. Då blir man ju munter i sinnet.

När vi cyklade hem så sa jag att jag minsann skulle ta och såga upp några (=skitmånga) lastpallar, som har stått i carporten (där någon bil aldrig någonsin har stått) i cirka hundra år, till ved. Men på loppisen hade det stått och grillat korv och efter att ha gått i det oset i evigheter så var blodsockret på noll. Så först fick det bli lunch, eller resterna av gårdagens middag för att vara mer korrekt. Och sedan började filmen "Vägen ut" på TV4 Film. Det är en av mina absoluta favoritfilmer, lite oklart varför eftersom handlingen är otroligt förutsägbar och i princip alla karaktärerna är otroligt osannolika och jag varken gillar Björn Kjellman eller Michael Nyqvist, för att inte tala om hur jobbig jag tycker Göran Ragnerstam är. Men jag gillar den ändå och nu blev jag sugen på att se den igen. Så det gjorde jag. Och efter den började "Änglagård andra sommaren" och jag har en slags hatkärlek till Colin Nutleys filmer, de är inte bra, men jag kan liksom inte låta bli att  titta på dom ändå, så då blev jag sittande framför den också. Eller då och då vandrade jag ut i köksregionerna och donade med ett långkok, men det var mest under reklamen. Och efter den så var det "Mannen från Mallorca", och eftersom jag har läst och gillat boken ("Grisfesten" av Leif GW Persson) så kände jag att jag ville kasta en blick på detta tidsdokument från tidigt åttiotal och se hur Sven Wollter och Thomas von Brömssen skötte sig som Jarnebring och Johansson (sådär, enligt min mening).

Så nu är dagen i princip över och jag har lite ångest över detta slappande. Ingen ved har blivit sågad, på det hela taget har ingen som helst nytta blivit gjord. Istället har en evig kavalkad av Sven Wollter (Änglagård, Mannen från Mallorca), Viveka Sehldal (Vägen ut, Änglagård) och Ernst Günther (Änglagård, Mannen från Mallorca) fladdrat förbi på näthinnan. Samt TV4 Films DJÄVLA reklam för Telias bredband/tv/tv on demand-tjänst för endast 349 kronor i månaden som jag är grundligt trött på.

Trött ja. Det är jag också. Hur man nu kan bli det av att göra ingenting, ingenting och åter ingenting. Om Luther såg mig så skulle han komma över och ge mig stryk.

fredag 14 oktober 2011

Is my enemy's enemy my friend's friend?

Det är otroligt vad det är enkelt att skaffa sig fiender. Egentligen är det inte alls konstigt att världen ser ut som den gör, det är lätt att tro att all världens ondska och elände härstammar från fundamentalistiska extremistgrupper vars medlemmar pryder torson med sprängmedel och har låg tolerans och ett i sanning altruistiskt sinnelag. Såna människor vill man ju inte direkt umgås med. Men det känns som att de flesta människor har en dold terrorist inombords, och dess sanna natur kanaliseras i det som kallas FÖRENINGSLIVET. 

Jag skulle LÄTT slänga ihop manus till en tv-serie i storleksordningen Dallas enbart med karaktärer och händelser från vårt stall. Eller nu är jag ju inte där längre, men JISUS vad det hände grejer på den tiden det begav sig. Det var otrohet, svartsjukedraman, knark, skilsmässor, förskingring, nepotism, backstabbing och ond bråd död i en salig röra. Och intriger! Hela tiden var det nya händelser att ta in och ta ställning för eller emot, och det räckte med att man råkade säga att man tyckte att stallfönstret skulle vara öppet på nätterna så fick man vips en hel flock nya fiender på halsen. Något mer snarstucket än hästmänniskor finns inte, det finns på allvar folk som inte har pratat med varandra på flera år för att de blivit osams om vilka hästar som skulle gå i vilka hagar.

