tisdag 30 juni 2015

Valpsjuka

Tycker det är extremt jobbigt att så många i min relativa omgivning har eller ska skaffa valp just nu. Vi har visserligen tre hundar redan, men hjärtat har alltid plats för mer tydligen. Är SÅ HIMLA SUGEN på en liten.
Och det är precis L-I-V-S-F-A-R-L-I-G-T att gå in på sociala medier och se alla djävla bilder som folk lägger ut. Eller som i lördags när vi var i stan, då stötte vi ihop med Mattias som var ute och miljötränade sju stycken sjuveckors taxvalpar. Alltså, ni hörde. Sju stycken sjuveckors taxvalpar, varav bara fyra var tingade än så länge. TUR att det var långhår, annars hade jag nog köpt minst en på stående fot där och då. Här får man verkligen stålsätta sig och rabbla sitt mantra: Valpar är jättejobbiga och biter sönder saker och kissar på golvet och kan inte lämnas ensamma och och och sen kommer nån djävla Disneyröst in och mässar och alldeles...UNDERBARA.

Och det är ju sant. Se bara på den här bilden på Hilding när han var en liten trött vante på 10 veckor:



Jag menar, hur kan man INTE smälta? Generellt, folk som förhåller sig kallsinniga till hundvalpar, kattungar och annat gölligt är fullblodspsykopater som inte borde få gå lösa.

Nej, det blir ingen valp. Det är som alltid tiden som ställer till det. När vi blir pensionärer kommer vi gissningsvis att ha tusen valpar, men nu är man ju slav under omständigheterna och 40 timmars arbetsvecka och då blir det inte så. Men man kan väl alltid få drömma lite?

måndag 29 juni 2015

Hormoner schmormoner

Ett säkert tecken på pms: Att man blir lite tårögd och helt känslomässigt berörd när den übertöntige och i det närmaste kriminellt falsksjungande Anders går vidare till final i mästerpekoralet Klippans Karaokecup. Kan ju säga att jag förra veckan såg samma smörja och då hånskrattade jag både länge och väl, och Marcus och jag ägnade minst en lunch åt att gå igenom och totalsåga varenda en av de som valt att ställa upp i denna realitysåpa som verkligen visar Skåne från sin sämsta sida om ni frågar mig. Men nu bara: BÖÖÖL (ja, närapå i alla fall).

Kan någon svara på exakt vad den biologiska fördelen skulle vara med att man med stigande ålder förvandlas till någon djävla Helena Bergström-kopia en gång i månaden? Hurrudu Naturen, hur tänkte du här egentligen? VA?



Our breathe comes out white clouds, mingles and hangs in the air

Oj, det blev visst lite bloggtorka över helgen. Beror väl mest på att det inte har hänt så mycket, eller hold your horses för visst har det hänt grejer här hemma i byn. Wizex orkester spelade upp till dans till exempel. Alla var där, eller nu hittar jag mest på för jag har ingen aning, jag låg väl hemma i bingen och trynade i vanlig ordning när klockan passerat 22 en lördagskväll. Det närmaste jag kan komma var att jag tog en bild på Remus när han lyfte på benet mot reklamskylten för denna remarkabla spelning, lade ut den på Facebook (bilden, ej skylten) och skrev att Remus kanske hellre hade önskat att Kiss skulle spela. Tyckte faktiskt att jag var rätt fyndig där om jag får säga det själv.

Nä, men annars har jag sett tre avsnitt av The Following, och alltså jag får ju säga att jag är lite "imponerad" av han, mördar-Pauls, förmåga att planera och organisera och räkna ut hur saker ska bli i så extremt många dimensioner. Fast på ett dåligt sätt i det här fallet då. Men man blir ju precis matt när man tänker på hur förutseende han har varit, planterat ut folk som infiltratörer på strategiska ställen i åratal innan. Lite som han den där killen i Prisonbreak som tatuerade in kartor och lösenord och grejer och hade låtit operera in kapslar under huden med nåt ämne som han sen kunde karva ut och ta och sen hamna på sjukan vid exakt rätt tillfälle. Känns som att det är så himla många tillfälligheter som måste stämma att det skulle vara omöjligt att få ihop det, men det är ju såklart ingen dokumentär.

Vi såg också ett avsnitt av Californication, en serie som Micke varmt rekommenderade. Micke och jag har rätt lika smak i vissa avseenden, i andra avseenden inte alls, och det här lutade nog mer åt "inte alls" än "vissa avseenden". Eller okej, lite rolig var den väl, men samtidigt kändes det som att själva huvudhandlingen gick ut på att visa väldigt mycket halvnakna brudar i säng med han agent Mulder titt som tätt. Och det kan ju bli lite magert i längden, men kanske att jag ger det nåt avsnitt till innan jag bestämmer mig för hiss eller diss.

Nu ska värmen komma, sägs det. Ja, här hade det lika gärna kunnat vara...oktober. Gråmulet och rätt så svalt. Fast det kvittar ju kanske när man ändå jobbar och inte har semester förrän om åttahundra år eller så, men å andra sidan så behöver det ju inte vara 30 grader varmt på semestern heller för då är det ju så varmt att man ändå inte orkar göra något vettigt och då kan man ju lika gärna jobba, för där finns det åtminstone luftkonditionering. Haha, nä, skojar bara om det sista. Det är ALLTID bättre att vara ledig, känner jag. Och då gillar jag ändå mitt jobb. Men det tar alldeles för mycket tid, nu när livet springer lekande och lätt förbi.

fredag 26 juni 2015

På begäran: Varför vi i vår familj säger "Men jag då, sa Gren" och lite (eller rätt mycket) om hur det går till bakom kulisserna i svenskt föreningsliv

Annika, en av mina cirka tre läsare, kräver att få veta hela historien om "Gren" som jag nämnde i förra inlägget som ett internt skämt. Nu är det väl extremt få människor utöver min familj och eventuellt några som hängde i kretsen av de närmast sörjande kring en mycket liten, men dock rätt så aktiv, idrottsförening i norra Småland, för enkelhetens skull kallad Ankeborgs IF, på 1970-talet, som hakar på suffixet "sa Gren" varje gång man av olika anledningar säger "men jag då?". Och VARNING. Det blir sällan roligt att berätta ett internt skämt för någon som inte varit med, men håll i hatten för här kommer the true story:

Mina föräldrar var, tillsammans med ett gäng andra eldsjälar, aktiva i ovan nämnda idrottsförening när jag var liten. En av de andra eldsjälarna var en gubbe som hette Gren. I efternamn, men han kunde lika gärna ha varit utan förnamn för det var ingen som kallade honom för något annat än Gren vad jag vet. Och förmodligen var han inte ens en "gubbe", utan snarare...någonstans mellan 30 och 40? SORRY I SÅ FALL. Men jag gick på mellanstadiet och då hade man en annan världsbild.
Minns när jag och min kompis läste kontaktannonser och folk inledde med till exempel "Hej, jag är en kille på 33 år" och vi höll på att dö av skratt över hur PINSAMMA folk var som var så djävla urgamla och ändå envisades med att kalla sig för "kille" när de i själva verket ju var solklara "gubbar".
Nu säger jag utan att blinka "en kille på mitt jobb" om jag skulle beskriva till exempel Micke (52 jordsnurr), men på den tiden var väl strängt taget alla över 25 så ålderstigna och mossiga att de princip var färdiga för ålderdomshemmet (som det hette på den tiden) vilken dag som helst. Ett klassiskt exempel är väl lärare som man tyckte i princip var jämnåriga med dinosaurierna när man gick i skolan, och de har inte ens gått i pension NU, utan stretar fortfarande på med sina stenciler.

Men Gren i alla fall. EN MAN SOM HETTE GREN var aktiv i denna förening vars anda jag har fått i mig med modersmjölken. Och han var med i tennissektionen (tror jag det var), och de andra i styrelsen var väl av olika anledningar inte helt nöjda med hans insatser utan ville bli av med honom, så valberedningen vidtalades.

Ni som vet hur det går till i ideella föreningar kan det här. Att sitta i valberedningen är ett ÖDE VÄRRE ÄN DÖDEN. Om ni utan att veta blir tillfrågade om ni inte kan sitta med i valberedningen, svara nej, speciellt när den som frågar ivrigt försäkar att det "inte är mycket jobb". Det är det visst, åtminstone om styrelsen inte är korrupt eller utgörs av någon slags marionetter. Föreningslivets styrelser är fulla av folk med starka viljor som vill bevaka egna intressen och ett tu tre så har alla  blivit osams och ska avgå och då är det plötsligt DITT JOBB som valberedning att se till att skaka fram nya kandidater som kan tänka sig att ansvara för att sälja Bingolotter, grilla korv, stå i kiosken, tvätta matchtröjor och fylla i tusen aktivitetsbidragslistor, tjata på andra föreningsmedlemmar att "ställa upp och hjälpa till" på diverse evenemang samt regelbundet, bara för att man "sitter i styrelsen", få stå till svars för allt från varför det inte finns toapapper till hur vädret har varit de senaste veckorna och så allt däremellan.  Allt detta oavlönat och på din fritid, så det är inte så att folk står i kö och slåss om det lukrativa i att få vara en del av svenskt föreningsliv. Så det där med att vara valberedning och helt plötsligt få uppdraget att "fixa fram folk" kan ju kännas mer som ett straff för någonting man inte ens har begått och man får tillbringa TIMMAR och DAGAR med att försöka övertala folk och alla tycker att man är en jobbig jävel. Hör och lär från en som varit med länge.

Men i alla fall. Gren satt hur som helst med i den här tennissektionen, och nu drog det ihop sig till årsmöte i Ankeborgs IF. För den som inte är bekant med gången i föreningslivet så är det alltså så att valberedningen lägger fram förslag på styrelsekandidater, men det är "årsmötet", detvillsäga de medlemmar som närvarar på årsmötet, som väljer och har sista ordet. I vissa fall går det till så att valberedningen lite innan årsmötet frågar om man tänker sitta kvar på sin post, och säger man då inte nej så kan man i princip bli sittande i en hel livstid, om inget oförutsett händer*.

Detta årsmöte, som alltså utspelade sig någon gång på 70-talet, så hade i alla fall valberedningen skakat fram en annan kandidat utan att fråga Gren om han tänkte sitta kvar eller ej. Valberedningar brukar nämligen generellt kallt räkna med att man ställer man upp för omval om man inte själv säger ifrån, så det där med att inte bli tillfrågad är verkligen inget man behöver hänga upp sig på, och det hade väl inte Gren gjort utan räknade med fortsatt förtroende i styrelsen och den underliggande tennissektionen i Ankeborgs IF som hans hjärta kanske klappade lite extra för. Men så blev det inte,för när valberedningens förslag lästes upp så lät det så här:
Valberedningen: Ordinarie ledamot på två år. Avgående: Gren. Nytt förslag: Kalle Karlsson (obs, fingerat namn).
Ordförande: Kalle Karlsson är föreslagen som ordinarie ledamot i styrelsen, finns det fler förslag?
Medlemmarna i korus: Nog med förslag.
Ordförande: Kan mötet välja Kalle Karlsson till ordinarie ledamot  på två år?
Medlemmarna i korus: JA.
Ordförande: Jag finner att Kalle Karlsson härmed är vald till ordinarie ledamot med en mandatperiod om två år. Nästa punkt på dagordningen är val av revisorer...
Gren (snopet):  MEN JAG DÅ?

