Nu har Vinslöv kommit med på den nya Monopol-spelplanen efter en omröstning från svenska folket i allmänhet och Vinslövsborna i synnerhet. Nu funderar vi i fikarummet på om det faktum att Vinslöv ska ersätta Drottninggatan kommer att höja taxeringsvärdet på Stefans hus.
Själv är jag Monopol-konservativ, en tjurskallig bakåtsträvare som tycker att det ska vara de gamla vanliga gatorna, annars är jag inte med och spelar. Enligt min syrra har man inte ens pengar i de nya Monopolspelen, utan plastkort som man drar i en kortläsare. Herregud. Halva nöjet är ju att sitta och bläddra i sina sedelhögar och se om man har råd att köpa Hamngatan.
I vår familj är det strängt förbjudet att köpa gator i en färg som någon annan har börjat köpa in sig på. Det vill säga, har jag köpt Centrum så får inte mina motspelare köpa Norrmalmstorg, även om de hamnar där innan jag gör det.
Jag blev chockad första gången jag spelade Monopol med människor jag inte var släkt med och som hade noll förståelse för mitt Men du ser väl att jag har Valhallavägen! Då kan du väl för fan inte köpa S:t Eriksgatan! Nej, istället skulle alla sitta där med sina strötomter och aldrig få börja bygga hus utan bara skvätta med småhyror på några hundralappar hit och dit. Helt förkastligt, det blir ju aldrig spännande på det viset. Med våra regler förvandlas spelplanen snabbt till några rejäla fastighetsimperier där man bokstavligt talat får hålla andan för varje gång tärningarna rullar.
Jag har för mig att det finns en regel för hur många hus och hotell man får ha på varje tomt, fast den följde vi inte heller utan tryckte dit så många att det mer liknade kåkstaden Lugnet än en fashionabel stockholmsgata. Det blev så dyrt att röra sig att man riktigt andades ut när man fick lappen Gå i fängelse. Gå direkt i fängelse utan att passera Gå! för då kunde man stå över tre slag och hoppas på att någon annan hann gå på ens gator under tiden. Det var vinna eller försvinna i ordets rätta bemärkelse.
Min bror är än idag skeptisk till sällskapsspel. Jag tror det beror på att jag och min syrra lurade honom att det var förmånligt att köpa lågprisfastigheter medan vi själva roffade åt oss Centrum och Diplomatstaden. Sedan satt vi där med våra mäktiga hotellkedjor och håvade in tiotusentals kronor medan stackars Erik fick nöja sig med att få 500 kronor i hyra för Västerlånggatan. Jag kan inte minnas att han vann en enda gång, jag minns däremot att så gott som varje spelomgång avslutades med att spelplan och sedlar och hus och kängan och strykjärnet och hunden ven genom luften i vredesmod och affekt.
Det var tider det. I krig, kärlek och Monopol är allting tillåtet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar