Jag for ner till bror

Har, kanske som sista person i Sverige, läst Jag for ner till bror av Karin Smirnoff, detta är handlingen:

I Smalånger är det mesta som vanligt. Maria har hittats död. Hennes bror håller på att supa ihjäl sig. Harmynte John har ögon som svarta hål i rymden och äldreomsorgen får en ny medarbetare, Janakippo, som stack sin far med en högaffel. Jag for ner till bror är en svart, rå, våldsam och from berättelse. Det är kärleksfullt, passionerat, varmt och tryggt. Svårast av allt är förlåtelsen.

Jag såg tv-serien när den kom, var det i höstas/vintras? Tyckte den var bra. Jag tyckte mycket om boken också, visade det sig. Den är ju speciell på sitt sätt med språket, men det tycker jag funkar väldigt bra i det här fallet. Den får fyra högafflar av fem möjliga, schas iväg till bibblan (om någon mot förmodan skulle vara efter mig i den långa kön av människor-som-läst-Jag-for-ner-till-Bror-för-längesedan). 

260521

Igår skrev jag ett vänligt men bestämt mail till Clas Ohlson och Instabox och bifogade en bild på det med våld  i Instaboxen intryckta paketetet som det krävdes fem personer att få ut. Skrev att jag föreställde mig att det fanns en maxgräns för storlek där någon på Clas Ohlson borde ha reagerat, och även om det nu fallerade där så borde väl ändå finnas rutiner för Instaboxpersonal när ett paket inte får plats med mindre än att man knör in det med full kraft så att det sedan inte går att rubba. Fick ett svar och en ursäkt från Clas Ohlson, de hade brustit i sina rutiner och skulle ta det vidare med "lagret". Från Instabox, inte ett ljud. Min man och jag spekulerade i huruvida Instaboxchaufförer är såna som sökt jobb på Post Nord men inte fått det, ungefär som man i alla fall förr sa om väktare att det var såna som inte kom in på polishögskolan, som om nu det var ett självändamål för alla och envar. Nu är jag kanske onödigt dömande, en gång är ingen gång osv. Väntar nu en försändelse från Bokus, den ska väl inte gå att misslyckas med i alla fall? 

Efter jobbet åkte jag till Willys och handlade, zzzZZZzzz. En gång för många år sen när jag och min exman hade ett sånt där klassiskt småbarnsföräldragräl om vem som gör vad och framför allt mest och jag beklagade mig över att det alltid var jag som handlade så dristade han sig att säga Men du gillar ju att handla. Då var skilsmässan nära, kan jag ju säga. Åkte sedan hem och packade pepp-påsar som ska delas ut på hopptävling på söndag. Det är inte så många anmälda, men man får ju lik förbannat tröska sig igenom arrangemanget. 

Sen kom min man hem och vi bestämde att vi skulle kolla på Gladiator II. Eller i alla fall halva för i vanlig ordning orkade vi inte se en hel film utan man får låtsas att det är en miniserie. Älskade den första filmen med Russel Crowe i huvudrollen, än så länge tycker jag att nyinspelningen är helt okej. Är ju väldigt svag för romarriket på film, det är så maffigt. Tyvärr, för min omgivning får man kanske säga, öppnar det alltid upp för diskussioner kring praktiska detaljer om när romarnas fälttåg. Till exempel: hur var trossen organiserad? Måste ju ha varit ENORMA mängder mat som skulle fraktas och tillagas till alla de här romerska soldaterna som inte verkade göra annat än att marschera mellan slagfälten. Och hur löste de det med latriner? Är väl inget om någon enstaka romersk soldat gör sina behov i någon buske, men de där legionerna bestod ju av tusentals mannar som väl var och en åtminstone någon gång under dagen  hade behov av att tömma tarm och task som det (tydligen) hette i det militära på den gamla goda tiden när allt var som det skulle. 

Är tydligen inne i en sömnsvacka. Igår var jag ju trött p g a att jag sovit som en råtta på natten. Igår kväll gick jag och lade mig tidigt, VAR trött, kunde ändå inte somna. Så djävla irriterande. Så när klockan ringde i morse kände jag mig som en sengångare. 

Idag ska jag på REHAB och, utgår jag från, få övningar för mina trista Farmor Anka-höfter som jag ska utföra, utgår jag också från, framför min fysioterapeut så att han kan leda in mig på rätt väg. Jag ogillar starkt att göra saker-jag-inte-är-hundra-på-hur-de-ska-göras framför någon som är helt hundra på hur det ska göras, men det är väl bara att gilla läget. Sen hem och städa, därefter tillbaka till stan för möte i stallet. Gäsp. 

Ett gott nytt år

Har läst Ett gott nytt år av Malin Stehn, detta är handlingen:

17-åriga Jennifer försvinner från en fest. I en annan del av staden skålar hennes mamma Lollo in det nya året med sina gamla vänner, Nina och Malena. De har inte så mycket gemensamt längre, men familjernas nyårsfirande är fortfarande tradition. När föräldrarna vaknar efter en kväll med för många glas och lite för mycket ärlighet är mardrömmen ett faktum. Försvinnandet sätter vännernas värld i gungning och mörka hemligheter tvingas upp till ytan. Hur väl känner de varandra? Och vad hände egentligen på nyårsnatten?

Jag tyckte den här boken var rätt bra, det var en helt rimlig berättelse utspelad ur familjernas perspektiv, alltså ingen polisdeckare i ordets rätta bemärkelse. Bra språk och rätt bra driv, lättkonsumerad liksom. Kanske lite väl mycket utfyllnadsdetaljer, man behöver kanske inte redogöra för exakt varje klädesplagg  och måltid som som passerar revy, men helt okej. Den får tre nyårsraketer av fem möjliga.  

260520

Igår gjorde jag och vår VD den slutgiltiga anmälan om nedläggning av verksamhet. Det var såklart lite deppigt, men ändå mest formalia, den där blixten från klar himmel som slog ner i augusti förra året har ju såklart landat och nu är detta ens vardag. Om tre månader stänger den sista produktionslinjen och sen blir det vad det blir. Slutliga beskedet om vart den ska flyttas är ännu inte taget om jag förstått saken rätt. Men här blir det i alla fall inte. 

Det har snackats lite löst om att vi som är kvar ska hyra in oss på något kontorshotell sen, för det är ju inte direkt smart att värma upp en jättebyggnad som denna för att tre personer ska sitta och häcka på varsitt kontor. Men inget beslut är taget där heller vad jag vet. Funderade på vad som ska hända sen, för båda de andra är äldre än jag och kommer väl därför gå i pension innan jag gör det. Ska jag då sitta helt själv på något kontor som ska representera Sverige? Ingen vet, den som lever får se, osv. 

Åkte hem efter jobbet, svängde inom Coop för att hämta ett paket via Instabox. Smidigt va, man slipper stå i kö och så vidare. Paketet, som innehöll trädgårdsdynor från Clas Ohlsson, var något större än det största Instabox-facket som också var placerat i översta raden för säkerhets skull, men skam den som ger sig tänkte väl någon Instabox-chaufför och mulade in hela paketet med våld. Den personen stod inte längst fram i ledet när förståndsgåvorna delades ut, kan man väl säga. Jag kunde inte rubba paketet överhuvudtaget, för jag nådde bara till nederkanten av Instabox-facket och paketet satt som korken i en flaska. Fick be en av de anställda om hjälp, som inte lyckades bättre än jag utan en kamrat fick tillkallas. Kamraten kom med en pall och ett livsfarligt balanserande tog vid. Ytterligare två av Coops anställda plus en förbipasserande kund fick engageras i detta företag innan Instaboxen kunde förlösas under dramatiska former. Allt detta tog såklart avsevärt längre tid än vad det skulle gjort att hämta ut det från postombudet. Vet inte vem man ska skylla på, någon på Clas Ohlsson borde väl ha mätt och jämfört med största möjliga storleken som går att skicka med Instabox, eller Instabox själva som helt uppenbart ger fan i att paketen är för stora, bara de kan tryckas in såpass att luckan går att stänga.

Som om det inte var nog med det så var hela infarten från stora vägen in på vår lilla gata uppgrävd och det var ytterst besvärligt att trixa sig förbi. När jag sedan skulle ut på stora vägen igen några timmar senare tog det ungefär hundra år för det kom en strid ström bilar som aldrig verkade ta slut. Har ju vänstersväng när jag ska ut på stora vägen mot stan, fick stå säkert fem minuter där man i vanliga fall knappt ens behöver stanna eller på sin höjd låta två-tre bilar passera, om det inte är Kiviks Marknad eller något annat jippo på Österlen förstås. Måste ha varit en traktor eller nåt sånt som legat och puttrat på i godan ro och skapat en jättekö. Såg knappt något heller på grund av att det hade satts upp avspärrningar och grejer på grund av den här, som det visade sig vara, vattenläckan. Inget som påverkar oss mer än att vattnet ska stängas av några timmar idag på förmiddagen, men det kvittar ju när man ändå inte är hemma.  

Åkte till stallet för möte och teori. Teorin var att I skulle rida en av ridskolehästarna och samtidigt förklara vad hon gjorde och varför. Det är alltid kul att se ridlärarna rida ridskolehästar, fast det är alltid de stora hästarna som jag nästan aldrig rider. Hade gärna velat se någon sitta på Köttbullen, jag ser ju aldrig henne när hon går ordentligt, bara när hon såsar runt med nybörjare på ryggen och ser ut som hon håller på att somna. 

Sen gick vi ut med hästar i hagar, var hemma vid 21. Min man hade redan gått och lagt sig och jag kände rätt snart den här härliga känslan att nu, NU kommer jag snart att somna, sen ryckte han till i sömnen och BING så var jag klarvaken och sedan var det såklart lögn att somna. Helvete också. Nu fick jag inte den goda nattenss sömn som jag tyckte mig behöva, utan känner mig allmänt sleten och har lite ont i huvudet med. Aja, det är bara att kriga sig genom dagen. Idag ska jag i alla fall ingenstans efter jobbet, bara hem. Kanske packa upp och provsitta mina trädgårdsdynor från Clas Ohlsson, fast då måste jag också packa upp och montera ihop min DYNBOX som jag köpte på Jula för ett tag sen. Vi får väl se vad eftermiddagen kan tänkas ha i sitt lilla sköte. 

50: Lämna mig inte

Har läst 50: Lämna mig inte av Linda Skugge, det behöver du inte nödvändigtvis göra. Detta är handlingen, om det ens är en handling:

50: Lämna mig inte är Lady Lazarus dagbok. Hon som gång på gång återuppstår från de döda. Hon som gömmer sig bakom sanningen, hon, parian, som "eat men like air". För snart tre år sedan skrev hon bokrecensionen som fick kulturbranschen att vända henne ryggen. Alla tror att de vet vad som hände sen. All fiction is rooted in autobiography. Alles ist kunst.

Jag har inte läst boken det hänvisas till, Kristina Sandbergs bok om när hon fick bröstcancer, men jag har läst recensionen som är 1. fruktansvärt elak mot Kristina Sandberg, 2. knappt handlar om boken, utan 3. mest verkar gå ut på att Linda Skugge vill vinna "vem-det-är-mest-synd-om-och-inte-är-det-du-i-alla-fall-eftersom-du-inte-har-Addisons-sjukdom-och-måste-försörja-fem-personer-som-jag-tävlingen". I övrigt tycker jag boken, Linda Skugges alltså, är fruktansvärd. Fattar liksom inte riktigt vad som hände mellan jag-är-så-sjuk-att-jag-knappt-orkar-leva till att kunna gymma i timmar varje dag och utöver det ha konto på Only Fans och sälja sex och porr som om det inte fanns någon morgondag. Kändes mest väldigt tröttsamt att läsa sida upp och sida ner om piskor och avsugningar och att gå genom stan med spermakladdigt hår. En gång försökte jag mig på att läsa Äldreomsorgen i Övre Kågedalen, men gav upp eftersom det var bland den värsta dynga jag läst, och då har jag ändå läst en del i mina dagar. Den här boken känns som något snarlikt, det enda förlåtande var väl att den inte var lika tjock. Känns inte som att Linda Skugge mår helt hundra i psyket om jag ska vara ärlig. Den här boken får en överkorsad piska av fem möjliga.  

260519

Var ju hos fysioterapeuten igår. Det var väl både gott och blandat av bra och dåligt avseende mina höfter, som tydligen ska vara min nya akilleshäl. Till det som var bra var: god rörlighet i själva leden, inga tecken på artros. Det får man ju ändå vara tacksam för, det räcker ju liksom med den artros jag redan har. Däremot jättemycket spänningar i mjukdelarna i säte, höft och utsida lår. Bortsett från det förnedrande i att  man betalar för att en ung och snygg kille ska stå och klämma en på röven med (antar jag) kritisk min så hände detta: Jag beordrades att ligga på sidan, sträcka upp ena benet i luften och så skulle fysioterapeuten trycka ner och jag hålla emot. Ja, det skulle väl inte vara några problem tänkte jag som ändå har gjort mycket sidoliggande benlyft när jag tränat pilates, men i och för sig bara raka och nu var benet vinklat lite snett bakåt. Visade sig då att jag hade exakt NOLL kraft att hålla emot, och då tror jag inte ens att han tog i sitt värsta heller, tråkigt nog. Nu gör vi om det och så tar du i den här gången, sa han, och jag tyckte jag tog i som om själva livet hängde på det, men hade inte en chans. SINNESSJUKT SVAG var jag i vissa muskler, om de ens existerade. 

Som om det inte var nog av förnedring så sa han att han noterat att jag vaggade när jag gick. Det är jag ju medveten om själv och försöker hela tiden motverka för jag känner att jag går som min farmor, som var sådär 150 cm lång och vägde...inte precis 150 kg, men hon var ingen sylfid om man säger så, utan kort och liksom stabbig och vaggade fram när hon gick, det är såna gener jag har att tampas med. Farmor var kanske också sinnessjukt svag i vissa höftmuskler? Hon är dock död sedan nästan 40 år tillbaka så det går inte att fråga. Utöver denna rent pinsamma svaghet så tror fysioterapeuten också att fascian är uttorkad och i dåligt skick och då hjälper det inte att stretcha på vanligt sätt utan då krävs det andra metoder, just nu för mig oklart vilka men det ska han hjälpa mig med. 

För nu är planen alltså REHAB, två gånger i veckan i tre månader och inget mesigt hemmatjafs utan jag ska infinna mig på plats (det finns en träningslokal i samma hus där jag gick på såkallad artrosskola med  ett liknande upplägg, alltså träning under överinseende av en fysioterapeut) så att han handgripligen ska sätta stopp för min långsamma transformation till Farmor Anka. Förhoppningsvis i alla fall. Artrosskolan gick ju bra, så jag hoppas att det här gör det också. Även om det är ett otroligt deppigt ställe att träna på, för alla som är där har ju olika grader av smärta och krämpor att förhålla sig till. Nu tycker jag i och för sig inte att det är sådär jättefestligt att träna på ett vanligt gym heller så det kvittar ju i det avseendet. 

Diskuterade också övrig träning och eventuella begränsningar, men han menade att de enda aktiviteter jag ska undvika är de som gör att smärtan blir värre under tiden eller efteråt, blir det bättre eller är samma lika så kan jag fortsätta. Det var ju i alla fall bra, hatar att vara begränsad. Men ska i alla fall se över mitt träningsupplägg rent generellt efter att rehaben kommit igång, vilket den gör nu på torsdag. Fram till dess ska jag vila, tänker jag mig. 

Ska ju åka till Norge om några veckor och hade tänkt ta mig dit med tåg. Igår bokade jag tågbiljetter på en sida som heter VY. Hittade inte att man kunde boka tur och retur, det kan man säkert någonstans men Farmor Anka lyckades i alla fall inte med det. Tänkte att jaja, spela roll, så jag bokade ditresan, betalade med kort, fick biljett och kvitto på mailen. Så skulle jag boka hemresan. Jag ska åka upp en måndag och hem på fredag, men då visade det sig att den enda hemresan var med ankomst typ 23.30. Och då är jag inte ens hemma-hemma, utan i stan utan möjlighet att ta mig vidare eftersom sista bussen går typ 22. Tänkte att jamenvadfan, då åker jag hem på torsdagen då, de ville visserligen att jag skulle vara där hela veckan men nu får det bli såhär. Bokade, betalade, fick biljetter på mailen, kastade ett getöga och DÅ HADE JAG BOKAT FEL DATUM. Jag bokar väl aldrig fel datum, jag både kollar och dubbelkollar och trippelkollar, fast det hade jag uppenbarligen INTE gjort när jag bytte från fredag till torsdag för då hade datumet tydligen hoppat tillbaks till något slags defaultläge så att jag hade bokat en random hemresa nu på torsdag istället för torsdag om tre veckor. PANIKEN! Ringde deras kundtjänst, naturligtvis hade jag köpt biljetter som inte var ombokningsbara men en mycket vänlig man sa att de kunde göra undantag eftersom det hade gått mindre än 24 timmar sedan köpet, under förutsättning att jag bokade en ny resa samma sträcka. Det skulle jag ju göra, så medan den trevliga kundtjänstmannen hängde kvar i luren så påbörjade jag en bokning på rätt datum. Men då fanns det plötsligt bara avgångar där man kom hem mitt i natten om ens då. Man skulle ju kunna tro att tågen gick ungefär samtidigt varje torsdag, men tydligen inte. Var kanske någon slags sommartidtabell som började gälla då, inte vet jag. Hoppade desperat vidare till fredagen, och sedär, då fanns det plötsligt en resa där jag var hemma vid 21 nånting, med  helt realistiska möjligheter att ta mig vidare hem till byn så att säga. Dessutom direkt till Lund, bara ett byte istället för byte i Göteborg OCH Lund som övriga resor jag tittat på. Väldigt märkligt, men här gällde det att smida medan järnet var varmt så jag högg den kvickare än någon hann säga statens järnvägar. PUH. När jag berättade detta för min man på kvällen så sa han något i stil med att jag måste bli bättre på att kolla saker först innan jag bara hetsklickar på BESTÄLL, som om jag var en person som saknade både impulskontroll och omdöme. Valde efter moget övervägande att inte påpeka att det var ett rätt magstarkt uttalande från någon som själv är O-ER-HÖRT känslig för kritik och går i fullt försvar vid minsta lilla som kan tolkas som ifrågasättande. 

Bytte om, åkte till bibblan och lämnade böcker, stannade till vid återvinningscontainrarna och tryckte ner mina fem säckar med utrensade kläder, hoppas någon fattig sate blir glad. Vidare till stallet, hem, duscha, i säng. Idag ska vi ha möte i AU innan ridningen, som inte är ridning utan teori så då behöver vi ju inte tänka på att vi ska göra i ordning hästar utan kan dyka upp exakt när lektionen börjar istället för minst en halvtimme innan. Och kanske åka hem i tid? Igår skulle jag bara svampa av Köttbullen och släppa ut henne i hagen efter lektionen som slutar klockan 20. Hagen ligger precis intill stallet, ändå var jag inte hemma förrän 21.30 eftersom jag tyckte mig vara tvungen att stanna och prata med Gud och halva världen på den lilla sträckan. Inte lätt när man har trevliga människor omkring sig (och otrevliga människor att prata om).  

Till stallet istället, v 21 2026

Igår var det ridning, hade Köttbullen, K sa att hon hade varit "lite trött" på första lektionen men jag tänkte att det är ju hennes normala grej, att gå och såsa med ett litet barn vars skänklar knappt når nedanför sadelkåporna på ryggen (på plussidan: lugn och trygg, gör inget dumt eller oväntat), man får liksom ange tonen från start och renodla de framåtdrivande hjälperna. Men hon var otroligt seg även när jag red henne. Kändes som att jag hade 200 kilo deg att fösa runt ridbanan, plus att hon lade sig i handen och var framtung och jobbig. Plus att K tvingade mig att ha kortare tyglar än vad jag gillar att ha. Jag förstår varför i teorin, för när jag har den längd på tygeln som jag tycker känns bekväm så går Köttbullen på bogarna i framvikt och det är ju inte det som är tanken. Men när jag har så korta tyglar som K tycker att jag ska ha så tycker jag att JAG ligger i framvikt, och det är ju inte heller tanken. Men det är väl lättare att fixa till antar jag. 

Vi red på stora utebanan, har jag sagt att jag inte gillar stora utebanan? Men säger K att vi ska rida på stora utebanan, then stora utebanan it is. Hon hade i alla fall ställt ut koner så att det blev som ett normalt fyrkantsspår innanför det jättejättestora fyrkantsspåret på hela stora utebanan. Vi red mycket övergångar och tempoväxlingar, eller det var väl tanken. Tyckte inte det hände jättemycket när jag tempoväxlade framåt. Det var bara tungt och jobbigt för alla inblandade, dvs mig och Köttbullen. Galoppen i höger varv var okej, galoppen i vänster varv kändes riktigt trevlig om man nu ska säga något positivt. Men framför mig hade jag S som red en unghäst som inte riktigt orkar hålla galoppen några längre sträckor, så då fick vi också bryta av då och då. Synd, för jag kände att formen var på gång. 

Aja. Det var varmt och Köttbullen har fortfarande rätt mycket päls, pratade klippning med en av stalltjejerna efteråt. Hoppas de får tid till det. Fast idag är det teori och nästa måndag missar jag ridningen för då är det något himla ordförandenätverk med distriktet där man tydligen förväntas ta en för laget. Ingen ridning förrän nästa tisdag alltså, om jag nu inte får för mig att åka på drop in. Den som lever får se. 

45: Morbus Addison

Har läst 45: Morbus Addison av Linda Skugge, detta är handlingen:

Fem år har gått, Linda Skugge lever med en kronisk sjukdom som påverkar hela hennes tillvaro. Hon skriver ärligt och rakt på sak om livet med sjukdomen. Men också om livet som skrivande person, om att fundera på om Kurt Cobain kanske också var kroniskt sjuk, om hur mordet på John F Kennedy kanske egentligen gick till. Om att söka i litteraturen för att hitta mening. Och om att ständigt snurra i sjukvårdens maskineri och försöka få hjälp.

Om Linda Skugge skriver ärligt och rakt på sak så tycker jag att den här boken, helt ärligt och rakt på sak, är en enda lång litania om hur synd det är om Linda Skugge. Alltså, det är klart att det är synd om alla som har en allvarlig kronisk sjukdom, inklusive Linda Skugge, jag är ju inte helt känslomässigt avstängd SÅ. Men det är, ursäkta mig, ett himla tjatande om det, och hur hon trots att hon knappt orkade gå till busshållplatsen ändå kunde driva företag och försörja fem personer och betala ut löner till anställda. Som om det vore en tävling i vem som är sjukast men kan bita ihop mest fastän en sådan jämförelse är helt poänglös när man bara har sig själv som referensram. Den här boken får en liten kortisondos av fem möjliga.  

260518

Åsåvaremåndagigen, känns som att jag inleder varenda vecka med den meningen, men men. Återkommen till verkligheten efter en toppenhärlig långhelg är jag i alla fall. 

I onsdags hade jag och S bestämt att träffas för att dels jobba med helvetessystemet IDROTT ONLINE, dels besvara en skrivelse som handlar om saker som hör till den låsta bloggen, hav tålamod ni som väntar på nästa blodtryckshöjande steg i the ongoing föreningslivsdrama. Det kommer. 

Vi hade en trevlig kväll. Åt ostmackor, bekämpade helvetessystemet, snackade en hel del skit om en person som det behöver snackas skit om. Var hemma vid 20-tiden. Bestämde mig för att bryta min 9 månader långa streak av daglig yinyoga. Eller överlag se över min träning, något måste förändras för jag pallar inte med att känna av höfter och sätesmuskler i vartenda djävla steg. Tröstade mig med att okynnesbeställa en bok om Hannibal och de puniska krigen på Bokus, oklart om det hjälper att läsa om andras stordåd när man själv gissningsvis hade fått problem redan i första uppförsbacken i Alperna, men men. Ska till en sjukgymnast, förlåt fysioterapeut, idag. Hoppas på att få ett strängt schema och regler att följa och att sedan bli bra. Min dotter tror att jag promenerar för mycket, så jag har behövt börja processa det också. Igen. När jag fick artros i knäna så sa läkaren på vårdcentralen att långpromenader var inte att tänka på för det bröt ner mer än vad det byggde upp. Det var en deppig period med cykling och korta hundpromenader, men det var också kanske 5 år sedan? Och sedan dess har jag ju gått massor och knäna har hållit för både det och löpning, men riktigt bra är det ju inte om man ser till helheten. Måste kanske dra ner på promenader ett tag? Jag håller ju på med min Fylke-till-Mordor-utmaning, men det är ju inte som att självaste Sauron kommer att kasta en evig förbannelse över mig om jag avbryter den. Hoppas jag i alla fall. Det är väl mest det att jag gillar promenader och det ska väl ändå vara skonsamt och är inte människan ändå byggd för att vara i rörelse, homo ambulans jämfört med homo sedens, osv. Jaja, ska inte måla fan på väggen utan lyssna på fysioterapeutens råd först. Det behöver ju inte heller vara allt-eller-inget, hoppas jag. 

 

I torsdags gick jag långpromenad (är inte klar med processandet än) och sedan låg jag på soffan och läste tills det var dags att bege sig till dottern med familj för GAMBLING. När barnen var små hade vi ett spel som jag tror man fick när man var med i någon barnbokklubb som hette Cillas Boklek som både jag och min dotter minns att vi spelade ofta och tyckte var roligt. Ingen vet dock vart det har tagit vägen, men det som inte finns i hemmet finns på Tradera så ett sådant budades hem. När vi kom dit stod resten av klanen och annonserade ut att de hade hört min dotter förklara vad Cillas Boklek gick ut på och tyckte det lät "skittråkigt", men jag och min dotter framhärdade. För den oinvigde så påminner Cillas Boklek lite vagt om "finns i sjön" fast istället för en vanlig kortlek är det litterära familjer på olika teman. Det kan t ex vara "Skurkar och bovar" och då är det olika litterära skurkar i stil med Ville Vessla och Professor Moriarty, eller de olika karaktärerna i Mumintrollen. Om man själv har en eller flera kort i, till exempel "Skurkar och bovar" så får man fråga valfri person "Har du 'Skurkar och bovar'" och då måste den personen svara ja om den har det, och då får man fråga vidare "Har du Ville Vessla"? och då måste den personen ge en det kortet. Har personen inte det så får man ta upp ett kort ur leken och den som sagt nej får fråga någon annan. Då VET ju den personen att man har minst ett kort i familjen "Skurkar och bovar" och också att den INTE har Ville Vessla. Det är dock förbluffande svårt att hålla reda på vem som frågat vad, i alla fall om man som vi var sex personer som spelade. Alla var dock efteråt eniga om att det var ett jätteroligt spel (vad var det vi sa?), och dotterns sambo (som var den som varit mest skeptisk) hade till och med sagt "det här ska vi ta med när vi ska hälsa på min syster nästa gång". 
Därefter spelade vi När då då?, som jag aldrig spelat förut men det var också kul. Det var en massa kort med historiska händelser, man började med att dra ett kort och så fick man en utgångshändelse, till exempel "Titanics undergång". Nästa kort kanske var "första världskrigets utbrott" och då skulle man placera det antingen innan eller efter utgångskortet, man behövde alltså inte känna till exakt när något hänt utan bara om det hände innan eller efter något annat. Sen kunde man välja att antingen låsa sina kort eller chansa och fortsätta, men då blev man av med alla kort från den omgången om man svarade fel. Först till 10 kort vann. Det gjorde inte jag kan jag säga, för det var svårare än vad man kunde tro och jag låste inte korten i tid. Aja. Det var i alla fall en jättetrevlig kväll, också mysigt att en 14- och en 17-åring stannar hemma och spelar spel istället för att hänga framför datorn eller drälla på stan. 

I fredags gick jag långpromenad, städade och sedan rensade jag i min garderob, vilket var välbehövligt. Fyllde 5 (!) säckar med kläder som jag väldigt sällan eller aldrig använder, så nu är det luftigt och fint i garderoben. Och framför allt överskådligt. Hittade plagg som legat inklämda längst bak som jag inte sett på säkert 10 år. Inte saknat heller, uppenbarligen. 

Min man fixade pizza till middag och jag gick ut med hundarna en sväng i trädgården. Grannen var också ute med sin hund, så vi släppte ihop dom så de fick race:a loss. Sen började vi, jag och min man alltså, kolla på How to get to heaven from Belfast på Netflix och sedan skulle han spela flipper på Playstation och jag gick och lade mig och läste. Alltså, att ligga nyduschad i säng med rena lakan och läsa en bra bok när kvällen är ung är fan i mig TOP NOTCH eller vad det heter. Det trodde man inte när man var tonåring och det kändes som att livet var slut om inget hände en fredags- eller lördagskväll. 

I lördags gick jag långpromenad, sedan städade jag i hönshuset och fortsatte rensa i garderoben. Nu var turen kommen till kategorin underkläder och strumpor. Fyllde två säckar med osköna trosor och  sekunda strumpor (använder ju nästan aldrig strumpor så de flesta är urgamla och resåren är därefter) samt trasiga och urtvättade plagg som jag av någon anledning verkar ha väldigt svårt att skiljas från, men nu åkte till exempel en t-shirt som man fick om man blev medlem i gymmet NAUTILUS år 2006 och även en med Helloweentryck från när min son hade en hårdrocksperiod någon gång när han gick i mellanstadiet, han fyller 35 i år, och som jag sedan tog över när han började intressera sig för klassisk musik istället. Den typen av plagg rensades nu kallhamrat ut och fyllde ytterligare två säckar med lump. 

