torsdag 31 december 2015

Vi avrundar väl 2015 med en lista

Nyårsafton är verkligen ingen stor grej för mig, vet flera tillfällen när jag suttit ensam och degat och gått och lagt mig innan tolvslaget och så blir det nog i år också. Skotträdda hunden Boris är hemma för första nyåret på rätt många år, dels p g a att han är jättegammal och var jättesjuk i somras och det känns sådär att lämna honom på pensionat som vi gjort de senaste åren, men det hade vi väl gjort om inte vår veterinär tipsat om en ny medicin som är speciellt framtagen för djur som har ljudrädsla. Så det ska vi peta i honom varannan timme fram till tolvslaget, och när det börjar dra igång så kommer min man och Boris att ta sin tillflykt i torkrummet i källaren, som är vår lightversion av ett Panic Room, med igenbommat fönster och Motörhead på hög volym, medan jag och taxarna, som inte bryr sig, gissningsvis ligger och sover. Vi får hoppas att det funkar. Nyåret består ju dessvärre inte bara av tolvslaget utan en hel del okynnessmällande innan, men hittills har det - PEPPAR PEPPAR - varit VÄLDIGT lugnt på den fronten. Fast det lär väl ändra sig ju längre kvällen lider.

Nä, så jag kör väl en sån där lista över året som gått då.

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Jag sökte ett nytt jobb i vredesmod, blev kallad på intervju och till slut stod det mellan mig och en till, sedan tog personen som skulle sluta tillbaks sin uppsägning och den lediga tjänsten försvann. Det är ju inte som att jag aldrig har sökt jobb förut, men det var extremt längesen eftersom jag är en sån som levererar lång och trogen tjänst. Jag började också plugga tre kurser på distans, vilket i och för sig inte heller är nytt, men det var längesen. Och så tävlade jag lydnad med Hilding, vilket jag aldrig trodde skulle vara möjligt eftersom han varit en flamsig pajas som bara kunnat fokusera tre sekunder i taget och då inte på mig. Betalade av det sista på huslån och studielån och blev SKULDFRI.


2. Höll du några av dina nyårslöften?
Jag brukar inte ge några nyårslöften, men jag har för mig att jag lovade att jag skulle börja använda min fönsterputsmaskin, och det har jag inte gjort. Sen lovade jag nog också att jag bara skulle köpa kött från glada grisar, och det har jag inte heller gjort, inte till hundra procent. Men kanske åttio. Så det gick väl "sådär".

3. Kommer du ha några nya för nästa år?
Med tanke på årets resultat borde jag skämmas och lova något lätt. Mitt löfte för 2016 är att börja laga (och med andra ord också äta) mer vegetarisk mat än vad jag gör nu. Även om jag då bara köper ekologiskt nötkött från glada kvigor och jobbar på grisbiten och dessutom drygar ut detta så in i så går det nog att förbättra. Har redan beställt ett par kokböcker på bibblan för att starta det nya året med lite inspiration.

4. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Min kollega Lina.

5. Dog någon som stod dig nära?
Tack och lov inte. Om inte Lemmy räknas dårå.

6. Vilka länder besökte du?
Sverige.

7. Är det något du saknar år 2015 som du vill ha år 2016?
2015 präglades av diverse kaos och jobbfrustration, så det vill jag ha MINDRE av. MINDRE sa jag.

8. Vilket datum från år 2015 kommer du alltid minnas, och varför?
Nä, jag har nog inte lagt något speciellt datum på minnet. En vidrig dag som jag aldrig kommer att glömma var när Boris fick mastodont-epilepsi-anfall och fick ligga på djursjukhus, men jag minns inte vilket datum det var.

9. Vad var din största framgång 2015?
Var det Hildings 176 poäng i LK1? Var det mitt VG på hemtentan om "pedagogik i ett sociologiskt perspektiv"? Äh, jag vet inte. Tycker generellt att 2015 har varit ett rätt sopigt år.

10. Vad är du mest nöjd med?
Att jag kunnat "stå upprätt och hålla tätt i alla kroppsöppningar" (ett bevingat internt ord) i lägen som inte alltid varit jätteroliga.