Inom brukshundklubben är det likadant. Jag går en kurs just nu och hon som leder den kursen skulle lätt kunna spela Görel i "Görels hundskola" i Mia&Klara. Idag frågade jag henne, Görel Två, om hon kände till varför hunden bara behöver hoppa sin egen mankhöjd i hoppmomentet i tävlingslydnad medan man har fasta hinderhöjder i brukslydnaden, för det är något som jag tycker är sjukt konstigt. I brukslydnadsreglerna finns det en lista med raser, och beroende på vilken ras man har så ska hunden hoppa 40, 50 eller 65 cm i den lägsta klassen. Och det är väl inte det att Remus, tax med rätt att döda, inte klarar av att hoppa 40 centimeter, för han kan ju hoppa upp både i sängar och på bord om han får lust med det. Men det känns inte särskilt rättvist att den som är 20 cm hög ska behöva hoppa något som är dubbelt så högt som sig självt, för det är ju inte så att en schäfer som kanske är 60 cm hög måste hoppa 120 cm. Jag tror att det beror på att man helt enkelt inte vill att små hundar ska tävla i bruksgrenar, fast det är det ju ingen som erkänner direkt.

Hur som helst så ställde jag frågan till Görel Två sådär lite i förbifarten när vi hade fikat efter kursen (fika är ett otroligt viktigt inslag i brukshundklubbens verksamhet), för det kan ju tänkas eller rent av vara möjligt att det ligger någon annan orsak bakom än min konspirationsteori. Men hon visste inte. Och så menade hon att om jag nu så gärna ville tävla bruks så fick jag väl avstå från hoppet, man kunde ju ändå bli uppflyttad (fast då får man ju inte misslyckas med något annat). Fast det var ju inte det jag var ute efter, jag ville ju bara veta hur man hade tänkt. Men då var det som om Görel Två härsknade till och snäste av mig med att jag hade ändå inte haft någon chans om jag hade fått ett "stubbaspår" (nu är jag inte jättebra på skånska uttryck men jag tror det menas ett spår som går över en stubbåker) där stubben var SÅ HÄR hög, och så måttade hon upp minst en halvmeter mellan händerna, och man bara URSÄKTA MIG, vilken bonde lämnar en halvmeter halm kvar på åkern, ingen jag känner i alla fall, det är de för snåla för. Görel Två  tävlar i eliten, så det var ju inte precis så att jag och min pyttetax utgjorde någon allvarlig hotbild mot henne och hennes superschäfer, men jag kan inte föreställa mig att man skulle lägga såna spår i en nybörjarklass, och för övrigt så har jag väl ingen djävla Paris Hiltonhund utan en jakthund, som jag förvisso inte jagar med, men skulle han inte kunna ta sig fram över en djävla stubbåker så vore det väl inte mycket bevänt med det genetiska urvalet. 

Nu sa jag ju förstås inget av det här, eftersom jag kände hur överlevnadsinstinkten tog över. Görel Två skulle mycket väl kunna bussa sin otäcka schäfer på en och beordra den att slita en i stycken, åtminstone i min fantasi. Så istället erbjöd jag mig att hjälpa henne att ställa upp alla stolarna i brukshundsklubblokalen och bära ut de använda kaffekopparna i köket. Det gäller att hålla sig väl med flockledaren, typ.

torsdag 13 oktober 2011

Präster och biskopar och påvar, pengarna in dom håvar, allt för det godas skull

För alldeles ohyggligt längesen köpte jag en vinyl-EP-skiva som hette något så poetiskt som Blommor & Bajonetter, av och med ett band med det något mindre poetiska namnet Arabens Anus. Jag minns mycket väl att alla låtarna på skivan var jättejättebra, men tyvärr blev jag av med den och en hel del andra jättejättebra skivor i en olycklig bodelning för tusen år sen. SKIT OCKSÅ. Jaja, man kan ju inte få allt här i världen. Sedan dess har jag letat efter skivan på loppisar och på nätet och i folks skivsamlingar, men den trycktes antagligen inte i någon gigantisk upplaga för jag har kammat noll. Och sen är det ju lite pinsamt att gå runt och fråga folk om dom gillar Arabens Anus sådär utan vidare, så mina efterforskningar har väl ändå inte varit världsomspännande. Men det har stört mig, en så bra skiva och så ska man aldrig få höra den igen.

Fast internet är ju fantastiskt, även om jag har inte har haft någon framgång när jag har sökt på youtube och spotify och andra, mer obskyra sajter. Men igår satt jag och youtube:ade lite i min ensamhet och då hade väl någon vänlig själ delat med sig av Blommor & Bajonetter och en del annat smått och gott. Jag blev så sabla glad att jag a. spelade allting på repeat resten av kvällen och b. länkade till denna guldgruva från min Facebook.

