Döden döden döden

Sån himla tråkig grej hände i helgen: två av Bielefelderunghönsen dog i helgen. Fick ju sex kycklingar på sju ägg i kläcket, fyra hönor och två tuppar. Sen dog två kycklingar den första veckan, tråkigt men ändå inte helt ovanligt. Återstod tre hönor och en tupp och de har vuxit och frodats och är nu cirka 3 månader gamla. Hade tänkt behålla en och sälja två av hönorna samt slakta och äta upp tuppen. Men nu gick både tuppen och en av unghönorna och dog knall och fall i lördags. I dessa tider blir man ju mer eller mindre hysterisk och tänker FÅGELINFLUENSA och nu kommer alla att dö jämmerdöden. Fast i fredags var de ju pigga och raska? (fast jag googlade och fågelinfluensa behöver inte ge några symtom). 

Jag vet inte alls vad som hänt, men huvudteorin är nu att de råkat få i sig liljekonvaljblad som kan ha följt med bland ogräsrens från rabatten. Hittade några inne i hönsgården nämligen, och det är ju extremt giftigt, höns brukar generellt ha bra koll och undvika sånt, men i ungdomligt oförstånd kanske? Jag har ingen aning. Återstår nu att se om det är en rimlig teori eller om resten av flocken också ska stryka med? Hoppas inte, och herregud vad jag kommer att granska ogräskorgarna innan de töms i hönsgården i fortsättningen.

Blir nu också ett nytt problem att ta ställning till: måste antingen sälja eller behålla båda Bielefelderna nu, för man kan inte sälja en ensam höna. Vi får väl se vad som händer. Hönan Ulrika har ju legat och ruvat på ekologiska ägg från Coop i tre veckor nu, har ingen aning om ifall de är befruktade eller ej men det borde ge sig nu i dagarna. 

In the future to come

Nu har vi fiber. Det gick så himla smidigt. Eller ja. Fibern kommer in i huset i källaren och i fredags blev jag beordrad att köpa "minst 15 meter sladd" så att fibergrejen skulle kunna kommunicera med routern.  Att besöka att teknikvaruhus en fredag kväll efter att ha varit i stallet och härjat är ju enligt mig ett överskattat nöje, men såklart så fick jag väl ta mig an det "eftersom jag ändå var i stan". Gick in till Media Markt, för det ligger närmast utmed vägen mellan stallet och hem, beskrev vad jag skulle ha och undrade vad som var aktuell standard för nätverkskabel, för det har jag väl inte köpt sedan Jesus red in i Jerusalem på en åsna. Ja, det berodde på hur snabbt fiber man hade, menade säljaren. 250/250, svarade jag på det (lite onödigt snabbt för oss kanske, men det var ett TILBUD och är under 12 månader billigare än  att ha 100/100) och då mumlade han att man nog borde ha CAT-6. Jahapp, men tror ni att det fanns i lager? Självklart inte, eller jo, det fanns en ynklig stump som var 7,5 meter men det förslog ju inte långt. Frågade då vad det var för skillnad på CAT-6 och CAT-5 som ju ändå fanns på hyllan. Mm, jo, då flackade säljaren med blicken och svävade iväg för att fråga en kollega. Återkom och sa att CAT-5 ska klara upp till 1000 (här blir jag alltid osäker på enhet, megabyte? megabit? jaja, skitsamma) och att skillnaden var "avskärmningen" där CAT-6 var bättre avskärmad än CAT-5. Vadå för avskärmning, undrade jag, och fick ett otroligt lamt "ja, från sånt som stör..." till svar. Frågade vad för någonting som skulle kunna störa, men det kunde han inte svara på. 

Köpte 15 meter CAT-5 och åkte hem och kände mig besudlad i själen. HATAR ELEKTRONIKVARUHUS. Sen tillbringade min man en svettig söndag (för det var inte förrän jag ifrågasatte varför det var så djävla bråttom att jag var tvungen att stövla in på Media Markt i ridkläder som han kom igång med att dra kabeln från den där fiberdosan upp till själva huset. Vi har ett rör som går från det gamla expansionskärlet (som inte längre finns kvar) på vinden ner i källaren och därifrån skulle kabeln dras. Fast det röret mynnade ju ut i pannrummet och där sitter inte fiberdosan, så det var en hel del meckande med det. Något som inte berörde mig för jag var ute i växthuset och planterade om tomater hela dagen. Eller inte hela dagen, jag rensade även ogräs (a neverending story) och sådde gurk- och squashfrön samt planterade om en miljard sticklingar. 

Jaha, men efter många om och men så kom sladden upp från källaren och in till vardagsrummet. Sen var det tydligen jag som skulle ta över? Jag tyckte väl att det låg närmare till hands att min man, som ändå är elektriker, skulle koppla och fixa men TV ligger tydligen utanför hans kompetens och sedan kan jag ha råkat skryta en del om hur jag "löste" nätverksproblem på jobbet så det delegerade han raskt till mig, som om det var så jag ville tillbringa min söndagskväll. 

Min man har mobilabonnemang hos Telenor och efter att ha hört oss för och surfat runt och jämfört lite här och där så slog vi till på ett allt-i-ett-paket med bredband och tv där. Det kom en router och tv-box  rätt så per omgående och det var faktiskt busenkelt att koppla ihop allting, installera, ansluta till nytt nätverk, uppdatera nätverk i Apple-TV-boxen och sen djävlar fanns det både internet och tv. Var mäkta nöjd med mig själv, men vill framför allt tacka Telenor för smidiga och pedagogiska manualer. 

Nu återstår bara att kontakta Telias kundtjänst och säga upp allt. Tack för den här tiden, men nu skiljs våra vägar åt. 

Till stallet istället, v 21 2021

 I fredags var det teori, men nuförtiden betyder tydligen teori "vi coachar varandra" och det i sin tur betyder att man är två och två, turas om att sitta på en häst i skritt, möjligen lite trav, och så ska man ge varandra feedback på sits och inverkan. Det är ju lätt att säga, betydligt svårare i verkligheten. När jag är i rollen som hundtränare ser jag (oftast) direkt vad man skulle kunna göra för att komma åt ett problem och har inga problem med att förmedla det och får ofta höra att jag förklarar bra och pedagogiskt. Min karriär som ridinstruktör kommer aldrig att hända om man säger så. Har insett att jag rider mycket på känsla och har inte ord för vad jag gör, och vet jag inte ens själv så blir det ju väldigt svårt att förmedla det till någon annan. Kan såklart se om någon har konstig sits eller felvinklade händer, men därifrån till att instruera kring det där finliret som jag uppenbarligen bara känner och inte vet vad jag gör för att få det att hända är steget ungefär tio miljoner ljusår. 

