My spirits bright and airy

Igår gjorde jag genidraget att äta lunch vid skrivbordet (tidsåtgång: cirka 3 minuter) och sedan dra hem. Hela tanken, som var att jag skulle hinna göra det jag skulle utan att stressa innan jag skulle till stallet igen, höll på att omintetgöras eftersom det var VÄGARBETE. Med vakt. Hade jag vetat det så hade jag ju tagit en annan, visserligen både mindre och längre, väg hem för jag kör ju alla dagar i veckan hellre framåt i två hjulspår än står stilla i bilkö på en 90-väg. Så otroligt ovärt. Passade dock på att ringa ett pliktsamtal så det var väl inte helt bortkastad tid, men ändå.

Men i övrigt gick allt som planerat. Kom hem, släppte ut hönsen, gick ut med hundarna, städade, tränade ett pass pilates och sedan hann jag ändå sätta mig i soffan, äta, dricka en kopp te och slöscrolla lite på mobilen innan det var dags att åka till stallet för teori. Nu var teorin visserligen en halvtimme senare än vanliga tiden p g a att vi skulle ha den tillsammans med gruppen efter, men det kändes ändå som att de där 45 minuterna (minus bilkö) inte kan vara hela sanningen till att jag alltid tycker det är stressigt på torsdagarna? Kom fram till att det nog berodde på att min man inte var hemma. Allt går att skylla på honom, hehe. Nä, men jag är ju rasande effektiv när jag har ångan uppe, ska jag städa så har jag dammtrasan i näven nästan innan jag hinner få av mig skorna och tjoff, tjoff, tjoff så är allting klart. Men ett sådant beteende passar bäst när man kommer hem till ett tomt hus, är väl inte riktigt okej att bara döna in och ignorera den person som gått hemma hela dagen och eventuellt är lite socialt utsvulten (något jag aldrig kommer att bli) och som vill prata och umgås. 

Åkte sedan till stallet lite tidigare än vad jag behövde tid för att hinna gå en runda innan teorin. Remus går numera oftast så långsamt att det liksom inte blir någon riktig power i walken när han är med, så vill jag ha lite puls, och det ville jag efter en dags stillasittande, så får jag fixa det på annat sätt. Powerwalkade runt beteshagarna och funderade på hur pigga hästarna skulle vara nästa vecka när de gått på gräs dygnet runt i en vecka. Förmodligen inte alls pigga, gissade jag. Sedan var det teorilektion på temat "bett" som var intressant och drog ut på tiden så jag var inte hemma förrän kvart i nio fastän jag sagt till min man att "jag kommer nog senast åtta". Men han har väl lärt sig efter alla år att tider som man säger när det handlar om häst- eller hundrelaterade aktiviteter mer är att betrakta som riktlinjer (jag borde också ha lärt mig efter alla år att det är helt orimligt att säga att man kommer hem "senast då och då" för det GÖR man inte). 

Jaha, och så blev det äntligen fredag! Idag ska jag springa en liten runda efter jobbet, sen handla, hem och köra ett benpass och hugga lite ved och sen är det soffan som gäller. Helgen ser lugn och fin ut, ska träna viltspår imorgon och sen är det inga andra planer alls. G-Ö-T-T. 

Here we go again?

Here we go again?

A lifetime of endless rain

 Igår satt jag på ett möte med min projektledare och vår HR-chef, båda är kvinnor, och så nämnde projektledaren att hon hade fått tag på en så fantastisk bild på vår koncern-VD där han såg så avslappnad ut och det var så olikt honom för han är väldigt stiff och korrekt, Gud vet var hon hade fått den här bilden ifrån men hon var väldigt nöjd med den och snacket gick lite i banorna I think he looks like this when he's not working och jag deltog ju inte direkt för jag hade inte sett bilden, men någon gång flikade jag in ett "mhm" för att visa att jag lyssnade. Och vid något tillfälle tolkade HR-chefen det som att det var ett sånt där skrockigt "m-HMMM", lite oh-la-la-aktigt, som om jag liksom gick igång på tanken på en bild av vår avslappnade VD, och så skämtade (alltid oklart med HR-personer?) hon om det, och då kände jag att om jag protesterar nu och säger att nej nej, det var inte alls var så jag menade, då VERKAR det ju verkligen som om jag GÅR igång på det på riktigt, så jag fick liksom bara jamsa med lite i det här och upprepa mitt "m-HMMM" lite mer överdrivet den här gången, och de andra två skrattade så att de höll på att dö och min projektledare sa saker som I totally love and respect you but I'm definitely gonna tell him about this, tror i och för sig inte att hon menade allvar men jag fick ju bara haka på och skrocka vidare om Imagine what will happen with my career now? och så vidare. Vet inte om det var någon nyans i engelskan som jag missade, eller om de två andra helt enkelt bara var så utsvultna på skämt att de högg på vad som helst, för jag fattade verkligen inte vad det roliga var från början. 

Jobbade, åkte hem, gjorde min fotrehab, åkte till stallet, gick en barfotapromenad i stallskogen, tittade på hästarna som gick och betade i sommarhagar p g a teorivecka. Hade möte om arbetsmiljö och säkerhet som började allvarligt men mynnade ut i fniss och tjejsnack. Men lite fick vi i alla fall gjort av det berg av ogjorda saker som tidigare styrelser lämnat efter sig. 

Idag är det inget särskilt som händer, det är ju teorivecka vilket innebär teorilektion och ingen ridning. Idag bjuder jobbet på pizza alternativt smörgåstårta till lunch, men jag gillar varken det ena eller det andra så jag håller mig till min matlåda vid skrivbordet. Ska jobba in lunchen idag och sluta tidigare är planen, inte för något speciellt utan mer för att slippa stressa med allt här hemma innan jag ska tillbaks till stan och stallet igen. Så får det bli. 

Hundnätter

Har läst Hundnätter av Mirja Unge. Tidigare har jag läst Järnnätter, som jag tyckte var helt fantastisk, och Det var ur munnarna orden kom, som jag också tyckte mycket om. 

Detta är handlingen:

Nadja återvänder hem till det övergivna huset på landet efter många år i staden. Hon börjar arbeta på ett boende för unga, återknyter kontakten med några av de vänner som blivit kvar och träffar en senig skugga till man i grannstaden. I byn tycks allt vara sig likt, de outtalade maktförhållanden och våldsamheten som en gång fick henne att dra består, eller har gått i arv. Nadja får syn på mer än vad som är bra för henne och märkliga saker börjar hända. Någon har spikat upp ett gäddhuvud på hennes husvägg, en av flickorna på hemmet hittas död - och vad är det för hund som stryker runt i skogsbrynet?

Om man har läst tre böcker av samma författare och blivit helt hänförd över språket och skildringarna, då kan man väl säga att man rent generellt gillar den författaren? Den här boken är dock inget för den som är petig med interpunktionen, den är skriven lite i samma stil som boken Jänken av Märta Weiss som jag också tycker mycket om (trots att jag kan vara petig med interpunktionen, men ibland passar det att göra sig fri från reglerna). Fast med en avsevärt mer handlingskraftig huvudkaraktär än Inger (Nadja påminner lite om Bente i Järnnätter tycker jag). Lite oklar handling ibland, och man får ingenting gratis serverat. Men älskade språket, miljöskildringarna, dialogen, drivet, ALLT. Den här boken får fem hippiekollektiv av fem möjliga, schas iväg till bibblan med er. 