Idag på jobbet så visade Jenny sin nya intelligenta telefon. Jag vet inte om jag är så impad av intelligenta telefoner, men så är jag ju ovanligt gammaldags och nöjer mig med att kunna ringa och sms:a med min lur. Men Jenny hade köpt en riktig värsting igår och visade glatt upp den för alla som ville se och luren vandrade runt fikabordet. Och då hade den intelligente fan inte bara en vanlig kontaktlista med namn och telefonnummer utan visade även folks senaste Facebookuppdatering, givet att man var vänner på Facebook, vilket Jenny och jag är. Jamen hur kul var det att bli out:ad på jobbet som en person som gör lyriska uttalanden om Arabens Anus på Facebook?


Not så kul om ni frågar mig.

Mitt liv som rik, eller kanske inte.

Jag hatar att behöva åka in till stan och uträtta ärenden. Speciellt efter det att jag flyttade från stan och ut på landet. När jag själv bodde "i stan" (eller strax utanför då) så var det ju en barnlek att trampa in till centrum och uträtta sina ärenden på ett litet kick. Cykeln tar man ju liksom med sig över hela stan och när man är klar är det bara att trampa hem igen. Men nu när man är så kallat bilburen, så är det en helt annan sak. Det är ofattbart jobbigt att baxa in sin jätte-Volvo i centrum, hitta parkeringsplats (och nu håller dom tydligen på att riva hela djävla stan också, så allting är avspärrat så det FINNS nästan inga parkeringsplatser), trixa sig in i rutan, gå till parkeringsautomaten, betala pengar, få ångest för att man inte vet om man har lagt i tillräckligt mycket pengar (allvarligt! kan man inte få betala efter hur länge man faktiskt STÅTT PARKERAD istället för att i förväg vara tvungen att försöka gissa sig till hur mycket folk det kommer att vara på Clas Ohlsson och systembolaget, om man mot förmodan skulle träffa någon bekant som man kanske vill stå och chitt-chatta med en stund samt hur många försäljare av telefonabonnemang som försöker hindra ens framfart medan man kryssar fram på stan), bli vansinnig på att det ska kosta skjortan att parkera (och då är det nog ändå rätt moderata priser jämfört med i storstäderna), GÅ TILLBAKS TILL BILEN med parkeringskvittot (skitjobbigt), gå iväg igen, uträtta sina sura ärenden, gå tusen mil tillbaks till bilen igen med sina kassar, baxa ut sin jätte-Volvo ur centrum och åka hem. Sedan är jag slut som människa i flera timmar.

Så i görligaste mån undviker jag att åka in till stan, och det går för det mesta väldigt bra ändå. Hemma i byn finns faktiskt både Konsum och apotek och bibliotek och brandkår (inte för att jag direkt utnyttnar den senare för privat bruk, jag vill mer belysa graden av civilisation). Det finns även en kombinerad el- och rörfirma som även fungerar som utlämningsställe för systembolaget. Det är så himla praktiskt, man bara: Jag skulle vilja ha en förlängningssladd, en packning till kökskranen och så ett flak starköl, tack. Nä, så går det förstås inte till. Man får ställa sig vid en särskild disk, bli tilldeled ett tummat exemplar av Systembolagets priskatalog och sedan göra en beställning som man hämtar ett par dagar senare. Och skulle det man beställt råka vara slut på huvudsystemet så är el-och-rörfirman inte blyga för att ersätta det med något som de tycker går lika bra istället, så man kan inte vara riktigt säker på vad det är man egentligen får i slutänden.

Därför blev jag lite glad när jag upptäckte, eller upptäckte var ju kanske att ta i, för jag fick fråga först, att det fanns ett riktigt systembolag i Åhus, som ligger ett par mil bort. För den som inte känner till Åhus så kan det lättast beskrivas som Hanöbuktens svar på Solsidan. Ett sånt där ställe där BMW-SUV:arna står som spön i backen och det värsta skällsordet är "sosse". Jag tränar på ett gym där, och en gång var det en kärring som på fullt allvar sa: Ja, jag har verkligen haft fullt upp idag, först var jag uppe tidigt och släppte in fönsterputsaren, sedan var det arton hål på golfbanan och nu ett aerobicspass!  Vilken dag!  och såg verkligen ut som att hon på fullaste allvar avverkat ett riktigt strängt dagsverke. Sånt är ju ganska underhållande, åtminstone när man har det lite på avstånd.