Pinsam tystnad, såkallad finsk stämning, uppstår innan någon måste förklara för Gren att han är bortvald. Man kan tycka att det kanske var lite taskigt mot Gren, men det är också möjligt att han bara fick vad han förtjänade. Föreningslivet utgörs av en brokig samling människor, vissa är trevliga och andra är såna as, been there seen that.  

Och det här var alltså hela berättelsen som ligger till grund för det bevingade uttrycket "men jag då, sa Gren", som vi brukar säga i vår familj. Som sagt, inte jätteroligt för någon annan, men nu kanske det blir spridning WORLD WIDE WEB, ett klickmonster utan dess like. Den dagen veckan består av sju torsdagar eller nåt. Ha ha ha.



* Något oförutsett kan vara "en kupp". Det kan ju till exempel vara så att man inte är nöjd med styrelsens arbete, men det är ingen omsättning i styrelsen utan samma personer sitter där år ut och år in, och vid eventuella avgångar blir man ändå aldrig tillfrågad av valberedningen om man vill vara med för att valberedningen och styrelsen lever i samma anda och känner samma sorts människor och därför bara föreslår varandra hela tiden. Vill man då ha till en förändring så får man göra en kupp på årsmötet. När valberedningen har presenterat sitt förslag för en viss post så frågar ordföranden alltid om det är nog med förslag, och det gängse svaret är "nog med förslag" och så frågar ordförande om mötet kan välja NN till den och den posten. Men i det skedet när ordföranden frågar om det är nog med förslag så kan listiga medlemmar som vill ha en förändring till stånd föreslå en annan person, och när det finns fler än en kandidat så måste man rösta enligt stadgarna, och givet att de listiga är tillräckligt många för att få majoritet för sin eller sina kandidater så kan en hel styrelse få avgå på stående fot i sann demokratisk anda. Mvh en som kuppat så in i helvete.

Saker jag stör mig på pt 45738

När man haft ett problem, gått och klurat på det bra tag, ventilerat det med andra utan att få några vettiga förslag och sedan plötsligt KOMMER PÅ DET, som en annan himla professor Balthazar. Man löser problemet och sedan berättar man för de man bollat med att man löst problemet och hur man gick till väga eller vad problemet berodde på. Då, mina vänner, är det inte, och jag tvekar inte att upprepa ordet INTE, läge att komma och säga att man "precis tänkt föreslå det", när man tidigare suttit som en djävla fågelholk och inte haft något vettigt att bidra med. Vissa människor bara är såna och jag hatar det/dom. Kom för fan inte när jag serverar facit och påstå att ni redan visste det och försök sno åt er cred på min bekostnad. I alla fall inte om ni vill undvika att hamna på min personliga DEATH LIST FIVE (referens: Kill Bill). Den är rätt lång.

Mvh
Surkärring_68:a

torsdag 25 juni 2015

Besattheten

Det har pratats en del om våffeljärn i fikarummet på senare tid, kanske mest för att jag ser det som min plikt att underhålla mina kollegor med skrönor ur mitt livs novell i allmänhet, och om alla turerna kring våffeljärnet från Tretti Punkt Djävla Se i synnerhet. Häromdagen diskuterades till exempel vikten av att den ultimata Våfflan™ ska ha fyra delvåfflor, absolut inte fem som det är i vissa modeller. Fyra delvåfflor = perfekt att vika på mitten och avnjuta med exakta proportioner sylt och grädde. Fem delvåfflor = våfflan går inte att vika på ett ändamålsenligt sätt och är därför helt förkastligt, menade ena falangen med mig och Tord i bräschen, medan andra helt lamt menade att det "inte spelade någon roll" och inte ens visste om deras våffeljärn hade fyra eller fem segment. Sånt måste man väl ändå ha lite koll på?

Vi pratade även modeller, och då visade det sig att Marcus inte ens visste att det fanns dubbla våffeljärn. Jag googlade fram mitt Åviken som ett exempel och han själv googlade återförsäljare från när och fjärran och hotade med att åka och köpa ett på stående fot. TILL SIG SJÄLV. Men jag då*? Tack och lov var det slut i alla fall även hos Net On Net här i Ankeborg i alla fall, som är den vitvarubutik som ligger närmast jobbet.

I alla fall: Sällan har besattheten efter våfflor varit så gigantisk som nu, och speciellt inte efter de här fikarumsdiskussionerna som inte sällan haft inslag av "Våfflor jag minns". Våfflor med sylt och grädde...mmm. Rykande heta nygräddade våfflor med bara lite socker på...mmm. Fy helvete vad jag ska grädda våfflor sen...när jag blir pensionär, eller när nu Tretti Punkt Djävla Se behagar leverera.

PS. Har fått ett mail om att delta i en kundundersökning "för att göra Tretti.se bättre". AMEN SKÄMTAR DOM MED MIG ELLER?




* Detta är ett internt skämt och ska åtföljas av orden "sa Gren". Viktigt och fullständigt obegripligt för oinvigda, orkar dessvärre inte förklara heller och för övrigt är det ju som det är med interna skämt: sällan roligt för någon annan än de närmast sörjande. Och framför allt inte för han, Gren, då.

onsdag 24 juni 2015

Nämen hurra, en lista till! Vi kör på den!

1. Bästa frukosten? Hotellfrukost, hotellfrukost...Skulle kunna leva på enbart hotellfrukost.

2. Aldrig få ta ett glas vin igen eller aldrig få dricka en drink igen?

Drinkar kan jag inte speciellt mycket om så det vore ju enkelare att skippa, det man inte vet har man inte ont av, osv.

3. Du måste klä dig i en enda färg resten av livet, vilken? Nu passar det sig inte riktigt att svara "svart" FÖR DET ÄR INGEN FÄRG. Men ja, jag hade valt svart av praktiska skäl. Kan inte ha ljusa kläder, de får fläckar som aldrig går bort på ingen tid alls i min närvaro.

4. Bästa uppfinningen? Penicillinet?

5. Vilken egenskap saknar du enligt dig själv? Tålamod.

6. Vad ska dina barn heta? Vi låtsas att du får en pojke och en flicka. Jag behöver inte låtsas, de finns redan och namn har de också.

7. Du måste bo i Kuala Lumpur i två år. Gråter du av glädje eller sorg när du hör det? AV SORG. Är extremt hemkär och skulle utöver det aldrig palla med att bo någonstans där det var varmt hela tiden som jag tror det är i Malaysia (referens: Expedition Robinson, samt "Fem svarta höns" av Nevil Shute. Fyfan vad de fick svettas när de travade omkring där på Malackahalvön, påpiskade av arga japaner).

8. Du får välja, vilken stad i vilket land vill du helst bo i för resten av livet? Jag vill inte bo i en stad överhuvudtaget, så: pass. Och utomlands lockar inte heller, så jag vill leva, jag vill dö i Norden. Och med det menas Sverige.

 9. Aldrig mer få se på tv eller aldrig mer få lyssna på musik? Oj, svårt. Jag säger tv och tänker att man kan titta på musikprogram där och smyglyssna så räknas det inte?

10. Vilket sällskapsspel är du bäst på? Trivial Pursuit, helst gröna och bruna frågor.

11. Vilket yrke skulle du aldrig kunna ha? Alltså, jag skulle väl kunna ha vilket skitjobb som helst egentligen om det stod mellan det och att inte kunna försörja sig överhuvudtaget, men jag hade ju inte precis gillat att ha ett jobb där man var tvungen att vara finklädd och överjävligt och inställsamt trevlig mest hela tiden.

12. Du får ta med dig en enda skönhetsprodukt till en öde ö, vilket skulle du välja? Om det var en tropisk ö: solkräm, annars: tandkräm. Helst båda. Kanske inte precis "skönhetsprodukter", men eftersom jag inte använder smink etc överhuvudtaget så vore det ju synnerligen konstigt om jag helt plötsligt skulle vilja börja ha ögonskugga och grejer när jag satt och ugglade helt för mig själv på en öde ö.

13. Vilka är dina 5 favoritbloggar? Oj, vad svårt. Näe, vad svårt. Kan inte välja. Jag får säga pass.

14. Vem känner dig bäst och varför? Min man. Varför? Tja...för att vi lever ihop och det är rätt svårt, om än inte omöjligt, att spela teater och upprätthålla en fasad 24/7.

15. Vad står på din shoppinglista till våren? Det stod: ett fakking VÅFFELJÄRN, och det gör det visst fortfarande. Djävla Tretti Punkt Se.

16. Om du behöver vara ensam och tänka, vart går du då? Till skogen. Alternativt sitter jag i fåtöljen i vardagsrummet och glor ut genom fönstret. Behöver extremt mycket personligt utrymme, och får det av min man så jag har inga problem med att få vara ifred även om han är hemma, vilket jag är mycket tacksam över.

17. Vilket mål jobbar du mot just nu? "Överleva fram till semestern" känns mest rimligt just nu.

18. Vad vill du bli när du blir stor? Jag är redan stor, i betydelsen "vuxen".  Och vad vill jag bli...tja, ekonomiskt oberoende hade väl inte varit så dumt?

19. Om du skulle skaffa dig en ny hobby, vad skulle det bli? Det är en ickefråga. Om jag hade velat skaffa mig en ny hobby så hade jag redan gjort det för längesen. Jag är inte den som tvekar och velar om det är något kul som lockar.

20. Om du kunde gå tillbaks till dig själv som liten och ge dig själv ett enda tips för framtiden, vad skulle det vara? Skit i dom där djävla idioterna för den som sitter tillräckligt länge vid floden ser förr eller senare sina fiender flyta förbi.

21. Kakor, chips eller godis? Glass?

22. Vilket är det fulaste respektive finaste ordet du vet? INTE EN ANING, har aldrig tänkt på att kategorisera ord, de beskriver mer känslor för mig så jag svarar på något helt annat istället. En gång, på den gamla goda tiden när internet var ungt och folket från Aftonbladets Sodom- och Gomorra-chatt började hänga på Vilda Webben innan det spårade ur till någon slags tafflig dejtingsajt, och man hade en "Personlig Profil" där man bland annat skulle beskriva "Bästa känslan" och "Värsta känslan", då svarade jag "Euklides femte postulat" på den första och "Icke-euklidisk geometri" på den andra och tyckte att jag var lite rolig då. Eller jätterolig faktiskt, det var dock inte jättemånga som höll med, vilket kanske säger mer om mig än om dom. Eller tvärtom.

True Detective säsong 2 och lite annat svammel

Eftersom vi har blivit med HBO så kan vi numera se serier som Game of Thrones och True Detective I REALTID istället för att vänta hundra år på att de ska komma som dvd-box och sen att dvd-boxen ska bli lite billigare (dvs vi är snåla, fattar inte hur man laddar ner och orkar inte med Swefilmers djävla reklam och popupfönster och kassa översättningar) så att man har fått alla avsnitt sönderspoilade alternativt blivit mäkta impopulär genom att sitta och skrika APP-APP-APP-SÄG-INGENTING i fikarummet så att inga andra får  diskutera gårdagens avsnitt. Sen blir det ju inte riktigt "i realtid" heller, för alla tv-serier värda namnet börjar ju så helvetes sent att man, om man som jag är mån om sin skönhetssömn, inte kan se dom förrän dagen efter. Tack gode gud för Play-tjänster, så att man slipper hålla på och trassla med att spela in på video, hitta tomma kassettband, INTE hitta tomma kassettband, fundera över vilket program man spelat in men inte hunnit se som man ska offra och spela över. Vet att det finns digitalboxar med "inspelningsbara hårddiskar", men jag orkar inte sätta mig in i hur det funkar och alla jag känner som har såna klagar ändå på att den blir full och man måste välja vad man spelat in men inte hunnit se som man måste offra och spela över och eftersom jag hatar att ha en massa saker jag "måste se för att jag har spelat in det" så får  det kvitta. Playtjänster fits me nicely, för att uttrycka sig som Everybody But The Girl om någon mot förmodan skulle dra sig detta 80-talsfenomen till minnes.