Underströmmar

Har läst Underströmmar av Annika Widholm, detta är handlingen:

När Sandra kommer till förskolan för att hämta sina båda barn är de inte där. Först tror hon att det har blivit ett missförstånd. Men när hon inte lyckas få tag på sin man Elias, eller någon annan som vet var hennes barn är, växer paniken och hon kontaktar polisen. Kan Elias ha lämnat henne utan förvarning och tagit med sig barnen? Eller har familjen utsatts för ett brott? Kanske som en fruktansvärd hämnd för något Sandra har gjort. Gradvis går den svåra sanningen upp för henne - att hon själv på något sätt är orsak till att barnen är borta. 

Det här var en väldigt kort bok, kanske mer att betrakta som en novell? Det var väl inget större fel på den egentligen, det var mest det att jag i ett ganska tidigt skede fick en känsla av vad som hade hänt och den visade sig stämma. Visst är det kul att känna sig Sherlock Holmes-smart, men det är roligare att bli överraskad. Den här boken får två barn av fem möjliga. 

When your day is done and you want to run

Igår hade jag telefontid med veterinären som tyckte att vi skulle prova två andra mediciner eftersom det tydligen kan vara "lite lurigt att hitta rätt när det gäller matsmältningsapparaten", vissa funkar med viss medicin, andra inte alls, man får prova sig fram och se. Fick recept på en medicin som han ska äta i åtta dagar, den andra var receptfri. Varje förpackning av den receptbelagda medicinen innehöll bara fyra tabletter, han skulle äta en om dagen och jag fick således utskrivet två uttag av denna medicin. Vis av tidigare erfarenheter gick jag in på apoteket.se och kollade var den medicinen fanns. Visade sig att den bara fanns "ett fåtal" på ett enda apotek i hela kommunen och det var apoteket som ligger i THE MALL. Insert: skräckfilmsmusik. För några år sen smackades det upp ett nytt shoppingcentrum lite utanför stan, helt i onödan om ni frågar mig men det är det ju aldrig någon som gör. Jag tycker det är helt sinnessjukt att man snålar in absurdum inom till exempel skolan och vården, men samma kommun kan utan att blinka plöja ner miljarder i själsdödande shoppingcentra vars enda syfte är att folk ska köpa saker de inte behöver för pengar de inte har. Har hittills inte satt min fot på ovan nämnda shoppingcentrum och hade inga planer att göra det heller, men nu fick jag ju ta en för laget så att säga. Gjorde snabbt upp planer: åka dit direkt efter jobbet och sedan tänkte jag tröstspringa en runda i skogen vid stallet som ligger ett stenkast från ovan nämnda ställe, sedan hem. Men det går ju aldrig som man har tänkt sig. Besöket på THE MALL gick ändå bra, apoteket låg bara kanske 20 meter från ingången och hela händelsen tog mindre än fyra minuter från bildörr till bildörr. Problemet var bara att "ett fåtal" i lagersaldo betydde en förpackning av ovan nämnda medicin. Dock kunde personalen se att det fanns "ett fåtal" på apoteket vid Ica Maxi. Jag hade ju bara kollat lagersaldot på apoteket.se, men tydligen måste man också kolla på Apoteket Hjärtat och Kronan och fan vet allt vad dom heter. Alltså så här var det fan aldrig förr när apoteket var Apoteket och ägdes av staten och det var ordning och reda med allt.  Om man så klev in på världens pyttigaste apotek i Knäckebrödhult och bad om medicin mot syfilis så fanns det hemma, men nu i nådens år 2024 så finns det miljoner apotek och de har öppet snudd på dygnet runt  men det finns inga mediciner på lager. 

Ja, det var ju bara att sätta sig i bilen och vrooma vidare. Ica Maxi är ytterligare ett sånt ställe där jag helst inte sätter min fot utan tungt vägande skäl. Parkeringen är jättestor, ändå är den alltid full och igår var inget undantag. Är helt förundrad över hur man kan komma till en helt knökfull parkering klockan 13.45 en tisdag i maj, har folk inga liv? Sen är Ica Maxi i sig så djävla stort att det känns som att man aldrig kommer ut. Kundvagnarna är stora som hangarfartyg och helt omöjliga att styra, och speciellt billigt är det inte heller. Så jag fattar inte att folk dras dit som flugor till as, men det är väl mig det är fel på. Nu ligger apoteket tack och lov inte inne i själva epicentrum av helvetet på jorden, men mitt mod sjönk när jag tryckte fram kölapp nummer 227 och nummer 206 betjänades. Men trägen vinner och till slut kunde jag få kvittera ut ytterligare fyra tabletter av denna medicin. Den andra medicinen däremot, den receptfria, den fanns inte att få tag på någonstans så den fick jag vackert beställa på apotea.se med expressleverans. 

Efter dessa själsdödande och energidränerande ärenden så bestämde jag mig för att springa en runda i anslutning till Ica Maxi, för där ska finnas någon form av organiserat elljusspår. Hittade det med viss möda, men fan vet hur det var konstruerat för jag tycker jag bara kom tillbaks till samma plats hela tiden, men jag ska ju inte springa så långt enligt Fotspecialisten. Ska springa 1 minut, gå 2 minuter, gånger 3, sedan springa 2 minuter, gå 1 minut, gånger 3, och bara på stigar, ingen asfalt. Det klarade jag av i skogsdungen bakom Ica Maxi, sedan satte jag mig i bilen och körde hem. Tog ut hundarna i trädgården och lät dom rasta sig där, sedan packade jag en liten ryggsäck med låneböcker som skulle lämnas och traskade ner till bibblan. Visade sig att den inte öppnade förrän 16.00 för det är skolbibliotek vissa tider och då gäller inte meröppettiderna, så jag fick traska en extrarunda för att vänta in tiden. Sedan hem och träna ett pass pilates, vilket jag har slarvat lite med sista tiden och det märktes, fan vad stel jag kände mig? Så går det när man inte sköter sig. Sen duschade jag och fixade kvällsmat och dråsade ner i soffan och stannade där resten av kvällen med en bok, med undantag för en kort runda ut med hundarna när de fått sin kvällsmat. Min man hade ärenden i stan efter sitt jobb och kom inte hem förrän efter 19.00 och var då trött som en oxe, så det var inte direkt något tjo och tjim hos någon av oss. 

Idag ska jag jobba, sen hem och träna, sen till stallet för möte, sen hem och ha filmkväll. Livet rullar på. 

Tigerkakshjärta

Har läst Tigerkakshjärta av Lina Nordquist. Av sanna författare har jag tidigare läst Dit du går följer jag, som jag ÄLSKADE, och Livet innan du dör, som jag tyckte var bra om än lite ojämn. Detta är handlingen i Tigerkakshjärta: 

Året är 1935, vintern är iskall på Brynäs och den unga Benedikte har inte längre något val; skafferiet gapar tomt, vräkningsbeskedet ligger på bordet och hennes små pojkar håller på att tyna bort. 
2023 minns Eder vad hans mor tvingades göra för att rädda honom själv och lillebror Tom. Han minns också miraklet: morfars stuga i Rengsjö, värmen och rotmos med smör. Han minns hur allt föll samman igen, hur sanningen om det förflutna kom i kapp och ödelade. Och så minns han kärleken. 
"Tigerkakshjärta" är en historisk roman om svek, kärlek och mod i en stuga vid foten av Hälsinglands blånande berg.

