Detta VM är som förgjort. Ja ja ja, Frankrike var det bättre laget, de är värdiga vinnare, men ändå. Man gråter ju i hjärtat.
Och det värsta är, att nu måste jag ändra inställning helt och hållet. Från att ha hatat Frankrike måste jag börja heja på dem istället. För jag vill definitivt inte se Kroatien som världsmästare. Om inte Polen skräller till i den andra semifinalen och slår Kroatien och går till final. Om de gör det ska jag heja på Polen. Men annars hejar jag på Frankrike i finalen.
Jag stretar på med mina bokhyllor. Det är något som inte låter sig göras i en handvändning, men jag har inte bråttom.
Dock kändes det som någon form av motgång när det visade sig att det saknades pluppar till ett av IVAR:s hyllplan. Eller det heter förmodligen inte pluppar, men det rör sig om de där små metallpinnarna som själva hyllplanet vilar på. Som alltså saknades på ett mycket förtretligt sätt på ett hyllplan.
Det duger inte att stå handfallen, så jag trixade ihop en provisorisk men kanske inte så hållfast lösning bestående av tre träpluggar (som var i minsta laget) och en skruv (som inte heller var helt optimal när det kom till passform) så att bygget av hyllan åtminstone kunde fullbordas. Sedan sköt jag problemet till framtiden, för jag tänkte inte åka 14 mil tur och retur bara för att införskaffa fyra pluppar till en kostnad av kanske femtio öre styck.
Och så idag. Så kom Stefan till jobbet och hade varit på IKEA igår. Och fixat fyra pluppar till mig, bara sådär. Eller jag hade ju i och för sig gnällt om detta i fikarummet för ett tag sedan, men ändå.
Så här måste det kännas att vara med i reklamen för Triss.
Ja, vad ska man säga? Jag tycker det var bra gjort ändå, även om det svajade lite ibland. Men med tanke på hur det har sett ut så är man ju själaglad att de är med. Det är förstås alltid kul att se snygg handboll, men riktigt roligt är det ju inte om inte Sverige är med. Så man får våndas och pinas. Och glädjas.
Ja, nu återstår att se hur Danmark står sig mot övriga lag. För nu kan jag tänka mig att återlämna Skåne dit, åtminstone tills på söndag eller så. Heja Danmark.
Jag tittar inte på programmet Let’s Dance, men det räcker ju med att kasta ett öga på kvällstidningarna för att inse att det verkar vara helt livsfarligt. Unga människor får hjärnblödning och hjärtattacker till både höger och vänster och vad som än händer i programmet verkar generera domedagsrubriker där orden skandal och fusk får Icas köttfärs att framstå som rena lekstugan.
Det är det jag alltid har sagt, det är något osunt med att dansa. Jag är mer en sån som står i baren, och det har nästan aldrig hänt att jag har blivit så berusad att jag tyckt att det vore en bra idé att skaka loss på dansgolvet istället för att ta ett glas till. Jag inser nu att det jag trott var en direkt motvilja att inleda något som skulle kunna klassificeras som en parningslek med aspackade grottmänniskor helt enkelt är en ren och skär överlevnadsinstinkt. Jag visste väl det. Jag har alltid rätt.
Åh vad synd om Norge, det som var så himla nära. De ledde ju i princip hela andra halvlek och kunde gott ha fått vinna, tycker jag. Det hade varit roligt att ha både Norge och Danmark i semifinal, men det blir aldrig som man tänkt sig.
Ett är i alla fall säkert, i handboll har man aldrig långtråkigt.
Sen kan man ju inte låta bli att fråga sig vad sportjournalister får näring till sina frågor ifrån. VM-debutanten Patrik Fahlgren fick svara på frågan Hur är det att spela VM? idag och man undrar ju exakt vad man förväntar sig för svar på en sådan fråga?
Det hade varit lite roligt om Fahlgren hade svarat något i stil med Ska jag vara ärlig är det för jävla tråkigt. Men det lär väl aldrig hända.
Nu blir det uppesittarkväll med Norge på nyhetskanalen.se. Och jag som skulle gå och lägga mig tidigt. Tur VM snart är slut, för så här kan man ju inte ha det.