Men True Detective då alltså. Eftersom vi gillade första säsongen jättejättemycket (fast slutet var...lite lamt, om jag ska vara ärlig, det var lite som att allt krut hade lagts på att bygga upp en riktigt invecklad och skicklig intrig och sen bara: oj, pengarna är slut, vi får hafsa ihop ett slut här, nån som har nån enkel och billig idé, okej, vi kör på den) så försökte vi att inte ha så höga förväntningar. Speciellt som det inte ens är samma skådespelare, inte samma ställe, inte samma någonting faktiskt, så det där med vad det är för kriterier för att någonting ska få kallas "säsong två" av någonting känns ju rätt tveksamt. Men i alla fall. Den fick godkänt. Snygga miljöer, snyggt filmat, överhuvudtaget väldigt estetiskt. Men VARFÖR måste alla poliser på film vara så djävla...svåra? Alla har alkoholproblem, mer eller mindre, alla har något Mörkt Trauma som de går omkring och bär på och absolut inte vill prata om men som påverkar dom väldigt mycket och gör dom sådär slutet knutna och inåtvända så att alla andra tycker att de är lite jobbiga och de inte kan ha normala relationer med någon människa och absolut inte ett förhållande, det kraschar alltid förr eller senare och läggs på en stor hög bland tusen andra kraschade polisförhållanden på film. Så det känns ju lite gjort. Om någon hade fått gestalta en polis som hade varit glad, fryntlig och en hyvens prick i största allmänhet så kan man ge sig fan på att hen blir skjuten långt innan eftertexterna börjar rulla.

Sen är det ju lite jobbigt när de hoppar mellan nu- och dåtid när karaktärerna inte är ett dugg lika utan har en stor mustasch i nutid och ingen mustasch i dåtid. Svinjobbigt för mig som är ansiktsblind och måste hänga upp mitt minne på såna detaljer istället för att memorera...vad det nu är folk memorerar som gör att de kommer ihåg hur folk ser ut, och som aldrig hamnar i såna här eller såna här situationer. I helgen så var det frågor till Magdalena Ribbing, DN:s och hela Sveriges expert i vett- och etikettfrågor om hur man skulle göra som ansiktsblind för att inte verka oförskämd, och mitt hopp tändes. Men det slocknade lika kvickt igen för Magdalena gav bara helt lama råd i stil med att man vänligt och ärligt och ursäktande skulle säga att man hade så förfärligt svårt att minnas ansikten. Jag ville ju mer lära mig några listiga KNEP så att man slapp avslöja sig. Hur man  gör för att komma ihåg. Men nähäpp, där hade man inget att hämta.

På radion igår sa dom att SMHI:s prognos var att de närmaste tio dagarna skulle vara lika regniga och usliga som det hittills varit i juni, och juli såg inte ut att bli mycket bättre. Jamen sån tur att vi har blivit med HBO då om sommaren ska vara kort och det mesta regna bort. Och sån tur att jag har köpt hela Sagan om is och eld (är det BARA jag som förknippar det namnet med den här Sagan om isfolket av Margit Sandemo, det är alltså inte samma sak vill jag bara nogsamt påpeka, det här är alltså böckerna som ligger till grund för Game of Thrones) på rea. Ska bli så gött att plöja dom, känner jag. Önskar mig semester NU. Inte om flera veckor.

tisdag 23 juni 2015

Ett ord i en lista säger mer än tusen ord eller...äh.

Hittade den här listan, listor är roliga! De här frågorna ska besvaras med endast ett (1) ord:

1. Var är din mobiltelefon? Fickan.
2. Var är din andra hälft? Jobbar.
3. Ditt hår? Jättekort.
4. Din mamma? Finns.
5. Din pappa? Finns.
6- Det bästa du vet? Flyt.
7. Din dröm i natt? Jobbig.
8. Din dröm/ditt mål? Problemfritt.
9. Rummet du är i? Grönt.
10. Din hobby? Djur.
11. Din skräck? Cancer.
12. Var vill du vara om sex år? Ledigare.
13. Var var du igår kväll? Hemma.
14. Vad är du inte? Utvilad.
15. En sak du önskar dig? Tid.
16. Var växte du upp? Skogen.
17. Det senaste du gjorde? Fikade.
18. Dina kläder? Bekväma.
19. Din tv? Avstängd.
20. Ditt/dina husdjur? Hundar.
21. Din dator? Liten.
22. Ditt humör? Eldsprutande.
23. Saknar någon? Alltid.
24. Din bil? Blå.
25. Något du inte har på dig? Högklackat.
26. Favoritaffär? Saknas.
27. Din sommar? Regnig?
28. Älskar någon? Ja.
29. Favoritfärg? Grön.
30. När skrattade du senast? Nyss.
31. När grät du senast? Glömt.


Kill 'em all

Läser i Ulf Lundells blogg att han också har problem med mördarsniglar, eller han uttrycker det väl det inte exakt så, men att han aldrig har sett så många något år förut, och jag har hittills aldrig träffat på någon som tycker det är något positivt med det. Jag tycker det i alla fall inte, och det känns väl lite fint att jag och Uffepuffe går omkring och delar bekymmer i vardagen sådär. Det hade man ju aldrig kunnat tro.
För det är ett djävla gissel. Med mördarsniglarna alltså. I morse ertappade jag säkert 20 stycken som låg och mumsade sallad, och häromkvällen plockade jag omkring 300 stycken (jag skojar dessvärre inte) bara i den delen av trädgården som vi kallar "backen", vilket utgör...kanske hälften av tomten, om ens det. Så ni kan ju föreställa er INVASIONEN.

Gillar mitt mördarsnigelmördarredskap i alla fall. Plocka, halshugg, borta. Åtminstone i teorin. I praktiken är det lite slabbigare än vad man kunde föreställa sig, och den här giljotinen måste rengöras från död snigelgegga när man är klar, och det finns rätt många saker som är mysigare om man säger. Å andra sidan finns det väl ingen som tycker att någonting som är förknippat med mördarsniglar är direkt mysigt. Det skulle säkert Ulf Lundell också hålla med om.

måndag 22 juni 2015

Saker som stör mig extremt mycket just punkt nu

1. Vuxna människor som inte kan ta en tillsägelse i stil med "glöm inte att släcka-låsa-larma när du är sist kvar" utan att bete sig som om man minst kränkt deras mänskliga rättigheter på något sätt. 
2. Vuxna människor som inte känner till begreppet "kroppsrevir" utan ställer sig för nära (när det inte är nödvändigt alltså, okej jag fattar att man måste stå ut med det på bussen eller i kön på Ica). MEN INTE ANNARS.
3. Har tyvärr inte hela kvällen på mig, så jag nöjer mig med ovanstående. Men det finns mer. DET FINNS ALLTID MYCKET MER. Folk är generellt så dumma och lata att det är ett under att mänskligheten inte har dött ut flera gånger om vid det här laget.

Mvh
Lämnamejifredförfan_68:a

Tv-serier och så

Vi har börjat kolla på Penny Dreadful, och jag tycker väl...nja. SÅDÄR. Det är väl i och för sig lite kul med alla referenser till främst brittisk 1800-talslitteratur, jag tänker att det måste ju vara rätt obegripligt om man till exempel inte känner till vem Dorian Gray är, eller är bekant med karaktärerna runt Dracula och Frankenstein. Eller ja, det går väl ändå, men det tappar ju liksom en dimension. Men i övrigt är jag väl inte jättebegeistrad. Min man däremot tycker den är asbra och vill helst se minst ett avsnitt om dagen.

Själv har jag fastnat för The Following, som min man däremot spolade efter tre avsnitt. Men jag tycker den är Så. Djävla. Spännande. Sitter och piper i soffan vid varje oväntad händelse, och det är ju rätt många såna när man minst av allt anar det. Även om karaktärerna Trött-Före-Detta-Polis-Som-Dricker-För-Mycket-Men-Som-Är-Den-Enda-Som-Kan-Lösa-Fallet och Överspänd-Och-Bitchig-Kvinnlig-Polischef-Som-Motarbetar-Honom känns lite gjord om man säger. Men ändå. Serien är bra. Så himla oförutsägbar och läskig.


Ja, och i kväll är det säsongspremiär på True Detective. Tur vi fifflade till oss ett gratis HBO-abonnemang över sommaren så man slipper vänta tills den sänds på svt om hundra år eller så. Fast jag vet inte, det är ju inte samma karaktärer, inte samma mord och överlag kan det väl inte heller bli samma serie? Den kan omöjligt bli lika snygg som ettan i alla  fall, för den här ska utspelas i Los Angeles och ingen amerikansk storstad kan väl toppa hillbillylandsbygd i södern ifråga om filmestetik om ni frågar mig. Och så gillade jag karaktärerna så mycket att det känns som att det blir svårt att toppa. Men vi får väl se.


Ja, så har vi sett säsongsavslutningen av Game of Thrones, och




(((((((((((((((((( SPOILER-VARNING!!!!!)))))))))))))))))))))))))))



alltså herregud. Där rök Stannis och där rök Jon Snow och där rök Myrcella Lannister och hur ska det gå för Daenarys Targaryan nu när hon är övergiven och omringad av illasinnade främlingar och draken mest ligger och surar och inte är till någon som helst djävla nytta längre? Och Cersei hade det ju inte precis för roligt hon heller, och kommer Sansa och Theon Greyjoy att fly från den vansinnige Ramsay Bolton, och hur ska det gå för Arya? Och dvärgen och ser Jorah och dom? Alltså HE-RRE-GUD vilken cliffhanger. Hur länge måste man vänta på nästa säsong? JAG STÅR INTE UT.



HÄR GÅR DET BRA ATT FORTSÄTTA LÄSA:


Annars ska jag kolla på säsong två av Orange is the new black vad det lider. Den har min man också spolat, så nu har jag två tv-serier att följa på egen hand, plus två som vi följer gemensamt då. Fullt upp så att säga. Ja, om hela sommaren ändå ska regna bort så varför inte?


söndag 21 juni 2015

Livspusslet, vilket djävla ord.

Funderar på det där med stress. Alla småbarnsföräldrar verkar vara så inihelvete stressade nuförtiden, det är som om småbarnsåren är en sorts djävulsk variant av The Hunger Games i kubik där man ska ha en enorm tur och en hel del skicklighet och strategiskt tänk om man ska komma levande ut på andra sidan. Fattar inte riktigt varför? Alltså, småbarnsåren är ju kanske inte kända för att vara direkt "jätteroliga", det är jag väl den första att skriva under på. Själv var jag småbarnsförälder i slutet av åttio- och hela nittiotalet, och ja, jag har missat det mesta under den epoken. Fattade inte vilka Nirvana var förrän Kurt Cobain hade varit död och begraven i åratal, typ. På den nivån var det, de enda bestående mediala minnena är väl några adventskalendrar som spelats in på VHS-kassetter och därför kunnat avnjutas mer än en gång, men annars är det mest vita fläckar i minnet när det kommer till musik, film och socialt liv som inte utspelade sig i ett stall. Och det är lite där jag tror är skillnaden mellan då och nu. För nu ska alla vara med på allt hela tiden. Livet ska liksom inte ändra sig ett smack när man får barn utan man ska gå på festivaler och dokumentera både sitt och ungarnas liv i tusen bloggar och poddar och sociala medier dygnet runt, samt hålla koll på alla andras liv också och samtidigt jobba och göra karriär och köpa och sälja bostäder och allting ska rivas ut och inredas och utredas till förbannelse (och vad jag tycker om det har jag visst redan surbloggat om här). Men allvarligt, det förtjänar att upprepas: ALLT MÅSTE INTE RENOVERAS. Minns hur det var när man bodde i hyreslägenhet på 80-talet. Då flyttade man runt lite i olika lägenheter och blev väl rätt så glad om det visade sig att den hade tapeter och köksluckor som man inte direkt tyckte var vrålfula. Och om den hade det så stod man helt enkelt ut med dom. Eftersom man på den tiden tyckte att det fanns viktigare saker i livet än att ha köksluckor i bräckligt äggskalsvita nyanser. Jag har bott i lägenheter med både bajsbruna och ärtgröna köksluckor och överlevt utan några större men, och det var inte någon som sa upp bekantskapen med mig av den anledningen heller.