När jag började läsa Dit du går följer jag så var jag fast från sidan ett. Här dröjde det lite, kanske 20 sidor, men sedan var jag lika fast som då. Älskade språket, berättelsen (som på sina ställen tangerar Dit du går följer jag), kärleken och familjebanden som gjorde mig tårögd på mer än ett ställe. En person som Morfarn skulle ju alla få ha i sina liv, då hade väl världen ändå sett annorlunda ut. Den här boken får fem tigerkakor av fem möjliga, marsch iväg till bibblan med er allihop per omgående. 

I just think that maybe It's natural when things lose their shine

Igår ringde jag till veterinärkliniken som behandlat Remus för hans bukspottkörtel och bad om en telefontid till veterinären. Det skulle jag få, men jag kan se att hon har jättemycket idag så det blir inte förrän imorgon, sa receptionisten och det var ju inget konstigt med det tyckte jag. Sen ringde veterinären i alla fall när jag var ute och gick med hundarna i skogen, men då hade jag som vanligt ljudet avstängt så det samtalet missade jag. Idag har jag satt på ljudet, vilket jag alltså endast gör om jag vet att jag väntar samtal. Annars får telefonen tiga, orkar inte med att den plingar och plongar och har sig så fort det kommer ett mail eller en nyhetsflash eller vad det nu kan vara som den vill förmedla vidare.

Igår jobbade jag och sedan var jag hos Laserkvinnan på behandling. Vet inte om jag har nämnt det, vet knappt om jag vågar nämna det heller p g a vill ej jinxa, men min golfarmbåge som jag alltså har dragits med sedan i augusti förra året har blivit otroligt mycket bättre. En dag bara upptäckte jag att nämen, nu gör det ju inte ont längre? Vill tro att det är flitig rehab som ligger bakom, men det kan ju också vara det såkallade naturalförloppet, det får man ju aldrig veta. Hoppas i alla fall att det håller i sig så här nu, känner att jag har haft min beskärda del av krämpor för ett par livstider framåt eller så. Laserkvinnan behövde dock inte känna sig sysslolös för det för jag har ju en bråkig nacke och tillhörande skulderblad där det alltid finns jobb att göra. 

Åkte hem, gick ut med hundarna, gjorde min fotrehab och stressläste sedan ut en bok som ska tillbaks till bibblan som idag. Min man kom hem från första dagen på sitt nya jobb och var nöjd och glad. Gött. Jag åkte till stallet på teorilektion, som bestod av att ridlärare A red en "projekthäst" (förr kallades dessa hästar för "problemhästar", men det verkar också vara ett begrepp som försvunnit under min paus från hästvärlden mellan cirka 2009 och 2017) och förklarade hur hon hade jobbat med den. Det var alltså hennes egen häst, inte en av ridskolehästarna. Tyckte det var dödsmodigt gjort, är så impad av henne för hon är kanske...22? år gammal. Men hästtjejer är ju inga veklingar. Minns när jag började rida på den här ridskolan omkring 1992, man hade sån respekt för den dåvarande ridskolechefen att man nästan bara vågade säga ja och nej när hon tilltalade en, hon var helt enkelt skrämmande och det var ingen som satte sig upp mot henne för då kunde man få sig en utskällning som inte var av denna världen. Blev helt chockad när jag efter ett tag fick reda på att hon var lika gammal som jag (dvs vid det tillfället cirka 24), men hon bossade obehindrat omkring med folk som var minst dubbelt så gamla och erfarna som hon. Nu är väl den typen av management by fear rätt så ute, men ändå. Inte alla 24-ish-åringar som hade axlat en sån roll. 

Trodde jag skulle komma hem från stallet i hyfsad tid eftersom hästarna går ute på nätterna nu, men då är det som att vi tar den tiden och står och babblar på stallbacken istället, så jag var väl inte i säng förrän efter 22 nångång. Får väl sikta på hyfsad tid för läggdags idag istället. Hoppas kan man ju alltid. 

Since they took away my crown of immortality

Jaha, då var en långhelg över. Den kändes inte särskilt lång alls faktiskt. Nyss var det onsdag eftermiddag, en grisblinkning senare: måndag morgon. Och inga långhelger i sikte. Hade tänkt vara ledig klämfredagen efter 6 juni, men har för mig att en i mitt team, P2, också skulle vara ledig då, hen bad om det i väldigt god tid och vid den tidpunkten var det inga konstigheter eftersom P1 ännu inte sagt upp sig. Men sen gjorde hen det och slutar nu den sista maj, och ska P2 vara ledig så kommer det i så fall bara att vara P1:s efterträdare, en vid den tidpunkten väldigt nyanställd person, ensam i labbet. Och det känns inte schysst, och man kan ju inte heller begära att P2 ska ta tillbaka sin ledighet bara för att hen fått en ny kollega som behöver tas omhand. Så no more långledighet i sikte förrän till semestern, antar jag. Som jag fick flytta fram till vecka 32 p g a att vissa kritiska grejer kommer inte P2 att hinna lära sig till dess och då var det bara jag och vår VD som kunde den funktionen och då hade jag att välja mellan att ha "semester" med ständig beredskap eller att flytta fram den, så då valde jag det senare. Min man, som börjar sitt nya jobb idag, kommer att ha semester vecka 28-31 för hans nya jobb är ett sånt som stänger fyra veckor and that's it. Så i år kommer vi inte att ha någon gemensam semester alls, det är väl bara att gilla läget. 

I alla fall. I onsdags försökte jag unna mig att ha en lugn dag efter revisionen from hell i tisdags, men det gick väl sådär. Åkte hem, var sjukt trött och skulle iväg på styrelsemöte på kvällen. Gick ut en sväng till hönsen, tänkte messa min dotter och fråga om de ville ha ägg för vi har sjukt många just nu, lyckades strax därpå med konststycket att tappa ett helt flak i golvet så det problemet löste sig så att säga av sig själv. Bölade nästan av trötthet när jag sanerade golvet från krossade ägg, med benäget bistånd av Tage som inte på något vis var ledsen över denna i hans ögon härliga uppgift. 

Åkte sedan till stallet för möte. Som drog ut på tiden, det är mycket att ta tag i och ännu har vi liksom inte hittat något flyt i hur vi ska jobba utanför styrelsemötena. Känns som att alla är och drar i allt utan att det för den sakens skull blir något vidare resultat. Men det ska väl landa så småningom, det är i alla fall (än så länge) god stämning i den här styrelsen. 

I torsdags vaknade jag tidigt, tog en barfota långpromenad med hundarna och rev sedan av veckostädningen. Min man klippte gräset för första gången i år, vilket vi som vanligt verkar vara sist i Sverige (nåja) med att ha gjort. Mmm, älskar ljudet av gräsklippning, särskilt när jag själv ligger på soffan och drönar med en bok. Vilket jag gjorde nu. Fast sedan var det dags att upp och hoppa och åka till stallet igen. Först möte i tävlingskommittén, sedan ridning och slutligen hem och landa på soffan. 