Aja. Vi var bara fyra i fredags, så vi hade Köttbullen och en ny ponny som är rätt så ädel. Alla ville rida den ädla och fina utom jag, hehe. Så hon som jag skulle "coacha" var ju inte jättepepp. Köttbullen var inte heller jättepepp. Jag hade inte brytt mig om att ta på mig sporrar, för jag visste ju inte om Karin skulle spexa till det och sätta mig på den ädla och fina bara för att,  plus att vi skulle ju bara mest skritta. Men det gick hyfsat. Hade pelhambettet och det går bättre och bättre. Sedan bytte vi. Innan sa jag på skoj att om det nu går jättebra för Johanna så byter jag grupp, för det hade ju varit ett nederlag om Köttbullen gått skitfint direkt när jag har kämpat i ett helt ÅR för att få henne till där hon är idag. Hon är ju egentligen inte komplicerad att rida om man bara vill såsa runt, det är när man börjar ställa lite krav på henne som det blir jobbigt. Nu gick det inte jättebra för Johanna, men bitvis fick hon ändå henne att gå hyfsat på tygeln i skritt och det var jättekul att se. Har ju bara sett Köttbullen gå på barnlektioner tidigare och då ser hon ju inte mycket ut för världen. Men nu hade hon ändå lite bakdelsaktion och man såg att bukmusklerna jobbade. Ett år till så kommer hon att bli RIKTIGT fin, sa Karin och ja, jag kan absolut ge det ett år till. 

Nu ser det ut som att jag kommer att få återgå till gamla gruppen till hösten åtminstone. Från och med imorgon lättar det ju med "max 8"-restriktionerna men eftersom det bara är typ tre gånger kvar på terminen så tyckte vi att det var väl inte mycket att börja härja om nu. Så från och med i höst så kan jag  förhoppningsvis äntligen få börja rida två gånger i veckan igen, för då försvinner denna förtappade grupp och drop in-ridningen fortsätter. Yay. 

Plötsligt händer det?

Igår ringde jag till vårdcentralen för att förnya ett recept och när jag ändå hade en svintrevlig sköterska på tråden så passade jag på att ställa den fråga som hennes öron förmodligen förtvinar och dör eftersom den redan ställts så många gånger, den som inleds med Jo det här med vaccineringen...Har nämligen hört så många varianter av hur man ska göra och man vill ju veta, inte bara stå där som ett mähä och tro att det löser sig av sig själv. Vissa säger att man ska vänta tills man blir kallad, andra att man inte alls blir kallad utan ska boka tid (som inte finns) själv, åter andra att man kan ringa till vårdcentralen och sätta upp sig på någon lista och så blir man uppringd om de får återbud. Enligt den sköterska som jag pratade med så är det korrekta sättet att göra så här: Boka tid via en privat vaccinationsaktör. Det kommer att släppas fler tider. Vårdcentralen får bara vaccin till riskgrupperna och får de över så finns det nog andra som i första hand behöver dom doserna. 

Jodåsåatt. Jag har väl kastat en blick på 1177.se varje dag sedan dom öppnade upp för bokning av min åldersgrupp, men där är ju aldrig några tider som sagt. Jag har liksom också fått för mig att nya tider släpps på morgonen, så när jag har gjort min dagliga koll så har jag släppt det, sitter ju liksom inte i sjön (även om det hade varit så himla snopet att bli sjuk NU när man ändå har sprutan inom räckhåll). Igår kväll satt jag i soffan och kämpade med Offermakaren av Viveca Sten (den är riktigt bra, så kampen handlade mer om att jag generellt är kvällstrött och det är mycket all work and no fun just nu samt att jag var uppe sent i tisdags kväll för att hinna läsa ut Konferensen  så jag kunde lämna tillbaks den till bibblan och hämta Offermakaren så att det passade med bibblans öppettider, och sen har jag liksom inte kommit i kapp med sömnen), men ögonlocken blev för tunga så jag lade boken ifrån mig och gav Facebook ett  förstrött ögonkast. Såg då att en jag känner som bor i denna region jublade över att ha lyckats boka vaccinationstid och jag surfade då in på 1177.se för att se om det möjligen släppts nya tider. Hamnade plötsligt i en KÖ istället för att mötas av ett tyvärr och en spärrad kalender. Då fick jag som lite adrenalinpåslag och blev plötsligt hur pigg som helst och angelägen om att boka tid, trots att det var 3974 personer före mig i kön och beräknad kötid "mer än en timme". Sen tog det ungefär en timme och så var jag framme vid bokningssystemets portar och fick en kvart på mig att boka mina två tider. Så nu är det gjort, sjunde juni blir det dags för yours truly att kavla upp ärmen och få ett Illuminati-mikrochip insprutat för framtida övervakning.  

The heat is not on

Helvete vad maj månad har varit kall och regnig? Men nu ska tydligen värmen komma, lagom till helgen och det blir ju fint. Snart kommer jag kanske att gnälla över hur djävla jobbigt det är när det är varmt, så håll ut. 

Ligger "lite back" med trädgården, var ute och påtade en vända igår men det stora rycket får bli i helgen. Då ska tomaterna ut i växthuset, gurka och squash ska sås, gräset ska klippas och kålen planteras om. Bland annat dårå. Sen blir det kanske kycklingar? Ingen vet. Hönan Ulrika lade sig ju för att ruva för några veckor sen och vi petade in ett tolvpack av Coops ekologiska ägg under henne och där har hon legat och muttrat sedan dess. Enligt mina beräkningar ska det då bli kläck i helgen, givet att något eller några ägg är befruktade då. Spännande. Vet faktiskt inte vad man gör annars, har noll erfarenhet av ruvhöns. Har ju valt de hönsraser jag har för att de INTE ruvar, men Ulrika kom ju ur ett bonusägg och är av okänd härstamning. Men det ger sig väl, hon kan ju ändå inte ligga där för alltid?

Annat som händer: min man har tappat bort BÅDA sina bilnycklar. Han har nytt jobb och firmabil så han använder nästan aldrig sin privata bil längre, för så himla många ärenden utanför byn har man ju inte i dessa tider. Så försvann den ena för kanske fjorton dagar sen, han tog då reservnyckeln och tänkte att den andra dyker väl upp så småningom, men igår när han skulle iväg så var även reservnyckeln borta.  Den dyker förmodligen också upp så småningom, gissningsvis i samma sekund som man har betalat en massa bistra pengar för att få en ny, men det är ju oerhört retligt. Hade lust att säga att det hade varit lättare att leta om det inte hade legat tusen miljoner grejer överallt, men höll tand för tunga för det var tillräckligt dålig stämning ändå. 

Sen är det lite föreningslivsdrama också, men det berör inte mig så mycket annat än att jag får ta del av saftigt skvaller och förundras över hur extremt dumma i huvudet folk kan vara. Men det är ju inget nytt under solen i och för sig. 

Konferensen

Har läst Konferensen av Mats Strandberg, en bladvändare av stora mått som handlar om det här: 

En grupp anställda på kommunens exploateringsenhet anländer till den pittoreska lilla stugbyn vid Kolarsjöns strand. De är där för att ha konferens om ett kontroversiellt projekt som väcker starka känslor, både på bygden och bland personalen. 
Vad konferensdeltagarna inte vet är att någon iakttar dem från andra sidan sjön. Någon som är ute efter hämnd. När mörkret faller börjar de försvinna, en efter en.

Precis som att jag kände att jag aldrig i helvete någonsin skulle åka Finlandsbåt efter att ha läst Färjan så kände jag här att jag aldrig i helvete någonsin mer skulle åka någonstans med några kollegor. Det här var riktigt obehagligt, och då menar jag kanske inte främst mördaren, utan känslan av det faktum att man måste tillbringa vad som kanske blir livets sista timmar tillsammans med människor man inte valt att umgås med och som man inte ens gillar, men som man ändå ändå tvingas förhålla sig till och som man träffar mer än vad man träffar sin familj. Brrr. Ska man vara lite kritisk så var kanske  vissa av karaktärerna liiite too much och det var också liiite för mycket dålig skräckfilmskänsla att mördaren skulle kunna rigga allt detta på ingen tid alls, vara överallt på en och samma gång och ta hur mycket stryk som helst utan att dö. Men spännande var det. Den här boken får fyra flaskor ljummet smaksatt mineralvatten av fem möjliga. Schas iväg till bibblan med er allihopa. 