På systembolaget är klientelet också lite annorlunda, det är till exempel inte så mycket alkisar som står och funderar över vilken Amareonebutelj de ska korka upp till lunch och det är nästan så att man själv framstår som lite suspekt när man glider in i sina slappa Adidasbrallor och luvtröja. Första gången vi var där så var det en skräcködlekärring som ville ha ett råd om vilket vin hon skulle ha "till lunchen". Alltså ALLVARLIGT! Jag är 43 år och har aldrig någonsin varit på någon lunch där man får vin, men jag umgås väl i fel kretsar. Systembolagskassörskan (fast hon satt inte i kassan just då utan ambulerade mellan maltwhiskyn och årgångsvinerna och fanns liksom till hands för att vägleda rådvilla rikingar) visste däremot bättre och rekommenderade någonting (fast jag har glömt vilket), förmodligen dyrt, och avslöjade dessutom att "den bästa kalvfärsen, den köper man ju på Jontes" som om detta var lika självklart som att ålen återvänder till Sargassohavet för att leka. Här handlar det alltså inte bara om att snobba till det med kalvfärs, utan det handlar om att hitta DEN BÄSTA kalvfärsen, ja ni hör ju själva hur mycket man har missat här i livet.

Så där fick man stå med sitt ekologiska rödvin och känna sig dum. För vi hade precis varit på den lokala Icabutiken, som vi kallar rik-Ica eftersom den 1. är dyrare än genomsnitts-Ica och 2. har ett sortiment som slår genomsnitts-Ica på fingrarna ifråga om delikatesser, de har till exempel ett helt orimligt stort utbud av exklusiva olivoljor och gångarna är kantade med manshöga staplar av burkar med inlagd tryffel och rysk kaviar. Där handlar vi när vi tycker det ska vara lite exklusivt (vilket med andra ord blir rätt sällan), vilket vi alltså hade gjort den här dagen. Vi hade till och med köpt kalvkött (med kort datum och på extrapris) och kände oss riktigt lyxiga. Men istället skulle vi ha kört i ilfart till det här djävla Jontes och bunkrat kalvfärs som om det inte fanns någon morgondag för att mer smälta in i miljön.

Hur man än vänder sig så har man röven bak.

onsdag 12 oktober 2011

Stor i Japan?

Jag tycker Big In Japan med Alphaville är en rätt bra låt, kan jag väl erkänna nu när 80-talet ligger på betryggande avstånd och man inte måste vara så djävulskt kategorisk. Numera kan man ju faktiskt unna sig att snegla lite över genregränserna. En gång blev jag till och med ihop med en synthare, men det var att gå lite väl långt och tog mycket riktigt en ände med förskräckelse, fast det är ju en helt annan historia (som kommer att göra sig mycket bra i memoarerna).

Hur som helst, Big In Japan var det ju. Jag har alltid trott lite slött och utan att egentligen veta, att texten handlar lite diffust om prostitution, det är väl det där Pay! And I'll sleep by your side som gör att det lutar åt det hållet. Men idag påstod min man att han har hört att det handlade om sångarens bror och dennes flickvän som var pundare och att uttrycket "big in Japan" syftade på att man utmålade allting som jättebra och så var det bara skit. Jaha, det var ju ett nytt sätt att se på saken och jag bestämde mig för att gräva vidare i denna djuplodande frågeställning. Efter att ha sett videon till låten på Youtube så är jag nu benägen att tro att den varken handlar om det ena eller det andra, utan om...ingenting. Han den där Marian Gold står mest och åmar sig i sin inte så heta 80-talslook framför kameran. Något budskap kunde åtminstone inte jag få fram sådär mellan tummen och pekfingret.

Det där med att snegla över genregränserna slog visst inte så väl ut, känner jag.

tisdag 11 oktober 2011

Ved ska värma flera gånger

Häromdagen sågade vi ner några träd på ägorna. Det låter som att man är hedersmedlem i Södra Skogsägarna men i själva verket var det 5-6 unga bokar som frösått sig själva i backen bakom huset. Det kändes mer rimligt att såga ner dom nu när de var en knapp decimeter i diameter än att vänta tills det blivit en tät bokskog som vi inte vill ha.
Idag tänkte jag ta mig an projektet att såga upp stammarna till ved. Även om det var små träd så blir det ju ändå några brasor, och snål som man är vill man ju inte se gratis ved förspillas framför näsan på en. Jag är inte bara snål utan också lat, så jag orkade inte gå ner i källaren och hämta en förlängningssladd till den eldrivna sågen när den gamla hederliga bågsågen låg i uthuset. Så jag sågade upp alltihop för hand istället, för det var ju mycket lättare och gick mycket fortare än att offra en minut på att hämta en sladdadjävel från källaren. NOT.  Jag är alltså inte bara snål och lat utan uppenbarligen också en smula korkad. Men miljövänlig som fan. Och ved ska ju värma mer än en gång, det är ju faktiskt allmänt känt.

