fredag 30 september 2011

Veckans sökord enligt Google

Någon har googlat orden springer efter karlar och hamnat här.
Eh, ja. Lycka till. Eller nåt.

torsdag 29 september 2011

"Ring inte oss. Vi ringer dig. Här är vårt nummer"

Ibland undrar man lite hur man egentligen tänker. Jag satte in en annons på Blocket och kände att jag absolut inte orkade ha en massa hugade spekulanter ringandes i tid och otid, så istället skrev jag i annonsen att folk skulle maila sitt telefonnummer så kunde jag ringa dom istället.

Och nu bara: ååh vad jobbigt att behöva ringa en massa okända människor och liksom säljsnacka. 

Smart drag, verkligen. 

onsdag 28 september 2011

En ovanlig polis?

Nikky ringde för att berätta att det fanns en polis som både var a. lyckligt gift och b. bosatt utanför centrum, tvärtemot hur det brukar skildras i böcker och på film. Polisen ifråga heter Jacob Colt och är påhittad av författarparet Buthler & Öhrlund, bor i Sollentuna och har enligt utsago varit lyckligt gift med samma kvinna i flera böcker. Så jag får väl syna honom i sömmarna när jag är klar med Dödens pendel.

Dock var han missnöjd med polislönen, han som alla andra. Det känns skönt med en stabil världsbild.

And the seed is sown in a holy place

Ibland blir man, eller åtminstone jag, lite trött. Ofta inträffar detta när jag läser kvällstidningar, och man skulle ju då helt enkelt kunna säga: Sluta upp med såna dumheter. Men dumheter är svåra att undvika.

Dagens irritationsmoment handlar om ofrivillig barnlöshet. Och OKEJ, jag erkänner direkt, jag har aldrig varit i den sitsen, så det är ju lätt för mig att ha åsikter, men för den skull kan man ju få tycka lite. För den som inte orkar klicka sig fram till artikeln handlar den alltså om ett par som har varit ofrivilligt barnlösa, fått ett barn genom provrörsbefruktning och nu "förvägras" skaffa ett syskon till detta barn eftersom det tydligen finns en landstingsregel som säger "ett barn får minsann räcka".

Och ja. Det kan man ju verkligen tycka att det gör. Eller det tycker jag. Om man nu inte kan få barn, hur mycket skattepengar är det rimligt att samhället ska lägga ner för att folk till varje pris vill sprida sina egna gener? Det är ju inte som att hela mänskligheten står och faller med att just detta barn måste komma till världen, jorden är väl redan djävligt överbefolkad som den är, och vi (som i vita rika västerlänningar) är ju inte direkt piskade att skaffa barn för att få någon som försörjer oss på vår ålders höst.

Jag tycker inte det är en självklar rättighet att till varje pris kunna skaffa biologiska barn. Inte när det finns så många barn som saknar både föräldrar och möjlighet till ett drägligt liv. Gör det lättare att adoptera, kan jag ju tycka vore en lösning. Fast då får man väl ett gäng av de här olyckliga rotlösa adopterade på halsen. Hur man än vänder sig har man röven bak.

Men jag tycker, för att återgå till artikeln, att folk kunde vara lite tacksamma för att de åtminstone fått ETT barn i valet mellan noll och ett. Men nähä, då ska det istället vara en (statligt subventionerad) rättighet att skaffa syskon. Eh, jaha. Man snålar in på det mesta i den offentliga sektorn, men det är klart att det måste finnas en slant över för att just den här individen till varje pris måste se sin personliga genpool gå igen i en egen avkomma, och gärna mer än en gång.

Ibland tycker jag att det är läge att stanna upp och betrakta det man har, och sluta snegla så djävla missunnsamt på det man inte har. Och ibland kanske man till och med helt enkelt bara skulle kunna ta och GILLA LÄGET? Alla är helt enkelt inte fertila. Är det verkligen en mänsklig rättighet att vara det?

Så. Nu var det sagt.

tisdag 27 september 2011

Mitt liv som polis

För ett tag sedan tog jag upp att poliser på film och i böcker nästan undrantagslöst bor i de centrala delarna av den stad där de jobbar trots sin så kallat magra polislön. Nu vill jag bara, för ordningens skull, lägga till att huvudpolisen Axberg i Dödens pendel även han har sin lya i centrum. Eller det står väl inte direkt så, men den ligger tvärs över gatan i förhållande till den frisörsalong till vilken han gick till fots till från polishuset. Och alla vet ju att polishus näppeligen är beläget i någon avlägsen förort i Tjottahejti utan ligger så att säga mitt i smeten.