Universum talar till mig?

Fick hämta ut en glad Remus som fått operera bort en tand som hade en liten fraktur men en gigantisk böld under rotspetsen. Stackare vad det måste ha gjort ont? Han är ändå den av våra hundar som har i särklass lägst smärttröskel, men inte ett pip har han gett ifrån sig angående detta. Tur nog och tack vare empatiska veterinärtandläkare (eller vad det kan tänkas heta) så fick han en tid för operation snabbt trots att det egentligen var fullbokat. Hämtade ut honom igår och han var glad och pigg och precis som vanligt. Rusade ut i köket för att kolla om det fanns någon mat, han hade ju fått fasta sedan kvällen innan p g a narkos. Nu får han bara äta mjuk mat i fjorton dagar. Plus att han har grävförbud, tror han grämer sig mer över det senare. 

Fick köra som en djävla biltjuv dit eftersom de inte ringde förrän 16.10 och stängde kl 17.00. Nu gick de såklart inte HEM kl 17.00 och det var ju tur för mig som sladdade in där 17.05. Ännu mer tur hade jag när jag körde därifrån en kvart senare för då stod det en hel skvadron med poliser med fartkameror och motorcyklar, beredda att jaga ikapp fartdårar, på den väg där jag nyss kommit susandes lite fortare än vad som angetts på hastighetsskyltarna. VILKEN DJÄVLA TUR VA? I normala fall är jag så himla präktig och tänker att jag kör som att det alltid finns en fartkamera i närheten, för då behöver man ju egentligen aldrig vara orolig. Med facit i hand kunde jag såklart ha börjat köra hemifrån tidigare så att jag var någonstans i närheten när de ringde, men det är ju lätt att vara efterklok. Tack för det, universum/turen. 

Annars? Hade möte med min chef och det är alltid peppigt. Hade sedan möte med bland annat vår VD och det fick mig att bli på så dåligt humör att jag lämnade mötet utan att ens säga hej då, kopplade bara ner mig efter att ha lite syrligt ha tackat för visat intresse. För det var det som gjorde mig sur, bristen på visat intresse. Ibland är jag så trött på att vara den som driver allt och att ingenting händer om inte jag är där och petar med både morötter och piskor. Tycker faktiskt att en VD ska vara ett föredöme och inte bara sitta helt oengagerad och inte ens en gång säga flasklock. 

Jaha, sånt är livet. All work and no fun, osv. Sitter nu och väntar på att försäkringsbolaget eventuellt ska höra av sig för att eventuellt bekosta en del av de 12 000 kronorna som jag fick punga ut med igår för att få hem mitt lilla gryn. Det var ju en himla tur att jag inte fick fortkörningsböter dessutom. Nu: vidare i livet.  

Vaccination schmaccination

Jag är ju nu i den åldersgrupp som får vaccinera sig (50-59 som inte är i riskgrupp) och när det kom meddelande om att det skulle släppas tider så tänkte jag att jag nog inte behövde hänga på låset, finns nog dom som behöver det mer än vad jag behöver. Tänker på folk som jobbar så att de träffar en massa folk vare sig de vill eller ej, typ såna som jobbar i affär. Jag behöver ju strängt taget inte träffa folk om jag inte vill, kan jobba hemma, har eget rum på jobbet, osv. Så jag tänkte att jag väntar tills jag blir kallad. Sen hörde jag att man inte alls blir kallad, utan alla i den här åldersgruppen förväntas boka tid själv. Jahapp. Inte konstigt att systemen kraschar fortare än man hinner säga "Corona" och sen tog såklart tiderna slut i ungefär samma hastighet. Så nu står jag och många med mig på ruta ett och väntar på att det ska släppas nya tider. Tänker åter att det finns andra som behöver vaccin mer/fortare än jag, men samtidigt vill jag bara ha det här ur världen. Hade ju varit så extremt snopet att bli sjuk NU, när man så att säga har sprutan inom räckhåll. Vi får väl se hur det blir. 

Maj maj måne

Visst är väl maj en sån där månad när det känns som att allting händer på en och samma gång? Kalendern är späckad med grejer och det är högsäsong på jobbet och så vill man ju pyssla i sin trädgård och sånt där också mellan varven. Har fönsterbrädorna fulla av halvmeterhöga tomatplantor som jag ska flytta ut i växthuset så fort jag får tid. Sen måste jag så gurka och squash och bönor och sånt, det behöver man inte göra för tidigt anser jag för dom växer så fort ändå. Men nu börjar det ju ändå bli rätt hög tid. STRESS. 

Lördagen tillbringades i spårskogen med ett gäng som gått viltspårkurs för mig och som nu skulle gå anlagsprov. Åtta av tio klarade det, och jag är stolt över dom så att man nästan kunde tro att det var mina egna hundar. Lite blev det ju också ett kvitto på mig som instruktör, det hade ju varit rätt dålig reklam för min kursverksamhet om ALLA hade blivit underkända när jag sagt att jag tycker deras hundar spårar jättebra och mycket väl är mogna att gå prov. För att inte tala om vilken tråkig dag det hade blivit. Nu hade vi toppenväder hela dagen i skogen, vi grillade korv och 80 % var sådär helnöjda med tillvaron som man bara kan vara när man har lyckats med ett spårprov. 

Om vädret var mysigt på lördagen var det desto o-mysigare på söndagen, men då hade vi medlemsaktivitet på brukshundklubben så det var bara att pälsa på sig och ge sig ut i snålblåst och regn. Det var en trevlig men kall dag. Fick elda i kaminen när jag kom hem, vad är det för väder i maj undrar jag? Kallt och blåsigt som om det vore november. Brrr. 

Som om det inte vore nog med det så har Remus fått problem med en tand. Plötsligt en dag var han lika uppsvullen på ena kinden som Lina i Emil i Lönneberga när hon hade tandvärk. Nu kan ju en hund inte säga att den har tandvärk, men ett videosamtal med en veterinär ställde denna diagnos och rekommenderade ett besök hos en fysisk veterinär. Då visade det sig att det inte är så lätt att få tag på en hundtandläkare, men till slut fick jag tag på en i Dalby som kunde trycka in honom på en akuttid dagen därpå. Sen fanns det ingen operationstid förrän idag, så i morse fick jag ta ledigt från jobbet och köra en timme enkel väg för att lämna honom, en timme tillbaka och i skrivande stund väntar jag på att de ska höra av sig så att jag kan lägga 2 x 1 timme på att köra dit och hit igen. Men det spelar ju ingen roll så länge han blir bra. Sen kan man ju också be en liten bön att försäkringen täcker, det är nämligen inte självklart när det gäller hundars tänder. Är det trauma-orsakat så kanske. Är det inte det - slanta upp ur egen ficka. KUL. Not. Men det är ju smällar man får ta. Blir lite irriterad när jag tänker på alla tusentals bistra kronor som man slantar in till försäkringsbolaget varje år och sen täcker ju den där djävla försäkringen ändå knappt någonting när det väl gäller. Egentligen skulle man sätta in dessa pengar på ett bankkonto istället, men jag är nog lite för feg för att göra så. Såatteh, vi får väl se om Agriagudarna är dömande eller milda i sinnet den här gången.  