Igår var det härligt väder, övriga dagar har det varit lite kallt. Gick min vanliga söndagsrunda, sedan var jag ute i trädgården och plockade pinnar. Min man är nämligen väldigt förtjust i att klippa av varenda pinne som han tycker är i vägen för honom, så varje gång han är i hönsgården (där en massa buskar växer med imponerande hastighet, förmodligen på grund av hönsgödseln) så hämtar han sekatören och går loss. Sedan blir pinnarna liggande där eller möjligen kan han kosta på sig att hiva ut dom i trädgården där de sedan blir liggande. Tack och lov är han inte i hönsgården speciellt ofta. Nu tog jag tag i projekt plocka upp varenda djävla pinne. Fyllde två stora korgar som jag förflyttade till den hörna av trädgårdslandsdelen av trädgården där det ligger en hög med ris som aldrig flyttas på och där jag hoppas igelkottar övervintrar. När jag återvände stod hönsen i samlad flock och blängde på mig med uppfordrande min. Kom på att de  sannolikt förknippar mig bärandes på någon form av behållare med att den ska innehålla något för dom ätbart, så återvände lydigt och rensade bort en massa kirskål ur en pallkrage. Sen var alla nöjda och glada. Planterade lite fröer och sedan satt jag i trädgården och drack te och läste en roman om Henrik VIII som jag ville läsa-om eftersom jag inte läst den sedan jag var i 20-årsåldern (men ni kan fortfarande väcka mig mitt i natten och jag kan rabbla namnen på hans sex fruar, i vilken ordning han gifte sig med dom, vilka han lät avrätta och varför samt varför övriga äktenskap upphörde, jodåsåatt).  NJÖT. Pratade en stund i telefon med min dotter, sen började det bli kallt så jag gick in och förberedde middag. Vi åt, kollade på How to get to heaven from Belfast och var i säng vid 20-tiden. 

Idag är det som sagt jobb, fysioterapeutbesök, måste också åka till Biltema och köpa en lampa till bilens halvljus, lämna böcker på bibblan och dumpa de där fem säckarna med kläder i någon sån där välgörenhetscontainer. Ridning ikväll! Det blir skralt med ridningen framöver, för imorgon är det teori. Nästa måndag missar jag p g a att jag måste vara med på ett möte, nåt himla ordförandenätverk tydligen. Sen är det väl vanlig vecka efter det, veckan därpå åker jag till Norge och missar båda gångerna, och sedan är det plötsligt sista veckan på terminen! Ofattbart. Jaja, nu måste jag arbeta. 

Årets tjur - SE HELA LISTAN!

Jag bor ju granne med ett naturreservat som också är en stor kohage där det går kor från maj till november ungefär. De som äger korna brukar skriva i den lokala Facebookgruppen när korna släpps ut och också vilken tjur som går med flocken. Förra året skrev de inget, alternativt missade jag det inlägget. Korna gick där förstås ändå (saker kan ju hända även om det inte skrivs om det på Facebook), och det störde mig lite att jag inte visste vad årets tjur hette. Skulle det vara O'Hare? Eller kanske min favorit Mesmerizer (sånt kingigt namn!)? Såg dock ingen tjur på hela förra året! Nu är den här hagen både stor och kuperad, så även om jag ser delar av den dagligen så ser jag inte korna varje dag, och även om man ser korna så är det ju inte säkert att man ser hela flocken. Uppenbarligen missade jag 2025 års tjur, men nyss läste jag ett inlägg i den lokala Facebookgruppen att årets tjur är densamme som förra året och hans namn är VINK. Listan över de 10 senaste årens tjurar som alla väntat på är därmed komplett:

2017: Mesmerizer

2018: Napoleon

2019: Ossian

2020: Mesmerizer

2021: O'Hare

2022: O'Hare

2023: O'Hare

2024: O'Hare

2025: Vink

2026: Vink

260513

I måndags regnade det. Det är värt ett omnämnande, för det känns som att det var väldigt längesen. Inte för att det har varit ökenhetta, tvärtom har väl temperaturen varit det för årstiden normala men det har inte kommit en droppe  regn på säkert en månad, minst. Men i måndags strilade det ner från arla till särla, det kändes välbehövligt. 

Var i stallet på kvällen, vi hade teori om anatomi. Det var ärligt talat ganska tråkigt, vet liksom inte riktigt var jag ska applicera kunskapen om djupa och ytliga böjsenan, gaffelbandet och griffelbensspetsen. Men det är väl svårt att hitta på teori till vuxengrupper som kommit far beyond "sadelns och tränsets delar" samt "hästens tecken och färger". Aja. Vårt gäng är det ju alltid roligt att träffa i alla fall. 

Igår var jag ju då i Malmö på konferens hela dagen. Eller jag smet lite innan den slutade faktiskt, för då skulle jag hinna med en buss som gjorde att jag var hemma vid 18 istället för 19.30. Vara hemma vid 18 när man varit uppe och igång sedan 04 kändes som ett rimligt alternativ, och konferensen hade övergått från att vara konferens till workshops i smågrupper där man förväntades sitta och interagera med andra. Det gjorde jag - ett tag, sedan skyllde jag på logistikproblem och slank iväg som en pestsmittad råtta. Eller vadfan, det är ju inte som att man går i på högstadiet och skolkar för att stå och röka bakom gympasalen och försöka vara tuff. Men det kändes lite så. 

Kom hem, var disciplinerad och gick av bussen en hållplats tidigare så jag skulle få ihop mina steg för dagen. Sen blev det inte mycket gjort. Tränade yinyoga, åt min matlåda, spelade lite spel på mobilen, duschade, gick och lade mig. 

Idag är det onsdag, men det är som fredag eftersom det är röd dag imorgon och jag har tagit ledigt på fredag. LÅNGHELG! Ikväll ska jag hem till S, vi ska sitta och knåpa med lärgrupper i Idrott Online samt  formulera ett skarpt svar på en skrivelse (mer om det i den låsta bloggen när jag får tid), OH THE JOY OF FÖRENINGSLIVET. Imorgon ska vi hem till min dotter för spelkväll, vi ska spela Cillas Boklek och När då då?, har vi enats om. Det förra har jag inte spelat sedan barnen var små och det senare aldrig, men det lät kul när jag fick det beskrivet för mig. INTE MONOPOL!!!, skrev min dotter och det håller jag med om. Monopol är verkligen inte särskilt kul, i alla fall om man spelar enligt reglerna. När jag och mina syskon spelade Monopol som barn så hade vi en regel som sa att om någon köpt en gata i en färg så fick ingen annan köpa av den färgen (stationerna och El- och Vattenverket var undantagna), på så sätt går det mycket fortare att få ihop ett imperium av hus och hotell och utblotta sina medspelare (eller själv bli utblottad). Om alla sitter med strötomter och ingen får bygga så tar det ju hundra år att spela klart, och det där med att byta tomter med varandra har i alla fall inte funkat i vår familj, ingen vill släppa ifrån sig någonting utan man sitter med låsta lägen och synnerligen dålig stämning.  Dålig stämning kunde det väl bli ändå, det inleddes med gräl om vem som skulle få ha strykjärnet eller skon som spelpläs och avslutas med händelser som när min bror, yngst i syskonskaran och möjligen illvilligt påhejad av sin ett respektive två år äldre systrar) köpte Hornsgatan och Västerlånggatan och trodde att han gjort ett kap för att de var så billiga och han därför hade mycket pengar kvar, medan jag och min syrra gjorde listiga investeringar på Norrmalmstorg och Diplomatstaden med omgivande gator och så småningom satt med så stora mängder fastigheter att hyresbeloppen för att hamna där uppsteg till astronomiska summor. 

Men Monopol blir det alltså inte imorgon och tur är väl det, förutom grejen med reglerna har jag lite svårt för moderniseringen, det ska vara lösa sedelbuntar att sitta och bläddra i och känna sig som Krösus Sork, inte något himla kreditkort.  Plus att det alltid slutar med gråt och tandagnisslan och det vill man ju undvika om möjligt. I övrigt är det inte så mycket planer i helgen, det blir väl hemmafix och ta det lugnt tänker jag. 

 

Svart jul

Har läst Svart jul av Ninni Schulman, detta är handlingen:

Julen är inte Magdalena Hanssons bästa tid på året, men hon ser ändå fram emot den traditionsenliga juldagsdansen på Jonte. Hemma i Hagfors är det som om tiden har stått stilla, men själv är hon en annan efter en termin på journalistutbildningen hon så länge drömt om.

Mitt i festyran förvinner en av hennes vänner och hittas senare livlös i en snödriva. Vad har hon råkat ut för? Och vem är den skyldiga?

Svart jul är en stämningsfull och drabbande skildring av hur en efterlängtad festkväll kan sluta i tragedi.

Jag har läst och gillat alla böcker i Hagfors-serien, även om jag mot slutet kände mig ganska trött på alla Magdalenas (och Petras, och Christers) bekymmer, men böckerna minns jag som både bra och spännande. Den här, som ska vara en såkallad prequel, kändes däremot ganska gjord. Inget nytt under solen direkt utan det stora hela har väl på något sätt redan beskrivits i senare böcker. På baksidestexten står det att det här är "en spännande kortroman", men stryk spännande. Den här boken får två (och då är det bara för att jag är allmänt välvilligt inställd till Ninni Schulman) fyllechaffisar av fem möjliga. 