Elementärt, min käre Watson.

fredag 23 september 2011

Vildvittror goes drunk at work

Häromdagen berättade en bekant för mig att på hennes jobb fanns det restriktioner angående vilka internetsajter man fick besöka på arbetstid. Ja, det var ju inte något direkt anmärkningsvärt, inte heller att porrsajter och Facebook hörde till det som inte var tillåtet. Men det tredje alternativet som var ett big no-no på den här arbetsplatsen var systembolaget på nätet. Här börjar man ju undra hur de IT-ansvariga tänkte, om det här är ett led i någon slags märklig alkoholpolicy (tilläggas bör att min bekant inte jobbar på AA eller Länkarna). Och jag menar, då har ju inte ens systembolaget börjat med hemkörning än, så vad skulle problemet vara om någon surfade in och kollade något vintips?

Men det kanske är problemlösning enligt vildvittror: Syns inte, finns inte. Eller?

Dödens pendel

Sist var jag på biblioteket så lånade jag Dödens pendel av Jonas Moström som ljudbok. Den är helt okej så här långt, även om jag undrar om det finns NÅGON deckare där huvudrollspolisen har a. en sund relation till det motsatta könet, och b. en god nattsömn. Samtliga poliser i litteraturen är olyckligt frånskilda och har oerhört tilltrasslade relationer med exfru och (oftast) barn, och träffar de någon ny så är det oftast extremt komplicerat eftersom hon i regel är kronvittne i en mordutredning eller något i den stilen. Eftersom litterära poliser jobbar JÄMT så hinner de ju aldrig ragga på krogen eller nätet som vanligt folk, därför får de hålla tillgodo med vad de råkar komma över på jobbet. Och de sover som fan vet vad, oftast sitter de uppe hela nätterna och dricker whisky och grubblar på svårlösta fall, eller går långpromenader vid havet och undrar över meningen med livet.

Men boken är okej. Vad som däremot INTE är okej är när den som läser in ljudboken, i det här fallet Torsten Wahlund, mera känd som Peter-som-gifte-sig-med-Malin-i-Saltkråkan, tycker att han måste sätta lite egen prägel på karaktärerna genom att läsa deras repliker med särskilda röster. I den här boken finns en polis som är från Finland (okej, jag vet att det finns en skillnad men jag erkänner: Jag KAN INTE skilja på finlandssvensk, svensk från Finland, en person som talar svenska med finsk brytning, finsk person som är bosatt i svensktalande delar av Finland och de olika dialekter som föds ur detta). Jamen då tycker väl Torsten Wahlund att han måste läsa med finsk brytning när den här polisen talar. SJUKT STÖRIGT. Jag tycker "finlandssvenska" är en oerhört charmig dialekt när den så att säga är autentisk. När någon försöker härma samma dialekt är det för det mesta inte det minsta charmigt. Ännu värre är att det i boken finns en amerikansk rättsläkare som är bosatt i Sverige och då måste alla hans repliker läsas med svenskamerikansk brytning, jag retar ihjäl mig på det. Hör du det, Torsten?

Jag har nyligen sträcklyssnat igenom ett par Roslund & Hellström-deckare som Shanti Rooney läste. Han spelar ju rätt ofta lite knepiga typer, udda strulputtar med ett komplext känsloliv och ett svårtolkat inre som beter sig därefter. Men inte fan håller han på och ger ljudbokens karaktärer sin egen prägel, utan han bara läser vad det står. Vad är det för fel på det? Rätt svar: INGET FEL ALLS. Hör och lär.

onsdag 21 september 2011

Pinnabock eller?

Kollade igen på vad folk googlat på för att hitta hit.

du är bjuden på vaktjakt på råbock 20 augusti
känns ju som något av en liten surprise. Hur tänkte ni här, Google?

Big wheels keep on turning

Jag skickade iväg lite bilder på mig och Remus eftersom mäktiga personer inom taxvärlden ville skryta lite med oss, så det kan de väl få då. Men då var bilderna för små för att funka på hemsidan. Allvarligt! Bilderna var 1600x1200, vilket är den upplösning jag brukar använda när jag fotobloggar. Till den gamla fotodagboken körde jag 640x480 och det var ingen som lipade för det heller. Men nu skulle det vara mycket pixlar och många megabyte, så jag fick låta bilderna gå ett varv i Photoshop och liksom tynga ner dom lite. Sedan mailade jag iväg dom igen. Nu var de så djävla stora att jag fick skicka dom en och en i separata mail och det gick ändå aslångsamt.
Nästan som på nittonhundratalet. Det var bara det jag ville säga.

tisdag 20 september 2011

I Fenjas och Menjas fotspår, eller vad fan vet jag?