Ja, men åter till barnfamiljerna och stressen. För det verkar så hysteriskt det här med att det måste hända grejer exakt hela hela tiden, att ungar måste underhållas varje vaken sekund med dygnetrunt-barn-tv och paddor och poddar och smartphones med barnvänliga youtubeklipp däremellan. Nu menar jag inte att slå mig själv för bröstet och sitta och skrocka om att på min tid fanns minsann inget sånt. Fast jag vill ändå nämna som en anekdot, att när jag gick på Komvux 1987 (ytterligare en anekdot: om man var i 20-årsåldern och gick på Komvux 1987 så gjorde man inte det för att "läsa upp betygen", för det FICK MAN INTE GÖRA PÅ DEN TIDEN, utan vi som var i 20-årsåldern och gick på Komvux hade inte gått på gymnasiet överhuvudtaget) så fanns det en kille i klassen som hade en video, och som helt ogenerat sa att han lät barnen titta på en Bamsefilm så att han kunde plugga lite, och vi andra bara: MEN HERREGUD, HAN ANVÄNDER JU VIDEON SOM BARNVAKT! och var helt chockerade. På riktigt. Ja, men i alla fall. Det är inte som att jag vill slå mig på bröstet och framhålla mig själv och min generation som så djävla duktiga för att vi inte hade tillgång till allt det som finns nu, för det var väl inte det att man inte längtade efter något som kunde förströ ungarna emellanåt. Minns att det var "rätt skönt" på fredagskvällarna, för då hade TV4 "Disneyklubben" med EN HEL TIMMES TECKNAT, så man kunde få lite välbehövlig lugn och ro innan man däckade i soffan lagom till det första äventyret i "Fångarna på Fortet", typ. Men vad jag ville komma till är detta: att jag tycker det är konstigt att föräldrar idag inte verkar kunna hantera ungar utan att ha tillgång till barnprogram, tecknad film och spel i allehanda former. Frukost äts framför tv:n, sen sitter ungen med någon padda i bilen till och från dagis, sen ska tv:n igång igen, middag äts framför tv:n och sen ska ungen nattas med någon förälders smart-phone. Jamen alltså? Ska det vara såhär? Vad händer den dagen det är strömavbrott, internet ligger nere, tv:n pajar eller paddan far i golvet och spräcker skärmen precis innan man ska sätta sig i bilen och köra 20 mil för att hälsa på moster Augusta? Och även om kanske ingen längre tror att man får hjärntumörer av strålning från skärmar så kan det väl ändå inte vara riktigt hälsosamt att ungar ska matas med underhållning från det att de slår upp till dess att de sluter ögonen? Är det ens konstigt att ungar nuförtiden är så djävla stimmiga och inte klarar av att sysselsätta sig själva på egen hand i fem djävla minuter?

Och så det där djävla "livspusslet". Det har sagts förut och det kan gott sägas igen, det här att barn inte prompt MÅSTE ha tusen aktiviteter. Det måste inte "hända något roligt" vareviga dag heller. Ibland kan man bara vara hemma och inte göra ett skit mer än att kanske plocka upp alla klossarna och läsa Tottes godnattstund. Det måste vara helt okej att vara hemma en helg och inte göra något annat än att tvätta och skura golv och frosta av frysen medan ungarna sysselsätter sig själva istället för att man ska stöka undan sånt helt hysteriskt på "lediga stunder" när barnen sover eller är någon annanstans. Man blir inte sämre förälder för att man inte presenterar livet som ett djävla tivoli vareviga dag, tvärtom. Jag är lite rädd för vad det ska bli av den här generationen. Dom som aldrig får ha tråkigt, som har lärt sig att precis allting är förhandlingsbart och man behöver inte göra någonting som man inte vill. Menar inte att det behöver vara som för min föräldrageneration, där man var vuxen när man hade konfirmerats, men nu har det väl ändå gått lite väl långt åt andra hållet? Rättning i ledet, tack.

Och för att knyta ihop säcken: Småbarnsår är jobbiga. JA. Det är bara att inse fakta. Men samtidigt måste man inte välja ett livspussel som har 1000 pyttesmå bitar som ser nästan likadana ut. Ta istället ett med 25 bitar som föreställer Bamse och den lilla åsnan. Eller ännu hellre ett med olika figurer som ska passas in i mallar och som har små pluppar till handtag. Man måste inte driva femtio olika bloggar om inredning och bakning och sig själv, uppdatera Facebook och Twitter och Instagram och vara klassmamma och knattefotbollstränare och ordna megastora barnkalas på lekland och skjutsa till fjorton olika aktiviteter i veckan och göra långkok och baka surdegsbröd och städa och plocka och skura samtidigt som man jobbar röven av sig under just de här åren i sitt liv. Eller: gör det om det är det ni vill. Men kom sen inte och gnäll över att det är så himla jobbigt och ha det till att just era barn och era jobb och er tillvaro är så himla mer krävande än alla andras någonsin har varit. För det är oftast inte där problemet ligger utan problemet är att man tycker att man ska hinna med så djävla mycket annat under en period när hela livet per definition borde stå på paus och fokus ska vara på att ta hand om avkomman tills den är flygfärdig. Det är liksom den huvudsakliga uppgiften man har som förälder. Sådär, nu var det också sagt.  

Disclaimer: Ovanstående är en generell reflektion och alltså INTE riktat mot någon/några speciell(a) person(er). Barasåattnivetalltså.

Disclaimer 2: Och jag vet att det är skitlätt att sitta "på andra sidan" med vuxna barn och tycka en massa och att man, jag, förmodligen har glömt både ett och annat om hur det var, och att jag inte på något sätt gör anspråk på att sitta inne med någon slags lösning. Tycker mer att man kan stanna upp och fundera lite på vad som är och vad som borde vara viktigt, och jag tror inte svaret bör vara att kunna skriva lyckade statusuppdateringar på Facebook eller twittra om att de lagt ett ord på 586 poäng i Wordfeud, som folk ALLTID tycks ha tid med hur djävla stressade de än säger sig vara. Fundera som sagt. På vad som verkligen är viktigt. Tackohejleverpastej. 



Arbete och Aquasocks

Sitter här och suktar efter semester, och suktar är väl precis vad jag ska få göra i sådär en fem djävla veckor till. Så surt med sen semester när man inte har fått välja själv och det fick jag alltså inte, åtminstone inte helt och hållet, och det är jag M-Y-C-K-E-T bitter över vill jag bara poängtera. Men nu är midsommarhelgen över, och det är inte det att "nu vänder det", för det är precis som med vintersolståndet, det tar ju evigheter innan man ser någon skillnad, så det är väl inget att lipa för i juni att det blir mörkare om kvällen i augusti menar jag. Men nu är det inte så mycket som en sketen helgdag att se fram emot förrän i fucking november, och alla helgons dag ligger ju alltid på en lördag så det handlar bara om en fjuttig halvdag om man har lyxigt kollektivavtal som jag har och jobbar halv dag dagen före röd dag. Men sen är det inget mer ledigt förrän till jul. Och det är ju för djävla sorgligt. Det är inte det att jag inte gillar mitt jobb, för det gör jag, eller just nu är det väl av olika skäl sådär, men i grund och botten så. Men jag tycker att man jobbar alldeles för mycket. JÄMT OCH STÄNDIGT. 40 timmars arbetsvecka känns helt förlegat och mossigt med tanke på all teknik som finns för att göra att saker går snabbare. Men nähä, bara för att tiden för att göra moment X minskar så blir plötsligt arbetet mindre värt av någon outgrundlig anledning, för det är ju inte så att det inte är någon kapitalstinn jävel som inte tjänar på detta i slutänden. Och det gör mig bitter. Jag tycker att en 20 timmars arbetsvecka kunde vara ganska lagom, det är ju inte som att det inte finns folk som kan utföra alla dessa sysslor som måste utföras för att maskineriet ska gå runt. Men nä, istället ska alla som har jobb tvingas flänga runt som yra höns och torra skinn och gå på knäna och sen bli sjukskrivna halvårsvis för att de har gått in i väggen, och de som inte har jobb får inga för det "finns inga".  Jamen ni hör ju själva hur dumt det låter.  Skärpning för fan någon gång nu då.

Från det ena till det andra. Idag vaknade jag svintidigt och kunde inte somna om. Gick upp, åt frukost, drog på mig mina AQUASOCKS och tog en taxpromenad på en mil i kuperad terräng. Att gå i AQUASOCKS kan vara det skönaste som finns, som att gå barfota minus känslan av vasst grus eller tallkotte i hålfoten. AQUASOCKS tillverkas i Korea, tror jag, och kostar 149 kronor paret så kvalitén är väl därefter, men jag brukar beställa ett gäng så att jag har ett litet lager att plocka av när man upptäcker hål i sulorna, för det är där Akilleshälen på AQUASOCKSen sitter. Idag plockade jag dock fram det sista paret och gjorde mig därför redo att lägga en ny beställning på Simbutiken punkt se, där jag beställt i åratal utan bekymmer. Men jag har visst skadat min konsumtionsaura på något sätt, för idag när jag skulle välja storlek fanns det bara för barn eller jättinnor, så alla som hade större fötter än storlek 32 men mindre än 40 gjorde sig icke besvär. Det är ju så djävla typiskt. Antar att varenda djävel med normalstora fötter som har panikbeställt resor till varmare nejder efter den här kalla och griniga våren har varit framme och roffat åt sig så att de inte ska skära sönder fötterna mot exotiska korallrev eller, mer troligt, sönderslagna glasflaskor på stränderna i Ayia Napa. 

Fick nu chansa och beställa ett nytt märke. AQUASHOES hette dom, kanske inte så stor skillnad? De såg ungefär likadana ut, men jag låter mig inte luras, en gång köpte jag en snarlik sko och det var hål i den efter EN DAG. Visserligen hade jag just den dagen gått en närmare två mil lång promenad på asfalterad landsväg, men ändå. det var väl i futtigaste laget? Sådär kan man ju inte ha det.

