måndag 30 juni 2008

Tramps like us

Om cirka en vecka ska Jenny och jag springa Wallanderloppet i Ystad. Man kan säga att det har varit lite si och så med träningen på sista tiden, eller sedan efter Göteborgsvarvet och Humlestafetten. Man måste vila och jobba över och allt möjligt annat också. Och enligt vår filosofi ska man vila sig i form veckan innan ett lopp, så det kändes som att det var läge att springa en runda idag för att kunna börja vila sig igen.

Som alla vet är jag ungefär Sveriges långsammaste löpare, men någon ska ju vara det också. Men idag kändes det som att till och med Rolf Lassgård skulle ha sprungit om mig. I rollen som Wallander då, får väl tilläggas. Lite försupen och deprimerad och med högt blodtryck och diabetes. Vilken skam.

Det här känns ju inget vidare. Jag kommer förmodligen att bli mördad i Ystad på grund av min saktfärdighet. Det blir ju för övrigt de flesta som sätter sin fot där, även om det är snäppet värre i Midsomer.

Man kan ju hoppas att åtminstone Krister Henriksson gör en hjältemodig insats för att rädda stackars motionärer med grav hybris.

"He wants you too, Malachi"

I helgen hade jag förmånen att se om den klassiska 80-talsrysaren Children of the corn. Jag erkänner direkt, jag älskar skräckfilmer men är samtidigt rätt feg, vilket är en osedvanligt dålig kombination. Det blir inte mycket skräckfilm sett på det viset kan jag säga. Men i händelse av att Han Som Går Bakom Raderna skulle råka ha vägarna förbi Kristianstad försäkrade jag min fortsatta existens genom att se filmen i sällskap av en beskyddare.

Jag minns Children of the corn som rätt läbbig. Men jag blandar nog ihop det med känslan jag hade när jag läste novellen som filmen baseras på. Där är stämningen förtätad och rent av kuslig, vilket den inte var i filmen. Jag hoppade bara till en (1) gång, och då ska det tilläggas att jag såg slutet ensam. Det var mest en massa snackande och två äckligt snusförnuftiga ungar som styrde och ställde med än det ena, än det andra på ett otroligt könsrollkonserverat vis. De är ju inte ens med i boken. Och Vicky och Burt var inte alls medelålders och bittra och på väg att skiljas som de är i boken, utan unga och nyförälskade och hojtade I love you till varandra innan Burt skulle ut och bekämpa ondskan i majsfältet och Vicky fick stanna hos barnen, of course. 

På onsdag ska jag se Prins Caspian. Jag hoppas att det blir en avsevärt bättre filmupplevelse än det här.

fredag 27 juni 2008

I take delight in the juice of the barley

Det Sociala Experimentet är alltid lika spännande. Häromdagen läste jag följande i någons presentation:

Är snäll, rak, humoristisk och givmild.
Stöder även shopping då jag tycker att om jag har en snygg medveten sexig och go tjej som gillar shoppa så får ju jag en underbar kvinna
tjej med ett leende att se på...vilket gör mig själv bara glad och föder tankar som jag gillar :)

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det här. Nu förhåller jag mig i och för sig totalt likgiltig inför fenomenet "shopping", om det inte handlar om att proffs-shoppa på Myrorna förstås. Men det händer ju inte så ofta eftersom Myrorna inte finns här i stan.

Det händer därför inte så ofta jag förirrar mig in till stadens gator och torg, men emellanåt är man ju tvungen. Men aldrig att jag har sett någon kvinna strosa omkring med ett lyckligt leende mellan klädbutikerna. Speciellt inte med en man i släptåg, men det kanske är en man som inte "stöder" shopping då i och för sig. Men själva shoppingen i sig verkar mest handla om ångest. Antingen hittar man inget som man vill ha eller också är det fel storlek. Ont i fötterna får man också, och trångt och svettigt är det. Fast någon slags njutning måste det väl ändå vara, annars skulle väl inte så många ägna sig åt det. Får man väl förmoda.

Men hur som helst, ni ska veta att det finns en man som stöder shopping. Som gärna vill se sin snygga medvetna sexiga goa tjej shoppa loss med ett leende. Så jävla schysst av honom att ha den inställningen då. Att han stöder henne i den här svåra kampen. Själv vill jag mer starta en kampanj mot den här stereotypbilden att kvinnor är ytliga höns vars enda intresse är att vimsa mellan H&M och Lindex, men det verkar ju för jävla svårt.

torsdag 26 juni 2008

Gräsklipparmannen lever

Idag har jag haft besök av två fransoser på jobbet, varav den ena hette Franz. Det skulle ju ha passat en fransman att heta Franz, kan man ju tycka, men jag tycker mer det lät tyskt så in i vassen. Men det värsta var att han var väldigt lik gräsklipparmannen, som jag föreställer mig att han ser ut i Stephen Kings novell Gräsklipparmannen. Här vill jag betona att, tvärtemot vad många tror, Stephen Kings novell Gräsklipparmannen inte har ett skit att göra med filmen Gräsklipparmannen, jag upprepar, inte ett skit. Det är bara ett marknadsföringstrick och Stephen King stämde filmbolaget och tvingade dom att ta bort hans namn från filmen.

I alla fall, novellen gräsklipparmannen är inte illustrerad, men man får ju ändå någon slags bild i huvudet när man läser. Och den bilden jag har haft av gräsklipparmannen var snudd på en identisk kopia med fransmannen Franz. Som var på mitt jobb i ett helt annat ärende kan jag ju tillägga, för säkerhets skull. För er som läst Gräsklipparmannen och vet hur den slutar.

Det är rätt svårt att vara seriös i såna lägen. Men jag gjorde mitt bästa.

Jag tänker rymma så länge jag lever

På aftonbladet.se kan man läsa om en 24-årig kvinna vars sport-bh räddade hennes liv. Hon hade varit ute och klättrat i berg men överraskats av dåligt väder och fallit ner på en klippa och skadat sig. Men sedan kommit på att hon kunde fira ner sin sport-bh i någon kabel som låg lägligt till hands på klippavsatsen, och sedan upptäcktes bh:n av en skogshuggare och hon kunde bli räddad.

För att behålla värmen behöll hon tröjan och jackan på, skriver aftonbladet.se. Det är vad jag kallar onödig information, men man anar ju att aftonbladet helst hade velat att den unga kvinnan skulle ha legat och solat topless när skogshuggaren kom och räddade livet på henne, och skogshuggaren själv var ung och vacker och kanske i själva verket en prins med ett helt kungarike i bakfickan, och så levde de lyckliga i alla sina dagar och så vidare. Tänk vad lyckat det skulle ha varit och framför allt vilka rubriker det skulle genererat. Och så ligger den dumma plantan utan bh men med jacka och tröja och bara tänker på att hålla värmen. Hon var ju inte mediaorienterad för fem öre.

onsdag 25 juni 2008

Sic transit gloria mundi

På tal om feng shui och mandarinänder och så vidare så kom jag på att jag kanske borde ligga lite lågt innan jag hånar folk för deras lyckobringande prydnadssaker, men sent ska syndaren vakna. Jag har nämligen Jesus i badrumsskåpet. Inte Frälsaren i egen hög person förstås, men i form av en docka. Han ser rätt fryntlig ut och håller som sig bör ett litet lamm i ett par oproportionerliga dasslock till nävar. På ryggen bär han en ryggsäck, en eftergift till det moderna samhället får man väl förmoda, som innehåller en liten fiffig bilderbok med ett sammandrag av Herrens liv och gärningar på jorden. 

Jag kan lätt föreställa mig avgrundsbesvikelsen hos det barn som önskat sig Star Warsfigurer och istället får tygdockan Jesus, den gode herden i julklapp av sina kristna tråksläktingar.
 
Jag personligen tycker däremot att det är otroligt uppfriskande att börja dagen med att stå öga mot öga med en riktig mjukisversion av Frälsaren. Jag kallar honom WC-Jesus och varje morgon blickar Han fromt ner på mig när jag borstar tänderna medan jag funderar på om detta är ett brott mot första budet eller möjligen FN:s konvention om mänskliga rättigheter. Att ha Jesus i badrumsskåpet alltså, jag vet att tandborstning inte är det.