Fredagen var en tom dag i kalendern. Inledde den som vanligt med långpromenad, sedan stod det SLAPPANDE på agendan. Ordnade med mina boklån som det har kört ihop sig med. Jag reserverar ju böcker på bibblan så fort jag hör talas om någon som verkar bra och ibland rasslar det till och blir jackpot. Nu hade jag tre böcker på 14-dagarslån som inte gick att låna om, samt en hög som jag hade fått prioritera om p g a andra 14-dagarslån tidigare. Lånade om och flyttade fram och hade mig så att läsbördan blev mer rimlig, haha. Sedan låg jag på soffan och läste exakt hela eftermiddagen. G-Ö-T-T. Beställde hämtmat till middag, kollade på Love Is Blind Brasilien och sedan var det läggdags. 

På lördagen var det viltspårträning, fast lyxvarianten som bedrivs en kvart hemifrån och där man kommer till färdiga spår, så istället för en heldag så var jag hemma till lunch och då hade jag även hunnit handla på hemvägen. Sedan var det mer slappande med böcker. Lagade spaghetti och köttfärssås till middag, vi såg på ännu ett avsnitt av Love Is Blind Brasilien och kände oss som hundra år gamla moralister för här är det verkligen pang på rödbetan och hångel och smek vart man än ser, men tror inte det kommer att hålla i längden. Den där bikinibyxan lämnar då verkligen inget åt fantasin, hörde jag  mig själv säga som ett eko av typ min farmors generation så det är väl där jag har landat nu. 

Mello, eller förlåt, JUROVISCHJON, gick oss helt obemärkt förbi. Hade det inte varit för att bussarna som inte är i trafik och som då brukar skoja till det och skriva typ God jul eller Kärlek åt alla där det annars står till exempel Skåneexpressen 3 Simrishamn hade skrivit Douze points i displayen istället för Ej i trafik i veckan innan så hade jag nog inte fattat att det var den här helgen. Kollade istället klart på Baby Reindeer, den var bra. Hon som spelade Martha var obehagligt lik min tidigare kollega JBK (JätteBebisKollegan), vilket var lite läskigt för tror att JBK också skulle kunna så att säga gå all in. Så är det någon som vill göra en svensk variant av Baby Reindeer så hör av er till mig angående castingen. Hehe. 

Igår sken solen! Det har inte varit något vidare vårväder den här långhelgen, mest mulet och gråkallt. Först var det långpromenad och sedan högg jag ved inne hos grannen, en deal som gynnar oss eftersom vi får behålla veden. Brände mig såklart i nämnda sol, fast det märkte jag inte förrän senare. Stekte pannkakor till lunch och bestämde mig för att inte baka bröd. Min man har nämligen fått för sig att han är överkänslig mot gluten "eller nåt" och har därför provat att utesluta bröd ett tag. Själv äter jag ju i regel bara en skiva vanligt bröd om dagen, till frukost på jobbet måndag till torsdag (på fredagar har vi bjudfrukost) och fyra skivor bröd känns lite onödigt att baka, fast å andra sidan tycker jag inte att man blir riktigt mätt på köpebröd. Aja, vi får väl se. Drog igång ett långkok, sedan var det träningslandskap i handboll för herrarna, Sverige-Tyskland, en match som Sverige vann ganska komfortabelt trots avsaknad av Palicka och Lagergren. Fast Tyskland saknade ju också någon stjärna. Upptäckte att mitt långkok nästan hade kokat torrt, men lyckades rädda det i sista sekund. Blev tyvärr lite besk bismak av det brända, men det får väl vara straffet för att man fokuserar mer på handboll än på matlagning. Ja, sen var väl helgen i princip slut. 

Idag ska jag till Laserkvinnan på behandling efter jobbet. Måste också ringa veterinären och rådgöra med dom angående Remus, tycker inte han blir bättre trots medicinering så det kan nog vara att han behöver byta foder. Problemet är att han står på ett saltfattigt foder eftersom han tidigare haft urinsten, men när man har bukspottkörtelinflammation så måste man äta ett extremt fettsnålt foder och det går inte att kombinera med det saltfattiga. Veterinären tyckte dock att vi kunde prova att se om det funkade med bara medicinering för hans värden var ändå rätt hyfsade. Men han spyr fortfarande, om inte dagligen så i alla fall ett par tre gånger i veckan, och det är ju inte hållbart i längden. 

Ingen ridning idag eftersom det är teori den här veckan, så förhoppningsvis kommer man i alla fall hem i vettig tid om det inte är så att hästar ska släppas ut i hagar, för det är ju den tiden på året nu, men tror att de redan går ute. Finns ju liksom ingen anledning att släpa upp dom till stallet om de inte ska ridas. 

Ja, det var väl det hela so far. Dags att ta tag i sitt liv dårå. 

Årets tjur 2024

I dagarna släpptes korna ut i backarna/naturreservatet som gränsar till vår tomt. Utgår från att alla sitter som på nålar och undrar vem som blev årets tjur? Det blev faktiskt något av en favorit i repris, nämligen O'Hare. Han verkar göra sitt jobb bra, för det är fjärde året i rad nu som vi så att säga bor grannar. 

Här kommer HELA LISTAN (som det brukar heta i veckotidningarna):

2017: Mesmerizer

2018: Napoleon

2019: Ossian

2020: Mesmerizer

2021: O'Hare

2022: O'Hare

2023: O'Hare

2024: O'Hare

Till stallet istället, v 19 2024, pt 2

Igår var det dressyrtorsdag och för första gången på, tror jag, hela den här terminen gick inte Köttbullen lektionen innan så vi fick lite egentid och mys i boxen när jag gjorde i ordning henne. 

Gårdagens fokus låg på galoppfattningar och det var ju bra för det behöver vi ju alltid jobba med. Är det inte Köttbullen som inte lyssnar på hjälperna så är det jag som faller framåt i fattningen. Fattningarna från trav gick väl överlag hyggligt, men sen skulle vi fatta från skritt och då gick det USELT i vänster varv - som ändå är hennes "lätta" sida, men helt oväntat JÄTTEBRA i höger varv där hon gjorde flera på varandra följande fina och balanserade fattningar där jag höll på att tippa baklänges för att hon a. satte in bakdelen under sig och b. jag var så in i helvete fokuserad på att INTE LUTA MIG FRAMÅT. Lilla duktiga Köttis. Det här ska jag leva länge på. 

Through this maze of ugliness and greed

Överlevde gårdagens revision, tror till och med att det gick rätt så bra, men herreGUD vad slutkörd man blir. Och då var det här ändå en rätt så mild variant, eller om det är jag som blivit härdad och luttrad med åren. 