Jag är lite sugen på att prova Vibram Five Fingers, såna där barfotalöparskor med tår som alla säger ska vara så himla jättesköna. Men de kostar ju lika mycket som ett par vanliga löparskor, och frågan är då om det är någon extrem skillnad i hållbarhet? Känns ju surt att betala som för tio AQUASOCKS och så få något som bara håller en säsong eller så. Än har ingen jag känner haft sina Five Fingers så länge eller kanske snarare använt dom så mycket att de kan göra någon utvärdering värd namnet, så jag får väl helt enkelt vänta och se tiden an. Och hoppas att AQUASHOES:en håller måttet. 

lördag 20 juni 2015

Och midsommar kom och midsommar gick

Ja, det blev visst midsommar i år också. Trots att vädergudarna verkligen inte var på svenska folkets sida, i alla fall inte häromkring. Elva-tolv grader varmt och regn, det skulle lika gärna kunna ha varit i december (fast då hade jag jublat).

Men skitsamma, som vi brukar säga. Vi hade ändå inga storslagna planer, utan nu kunde vi med extremt gott samvete tillbringa denna magiska afton i tv-soffan, tittande på säsongsavslutningen av Game of Thrones, ett avsnitt av Penny Dreadful och ett av The Following, som är de tv-serier som vi följer just nu. Vi eldade till och med i kaminen, vilket kanske inte direkt hör till de mysfaktorer man förknippar med midsommarfirande, men som sagt, det var ingen vidare värme.

Härförleden fick jag ju ett sug efter att åka till Stockholm och lyssna på folk. Sen tänkte jag att varför gå över ån efter vatten, hela Österlen är ju nedlusat med stockholmare så jag beslöt mig för att åka till Ica i Brösarp för att få mitt lystmäte tillfredsställt. Såg framför mig hur jag skulle få stå i evighetskö till jordgubbarna och lyssna på hur folk talade rikt och drygt med östermalmska iii:n om vädret och golfresorna och hummermiddagarna och den nya barnflickan och vad rika svin nu kan tänkas dryfta när de springer ihop på Götes Allköp en midsommaraftonsförmiddag. Så roligt jag skulle få ha, tänkte jag och vroomade iväg med nytvättade öron. Och vilken besvikelse. Halva Ica upptogs av en infödingsbarnfamilj med cirka hundra barn (verkade det som), där föräldrarna propsade på att alla skulle gå i samlad trupp, vilket dock vissa av barnen hade en annan åsikt om, varpå delar av skaran stannade upp och blockerade hela gången med kundvagnar och avkommor så fort någon i sällskapet avvek mer än två meter, vilket skedde ungefär hela tiden. I övrigt var det mest pensionärer inne på Ica, inte alls mycket folk faktiskt, och jordgubbarna såldes av två flinka ungdomar som redan hade styrt upp med färdigpackade kassar som en langade fram medan den andra tog betalt, så där var inte ens någon kö att tala om. Kom på att alla stockholmare förmodligen hade anlänt och provianterat redan dagen innan midsommarafton, så nästa år får jag väl lägga om taktik.

Ja, det var väl hela midsommarfirandet det. Inte mycket att yvas över alltså, men det står jag för. Idag har jag gått en lång taxpromenad, grävt upp några hallonbuskar som stod i vägen för gräsklipparen samt planterat en ny gurkplanta i växthuset istället för en av de gamla som dog jämmerdöden av någon outgrundlig anledning. Nu hade jag tänkt ligga på soffan och äta Polly och glo på någon fördumnings-tv ett par timmar. Sedan kanske läsa en bok.  Helg när den är som bäst om ni frågar mig.


onsdag 17 juni 2015

Dictatorship of the world

Idag fick jag och Micke i uppdrag att skriva en gemensam rapport kring ett jobbproblem. Grupparbete är kanske min sämsta gren EVER, men Micke och jag har jobbat ihop i 15 år och är som ett gammalt gift par vid det här laget, och han är tack och lov rätt så överseende med mina mindre charmiga sidor. För det kanske inte är så man gör på jobbet (eller för den delen i ett äktenskap), att man kommer in och ser att en kollega har påbörjat något och sen bara: Men herregud, utläggningsrapport är ett ord, ETT ORD! Och så har du stavat fel däruppe, och du kan inte använda ordet "tvärbindning" när vi inte är säkra på att det är det som är orsaken, näe Micke, FLYTTA PÅ DIG! och sen fick stackars Micke stå bakom mig medan jag satt vid hans skrivbord och skrev och klagade på att han hade ett ergonomiskt tangentbord så att tangenterna inte satt på samma ställen som jag var van vid.

Blir kanske inte precis Årets Anställd för den här insatsen. Men rapporten blev i alla fall bra.

Mvh Ödmjuk_68:a

tisdag 16 juni 2015

In bloom

I morse överraskade jag en djävla mördarsnigel som låg och smorde kråset mitt i salladen. Har väl bloggat om mitt fenomenala att köpa billigt och grovt sandpapper på rulle och häftpistola fast den runt pallkragarna? Antal  hittade mördarsniglar i pallkragarna hittills: 0. Antal hittade vinbergssnäckor: 2. Tydligen är vinbergssnäckorna smartare eller mer smärttåliga eller helt enkelt skiter i att det är obehagligt att krypa över grovt sandpapper från Biltema och gör det ändå, men eftersom de inte ställer till med en bråkdel av vad mördarsniglarna gör så kan jag stå ut med det. Har dock plocksallad i en zinkbalja precis utanför dörren, och kring dem gick det inte att fästa något sandpapper så där har jag istället kört med järnfosfat, men det regnar ju bort efterhand och måste fyllas på och det har jag väl varit lite slarvig med, så i morse låg det en äcklig djävel där och rapade belåtet. Hen fick dock möta sitt öde under min breda plattfot efter ett snabbt avlägsnande.

Har nu läst om ett annat tips och det är kaffesump, som sniglar tydligen ska avsky, så det kan man ju strö ut lite runt sina zinkbaljor kanske. Nu dricker vi bara pulverkaffe, men så läste jag någon annanstans att man kan köpa billigt Eldorado-kaffe och strö ut. Ska kanske testa det, om jag kommer ihåg att köpa. Järnsulfat betingar ju om inte annat avsevärt högre kilopris än fulkaffe så funkar det så är det ju bra. Jag ger mig fan i mig inte förrän jag får ha mina egenodlade grönsaker ifred.

Snart midsommar. Då djävlar ska det firas och ätas och umgås i glada vänners lag i både parti och minut solen ska lysa från en klarblå himmel med små lätta moln och så vidare, åtminstone om man får tro Pripps Blåsreklamen och Facebooks motljusfotografiska förljugenheter om det perfekta livet.

Våra planer för midsommar för närvarande: Exakt 0. Det vill säga ungefär lika stor som sannolikheten att vi plötsligt skulle uppbringa en stor bekantskapskrets med sommarstuga i skärgården och en gedigen samling Tomas Ledinskivor att dansa till på de solvarma klipporna medan natt blir till dag. Skitsamma, bara jag får fri tillgång till jordgubbar och glass, vispgrädde, vaniljvisp och gärna lite mörk choklad också. Och så nån god bok och kanske en bra film, och ett par taxar i soffan. Sen är jag nöjd.  Och för övrigt ska det ju ändå regna.







måndag 15 juni 2015

Gå på samma café, dricka samma sorts te

Min man köpte Lena Ackebos "Fucking SOFO" och "Vi ses i SOFO" på rea och kom hem med och dom har jag läst i helgen och nu har jag ett sånt S-J-U-U-U-K-T sug efter att åka till Stockholm och bara sitta på café eller barer eller uteserveringar och bara lyssna på folk. Älskar nämligen att tjuvlyssna på andras samtal, speciellt när det är människor som är extremt olika en själv och som talar omständligt och självupptaget om sin egen lilla lilla värld av blommor som om den vore universums nav. Och av såna människor går det liksom tretton på dussinet i huvudstaden, ursäkta alla ni som inte är såna för jag vet att ni också finns.
Mitt bästa tjuvlyssnarminne är från förrförra sommaren när vi hade varit på Botaniska Trädgårdens ökensektion och jag höll på att avlida eftersom jag inte tål värme i allmänhet och då kan man ju undra varför i helvete man i synnerhet frivilligt beger sig in i 35 graders värme för att glo på några himla kaktusar, men har man betalt inträde så har man. I alla fall. När vi släpat oss ut därifrån var min man hungrig och jag mer varm och grinig, så han gick till uteserveringen och jag lade mig i skuggan av ett träd och drack Ramlösa. Fick sedan ett sms från min man där det stod Kom hit, du kommer att gilla detta! och min man känner mig, ty på bordet bredvid där han hade satt sig satt det några BRATS och fikade och talade högljutt och konstgjort artikulerande med såna där StureplansÖstermalms-iiiiiii:n så att de låter som karikatyrer av sig själva. Och de hade att diskutera förstår ni, och jag låtsades läsa en tidning medan öronen spretade som parabolantenner för att fånga upp hela samtalet, vilket inte var så svårt eftersom de talade som om de ägde ungefär hela världen. Det var en ung homokille som höll låda inför en flock brudar i tjugoårsåldern, och nu vet jag inte, de människor jag känner som är homo är väl ungefär som folk brukar vara, men den här uppförde sig så utstuderat fjolligt som om han ville bekräfta exakt varenda fördom som fanns om bögar i allmänhet och stockholmare i synnerhet och amen GUD vad härligt asså. Tänk Magnus Ugglas rollkaraktär i Filmen G, och ta det gånger tusen så har ni Young Master Botaniska Trädgården.

Men herregud så roligt jag hade åt detta. Roligast var när den här killen skulle säga nåt om nån gemensam bekant och bara Ja, ni vet, han jobbar ju på Fabrique, och en av brudarna bara: Va? Va SÄGER du? och han Ja, du vet, Fabrique...surdegsbageriet nere vid Odenplan, och bruden bara: Åh, jag trodde du menade att han jobbade på FABRIK, och alla bara dog så crazy och helt otänkbart det skulle vara att de ens skulle känna till någon som hade en sådan skamlig syssla som levebröd.

Ja i alla fall. Lite så var det i Lena Ackebos SOFO-album, så nu blev jag så sugen på en Stockholmsresa bara för det. Sitta på café och tjuvlyssna på folk, det låter ju som en lagom ansträngande sysselsättning på semestern väl?

söndag 14 juni 2015

Mixed zone

Men alltså, de här helgerna va? Går inte dom väldigt mycket fortare än, låt oss säga två arbetsdagar? Swisch säger det bara och så är det söndag kväll och dags för några nya tunga varv i Grottekvarnen. För er som inte känner till det är detta ett uttryck som är hämtat ur den fornnordiska mytologin, där det fanns en kung som hette Frode och han ägde den magiska kvarnen Grotte, som kunde mala exakt allt man önskade sig. Grotte bestod av två kvarnstenar som var svintunga, så tunga att ingen människa kunde dra dom, utan Frode hade istället två jättinnor till att slava med detta och lät på så sätt mala fram både guld och välstånd och andra bra grejer. Men sen gick det som det gick, mycket vill ha mer och kung Frode blev mycket riktigt helt girig och tyckte att de här jättinnorna, Fenja och Menja hette dom by the way, kunde slita och släpa med den här djävla Grottekvarnen dag och natt utan rast och ro, och då härsknade de till och började mala fram krig och andra jobbigheter istället, och sen kom det någon sjöfarare och hade ihjäl Frode och tog med sig Grotte och jättinnorna på sitt skepp och sedan malde Fenja och Menja fram så djävla mycket salt att båten sjönk. SÅ KAN DET GÅ, som vi brukar säga.