Ja, vad säger man? Där satt man i första halvlek och tyckte att det här gick ju bra och kände sig nästan lite säker på vinst. Men herregud vilken dramatik. Så är det i handboll, det går inte att slappna av många sekunder i taget. Nu var det ju till och med så att Ola förlorade sitt pokeransikte och gormade om jävla pissavslut. Och vad är det med de svenska straffarna? Man gråter ju. Tur de fick ihop det på slutet ändå, trots det där märkliga röda kortet på Doder.
Men första halvlek var ju förnämlig. Så förnämlig att jag vågade mig på att zappa över till TV4 Sport lite då och då, där Danmark slog Tyskland på ett mycket föredömligt sätt. Jag vet inte vad det är som gör att jag blir extra nöjd när Tyskland får stryk. Jag tror det beror på Heiner Brand. Han ser ju fullkomligt livsfarlig ut.
Jag var tvungen att svika de blågula lite för att följa matchens slutminuter på dansk tv. TV4 Sport klippte ju sändningen direkt efter slutsignalen, men i Danmark drog man sig inte för att visa tjurande tyskar som hängde med huvudena. För nu går Danmark till semifinal, och kanske Norge med, beroende på hur det går mot Polen. Jag håller tummarna, heja Norge och jag vill leva, jag vill dö i Norden.
I helgen såg vi filmen Ett öga rött från 2007. Och den var kort och gott skitkass. Faktiskt. Det är kanske inte riktigt politiskt korrekt att tycka så, men ibland får jag intrycket att all produktion som handlar om invandrare slash nysvenskar blir helt nedlusade med nomineringar och priser. Som att man vill visa att man minsann inte är rasistisk. Men det är kanske som jag inbillar mig. Best Swedish movie for a long, long time! stod det på imdb.com, så alla delar uppenbarligen inte min smak.
Det enda som var lite roligt var när pappan satt och målade dalahästar för att visa hur svensk han var, men i övrigt var den mest tråkig. Filmen alltså. Och så tycker jag att sån där förortssvenska är otroligt jobbig att lyssna på. Det må vara identitetsskapande och Herren vet vad, men jag tycker det är irriterande och pubertalt.
Jag får trösta mig med att jag nyligen köpt* filmen The Navigators, som handlar om privatiseringen av British Rail. Fin, brittisk socialrealism i regi av Ken Loach. Mysfaktor noll.
Jag misstänker att jag får se den ensam.
* Ja! Jag betalar pengar för att se på film. Och det dör jag inte av.
Ibland får jag för mig att det skulle vara så mycket enklare att vara man. Ta det här med hormoner till exempel. Jag inbillar mig att en mans endokrina system består av en binge med testosteron, vars kran vrids på rätt rejält någon gång i tonåren och sedan står den bara där och flödar helt okomplicerat tills jordelivet är till ända. En kvinnas kropp är mer som en komplex produktionsanläggning som tillverkar en varierad hormoncocktail som ska levereras i takt med ägglossning och mens och preventivmedel och graviditet och amning och klimakterium. Alltid är det någon hormonnivå som visar på en uppåtgående trend samtidigt som någon annan dalar värre än svenska kronan. Är det konstigt att man blir labil när hela ens kropp beter sig som en jäkla aktiebörs?
Jag tänkte på det när jag var ute och sprang innan idag. Det tog emot en smula. Och jag kände av ägglossningen, inte kanske så att det hindrade mig, men det störde lite. Och då tänkte jag att det kanske inte alls är läge att löpträna när man har ägglossning, för det var ju som sagt lite motigt. Det kanske är kroppens sätt att tala om att den vill vara hemma och fortplanta sig istället. Det kändes inte alls som en dum idé faktiskt, men jag betvivlar att min pojkvän hade funnit mig särskilt attraktiv efter 16 km i lerig terräng. Och det får ju finnas gränser för hur mycket undanflykter man ska ta till när kroppen är lat men ska plågas under mottot "pain is weakness leaving the body", jag vill betona att det sistnämnda alltså gäller träning och inte fortplantning.
För att motivera mig att fortsätta var jag tvungen att låtsas att jag var typ en stenålderskvinna som tvingades jaga efter en man för att få föra sina gener vidare. Typ den sista fertila mannen på hela jorden, eller om jag var den sista fertila kvinnan, skitsamma. Hela det mänskliga släktets fortlevnad stod och föll i princip med mig ett tag där, så ni har mycket att tacka mig för.
Och ni ser ju själva hur förbannat enkelt det är att vara man.
Och det känns lite som att det är mitt fel. För att jag inte har suttit hemma i tv-soffan och liksom koncentrerat mig på viktiga matcher mot Frankrike och Ungern. Visserligen tog TV4 sitt ansvar och sände matcherna så att de gick att se även med tillgång till enbart bonnkanaler, men det hjälpte ju inte.
Man får se detta VM som en uppbyggnadsfas. Det går fler tåg. Jag tycker i alla fall att de har varit duktiga. Så det så.
Och så kan man ju alltid heja på Norge också. Som slog Tyskland på ett mycket föredömligt sätt, och som dessutom bjöd på några i sanning spektakulära slutminuter. Jag trodde tyske förbundskaptenen skulle få en hjärnblödning när slutsignalen gick och Tyskland hade förlorat efter att ordet Hawaii-handboll tagits till en helt ny dimension. Han, förbundskaptenen alltså, såg ut som att yttersta domen var mycket nära förestående, och hade man satt på honom en blodtrycksmätare hade visaren förmodligen snurrat flera varv innan den slog i botten med ett brak.
Det där med idrott kan aldrig vara nyttigt.
Men det är ju som om världen bara är en enda stor komplott. Jag ska tillbringa helgen hos min pojkvän. Och han har bara de så kallade bonnkanalerna. Det har normalt sett ingen som helst betydelse, för det är i princip de enda kanaler jag tittar på. När jag tittar på TV, vilket inte heller inträffar varje dag eller ens varje vecka.
Men nu! När det är handbolls-VM är TV plötsligt ett mycket viktigt medium. Och nu verkar det som att helgens matcher mot Frankrike och Ungern bara ska sändas på TV4 Sport. Som inte ingår i bonnkanalutbudet vad jag vet i alla fall. Vad är nu detta för ett djävla trams?
Fast det får ju faktiskt finnas gränser. Min gräns går betydligt hitom att ändra redan uppgjorda planer på grund av vad som visas på TV. Det känns på något sätt ovärdigt. Som om man vore en man eller något.
Men ändå. TV-sporten, varför gör ni så här mot mig?
Så nu sitter jag här och är superdeprimerad. Fast ändå inte. För VM är ju inte slut än och jag tycker nog att Sverige gjorde en otrolig insats ändå. Jag menar, de är ju i det närmaste ett pojklag i det här sammanhanget. Och Kroatien är ju ändå typ jättebra. Och på hemmaplan.
Och ingenting såg man av den här uppgivenheten vid motgång som nästan präglade svenskarna under De Mörka Åren På 2000-talet. Nej, det var friska tag och inga hängbjörkar, som Staffan uttryckte det. Och VM är ju långt ifrån slut än.
Men ändå. Lite deppigt är det, eller rätt så. Och jag var tvungen att stänga av tv:n innan eftersnacket började. För jag kände att om jag fick se en till flinande kroat så skulle jag inte kunna svara för följderna.
Men det är bara att ta nya friska tag. Heja Sverige. Och det var ju lite roligt att Sydkorea gick vidare istället för Spanien. Lite otippat får man ju säga. Men i handboll kan ju som bekant vad som helst hända.
Jag gillar böcker. Problemet med att gilla böcker är dels att man redan har jättemånga och dels att det är så himla lätt att samla på sig ännu fler. Man går där på Ica och tänker: Palsternacka. Och så plötsligt dyker det upp en korg med reapocket precis bredvid grönsaksavdelningen. Och sen står man där med sina överfulla bokhyllor och tänker att man kanske borde rensa lite. Men det är svårt. Man vet aldrig om man får lust att läsa-om en bok. Det vore dumt om den boken var utrensad då. JA, jag har svår separationsångest från min boksamling.
För ett bra tag sedan införskaffade jag ännu fler bokhyllor. Av olika anledningar har de bara blivit lamt stående, men i helgen inleddes det projekt i vilket bygga ihop hyllorna var det lilla. Det stora i detta projekt är att flytta om alla böckerna och systematisera så att det blir ordning och reda. Facklitteratur för sig, skönlitteratur för sig. Med inbjudande luft i hyllorna så att man kan få plats med mer efter hand. Så var tanken i alla fall. Mina samlade hyllmetrar hade ju utökats med 100 %, så det skulle bli så enkelt så.