11. Största misstaget?
Det sopiga kunde jag inte förhindra, men jag kunde kanske ha låtit bli att oombedd ge min dotter "goda råd" om hennes val av utbildning som jag inte hade med att göra.

12. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Hade en monsterförkylning nu i höstas, annars har det väl bara varit de vanliga krämporna. Dvs värk i nacke och axlar, en kass disk i ländryggen och lite annat smått och gott. 

13. Bästa köpet?
Det ligger ju nära till hands att säga "vår SMART-TV" eftersom det köpet ligger närmast i tiden. 

14. Vad spenderade du mest pengar på?
Slutinbetalningarna på hus- och studielån. SÅ DJÄVLA VÄRT.
 
15. Gjorde någonting dig riktigt glad?
Spontant kommer jag att tänka på ett hyllningstal som en gubbe som gått hundkurs för mig höll för mig på kursavslutningen.

16. Vilka sånger/band kommer alltid att påminna dig om år 2015?
Motörhead kanske då, eftersom Lemmy gick och dog.

17. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Ledsnare. Eller i alla fall deppigare, mer irriterad och sådär, även om det ljusnade mot slutet.

18. Vad önskar du att du gjort mer?
Varit mer som Saga Norén även om jag inte riktigt klarar av att vara så burdus. Men ibland hade det behövts.

19. Vad önskar du att du gjort mindre?
Irriterat mig på saker jag inte kan påverka.

20. Hur tillbringade du julen?
Julafton spelade jag och min man TP med mina föräldrar, juldagen firade vi med föräldrar, barn och barnbarn.

21. Hur många one night stands?
NOLL. Hahaha.

22. Hur många har du nobbat?
Har nobbat "lukrativa erbjudanden" om att sitta med i föreningsstyrelser, samt ett antal försäljare av telefonabonnemang.

23. Favoritprogram på TV?
BRON!

24. Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året?
Hell, yeah. Hat är en drivkraft man inte ska förakta. 

25. Bästa boken du läste i år?
Oj, jag har läst många bra. Färjan och Engelfors-trilogin av Mats Strandberg. "Mr Mercedes" av Stephen King. I färskt minne: "Britt-Marie var här" av Fredrik Backman.  

Som eld

Har läst (ja, här går det undan) Som eld av Sara Lövestam. Ännu en ungdomsbok med andra ord. Den var helt okej. Den handlar om Anna, som är skejtare och gillar tjejer, och Lollo, som är brat och gillar killar, tror hon, och så träffas de på en ö där båda har sommarställe, fast Lollos familj har en flådig villa och Anna och hennes pappa typ en friggebod. De träffas, tycke uppstår och sen blir det jobbigt när ingen ska få veta.

Tycker berättelsen var bra, kanske lite banal men ändå okej. Tycker att en person var mer förlåtande än vad jag kanske skulle ha varit, men jag är ju en snarstucken jävel, och slutet var rätt lamt. Boken får tre abborrar av fem möjliga.

onsdag 30 december 2015

Kanske något av det dummaste jag läst

Häromdagen läste jag på Facebook, så jag kan inte länka och det är väl lika djävla bra det för jag blir så förbannad va. Det handlade om matsvinn, det slängs ju förbannat mycket mat i Sverige och en rätt stor del av detta slängs av hushållen. Och då var det någon som hade skrivit ett kränkt debattinlägg att man minsann inte skulle hålla på och skuldbelägga hushållen, för si och så många hushåll utgjordes faktiskt av ensamhushåll och alla affärer försöker faktiskt bara kränga på en storförpackningar av allting, försök själva att köpa en mindre förpackning köttfärs än 400 gram, det går ju inte, och visst kan man frysa in men sen blir ju frysen full av köttbullar och då får man lik förbannat slänga. Ungefär så gick snacket och det är ju så dumt att änglarna gråter. Fattar liksom inte det här lipandet över storförpackningar (och jodå, jag har också varit "ensamhushåll"). För det första: om den minsta förpackningen köttfärs är 400 gram och man tycker att man kanske bara behöver 100 gram, vad är det som hindrar en från att själv dela köttfärsen i mindre storlekar och frysa in? Dessutom är kilopriset oftast lägre, vilket ju borde tilltala de hushåll som bara har en inkomst, kan man ju tycka. Och har man så snäv budget att man inte har råd att lägga typ 89 kronor på 800 gram köttfärs vid ett tillfälle så är det ju skäligen korkat att tro att det skulle löna sig i det långa loppet att betala det högre kilopriset enbart för att få en mindre förpackning. Och det där med att "frysen blir full", vad är det som hindrar en från att ta fram den infrysta maten ur denna frys och äta den istället för att köpa ännu mer köttfärs och laga till ännu mer mat som man inte hinner äta upp?