I övrigt har det ju varit prinsbröllop. Tack och lov, för annars har nyheterna mest varit fyllda av elände den här helgen, folk som försvunnit och återfunnits döda, mord och självmord har begåtts, och i det förra fallet så var de misstänkta inte svenska medborgare, och genast måste sociala medier fyllas av trivselnazisternas kränkta uttalanden om hur fruktansvärt Sverige "har blivit", ungefär som att en mördare inte skulle vara ett as oavsett nationalitet. Och i Georgiens huvudstad Tiblisi har det varit översvämning så alla vilda djur från zoo, tigrar och flodhästar och Gud vet vad, strövar omkring på gatorna helt förvirrade och kommer att bli ihjälskjutna eller dö av andra orsaker. Fan så deppigt alltså, alltihop. Då känns det ändå rätt gött att kunna fokusera lite på Mette-Marits klänning och varför Chris O'Neill alltid ser så extremt uttråkad ut och vad som skulle hända om prinsessan Leonore levererar en rejäl bajsblöja mitt i vigseln, eller tänk om vattnet går för höggravida Madeleine, sånt händer ju faktiskt, och hur det ska gå för den gamle metallarbetaren och ärkesossen Stefan Löfvén bland kungligheter, kommer han att ta med sig ett helrör vodka, slita av sig fracken och sitta där i nätbrynja och svära mustiga eder över klassamhället och/eller börja dra fräckisar? Hade varit så himla kul om någon med typ Tourettes syndrom blivit inbjuden och sedan inte kunnat uppföra sig. Obs, menar inte att det skulle vara just Stefan Löfvén, det senare var mer för att redovisa hur snacket gick här hemma i tv-soffan, där vi halvlåg och drack mousserande vin med smak av smultron som mest påminde om alkoläsk. Min man har infört en regel att varje gång det är kungliga festligheter på tv så ska vi dricka bubbel och jag är verkligen inte den som säger nej till sånt.

Nu är det i alla fall en "kort vecka" som väntar, det vill säga bara fyra arbetsdagar innan det vankas tre dagars ledighet. Och den som inte kan höra ordet midsommar utan att börja gnöla om att det "snart blir mörkare" borde fan ha en fet djävla smäll. Sådärja, nu är det sagt.

fredag 12 juni 2015

...och sen fick jag plötsligt ett riktigt snabbt svar!

Hittills har ju snabbheten på svar från Tretti Punkt Djävla Se:s kundtjänst inte direkt imponerat, men idag fick jag faktiskt svar bara några timmar efter att jag mailat och insisterat på att jag ville ha mitt Bäst-I-Test-Åvikenvåffeljärn och inget annat. Det beräknas ankomma till "leverantören" (oklart vem det är) i BÖRJAN AV JULI, för att sedan skickas till Tretti Punkt Se, för att sedan skickas till mig.

Så när tror ni jag får möjlighet att trycka in en härlig frasvåffla med sylt och vispgrädde i truten? Lagom till jul verkar väl rimligt med tanke på hur det här ärendet har hanterats hittills, men den som lever får se. STAY TUNED som det heter i Amerika.

Å-å-åvikens våffeljärn. Den som väntar på något gott får fan i mig vänta länge

Ja, den här storyn om våffeljärnet från Tretti Punkt Djävla Se tar visst aldrig slut. Förra tisdagen efter att ha skickat ett rätt stramt mail med förfrågan om hur det egentligen gick, fick jag ett mail med ett erbjudande om att få ett likadant våffeljärn, fast vitt (och då är det ju förstås inte likadant, men alltså SAMMA MODELL dårå), och med 100 kronors rabatt som plåster på såren. Jag svarade att jag inte brydde mig om vad det var för färg på mitt våffeljärn, och sen hörde jag...ingenting. Förra tisdagen var 2 juni. Igår, alltså redan den 11 juni, fick jag ett nytt mail där det stod att det vita våffeljärnet "tyvärr var slut", och så fick jag istället erbjudande om att få ett liknande våffeljärn till samma pris. Ett par snabba googlingar på produkttester visade dock att de våffeljärnen som erbjöds (OBH Nordica och Wilfa) inte på långa vägar nådde upp till samma testresultat som det jag hade beställt (Åviken), som var BÄST I TEST, och eftersom endast det bästa är gott nog pour moi så tackade jag vänligt men bestämt nej till erbjudandet och nu får vi väl se hur Tretti Punkt Djävla Se tänker lösa det här.

TO BE CONTINUED, forever and ever and ever.

Mvh numera_våffelbesatt_68:a

torsdag 11 juni 2015

When the night has been too lonely and the road has been too long

Idag var det cykeltajm. Cirka en gång i veckan stiger jag upp 03.30 för att färdas till jobbet tillsammans med min elcykel Maja. Det är inte tiden då väckarklockan brutalt sliter en ur Morfei famn som avskräcker mig från att cykla till jobbet oftare, utan tiden det tar, cirka 80 minuter enkel resa, det vill säga drygt 2½ timme tur och retur. Det är väl i och för sig inte bortslösad tid SÅ, för jag får ju frisk luft, en härlig naturupplevelse och pyttelite motion på köpet, plus att det är helt gratis. Men det är ändå tid som ligger i samma sjok som ens arbetsdag, vilket gör att det känns som att cykeldagarna blir rätt långa arbetsdagar, och att det lite inkräktar på den tid som jag har kvar att disponera på att göra vad jag vill. Ja, det är lite kluvet det där, för samtidigt gillar jag det ju.

Förr hade jag aldrig cykelhjälm, vad folk än sa. Tyckte det var "töntigt", vilket är rätt motsägelsefullt eftersom jag aldrig skulle få för mig att rida utan hjälm. Sen mognade jag väl, eller åtminstone insåg att det även kan se ganska töntigt ut att sitta och dregla som en grönsak p g a hjärnskada p g a cykelolycka som man hade kunnat, kanske inte förhindra men åtminstone mildra konsekvenserna av genom att använda hjälm. Dessutom var det någon i min bekantskapskrets som sa att slå skallen i asfalt är ungefär som att tappa en vattenmelon i gatan, det har jag aldrig gjort men man skulle ju kunna föreställa sig: splash och splatter och gegg överallt. Mer än så håller uppenbarligen inte skallbenet för, kan ju vara bra att känna till menar jag.

Så jag köpte hjälm för ett antal år sen, och nu faller det sig lika naturligt att använda den som att använda ridhjälm eller säkerhetsbälte så det går uppenbarligen utmärkt att tänka om i den här frågan. När jag köpte elcykeln Maja och därmed också uppgraderades till "cykelpendlare" fick jag även uppgradera garderoben litegrann. Ett bra regnställ är ju till exempel A och O för välbefinnandet (har köpt ett från Wiggle som är speciellt anpassat till cyklister och som faktiskt är svinbra), och en annan bra grej är också speciella regnskydd till skorna, eftersom de hinner bli dyngsura på ett annat sätt än om man bara ska cykla tio minuter en kvart sådär. Jag vägrar ju att använda såna där cykelskor som man ska klicka fast i pedalerna som jag har sett att en del som tränar spinning har (kan inte föreställa mig något obehagligare än att sitta fast i pedalerna, okej i en spinningsal, men ute i det fria? NO WAY!), och har inte heller några speciella cykelbyxor. Har testat (på den tiden när jag tränade spinning) men tycker inte det gör någon som helst skillnad om man har stoppning eller ej, så jag kör med ett par tajta Adidas träningsbyxor istället. Tajt är däremot viktigare än man tror, åtminstone för mig, för det är rätt enerverande med fladdrande tygsjok i längden. Men stoppning är enligt mig helt onödigt. Dessutom kan det vara en viss fördel om man till exempel ska inom affären på vägen hem. Det finns ingen som helst värdighet i att skrida in på Konsum som en framtidsversion av sitt 95-åriga jag med en jätteversion av Teena Lady i stjärten.

Vi bor i ett kallt land, och det där med att ha mössa krånglar till det lite när man har hjälm. Det går ju liksom inte att dra mössan ÖVER hjälmen, ej heller att bylsa in en stor stickad luva under densamma. En speciell såkallad cykelmössa fick därför införskaffas, som är tajt och gjord i något slags isolerande funktionsmaterial. Den får mig att se ut litegrann som Döden i Det sjunde inseglet, vilket kanske inte är så smickrande, men hellre det än att frysa om öronen.


I morse gjorde jag däremot det fatala misstaget att kasta en blick på mig själv i spegeln precis innan jag skulle ge mig iväg, med andra ord när jag stod färdigskrudad i min cykelpendlarutstyrsel. I vanliga fall är det ju så sabla mörkt vid fyratiden på morgonen när jag står i begrepp att ge mig iväg, och då är jag inte den som liksom går och tänder lampor för att kunna se hur jag ser ut innan jag ger mig av i kompakt mörker utan att möta en käft, men nu och några veckor framöver är det ju ljust även så dags, så då kunde jag inte undgå min egen spegelbild. Och det var ingen syn att bli direkt munter av kan jag väl säga. Med hjälmen ovanpå min medeltidsmössa såg jag närmast ut som någon som klätt ut sig till en slags svamp. Och då var det inte direkt stolt fjällskivling vi pratar om utan snarare någon form av murkla. Skrynklig, bitter och lite giftig sådär kanske. Fast hellre det än att frysa om öronen och spräcka skallen får man väl ändå tänka.

Funderar nu på om jag ska lägga mig till med att börja mässa fram Jag har vandrat länge vid din sida nu eller förekomma genom att börja gnola på Har du sett herr Kantarell om jag mot förmodan skulle möta någon på min ensamma färd i gryningstimmen. Får väl prova mig fram och se om något av det är ett framgångsrikt koncept.


onsdag 10 juni 2015

Worse things happen at sea

Igår var jag inne på Konsum här i byn för att köpa frimärken, denna härliga 1900-talssyssla. Skulle posta diplom till ett par människor som gått hundkurs men som inte haft möjlighet att komma sista gången. Så hade jag sån tur att jag sprang ihop med en av kursdeltagarna inne i affären, hon kom förbi när jag stod vid speldisken och väntade på att få hämta ut mitt Heliga Paket Från Tretti Punkt Djävla Se. Ibland har man tur, tänkte jag belåtet.

Kursdeltagaren Viveca: Hej!
Jag: Hej! Vilken tur att jag träffade dig, jag har ditt allmänlydnadspass och diplom som jag hade tänkt skicka! Det ligger i bilen, har du tid att vänta en minut så kan du få det!
Viveca: Vad för nåt? Allmänlydnad...vadå?
Jag: Allmänlydnadspasset, du vet det där som vi gjorde (här börjar jag bromsa ner och titta lite undrande på Viveca och tänka att hon kanske har börjat bli senildement och inte minns vad hon gjorde förra veckan)...och så ett kursdiplom.
Viveca: Nää, alltså...jag har inte gått någon kurs.
Jag (börjar inse att något inte stämmer): Nej, det har du ju inte!
Fd Viveca, numera grannen Katarina: Nej, precis.

OH THE JOY OF BEING ANSIKTSBLIND. Är nu gissningsvis ett samtalsämne på hela gatan. Tur att den inte är så lång dårå.

tisdag 9 juni 2015

En liten surpris från tretti punkt se

Har nu en sprillans ny stavmixer, skickad med "iltransport". Not. Jo, stavmixern har alltså kommit, men så djävla snabbt som utlovat gick det minsann inte.
Våffeljärnet antar jag kommer vilket årtionde som helst. Vem fan har bråttom liksom?

måndag 8 juni 2015

Nåt som stör mig sjukt mycket

Alltså, nu springer jag ju inte längre. Det tog emot, det tar fortfarande emot, att säga (eller skriva) det. Blir oresonligt arg när jag hör folk säga "alla kan springa" i en sån där självsäker ton som man kan kosta på sig när man inte har ett djävla måndagsexemplar till kropp som bara drar på sig den ena skadan efter den andra, alla relaterade till löpning, och jag PALLAR INTE MED att vila, rehabträna, komma igång så sakteliga, ha asdålig kondition och näradödenupplevelser, bygga upp kondition, bli glad och tycka att löpning är för djävla roligt, anmäla till något lopp och sedan PANG så kommer någon smärtsam upplevelse som varar halvårsvis, i bästa fall. Foten, höften, knät eller varför inte som nu: ländryggen. Och don't get me started on ortopediska skoinlägg och/eller barfotalöpning, jag har provat allt. Det funkar inte. Eller: jag ger upp.