Bah. Nu har jag hållt på med detta i flera timmar och man kan i bästa fall säga att jag har sorterat lite grovt. Facklitteratur i ett rum och skönlitteratur i ett annat. På ett ungefär åtminstone. Och den imponerande mängden tomma hyllplan känns redan för liten. Jag hade nämligen även en samling böcker bakom böckerna i min gamla bokhylla. Såna som kanske inte är sådär jätteimponerande litterära mästerverk, men som jag ändå inte kan tänka mig att skiljas från. Till exempel alla mina hästböcker. Frågan är bara hur tufft det är att ha Britta och Silver på vinterritt och Drömmen om en ponny bredvid titlar som University Physics (Benson et al) och The Cell (Alberts et al).
Sa jag att jag hade separationsångest?
Varje gång jag, vilket jag ska passa på att erkänna inträffar lite då och då, läser någon saftig skandal om Amy Winehouse, så slår det slint i huvudet. Jag tänker något i stil med: Amen herregud, hon är ju bara typ 12 år och åker på turné med sin PAPPA, hur kan hon missbruka kokain i sådana mängder?
Fast då, har jag sent omsider insett, blandar jag visst ihop det med Amy Diamond. Vad fan, kan inte ungdjäveln hitta på ett bättre namn? Jag är för gammal för att hålla reda på allt.
En sak har jag funderat en del på. Giraffer, dom har ju horn. Men till vad? Det verkar ju alldeles otroligt opraktiskt att stångas med så långa halsar. Men vad ska de annars ha dem till? Hornen alltså, det är väl allmänt känt att det är rätt praktiskt att ha långa halsar när man betar i trädtopparna. Men hornen. Rent evolutionärt borde de ha tillbakabildats i ungefär samma takt som halsarna blev längre, kan man ju tycka.
Fast man vet ju inte. Förhistoriska giraffer hade kanske skitlånga horn och ingen hals alls. Fast ingen har fattat att det var en giraff utan trott att det var skelettet av någon gammal bisonoxe de hittat.
Charles Darwin, har du några synpunkter på det här?
Ja, det var ju vilsamt om inte annat. Man kunde sitta och slappa i soffan och behövde inte vara på helspänn precis varenda sekund. Det var ju inte precis ovisst hur resultatet skulle bli. Handboll är alltid handboll. Men direkt nervpirrande var det ju inte ikväll.
Vilket det däremot blir imorgon, när vi möter Kroatien på deras hemmaplan. Då blir det inte en lugn stund förrän matchen är över. Man borde ladda upp med betablockerare allra minst. Det hjälper inte ett dugg att Sverige redan är klara för mellanrundan. Om Kroatien vinner blir jag genomdeprimerad.
Igår sa jag: Det här ska jag blogga om! om någonting som förmodligen var både roligt och tänkvärt och som dessutom inte ens handlade om handboll. Men idag är det som bortblåst.
Men nu är det dags för handboll, så jag har inte tid att tänka på det mer.
Jag tycker gott att man kan vara lite storsint ibland. Erkänna när man har haft fel och sådär. Även om det bär en emot innerst inne, men det får man ta. Rätt ska vara rätt.
För ett tag sedan skrev jag ett inlägg där jag pekade ut sexbloggare som lite dumma i huvudet. Jag fick två kommentarer, en från en väldigt bitter person som gjorde sig till talesman för all världens dyslektiker, och en från Emmy, som påpekade att hennes sexblogg minsann var välskriven. Den har dessutom en stadig placering på Metros topplista. Som jag har slutat att kolla på, det är för deprimerande. Inte på grund av Emmy då, ska kanske tilläggas för ordningens skull. I början var jag lite bitter över att min blogg, som är så fantastisk, inte for som en raket raka vägen upp bland silverfiskar och blondinbellor, men efter att ha sneglat på slumpmässigt utvalda bloggar från sagda lista så vet jag inte längre om jag skulle tycka det var så värst smickrande att hamna där.