Senaste kanin-nytt

Gårdagens kanin är fortfarande i livet. Jag såg den sitta och kura håglöst på en gräsplätt utanför en betongfabrik som ligger kanske 100 meter från jobbet. Blind och eländig var den fortfarande (förstås) och den hade lätt platsat i en dokumentärfilm om miljögifter i Ruhrområdet eller nåt sånt. Still alive, men ärligt talat så vet jag inte om det var så djävla mycket att vara glad för faktiskt.


Inte samma kanin, men så här ser myxomatos ut.

Going down to the black lodge

Förra veckan, när jag var hos medicinmannen och fick foten full med kortison, fick jag även en remiss till en ortopedtekniker för att göra specialinlägg till mina specialfötter. Medicinmannen är lite egendomlig, men det passar väl bra när man har fötter som designats i Ankeborg. Inte nog med att han mässar: Nu sticker jag...AJ! AJ! AJ! inför varje kortisoninjektion som om det skulle göra att man kände sig mer tillfreds, han gav sig dessutom till att beskriva vägen till ortopedtekniska avdelningen på sjukhuset på ett sätt så att man kunde tro att han var hämtad från tv-serien Twin Peaks: Ja, alltså, du går in genom huvudentrén och så går du förbi kassorna och hissarna och sedan tar du till vänster bakom hissarna och så följer du en korridor som är märkt med T och sedan tar du höger och sedan vänster och sedan höger igen och sedan kommer du att hitta en blå linje i golvet och då följer du den och när du har rundat ett hörn så kommer du att hitta en hiss och den går ner i källaren och när du är där så tar du till vänster och sen...Det tog liksom aldrig slut och det fanns inte en chans i världen att jag skulle komma ihåg allt detta. Så idag när jag ringde och beställde tid och det visade sig att de hade fått in ett återbud och att jag kunde komma dit redan samma dag så bad jag att få en ny vägbeskrivning. Och fick en snudd på ordagrann upprepning av vägen till the black lodge i Twin Peaks. Jag fick panikanteckna en hel post-it-lapp (modell större) full med höger och vänster och ner och upp under tiden, och så avrundade självaste The Log Lady med ett Och så ska du inte betala hos dom däruppe utan det gör du här hos oss,  och detta var verkligen en markering att ortopedtekniska avdelningen låg i de djupaste källarhålorna eftersom stället där man registrerar sin ankomst och betalar ligger på entréplan och alla andra säger "i kassorna där nere".

Men jag hittade dit, med hjälp av min gigantiska post-it-lapp. Det första jag såg var en enbent kvinna, vilket ytterligare förstärkte illusionen om att jag i själva verket hade hamnat i Twin Peaks. Fast där var det väl en enarmad man i och för sig, men ändå. Men sedan gick det bra. Mina fötter är nu mätta i tre dimensioner. Inläggen tog tio dagar att göra, jag vet inte om det är standard eller om det var bara för att just mina fötter är sådana skräckexempel. Den som lever får se.

Kanin kanin, kan ni inte sluta skjuta?

När jag hade varit och ätit frukost på jobbet och var på väg tillbaks så upptäckte jag att en pestdrabbad kanin hade valt att parkera sin döende lekamen utanför mitt fönster. Den var blind och apatisk och det var synd om den. Dessvärre såg den rätt så välnärd ut och skulle förmodligen inte dö i brådrasket, men eftersom myxomatos inte går att bota så var det ju ändå bara en fråga om att dö en långsam och plågsam död eller inte.