Ja, men i alla fall. Så läser man om andra som springer. Som har börjat springa så att säga lite senare i livet, utan att ha grundat med någon himla elitidrottskarriär i tonåren. En vanlig dödlig alltså. Som säger sig aldrig någonsin ha sprungit tidigare. Och så börjar de springa och det går t-r-ö-ö-ö-ö-ö-g-t, som det ju gör i början, och man nickar instämmande och vet hur det känns. Och sen sätter de upp ett rimligt mål i stil med "om ett halvår ska jag springa milen på under en timme", och man nickar instämmande och känner att HEJA HEJA. Och sen efter typ sex veckor så joggar de i mål på Tjejmilen på 48 minuter blankt, och man bara sitter där och fattar inte vad som hände?  Sånt stör mig av någon oklar anledning helt orimligt mycket, speciellt nu när jag inte längre springer och därför aldrig mer kan pressa ner min egen djävla kilometertid till något man kan skulle kunna slänga sig med i löparkretsar utan att skämmas. Nu skäms jag i och för sig inte för att jag inte är snabb, för på den tiden när jag sprang (BITTER) så tänkte jag att jag var ju ändå snabbare än de som inte sprang (om än obetydligt ibland), och någon måste ju ändå komma sist och det kan ju lika gärna vara jag. Brydde mig inte speciellt mycket när jag väl accepterat att jo, jag är långsammast av alla jag känner som springer. Någon måste ju vara det. Men hur kan ALLA ANDRA gå från soffpotatis till rätt snabba på typ ingen tid alls? Jag var visserligen över 35 när jag började springa, men jag tycker ändå att jag har sprungit rätt mycket. Flera Tjejmilar. Två Göteborgsvarv. Ett antal andra motionslopp av varierande längd. Men fort gick det ju inte. Min snabbaste tid på milen är kanske...66 minuter? Aldrig under en timme. En gång sprang jag en delsträcka på Humlestafetten med en kilometertid på 5.40 eller något sånt, vilket skulle gjort 54 minuter på milen, men jag hade DÖTT om jag skulle tvingats att hålla det tempot längre än de där 4,3 kilometerna eller hur lång nu min sträcka var. Dog nästan då också.

Så: saker som provocerar mig: När andra säger att de är helt otränade, börjar träna och sedan blir bättre än jag någonsin kommer att bli på irriterande kort tid. Försöker trösta mig med att det nog är skillnad om man börjar när man är ung och inte som jag, nästan medelålders. Fast sen kommer ju såna som Evy Palm förbijoggandes och sveper med sig den teorin på en äckligt bra kilometertid. Eller Martina Haag som går från att knappt ha kunnat gå ner för källartrappan utan att bli andfådd till att springa maraton. Inga skador där inte fastän hon springer hur djävla mycket som helst även när hon är jätteotränad.

Sånt gör mig bitter. Och min självbiografi kan få ha titeln: I wasn't born to run.

Hodeladi hodeladi hoppsan vilken dag

Häromdagen när jag skulle ta upp mat, att tillaga under helgen, ur frysen så stängde jag visst inte dörren ordentligt, med påföljden att det någon dag senare såg ut som i landet Narnia under Vita Häxans tid. Så idag när jag kom hem var det bara att kavla upp ärmarna och börja frosta av. Det är ju inte det roligaste man kan göra en måndagseftermiddag, men är det något jag är exceptionellt bra på så är det att frosta av frysar med snudd på blixtens hastighet. Man stänger av den, kokar upp ett par liter vatten, fördelar detta vatten i ett antal rostfria skålar som man placerar ut på hyllplanen, tar fram sin fön man köpte för en femma på loppis på 80-talet och sätter igång. Sen tar det kanske en timme, max, innan all is är borta, hyllorna är minutiöst avtorkade och alla grejer prydligt inlagda igen. Jaja, nu kommer väl nån magsur person och säger att man inte ska göra så när man frostar av för att man skadar frysen på något sätt, men jag har alltid gjort så (åtminstone så länge jag har ägt Fönen Från 80-talet och det är ju rätt länge nu) och jag har då inte märkt att jag förbrukar frysar i större omfattning än någon annan. Tror att så länge man inte brukar våld på de där rören som transporterar runt kylmedia så är det nog ingen ko på isen så att säga.

Har börjat läsa boken Fyra minuter av Johan Ring, en för mig hittills okänd författare som beskrevs någonstans som "en svensk Stephen King". Då har man ju rätt mycket att leva upp till, anser jag, och hittills är jag inte överbevisad annat än att jag tycker att storyn påminner lite vagt om Tommyknockers. Ett flygplan istället för ett rymdskepp visserligen, men ändå. Nu var det i och för sig jättemånga år sen jag läste Tommyknockers, jag tycker väl inte den tillhör höjdpunkterna i Stephen Kings författarkarriär, men ändå. Vi får väl se hur det här utvecklar sig.
Väntar annars med spänning på Mr Mercedes,Stephen Kings nya bok som inte ska vara skräck utan thriller i stil med ett brott begås och en trött desillusionerad före detta (?) polis börjar rota. Kan ju bli spännande att se hur han tar sig an den genren, men jag är inte orolig. Stephen levererar i princip alltid. 

Från det ena till det andra: Det känns som att jag och min surfplatta lite har försonats på sista tiden i och med att jag av en händelse kom på hur mycket bättre det var att ligga i sängen och kolla på svt play med den jämfört med laptopen, där det räcker att andas för att skärmen ska hamna i fel vinkel, och mobiltelefonen, då min mobiltelefon ibland inte riktigt fattar att den ska ansluta till Wi-Fi fastän den är inställd på det, och sitter man då och streamar gamla avsnitt av Hem till byn som om det inte fanns någon morgondag så tar ju ens surfpott slut på ingen tid alls. För stunden är jag och surfplattan helt överens, vilket kanske har att göra med att jag bara glor på den och inte använder pekskärmen och/eller den där djävla värdelösa blåtandsmusen. Nu finns det ju dom som säger INGEN SKÄRMTID X TIMMAR INNAN LÄGGDAGS, men de har inte sett en tio avsnitt lång dokumentär om Volvo Pentas flytt från Göteborg till Gent från 1998 som ligger på öppna arkivet. Otroligt rogivande. 


Ja, och idag kom äntligen mitt våffeljärn. HA HA HA. Var det någon som gick på det där? Har inte fått min stavmixer som skulle skickas "omedelbart" heller. Djävla tretti punkt se, ni är SÅ på den svarta listan nu. Ska aldrig mer handla där så länge jag lever.

Grannfejden

Vi ligger ju som bekant i en evig fejd med våra onda grannar Tengil och Katla. De är ormarna i paradiset och vi bevakar varje steg de tar (nä, det gör vi förstås inte, det är mer om man råkar få syn på någon av dom) och diskuterar möjligheten att de eventuellt skulle kunna verka vara "på fallrepet" lite mer än vanligt. Jublet stod högt i stugan för några månader sen när Tengil började gå med käpp och ibland även har setts stulta omkring med rollator, för då tänkte vi att nu kanske de skulle tycka att det började bli lite jobbigt att bo i hus, men eftersom de bor i en praktisk modern och lättskött enplansvilla så är ålderskrämpor uppenbarligen inget hinder. Och Katla verkar vara segare än en gammal tjurig enbuske trots att hon ska fylla 80 i år. Men hon far omkring som ett torrt och försurat skinn, ständigt kämpande emot alla tänkbara oförätter som kan uppstå i livet, i stil med växande gräsmattor och blommor som inte står riktigt rakt och ogräs och mördarsniglar och grannar som inte gör som man säger och allt allt allt.

Det är inte bara vi som ligger i fejd, utan även andra har fått möta på Tengils och Katlas långa och sura livs ackumulerade vrede och bitterhet, ska inte gå in på detaljer men en annan granne har nu blivit anklagad för att ha brutit av tulpaner och grenar inne i själva pesthärden, som "bevis" för detta har Katla filmat sagda granne när hen var ute och slängde sopor, vilket ju inte direkt känns som ett solklart bevis för någonting, men det är uppenbarligen inget hinder. Ja, men ni hör ju själva vilken nivå det ligger på och polisanmälningarna duggar numera tydligen som spön i backen här på våran gata i stan.

I helgen skulle våra andra grannar ha fest. Vi har varit grannar i fem år och kommer bra överens, inte så att vi umgås men sådär stå-och-prata-en-stund-över-staketet-gemytligt. De lägger, till skillnad från oss slöfockar, ner rätt mycket av sin vakna tid på att klippa gräs, rensa ogräs, plantera blommor i matchande krukor, ha färgkoordinerade gardiner och sånt, och de gör verkligen inte en fluga förnär. De är så ordningssamma och pedantiska och skötsamma att man för ett ögonblick skulle kunna frestas att tro att de skulle finna nåd inför Tengils och Katlas dömande blickar, men inte ens gatans mönstergrannar passerar det nålsögat. Nu skulle de i alla fall ha fest i trädgården och bli över 70 personer, så de förvarnade lite sådär som hör till. "Ja, jag får väl säga till dom också", suckade grannen och nickade åt själva örnnästet, för de är ju också av olika orsaker i sträng onåd. Det är tunga grejer som mördarsniglar som Katla "vet" inte plockas, det är en liten hund som ibland skäller till, det är en gräsmatta som en gång vattnades så att lite av vattnet stänkte in på fel sida tomtgränsen, ja ni hör ju. Det är nästan så att det är lugnare att bo granne med Bandidos. Jag tyckte att det kunde väl räcka med en lapp i brevlådan, men senare berättade grannen att hon informerat Tengil när de stött ihop vid soptunnan, och han hade sagt att "det gick väl bra, för ni har ju skött er på sista tiden". Som om han var någon djävla polis som skulle ge nådigt tillstånd för att man skulle få bjuda hem släkt och vänner.

Sen hade de festen och tja, det hördes ju att det var 70 personer men inte störde det mig utan jag somnade som en stock klockan 22, van som man är att somna på fester...eller? Minns inte, det var så längesen jag var på fest. Men i alla fall, nästa morgon hade Tengil varit och plingat på och gnällt över, inte att det hade varit larm och oväsen, för det kan man nog inte säga att det var, mer prat och sorl då och det hade de ju förvarnat om, men det som störde var att röken från grillen hade blåst in på deras tomt. Seriöst? Självklart, inget förvånar en längre.
I alla fall så hade de kommit att tala om "grannskapet" och då avslöjade Katla att de minsann inte alls trivdes och tänkte flytta "så fort de hittade något annat". Vi har ju tidigare sagt att den dagen vi ser deras hus på Hemnet ska vi fira med champagne, men än är det förstås alldeles för tidigt att lägga flaskorna på kylning. Med tanke på att de är så djävla missnöjda med allt kommer de förmodligen ALDRIG att hitta "något annat".