Men till saken. Ja, okej då. Jag förstår fortfarande verkligen inte alls poängen med att fylla en blogg med könsord och samlagsrecensioner, men det lär jag väl aldrig begripa. Men OKEJ då. Jag erkänner. Emmy kan hantera det svenska språket. Till skillnad från alla andra sexbloggare som knappt kan stava till kuk och fitta och som fortfarande framstår som lite dummare i huvudet än andra.
Ett undantag som bekräftar regeln, alltså. Så. Nu är det sagt.
Idag har vi lite ledigt, jag och dom i bekantskapskretsen som skickar hysteriska sms och panikringer varandra i halvtid under handbollsmatcherna. För idag är det nämligen ingen match.
När man får en ledig kväll sådär, då kan man gott ägna sig åt något konstruktivt. Själv ska jag ägna mig åt hyllor. Jag gillar hyllor. Jag är helt besatt av hyllor. En vägg utan hyllor är en styggelse inför vår Herre.
Jag har en tom vägg, som inom kort ska fyllas med hyllor.
Mmm...hyllor.
Nästan lika bra som handboll.
Något jag stör mig på för närvarande är Tele 2:s reklam där ett får sitter i en tandläkarstol och på begäran bräker fram ordet cheap. Eller den är väl varken sämre eller bättre än all annan reklam som dumhets-tv spottar ur sig i parti och minut, utan vad jag stör mig på är att fåret i ett bländvitt leende visar upp ett garnityr som inte alls är fåraktigt.
Det är väl allmänt bekant att både kor, får och getter inte har några framtänder i överkäken. Trodde jag alltså, men när jag påtalade denna felaktighet för bekantskapskretsen förklarade sig större delen av bekantskapskretsen fullständigt ovetande om idisslares tandformler.
Men så förhåller det sig alltså. Jag har rätt, och Tele 2:s reklambyrå har fel och noll koll.
Skärpning, kretiner. Som jag brukar säga.
Jamen vad säger man om det här? (Svar: JOHAN SJÖSTRAND). Det här är definitivt som på den gamla goda handbollstiden. Man blir smått lyrisk. Jag menar SPANIEN. De tog ju ändå brons i senaste OS, dit Sverige inte ens lyckades kvala. Och matchen var fantastiskt spännande. När Sverige ledde med en fem-sex mål kunde jag förmå mig att dricka en kopp te, men så fort det minskade var jag tvungen att ställa ifrån mig koppen, för då kände jag att de behövde mitt stöd. Jag är nämligen övertygad om att jag hjälper laget genom att gestikulera en massa i tv-soffan. Och man vill ju inte spilla skållhett te över sig i ren eufori när Dalibor Doder gör ett av många snygga mål.
Nu ska jag gotta mig i eftersnacket.
Dagens fikarumssnack:
Jag: På min mp3-spelare kan man bara ha 30 låtar i låtlistan. Det räckte inte till hela Göteborgsvarvet!
Christian: Vet du vad det betyder?
Jag: Att jag får köpa en ny och bättre mp3-spelare? Eller att jag ska välja 30 väldigt långa låtar, typ Shine on you crazy diamond?
Christian: Att du måste ÖKA! Bli snabbare!
Skyll inte på mig när det går dåligt för tillverkningsindustrin säger jag bara. Det är Christians fel.
Förra veckan:
Jag: Nästa vecka ska jag springa tre dagar...ska vi träna något annat?
Barbie: Jag jobbar nästan alla kvällar. Men på måndag är jag ledig, då kan vi träna pilates.
Jag: Ok, då kör vi på det.
Barbie: Ja, vi måste ta tag i det här nu.
Jag: Japp, inga undanflykter godtas.
Idag:
Barbie: Men du, vi kan väl inte träna ikväll...när Sverige möter Spanien?
Jag: Nej, det går inte. Vi får ta det en annan dag.
Notis: Som kompensation har jag sprungit 18 km efter jobbet idag. Vilket känns som en acceptabel början på veckan.
Men vilken rolig match. Kan man ju säga såhär i efterhand när Sverige vunnit och dessutom är så gott som klara för mellanrundan. Men det var ju så lagom underhållande när hela vagnslaster med svenskar visades ut i första halvlek. Även om Sverige ledde hela tiden så kan man ju aldrig vara säker när sydkoreanerna kilade omkring som pigga små ökenråttor över hela planen och svenskarna som sagt mest var utvisade. I handboll kan ju vad som helst hända och fort går det också. Fyra måls ledning är ingenting. Men nu var det nästan som på den gamla goda tiden när allt var som det skulle och Sverige var i final innan man hann registrera en höjning av blodtrycket. Nästan, i alla fall.