På kommunens hemsida fanns en person man kunde kontakta om man hade frågor i det här lite diffusa frågeställningen kring jaktbart vilts liv och död. Om ens nu kaniner räknas dit, det framgick inte exakt, så jag kontaktade den här personen, som visade sig vara ledig ända till den 7 november. Då ringde jag kommunjägarnas journummer och fick prata med någon som absolut tyckte att en kommunjägare skulle kontaktas, och så fick jag ett nytt telefonnummer. Nu tror jag inte att kommunjägare är en heltidssysselsättning så att man liksom stämplar in, laddar bössan och sätter sig att vänta på att någon ska höra av sig, utan jag gissar att det är någon form av jourverksamhet. Den person som jag blev hänvisad till var inte speciellt sugen på att åka iväg och skjuta en kanin, så han hänvisade till kommunens skyddsjägare. Kommunens skyddsjägare var dessvärre inte anträffbar och det kändes lite som att all den här otillgängligheten kunde ha ett svagt samband med att älgjakten började idag. Jag misstänker att det är lite högre status att få sätta ett skott i en stolt fjortontaggare än i en halvdöd kanin, men det är ju förstås bara en gissning från min sida.

Hur som helst så insåg kaninen att det nog var helt kört, här fanns ingen hjälp att få, så den släpade sig iväg för att dö jämmerdöden någon annanstans än utanför mitt fönster. Vi letade en stund ute på gården, men hittade den aldrig. Så nu är det plötsligt NAP (Någon Annans Problem). Det är jag inte jätteledsen över, faktiskt, eftersom alternativet "slå ihjäl kaninen med en spade" visserligen är genomförbart, men inte särskilt lockande. Inte på ett industriområde i en tätort där det inte bara är att slänga ut kvarlevorna "till räven", utan här får man mördarens alla bekymmer med att göra av med liket efter dråpet.

Jag vet precis hur det är med den saken, en gång i vintras gick det in ett rådjur och lade sig och dog i vår trädgård. Vi var helt oskyldiga, men man har ju ändå ett bekymmer med var man ska göra av kvarlevorna, som hundarna dessutom upptäckt först och börjat festa loss lite på ena bakbenet.
Kommunjägaren ville inte inte befatta sig med djur som redan var döda, utan menade att det där fick man själv lösa (man kan undra vad kommunjägarna egentligen gör, de verkar ju varken vilja befatta sig med levande eller döda), antingen köra det till återvinningsstationen "för destruktion", eller den gamla hederliga "lägga ut det till räven"-lösningen. Vi valde det senare, och sent om aftonen pulsade vi i meterdjup snö upp i det intilliggande naturreservatet, bärandes ett rådjur mellan oss som en djävla offergåva till rävarnas allsmäktige konung. Det var fullmåne, alla hundar i grannhusen skällde som galningar, blodet droppade i snön och det var på det hela taget en mycket förtätad stämning. Någon räv syntes aldrig till, men en flock kråkfåglar gjorde ett gott arbete och när våren kom fanns inte ett ben kvar. Så går det till på Saltkråkan Jurtjyrkogården.

måndag 10 oktober 2011

Väder, för fan

Om jag hade fått en krona varje gång jag hade hört Dom säger att det ska bli en riktigt kall vinter i år igen så hade jag utan vidare kunnat säga upp mig och leva på räntan ett bra tag. Såna här helt ovetenskapliga uttalanden gör mig snudd på irriterad. Exakt vilka är "dom", och varför skulle just "dom" känna till hur vädret kommer att bli i vinter när inte ens SMHI klarar av att förutsäga hur det ska bli mer än på ett ungefär högst ett par dagar framåt i tiden? Det är ju lika vetenskapligt som att, i nådens år 2011, tro att mycket rönnbär ger en sträng vinter, vilket vissa hävdar med samma självklarthet som att man tar jordens dragningskraft för given. Detta är förstås lika fel som nästan allting som handlar om väder blir, från abborrfjäll till SMHI:s egna prognoser. Rönnen är ett träd, den har ingen speciell överlevnadsagenda och den saknar definitivt förmåga att se in i framtiden. Mycket rönnbär beror enbart på att det rådde gynnsamma pollineringsförhållanden då rönnen blommade i våras. Sådär, nu var det sagt.

Och när det gäller årets påstådda kalla vinter så kan ni läsa här.

söndag 9 oktober 2011

The Station Agent

Igår såg jag filmen The Station Agent utan några som helst baktankar, den bara råkade börja samtidigt som jag bläddrade förbi TV4 Film med fjärrkontrollen samtidigt som vi var barnvakt. Fast sedan fick min man och Adrian klara sig själva i en och en halv timme, för jag var fast. Jag tyckte det var en toppenfilm även om den egentligen inte handlade om någonting särskilt, inte många ord sades och den saknade slut. Eller, den tog ju förstås (tyvärr) slut, men eftersom ingenting egentligen hade hänt och det inte heller hände något som liksom avrundade historien så kunde den lika gärna ha fortsatt lite till.