Men det känns ju rätt gött att de i alla fall inte trivs. Denna vecka planerar vi att kvista grenar nere vid tomtgränsen, för att ytterligare spä på den där känslan av otrivsel och kanske ge en knuff i rätt riktning. Jodåsåatt.

fredag 5 juni 2015

Att ge igen med samma mynt så att säga

Idag på lunchen berättade vår löneadministratör om en person som, istället för att använda det befintliga elektroniska lönerapporteringssystemet, hade mailat ett foto av sin manuella tidsrapport och visst tyckt att det var tillräckligt med information för andra att jobba vidare med, alternativt att andra inte har så mycket att göra så att de inte skulle ha lust att lägga en massa extra tid på att försöka tolka ett lågupplöst foto av en handskriven lapp och sedan själv få nöjet att sitta och mata in uppgifterna i lönesystemet.

Vi, fikarumsmaffian, bestämde då att löneadministratören skulle maila tillbaks en bild på pengar och skriva "varsågod, här är lönen". Det måste ju räcka?

torsdag 4 juni 2015

Ett livstecken! eller?

För alla er som liksom jag legat sömnlösa och grubblat och funderat på var i helvete mitt våffeljärn från tretti punkt se har tagit vägen så kommer här en lägesuppdatering. För kännedom så hade jag även beställt en ny lyxig stavmixer i samma veva, men den har lite kommit i skymundan därför att jag HAR en stavmixer som visserligen är väldigt gammal och ganska klen, men den funkar ju. Till skillnad från våffeljärnet. Jag kan väl inte säga att jag är den som står och gräddar våfflor i parti och minut i vanliga fall, men DJÄVLAR vad jag har varit våffelsugen sedan den dagen det gamla våffeljärnet sprack från Ystad till Haparanda.

Jag mailade ju kundtjänst på tretti punkt se för ett tag sen och frågade vad statusen på min order var. Fick då ett sånt där autoreply att hej hej, tack för ditt mail, vi svarar oftast inom 72 timmar. Det gick cirka 7,2 dagar utan ett djävla livstecken från tretti punkt se och häromdagen härsknade jag till och skickade ett synnerligen stramt mail där jag informerade dom om läget och bad om en återkoppling. Fick efter någon dag svar från en "Daniel" som bad så himla jättemycket om ursäkt, men våffeljärnen hade blivit kraftigt försenade från leverantören, beräknades ankomma deras lager som idag då, men stavmixern hade han i alla fall skickat pronto och om jag kunde tänka mig ett våffeljärn i vitt (minns inte ens vad det var för färg på det jag beställde, jag valde bara det som hade blivit "bäst i test" i Råd och Rön och sket väl i hur det såg ut) så kunde jag få 100 kronors rabatt som plåster på såren. Mailade tillbaks och informerade om att jag inte brydde mig ett smack om färgen bara jag fick mitt våffeljärn, och sen dess har jag inte hört någonting.

Frågor som uppstår är onekligen:
1. En stavmixer som skickas "omedelbart" (för ett par dagar sen) borde väl vara här nu?
2. Hur får man 100 kronors rabatt på någonting som redan är betalt? Ett presentkort så jag kan vänta på fler grejer som är ute och snurrar i cyberrymden?
3. NÄR KOMMER VÅFFELJÄRNET?

Ja, kära tretti punkt se. Det här ska bli spännande att följa...eller kanske inte?

TO BE CONTINUED.

Om FIFA och Fun Light

Det stormar kring internationella fotbollsförbundet, FIFA. Jag är inte speciellt intresserad av fotboll, eller för att vara korrekt så tycker jag fotboll är astråkigt och hur det styrs och ställs på högre nivå är mig fullständigt egalt. Men det har mutats och grejats i alla fall, har det nu framkommit, och nu ska huvuden rulla och det är väl inte mer än rätt. Vad som är roligt är, när man tar upp detta till diskussion, då vet ALLA det och har vetat i hundra år att FIFA-ledningen håller på med mutor och fuffens. "Jaja", säger de i en ton som om man berättat att någon nyss upptäckt jorden (eller bollen) är rund. Då undrar man ju lite, om det nu är så djävla allmänt känt, varför har ingen gjort något åt det då? Va? Va? Va?

Har fått myror på jobbet. Det brukar vara en liten invasion varje sommar, så det är inget nytt under solen. Vill i alla fall tipsa, om jag inte redan gjort det, att myror tar man enklast och mest miljövänligt kål på genom att hälla lite outspädd Fun Light på ett tefat och ställa i deras väg. Det är ju sött och gott och myrorna låter sig väl smaka och efter någon dag går de en förhoppningsvis skonsam aspartam-död till mötes. Den etiska aspekten kan väl diskuteras, men det känns som att döden i form av Fun Light inte kan vara mer kvalfyllt än att dö av något annat gift i alla fall.

Vi provade detta förra sommaren när ett gäng myror fick för sig att krypa uppför fasaden och in genom en ventil på andra våningen, och vi kunde dammsuga upp drivor av döda myror. Miljövänligt, som sagt, och man behöver inte vara orolig om ens husdjur skulle råka komma åt det. Så Fun Light is the shit i det avseendet. Sannolikheten för att jag skulle dricka Fun Light är väl numera gissningsvis lika hög som att jag blanda och svepa en grogg bestående av sockerdricka och Myrr.

Kom ihåg var ni hörde det först, osv.

tisdag 2 juni 2015

Nu har vi äntligen gjort slut!

Känns så E-X-T-R-E-M-T gött att ha avslutat det här tärande förhållandet som pågått i större delen av mitt vuxna liv. Det som man en gång i tiden lite lättvindigt trodde var början på en vacker vänskap (referens: Casablanca) men som allteftersom tiden gick utvecklades till en återkommande ångestfylld ritual framför internetbanken.

 
 
 
Nu känner jag nästan att det är läge att dricka vin och skråla med i Gloria Gaynors I will survive som sig bör efter en lyckad separation, men det får väl ändå vara någon måtta på glädjeyttringarna så här på en tisdag. 

måndag 1 juni 2015

Sommar?

Och så blev det juni. JUNI. Det är helt enkelt inte klokt. Om några veckor ska man sitta med sill, nypotatis, nubbe, jordgubbar och vispgrädde. Fast frågar ni mig så räcker det med nypotatisen, jordgubbarna och vispgrädden och är jag tvungen att välja bara en sak så tar jag jordgubbarna. Utomhus brukar man sitta i alla fall, men i år uppför sig vädret lite som det känner för. Aprilvädret har liksom aldrig gett sig av utan ligger envist kvar och tjurar trots att almanackan visar något annat och sommaren knuffar på och vill in. Så igår började dagen med åska och varierade sedan mellan regn, ösregn, strålande sol, mer regn och slutligen lite ösregn i kombination med strålande sol. Kallt är det också, inte mer än sju-åtta grader, och jag tycker nog att den där Pripps Blå-reklamen som liksom har fått ge ansikte åt sköna sommarkvällar i allmänhet och midsommaraftnar i synnerhet, där folk med tunna klänningar och bara armar och blomsterkransar i håret och strålar ikapp med den nedgående solen och det kluckande blå havet alltmedan de hinkar lättöl i slow motion, den bilden känns rätt så avlägsen när klockan ringer 04.30 och regnet häller ner som om det snarare vore den dagen då familjen Melkersson anlände till Saltkråkan för första gången. I morse var det så. Det regnade så mycket att Remus, tax med rätt att döda som i vanliga fall studsar upp i samma veva som jag sätter mina Kalle Ankafötter i golvet, och som står i hallen med viftande svans och utstrålar fårjagföljamed i samma sekund som jag drar på mig jackan, visserligen följde med ner men som sedan helt lättjefullt tassade upp och lade sig i sin korg och somnade om när han såg vilket väder som vankades. Det hade jag med velat göra. Somna om alltså. Men man är ju slav under såväl sin anställning som Luthers ande så det var bara att dra upp kapuschongen och ge sig iväg.

Saker som hänt sen sist:

1. Jag har fan i mig banne mig betalat av mitt djävla studielån. Den mäktiga slutbetalningen gjordes i fredags, idag loggade jag in på "Mina sidor" på CSN och förväntade mig att få se en stor fet nolla, att tjänstemännen på banken och CSN skulle ha jobbat hela helgen med att flytta låtsaspengar mellan konton så att min skuld nu var ett minne blott. Så var det förstås inte. ALDRIG FÅR MAN VARA RIKTIGT GLAD, eller rättare sagt: man måste vänta några bankdagar innan man får vara riktigt glad.

2. Jag fick ju min försändelse från tretti punkt se, och var och hämtade ut den. Spänningen var olidlig. WAKE UP LIGHT eller våffeljärn? Helt logiskt borde det ju vara våffeljärnet eftersom jag beställde det i mars och WAKE UP LIGHT-klockan beställdes förra veckan. Men eftersom det inte finns någon logik i någonting längre så var det förstås WAKE UP LIGHT:en.

3. Ja, sen var det väl inte så mycket mer. Jag lever ju som bekant ett så otroligt händelserikt liv mitt i storstadens puls.

Jag gillar i alla fall helt spontant min dyra WAKE UP LIGHT bättre än den billiga, så mycket kan jag väl säga. Fast det är lite för tidigt att göra en utvärdering än. I fredags, när det så att säga var premiär, så sov jag skitdåligt och vaknade hundra gånger ens innan det första försynta fågelkvittret hann börja ljuda. Igår hade jag ställt klockan på 07.00. Då väcktes jag först klockan 04.00 av att det åskade, och den skotträdda hunden Boris talade om att jordens undergång var nära förestående genom att börja vrålskälla. Sen vaknade jag vid sextiden av att solen, den riktiga, sken på en metalldetalj i sänglampan och därmed reflekterade en svetslågeliknande ljusstråle i mitt snarkande tryne. Och i morse hann telefonen börja ljuda innan jag vaknade av fågelsången, note to self: måste synka klockorna. Inser att en WAKE UP LIGHT kanske inte helt kommer till sin rätt så här års. Kan även gnälla lite över följande:
a. Man kan ställa in så man har två olika sorters larm. Det tycker jag är så himla bra på mobiltelefonen, för jag har en tid måndag till fredag och sen en tid då jag oftast går upp på helgen om jag ska iväg och göra något. Perfekt att bara ställa in att det ena ska ringa måndag till fredag och det andra lördag och/eller söndag. Men på den här, där det alltså finns Larm Ett och Larm Två, måste man ändå ställa larmet varje kväll, det finns alltså ingen funktion att larmet går igång samma tid varje dag. Så då kan man ju undra vad det är för vits med att ha två olika larm när man ändå måste in och blippa och bloppa på knapparna? Dessutom stänger man av Larm Ett på vänster sida och Larm Två på höger sida av lampan, vilket innebär att man måste veta om det är vardag eller helg när man famlar sig ur Morfei armar för att stänga av.
b. Det finns ingen batteri-backup-funktion. Kom igen, det fanns det på den billiga från Kjell & Company, hur svårt ska det vara? Nu har jag ju visserligen mobiltelefonen som backup, men det är ju en svekfull fan. Det enda man gör nuförtiden är att ladda eller leta efter laddare. Gamla Nokia 3110 och likande modeller laddade man ju inte mer än en gång i veckan, max. Å andra sidan gjorde man ju inget annat än ringde i dom och knappt det eftersom det var så dyrt.

Men annars är jag nöjd, tror jag. Väldigt behagligt ljus, väldigt behaglig alarmsignal, logiska menyer. Winter is coming, men då djävlar ska jag vakna pigg som en lärka och hör sen.