Jamenvadfan. Man hinner knappt stiga upp förrän det är dags att gå och lägga sig, eller nu överdrev jag en hel del faktiskt. Men man hinner knappt komma hem från jobbet förrän det är dags att försöka ge sig själv åtta timmars marginal innan det är dags att trampa vidare i grottekvarnen igen. Eller hur man nu gör, grottekvarnens stenar var ju så tunga att ingen människa kunde mala med dom. Enligt den nordiska mytologin då, här gäller det att redovisa sina källor.
Det är som med Damoklessvärdet, fast Damokles är det inte många som har hört talas om nuförtiden, även om många använder uttrycket "det hängde på håret" utan att ha en aning om vad de pratar om. Speciellt inte folk, företrädesvis män, som säger "det hängde på det berömda" och liksom antyder att det skulle röra sig om könshår. De är ju helt felunderrättade. Damokles var en kille som vid något tillfälle sa till kungen av Syrakusa att det där med att vara kung var väl ingen konst, typ. Och en dag tröttnade kungen på detta tjat och frågade Damokles om de inte skulle ta och byta plats för en dag. Det tyckte Damokles verkade festligt och tackade glatt ja, men det skulle han förstås aldrig ha gjort eftersom han under en hel bankett fick sitta med ett tungt svärd upphängt i ett hästtagel ovanför sitt huvud. Så är det nämligen att vara kung, man kan inte slappna av en enda sketen sekund, EVER.

Ja, så nu vet ni det. Om någon mot all förmodan svävat i ovisshet tidigare.

måndag 19 september 2011

The plint

Härförleden kom jag av någon outgrundlig anledning att tänka på plintar, som i gymnastikredskap. De har ju sett exakt likadana ut sedan urminnes tider, man kan på goda grunder misstänka att Jesus själv gjorde ett och annat långhopp över en konstruktion tillverkad av lackad furu med mockabeklädd topp. Man, eller i det här fallet jag, undrar ju lite om det finns utrymme för produktutveckling. Finns det marknad för "Plint 2000", i syrabetsad ek med överdrag av neopren och med inbäddade ljusslingor, altitudmätare och GPS som extra tillbehör? Eller är plinten för alltid dömd att vara en utrymmeskrävande och ångestframkallande relik från 30-talets spänstiga gymnastikdagar?

Det är i såna lägen jag brukar svara "ingenting särskilt" när folk frågar vad jag tänker på.

onsdag 14 september 2011

Searching for my soul

Inspirerad av Plastmamman  så kollade jag vad folk googlar och så småningom hittar hit på (för att aldrig återvända misstänker jag, för de måste ju bli synnerligen besvikna). Detta är min topp 5 just nu:

griftprydda
rollspel kamel
sara wedlund
silent souls
vättenrunt 

HA HA HA! Det här är ju helt sjukt roligt.

Dusch dusch

Ibland läser jag om folk som gör si eller så för att de inte orkar duscha. Eller som hellre går omkring med mössa för att de inte orkar tvätta håret när de väl har ställt sig i duschen.

JAG FATTAR INGENTING. Alltså, exakt hur jobbigt är det egentligen att duscha? Det går ju på nolltid och det jobbigaste man måste göra är typ att sträcka ut handen efter schampoflaskan. Det är ju inte som att man måste gå arton kilometer till brunnen och göra upp eld med pinnar och fnöske för att värma vatten innan man tvagar sig med en gammal tvål som man har tillverkat av härsket sälspäck. Under sådana omständigheter kan jag förstå att man "inte orkar duscha". Men ni andra slapptaskar, vad har ni för ursäkter egentligen?

söndag 11 september 2011

Read my lips

Kvällstidningsjournalistik är ändå lite underhållande. Eller det är förstås inte särskilt roligt att en hund gick till anfall mot en häst i Malmö utan det roliga är att man särskilt omnämner att hästen var en tolvårig valack, som om det skulle ha någon betydelse och att saken kommit i ett helt annat läge om det visat sig att det varit ett sexårigt sto istället. Andra fakta som nämns i artikeln är att ryttaren är 53 år och en stallgranne och vän, som uttalade sig om hästens tillstånd, är 73. Det känns viktigt att känna till. Jodåsåatt.

onsdag 7 september 2011

Pulling teeth

En sak som jag funderar rätt ofta på är när någon har råkat ha ihjäl någon, ja på film eller i böcker alltså. Eller någon som har blivit vittne till ett och annat mord. Då är det alltid någon (i fortsättningen kallad person A) som säger att nu måste vi gå till polisen och berätta allt. Och då är det alltid någon annan (i fortsättningen kallad person B) som säger att nej, det kan vi absolut inte göra för då blir vi själva avslöjade/misstänka/något annat ofördelaktigt. Och då är alltid person A en sådan djävla VEKLING och får kalla fötter och bara jamsar med i person B:s sätt att hantera problemet, det vill säga tiga/ljuga/förtränga. Och ur detta föds förstås tusen nya missförstånd och förvecklingar som i sin tur genererar filmens/bokens fortsatta handling.