Och vad är det för fel på svenska gräsänder kan man fråga sig

Jag kan skitlite om feng shui. Egentligen grundar sig hela min så kallade kunskap om feng shui på ett uttalande från min svägerska, som handlade om att man ska göra sig av med saker man inte använder. Och så har jag själv fått för mig att det i kombination med lite harmoni med själen och världalltet och hela skiten blir feng shui, hur svårt kan det vara liksom?

Fast jag har nog missförstått alltihop, för tydligen handlar det mer om heminredning än att göra sig av med skräp. Idag råkade jag läsa om vad man ska undvika i hemmet enligt feng shui. 

1. Undvik starka färger i sovrum. Räknas typ smaragdgrönt som "starkt"? I så fall har jag gjort mitt första feng shui-misstag. Och fler blir det.
2. Undvik utskjutande hyllplan och hörn, de ska inte vara riktade mot platser där du vistas länge som sängen och arbetsplatsen. Jag förstod inte riktigt den här meningen. Men hela mitt sovrum är fyllt av hyllor, så det är säkert också fel på något sätt.
3. Undvik att spara sånt som du förknippar med dåliga minnen och presenter bara för att du fått dem Mitt första och enda rätt. Jag slänger i princip allt som inte är fastspikat och går som barn i huset på soptippen.
4. Undvik att ställa skrivbordet vänt in mot väggen, vänd det istället så du får uppsikt över rummet. Finns inte en chans. Mitt sovrum (där man inte ska ha skrivbord enligt punkt 5) är så litet och smalt att det inte går att gå runt skrivbordet. Där står nämligen hyllor, förbjudet enligt punkt 2. Mitt sovrum är så litet att det inte ens rymmer en dubbelsäng. Eller det hade kanske gjort det om jag inte hade haft så förbannat mycket hyllor i och för sig.
5. Undvik att ha saker du förknippar med jobbet i sovrummet, där ska du bara slappna av och sova. Ha ha ha, jamen eller hur? Inte en chans, se punkt 4.
6. Undvik att sova mellan ett fönster och en dörr, då hamnar du i ett energidrag som kan störa sömnen. Enda platsen i min lägenhet där man skulle kunna placera en säng så att den inte hamnar mellan ett fönster och en dörr är typ i hallen. Jag vet inte hur dom som inreder enligt feng shui tänker här.Men de har säkert arkitektritade villor med takfönster istället för standardproducerade bostäder med vanliga fönster som vi vanliga dödliga får dras med.

Sedan läste jag att om man ville uppnå äktenskaplig romantik och lycka i kärlek och tur i största allmänhet så skulle man skaffa sig ett par mandarinänder och placera i sovrummets sydvästra hörn. Alltså inte riktiga änder får jag väl kanske tillägga då, men ändå. Och vips dök det upp påbud att skaffa speglar och drakar och trebenta grodor och sköldpaddor som skulle symbolisera både det ena och det andra. Jag som trodde att feng shui handlade om att man inte skulle hänga fast vid sina jordiska ägodelar utan liksom bli harmonisk i det ickematerialla. Eller något sånt. Och så måste man först besudla sitt hem med en massa prydnadssaker för att känna frid i själen. Anar jag en affärsidé här, eller är det bara jag som har missförstått hela skiten?

I love to hate

Idag råkade jag säga att jag hatade Povel Ramel, eller vadå råkade, det var ett ganska genomtänkt uttalande även om det kanske inte var personligt mot Povel Ramel själv. Bara mot allt han någonsin sagt och gjort. Men ändå. Uttalandet möttes av en viss skepsis, kan man säga.

Men är det något jag hatar så är det när människor sitter och mästrar att Hata är ett starkt ord. Jaha, och? 

Skulle likgiltighet vara ett så mycket bättre alternativ?

Där vännerna dukat vårt bord med brännvin och vin, ja sjung så det ekar

Det Sociala Experimentet förnekar sig inte. Idag fick jag följande erbjudande från Åke, 55 år från Helsingborg:

sugen på en kk date idag med en lång och välväxt o stilig man?
alltid säker-skyddat-ren och nyrakad.
njut i sommaren
ska förbi kstad idag.......

Sånt här förbryllar mig. Om jag ska åka någonstans är inte det första jag tänker på att rusa in på en dejtingsajt och göra en sökning på alla som bor i området för att sedan skicka ut förfrågningar om man vill träffas och ha sex. Som jag föreställer mig att Åke har gjort, för inte fan kan det vara att han tycker att vi har så mycket gemensamt. Och det är inte första gången det här händer, eller själva Åke är ny, men annars är det rätt vanligt att karlar som "reser mycket i jobbet" hör av sig och berättar att de av en ren händelse råkar befinna sig i närheten och kan man inte passa på att träffas och knulla lite då? En del med det smått patetiska tillägget att det är så trist att sitta och uggla ensam på hotellrummet.  Jaha, men ser jag ut som en fritidsledare? Läs en bok, är mitt råd.

Och så det där med när folk måste påpeka att de är renliga. Man kan undra vad de har för märkliga referensramar egentligen. Eller så har de helt enkelt inga bättre egenskaper att framhäva.

tisdag 24 juni 2008

Blixtar och dunder

Idag när jag cyklade hem från jobbet såg jag en kille som hade guld-Foppatofflor. Det kan mycket väl ha varit det fulaste jag har sett i skoväg i hela mitt liv, och då inkluderar jag diverse fotbeklädnader som skulle fått den mest förhärdade fotfetischist att blekna.


Guld-Foppatofflor. Det var nästan så att jag kände att jag fick en mer förlåtande attityd till Bröderna Herrey av bara farten. Fast bara nästan.

måndag 23 juni 2008

You can rest assured

Idag är det EM-fri dag, läste jag i tidningen. Det berör inte mig så mycket eftersom jag a. sett typ en halv match i veckan och b. EM-tipset är ÖVER och därmed finns det ingen som helst mening med att engagera sig i fotboll mer.

Jag kom på femte plats, för övrigt. Av sju deltagare. Men eftersom fotbollskännaren Christian kom sexa, det vill säga näst sist, så känns det ändå jättebra.

Christian ska få höra detta minst en gång i veckan i två års tid, till nästa mästerskap. Såna är reglerna om man ger sig in i tipset. Förra gången kom jag nämligen sist av alla, så jag vet exakt var skåpet ska stå.

lördag 21 juni 2008

The company lost the war today

Hört i kön på Ica:

Kille: Vilken sorts choklad ska vi ta?
Tjej: Det spelar ingen roll, välj du.
(Paus)
Tjej:
Det är 2 för 28 kronor.
Kille: Ja...eller en för 17.
Tjej: Jag vet att jag är tjock! Du behöver inte säga det hela tiden!

onsdag 18 juni 2008

Hej då Sverige

Ja, Zlatan och de andra var ju inte att lita på. Tacka vet jag spanjorerna, som dängde in 2-1 mot slutet av matchen och därmed säkrade min tiopoängare och förpassade Christians resultat, 1-1, till de sälla jaktmarkerna. Det här ska han få äta upp länge. Åtminstone tills nästa gång våra fotbollskunskaper ska prövas, under VM 2010.

Den enda som hade tippat rysk vinst ikväll var Björn. Björn ligger typ en miljard poäng efter alla andra. Men någon gång ska väl uppenbarligen även en blind höna kunna hitta ett korn.

Vem vill höra näcken när det finns MTV?

Nu är det nervöst. Ikväll avgörs inte bara Sveriges väl och ve i fotbolls-EM, utan även, vilket är mycket viktigare, hur det ska gå i det heliga EM-tipset på jobbet. Jag har legat stabilt på tredje plats så gott som hela mästerskapet, till stort förtret för karlarna. Men igår hamnade jag i en allvarlig svacka och rasade ner till femte plats. Min enda tröst är att Christian har legat näst sist i stort sett hela tiden. Skadeglädjen är den enda sanna glädjen.