I övrigt ska vi väl ta och beställa fiber snart. Måste bara hitta tid då jag och min man ska sätta oss ner och diskutera detta, vilken leverantör ska vi ha och vad ska vi ha för tv-kanal-paket? Ingen av oss har dock tid att reka just nu, så det får väl bli till helgen eller så, för den här veckan går vi mest om varandra i hallen här hemma. En går innan den andra har vaknat, en annan kommer hem när den första har varit hemma och vänt, någon hinner gå och lägga sig innan den andra kommer hem, varenda dag denna vecka. Charmigt.  

      

Till stallet istället, v 20 2021

I fredags var det dressyr och jag fick rida Köttbullen med Kimblewickbett, vilket gick något bättre än förra gången  Därmed inte sagt att det gick strålande, för det är rätt meckigt med en häst som inte har jättemycket framåtbjudning och som tar minsta kramning av tygeln som en förhållning. Men, ja. Det är ju skönt att slippa ha mjölksyra i armarna i alla fall. 

Vi gjorde någon övning där man red runt fyrkanten och gjorde 10-metersvolter samt skänkelvikning på korta diagonalen. Volterna blev fina, men skänkelvikningarna...tja. I vänster varv blev det några steg, det är okej för hon kan ju inte mer än så. Men i höger varv gick det inte. Det var som att det blev för mycket i skallen på henne att både gå på tygel och gå åt sidan. Men men. Babysteps, osv. Karin var i alla fall nöjd och tyckte hon blev fin i formen, så det är ju alltid något. 

Resten av gårdagen

Fiber va, så smidigt att få det inkopplat? I alla fall när man som vi redan förberett och lagt dit kabeln. Eller ska man vara korrekt så var det väl inte VI PERSONLIGEN som gjorde det utan vi hakade på när grannarna byggde nytt garage och ändå skulle gräva, de gjorde samma sak i förberedande syfte "om man vill skaffa fiber någon gång i framtiden" som vi sa och sedan, i samma andetag lade till, "fast det finns ju ingen anledning att betala 15 - 20 000 när det man har fungerar så himla bra". Föga trodde man ju att det skulle ändras bara sådär från en dag till en annan bara för ett Telia tröttnade på att underhålla sina gamla system. AJA, skitsamma. Den mycket trevliga montören som var och rekade på morgonen återkom lite senare, blåste in fibern och monterade någon dosa på väggen och sedan var det klart. Nu återstår bara att välja en leverantör, grannarna hade valt Telenor och ringde på kvällen för att upphetsat meddela att allting fungerade klockrent och smidigt och att de nu kunde titta på tv för första gången sedan i början av mars. 

Själv satt jag på krogen med Jenny och pimplade vin som om det inte fanns någon morgondag. Nu är det morgondag, men jag ångrar inget förutom att jag åt så mycket att jag hade julbordsfeeling när jag gick och la mig. Låg sedan en stund och läste om när soldaten Sträng fick sockersjuka och blev blind i Soldat med brutet gevär och det var kanske inte så värst uppbyggligt för en god natts sömn. Men men. Idag är det fredag med ridning, sedan följer en helg fylld av aktiviteter från arla till särla och sedan är det måndag igen. 

Dagens so far

Jobbar hemma idag eftersom idag är dagen då framtiden ska anlända i form av fiber. En M-Y-C-K-E-T trevlig kille har redan varit här och rekat inför själva ingreppet. "Oj, det blir kallt att gå barfota här nere", sa han när vi klev ner i källaren, men det var ju det lilla problemet för ingen som inte har sett källaren innan kan förstå hur U-N-D-E-R-B-A-R-T det var att kunna gå där utan att behöva klättra över kartonger, bräder och tusen andra saker som min man  samlar på sig i tron att han ska göra något konstruktivt av i någon diffus framtid då han inbillar sig att tid och lust och ork och inspiration ska sammanfalla i en kreativ process. Själv var jag iväg och höll spårkurs igår kväll, kom hem, duschade och gick och lade mig medan min man fortfarande höll på och kämpade med tingens element till långt efter läggdags. 

Nu vet jag ju tyvärr att detta bara är ett djävulens bländverk och att säkert 90 % av all skit är intryckt i tvättstugan eller bakom någon annan lyckt dörr i källaren. För slängt har det i alla fall inte blivit. Men skit samma, jag har inte på tio år kunnat gå i källaren utan att svära och bli på dåligt humör. Nu kunde jag åtminstone låtsas att detta var helt normal källarstandard där man kan släppa ner hantverkare utan att behöva oroa sig för att de ska tro att det är hoarder-varning på husets invånare (åtminstone en av dom). 

Ska nu börja reka inför val av fiberleverantör. Grannarna, som har varit utan tv och internet sedan i början av mars har redan gjort jobbet så jag tänkte kolla med dom. Vill framför allt ha det enkelt och smidigt, och inte Telia. Även om Telia har varit företrädesvis enkelt och smidigt i många herrans år, men så illa som de har skött detta så tänker jag att de snart kommer att mista en kund. Jag FÖRSTÅR att man inte satsar på gammal teknik som ADSL, men jag tycker att det hade varit rimligare att gå ut och säga att "om x år kommer vi att lägga ner den här tjänsten, så vi rekommenderar att du börjar förbereda för något annat i god tid". Inte bara låta sina tjänster sluta fungera och sedan bemöta det med "nä, men vi tänker inte göra något åt det" när problemet är ett faktum. BU. 

 

Back to business

Har varit långledig, ända sedan i onsdags faktiskt. Sex hela dagar utan att behöva ägna en tanke åt jobbet, såååå skönt. Kom tillbaka, var taggad på ett projekt som jag ska börja jobba med...och så har det tydligen varit åska och blixtnedslag så internet var utslaget. Kunde därför inte göra speciellt mycket mer än dricka kaffe och strimla sekretessbelagda dokument tills supporten öppnade. Kom sedan på att jag kunde dela internet via mobilen och så kunde jag i alla fall kolla mail och sånt medan jag väntade på att supporten skulle fjärrstyra och felsöka. Sen fick jag agera förlängd arm - vår support sitter i Danmark - och springa som en liten råtta fram och tillbaka mellan serverskåpet och datorn och bli dirigerad hur jag skulle koppla sladdar och ha mig som en annan nätverkstekniker. Sen funkade det. Hade därefter medarbetarsamtal med min chef och föreslog att jag skulle få "IT-expert" tillagt på min befattningsbeskrivning. 

Såatteh, denna dagen kunde ha börjat bättre. Ledigheten kunde också ha varat längre. Igår hade jag en sån där supereffektiv dag då jag studsade upp i ottan och ner i källaren för att städa. Är så in till döden trött på att min man aldrig gör det. Det är 100 % han som stökar ner genom att samla på sig all möjlig skit som han inte riktigt vet vad han ska göra med men som han inte kan med att slänga/låta bli att ta när någon annan ska slänga, eftersom det "kan vara bra att ha", och som ständigt säger att han ska och håller på att få ordning där, men det händer just ingenting. Nu är han superstressad eftersom de kommer och kopplar in fiber på torsdag och då kan det ju vara charmigt om de som ska göra det slipper klättra över högar för att komma fram till det ställe där fiberanslutningen kommer in i huset. Vad som stör mig mest är alltså inte stöket i sig, eller jodå, det också såklart men det som är mest irriterande är att han envisas med att det är han som ska fixa det eftersom det är han som har orsakat stöket (vilket i sig naturligtvis är helt korrekt tänkt) och DET HÄNDER JU INGENTING. Det är orsaken till minst 99 % av min irritation över detta. Har inte hänt speciellt mycket på de tio år som vi har bott här förutom när han gör någon nödutryckning då och då och skyfflar runt grejerna och staplar det som är i vägen för det som ska göras just för stunden så att det istället är i vägen någon annanstans. Han har det liksom inte i sig hur man sorterar, strukturerar och systematiserar och det är för mycket grejer på för liten plats för att det ska bli något annat än femtonspelet. 