För sent

Har läst För sent av Colleen Hoover som jag blev tipsad om i någon Facebookgrupp. Detta är handlingen: 

Sloan är beredd att göra vad som helst för människorna hon älskar. Och det gör hon också, varje dag. I den tilldragande Asa Jackson, som också är en notorisk narkotikahandlare, har hon hittat en livlina att hålla sig fast i, trots att det innebär kompromisser med moralen.
När Sloan träffade Asa var hon i desperat behov av pengar för att bekosta sin bror Stephens vårdkostnader. Nu har hon blivit ekonomiskt beroende av honom, och han har i sin tur utvecklat en obehaglig besatthet av henne. En besatthet som växer sig starkare, och farligare, för varje dag som går.
När den civila narkotikapolisen Carter kommer in i bilden uppstår omedelbar attraktion mellan honom och Sloan, trots att hon vet att Asa kommer att döda Carter om han får reda på det. Tillsammans måste Sloan och Carter nu hitta en väg ut - innan det är för sent.

Jag läste ju Layla av samma författare för ett litet tag sen, och tyckte väl den var SÅDÄR. Jag tyckte också denna bok var SÅDÄR, eller knappt ens det faktiskt. Tyckte inte det var speciellt sannolikt att den här Sloan skulle vara så opåverkad av att leva i ett förhållande med en fullblodspsykopat att hon omedelbart kunde riskera sitt liv för den här "omedelbara attraktionen" för en annan människa. Eller så är det jag som aldrig känt en sån stark och omedelbar attraktion att jag inte kan sätta mig in i det? Inte vet jag, men det här var i alla fall ingen bok för mig. Den får två väldigt små knarkkarteller av fem möjliga. 

260511

Så var det måndag igen efter en skön och vilsam helg. I fredags avslutade jag den sista procenten av Projektet, tog tidig lunch och åkte sedan hemåt. Stannade på vägen och köpte hönsmat och nya hundkoppel, tidigare förra veckan så lossnade karbinhaken från Tages koppel bara sådär, eller det var väl på grund av slitage för både hans och Labans koppel har flera år på nacken. Nu hände det ingenting mer än att Tage plötsligt kom lös medan vi fortfarande var på gårdsplanen, så det var bara att kalla in honom och gå in och ta ett reservkoppel. Hade det hänt om han hade fått korn på en katt eller något vilt så hade utgången varit mer oviss, visst kommer han normalt sett när man ropar men jaktinstinkten är STARK. Och det går ju liksom inte att träna kontrollerat i skarpt läge heller. Nu har jag i alla fall minskat risken att han kommer lös p g a utslitna gamla koppel. 

Åkte hem, gick ut med hundarna och tänkte att hönsmaten kunde jag ta in lite senare. Det glömde jag, så  i morse luktade bilen lite som en filial till Lantmännen, men det finns ju värre lukter här i världen (till exempel den där tungt vaniljparfyrmerade hyrbilen jag hade i höstas). Min man skulle åka till Köpenhamn med sin kompis direkt efter jobbet, så jag hade ingenting att förhålla mig till. Om man ska reflektera över vad jag gör under min egentid så är det strängt taget ingenting speciellt och framför allt inget som jag inte gör annars. Själva göttigheten ligger nog mest i att kunna göra det när jag själv känner för det utan att  först behöva diskutera eller anpassa mig till någon annan. Vad jag gjorde på fredagen efter min hundpromenad var att jag tränade ett benpass, åt mackor till kvällsmat och låg sedan och slöade i soffan medan jag tittade på Skilsmässobarn på SVT Play.

I lördags gick jag en långpromenad och avverkade sedan ett arbetspass i trädgården i härligt väder. Sedan min man började med Stora Ombyggnaden Av Uthus-projektet så har delar av trädgården sett ut som jag vet inte vad. Sen vi var på tippen för ett par veckor sedan har det mesta av högarna med kasserat byggmaterial försvunnit, men inte allt för en del är fortfarande work in progress för något annat diffust projekt som han håller på med som går ut på att han ska göra någon slags uteplats i vinkeln mellan uthuset och växthuset. Själv är jag mer intresserad av den riktiga uteplatsen, så nu röjde jag där samt planterade alla miljoner mystery box-dahliaknölar som jag råkade klicka hem när jag fick feeling i vintras någon gång. Tänker mig att jag ska sitta på uteplatsen i ett hav av blommande dahlior i sommar, vi får väl se hur det går med det. 

Gick in och lagade middag, åt framför tv:n och sedan gick jag väl och lade mig efter att ha läst och slötittat på tv en stund. En bra dag! Gårdagen började mindre bra för jag vaknade med otroligt jobbig huvudvärk, sån där som dunkar fram en smärtsignal i varje pulsslag. Roligare start på dagen kan man ju ha. Kravlade mig upp, åt frukost, klämde en dubbel treo och tog med hundarna ut i skogen och när jag kom hem igen var huvudvärken borta. Tränade yinyoga och låg sedan mest på soffan och läste tills min man kom hem och underhöll mig med skrönor om sin Köpenhamnsvistelse. Sedan började han dividera om att han ville att vi skulle åka till Bornholm och jag bara SUCK (inombords). Trodde vi var förbi det där med att han tycker att vi ska resa än hit och än dit. Jag vet inte hur många gånger jag har deklarerat att jag inte gillar att åka båt och ändå tjatar han om Bornholm som om den inom kort skulle sjunka till havets botten och därför måste besökas per omgående. Det är säkert jättefint där, det är inte det, men jag är helt osugen, för det slutar alltid med att jag blir projektledare. 

När min man reser ensam eller med sin kompis är han ju mycket väl i stånd till att boka hotell och fixa med både det ena och det andra, men så fort jag ska med så faller det liksom på mig att bli familjens reseledare och styra upp allt från boende till hundpensionat. Och eftersom Laban är OTROLIGT misstrogen mot människor han inte känner så kan vi bara lämna honom på hans uppfödares pensionat eftersom de känner honom kan förhålla sig till det på ett vettigt sätt. Det finns säkert andra som kan det också, men det vet man ju inte innan och jag skulle inte få en lugn stund om jag misstänkte att folk skulle hålla på och härja med och stressa honom. Då blir det ju inte mycket till semester direkt. Det är väl mest det, plus att det alltid är meckigt att anpassa sig till detta specifika hundpensionat och deras fasta tider för hämt och lämn. Det går väl an om det ligger någonstans på vägen, men eftersom dom bor i Tjottahejti så gör det sällan det och då inleds varje resa med att vi först måste åka nästan 10 mil norrut och sedan 10 mil söderut igen innan vi ens har rullat en meter i riktning mot den tänkta destinationen. Och samma sak när man ska hem igen då. Plus att det inte direkt är gratis att ha hundar på pensionat heller. 

Sen om vi väl kommer iväg så ivrar alltid min man för att vi ska till ett eller annat MUSEUM och glo på gamla krukskärvor och annat forntidsbös som har grävts upp som bevis på tidigare civilisationers civilisation. Det är absolut inte så att jag är helt ointresserad av historia, tvärtom, men jag tycker just museum som fenomen är så fruktansvärt tråkigt. För ett par somrar sedan var vi på Varbergs museum och jag kände att jag var klar efter att ha scannat av rummet som Bockstensmannen låg i, vilket tog kanske 10 minuter, men då ska man alltid trava runt i timmar för att liksom få ut maximalt av vad man har betalt i inträde. Ja, det fanns annat som var intressant också, det ska jag erkänna, men det är något med mig och museum som inte riktigt klickar. Jag blir så trött i huvudet av alla intryck, och trött i benen av att gå och stanna, gå och stanna hela tiden och det slutar med att jag blir som ett gnälligt barn som undrar om vi inte ska gå hem snart (obs, endast inombords), medan min man tycker det är TOPPEN och kan stå hur länge som helst framför montrarna och läsa och reflektera och begrunda. 

Tycker ju att det här upplägget, att han (som gillar att resa) reser själv eller med en kompis medan jag (som ogillar att resa) stannar hemma med hundarna är helt perfekt, vilket jag också kommunicerat ett stort antal gånger och med stor tydlighet. Finns absolut ingenting att missförstå här, men min man tänker väl att droppen urholkar stenen, ej genom sin tyngd utan genom att ständigt falla. Eller nåt. 

Hur som helst. Vi åt middag och avslutade serien Nero på Netflix. Med tanke på hur många gånger vi diskuterade Men vänta nu, blev inte prästen mördad? eller Hur var det med prinsen, blev han skadad i förra avsnittet? så har väl handlingen inte lämnat något djupare intryck direkt, så det var rätt skönt att den tog slut. 

Nu är det ny vecka och nya tag! Ikväll är det teori i stallet, så ingen ridning idag och inte heller imorgon för då ska jag på konferens i Malmö hela dagen, och även om jag möjligen skulle hinna hem så känns det för meckigt att behöva kasta sig iväg igen det första man gör. Sen är det ju kort vecka den här veckan, Kristi Himmelsfärd på torsdag och jag har tagit ledigt på fredag. Långhelg...mmm. Som man längtar. 

 

260508

Fredag! Ser fram mot en helg med massor av egentid, för min man och hans kompis ska åka till Köpenhamn och roa sig. Själv tänker jag att jag ska peta ner dahliaknölar i jord och hoppas på det bästa. Det har ju inte regnat på tusen år, vilket känns lite problematiskt, men å andra sidan är i alla fall inte trädgården full av mördarsniglar som tuggar i sig allt i samma takt som det kommer upp. 

Jobbar och gnetar på med Projektet där deadline närmar sig med stormsteg. Problemet är att man inte kan sätta samma deadline till dom som ska leverera informationen, som den deadline vi har gentemot våra ägare, för det finns alltid folk som tycker att man kan slira in fem i tolv och lämna ifrån sig något halvhjärtat som behöver korrigeras. Vilket tar tid som ingen deadline i världen tar hänsyn till. Vi är 99 % klara med Q1, den återstående procenten ska jag få på plats idag. SEN ÄR DET HELG! 