Efter jobbet åkte jag till stallet, fast först passade min man på att skicka mig till Hornbach, som ligger på vägen, för att köpa 50 meter elkabel som han behövde till något. På Hornbach hade de skaffat självscanningskassor sedan jag var där senast, men det var kö både till dom och till de bemannade kassorna. Högst oklart hur det kan vara så mycket människor på Hornbach strax innan klockan 14 en tisdagseftermiddag i början av maj, men det var det i alla fall. Scannade mina 50 meter kabel och fick upp ett meddelande att jag blivit "slumpvis utvald för kontroll" (seriöst? eller SEEEERIOOOO, som de säger i Love is Blind, Brasilien stup i kvarten, men det händer mig JÄMT) och ombads kontakta personal. Fanns det någon möjlighet att kontakta personal från självscanningskassan? Nej! Letade intensivt efter någon form av kommunikation, till exempel en knapp eller någonstans på skärmen att trycka på för att påkalla uppmärksamhet hos nämnda personal, men icke. Fick ta till den gamla hederliga hojta-och-vinka-metoden. Du har nog handlat för lite, sa den personal som till slut masade sig fram ur Hornbachs dolda gömmor lite skämtsamt. Det höll jag väl inte direkt med om för 50 meter elkabel kostar närmare 900 kronor, men man vill ju inte vara en sån kund som gnäller över priser till någon som har noll möjlighet att påverka, så jag sa något halvtorrt om att det får nog vara bra där för man vill ju inte få sladd, höhöhö. 

Åkte sedan till stallet för att titta på hur det systematiska arbetsmiljöarbetet bedrevs, en uppgift som jag blev inslängd på med superkort varsel för en av de som egentligen skulle ha gjort det hade fått förhinder, men jag är ju rent generellt van att skjuta från höften så det gick väl rätt så bra ändå. Fast det är mycket att göra, känns som att den förra styrelsen mest har fabulerat ihop hur de ville att det skulle vara, medan personalen såg ut som fågelholkar när jag frågade hur det förhöll sig med det ena och det andra som enligt uppgift skulle vara åtgärdat och implementerat. Är väl bara att kavla upp ärmarna och sätta igång med både det ena och det andra. 

Åkte hem, var dödstrött efter lång dags färd mot natt (som det kändes som, men klockan var faktiskt bara 16.30). Förhandlade med mig själv om att ge fan i träning och promenad, gjorde en kompromiss och kom  i alla fall ut på en promenad. Med inslag av löpträning enligt det nya programmet som jag fått av Fotspecialisten. Sen piggnade jag till något, duschade, åt kvällsmat och läste ett tag. Gick och lade mig och började läsa i en annan bok, drogs med av den berättelsen, så det där med att gå och lägga sig tidigt gick det väl lite sisådär med även om jag så att säga rent fysiskt gått och lagt mig. Men det blev ju inte mer sömn för det. Vaknade ändå vid 03.30 nånting och kunde inte somna om, men då var det ju i princip ändå dags att gå upp. 

Idag är det jobb, fast ett av två inplanerade möten blev inställt så jag tänkte försöka unna mig att ta det lugnt, få undan sånt som har fått skjutas upp och sen kanske sluta tidigt? Du slutar väl alltid tidigt, brukar folk säga till mig och det gör jag ju, men det är ju inte som att jag arbetar deltid. Ikväll är det styrelsemöte i stallet, och sedan är det FYRA DAGARS LEDIGT! Imorgon är det visserligen ridning som vanligt och på lördag är det viltspår, men annars är det inget inplanerat. GÖTT. Nä, men då ska jag väl ta tag i den här dagen. 

På riktigt

Har läst På riktigt av Marianne Lindberg De Geer, det kan du också göra. Det är den fjärde dagboken som inleds med Tvära kast, följt av Utan hänsyn och Faktiskt tyvärr och jag har läst och gillat allihop. Den här bara fortsätter i samma stil som de tre tidigare, här blandas tankar kring politik och kultur med vardagshändelser som tvättstuga, familjerelationer och fotbollsmatcher på tv. Älskar den mixen, men kanske mest att läsa om det vardagliga. Ska man vara pyttelite kritisk så blir det ibland lite upprepningar  som hade vunnits på att redigeras bort, och på ett ställe hajade jag till där hon skrev att hon tittade på fotboll och fick någon nyhetsflash "i halvlek". MARIANNE! ville jag ryta för hon som är så fotbollsintresserad och -kunnig borde väl veta att pausen mellan halvlekarna heter HALVTID? Har dock hört sportjournalister säga samma sak, så det kanske inte är så allmänt utbredd kunskap som jag trodde? Hur som helst så gillar jag Mariannes dagböcker, tycker hon verkar vara så smart och rolig, må hon leva och skriva i många år till. Den här boken får fyra stora köttbullar av fem möjliga. Bibblan, marsch, nu. 

They give you this but pay for that

Insåg igår att jag nog faktiskt får kasta in handduken och börja använda mina progressiva glasögon även på jobbet. Har ju  haft kontaktlinser ungefär sedan Jesus red in i Jerusalem på en åsna och har varit supernöjd med det fram tills för några år sedan när jag började bli såkallat ålderssynt. Det i kombination med närsynt går nämligen enligt optikern bara att korrigera till en viss grad med linser, sen är det progressiva glasögon som gäller. Och det skaffade jag för några år sedan och ser som en djävla ÖRN med dom, men jag gillar ju inte att använda glasögon. Tycker dom är i vägen, fast det är väl en vanesak. Men jobbigt när man typ är ute och  går (och det är man ju rätt ofta) när det regnar (och det gör det ju rätt ofta), eller när man rider och de immar igen när man blir varm (och det blir man ju rätt ofta). Men samtidigt: också rätt jobbigt när man inte ser ordentligt utan får sitta och liksom halvkisa framför skärmen när det är siffror och formler och annat smått och pilligt (och det är det ju rätt ofta). Är nu trött på att få lite ont i huvudet var och varannan dag på jobbet, tycker också jag blir trött i ögonen efter att ha stirrat in i skärmen i timmar (vilket man ju gör rätt ofta). Så idag åkte glasögonen på och jag får väl  helt enkelt börja vänja mig vid att vara en glasögonorm igen (hade glasögon i kanske...6-7 år innan jag började med linser och det var väl egentligen inget jag led av annat än när jag tränade eller red), det är väl inget att be för. Drar mig också lite för det för att jag känner att jag inte heller riktigt orkar höra folks kommentarer, oklart varför för vad jag än är så är det i alla fall inte fåfäng. Tror jag åtminstone. Men jag stör mig extremt mycket på när folk ställer frågor i stil med Har du skaffat glasögon? Har du klippt dig? Har du skaffat ny bil? eller annat som är i princip självklart (okej, kanske inte det där med bil för det kan ju vara en lånebil, men i övrigt). Har hundra procent lust att svara något dräpande, men då verkar man vara en sån som tar åt sig och det är jag ju egentligen inte. Eller? Kanske ändå? 