Det har sagts förr och det förtjänar att sägas igen: Felet med världen är att folk är BÅDE dumma och lata. Nu ska jag gå och mikra resterna av gårdagens middag, vilket blir en alldeles utmärkt middag idag. Tack för ordet.

Britt-Marie var här

Började läsa Britt-Marie var här av Fredrik Backman, alltså han som skrev En man som heter Ove, och tyckte först att jaha, den var ju ungefär likadan? En introvert person med noll social kompetens som går omkring och liksom läxar upp folk för att saker och ting inte är eller blir som förväntat, men naturligtvis med ett hjärta av guld innerst inne, vilket alla andra förstår och därför inte bryr sig om att de blir uppläxade och/eller utskällda och så småningom växer en motvillig men stark vänskap fram. Detta irriterade mig lite till en början. Jag har ju nästan lite medvetet och rätt så motsägelsefullt undvikit Fredrik Backmans andra böcker, just för att Ove berörde mig så starkt. Då borde man ju kasta sig över och läsa allt av den personen kan man ju tycka, men jag var väl rädd för att bli besviken. Känns liksom svårt att övertrumfa Ove, men nu låg Britt-Marie där på biblioteket och frestade mig sådär lagom till julledigheten. Men de första kanske sjuttiofem sidorna läste jag lite oengagerat och tyckte att jaha, kan han BARA skriva om den typen av människor eller? Sen vällde liksom Britt-Marie in i mitt hjärta och tog över, och jag Kunde. Inte. Sluta. Läsa. Och så slutade det med fulgråt à la Ove. EN STARK LÄSUPPLEVELSE, med andra ord. Den får fem bikarbonatsburkar av fem möjliga.

tisdag 29 december 2015

Poor Lemmy

Ja, så har ju stackars Lemmy i Motörhead dragit sin sista raspiga suck i detta livet, efter att precis ha passerat 70-skylten. Kan ju inte säga att det kom direkt oväntat, snarare är man lite förundrad över att det ens är möjligt att ha stått på benen i så många år av ohälsosamt leverne. Måste vara rekorderliga gener i klanen Kilmister.

Förvånansvärt många verkar ha någon form av relation till Lemmy. Folk man inte ens visste att de gillade hårdrock fyller hela Facebookflödet med snyftiga inlägg om att han var "den bäste". Folk man överhuvudtaget inte trodde hade satt sin fot på något ösigare än Lotta på Liseberg träder fram och vittnar om Motörheadkonserter i fornstora dagar som man inte visste om existerat, men som tydligen alla i hela världen utom jag har varit på i sin ungdom.

Nu är det ju dessvärre för sent. RIP Lemmy. 

Kurragömma

Har även läst boken Kurragömma av Petrus Dahlin. Rätt ofta läser jag bokrecensioner i DN och skriver ner dom i ett virtuella anteckningsblock som jag har i mobilen (Så. Djävla. Modern) och sen far fan i mig och jag tokbokar på bibliotekets hemsida och ibland är det jättelång kö och ibland har jag så mycket annat att läsa att jag glömmer mina virtuella boktips, då har man lite glömt vad boken handlade om och det blir som en spännande överraskning. Som den här. Det här är en bok för ungdomar, men jag har ju ett ungdomligt sinne. Hahaha, nä gudbevars.  Känner mig exakt så 47½ som jag är, men jag gillar ändå ungdomsböcker och dammsuger alltid loppisar efter böcker jag läste i min ungdom. Nyligen läste jag tre av fyra böcker i serien om Åshöjdens Bollklubb, till exempel. Hittade inte första delen, så är det någon som sitter inne på den och tänker slänga den så: gör inte det.