Det är roligt med alla nya spelare som är så jättejättebra. Och jag är SÅ nöjd med de nya förbundskaptenerna. Staffan, som står vid sidlinjen och brölar ut instruktioner så det hörs ända från Split, och Ola, som tuggar sitt evighetstuggummi och inte rör en min oavsett vad som händer. De är bra för Sverige. Nu ska vi ha den här djävla skiten, gastade Staffan i sista time out:en, och han blev ju sannspådd. Tack för det.
Glädjen står högt i tak. Det är nästan som att vi har vunnit hela VM redan.
Äntligen blir det lite ordning på torpet och spänning i tillvaron i och med att handbolls-VM äntligen börjat, och det med svensk storseger. Det var nästan så att man tyckte lite synd om kubanerna och undrade om det väntade någon typ av repressalier när de återvände till fäderneslandet. Typ att det fanns ett Guantánamoläger för idrottsmän som misslyckats. Man vet ju aldrig.
Men hur som helst, nu väntar svårare uppgifter. Sydkorea imorgon och de höll ju på att vinna över Kroatien igår. På hemmaplan och allt. Det är det som är det bästa med handboll, nästan vad som helst kan hända. Men först ska jag fira med ett glas vin.
Alltså, jag förstår inte riktigt varför det har blivit sånt sabla hallå kring Liza Marklund helt plötsligt. Det är möjligt att jag har missat något, kanske till och med en hel del, men jag tycker det mest verkar handla om att hon har skrivit en bok som hon påstod vara "en sann historia" när det borde ha stått "bygger på en sann historia". Och plötsligt känner sig en väldig massa människor både lurade och kränkta och jag vet inte allt.
Amenherregudihimmelen. Vem tror på fullt allvar att precis varenda stavelse i en historia som bygger på en människas subjektiva upplevelser av diverse händelser, är Den Absoluta Sanningen? Sedan när började människor uppleva saker och ting exakt likadant? Det är väl allmänt känt att det som upprör A rycker B på axlarna åt samtidigt som C plitar ihop en gnällig insändare till lokaltidningen och D ger fan i alltihop.Har folk inget som helst omdöme längre?
Skärpning, kretiner.
Och så läser jag att den av mig nyligen recenserade filmen Lust, caution fick en guldbagge för bästa utländska film. Man tror ju knappt sina ögon. Men det är klart, kan man göra en film med mobilkamera som handlar om en idiot som enligt uppgift "gråter, äter psykofarmaka och onanerar"*, och få den nominerad så ger det väl inte en så värst prestigefylld lyster till själva guldbaggen.
Men alltså, Lust, caution. När det finns Indiana Jones.
* Detta är bara hörsägen. Jag har inte själv sett En enastående studie i mänsklig förnedring. Och jag vet inte precis om jag har lust att göra det heller.
Ett par dagar innan jul besökte jag och min pojkvän Skånes Djurpark. Det är ett mycket trevligt ställe som jag vanligtvis besöker flera gånger per år, men den här gången ville det sig inte riktigt. De flesta djur höll en helt otroligt låg profil och visade sig knappt. Vi såg grisar och hästar, men det kan man ju göra i stort sett i vilken hage som helst.
Men sedan dess har de vilda djuren verkligen avlöst varandra, IRL så att säga. I civilisationen. Det började med att en ekorre kom strosande, inte direkt för att skala kottar utan kanske mer för att snylta på fågelbordet utanför mina föräldrars köksfönster. Och förra veckan såg vi en hjort som stod och vansinnesstirrade på oss vid kanten av en trafikerad väg. Några dagar senare skuttade fem rådjur ut ur ett buskage tio meter framför mig och cirka hundra meter från högskolan. Precis innan dess hade jag skrämt upp en koloni med vildkaniner ur sina underjordiska gångar och hålor på ett sätt som fick Watership Down att framstå som rena lekstugan. Och igår eftermiddag såg jag en räv som helt ogenerat raskade över Näsby industriområde som om den hörde hemma där.