Jag har erbjudit mig att göra det ÅT honom, men det får jag inte för då tror han att jag ska slänga en massa fina bra-att-ha-saker. Jag har föreslagit att vi ska göra det TILLSAMMANS, men det vill han inte heller p g a att han "vet" att det kommer att bli dålig stämning då. Men nu orkar jag inte hålla på och tjata om detta längre, så jag satte igång med operation röjning i den del som är närmast trappan. Släpade upp allting som jag ansåg vara "skräp", lade det i carporten vedporten och meddelade min man att han fick ta en titt på det vid tillfälle och bestämma vad som skulle tillbaka och var det skulle placeras någonstans. Problemet som min man har är nämligen - förutom att han är en hamster - att han inte har en känsla för hur man skapar en grundordning, till exempel att färgburkar står på en hylla och verktyg på en annan och tvättmedel på en tredje, utan han använder bara första bästa lediga plats och ställer ifrån sig första bästa grej han vill bli av med för stunden. Och då blir ju ordningen därefter. 

Städade hela förmiddagen och var sjukt tillfredsställd efteråt. For iväg till återvinningen med grejor, åkte och storhandlade, belönade mig själv med att åka till handelsträdgården för att köpa lite nya kryddväxter. Har bara citronmeliss och kungsmynta och salvia och pepparmynta. Min timjan överlevde inte vintern och jag älskar timjan och vill att den ska växa i massor. Dock hade fler tänkt som jag och det var otroligt urplockat bland kryddväxterna, fanns faktiskt bara citronmeliss och kungsmynta och salvia och pepparmynta. Plus några andra myntor, men jag avstod. Gled istället förbi rosavdelningen, såg att de hade Alchymist som jag haft span på länge men som alltid är slut när jag vill köpa den. Köpte den plus några gammaldags buskrosor, har nämligen en idé om att ha en rabatt bara med gammaldags och/eller doftande rosor. Den rabatten finns på husets norrsida och är i nuläget kraftigt invaderad av både gräs och ogräs, så jag påbörjade även projekt storrensning, till hönsens glädje eftersom de gladeligen sätter i sig allt vad ogräs heter. Kom väl någon meter i alla fall, så nu är det påbörjat. Sen kom min man hem och blev inte alls särskild glad eller tacksam över min städning, men det får ju stå för honom.  

Från det ena till det andra: Hönan Ulrika har börjat ruva! Hon lade sig på ägg för någon vecka sedan och vägrade flytta sig. Vi har ju ingen tupp, så vi har gett henne ett dussin ekologiska ägg från Coop. De kommer ju från hönor som går med tupp, så har vi - eller Ulrika - tur så är några befruktade. Den som lever får se om några veckor. Jamen det var väl allt just för stunden, nu är det dags att sätta igång med dagens avlönade knog. 

Snabba cash

Har sett Snabba cash, alltså serien som lite löst, eller kanske inte alls? bygger på Jens Lapidus' bok, eller film, med samma namn, som finns på Netflix nu. Jamen den var bra, men herregud, man får ju i det närmaste magsår av att titta. Om jag hade varit en karaktär i Snabba cash hade jag fan aldrig vågat gå ut. För dom hittar en alltid och dom är beväpnade och drar sig intw för någonting, dom där som man är skyldig pengar eller vars knark man har råkat sumpa eller som tror att man har golat ner dom. ALLTID, annars hade det ju för övrigt blivit en ganska tråkig serie där folk bara åkte runt och letade utan att hitta någon. 

Sen fattar jag inte riktigt när Leya hinner med att faktiskt jobba på sin jättebraiga affärsidé, det är ett evigt hetsande om att kapa deadlines och att växla upp och hon bara "visst, det fixar jag" men tillbringar merparten av sin tid med att jaga eller bli jagad av arga människor i "orten" (som det tydligen heter nuförtiden), ta hand om sin son eller sexa med Salim. Återigen hade det väl blivit en räääätt så tråkig serie om hon bara suttit med en massa Excelkalkyler sexton timmar per dag. 

Till stallet istället, v 19 2021

I fredags var det ju hoppning, vilket jag var sjukt otaggad på. Var dessutom ledig och är det något jag ogillar med att vara ledig så är det att ha en tid att passa sådär mitt i allt, spelar liksom ingen roll att det i grunden är roliga saker. Så jag var nästan sugen på att avboka, fast det gjorde jag såklart inte. Kom till stallet, då visade det sig att ponnyn, som äger tränset med pelhambettet som jag lånade förra veckan, skulle gå med på vår lektion, vilket han inte brukar göra. Så det försöket kom ju av sig direkt. Sen skulle vi vara på stora utebanan, vilket jag hatar. Och Köttbullen var på sitt mest trilska humör och ville varken gå fram ordentligt eller gå på tygeln. Men själva hoppningen gick ändå bra. Hon stack inte och hon hoppar ju både villigt och glatt och så länge hon bara håller sig till ungefär den gångart och det tempo som jag vill så är jag nöjd. Nu hoppade vi såklart inte högt, det gör vi aldrig. "Det ska kännas bra", brukar Karin säga och det gjorde det också. Over & out.

Raskens

Har läst-om Raskens av Vilhelm Moberg, något som jag gör med jämna mellanrum, kanske vart femte år eller så, eftersom jag tycker att det är God Litteratur. Behöver väl inte närmare gå in på handlingen för alla känner väl till historien om indelta soldaten - senare korpralen - 132 Rask, hans hustru Ida, hans kamrat Klangen, hans älskarinna Nergårds-Anna och deras öden och äventyr som för alltid gestaltats av Sven Wollter, Gurie Nordvall och Viveca Sehldahl (minns inte vem som spelade Klangen). Den som inte har läst borde skämmas och ge sig iväg till bibblan per omgående. Sätter inget betyg p g a ej rättvist mot vanliga böcker.  

Parkslide

Jag är med i en Facebookgrupp som heter Vilken växt? där man kan lägga upp bilder på växter man hittat och få hjälp att identifiera dom. Folk som svarar är generellt rätt så kunniga, merparten av folk som frågar är dumma som spån. Ursäkta, men att inte känna igen en vitsippa? Jag känner verkligen inte igen alla växter jag ser, men jag gick med i gruppen för att lära mig mer än det som jag anser är basic växtkunskap. Ser jag en växt jag inte känner igen klickar jag på kommentarerna på bilden och försöker memorera att jaha, sådär ser hampdån ut. Men nu tror jag att jag har sett 800 bilder på pionblad där folk, uppenbarligen totalt oförmögna att scrolla lite bland inläggen för att se om det finns något liknande, håller på att förgås för att de inte vet vad de har i sina rabatter. Eller inte klarar av att googla "rosa blommor på bar kvist", eftersom det för några veckor sedan var minst lika många inlägg om tibast. Men gruppen svarar snällt och tålmodigt och berättar också för alla och envar att tibast är giftigt. Lika många besvarar inlägg efter inlägg där folk undrar vad "detta som sprider sig överallt" är och får då veta att det är kirskål, att det är ätligt och till och med jättegott.