Kurragömma i alla fall. Den handlade om en tjej och hennes mamma som var på semester, och man fick hintat att pappan i familjen rätt så nyligen drunknat under tragiska omständigheter, och mamman och den 13-åriga dottern var i Spanien för att vandra, en vandring som familjen planerat tillsammans innan pappans död. Jaha, när de kommer dit och installerat sig i något ruckel vid en sjö så måste mamman per omgående åka iväg till Kanarieöarna, hon jobbar på något resebolag och det är megadeluxe-kris som bara hon kan lösa, och då vägrar dottern att följa med och mamman bara "jaha, okej, men är du säker på att du klarar dig" och lämnar sin 13-åring ensam i en stuga långt ute i Tjottahejti i Spanien (YEAH RIGHT). Intill stugan ligger en liten sjö, som visar sig vara en konstgjord vattenreservoar där man evakuerat en hel by och sedan vattenfyllt dalen som byn låg i, och i samband med detta var det fem barn som lekte kurragömma i de tomma husen och därmed drunknade och nu sägs det att det SPÖKAR där. Och det gör det ju förstås, och den här 13-åringen får ju veta att hon lever så att säga.

Det var en helt okej berättelse, stör mig dock lite på det osannolika att någon västerländsk förälder i modern tid frivilligt skulle lämna en 13-åring helt ensam i ett främmande land på obestämd tid (fast det är klart, annars hade det ju kanske inte blivit någon story), plus att denna 13-åring var paniskt hundrädd men trots det blir, inte bara vän, utan supertajt med en herrelös hund. Det funkar liksom inte så med panisk skräck att det räcker med att någon ser lite snäll och gullig ut så är rädslan borta. Så det blir bara tre zombieskallar av fem möjliga.





Det känns konstigt att vakna i sin egen säng

Har precis läst Det känns konstigt att vakna i sin egen säng av Sophie Adolfsson, och känner väl att NJA. Eller alltså, jag gillade sättet den var skriven på, rakt på sak och rätt upp och ner och fart och fläkt och hej och hå, vardagsrealism men det blev liksom för mycket av det goda. Eller inte så lite heller. Jag tycker verkligen inte att jag är speciellt pryd eller äckelmagad, men jag känner verkligen inget behov av att läsa sida upp och sida ner av ingående beskrivningar kring skvättande av diverse kroppsvätskor eller utseendet på diverse kroppsdelar som man normalt inte blottar i dagsljus, och sen hände det ju egentligen inte så värst mycket mer än att huvudpersonen gick på krogen och söp och knullade som om det inte fanns någon morgondag i syfte att dämpa diffusa ångestkänslor som det bara hintades om var de kom ifrån. Ja, det var bra språk och tempo, men blev väldigt tjatigt efter ett tag. Så det blir bara två HIV-test av fem möjliga.






söndag 27 december 2015

Velar

Både vill och inte vill gå på bio och se "En man som heter Ove". Tyckte nämligen boken var bra, men kanske något av det sorgligaste jag läst, jag fulgrät à la när Skorpan och Jonatan ska vidare till Nangilima i slutet av Bröderna Lejonhjärta ("JAG SER LJUSET"), eller när Atreju måste lämna sin häst i träsket i Den Oändliga Historien, och så vill man ju inte sitta i en biosalong bland folk som kommer dit för att skratta åt när Rolf Lassgård ska spela sur paragrafryttargubbe.

Har alltså EXTREMT svårt att bestämma mig, vilket inte är likt mig och det stör mig. Djävla Ove.