Dödlig tid

Har läst Dödlig tid av Elly Griffiths och det kan du också göra. I alla fall om du läst och gillat De fastfrusna som är del ett av en ny serie där Dödlig tid är del två. Detta är handlingen:

Ali Dawson leder nu arbetet vid Londonpolisens avdelning för kalla fall, som inte längre reser bakåt i tiden för att leta efter bevis. Inte officiellt åtminstone … Hennes kollega Jones har levt på 1800-talet i ett års tid, under namnet lady Serafina, och verkar omöjlig att få hem. Själv arbetar Ali med ett gammalt fall som rör tre självmord; unga män som ramlat från hög höjd och svävat mot sin egen död. Alla kan kopplas till ett känt medium, som fått männen att tro att de kunde flyga.

När hennes älskade katt Terry försvinner gör Ali, mot alla regler, en desperat tidsresa. Då hamnar hon på 1800-talet – igen – och träffar Serafina Jones. Och när Ali ändå är där kanske hon kan försöka lösa fallet med de flygande unga männen innan hon måste åka tillbaka …

Jag älskar ju böckerna om Ruth Galloway och jag älskar ju böckerna om Harbinder Kaur, och jag är  såklart beredd att reservationslöst älska även Ali Dawson, för det är sådär mysigt som det bara kan bli i Elly Griffiths-universat. Nu får man ju tugga i sig att resor i tiden förekommer i den här serien, det är lite halvsvårt men jag köper det för jag gillar resten så himla mycket. Den här boken får fyra jättemysiga katter av fem möjliga, schas till bibblan. 

260507

Igår skulle jag besiktiga bilen. Det kan vara något av det tråkigaste jag vet, men nu har du ju en så ny bil så det ska väl inte vara några problem, sa S i tisdags när jag gnölade över detta. Nej, det är ju inte som förr när jag hade min gamla Queen of Volvo och ett besök på Bilprovningen kändes som ett tandläkarbesök: man vet aldrig vad de hittar och hur dyrt det kommer att bli. Det var på den tiden när jag levde på studielån, hade två hemmavarande barn samt en ponny med tillhörande stallhyra att betala. Då skulle en tvåa på besiktningen kunna innebära att ens omsorgsfullt upplagda budget skulle rasa som ett korthus och vi skulle få gå från gård och grund (om man kan kalla en lägenhet det) och leva i MISÄR (det hände aldrig, men känslan av att bara vara en obetald räkning från rännstenen skojar man inte bort). Nu är ju den ekonomiska situationen i ett annat läge och en tvåa på besiktningen innebär mest en känsla av men ååååh vad jobbigt att behöva fixa detta. 

Jag fick en tvåa! När han-som-hade-utfört-besiktningen (lite osäker på titeln här) kom tillbaka så stod han länge och väl och bläddrade i några papper innan han kallade fram mig. Frågade om jag hade nyckel till dragkroken. Jag stod som en kombination av halvimbecill och levande frågetecken, vadå nyckel, vadå dragkrok?, eller jag visste ju såklart att jag hade en dragkrok men i min värld är den liksom formgjuten bak på bilen och har ingenting med någon nyckel att göra. Visade sig då att min dragkrok var löstagbar, och då finns det ett lås med tillhörande nyckel, och finns det ingen nyckel så kan man inte utföra funktionskontroll som går ut på att säkerställa att den går att ta bort och sätta dit på ett säkert sätt. Han-som-hade-utfört-besiktningen visade i sina frambläddrade papper hur en sådan nyckel kunde se ut, så jag var kanske inte det enda halvimbecilla frågetecknet här i världen. Du har kanske inte haft bilen så länge, sa han hjälpsamt och jag svarade att nä, sen i november bara. Sen visade han var man kunde beställa en ny nyckel, men tyckte också att om jag köpt bilen av en firma så nyligen så borde de kunna hjälpa mig med detta. Så jag iväg till bilfirman, hade lite tur och stötte på han-som-sålt-bilen. Inledde med Jo, jag köpte en bil här i november... och han fyllde genast i Ja, det var ju du som köpte den svarta Seat:en! Blev oerhört imponerad av detta minne (eller borde jag bli orolig?), inte för att jag har jättedålig självkänsla SÅ, men jag förväntar mig liksom aldrig att bli ihågkommen när det enda jag gjort är att ha passerat revy i en räcka av någon annans vardagar. 

Hur som helst. Jag framförde att jag tycker det vore rimligt att jag hade fått med en nyckel till dragkroken, och det tyckte han var mycket märkligt att jag inte fått. Har du letat överallt i bilen? frågade han och det sa jag att jag hade, eller vadå letat, den var ju liksom helt tom när jag köpte den så var skulle den kunna finnas utan att man hade sett den? Till exempel vid reservdäcket, föreslog han och jag sa att jag hade i alla fall inte sett någon nyckel när jag la dit mina bra-att-ha-grejer (fälgkors, bogserlina och  en luft-på-burk-burk) från förra bilen. Nä, men då skulle han beställa en ny nyckel åt mig, det var inga problem. Han följde med ut och skulle ta ett foto på låset för där fanns någon sifferbeteckning som kunde vara bra att ha. Väl där föreslog jag att vi kanske ändå skulle ta en titt vid reservdäcket för eftersom jag inte ens vetat om att en nyckel existerade så kanske jag inte heller hade registrerat ifall det låg en nyckel där. 

Det låg en nyckel där! UNDER reservdäcket, vad är det för djävla ställe? Jamen då var ju allt löst då!, tänkte jag och funderade på om man kanske kunde åka tillbaks till bilprovningen i ilfart och tjata sig till ett snabbtest av dragkrok och därmed slippa ombesiktning? Nähä, men då gick det inte att få in nyckeln i låset för det var helt "igenbegat", som det heter på skånska. Bilförsäljaren var dock inte handfallen utan han ringde den intilliggande verkstaden och frågade om han fick låna lite tryckluft för att blåsa rent och sedan skickade han in mig i bilhallen för att dricka kaffe. DETTA ÄR KUNDVÅRD, kände jag. Sedan visade det sig att det inte hjälpte att blåsa rent utan låscylindern var på något vis defekt och kunde inte fås att samarbeta med nyckeln. Så nu ska det beställas en ny och sen ska den monteras och sen får jag lik förbannat åka och göra en ombesiktning. Men då vet jag i alla fall detta till kommande besiktningar. Ytterligare en grej att tänka på alltså, jag brukar alltid förbereda och knäppa ihop alla bälten och lägga fram varningstriangeln men nu ska det alltså också fram en himla nyckel. JAJA.

Passade på att fråga vad som händer om batteriet till bilnyckeln lägger av, för det har oroat mig en del eftersom den här bilen inte har något tändningslås utan bara en startknapp man trycker på och vad händer då om man inte har något batteri? Tröga jag har liksom inte heller fattat varför nyckeln ändå har ett låssvärd (heter det väl?, den där grejen man stoppar in i själva låset?) när det inte finns någonstans att stoppa in det? Då visade det sig att man kan använda låssvärdet till att peta bort en liten plastbit på handtaget, och därunder satt det ett helt vanligt billås så att man kan öppna dörren med nyckeln som man gjorde förr på den gamla goda tiden när allt var som det skulle. Sen, fick jag lära mig, sitter det ett chip i nyckeln och det är inte beroende av batteriet utan bilen går att starta ändå, batteriet i nyckeln har bara med  själva dörrlåsfunktionen att göra. Det här är kanske allmän kunskap för gemene man men jag har aldrig ägnat detta en tanke förut, så där fick jag lära mig något nytt. Det var kanske på tiden. 

Ja, sen hände det väl inte så mycket mer den dagen. Åkte hem, gick ut med hundar, tränade, låg i soffan och slöade, gick och lade mig, hodeladihodeladihoppsanvilkendag. 

260506

Var hos kiropraktorn igår. Min kiropraktor är kanske...25?, och vad vet han om att vara gammal och sleten?, tänkte jag buttert när jag åkte dit för jag tycker jag betalar ändå rätt mycket pengar för de här besöken och då skulle man ju kunna förvänta sig, kanske inte helbrägdagöring men åtminstone någon form av förbättring, och jag tycker att i bästa fall är det väl status quo och det tillkommer ju stadigt nya punkter på agendan över kroppsligt förfall. Gnällde och gnölade över alla mina krämpor som liksom bara dyker upp utan någon märkbar orsak. Det hade ju varit skillnad om man hade märkt att oj, nu gjorde jag detta och då hände det här, men nejdå, pang bara så har man jätteont någonstans och så får man ha det några veckor eller månader. Diskuterade min träning, kanske tränar jag på fel sätt?  Det är så förvirrande, speciellt om man nu har råkat googla lite på en och annan plåga man drabbats av, och vips översvämmas hela ens flöde i sociala medier av diverse PT:s som tycker att de sitter inne med lösningen. Tränar du [det här]? HELT FEL, du ska göra [det där] istället. Tränar du [det där]? HELT MENINGSLÖST! Tränar du [det här] eller [det där] på DET sättet? FELFELFEL. Det ska fan navigera i detta. Nu tror jag ju i och för sig att det är bättre att träna än att inte träna, även om man nu skulle råka "göra fel" så är det väl bättre än att inte ha gjort något alls. Men är man ett sånt skröppel som jag uppenbarligen är så kanske man behöver lite handfasta råd så jag bad kiropraktorn att boka in mig hos en fysioterapeut istället och fick tid där om ett par veckor. Sedan knäckte han, kiropraktorn alltså, loss  diverse låsningar i bröstryggen, vilket var behövligt, och så fick jag en ny tid om ett par månader. Känns som att jag går som barn i huset på det där bygget som hyser en hel drös med kiropraktorer och fysioterapeuter och lite annat löst folk som jag betalar lön åt, känns det som i alla fall. AJA. Nu får jag ge det här en chans. 