Den största snackisen är annars HJÄLP, ÄR DETTA PARKSLIDE? Finns det 800 bilder vardera på pionblad och blommande tibast och grönskande kirskål så finns det väl minst 8000 bilder på parkslide eller diverse oskyldiga växter som anklagas för att vara det. Jag tycker absolut att man ska göra vad man kan för att hindra invasiva arter att sprida sig, men samtidigt...är det inte på gränsen till hysteri? Finns ju många som haft parkslide i sina trädgårdar i åratal utan att de har spridit sig. Vi upptäckte ett litet bestånd här när vi flyttade hit och det utrotade vi med gräsklipparen på en eller två somrar. Det var bara några enstaka klena plantor, så det säger väl en del om utmaningen att odla grönsaker i denna magra och uschliga jord. Såklart är det värre om man har fet och bördig jord och ja, jag har sett skräckbilder på parkslide som spridit sig ohämmat, men det framgår ju inte om man t ex har använt jordfräs för att försöka bli av med det och därmed istället skapat 8 miljoner rotbitar som var och en ger upphov till minst en ny planta. Min pappa gjorde en gång misstaget att plöja trädgårdslandet, efter att först ha bedyrat omvärlden att han grävt upp "alla jordärtskockorna" (alla som någon gång har försökt gräva upp "alla jordärtskockor" skrattar NU). Nästa år var hela trädgårdslandet en SKOG av jordärtskockor. Och det är knappast en invasiv art, så sitt nu i båten och ta det lugnt. Eller gå med i Facebookgruppen Död åt parkslide för det är vad experterna i Vilken växt?-gruppen unisont rekommenderar "så att man gör rätt". Jamen det är väl bra, antar jag. 

You give me fiber

Många ligger säkert sömnlösa och undrar hur det går med vårt bredband?  Jamen SÅDÄR skulle jag väl vilja säga. Vi gjorde ju en ny felanmälan till Telia, de sa att vi skulle få återkoppling och det har vi inte fått och jag har inte haft tid att jaga dom heller. Men jag tycker det är svindåligt att man ens ska behöva det när det är JAG som betalar rätt rejäla avgifter för att få en tjänst som har fungerat klanderfritt i hur många år som helst och sen helt plötsligt inte gör det längre. Tycker väl att det borde ligga i Telias intresse att värna om sina kunder, men nja? det känns det ju inte direkt som att de gör.  

Fick ju en kommentar från kundtjänst på ett blogginlägg där de trodde det var fel på routern, men det tror inte jag eftersom "fel på routern" enligt mig inte är något som kommer och går lite slumpmässigt, utan är det fel så funkar INGENTING, been there done that, bytte router och problemen löstes. Men nu funkar det ju oftast, men inte alltid. Utan rätt var det är så bryts uppkopplingen och sen tar det mellan 1 och 20 minuter innan internet är tillbaka. Händer kanske 1-2 gånger om dagen i snitt och är otroligt enerverande, speciellt om man jobbar hemifrån och sitter i digitala möten och presenterar grejer, vilket jag gör i princip dagligen. 

Aja, nästa vecka ska vi i alla fall få fiber! Är lite i chock eftersom väntetiden skulle vara 3-6 månader och man har ju hört om folk som väntat i åratal och vi anmälde oss för tre veckor sen. Har nog min granne att tacka för det, för hon har legat på som en pitbullterrier eftersom deras internet har lagt av helt och de har varken kunnat surfa eller se på tv sedan långt innan påsk. Så hon har terroriserat de som utför detta på ett sätt som också gynnar oss eftersom vi bor grannar och kommer de och blåser in fiber till en så kan de ju lika gärna göra det till två. 

Nu ska man ju inte ropa hej förrän fibern är på plats, så vi får väl se hur det här slutar. Sen måste man ju sätta sig in i hur saker fungerar också. DET NYA såkallat. Usch vad jobbigt, nu måste man välja någon annan bredbandsleverantör och vem och hur gör man? osv. Den som lever får se.  

Obegripligheter

För ett tag sen fanns det en person i min relativa bekantskapskrets som ville skaffa en bearded collie för att den enligt rasbeskrivningen oftast har en väldigt begränsad jaktinstinkt, och därför inte förväntades sticka iväg för att jaga allt som fanns att jaga i vår herres hage som personens nuvarande hundar rätt ofta gjorde i samma sekund som kopplet knäpptes av. En bearded collie har VÄLDIGT mycket päls (så här står det i rasbeskrivningen på SKK: Rasen har en riklig päls som måste skötas för att hållas fri från tovor. Det är viktigt att vänja sin hund vid detta redan från början. En gång i veckan bör man borsta igenom hunden ordentligt. Det tar ungefär 1 timme. En igentovad päls kan däremot ta hur många timmar som helst att reda ut. En vanskött päls medför också lidande för hunden) och jag skulle av den anledningen aldrig skaffa en sån hund hur trevlig och jakt-obenägen den än var, för jag är a. inte intresserad av pälsvård, b. kan inte tänka mig något trökigare än att vara tvungen att stå och torka blöta hundar i timmar varje gång man varit ute, och det är man ju ett antal gånger per dag, och det har regnat eller är generellt blött och lerigt, och det är det ju en majoritet av årets dagar, skulle jag vilja påstå utan att överdriva särskilt mycket. Så egentligen handlar det väl inte om borstandet, utan mer om det vanliga vardagsslitet att få blöta hundar torra, jag gillar inte lukten av blöt hund och tycker det är tillräckligt besvärligt med tre små korthåriga krabater även om jag naturligtvis får ta det som en av hundägarskapets få nackdelar.
Men den här personen tyckte inte det var något problem, för "det är ju bara att raka av hunden pälsen". EH, nej? Då skaffar man en korthårig hund istället. Vi rakade visserligen gamla gubbhunden Boris på somrarna, men det var för att han hade så otroligt tjock päls och blev så påverkad av värmen till och med när det inte ens var speciellt varmt och soliga högsommardagar ska vi bara inte tala om. Men det var ju för hans skull, inte för att vi skulle ha det lite smidigt. Tänker man så, så borde man tänka om ett par varv till innan man skaffar en pälsig hund OM NI FRÅGAR MIG. 

Igår träffade jag en person som hade skaffat en Jack Russell. En Jack Russell är en terrier, och terriers är generellt rätt så vassa även om det finns individer som inte är det. Den här personen sa om sin terrier(valp) att "vi ska kastrera honom snart så kanske han lugnar sig". EH, nej? Varför skaffar man ens en terrier om man vill ha en LUGN hund? Då får man väl skaffa en Bichon Havanaise eller någon annan "utpräglad sällskapshund" och inte en jakthund OM NI FRÅGAR MIG.

Det är ju dock aldrig någon som frågar mig någonting och därför blir det ju också som det blir. 