En recension av "Jurassic World"

Har sett "Jurassic World" i 3D. Vi, familjen icke-konsumtion, har nämligen drabbats av storhetsvansinne och förutom en ny hemmabioanläggning även slagit till och köpt en SMART-TV, och på den kan man se film i 3D. Skäms rätt mycket över att vi, mot våra principer, köpt nytt fastän det egentligen inte var något större fel på det gamla. Nu införskaffades förvisso den gamla tv:n, som nu får flytta upp på ovanvåningen, cirka 2009 så det är ju inte så att vi tokkonsumerar som om det inte fanns någon morgondag bara för att det kommer nytt, men lite pinsamt tycker jag ändå att det är, jag som ständigt och jämt predikar om konsumtionssamhällets fördärv. Men köpt är köpt. Det var dock på håret att det ens gick att köpa en så liten SMART-TV som 40 tum eftersom trenden nu är att ha tv-apparater stora som pingisbord. Men vårt vardagsrum är nämligen konstruerat så att man bara kan ha tv:n på ett enda ställe och om tv:n inte ska sticka ut i en dörröppning får den inte vara bredare än en meter, så någon värstingmodell blev det i alla fall inte.

Ja, i alla fall, då köpte vi även filmen "Jurassic World" i 3D, eftersom dinosaurier kändes som ett lämpligt tredimensionell premiär i vardagsrummet. 3D-effekten var cool, filmen var "sådär". Här kommer en summering:

((( SPOILER-VARNING)))

Ja, det var ett amerikanskt par som låg i skilsmässa och då skickade de sina söner, en nördig besserwisser och en trulig tonåring som på ytan hatade varandra, till sin moster som jobbade på "Jurassic World", som alltså var en jättelik nöjespark, så gigantisk och enorm att den fick "Jurassic Park" att framstå som en liten radhusträdgård, och där hade man skapat ett antal genmodifierade dinosaurier i ett gigantiskt labb. Den största attraktionen av dom alla var en jättejättestor dinosaurie som såg ut som en Tyrannosaurus Rex, fast med långa armar och en överdjävlig intelligens, och denna nya attraktion skulle "lanseras" och ansvarig för detta var alltså mostern, så hon hade ju egentligen inte alls tid att ta hand om två systersöner utan lämpade över dom på sin assistent, och ungarna blev då jättejättebesvikna fastän de inte träffat sin moster på sju år (underförstått: eftersom hon "prioriterat karriären" och därför var EN RIKTIGT DÅLIG KVINNA).
Jaha, anställd på Jurassic World fanns även en f d marinkårssoldat, en sån där hård kille med lite ruffigt utseende och ett stort hjärta som man redan efter trettio sekunder förstår kommer att få den ISKALLA KARRIÄRKVINNAN på fall. Han jobbade med att dressera en flock genmodifierade velociraptorer med klicker, med stor framgång trots att han gjorde ungefär alla fel som en klickertränare kan göra. Fundamentalt för klickerträning är nämligen: ett klick betyder "belöning är på väg", och sen ska belöningen komma. Man kan dra ut på tiden däremellan, men ETT klick ska alltid åtföljas av en belöning. Den här marinkårssoldaten tränade fem velociraptorer samtidigt, klickade hur många gånger som helst och sen slängde han ut några döda råttor lite slumpmässigt oberoende av prestation. SÅ FUNKAR DET ALLTSÅ INTE, men skitsamma. Den här marinkårskillen hade kontakt med en annan marinkårskille, som hade en idé om att lansera dresserade genmodifierade dinosaurier som biologiska krigsvapen, och den goda fd marinkårskillen bara "nej, det är en RIKTIGT DÅLIG IDÉ" och "det här med att dressera är ETT SAMSPEL", men det sket ju den onde i. Han och parkens ägare var helt till sig över lanseringen av den här nya onda värstingdinosaurien som