Det är lite Narnia över det hela, faktiskt. Jag förväntar mig faktiskt nästan att Aslan är i antågande. Jo, men kom igen nu.
I helgen tittade jag och min pojkvän på Bangkok Hilton från 1989. Eller det har vi hållt på med ett bra tag känns det som, för den som var med minns förstås att det från början var en tv-serie och inte en film.
Jag var med, och jag minns den som väldigt spännande. Den var inte fullt lika spännande idag, kan jag meddela för kännedom. Det kan i och för sig ha att göra med att jag ju redan visste hur den slutade, men ändå. Det kändes väldigt tillrättalagt och orealistiskt, och dessutom var musiken väldigt väldigt 80-tals-synth-plastig på ett sätt som var direkt motbjudande.
Ikväll ska jag se Det sociala arvet av Stefan Jarl. Det blir nog en fin kontrast till 80-talets plast och axelklaffar.
Nu får det banne mig bli ordning på torpet och rättning i leden. Nu är jullovet slut och all work and no play för hela slanten. Samt förhoppningsvis lite mer bloggande, för så här kan vi ju inte ha det.
Snart är det handbolls-VM. Jag ser mycket fram mot det. Jag läste några gamla blogginlägg från handbolls-EM i vintras, och tyckte de var snudd på förnämliga.
Jag tror att jag ska bli sportjournalist. Hur svårt kan det vara, liksom?
Häromdagen gjorde vi ett stopp på det McDonald’s som Kurt Wallander borde besöka för att köpa kaffe och lite annat smått och gott för att hålla blodsockernivån på en acceptabel nivå. Ja, det var alltså jag och min pojkvän som skulle göra detta, inte Kurt Wallander. Det var mer ett förslag till Henning Mankell, men hur som helst. På en jättestor reklamskylt tillkännagav man att en liten kaffe kostade10 kronor. Jag beställde en liten kaffe. När jag fick kvittot noterade jag att jag fått betala 12 kronor, och jag började undra om jag blivit utsatt för det gamla meny-tricket.
Jag är dels rätt snål, dels inte alls så snäll att jag tycker att två av mina surt förvärvade slantar ska hamna i Ronald McDonald’s giriga näve utan strid. Tjejen i kassan hade inte sett reklamskyltarna i storleksordningen pingisbord som var belägna precis ovanför kassan, och ordet hemmablind kom att hamna i en helt ny dimension. En kamrat till henne fick tillfrågas, och sedan kom någon slags boss och förklarade att tiokronorskaffet var en kampanj och hade en särskild knapp på kassaapparaten, till skillnad från vanligt "fikakaffe", som tydligen var två kronor dyrare. En fjärde anställd vittnade om att kaffet "ibland" kostade 10 kronor även om man använde icke-kampanjknappen.
De fyra for runt och lämnade tillbaks pengar och bad om ursäkt som en man. Jag kände mig verkligen värdefull som kund med så mycket uppmärksamhet från personalen. Och, vilket ska betonas, alla var glada och trevliga. Fast jag antar att de svär mustiga eder i fikarummet över snåljåpar som krånglar till det och som inte kan avvara två spänn. Men det är ju i det närmaste en mänsklig rättighet. Som dessutom är helt gratis.
Jamen jag vet att jag inte alltid är först med det senaste, men alltså, vadå Spotify? Alla tjatar om det och det verkar som att jag är den enda människan i hela Sverige som inte förstår vad det är. Eller får en inbjudan. Till vad vet jag inte riktigt, men det verkar som att det är något väldigt exklusivt.
Illuminate me, pls.
Herregud. Bloggen ligger här och flämtar efter luft medan jag roar mig på annat håll. Men ryktet om min död är betydligt överdrivet. Jag har, som den värstingbackpackerglobetrotter jag är, fotvandrat mig genom hela Hindukush i jul, medan ni andra låg hemma och tittade på Kalle Anka och åt trillingnöt. Och så hittade jag oväntat ett litet nattöppet internetcafé vid foten av Karakoram och beslöt att sprida lite atmosfär över Metrobloggen.
Eller nu känner jag lite att hela det här blogginlägget är betydligt överdrivet. Jag har varit utomlands. I Danmark. En dag. Resten av tiden har jag mest latat mig.
I'll be back.