Irriterar mig (som vanligt känns det som?) på en gubbe på jobbet, han är inhyrd som någon slags konsult under för mig rätt så oklara former, och det är väl egentligen inget som jag borde behöva bry mig speciellt mycket eftersom vi inte jobbar med samma saker, men samtidigt är allt här så smått att det är svårt att inte bli involverad på ett eller annat sätt. Hur som helst. Personen som anställde den här gubben (surprise, surprise, en annan gubbe) tog tydligen för givet att allting liksom uppenbarar sig av sig själv, så samma dag som konsultgubben skulle börja hörde anställningsgubben av sig till mig (eftersom konsultgubben skulle sitta i "mina" lokaler) och undrade om det möjligen fanns en dator och en telefon som konsultgubben kunde använda. Det fanns det nu av olika skäl inte, och även om vår IT-avdelning inte är kända för att vara särskilt raska så är det i alla fall inte deras fel att saker liksom inte  kan materialiseras ur tomma intet, styrda av telepati. Sen har det kanske segats ut på det lite onödigt länge, misstänker att de vill markera att de faktiskt har annat att göra än att trolla fram datorer åt folk som skulle haft dom på plats i förrgår.
Ja, men i alla fall så kom konsultgubben oombedd inklivandes på mitt rum igår morse, meddelade mig  i viktig ton (vad nu jag har med saken att göra) att han nu fått sin dator och telefon och började upprört orera om oskicket att vissa program var på danska och andra på engelska (vad nu jag skulle med den informatationen till) och så ville han INTE ha det (intresseklubben noterar). Nä, det vill man kanske inte, svarade jag lite oengagerat för det är ju liksom inget jag kan göra åt det, ochdå fortsatte han att brodera ut texten kring att det minsann inte var för att han inte behärskade språken, för DET gjorde han (som om jag brydde mig om det), men det skulle vara "ordning och reda". Då har du kommit till fel företag, svarade jag inte, för jag inbillar mig ju alltid att folk ska tolka ens relativa tystnad som att man inte är intresserad av att prata med dom, men det verkar vara en usel strategi för om jag så sitter med blicken klistrad mot mina skärmar eller motsvarande och bara svarar enstavigt och tror att jag signalerar JAG ÄR UPPTAGEN så verkar det som att det bara triggar vissa att babbla på ännu mer om sig och sitt. Får väl bli mer som Saga Norén, länskrim, Malmö. 

Stressar över den kommande revisionen, men det är inte så mycket jag kan göra åt den saken just nu.  HAr försökt lugna nerverna genom att göra ett verktyg i Excel som kommer att bli (tror jag) helt outstanding och fantastiskt när det blir klart. I mitt nuvarande och kommande projekt är det en del som är otroligt svåröverskådlig och det finns liksom ingenstans där man kan gå in och snabbt se vilka delar man är klar med utan det ska klickas runt i det oändliga. Men med mitt nya superverktyg så kommer jag att kunna se exakt hur långt jag kommit och vad som fattas utan att behöva klicka runt i flera olika system. Mmmm vad fint det kommer att bli.  Excel är terapi för själen. 

Efter jobbet åkte jag på återbesök till Fotspecialisten. Var ju där i slutet av mars och fick ett träningsprogram som förhoppningsvis ska få mina rötna Kalle Ankafötter att göra det de ska utan smärta. Han var "mycket nöjd med det han såg", allt går enligt plan så här långt. Så här långt är läget nämligen så här: att smärtan kommer och går. Man hade ju önskat att den skulle försvinna helt, men en smärta som kommer och går är fan så mycket bättre än en smärta som är konstant som min ju har varit tidigare. Jag ser det som att det är som ett slagfält där fienden håller på att dra sig tillbaka, förhoppningsvis inte för att omgruppera och gå till nytt anfall utan att det är lite som när vårdkasarna tänds och Rohans ryttare rider ut i strid för att hjälpa Gondor. Eller nåt. Ska fortsätta med de övningarna jag har plus en ny (som var asjobbig) PLUS att jag fick ett program för att komma igång med löpningen. Till skillnad från alla andra medicinmän jag har träffat på så tycker nämligen Fotspecialisten inte alls att det är orimligt att en sånt måndagsexemplar som jag ska kunna springa. I barfotaskor. Trots plattfot och Hallux Valgus. Han tyckte inte ens att det var något med att jag hade anmält mig till Tjejmilen, det var väl ett jättebra mål att ha och "då är det hög tid att vi kommer igång med träningen". Så nu fick jag ett program som i stort sett var en variant av min intervallträning, fast med ett lite annat upplägg. När jag nämnde Tjejmilen så frågade han om det var i Stockholm, vilket jag bekräftade (vet inte om det finns fler tjejmil, det gör det kanske men för mig är det här The One som inte behöver förklaras närmare), och då sa han "då ska jag åka upp och heja på..." och så trodde jag i ett panikartat ögonblick att han skulle säga "dig" för det hade ju varit att passera gränsen för en professionell relation mellan patient och behandlare med råge och lite till, men som tur var fortsatte han med "familjen" så jag slapp oroa mig för att det här eventuellt skulle kunna utvecklas till ett mini-baby reindeer.
Blev pepp! Åkte hem, gick ut med hundarna, tränade tabata (måste först hitta två exakt lika tjocka böcker till min nya fotövning, tror det ska funka med Hjalmar Alvings Isländska sagor i två band. Det  var nog inte så Egil Skallagrim och Gunnlaug Ormstunga hade tänkt sig sluta sina dagar, men så kan det gå) och lade mig sedan på soffan och läste tills det var dags att åka till stallet. Kom hem sent, kunde i vanlig ordning inte somna, är svintrött idag men nu är det bara att köra rakt in i kaklet och hoppas jag överlever revisionen from hell. 

 

Till stallet istället, v 19 2024, pt 1

Igår var det dags för HOPPNING igen. GULP. Hade Irländskan och vi skulle först hoppa en övning med travhoppning över ett kryss, sedan trava över en bomserie och sedan svänga och hoppa ett annat kryss på böjt spår. Det gjorde vi från lite olika håll och i olika varv och slutligen plockades bommarna bort och allt lades allt ihop till en bana med sammanlagt nio språng. Irländskan visade sig vara en DRÖMPONNY när det kom till hoppning, det var bara att styra så skötte hon resten med jämna fina språng och inga konstigheter någonstans. Det var till och med nästan lite roligt att hoppa banan på slutet där jag kände att jag kunde tänka på vad jag gjorde och planera min väg och till och med vågade trycka på lite framåt. Känner mig SJUKT nöjd med mig själv (och Irländskan), nästan som att jag också har vunnit världscupfinalen i Riyadh. Nästa vecka är det teori, sen går vi sjukt nog in i vårterminens sista block. Galet. 

En helg mellan hägg och syren

Hjälp vad våren bara har dundrat in med stormsteg. Det räckte med en vecka av tvåsiffriga temperaturer så har allting liksom exploderat. Så härligt. Nu blommar häggen i trädgården, min man vill hugga ner den för han tycker den tar näring från körsbärsträdet intill, men jag stretar emot med motiveringen att man annars inte kan veta när man är mellan hägg och syren. Det är man just exakt nu! 

I fredags åkte jag hem, möttes av en nöjd man eftersom han signat upp för nytt jobb. Det var väl inte Drömjobbet med stort D, men bättre än ett streck som vi i vår familj brukar säga, vilket har sitt ursprung i en miljon partier Yatzy där man varit tvungen att sätta till exempel två ettor eller något annat fjuttigt som ett par eftersom det inte fanns något annat. Drömjobbet med stort D är ett jobb som min man sökte typ i februari?, men de kan aldrig lämna något besked eftersom de väntar på något tillstånd av något slag (fattade jag det som) och det har dragit ut på tiden och sist min man kollade med bemanningsföretaget som rekryterar så trodde de inte att det skulle hända något förrän efter industrisemestern, typ. Segt. Men nu har han i alla fall ett jobb fram till dess, om det nu blir något av det villsäga. Vi diskuterade en stund om detta innebar att vi var tvungna att skaffa ytterligare en bil (suck, stön) och kom fram till att vi kunde vänta ett tag med det för det funkar att åka buss även om det är lite knöligt.  