kronan i marinkårens juvelsmycke. Jaha, då skulle de titta på den, och då var den förstås borta, hade rymt och ALERT ALERT och var kan den vara och allmän panik utbryter och den enda som kan rädda situationen är förstås den gode marinkillen, som det dessutom framkommer att han har varit på dejt med iskalla karriärkvinnan, men att hon hade spolat honom p g a att han hade kommit till dejten i shorts, typ, och därför var under hennes värdighet, fast här fattade man ju direkt att det ändå fanns ATTRAKTION eftersom alla kvinnor i Hollywoodproduktioner egentligen är hemligt förälskade i varenda karl som retar gallfeber på dom (källa: Indiana Jones, Crocodile Dundee, Star Wars för att bara nämna några exempel).
Under tiden hade ungarna smitit från assistenten och var ute och åkte i någon slags vagn och naturligtvis kom de i vägen för den onda superdinosaurien, men undkom med ett nödrop och nu djävlar var det allvar, iskalla karriärmoster inser att ungarna är FAMILY och hennes ansvar och hon och marinkillen springer som galningar i lerig djungel, vilket är enormt imponerande med tanke på att hon är klädd i tajt kjol och högklackade skor. Ännu mer imponerande är att marinkillen och hans klickerkollega kan köra motorcykel i kolmörker i obanad terräng i denna djungel utan att ens vingla till en enda gång.  De har nämligen kommit på att enda lösningen är att låta de klickertränade velociraptorerna jaga ikapp monsterdinosaurien, som kan vara VAR SOM HELST, för den kan kamouflera sig och är dessutom så djävla intelligent att den klöser ut en liten sändare som den har inopererad som gör att den kan spåras. Ja, sen visade det sig att monstret var genmodifierat med velociraptor-DNA, så när jakten satte igång så kände velociraptorerna plötsligt av dessa ytterst tveksamma släktskapsband och monsterdinosaurien blev alfa i den flocken och NU VAR DET VÄL ÄNDÅ KÖRT. Armén kallades in och sköt tusentals skott som inte gjorde mer skada än myggbett och sen var det jakt och komma-nästan-undan och den här onde marinkårssoldaten fattade att det här med dresserade dinosaurier som biologiska vapen var kanske ingen jättebra idé, men insisterade ändå men fick mycket riktigt först armen avbiten och sedan dog jämmerdöden som straff för sin dumhet.
Ja, sen i något skede fattade velociraptorerna att de nog ändå var präglade på MÄNNISKAN, så mitt i allt tumult typ bekände de sin lojalitet till goda marinkårskillen och gick till gemensam attack på monsterdinosaurien, men det var ju som att se fem kattungar attackera en grizzlybjörn och lilla smarta ungen sa "vi behöver mer tänder", och då fick karriärmoster en SNILLEBLIXT och ringde till kontrollrummet, som hade övergivits eftersom hela parken evakuerats, men EN LOJAL KILLE var förstås fortfarande kvar, och han öppnade upp en inhägnad och ut kom Tyrannosaurus Rex, som direkt fattade att den skulle gå till attack mot monsterdinosaurierna, plus att den även fattade att velociraptorerna var ALLIERADE och därför inte tillhörde fienden, och så var det ett jätteslagsmål med fräna effekter som gjorde sig mycket bra i 3D, och sen kom någon genmodifierad vattenlevande jättejättestor dinosaurie upp från sin damm och slök monsterdinosaurien, och då FATTADE Tyrannosaurus Rex att nu hade den gjort sitt och istället för att eventuellt slakta och döda de fyra människorna och den överlevande velociraptorn som hade varit mer naturligt, så lunkade den helt beskedligt iväg och överlevande kunde andas ut, kyssa varandra lidelsefullt och tja, det var det hela.