Till stallet istället, v 18 2021

I fredags fick jag testa den mycket spännande grejen att rida Köttbullen på ett Kimblewickbett. Ska säga direkt att jag kan inte speciellt mycket om olika sorters bett för jag har nästan bara ridit hästar som gått på vanligt tränsbett i hela mitt liv. Någon gång har jag fått testa att rida på kandar, men hjälp! så mycket att hålla ordning på, kände jag mest då. Hur som helst. Vi skulle testa detta, och herregud vilken skillnad. Det var lite som att ha kört en gammal bil med glapp överallt och så får man låna någons nya om ni är bekanta med den känslan. Allting händer liksom direkt, utan fördröjning. Otroligt behagligt att kunna rida utan att det känns som att man har femtio kilo i varje hand. Däremot gick det inte speciellt bra, i alla fall inte i början, för så fort jag tog i tygeln så nästan tvärstannade hon även om jag försökte rida som om tyglarna var sytrådar. Så det blev lite ryckigt och inte precis i balans och harmoni. Och sen ville hon inte gå fram, för det var väl lite jobbigt för henne. När jag började rida henne (i januari 2020) och så sakteliga började få henne på tygeln så flåsade hon som ett ånglok även om det bara var i skritt för det var väl så himla jobbigt för henne mentalt. Och nu var vi där igen. Vid ett tillfälle lyckades hon också lägga tungan över bettet, det var superobehagligt för då stod hon bara och trampade och kastade med huvudet. Men Karin lyckades trixa tungan rätt igen och sen gick det bättre. Vi red någon form av markarbete, en övning med bommar som jag lite har glömt vad den gick ut på för jag var så fokuserad på att hålla fjäderlätt i tyglarna och liksom känna in mig. Vi ska köra på det här bettet ett tag framöver nu, så får vi se hur det utvecklas. Nästa vecka är det hoppning. Med tanke på hur dåligt det gick förra gången så är jag inte jättetaggad. Men men. Det måste väl ändå vara sista hoppningen för terminen så det är väl bara att bita ihop och hålla sig kvar, hehe. 

Nu är det väl ändå vår?

Idag kom den MYCKET efterlängtade vårvärmen. På hundarnas morgonpromenad var ingen imponerad, det var cirka sex grader, blåsigt, duggregn.  Tänkte att jag skulle tillbringa dagen i soffan, läsandes tidningar, men vid tiotiden tittade solen fram och sen blev det premiär för både t-shirt och barfota. SÅ GÖTT. Har tillbringat exakt hela dagen utomhus, satt potatis, planterat ut dahliaknölar, grävt upp och planterat om lite bokharabinda, sått fröer och rensat ogräs. Ett rejält dagsverke med andra ord. 

Och idag släpps korna ut. Årets tjur heter O'Hare. Får väl fortsätta med min tjuriga lista bara för att jag en gång har börjat:

2017: Mesmerizer

2018: Napoleon

2019: Ossian

2020: Mesmerizer

2021: O'Hare

Sådärja, nu kan våren få fortsätta jobba på tycker jag. 

Sleten

Känner mig S-L-E-T-E-N, för att skriva som man talar. Det är mycket jobb och mycket föreningsliv och fritid har jag uppenbarligen ingen alls. Denna veckan har det varit typ sex grader "varmt" (man ska kanske vara tacksam för plusgrader ändå?) och regnat varje dag. Ej inspirerande att behöva dra på sig VINTERJACKA när man ska iväg och hålla hundkurs, för det är ju ändå maj. Men det ska tydligen vända till helgen och äntligen bli lite varmt, och då får ni väl höra mig gnälla över att jag inte tål värme istället. Omväxling förnöjer. 

Har köpt plantor av amerikanska blåbär, har tidigare ratat dom p g a orkar inte med växter som vill ha särskild jord, men nu har jag tänkt om och förberett en (eller rättare sagt två, fast ovanpå varandra) pallkrage för detta ändamål. Saknas bara: JORD. Alltså, att köpa jord måste vara något av det tråkigaste man kan göra. I alla fall om man köper det säckvis som jag gör p g a har ingen riktigt bra stans att ha en jordhög att hämta från. Har fyllt upp hälften av pallkragen med ris och bös för att dryga ut det (fylla upp dubbla pallkragar med dyr köpejord kommer aldrig på frågan), men det måste ju ändå till jord. Häromdagen var jag på Granngården för att köpa hönsmat, stod en stund på deras utemarknad och frös och glodde oengagerat på säckarna med rhododendronjord och tänkte bara på hur blöta och tunga de skulle vara att baxa ner från pallen, upp på vagnen, in i bilen, ut ur bilen och ner i trädgårdslandet, och sedan vände jag på klacken och gick bort till foderavdelningen istället. SLÖTT, jag vet. Måste ta tag i det så det inte blir som när jag för några år sen fick feeling och köpte en massa lavendelplantor på rea (eller ja, en massa var kanske att ta i, men 4-5 stycken) och sen hade jag inte tid att plantera eller ens ta hand om dom så de stod där och vissnade i sina små krukor. Deppigt. I år har jag tagit en miljon sticklingar från våra tyska sommargästgrannars lavendel. Utan att fråga, för de är ju fast i Tyskland och har inte varit här på evigheter.  Måste ju vara oerhört deppigt att köpa ett rätt dyrt sommarhus i Sverige och så blir det pandemi och man får sitta isolerad i (föreställer jag mig, har ingen aning om varifrån i Tyskland de kommer) Ruhrområdet och deppa. Och sen när man kommer tillbaka har någon skövlat ens lavendelplantor, haha. Skojar bara, har bara nupit av en kvist här och en där så det syns inte. Men jag hoppas att de tar sig, tillsammans med de en miljon sticklingar av krus- och vinbär som jag också har tagit, dock från mina egna buskar. Vi har en sorts krusbär som är så fantastiskt goda och bären blir dessutom helt ENORMA.  Då är det ju lite lönt att plocka. Vi har flera andra krusbärsbuskar som också ger rikligt med bär, men de bären är så små och ynkliga att det nästan inte är mödan värt att plocka för det tar sådan tid och helt sönderriven blir man också. Men de där stora krusbären, de är guld. Den busken grävde jag upp och transporterade hem till vårt hus snudd på med livet som insats (för det var en rätt stor buske och krusbär är ju RÄTT taggiga om man säger så) när vi sålde min mans förra hus, för aldrig vare sig förr eller senare har jag sett såna enorma krusbär och dom tänkte jag minsann inte lämna till någon annan. Det var värt att bli helt sönderriven. Sedan stod busken och tjurade i flera år och gav inte ifrån sig så mycket som ett bär, men sen gonade den till sig och började leverera. 

Nästa vecka är det Kristi Himmelsfärd. Då tänker jag vara ledig, både onsdag och fredag, så det blir som en liten minisemester. Brukar ej vara poppis så här i högsäsong, men det kan jag nog skaka av mig. 

 

Zoom in, zoom out

Har de senaste dagarna, för mina föreningslivsuppdrags räkning, varit med på ett par distansledda utbildningar via Zoom. Har tidigare använt både Skype och Teams på jobbet och så himla stor skillnad kan det ju inte vara tänkte jag. Och det var det ju inte heller. Enda misstaget jag gjorde var att jag av nyfikenhet klickade på en symbol som jag inte kände igen men som tydligen uppmanade en lååångsam talare att speeda upp tempot en aning. "Lite kaxigt bemötande", sa hen-som-höll-i-utbildningen i en lätt frostig ton med adress till yours truly och det var väl befogat. Vet för övrigt inte riktigt när man ska kunna använda den utan att någon tar illa upp heller, så enligt mig var det en rätt onödig funktion.  