Jag tog en promenad, körde ett benpass och åkte sedan till stallet och red. Kom hem, duschade och damp i säng för det var väl ungefär vad jag mäktade med. 

Vaknade till en härlig vårdag, tog med mig Laban och Tage på en 12 km powerwalk som innehöll lite mer power än vad jag hade planerat för jag skulle vara i spårskogen redan 11.30 vilket innebar att jag måste åka 10.45, vilket jag kom på när jag var kanske halvvägs på min runda och det fanns ingenstans att gena så det var bara att ånga på. Kom hem 10.20 så jag hade inte behövt stressa, men det är ju lätt att säga i efterhand. Såg årets (för mig) första sädesärla. 

Åkte till spårskogen, som var full av mygg. Såna detaljer förtränger man ju när man går där och suktar efter vår. Lade ett spår som jag ändå tyckte blev någorlunda hyggligt fast området var knöligt och svårframkomligt. Åkte sedan hem och flyttade ungefär 1.5 kubikmeter ved från där den legat ute och torkat till in under tak. Städade i hönshuset, gick sedan in och grep sedan en bok och sedan ut i trädgården för att slappa ett tag. Då hände detta rara: Hönsen, som gått och skrotat i ett annat hörn av trädgården, kom rusande i samlad flock, Ulrika till och med flög en liten bit för att komma först, när de fick syn på mig. Sedan organiserade de sig runt mig där jag satt och gick där och pickade och krafsade, som om de kände på sig att jag tycker det är höjden av mys. Mmm. 

Satt ute och läste någon timme, sen gick jag in och lagade mat. Vi började kolla på Love Is Blind, Brasilien och ja, det finns ju lite kulturskillnader kan man ju säga. Den svenska versionen kändes otroligt pragmatisk och rätt stel i jämförelse, och då hade vi ju ändå starka karaktärer som Sergio och Krisse-Ly som inte precis kändes som representativa för svenska folket, men i jämförelse med Brasilien var det rätt tamt. I USA-versionen (vi har bara sett säsong 6) så var det ju alldeles otroligt mycket snack och mycket drama (det kanske det blir här också), medan i Japan var alla helt otroligt stela och artiga och korrekta mot varandra och när paren fick se varandra så kramades de stelt och kantigt. Men i Brasilien (här började vi kolla på säsong 1) så var det rejäla tungkyssar och rumpklämningar redan vid första ögonkastet. Mycket passion, kan man ju säga. Vi får väl se hur långt det håller. 

Ställde klockan på 06 för det var samling i spårskogen 09, men vaknade redan 05, en annan sak som man (jag) förtränger i längtan efter våren: att sovdelen av mat- och sovklockan blir helt uppfuckad av allt ljus. Eller om det ljudet av fåglar  som börjar kvittra osv som väcker mig. Aja, det är som det är. Kravlade mig upp, åt frukost, gick ut med hundarna. Hörde årets första gök! Det var en västergök, "så det var ju bra" meddelade jag min man när jag kom hem, som om detta med att västergök är bästergök var ett vetenskapligt faktum att förhålla sig till. Åkte sedan till spårskogen och tillbringade en trevlig dag där, om man bortser från alla mygg. Fick dock inte så många bett, men hade också dränkt in mig i Salubrin myggspray. Laban hade det lite kämpigt med viltstörning i spåret, det är som att han inte har kommit på förrän nu att man kan följa andra spår än sitt eget, och nu måste han kolla både det ena och det andra. Men det är väl bara att harva på så han får jobba med att sortera ut vad som är vad. Tror dock att jag skippar nästa spårprov som dessutom ligger en helg som krockar med ett funktionärsuppdrag, bättre att träna och förhoppningsvis hitta tillbaka till den där känslan av att kunna gå bakom och vara kanontrygg med att han följer sitt spår. 

Åkte hem, var dödstrött (både lördag och söndag genererade 20 000+ steg, så efter att jag satt deg på jäsning så lade jag mig på soffan och delegerade matlagningen till min man. Det händer inte ofta, men nu var det bara korv och potatismos som stod på matsedeln (regel nummer 1: förbered lättlagad mat på kvällen för man orkar inget annat efter en heldag i spårskogen). Det är inte så att min man är handikappad i köket, men han ser inte riktigt vitsen med att laga mat ordentligt från grunden utan tycker halvfabrikat är toppen, medan jag inte riktigt ser Felix Krögarpytt och motsvarande som något annat än absolut sista nödlösningen, och därför har det blivit att jag lagar i princip all mat. Klagar (oftast) inte, för det är inte speciellt betungande, men någon gång kan det vara skönt att slippa. Låg på soffan och läste Marianne Lindberg De Geers senaste dagbok. Hon är så duktig på att skriva om samtiden blandat med vardagligheter (till skillnad från den här bloggen som bara handlar om me, myself and I känns det som, har jag ens nämnt till exempel kriget i Ukraina?). Sen åt vi middag och kollade på ytterligare ett avsnitt av LIB Brasilien. Sen kollade jag vidare på Baby Reindeer, som min man sade sig inte vilka fortsätta med eftersom den var "så djävla jobbig". Han är lite känslig, hehe. Ja, sen var klockan hux flux 21 och det var läggdags.

Den här veckan är det Kristi Himmelsfärdsdag på torsdag och jag har tagit ledigt på fredagen. Inget speciellt är planerat heller för denna långhelg, det ska bli så skönt. Påsken blev ju lite upphackad av  diverse aktiviteter kändes det som, så att min kvot av att bara gå hemma och drälla är inte på något vis fylld. Har dessutom ny ved att hugga nu när vi har fått in den som låg ute. Mmm...hugga ved. Bästa gympasset. Först ska jag bara överleva en jobbrevision from hell, den är imorgon.     

Till stallet istället, v 18 2024, pt 3

 Det var ett gött gäng som slöt upp till igenridningen i fredags kväll. Förra gången jag red igen, det var kanske något år sen? så var det ju en väldig spridning på kunskapen, eller det var väl egentligen mest en gubbe som inte kunde hålla igång sin häst och liksom var helt oförmögen att a. hålla sig innanför spåret, b. fatta att tillsägelser även gällde honom. Så då var det lite störigt för det spelade liksom ingen roll hur man själv försökte planera sin väg, han var överallt och stoppade upp kändes det som. Den här gången kändes det som att alla var på hyfsat likartad nivå, eller så var det bara för att vi red på stora utebanan och då ska det mycket till om någon ska vara i vägen för någon annan. Jag fick Fullblodet och det var jag väl sådär lycklig över faktiskt. Det är ju en fin häst, absolut, men jag känner att jag inte riktigt hittar någon kemi mellan oss. Plus att jag tycker att hon har så stora rörelser och det är ju inte riktigt min grej. Aja. Vi red en övning som gick ut på att rida mellan två punkter och på mitten av denna sträcka lägga en stor volt där hästen skulle vara rakställd. Det var svårare än det lät. I ridhuset eller i en paddock har man ju lite hjälp av väggar/staket, men på stora utebanan fick man enbart förlita sig till hand och skänkel, hehe. Det gick väl ändå hyfsat. Solen sken och det hade inte regnat på en vecka eller så, och det dammade som om det var  tio John Wayne som red omkring i vilda västern. Är det inte det ena så är det fan i mig det andra. 