Ikväll är det allt eller inget som gäller. Så Zlatan och alla ni andra, känn ert ansvar och fixa snygga resultatsiffror åt mig, tack. I gengäld lovar jag att aldrig mer fälla uttalanden som Killar med stor kuk behöver inte kunna någonting om fotboll.  Vilket har råkat slinka ur mig några gånger under det pågående mästerskapet.

Im safe inside my wall of red tape

Dagens mail:

Från: Jenny
Till: Kollegorna
Kopia: Sparkling, Christian
Ämne: [ny produkt]
------------------------------------------------------------------------------
Vi har fått en pall med [produkt] att testa tillsammans med [avdelning]. Jag kommer inte att hinna innan min semester börjar, men om någon annan har tid att följa upp något arbetslag i närheten så är det bra. Materialet finns på lagret, jag ska be Truck-Sparkling att sätta upp dem på någon bra hylla.
Mvh Semester-Jenny

Från: Christian
Till: Jenny
Kopia: Sparkling
Ämne: RE: [ny produkt]
--------------------------------------------------------------------------------
Bra att du ber den som kör sakta & säkert...
Då är pallen på hyllan lagom tills du är tillbaks från semestern...
Mvh Christian

Jag känner att Christians förtroende för mig som truckförare är...helgjutet. Eller nåt.

Kafka hade inte heller så roligt

Jag har ingen morgontidning, så medan jag äter frukost brukar jag läsa lite i en bok. Just nu håller jag på med Kapplöpningen, som handlar om Amundsen och Scott och deras färd mot Sydpolen.

I morse var det dramatiskt för Scott. Det var storm och misär, båten tog in vatten, kolsäckar sprack mot relingen, kolstybb trängde in i pumparna och gjorde dem mindre funktionsdugliga, alle man beordrades ner under däck för att ösa vatten och mitt i alltihop dog en häst.

Jag tror att såna här upplevelser stärker arbetsmoralen en smula.

tisdag 17 juni 2008

Hey då Dolly

Jag har nyligen läst den kritikerrosade boken Hey Dolly av Amanda Svensson och jag vet inte om jag tyckte att den var så jävla bra egentligen. Eller en del var väl det, men långt ifrån allt. Ganska mycket var faktiskt ganska dåligt om jag får säga min mening. Och dessutom står jag inte ut med när folk har hemliga låtsaskompisar och pratar om det som om det vore helt jävla normalt. 

Väx upp för fan. Vill jag säga då.

Happy go lucky

Igår körde det ihop sig lite på jobbet och alla andra var lediga, upptagna med annat eller nyanställda. Så jag fick sätta mig i en truck och flytta omkring inte så lite grejer som hamnat helt fel. 
Det är ju tur att företaget har tillgång till en snabb och erfaren truckförare. Sa jag. Och sedan skrattade vi åt det nästan hela dagen.

måndag 16 juni 2008

"Hur många Valium måste man ta för att få sovmorgon?"

Nyss läste jag på en skokartong, som en gång i tiden innehållit mina magiska gymnastikskor, som jag skulle beskriva som vita med blåa och lite silvriga ränder på, att detta i skotillverkarens värld kallades White/Medieval/Cornflower blue. Och så tänkte jag att majsens blommor är väl ändå inte blå, de är väl på det hela taget ganska oansenliga och det var ju hemskt vad Asics var tröga som inte visste det, de kan ju aldrig ha sett Children of the Corn. Till exempel. Sedan råkade jag slå upp Cornflower och insåg att det betydde blåklint. Och det var ju hemskt vad trögt det var av mig att inte veta det, jag som ändå läst Den långa flykten på originalspråk och då lär man sig massor av växtnamn på engelska om man inte kunde dom innan, men det fanns väl ingen kanin som hette Blåklint då. Och så fick jag kolla upp det och då fanns det Blåklocka och Blåeld, men ingen Blåklint. Och nu undrar jag vad det där "medieval" kommer ifrån, antyds det att mina magiska gymnastikskor är medeltidsmässiga? Men eftersom jag är en sån sopa på engelska så finns det säkert någon andemening som jag inte fattar. 

För övrigt är det många som tror att Den långa flykten är någon slags vilda västern. Men eftersom jag tycker det är på gränsen till extremt löjligt när människor av oklara skäl envisas med att säga till exempel The Shawshank Redemption när de talar om Nycken till frihet, så vägrar jag att säga Watership Down i det här sammanhanget.

Men det bästa ordet är "void"

Ikväll har jag flyttat in saker i mitt nyrenoverade källarförråd. Med hyllor.

Mmm...hyllor. I källarförråd. 
Jag kan inte nog understryka hur mycket jag tycker om hyllor. Och lådor, som står på hyllorna.

I morgon ska jag åka till soptippen och slänga saker. Så att inte mina hyllor blir belamrade med onödiga saker. 
Det vore nästan att missbruka hyllorna.

Status: <NULL>

Igår läste jag en helsidesartikel i Aftonbladet. Den handlade om Zlatan Ibrahimovics sambo, som i detta skjutjärnsjournalistikens paradreportage jämfördes med David Beckhams hustru och befanns vara en inte riktigt lika het fotbollsfru, och dessutom ingen riktig modeförebild.

Men allvarligt, har inte tidningar något vettigare att skriva om än vilka klädesplagg Zlatans sambo har på sig? Och exakt vem fan har myntat begreppet "fotbollsfru"? Som att den som gifter sig med en fotbollsspelare förlorar sitt eget värde och identitet och bara blir ett rätt ointressant bihang. Den som första gången knappade ner ordet "fotbollsfru" på ett tangenbord borde få en hel förpackning tennisbollar brutalt uppkört i den kroppsöppning som befinner sig längst bort från munnen.

Nu måste jag sluta innan blodtrycksmätaren exploderar.

Aint no use in turning on the light

Igår köpte jag en pappersversion av Aftonbladet. Då får man även en söndagsbilaga med tvivelaktigt innehåll på köpet. Särskilt tvivelaktigt blir det när man ser att det finns en frågespalt som handlar om mode. Där kan man läsa följande hjärtefrågor: Hej, vad kommer att vara modernt till hösten? Så man vet vad man ska satsa på till sommar-rean. 

Det räcker uppenbarligen inte med att man själv tycker det är snyggt, utan någon hjärndöd modeguru i Aftonbladets söndagsbilaga måste ge sitt bifall också. Vad i hela brinnande helvetet är det för fel på folk?

Eller är det jag som har missat något fundamentalt här?

fredag 13 juni 2008

Sen jag börjat ta min medicin gråter jag inte nåt mera

Pär Ström, denna ständiga källa till irritation som man liksom får insupa i mindre doser för att inte spränga blodtrycksmätaren, skriver att kvinnor tjänar på att gifta sig. Trots att en undersökning visar att män som bildar familj i snitt ökar sin inkomst med nästan 15 % medan kvinnorna tappar omkring 8 % i lön. 

Eftersom män tjänar mer än kvinnor är mammor mer lediga än pappor. Eftersom män är mindre lediga än kvinnor satsar arbetsgivarna mer på dem. Och eftersom arbetsgivarna satsar mer på män tjänar de mer, lyder slutsatsen i denna undersökning.

Men Pär Ström lyckas ändå få det till att kvinnor tjänar på att gifta sig. Eftersom familjen är en "ekonomisk enhet". Och för övrigt så tjänar ju män mer än kvinnor, så 8 procents minskning på kvinnors fickpengar är ju försumbart jämfört med 15 procents ökning på en fet manslön. Som givetvis kommer kvinnorna tillgodo. För de är ju inte alls några förlorare. I alla fall inte i Pär Ströms värld. Där han förmodligen längtar tillbaks till den tid när kvinnor som gifte sig blev omyndiga.

A swift one off the wrist down

Sent i går kväll fick jag ett sms från ett okänt nummer som visade sig komma från en för mig okänd man i Hässleholm. Är det säkert att du inte ska med och kolla på Foofighters och Hellacopters? var frågan som ställdes. Jag tänkte att det var väl någon lätt överförfriskad yngling som satt i ett tält i Hultsfred och ville ha sällskap. Sånt är ju smickrande när man är snart 40, man griper liksom efter alla halmstrån för att få sin flyende ungdomlighet bekräftad.

Men sedan visade det sig att det inte ens handlade om Hultsfred, utan någon annan festival. Som jag aldrig ens hade hört talas om. 
Fy fan vad jag känner mig gammal nu.

torsdag 12 juni 2008

"Om en rät linje skär två räta linjer på så sätt att de inre vinklarna på samma sida tillsammans är mindre än två räta vinklar, så möts de räta linjerna, om de förlängs i oändlighet, på den sida där vinklarna är mindre än de två räta vinklarna."

Jag kom precis att tänka på en sak från gårdagens orgie i vin och snuskprat. Miss E svor på att en namngiven kamrat till henne påstått att hon brukade ha sex med en tampong inne utan att hennes kille noterade detta. Man petar bara upp snöret i vecken kring livmoderhalsen, det funkar hur bra som helst och han märker ingenting.

Man kan undra vad han märker? Då, i så fall. 

"Vars enda ambitioner är en byline och en lön och ett stambord där det vackra folket finns..."

Kvällstidningsjournalister står väl aldrig särskilt högt i kurs, men ibland når de bottennapp som man inte trodde var möjliga. Den hetaste nyheten denna nådens dag är att Zlatan Ibrahimovic har kräkts. Efter matchen, på grund av utmattning. Den sportreporter som virkat ihop denna tvivelaktiga artikel borde, tillsammans med fotografen som förevigat när Zlatan spyr ner i en träningsväst, få varsitt teleobjektiv uppkört i röven.

Tänkte jag först. Men sedan när jag såg att löpsedlarna döpt om detta till ZLATANS HEMLIGA KRÄK-KOLLAPS ville jag mer emigrera till ett annat universum. Där övriga livsformer består av encelliga organismer och jag är den enda som är läs- och skrivkunnig.

Om jag någonsin får se en rubrik där denna händelse kommer att återberättas som "Zlatan-zpyan" så kommer jag inte längre att svara för mina handlingar. Michael Douglas i Falling Down, kom tillbaks, allt är förlåtet.  

Hand on the telephone

Men herrejävlagud. Nu har jag suttit i telefonkö i en timma och 10 minuter. Jag var nummer två i kön i ungefär en halvtimme, sedan har jag varit nummer 1. Ja, i telefonkön alltså.

Vad sysslar folk med egentligen? Drar de hela sina livs historier i vårdcentralens växel?

onsdag 11 juni 2008

Im in your movie

Idag dristade jag mig att bjuda hem mig själv till Miss E. Hon hade tvättstuga. Vi kom fram till att vin och tvättstuga är en utomordentlig kombination och att man borde tvätta på det viset mycket oftare.

Miss E demonstrerade också en väggfast bänk, på vilken hon haft en het stund med en man härförleden. Sånt verkar annars bara hända i film där den svenska synden är huvudtema. Samt i Miss E:s tvättstuga.

Sedan drack vi alldeles för mycket vin och talade ut om livet, universum och allting. Som vanligt kryddades varje uttalande med rikliga doser av runda ord. Det är som om vi får Tourettes syndrom bara av att lukta på vinkorken, som jag för övrigt mosade enligt min konstanta oförmåga att använda korkskruv. Jag är för helvete helt värdelös, men Miss E räddade situationen. Vi hade för övrigt mycket trevligt.

Hur trevligt det kommer att bli när klockan ringer 04.45 imorgon återstår att se.

Sen sitter hon och snöar framför Pippi Pelikan

Medan Zlatan och grabbarna sparkade boll igår så fattade jag ett beslut om att slänga min älsklingströja i soporna. Det hade inte på något vis med vartannat att göra, men det föll sig så. Att jag satt och passade på att laga kläder och vara allmänt huslig under fotbollen, för en genomsnittlig match består trots allt av uppskattningsvis 5 minuters spänning och 85 minuters tröstlöst harvande på mittfältet med långa passningar i djupled som ska löpas ikapp i vad som känns som ultrarapid. Och så ramlar någon i vinddraget och ligger och vrider sig i plågor i timmar. Inte konstigt att det kan gå en hel match utan att det blir ett enda mål. Man får ju mycket annat gjort under 90 minuter.  Och så är man ju "duktig" samtidigt, som Stefan sa när vi diskuterade vilka hushållssysslor som är lämpliga att utföra under ett mästerskap i fikarummet igår.

Den, min älsklingströja alltså, var så tunnsliten och trasig att det inte gick att laga den på ett värdigt sätt längre. Och även om det sved i hjärtat så känns det av någon anledning inte riktigt lockande att se ut som en baglady. Längre. Jag antar att det är en fråga om mognad.

Jag kom fram till att jag haft tröjan i min ägo sedan omkring 1989. Så det var en svår skilsmässa, men nu är det i alla fall över. Som vi brukar säga.

tisdag 10 juni 2008

Skit, eller jag menar hurra, eller jag vet inte

Sverige vann över Grekland med 2-0. 
Jag hade tippat 1-1. Nu går det åt skogen med min EM-rad. 

Min enda tröst är att Christian hade tippat likadant som jag. Så han får också noll poäng i den här matchen. Och sedan är jag nästan säker på att jag tippade 4-1 i matchen Spanien-Ryssland. Och det vet jag att ingen annan på jobbet har gjort.

Skadeglädjen är den enda sanna glädjen.

Together we will take on all the world

Det som är viktigast i EM är inte hur det går för Sverige, utan hur det går i vårt interna EM-tips på jobbet.

Den som vinner kan sola sig i en nästintill gudomlig ära ända fram till nästa mästerskap, och den som kommer sist får gå med en imaginär dumstrut i två år. Varje morgon samlas vi vid anslagstavlan för att öppet håna varandras prestationer i gårdagens matcher. 
Jag har hört att idrott skapar kamratskap och laganda, men det var nog på någon annan arbetsplats.

"Om vår boll, om vår kropp, när vår form är på topp, var nånstans sitter allt det du vet?"

Nu jävlar ska det spelas fotboll i tv-sofforna. Laguppställningen släpps som en nyhet i storleksordning medelstor naturkatastrof och alla verkar ha en åsikt om huruvida Lars Lagerbäcks startelva ska kunna ge grekerna vad de tål eller ej. Jag kan inte låta bli att tycka det är komiskt. Sverige målas alltid ut som att de i stort sett redan vunnit hela mästerskapet redan innan avspark, och sedan ska man älta vad som gick fel i det oändliga efteråt och minnas när vi grävde brons i USA. Det var tider det.  

Fast en sak förstår i alla fall inte jag. Svenska herrlandslaget är rankat som ett bottennapp på FIFA:s världsrankinglista. Och ändå får de så grymt mycket uppmärksamhet i månader innan de ens tågat in på plan och sjungit nationalsången. Medan det svenska damlandslaget, som är rankat som tredje bästa i världen (mars 2008) kan spela sina mästerskap i det tysta. Jag förstår det inte.  

För det är väl ingen som fortfarande tror att bara för att det är kvinnor som utövar en sport så är den mindre värd...väl?  

måndag 9 juni 2008

Jag vet vad jag gjorde förra sommaren men jag har visst valt att förtränga det

Förra sommaren var periodvis väldigt varm. Då tränade jag inför Tjejmilen. Jag tycker att det är praktiskt att springa direkt efter jobbet, när man ändå liksom är igång och i farten. Efter några milrundor i stekande sol ändrade jag taktik. Att segna ner och dö av värmeslag kändes inte så angeläget. Sedan kom det ju lyckligtvis en hel del regndagar, och sedan blev det höst och vinter och det där med att dö av värmeslag började kännas rätt så avlägset, och då har jag ändå en termogenes som inte är av denna världen. När jag springer alltså.