Men folk! Båda mötena började med väldigt basic genomgångar av väldigt basic funktioner i Zoom. Och ja, nu ska man ju inte sitta här på sina höga hästar och tro att man är något bara för att man kan hantera ett möte på distans like a queen. MEN om det första man blir ombedd att göra är att stänga av sitt eget ljud samt blir visad hur man gör detta och sen ÄNDÅ INTE GÖR DET? Och varför använder inte den-som-håller-i-utbildningen funktionen "mute all"? Nähä, då ska man sitta där och lyssna på en massa skrap och folk som inte fattar att allt de gör hörs i allas öron. Någon skrek på sin hund (eller barn? eller fru? ingen vet) att GÅ OCH LÄGGA SIG. En gubbe satt och gjorde anteckningar precis intill mikrofonen på sin dator så att alla hörde pennans raspande förstärkt gånger tusen.  

Gårdagens utbildning handlade om studieförbundens nya e-tjänst för digital närvarorapportering. Jag har  redan redan använt den ett tag och tycker den fungerar bra och framför allt är rätt så lik den gamla som jag använt i åratal så det ger sig liksom av sig själv vad man ska göra, men tänkte att det nog alltid fanns något matnyttigt man kunde snappa upp, annars skulle de väl inte dra igång en flera timmar lång utbildning bara om detta. Men NJA? Det visade sig att det fanns folk som inte ens använt den gamla e-tjänsten utan fortfarande, i nådens år 2021, höll på med papperslistor som skickades per snigelpost. OJ. Jaha, men det var ju bara att sitta och lyssna med ett halvt öra. Ingenstans kom informationen jag saknade, nämligen var i det nya systemet man kunde skriva ut en närvarolista i papper, med datumen och rutor där man kan markera vilka som är närvarande. Lite motsägelsefullt eftersom jag precis gjort mig lite smålustig över folk som håller på med papperslistor, men jag har alltid använt papperslistan för att bocka av folk i realtid och sen fört över det till e-listan efteråt. Man är ju liksom inte alltid där det finns täckning för mobilen, plus att det inte är helt ovanligt att folk berättar saker som att "nästa gång blir jag lite sen" och då kan man göra en liten anteckning om det på sitt lilla papper. Fick till slut ställa frågan om var man kunde hitta närvarolistan i pappersform, men NÄHÄ, den funktionen fanns inte i det nya systemet. Man kunde skriva ut en "deltagarlista", den funktionen hade jag redan hittat och ratat för då får man bara ut en lista med folks namn, inte datum på sammankomsterna. Det kan man ju förvisso skriva i för hand, tipsade någon, men vad i Herrans namn ska man då med ett digitalt system till? Sen fanns det en funktion som hette "visa sammankomster" där allting fanns, men den var bara som en pop up-ruta och gick inte att skriva ut. Fick då det mycket pigga tipset att "göra en skärmdump och klistra in i ett worddokument" och skriva ut, men om man ska ha allt detta omak så kan man ju i princip göra en lista för hand med hjälp av ett rutat papper. Men om det är så att du är i stort BEHOV av detta så kan du kontakta din handläggare på ditt studieförbund så kan den personen säkert hjälpa dig sa hen-som-höll-i-utbildningen i en ton som om hen talade till en mindre vetande. 

Såatteh. Man tycker att man är queen of every distansmöte, men är i själva verket en bakåtsträvare som sneglar mot det papperstyngda samhället och tycker att det var bättre förr. ELLÖR?  

Shuggie Bain

Har läst Shuggie Bain av Douglas Stuart, denna hyllade bok som enligt omslaget var "en debut som känns som ett mästerverk" och "vinnare av 2020 års Booker-pris". Det här är handlingen: 

Året är 1981 och industristaden Glasgow är nere för räkning. Under Thatchers järnhårda styre måste man kämpa för att överleva. Glamorösa Agnes Bain har alltid haft större drömmar än så, men när hennes man lämnar familjen faller allt samman och det kommer an på barnen att fånga henne. Shuggie Bain, minstingen, är den som håller ut längst. Men Shuggie drömmer sig också bort, från gruvområdet och från den hånfulla omgivning som aldrig låter honom glömma att han är annorlunda.

Nä, men det här lät ju VERKLIGEN som en bok som var helt i min smak. Socialrealism, misär, 80-tal, Skottland, vad kan gå fel liksom? Ändå blev jag bara måttligt förtjust. Hade kanske förväntat mig en modern variant av Ängeln på sjunde trappsteget eftersom det gjordes en jämförelse mellan Douglas Stuart och Frank McCourt på omslaget (mycket skryt på detta omslag). Och jag ÄLSKAR Frank McCourt (RIP), och såklart blir man ju alltid besviken när förväntningarna är skyhöga (note to self: sluta tro på allt som står på bokomslaget). Nä, men den var väl ändå hyfsad. Men absolut ingenting som jag inte kunde lägga ifrån mig för slötitta på ett avsnitt av Robinson istället om ni förstår hur jag menar. Det var gripande, bitvis, men också bitvis väldigt tjatigt. Frank McCourt använder också mycket upprepningar i sitt språk, men det är (enligt mig) med en språklig elegans där han får ihop det väldigt bra och där upprepningarna liksom har ett syfte. Här blev det bara som att berättelsen liksom stod på tomgång och det hände ingenting annat än sida upp och sida ner med Agnes Bain som hinkade öl och vodka som om det inte fanns någon morgondag och Shuggie gick omkring och var ängslig. Såatteh, NJA. Bättre har jag läst. Den här boken får tre nedlagda gruvor av fem möjliga. 

Till stallet istället, v 17 2021

I fredags var det härligt vårväder och vi red ute i paddocken, fast det blåste väldigt mycket som det alltid verkar göra så fort man börjar känna värmen nalkas och livsandarna vakna till liv. Så de 12 plusgrader som det enligt termometern var kändes som...5? BRRRR. Ja, detta var alltså innan vi satte igång. Sedan vill jag lova att man inte kände av någon kyla. 

Karin hade ridit Köttbullen i veckan, så hon kändes för en gångs skull riktigt samarbetsvillig redan från början. Men SÅKLART så var det några ungar som hoppade studsmatta och tjoade och tjimmade i en trädgård som gränsar till ridbanan. I normala fall ser man inte det för det är träd på den sidan som fungerar som bra insynsskydd, men nu har det ju inte blivit grönt än. Så Köttbullen tyckte det såg helskumt ut att det studsade ungar upp och ner I HENNES BLICKFÅNG. Hon är normalt sett inte speciellt tittig, men här gick tydligen gränsen. Så där var hon lite spänd och på tårna. Men i övrigt gick det rätt bra, även om hon såklart står emot i högervarvet. Nästa vecka ska jag få prova att rida henne på ett annat (läs: skarpare) bett. Är inte något stort fan av att ta till sånt, men Karin hade testat det och det gjorde stor skillnad tyckte hon. Och jag är ju inte den som sliter och rycker och drar okontrollerat, plus att det ju inte handlar om att hon är hård i munnen i ordets rätta bemärkelse. Vi får väl se vad som händer. 

Vi red någon slags övning med mycket övergångar och mot slutet (när vi red i vänster varv) så var Köttbullen så FIN och härlig, man riktigt kände hur hon arbetade med hela ryggen. Ja, och då var det såklart dags att sluta. Typiskt! Nästa gång ska vi ha markarbete och därefter hoppning, blää.