Till stallet istället, v 18 2024, pt 2

Förra torsdagen var ju Köttbullen inte alls på humör, seg och ovillig. Hörde sedan av personalen på ridskolan att de hade klippt benen på henne tidigare på dagen, vilket är något av det värsta hon vet. Köttbullen är en typisk irish cob-typ med massor av hovskägg och tyvärr också Mallander/Sallander (lär mig aldrig vilket som är vilket, men precis som att mugg och rasp är samma sak fast det ena är i karlederna och det andra på skenbenet så är det ena på bakbenen och det andra på frambenen) och därför är det ett måste att klippa. Tror egentligen att Köttbullen trivs bäst med att vara klippt för hon känns i alla fall mycket piggare och rör sig trevligare utan ett ton av hovskägg på benen, men vägen dit är inte rolig. Så det var kanske därför hon var sur förra torsdagen. Igår gick det i alla fall mycket bättre. Pigg och framåt är väl inte direkt Köttbullens signum, men hon kämpade på. Vi red en övning med bommar på olika avstånd så att hästarna skulle få länge respektive korta traven samtidigt som de fick lyfta lite på benen. Kanske inte en jättejätterolig övning i sig, men väldigt nyttig. Och jobbig! Köttbullen var helt löddrig av svett efteråt och jag fick gå in med henne i spolspiltan och duscha av henne, något hon inte heller är superförtjust i. Men aningen har hon börjat vänja sig eller så var hon för trött för att protestera, i alla fall stod hon som ett tänt ljus och lät sig spolas av. Mysigt! Skönt att kunna fixa sånt själv också, tidigare har jag bett folk om hjälp att antingen hålla i henne eller i slangen, för hon är inte rolig när hon börjar bröta omkring för att komma undan. Sen hade vi en super-MYZ-stund där jag kliade henne bakom öronen och hon stod och halvblundade och njöt. 

Idag ska jag rida igen eftersom jag ska rida igen. Haha. Rida igen, med betoning på igen, är att kunna ta igen en missad lektion, vilket man får göra två gånger per termin nuförtiden. Förr blev man inpetad i någon random grupp där det fanns plats, men det blev väl lite väl rörigt och jag antar också på goda grunder att instruktörerna tröttnade på att maila förslag på tider till folk som aldrig kunde men som ändå skulle, så nu är det en fast dag i månaden, tio platser och först till kvarn. Har varit lite dålig på att utnyttja det, men ikväll ska det alltså bli av. 

The sun's zooming in

Igår var det onsdag men kändes som söndag, så idag känns som måndag fast det är torsdag. Aja, det är väl inte hela världen när det är på det hållet, hade ju varit betydligt värre om det känts som torsdag och varit måndag. 

Valborgsmässoafton gick väldigt obemärkt förbi, måste jag säga. Var ju astrött pga att jag bara sovit kanske fyra timmar natten till tisdag. Kom inte heller från jobbet i tid pga ett möte som drog ut på tiden. Tog mig hem, gick till bibblan samtidigt som jag pratade i telefon med min bror. Det kändes lite märkligt att strosa runt på bibblan och prata i telefon, så gör man ju bara inte!, men det här var på meröppet-tid och det var bara jag där. Gick hem igen, avslutade samtalet, tvingade mig själv att träna ett pass pilates. Sen var det kväll och jag och min man bestämde oss för att kolla på en film. Började kolla på The Lobster på Netflix som enligt uppgift skulle vara a dystopian absurdist science fiction romantic dark comedy drama film men som enligt oss bara var skitdålig så efter ett tag stängde vi av och såg två avsnitt av den nya serien Baby Reindeer istället. Jag gillade den, min man tyckte den var obehaglig. Ja, det var den ju såklart också, det är ju inte så att stalking är behagligt för någon inblandad, men den var bra gjord. Tyckte jag åtminstone.

Gick och lade mig tidigt, somnade som en gris och vaknade rätt tidigt nästa dag upp till en alldeles ljuvlig vårmorgon. Powerwalkade 11 kilometer i skogen med två av tre hundar, den tredje (Remus) föredrog att ligga kvar i sängen och gotta sig med husse. Kom hem, körde ett pass tabata och sedan tog jag och min man tag i en riktig surdeg: baxade upp en jättestor och jättetung ekkista ur källaren. Det är helt obegripligt hur vi en gång i tiden lyckades få ner den, för upp ville den i alla fall inte. Vår källardörr är inte av standardmått utan både lägre och smalare än en normal dörr. Finns väl inga standardmått för gamla kistor, men den här är nog både längre och högre än brukligt. FATTAR INTE hur folk kunde baxa omkring med såna här kistor förr när de flyttade, de vägar ju bly även om de inte innehåller något. Efter mycket pustande och stönande och vändande och vridande så lyckade vi till sist ta nämnda kista på högkant uppför källartrappan och därefter baxa in den i carporten vedporten där den hädanefter ska få stå till döddagar för förvaring av fiberdukar och annat jox som man inte kan ha i uthuset pga att mössen ser det som byggnadsmaterial till miljonprogramsområden. Och vinterdäcken kan nu äntligen få komma ner i källaren. Vår källare är ju ett femtonspel av stora mått, kistan stod på ett annat ställe tidigare men den platsen behövdes till något annat enligt min man, och därför flyttade han den till första bästa lediga plats och detta råkade väl sammanfalla med den dag då antingen sommar- eller vinterdäcken skulle bytas eftersom det råkade vara tomt där. Då bestämde vi att flytta upp kistan ur källaren, men eftersom vi båda vet hur tung och otymplig den är så har vi dragit oss för det nästan orimligt länge. Men plötsligt händer det. 

Sen åt vi lunch och därefter släppte jag ut hönsen ur hönsgården så att de kunde gå ut i trädgården för nu ÄNTLIGEN har Jordbruksverket släppt på restriktionszonerna för fågelinfluensa. Själv satte jag mig med en bok och en kopp te och bara njöt av att det var sol och värme, även om jag i normala fall inte är en soldyrkare. Men efter den här långa, sega, kalla och grå våren så kändes det rimligt. 

            Varsågod, Annika! :) 

Ja, det var väl i princip allt som hände. Så skönt med en ledig dag där man bara kan gå runt och skrota. Bestämde mig också helt radikalt för att skippa tomatodling i år, sådde för ett tag sedan och har skjutit upp att plantera om dom och nu kände jag att jag blev helt trött bara av att tänka på allt jobb som det innebär med att plantera om och bära ut och in för att avhärda och sedan plantera ut, gödsla, vattna, tjuva etc. Odlingen (för oss hobbyodlare) ska ju vara lustfylld och inte i första hand en plikt och börda.  

Då är det alltså torsdag. Har en lång dag framför mig, har möte med kollegor runt om i världen idag, vilket innebär ett tidigt för att matcha tidszonerna i Australien, samt ett sent för att kollegorna i USA ska slippa gå upp i svinottan. Kände att det var inte riktigt lönt att åka hem emellan, så jag packade med mig ridkläderna och åker till stallet direkt efter USA-mötet. En dust med Köttbullen får väl avsluta dagen, det blir fint.