Efter jobbet åkte jag hem, gick ut med hundarna, tränade yinyoga och låg sedan på soffan och slöade innan det var dags att byta om och åka till stallet. Borde inte ha legat på soffan och slöat, jag borde ha städat i min garderob. Har en stol i sovrummet där det ligger en trave kläder som ska skänkas till  Erikshjälpen eller annan välgörenhet, men utöver det så går det knappt att få in en enda textilfiber till på den hylla i garderoben där min stora samling narkotikajeans. Tror mycket löser sig om jag bara tar ut allt och viker om det snyggt och prydligt (och kanske rensar ut de allra mest sletna?), men det ska ju göras också. Har också en hylla med jeans som pockar på uppmärksamhet. Det var säkert 10 år sedan jag hade jeans på mig senast men jag har tydligen väldigt svårt att skiljas från dom. Gillar uppenbarligen tanken på att vara en skön och avslappnad jeansmänniska avsevärt mer än vad jag gillar att ha på mig jeans. Men ja, jag får väl ta ett spadtag där också när andan faller på. Det gjorde den alltså inte igår. 

Efter ridningen släppte vi ut hästar i hagar, det tog sin lilla tid (och då går de ändå i hagarna närmast stallet nu) så jag var inte hemma förrän 21.30 nånting. ZzzZZZzzz. Idag ska jag jobba till lunch, sedan besiktiga bilen. Finns det något träligare? Sen blir det kanske filmkväll med min man? Allt är möjligt när man inte har några åtaganden utan kan gå hemma och måsla resten av dagen. Men först: arbete. 

Till stallet istället, v 19 2026, pt 2

 Min känsla av att jag skulle få rida Köttbullen igår stämde till 100 %, men det var ju som sagt en lågoddsare. Eftersom förra passet gick SKIT rent ut sagt var jag väl inte jättepepp, men det var ju bara att göra det bästa av situationen. Kände från tygeltag 1 att högersidan satt fast. MEN! Tyckte faktiskt att hon lossnade lite och blev riktigt fin mot slutet. Vi red en övning med serpentiner, först i skritt, sedan i trav och slutligen i galopp med enkelt byte på medellinjen. Om någon hade sagt till mig för några år sedan att Köttbullen och jag skulle rida serpentiner i galopp med enkelt byte på medellinjen så hade jag skrattat högt åt det befängda i tanken. Nu red vi serpentiner i galopp med enkelt byte på medellinjen, kanske inte med någon större finess men ändå. Det BLEV enkelt byte på medellinjen, fast kanske utan några större stilpoäng. Att få Köttbullen i galopp går ju numera bra, men att därifrån få till en mjuk och balanserad övergång från galopp till skritt är inte så bara. Hon tyckte antagligen att hon hade världens veligaste människa på ryggen, ska vi galoppera, ska vi skritta, VAD VILL DU EGENTLIGEN? Sen galopperade vi  många varv på fyrkantsspåret och då kändes hon lösgjord och fin och höll galoppen och bara rullade på. Magisk känsla, även om hennes galopp inte är så skön och man hela tiden måste understödja och definitivt inte bara kan sitta och åka med och njuta som man kan med vissa hästar. AJA. Är nöjd! 

260505

 Igår var det (typ) internationella Star Warsdagen, May the Fourth (be with you). Det tycker jag är lite roligt och något jag tänkte på flera gånger under dagen, dock glömde jag säga det till folk i min omgivning så jag får väl skriva det här istället. 

Igår hände väl inget speciellt förutom att det kom ett påbud att min närvaro var önskvärd på jobbet i Norge  några dagar om drygt en månad. Tänkte prova att åka tåg, det har jag aldrig gjort dit förut. Men köra bil själv så långt, det tar ungefär sex timmar om man inte stannar någonstans längs vägen, känns otroligt o-lockande, och det är inte så himla smidigt att flyga heller för då ska man först ta sig till Kastrup med tåg, sedan flyga till Oslo och sedan skumpa fram i någon himla flygbuss i en och en halv timme, för det är ju inte som att själva jobbet är placerat på/i Gardermoen och man är framme i samma stund som man sätter foten på norskt territorium. Så nu testar jag tåg och känner också miljöpräktigheten stå som en  sedesam aura kring min personlighet. 

På tal om det (eller det har i och för sig ingenting med tåg och miljö att göra, det är egentligen bara jobbet som är den gemensamma faktorn, gud vilken dålig övergång detta blev) så har jag ju varit anställd i 25 år i firman, eller nu är det väl 25 år plus en månad eller så. Det brukar väl ändå uppmärksammas på något sätt?, har jag tänkt, hör det inte till att man ska få en guldklocka?, har jag också tänkt men det är tydligen inget någon annan har tänkt på för mitt 25-årsjubileum kom och gick utan att något särskilt hände. Känns ju otroligt pinsamt att behöva påminna om det så det har jag inte gjort. Är också osäker på vem man ska påminna? Min chef tillhör ju den danska delen av koncernen och de kanske inte har såna regler där? Fast jag vet att vår VD i alla fall förr har delat ut guldklockor till folk han inte varit chef över (i princip är det ingen som har sin närmaste chef på plats), men det var ett tag sen och jag vet inte om reglerna har ändrats. Dryftade detta med Jenny om det när vi var ute och pimplade vin i torsdags och hon tyckte absolut att jag skulle säga till, men jag vet inte, jag tycker det är Så. Pinsamt. Även om det kanske är mer pinsamt för någon som glömmer? Har funderat på hur man skulle kunna hinta om det utan att framstå som någon som bara är ute efter en guldklocka även om det strängt taget är det jag är. Men igår så kom det ett gyllene (höhö) läge när jag och PC höll på med vårt nya lönesystem och vi satt och kollade på en sån där drop down-meny där ett av valen förutom sjukdom, semester, vab osv var "gratifikation" och i den kontexten låg ju guldklockan inte så långt bort, kunde jag känna. Nu får vi se vad som händer.

Efter jobbet susade jag hem, gick ut med hundarna, tränade ett ben- och axelpass. Hade tidigare på dagen fått mail om att det var problem med Vibes-appen, men det märkte jag inget av. Sen gjorde jag fotrehab och så skulle jag riva av mitt yinyogapass, och då funkade ingenting. Fick improvisera ihop ett pass på egen hand istället, det funkade väl det med. 

Åkte till stallet och när jag skulle hem så var det vägarbete med vakt och lots och kilometerlånga köer  på motorvägen där man satt som korken i en flaska i nästan en halvtimme. Var redig och ringde till K och bad henne säga till sista gruppen att ta vägen genom stan istället för att komma ut längre bort på E22. Plus på karmakontot där hoppas jag! 

Idag ska jag till kiropraktorn. Det kan ju behövas, med alla mina krämpor? Fast kanske att jag behöver en fysioterapeut istället, jag är osäker. Men det är ju något djävla skit med gluteusmusklerna och hur de fäster till höfterna, tror jag. Sen har jag fått ett konstigt ont i höger knä, det gör inte ont annat än när jag ställer mig på alla fyra men då gör det å andra sidan så himla ont att jag i det närmaste börjar böla. Kom från ingenstans, kan inte påminna mig om att jag gjort något särskilt och det syns ingenting, inget blåmärke eller så men trycker jag på ett ställe som är kanske 3 x 3 cm snett nedanför knäskålen så gör det ont. Men det är inte svullet, inte varmt, jag känner inget när jag går eller böjer benet som ju ändå borde vara rimligt att känna med tanke på hur SATANS ont det gör? Fan vad tröttsamt detta är, ska man inte ens kunna göra barnets djävla position utan att i det närmaste känna sig som Jesus från Nasaret en långfredag år 33 e Kr? Aja, det går väl över? May the Force be with me så att säga. 

Till stallet istället, v 19 2026, pt 1

Igår stod det att jag skulle ha Köttbullen, sen när jag stod och gjorde iordning henne kom K förbi och konstaterade att det skulle bli hennes (Köttbullens) tredje lektion och hon hade varit väldigt trött lektionen innan. Nu är det i och för sig Köttbullens paradgren att låtsas att hon är världens äldsta och tröttaste häst, men ändå. Jag fick byta till Spanjorskan istället, och det blev jag ju lite pepp på eftersom det ändå gick rätt så bra sist. 

Det gick rätt så bra igår med! Fick återigen den där känslan att jag kanske eventuellt inte utvecklas så mycket som ryttare när jag rider Köttbullen hela tiden. Fast samtidigt har det ju hänt mycket med Köttbullen sen jag började rida henne, så det stämmer kanske inte helt, men det går inte att komma ifrån att det ofta är väldigt mycket input för ganska lite output. Men men. 

Vi red i paddocken och övningen var att göra 10-metersvolter "där det finns plats" och sedan fortsätta en bit på spåret i öppna, i skritt, trav och galopp. Vi var bara fem stycken och det skulle man ju kunna tro var gott om plats, men det stod också fyra hinder i paddocken och de var placerade så att man inte kunde mötas på spåret där de stod utan man fick rida innanför, och då var det väl fan alltid någon som höll på med en volt just där. Och när vi skulle galoppera så var det två som inte skulle galoppera pga att den övningen var för svår för deras hästar, och då var det ÄNNU mindre plats att göra 10-metersvolter på. Så det var lite kaosigt. Men kändes bra ända tills på slutet, då var nog Spanjorskan lite trött och blev lite stark och ville inte riktigt gå i form. Kände mig väldigt nöjd efteråt!, hoppas att jag får rida henne fler gånger. Vet att K gärna ser att jag rider Köttbullen så att hon får lite "riktig" ridning emellanåt (det låter väldigt självgott, det är ju inte som att det BARA är jag som kan det i stil med gamla hästböcker om Annika och Turk, det har nog mer att göra med att Köttbullen är liten (även om hon "bär upp längre ryttare bra" som det brukar heta i hästannonser) och att det obegripligt nog finns vuxna människor som inte vill rida ponny), så det är nog en lågoddsare att det blir ett Köttbullspass ikväll. 