Men nu är det sommar igen. Och varmt. Och dags att komma igång igen, nu har jag bara slöat ända sedan Humlestafetten. Det duger inte, så jag hem från jobbet och på med skorna och iväg. Då var klockan 15.30 och det var 26 grader i skuggan. Och ändå så tyckte jag att det verkade vara en utmärkt tidpunkt att ge sig ut på. Det skulle bli en alldeles förträfflig kombination, för senare ikväll ska jag träna pilates. Gud så bra det här blir, tänkte jag. I åtminstone ett par kilometer, sedan började jag veta vad jag gjorde förra sommaren.

Asfalten är 60 grader varm, har jag nyligen fått rapporterat till mig från män som arbetar på vägar. Det tänkte jag en del på när jag tog mig fram i tropisk hetta på vägar där ingen skugga stod att finna någonstans. Hur svårt kan det vara att minnas detta: Ge fan i att springa när solen steker.

Man är ju ingen kenyan precis.

 

söndag 8 juni 2008

Jag undrar var jag är nånstans och hur jag kommit hit

Jag äger en vackert röd tröja från Philosophy Football med Bill Shankly*-citatet The socialism I believe in is everyone working for each other, everyone having a share of the rewards. It's the way I see football, the way I see life. Det är lite vackert och någonting för Svennis och grabbarna att ta efter, tycker jag. Lite medvetenhet istället för otrohet och sexskandaler och miljonpundstransaktioner.

Eftersom tröjan nästan är stor nog att härbärgera hela det engelska landslaget så använder jag den uteslutande att slafsa omkring i på kvällarna efter att jag duschat men innan jag ska lägga mig. Det socialistiska budskapet återfinns på framsidan, på baksidan är en jättestor fyra och namnet Shankly överst, sådär som det är på en fotbollströja.

Nyss satt jag ute på balkongen och läste. Iklädd min röda Philosophy Football-tröja. Sedan fick jag för mig att grannarna kanske trodde att jag var en sån som tar EM så allvarligt att jag går omkring fotbollsklädd för att liksom komma i stämningVad pinsamt det hade varit. Jag menar, England är ju inte ens med för det första. Och för det andra så tycker jag det är väl någorlunda okej när barn går omkring i gula tröjor med Zlatan Ibrahimovic på ryggen. Alltså, att de har namnet tryckt på tröjans rygg, inte att de går och bär omkring på Zlatan i egen hög person. Det känns däremot inte okej att vuxna gör det, har en sån tröja alltså, det är bara ett litet snäpp ifrån att ha t-shirts med Beer built this body-tryck. Och det finner jag högst motbjudande.

Jag hoppas att någon av grannarna läser det här. Jag är inte sån!  Jag har en Philosophy Footballtröja med ett budskap. Bara så ni vet.

Instick: Jag såg på Philosophy Footballs hemsida att Shanklytröjan kostar £28.99, vilket motsvarar ungefär 350 svenska kronor i nuvarande valutakurs. Jag vill nu gärna berätta att jag köpte min tröja, helt oanvänd, på Myrorna för 45 riksdaler. Det är vad jag skulle vilja kalla socialism. Man tar från de rika och ger till de fattiga. Eller hur det nu hänger ihop.

 

* Bill Shankly var Liverpools tränare på 60- och 70-talet. Om någon mot förmodan inte kände till det.

They didnt take my fists so I knocked the jailer down

Husets tonåring är väldigt musikalisk och kan spela i stort sett vad som helst på vilket instrument som helst. Vem han nu kan ha ärvt de egenskaperna ifrån. Vi är i och för sig lite musikaliska i släkten, så någon gen måste väl liksom ha anrikats i junior även om den nog hoppade över mig.

Nu spelade han, junior alltså, hela Bachs Toccata & fuga i D-moll på orgel medan jag stod i köket och rullade köttbullar som en annan husmor. Det kändes som en förnämlig underhållning en söndagseftermiddag som den här.

Fast han är rätt stingslig som alla genier, och han spelar absolut inte på befallning hur mycket man än bönar och ber. Man får liksom planka in på hans konserter om man ska få lyssna. Men jag har ju till och med plankat in på Hultsfredsfestivalen*, så det vore väl fan om jag inte skulle lyckas med det i mitt eget hem. Man får ta dom med list, sa han som knäppte lössen med tårna, som det brukar heta.

* För längesen alltså. Men Dagens Ungdom, som tror att Hultsfredsfestivalen alltid varit som det är nu, brukar bli impade av detta.

"Nu kallar jag mig Lofgren och jag odlar apelsin"

Svenskar badar som tepåsar, står det i Metro. Det är ju också någonting att skriva om, tänkte jag surt och trodde att det handlade om att man bara var i och doppade sig, kanske till skillnad från de mer världsvana på "kontinenten", som allt som är svenskt alltid blir jämfört med på ett lite nedlåtande sätt. Fast artikeln handlade om simkunnighet, så jag hade hetsat upp mig i onödan.

För att få kallas simkunnig ska en femteklassare kunna simma 200 meter, varav 50 på rygg. Det är en evig tur att man lämnat mellanstadiet bakom sig för alltid, känner jag. För med såna kriterier är jag inte att betrakta som simkunnig, och jag skulle få utstå spott och spe från de tuffa och simkunniga femteklassarna. Sånt är lättare att hantera som vuxen, tycker jag.
Jag är helt enkelt skitdålig på att simma. Jag klarar i och för sig av 200 meter bröstsim, men det är också allt. Eller jag skulle nog komma längre än 200 meter, men jag har aldrig försökt. Övriga simsätt behärskar jag i samma utsträckning som en gråsten. Eller, jag kan i och för sig ligga på rygg och flyta i vattnet samtidigt som jag viftar lite lojt på armar och ben som en annan akvariefisk. Det går att förflytta sig på det viset, men inte ens med den bästa vilja i världen tror jag att man kan kalla det för "ryggsim". Och några 50 meter kommer jag inte heller. Snarare 5. Sedan brukar jag krocka med någon eller något, för man ser ju inte vart man är på väg när man ligger där med näsan i vädret som en annan drunknad.

Vattnet är helt enkelt inte mitt element.  Det är därför jag aldrig någonsin kommer att genomföra en svensk klassiker. Jag kan föreställa mig att jag åker Vasaloppet, fastän jag inte har åkt längdskidor sedan tidiga tonåren, men det är nog som att cykla. Och cykla kan man ju, så Vättern runt skulle man säkert kunna ta sig även om det är djävulskt långt. Och kan man springa ett halvmaraton ska man väl kunna klara Lidingöloppet också, men vid Vansbrosimmet tar det stopp. Jag ser framför mig hur jag blir diskad för att jag försöker gå på bottnen. Eller för att jag använder badring. Eller börjar gråta, nu tror jag i och för sig inte att man blir diskad för att man gråter, men ändå.

Det känns lite sent att anmäla sig till simskola när man är nästan 40 år, så det får nog vara.

You must keep it for the captain whose ship has not been built

Jag har andra grannar än villaägare. De som bor mitt emot mig i trappan till exempel, som jag tidigare omnämnt som julfanatikerna.  De flyttade in här någon gång förra hösten tror jag. Tidigare bodde där en jättegammal tant som inte gjorde annat väsen av sig än att Hemtjänst kom och ringde på några gånger om dagen, så det blev rätt stor skillnad när ett medelålders par med hund och stort socialt umgänge slog ner sina bopålar.

De här grannarna tror jag är nyseparerade. Från några andra än varandra alltså. Först flyttade hon in. En ensam kvinna som flyttar in i en tvåa med endast ett par surmulna tonårsbarn till flytthjälp utstrålar skilsmässa. Sedan flyttade han in någon månad senare, och i samma veva bytte de namn på dörren. Antingen var hennes skilsmässa klar då, så att hon återtog sitt flicknamn, eller så har de gift sig med varandra. Och det var tjo vad det var livat i den holken, hela hösten och vintern.