Men jag gillade den ändå, som sagt. Den var mysig och lågmäld och lite sorglig på samma gång. Och inte på något sätt förutsägbar. That's the way I like it.

Missa inte den här filmen!

fredag 7 oktober 2011

Nobelpriset

Jaha, så har Tomas Tranströmer gått och fått Nobelpriset i litteratur. Äntligen! Alltså som i: Äntligen var det någon man åtminstone hade hört talas om.

JA, jag är så obildad att jag inte har läst någonting av årets Nobelpristagare i litteratur, åtminstone inte medvetet. Jag vet inte riktigt vad det är med mig och Nobelpristagare i litteratur, men aldrig tycks våra vägar korsas. Jag tycker ändå att jag har ett rätt så hyggligt litteraturintresse, men jag har ändå nästan aldrig läst något eller ens hört talas om de som får Nobelpriset i litteratur. Jaja, shit happens.

Men Tomas Tranströmer har man ju hört talas om. Jag löste till och med ett korsord med Tranströmertema i DN i samband med hans 80-årsdag för ett tag sedan. Fast så mycket mer än så är det faktiskt inte. Poesi är väl inte riktigt min grej. Åtminstone inte den samtida. Fast jag gillar Bengt Cidden Andersson. Men han gick ju visst och fick både stroke och afasi och sedan var det slut på diktandet vad jag vet. Det är faktiskt för djävla sorgligt. Som en liten hyllning till poesin så publicerar jag därför Hemspråksundervisning ur Bengt Cidden Anderssons diktsamling Bärande väggar brustna konstruktioner:

Det kom en ny snickare
till bygget idag.
En invandrare.
Först trodde jag 
att han var stum.
Han sa inget
tittade på ritningen
byggde därefter.
Han slog i spik
sågade i vinkel
lodade upp regelverket
precis som en svensk snickare.
Jag såg att hans tankar
var långt borta på rasterna.
Men han skrattade
när vi skrattade
åt våra underlivsskämt.
Han var inte stum
hade bara ett något
begränsat ordförråd
- 1-2-3
Goddag Adjö
Pippa.
Vi hjälpte honom
med två nya ord.
När vi gick hem på kvällen
kunde han på obruten svenska
jävla skit.  

torsdag 6 oktober 2011

Pensionärstillvaro light

Jag har haft en mycket långtråkig vecka. I måndags var jag hos en medicinman som sprutade hela min trasiga Kalle Ankafot full med kortison. Sen kunde jag inte gå. Det är ganska tråkigt att inte kunna gå. Häromdagen var jag på Konsum och fick ta en kundvagn, inte för att jag skulle handla så djävla mycket utan för att ha någonting att stödja mig på. En vision om en stundande pensionärstillvaro som inte alls var särskilt angenäm.

Det är även ganska tråkigt att kunna gå, men att det hela tiden känns som att ha en vass sten i skon, så det fanns väl inte så mycket att välja på här. Men tråkigt har jag haft. Jag kan inte nog betona hur uttråkad jag är. När man är i farten hela tiden så kan man minsann längta halvt ihjäl sig efter den där stunden då man slänger sig i soffan med en oläst deckare. När man är helt djävla immobiliserad så lockar det inte alls lika mycket, vet jag nu. Det där med att slänga sig i soffan och läsa deckare, det är ju mer som en slags belöning för något man utfört. Typ jobbat, gått en långpromenad, gymmat, rensat ogräs eller städat hela huset. Inte: Klätt på sig, ätit frukost och borstat tänderna. Det blir inte alls samma känsla då. Vet jag nu.

tisdag 4 oktober 2011

Uttråkad

Jag sitter och väntar på att en spekulant till vår gamla pelletsbrännare som vi har haft ute på Blocket eventuellt ska dyka upp. Detta är SÅ tråkigt. Det är liksom inte lönt att börja göra någonting eftersom han kan dyka upp precis när som helst. Jag hoppas på en rask affär, kan till och med tänka mig att gå ner i pris för att bli av med skiten. Dock inte hur mycket som helst, man har ju sitt snikna småländska kulturarv att bära på. Den presumtive köparen är dock även han smålänning, så det här kan bli en hård match. Den som lever får se hur det slutar.

EDIT: Han kom, han såg, han prutade. Men till sist blev det affär och jag tror båda blev hyfsat nöjda. Gött så.