260504

Jaha, då var det måndag och ny vecka, ny månad, nya tag, osv. Helgen som gick var helt enkelt toppen. Det har ju varit kallt och ruggigt länge nu i vår, men så plötsligt tjongade termometern iväg och bjöd på sommarkänsla. 

Efter jobbet i torsdags så skulle jag träffa Jenny för vin, mat och (framför allt) prat. Bestämde att vi skulle träffas vid 17.30. Jag slutade lite tidigare för att kunna fiska upp min man för på hans jobb slutade de vid lunch i torsdags och då passade inga bussar och jag hade ändå knogat på så att jag var i fas med allt. 

Åkte hem, gick ut med hundar, kom hem igen, hade fått meddelande från Jenny att hon kunde sluta tidigare och vara i stan vid 16. Det kunde nog jag med om jag lade på en rem, men då visade det sig att bussen till stan var inställd p g a fordonsfel, så jag fick ta nästa och det blev den tiden vi hade bestämt lik förbannat. Vi gick till vårt vanliga ställe och åt kinamatsbuffé och delade en flaska vin. Sedan vidare till Bishops för ytterligare ett glas. Var hemma vid 22.30! Det var sent för mig! Min man hade redan gått och lagt sig. Han som alltid varit en nattuggla av episka mått har väl nu äntligen kommit på att det inte är ett självändamål att vara uppe tills det snudd på ljusnar för att sedan sova bort halva dagen som en himla vampyr. En insikt jag själv landat i för evigheter sen. Vet att när barnen var små var jag uppe lite längre på kvällarna för att det kändes som att det var enda stunden på dagen som man hade för sig själv, och när jag  studerade (vilket också var när barnen var små) hände det ju också att man satt och vrålpluggade till någon tenta till långt in på småtimmarna. Men det var ju hundra år sen.

Vaknade av att klockan ringde vid 4, hade inte glömt att det var röd dag men jag hade glömt att stänga av larmet. Somnade om och sov till 7. Upp och gå på långpromenad, sedan tränade jag ett benpass och resten av dagen slöade jag i soffan. Kände fortfarande av ryggen och det var inte så kul, men så länge man kan ligga på värmedyna och läsa Elly Griffiths så ska man väl inte klaga. 

I lördags gick jag upp klockan 4 och gick en långpromenad med hundarna. Åt second breakfast och var klar i god tid, S skulle hämta mig 07.30 för vi skulle vara i stallet vid 8. Vid 07.45 ringde jag och frågade om hon hade glömt mig. Det hade hon inte, men hon hade fått för sig att hon skulle hämta mig vid 8. IIIh.  Nu blev det bråttom, de flesta hästarna hade ju sovit ute och skulle in till första lektionen som börjar vid 9 och de ska ju hinna göras i ordning också. Men vi hann (med lite hjälp), kanske mest tack vare att hästarna fortfarande går i hagarna närmast stallet. Vi fixade med stalltjänsten, mockade åt de som stått inne, tog in de som inte skulle gå lektion så att de skulle få vila sig från att vara ute (lite konstigt kan jag tycka, men tydligen är det en jobbig period för hästarna att vänja sig vid att gå ute dygnet runt). Sen fick jag rycka in och vara ryttarassistent för den som skulle leda Köttbullen ville inte göra det för en gång hade Köttbullen bitit henne i armen. Det är liksom ingen tåga i delar av dagens ungdom, kan jag känna. Jaja, nu skulle de bara rida ut en runda så det var ju inte så betungande att leda Köttbullen ett varv runt vår lilla skog så det kunde jag väl göra. Under tiden fick ryttarassistenten hjälpa S att packa höpåsar samt lunchfodra, så när jag kom tillbaks så var det klart. Sen dök min man upp för att fixa med elen i tvättstugan, för det var ju också röjardag i stallet. Vi avslutade med grillad korv och hade det allmänt GÖTT i sommarvärmen, man är ju liksom inte van vid att vara tvungen att uppsöka skugga. Jag hade faktiskt kommit ihåg att smörja in mig med solkräm på morgonen, vilket jag är pinsamt slarvig med med tanke på att jag ALLTID bränner mig och får jobbiga kliande soleksem som jag sedan gnäller över. Tycker det är så kletigt och bökigt och sen tänker jag aldrig att jag ska vara i solen, det är ju inte som att jag ska ligga och pressa  på stranden direkt, plus att har någon slags befängd föreställning om att solen "inte tar lika mycket" när man är i rörelse, fast erfarenheten vid det här laget borde ha lärt mig annorlunda. Men nu hade jag köpt en slags mousse som faktiskt inte kladdade lika mycket så kanske att jag kan få in lite rutin kring detta, sent ska syndaren vakna osv. 

Vi åkte hem och lade oss i varsin soffa med öppna fönster och tvärdrag. Mmm, älskar den känslan av att ligga inomhus och känna ljumma sommarvindar, nästan bättre än att vara utomhus i det faktiskt. Men i år ska bli året när jag ska köpa DYNOR så att man kan sitta och ligga ute i trädgården utan att få träsmak överallt. Sen kommer det väl att regna hela sommaren bara för det, hehe. På kvällen kände jag en sån enorm tillfredsställelse som man väl bara kan göra när man varit ute nästan hela dagen, arbetat med kroppen och sedan kan ligga med öppet fönster och känna doften av blommande hägg. AAAAH! Ett stort plus var att jag nästan inte känt av ryggen alls under dagen, trots mockning och packning av höpåsar som ju inte är det mest ergonomiska man kan göra. 

Igår gick jag upp tidigt, gick min vanliga söndagsrunda och sedan åkte vi till stallen, olika faktiskt. Min man skulle fixa färdigt med elen i tvättstugan i vårt stall och jag skulle till grannklubben för där var det  en omgång av hoppallsvenskan division 3 där vi i klubben lyckats skrapa ihop ett lag för första gången på flera år. Förr i världen var det division 2 som var lägsta divisionen, men det har ju hänt ett och annat i tävlingsvärlden sedan dess och jag har väl varit lite skeptisk till upplägget i division 3, där man kan vara upp till 8 i laget (fast det är bara de tre bästa resultaten som räknas) och där man själv väljer om man vill hoppa 40, 60 eller 80 centimeter, oavsett storlek på häst (enda begränsningen var tydligen att en A-ponny inte fick hoppa 80 men det är det ju få som gör) och det går inte på tid heller. Men det var faktiskt väldigt trevligt och inkluderande och det var också väldigt, väldigt GÖTT att bara drälla omkring på en tävlingsplats utan att ha något ansvar för någonting. 

Min skepsis avseende division 3 handlar om det här, och det gäller generellt: förr i världen om man ville tävla i hoppning så var den lägsta klassen på 90 cm för häst och så en decimeter lägre för varje ponnykategori, det fanns liksom inget annat och då tränade man därefter och det var inga konstigheter alls egentligen. Men sen kom allt det här med centimeterhoppningar och Pay & Jumps där man får välja själv vilken höjd man vill hoppa på, och då är det som att alla bara håller sig inom sin komfortzon och det blir ingen utveckling. Förr kunde i princip alla lektionshästar och -ponnyer kravla sig runt en LD/0.90-bana, nu är det som att det snudd på är OS-final om någon hoppar en meter på en ridskolehäst (okej, väldigt överdrivet, men ändå). 

Hade i alla fall en väldigt trevlig dag, det gick väl sådär för laget men alla gjorde så gott de kunde och någonstans måste man ju börja. Fick lift tillbaks till vanliga stallet där jag tajmade in min man som precis blivit klar med sitt eljobbande. Så åkte vi hem och tog det piano resten av dagen. GÖTT. 

40 - constant reader

Har läst 40 - constant reader av Linda Skugge, det är första delen i hennes självbiografi som jag blev sugen på att läsa bara för att Marianne Lindberg De Geer skrev om dom i sina dagböcker. Detta är handlingen, eller i alla fall vad som står på baksidan:

”Jag trodde att jag var så dålig, att jag snart skulle bli utbytt för att jag var så dålig. Jag älskade att skriva, jag var alltid i trans när jag skrev. Jag mådde bara bra i skrivandet. Orden bara kom till mig, de vällde fram.” I 40 – constant reader skriver Linda Skugge kort, vasst och ärligt om sig själv, omvärlden och livet som skrivande och läsande människa. Om att fylla fyrtio och googla trailerpark-hus för att kunna bo billigt så att man har råd att skriva böcker. Om att tatuera Bret Easton Ellis-citat disappear here på kroppen. Om att läsa om sina gamla texter utan att hitta det som sägs vara så hemskt. Om att maniskt läsa bok efter bok, för att förstå verkligheten bättre. Om en önskan att bli förstådd som Linda Skugge och inte ”Linda”.

Jag är mycket kluven till Linda Skugge. Tycker hon skriver i grunden bra, naket och ärligt och har en tendens att upprepa sig på ett välfunnet sätt och jag har läst och gillat mycket av det hon skrivit. Men sen blev hon någon slags übermenschpräktig förälder och efter det verkar hon ju ha ballat ur fullständigt med träning och porr. Vad hände liksom? Det var väl lite därför också som jag ville läsa de här självbiografierna, vad hände på vägen från ung arg feminist till att gymma som om det inte fanns någon morgondag och sälja sig själv på Only Fans?

Det fick jag inte svar på i den här boken. Jag tycker det mest var väldigt mycket koketterande kring hennes utanförskap och det är ett väldigt tjatande om det och hur synd det är och har varit om henne. Finns det något mer patetiskt än en 40-åring som är bitter för att den aldrig fick hångla och ligga i tonåren? Släpp sargen och kom in i matchen, känner jag. Det är också väldigt mycket citat, ur böcker och låttexter, som förmodligen betyder mycket för henne men som inte säger mig ett skit och jag tänker att det är ju lätt att skriva en bok om 50 % av den består av att man citerar sånt som andra har skrivit, och då är boken inte ens särskilt tjock i sin helhet. Den får två krönikor av fem möjliga.