Men nu slog det mig att jag inte hört ett knyst från dem på evigheter. Jag har inte ens hört deras hund, som brukade gläfsa uppsluppet precis utanför min brevlåda på väg ut flera gånger om dagen. Och ingen står och evighetssamtalar i trappuppgången mitt i natten, ovetande om att ljudet fortplantar sig genom hela fastigheten.  De har inga fester och har till och med slutat att spela dansbandsmusik.

Det är inte utan att man undrar vad som har hänt. Tänk om hon har gift sig med en psykopat? Som har låst in henne, avskurit alla sociala kontakter och tvingat henne att äta kebab gjord på hundkött?

Kurt Wallander, kom hit. Du behövs här.

Se högt flyger molnen över lilla villastad

Grannarna tvärs över gatan hade fest igår. Jag bor på gränsen till ett villaområde, då kan man sitta i sin lägenhet och ta del av gräsklipparljud och sommardofter av tändvätska och fläskkarré genom sin öppna balkongdörr utan att behöva bekymra sig om fastighetsskatter och klippning av ligusterhäckar och andra tunga villaägarbekymmer.

De, grannarna alltså, är ett till synes strävsamt par i femtioplusgenerationen, men i natt rockade de loss ordentligt med sina vänner. Jag överdriver inte om jag säger att de spelade Queens We will rock you tjugo gånger. Och Europes The Final Countdown ungefär lika många gånger. Ackompanjerat av fylleskrål och luftgitarrer. 

Det var nästan så att jag hade lust att gå över och be dem dämpa sig. Inte för att det egentligen störde mig, men det stod några stycken och utgjöt fyllebekännelser på altanen, och jag var synnerligen intresserad av att ta del av smaskiga detaljer kring värdparets personligheter. Men på grund av ett maffigt högtalarsystem blev det ingenting av med det. 

Förra helgen var det en annan granne som hade fest, och de underhöll med karaoke till fram på småtimmarna. Det känns som att jag är på fest nästan varenda helg. Man behöver inte ha något eget liv, det räcker med att grannarna har det.

lördag 7 juni 2008

Polisskolan nästa, eller kanske inte.

Jag har under aftonen läst Läckbergs senaste, Sjöjungfrun. Den var ungefär som de andra, mycket komplex och hyfsat oförutsägbar intrig, men med mindre lyckade gestaltningar av karaktärerna. Inte mördarna och offren utan de andra. Det blir så outsägligt fånigt och överdrivet. Ingen kan liksom vara lite lagom gravid, lite lagom dålig chef, lite lagom naiv, utan allting ska överdrivas så det blir nästan pinsamt. Om jag hade varit poliser i en småstad så hade jag inte tyckt det hade varit särskilt smickrande att bli framställd som ett gäng clowner. Fast det har  jag visst redan sagt.

Men som i förra boken, Tyskungen, och här kommer spoilervarningen för den som inte har läst den.

I alla fall: Polischefen på Tanumshede polisstation är helt inkompetent och dessutom ultrakonservativ och gillar inte vare sig utlänningar eller kvinnliga poliser. Och nu har det börjat jobba en kvinnlig polis av utländsk börd på stationen, och han sliter sitt hår och tror henne inte om något och tycker det var bättre förr. Han gillar inte hundar heller. Så lämnar någon in en bortsprungen hund på polisstationen som polischefen får ta hand om för ingen annan har tid. Och han svär ve och förbannelse, men blir stormförtjust i hunden mot sin vilja, och lär dessutom känna en förtjusande kvinna av utländsk härkomst under hundpromenaderna, som drar med honom på salsakurs, bara sådär. Tycke uppstår, som det brukar heta, och det visar sig att salsakvinnan är mor till den kvinnliga polisen, att den kvinnliga polisen dessutom är lesbisk och lever ihop med en annan kvinna, som är höggravid. Det kan tyckas vara rätt svårsmält för en som är så full av fördomar som polischefen i Tanumshede, men det går förbluffande smärtfritt. Och när ungen ska till att födas är det förstås ingen annan närvarande än den slibbige polischefen, och han följer henne till sjukhuset och är med under förlossningen. Alltså, jag hade ju hellre dött än utsatt mig för något sånt, kan jag ju säga. Men polischefen blir helt frälst och har knutit band till ungen och kräver att få vara barnvakt titt som tätt, och nu ska han till och med vara föräldraledig.

Jag förstår nu att jag gjorde helt fel när mina barns fäder av olika skäl inte tyckte att de kunde offra tid att närvara vid sina barns förlossningar. Jag bara födde på, helt utan en tanke på att sätta ner foten och insistera på att deras chefer skulle närvara istället. Då hade mina barn fått en massa extraföräldrar i skaplig position i samhället som inget högre önskade än att få skriva in mina ättlingar i sina feta testamenten. Och dessutom hade barnvakterna stått som spön i backen, för det gör de i Läckbergs böcker. Det går alltid hur bra som helst att med minimal framförhållning lämpa över ungarna till syskon eller kollegor och alla tycker det är jätteroligt att få en trotsig tvååring på halsen oavsett vad de pysslar med för stunden. Vad fan. 

Tänk vad många mordfall jag hade kunnat lösa med såna förutsättningar. Hade jag haft tillgång till barnvakt så hade Palmemordet varit upprett innan Hans Holmér hade hunnit säga PKK-spåret. För att bara ta ett exempel. 

Jag känner på mig att jag hade blivit en ypperlig polis. Eller åtminstone om jag hade varit en karaktär i en av Läckbergs böcker. Eller nåt.

One foot on the platform, the other foot on the train

Jag får rätt mycket klagomål angående min presentation på Det Sociala Experimentet. Innan hade jag en mer alldaglig presentation, då var det mest jag själv som klagade över alla mesiga karlar som uttryckte önskemål om att få "mysa", eller ännu värre, "busa". Så jag kände att jag nog fick vässa till min presentation lite för att så att säga sålla agnarna från vetet, och nu är det mer jämnt fördelat mellan klagomål ("vem fan tror du att du är, BITCH?") och förslag om "mys" och "bus", det är väl de senare som står och tjatar i baren om att man ska dansa fastän man sagt nej till dem 783 gånger redan. In Real Life alltså.

Idag slösurfade jag omkring en stund på den här dejtingsajten (jag vill fortfarande inte kännas vid den stavningen) och hamnade hos en man som nog varit med om det mesta och sett allt, kändes det som. På hans presentation stod följande uppmaning till det täcka könet:

Varför måste ni luta er fram på bilderna för att visa bröstens slappa hängande i Q-kuporna??? Är det allt ni har att komma med - övermogen hängfrukt???? Som bara blinda med avlägsnade smaklökar och skrynkliga huvuden i fickhöjd exalteras av...

I jämförelse med detta framstår min egen presentation som i det närmaste frikyrklig. Jag har för övrigt inte ens en bild där jag lutar mig framåt. En parentes: Till de drabbade skulle jag vilja rekommendera sport-bh:n "Shock Absorber D+". Där hänger fan i mig ingenting i de kuporna. Den är som en rustning, oavsett vad man gör. Man känner sig som Xena, krigarprinsessan. Slut på parentesen.

Jag förstår dock inte riktigt vitsen med att klaga på andras presentationer bara för att de inte faller en i smaken. Det känns mycket enklare att bara klicka sig bort därifrån, men jag har uppenbarligen missat något fundamentalt eftersom många verkar se det som sin plikt att upplysa mig om att jag minsann både är elak och bitchig och allmänt dryg*.

Eller är det kanske någon form av kontaktförsök? Förstår inte vuxna karlar att det där med att kasta snöboll på tjejer som ett märkligt och oförklarligt sätt att visa uppskattning på inte var så jävla lyckat ens på lågstadiet? Vi gillade inte det då och vi gillar det fan i mig inte nu heller.

* "Som om det skulle vara en nyhet", hade nog Christian sagt här. Bäst att säga det själv först.