Men NÅGON GÅNG kunde väl person B ändå säga: Ja, du har rätt. Vi måste gå till polisen med vad vi vet. Jag ringer 112 med en gång. Och NÅGON GÅNG kunde väl person A kosta på sig lite djävla civilkurage och liksom stå på sig och gå till polisen oavsett vad person B tycker. Det hade visserligen kanske blivit på bekostnad av en smaskig förveckling, men då får man väl spetsa till något annat istället. Hur svårt kan det vara liksom?  

The customer is always right...eller?

I en affär som säljer gräsklippare, motorsågar och liknande:

Jag (glatt och käckt): Hej, jag skulle behöva ett råd. Om man funderar på att köpa en snöslunga...
Säljare (snorkigt): ...så skulle man ha beställt en för längesen.

Jamen tack för ingenting då, för FAN.

tisdag 6 september 2011

It's raining cats and dogs, typ

Jag läser ganska mycket deckare, eller, för att vara mer korrekt: Väldigt mycket deckare. Det är rätt så många poliser går omkring som barn i huset i mitt medvetande.  Det är bra. När man ställs inför ett svårt val här i livet så kan man alltid fråga sig: Vad hade Martin Beck/Kurt Wallander/annan valfri poliskaraktär gjort i den här situationen? Sedan kan man med fördel göra precis tvärtom, så kommer man förmodligen att leva både längre och lyckligare än Martin Beck/Kurt Wallander/annan valfri poliskaraktär. För de är ju oftast väldigt olyckliga, och agerar inte alltid helt genomtänkt.

En sak som har slagit mig i deckarvärlden är att det alltid tycks råda någon form av extremväder när ett mord ska redas upp. Polisens kriminaltekniker jobbar alltid i motvind och med sämsta tänkbara förutsättningar för att säkra spår som vädrets makter gör sitt bästa för att utplåna. Och vid tidpunkten för själva mordutredningen är det väldigt ofta extremt varmt (ex: Linda som i Lindamordet av Leif GW Persson), eller extremt kallt (ex: Flickan under gatan av Roslund/Hellström). Påfallande ofta är det också både hällregn och snålblåst (ex: snudd på valfri berättelse av Henning Mankell). Det är aldrig så att vädret liksom är lite lagom, eller av underordnad betydelse. Man kan ju tycka att en mordutredning borde innehålla nog med smaskiga detaljer utan att man liksom måste späda ut det med meteorologiska fenomen.

Kan jag ju tycka. Men jag är ju bara deckardrottning-wannabe, så jag får väl ligga lite lågt i frågan tills vidare.

söndag 4 september 2011

Min kamera

Alltså, jag är SJUKT nöjd med min nya kamera. Som är en Canon Powershot SX130 IS om jag inte nämnt det tidigare och om någon i så fall undrar.
Vad jag gillar mest med den är närgränsen (1 cm) och att den automatiskt känner av och ställer om sig till makroläge. Sen kan man även göra en miljard inställningar med bländare och slutare och grejer som jag är för lat för att sätta mig in i, så det gör jag alltså inte även om möjligheten finns. Ju färre knappar att trycka på desto bättre, tycker jag. Användarvänlighet is a must om man är en så lat djävel som jag är.




En självsådd spikklubba försöker självså sig själv ännu mer.

fredag 2 september 2011

Jag mötte Lassie

Okej, det här är kanske inte så intressant för den som inte slaviskt lusläst vartenda nummer av serietidningen Min Häst i en massa år (för en himla massa år sedan i och för sig, men ändå). Det lär finnas människor i min generation som har vuxit upp utan att ha varit medlemmar i Wahlströms Ponnyklubb och haft "Pyttelitens Bön" uppsatt bland hästbilderna på sovrumsväggen. Men för oss NORMALA (fd) hästtjejer så är det här heta nyheter:

Igår träffade jag Lena Furberg. Alltså LENA FURBERG, hon som ritar Mulle och nästan alla andra serier i Min Häst. Det var faktiskt stort och mäktigt, och hon var dessutom jättetrevlig.

COOLT, är allt jag har att säga.