Mingles and hangs in the air

Jenny och jag har hängt på SJ:s lås och lyckats snika till oss asbilliga tågbiljetter till vår lyx-weekend i Stockholm i augusti, som ska inledas i flärd och avslutas med Tjejmilen. Min syrra har på ett utomordentligt sätt, fråga inte hur, ordnat flott men asbilligt boende, 500 kronor för två övernattningar, på lyxhotell. Och nu ska vi även resa, kanske inte lika flott men asbilligt blir det i alla fall. 535 kronor för en tågresa tur och retur från Skåne till Stockholm, det får man nog säga är prisvärt. Bensinen man får för 535 kronor räcker nog knappt genom hela Småland i dagsläget.

Nyss satt jag och slantade in de 535 kronorna på Jennys konto och kom av någon outgrundlig anledning, jag skyller på feberyra och allt möjligt skit, att tänka på en man som jag umgicks lite med i periferin för ett antal år sedan. Han tyckte att vi var som gjorda för varandra. Det tyckte inte jag, däremot tycker jag väl att man kan umgås med det motsatta könet utan att det nödvändigtvis måste leda till sexuella handlingar.  Fast Micke påstår att alla har just sådana baktankar. Men han är ju man. Eller åtminstone är det vad han tror.


Men hur som helst, han tyckte om sig själv att han var lite bohemisk. Den här mannen alltså, inte Micke. Men en sak har jag järnkoll på, och det är ekonomin! försäkrade han yvigt utan att jag hade bett om det, men jag hade nog vid något tidigare tillfälle uttryckt att jag har lite svårt för folk som missköter sin ekonomi. Och eftersom den här mannen hade upphöjt mig till sina blivande barns mor* så var han kanske angelägen om att göra ett gott intryck, vad vet jag. Så fort jag får en räkning så betalar jag den och skriver vilket datum den är betald och sätter in i en pärm! Och sen när de ringer och frågar om den är betald så kan jag bara slå upp det i pärmen och säga att "den är betald den tjugoåttonde augusti" förklarade han för mig.

Jag tänkte inte så noga på det då, men jag kom att tänka på det nu när jag satt och pillade med den astrista Internetbanken, för jag passade på att betala en räkning också när jag ändå slantade över pengar till Jenny. Jag har aldrig råkat ut för att "de" har ringt och frågat om mina räkningar är betalda. Varför skulle "de", och vilka fan är "de", göra det om det inte var på förekommen anledning? Så mycket för den järnkollen liksom.

Det stör mig som fan nu att jag inte påpekade det då. Kan någon ge mig professor Drövels tidsmaskin så ska jag åka tillbaks och läxa upp honom? Mitt tålamod är inte stort idag. Allra minst med sånt här. Nej, vi umgås inte längre.

* Något jag hade inte så få, utan snarare ganska många invändningar emot.

Losing more than you have ever had

Idag hade jag det tvivelaktiga nöjet att besöka apoteket. Tillsammans med resten av kommunen, skulle jag vilja påstå. Jag hade uvi-symtom från helvetet och ville bara ha mitt penicillin och gå hem och dö en smula, men tvingades vänta en halv jävla dag i misär.

Jag fattar inte det där. När jag ska hämta ut medicin tar det max två minuter från att jag lämnat in receptet tills jag står i kassan och ska betala. Andra människor tar fan flera timmar på sig. Vad gör de? Drar hela sitt livs historia och frågar om allt mellan himmel och jord som inte hör dit? Fattar de inte att det finns rådgivning för detta ändamål, och att det är dit de ska vända sig istället för att stå och svamla om huruvida de vill äta kosttillskott eller ej. (Ja, just du, tjocka tant i blommig klänning som satt och degade framför kassa 2 i nästan 35 minuter, känn dig synnerligen utpekad.) Någon borde styra upp alla slashasar som förhalar dyrbar farmaceut-tid på apoteket. Jag röstar på Michael Douglas i Falling Down.

Det är 28 grader i skuggan och jag har feberfrossa. Det finns nästan inte ord som beskriver hur synd det är om en människa just då.

fredag 6 juni 2008

Saliga äro de tjänare som deras herre finner vakande, när han kommer

Sybaris var en forngrekisk kolonistad som var belägen i södra Italien, och invånarna, sybariterna, framlevde sina dagar i lyx och överflöd. Veckan som gick har gått i sybariternas tecken, kan man väl säga. Det började med sparris. När jag äter sparris känner jag lycka, och den här veckan har jag ätit...jättemycket sparris. Typ flera kilo. Inte på en gång, men ändå.

Mmm....sparris. 
Fatta vad lycklig jag har varit.

Efter sparrisen följde jordgubbar. När det gäller jordgubbar så har jag inga som helst hämningar. Jag kan äta ungefär hur mycket som helst. Det är som med sparris ungefär, där finns inte heller någon begränsning. Och nu när jag blivit lite kompis med jordgubbs-asiaten utanför Ica så känner jag ett visst ansvar för hans försörjning. Det duger inte att köpa bara en liter. Det gör det inte i vilket fall som helst heller, även om man inte bryr sig om jordgubbsförsäljarnas väl och ve. En liter räcker typ ingenstans. En liter kan jag äta upp medan jag cyklar hem från Ica (cirka 800 m). Jag är en jordgubbsmissbrukare.

Mmm....jordgubbar. 
Fast det blir rätt dyrt det här, när priset ligger på 30 kronor litern. Men efter midsommar brukar det ju bli lite billigare att missbruka.

När jag var inne på Ica idag så frestade de med svartrötter i grönsaksdisken. Det är ju inte alls dumt som omväxling. Jag kan redan nu förutspå att morgondagen kommer att innehålla ett visst mått av lyckokänslor. 

Mmm...svartrötter. 
Kokta med smör...eller stuvade. Det är frågan.  

En sybarit har många svåra beslut att fatta.

torsdag 5 juni 2008

Jag satsade allt på den stoltaste hästen men vinsten den blev aldrig min

Idag slöbläddrade jag mig genom Discshop-katalogen. Jag, eller det var väl inte riktat till mig personligen, men ändå, blev bland annat erbjuden att köpa tv-serier på dvd. Det är ju helt okej så länge man inte gör extra mycket reklam för serier som Rena rama Rolf och En fyra för tre. Det gjorde man i Discshopkatalogen, och det gjorde mig smått irriterad, eftersom det är underhållning för kretiner. 

Och dessutom fanns det en hel sida full med buskis. Det finns nog ingenting jag har så svårt att stå ut med som just denna tveksamma genre av underhållning, som måste härstamma raka vägen från helvetet. Den får mig att tro att världen är ond och Gud död och den som tycker att det är fräsigt att äga en dvd med titeln Birger & Olvert Gräjtest Hits är jag beredd att säga upp bekantskapen med för all framtid.

Tack och lov hittade jag Carin Mannheimers Lära för livet. Många i min ålder påstår att det är den bästa svenska serie som någonsin visats, och det betvivlar jag inte alls. Fast jag har bara ytterst dimmiga minnen av handlingen, för 1976 var det på gränsen till att jag inte fick vara uppe och se den. Jag tror att min syrra förhandlade bort det här förbudet för oss ibland, men inte tillräckligt ofta för att det skulle lämna några bestående minnesbilder. Jag minns mest att det var tuffa elever som drack mellanöl på skolresan och skolkade och svor åt lärarna. Själv befann jag mig mer på en nivå där en allsmäktig fröken lät sin nåds sol lysa i form av guldstjärnor i matteboken.

Men nu ska jag snart se den igen, Lära för livet alltså, inte Hej Matematik från årskurs 2. Discshops hemsida är den segaste i världshistorien, så därför blev inga fler beställningar gjorda. Det är Stefan och Krister och sån skit som ligger och slöar ner hela internet, det är jag övertygad om.

onsdag 4 juni 2008

The strawberry girl

Det står en man av asiatiskt ursprung och säljer jordgubbar utanför Ica. Jag brukar handla av honom. Jag handlar där så ofta att vi nästan har börjat bli lite familjära med varandra. Idag avslöjade han att han kände igen mig. Som en återkommande kund, skall väl tilläggas för säkerhets skull, det var inte så att han var en FBI-agent på hemligt uppdrag. På grund av detta, att jag var en god kund alltså, plockade han fram extra stora och fina jordgubbar bakom disken eller vad man nu ska kalla det.

Sånt uppskattar jag. Nu kommer jag aldrig att handla jordgubbar någon annanstans än hos asiaten. Min jordgubbskonsumtion bidrar nog med ungefär hälften av hans årsinkomst. 

Jag är rätt förtjust i jordgubbar. Kan man nog säga.

Livet är liksom en fest

Mitt källarförråd håller på att renoveras, vilket medför ett visst mått av bök. Saker som är förpassade dit för att man inte vill ha dem i sin lägenhet måste flyttas omkring, så att tuffa snickarkillar vid namn Pierre och Mattias ska få svängrum med sina verktygsbälten. Först skulle de lutande väggarna rivas och byggas upp igen med ardennerspiltor som förebild, och sedan skulle golven målas. Detta har medfört att saker måste skyfflas omkring som en jättelik och tredimensionell variant av femtonspelet. Stökigt var ordet, sa Bull. Och då ska man ha i beaktande att när Jenny var här och hjälpte mig så var hon i princip beredd att gifta sig med mig, för att jag har mina källarsaker organiserade i lådor och på hyllor, så jag antar att det finns värre varianter på källarstök. Men utan att ljuga kan man nog säga att Jenny och jag går igång på olika slags förvaringssystem.

Igår ringde ordföranden i min bostadsrättsförening och berättade att Pierre och Mattias på eget bevåg höll på att bygga hyllor till mig. I mitt förråd. För att de tyckte att mina två 49-kronors lagerhyllor från Harald Nyborg såg för mesiga ut. Så nu ska jag få  väggfasta jättehyllor istället. Och detta utan att behöva lyfta ett finger. Jag nästan dog av lycka. 

Mmm....hyllor. Som någon annan bygger.
Det är vad jag kallar lyx.

tisdag 3 juni 2008

Rök inte gräset, artbestäm det istället

Idag gick jag ut i skogen för att titta på lundgröe, som är ett snyggt gräs. Det kallas även Hitlergräs, och det tycker jag är jätteroligt, men man måste nog se det för att kunna förstå det roliga. Alternativt förstår man inte det roliga, men det är ju inget jag kan göra något åt i så fall. 

Andra favoritgräs är vårbrodd och darrgräs. För att inte tala om ekorrkorn. Jag är lite förundrad över att inte fler människor har särskilda älsklingsgräs, som jag har. De flesta verkar se gräs som en grön homogen massa som ska klippas med jämna mellanrum. Är det mig det är fel på?

 Idag blev jag nästan lite sugen på att ut och nyckla. Det vill säga fördjupa mig i Krook-Almqvists bestämningsnyckel där bilder saknas men där man med hjälp av gäckande ledtrådar i stil med Småax ej vivipara och Snärp högst 1 mm så småningom och i bästa fall kommer fram till att det rör sig om Poa nemoralis. Här är det fritt fram för alla och envar att tycka att mitt liv inte framstår som så värst spännande.

Man kan även tycka att man hittat de mest häpnadsväckande arter. Tills man slår upp dem i en vanlig bildflora och inser att det inte alls liknar den växt man stått och idiotgranskat med lupp för att utröna huruvida ytteragnarna är kölade eller trinda. Eller så kommer man fram till att det man artbestämt bara växer på Godahoppsudden. Då framstår man så att säga som gräsligt okunnig, en botanisk sopa av stora mått och både Krook och Almqvist vänder sig några varv i sina gravar när de får veta det. Men det är smällar man får ta.

"Han med "no money no mercy" eller vad den nu heter, Bob Marley alltså"

Dagens fikarumssnack:

Stefan: Igår vattnade jag gräsmattan.
Cissi: Jag tycker att det är onödigt slöseri.
Stefan: Ja, två kronor i minuten...minst!
Cissi: Nej, men det är ju slöseri med vatten att vattna gräs. Jag tycker att är det varmt så får man faktiskt gilla läget.
Stefan: Jamen jag gillar ju läget! När min gräsmatta är grön och grannens är gul. Det gillar jag.

måndag 2 juni 2008

Inte jordens salt precis

Dagens diss:

Jag: Vad jobbar han med egentligen?
Min fördomsfria moder:  Ja, det är något konsultaktigt, jag vet inte riktigt, men det är väl något välavlönat och meningslöst.

Allt du äger blir vinäger

I min ägo har jag en liten pamflett som heter Prosten Heumanns läkemedel. Prosten Heumann var en pellejöns från Nürnberg, som var verksam ungefär när förra seklet var ungt, och som enligt sig själv kunde bota i stort sett varenda krämpa med egenhändigt tillverkade piller och salvor som lovprisas sida upp och sida ner och som verkar kunna bota allt från finnar till njurlidande.

Under rubriken Råd för nervsjuka buntar prosten Heumann smidigt ihop åkommorna hysteri och epilepsi som ungefär likvärdiga. Om hysteri föreligger, är medvetandet, ehuru den sjuka vanligen bestrider detta, fullt eller till stor del bibehållet. Den sjuka faller aldrig så, att hon skadar sig, biter sig i tungan, o.s.v. - Låt den sjuka vara ifred, helst ensam, bryt ej upp den hopbitna munnen eller de knutna händerna. Tandagnisslet och hela anfallet i övrigt är alldeles ofarligt, upplyser prosten. Vid epilepsi däremot, är medvetandet fullständigt borta och den sjuka eller sjuke (även män angripas, vilket sällan är fallet med hysteri) kan därför falla och slå ihjäl sig, falla i maskiner o.s.v. samt biter sig ofta i tungan, varför den sjuke måste skyddas och tillses. Skilja dessa två åkommor från varandra kan endast läkare, får man vidare veta.

Det känns lite som att prosten Heumanns inskränkta och oupplysta ande lever och frodas i all högönsklighet. Man skulle lätt kunna ana att vissa människor i ens relativa närhet är släktingar i rakt nedstigande led. Mm, sug på den ett tag.

söndag 1 juni 2008

Åh nej, Island - Sverige 29-25, OS-kvalet gick åt skogen

Men man blir så ledsen. Så deprimerad. Hade jag varit man hade jag nog sjukskrivit mig en hel vecka och varit hemma och deppat. Stackars Sverige. Tur i alla fall att damlaget är klara, annars hade ju hela OS varit totalt meningslöst.

Men det är ju roligt för Island, som aldrig har varit med i OS förut. Får man ju ändå tycka.Och det är ju lite det som är charmen med handboll. Att nästan vad som helst kan hända. Man minns ju ryska 90-talsrysare, när Sverige låg under med sådär 8 mål när det var en kvart kvar, och ändå lyckades vinna med Guds hjälp och blixtsnabba kontringar.

Det är inte lika charmigt när de förlorar, men ändå. Man får ta det som en viking.  Och jag håller ju hellre på Island och Danmark i herrhandbollen än några andra länder. Man blir ju sådär nordisk i sportsammanhang. Har jag märkt.

Nu ska jag sörja färdigt.

"Han den där med Blondes have no more fun, vad heter han nu, Rod Stewart"

Nu gäller det snart. Sverige mot Island. Man kan hoppas att det ska gå lika bra som i inledningsmatchen i EM i vintras. Man kan hoppas att islänningarna är slitna och lite deppiga efter förlusten mot Polen och att svenskarna är pigga och ystra efter att ha spöat Argentina utan större ansträngning.

Man kan även hoppas att Sigfus Sigurdsson plötsligt blivit frälst i någon ickevåldsanda och att Olafur Stefansson oväntat fått en huvudroll i en fiktiv uppföljare till Korpen flyger och hastigt måste sadla om från handbollsproffs till hämdlysten viking på annan ort. Och att liknande öden skola drabba hela det isländska landslaget.

Om Sverige förlorar blir jag deprimerad. Nu måste jag börja förbereda mig mentalt.