En riktigt härligt förutsägbar film alltså. Men den gjorde sig som sagt bra i 3D. 

Mvh
Konsumtionssvin_68:a. 






fredag 25 december 2015

Post jul

Jahopp, då var julen förbi för detta året. Det har gått rätt så smärtfritt måste jag säga. Julklapparna var ju fixade sedan länge, maten gjorde vi ingen stor affär av och nu har vi umgåtts med föräldrar och barn och barnbarn, julklappar har bytts kors och tvärs och nu kan man med gott samvete sjunka ner i soffan med en skinkmacka och ett glas sockerdricka och koppla av.

Fick bara bra julklappar: en Jamie Oliver-stekpanna, presentkort på Intersport (=fler narkotikajeans), en bok om mitt frikort Bruce Dickinson, en annan bok om dekadent leverne i Stockholm, tv-serien Jag Claudius på dvd. Bland annat. Så ni förstår ju att jag har varit extremt snäll.

Sen åkte vi (på min mans initiativ) på MELLANDAGSREA. Fattar inte när jag blev så extremt snäll så att jag blev dum, men någon gång under de senaste åtta åren har det uppenbarligen inträffat. Fast på villkoret att vi bara besökte en (1) affär och det blev Elgiganten, eftersom vi pratat jättelänge om att skaffa en ny hemmabio istället för den slafsiga vi har där man alltid måste koppla bort funktionen "kom ihåg var du var senast" så att vi alltid måste sitta som två fån och diskutera "vilken skiva var vi på?", "har vi sett det här avsnittet?" och sega oss igenom tusen trailers för att konstatera att jo, det hade vi visst, och så ut med skivan och i med nästa och köra samma diskussion en gång till. Plus att det inte går att se blue-ray utan då får man koppla in Playstation och koppla om ljudkabeln och sånt där djävla i-lands-meck som man helt enkelt inte orkar med.  Men när vi snirklade runt på Elgigantens parkering där folk hade parkerat på kors och tvärs och halvvägs ner i dikena så ångrade jag mig bittert, men det var ju så dags. Vi plöjde oss tappert in, för en gångs skull var det gott om personal så vi fick nästan omgående tag på en blonderad ungdom som prackade på oss ett par kilo svart plast samtidigt som han med uttråkad röst försäkrade att det här var TOP OF THE LINE. Sen köpte jag en ny laptop på rea av bara farten. Köpte ju en surfplatta med integrerat tangentbord för något år sen, men eftersom den var billig och inte har några usb-uttag så går det inte att använda den som en dator som planen var (eftersom det inte går att koppla in en mus and I don't do pekskärm), utan den används enbart för att ligga och glo på Öppet arkiv i sovrummet, och inte alls som det var tänkt. Men nu så. Var väl första gången jag köpte en dator och det första jag kollade var att det fanns usb-uttag, men man lär sig av sina misstag som igelkotten som steg av rotborsten sa.

Nu ska vi i alla fall vegetera i soffan, glo på På spåret och sedan blir det nog tidigt i säng. Som de fräna hålligångare vi är.



måndag 21 december 2015

Krimsigare krams, längre långdans och raskare räv på isen

"Det låter inte direkt som att du skriver på din hemtenta", påpekade min man lite kritiskt igår eller när det var när jag skulle blogga om min bioupplevelse. Och det hade han ju rätt i. Att blogga om Star Wars-filmen ger ett flöde i skrivandet, fingrarna går som lärkvingar över tangentbordet och det knattrar som om det föll ett medelintensivt vårregn mot en fönsterruta. Men när det kommer till att pressa fram fyra A4-sidor om MAKT så låter det mer som om det regnar in, eller kanske som en kran som står och droppar. Ett plupp var sextionde sekund eller så. Man kan bli galen för mindre. Det är så satans tråkigt. Eller intressant på ett sätt, men det här att bara rapa upp vad andra tyckt och pressa in referenser i var och varannan mening är inte så himla inspirerande om ni frågar mig.

Nu borde jag skriva om makt, men jag o-o-o-o-rkar inte. Är svintrött, men det får man väl vara när det är vintersolstånd och det fan i mig hinner bli mörkt innan det ens har hunnit ljusna. Med avseende på julen är det annars fridens liljor. Har hört om flera som ska in till stan idag och "fixa det sista", men det berör ju inte mig eftersom jag är klar med allt som går att förbereda sedan länge. På onsdag är jag ledig och då ska jag göra köttbullar, garnera ägghalvor och koka kola. Det tar kanske ett par timmar allt som allt, så det känns inte som att adrenalinpåslaget behöver bli sådär enormt. Hade jag däremot varit tvungen att ge mig in till stan och stångas med panikslagna vet-inte-vad-jag-ska-ha-människor så hade jag nog fått fira jul på mentalsjukhus, och julen skulle med all säkerhet vara ända ut till påska.

Nä. MAKTEN skriver inte om sig själv, så nu får jag väl staga upp korpgluggarna med tandpetare och försöka åstadkomma några rader. Senare ikväll är det nämligen Best Of Bonde Söker Fru, och det får man ju verkligen inte missa.

söndag 20 december 2015

The FORCE awakens

Har nu sett "STAR WARS - THE FORCE AWAKENS". På vanlig bio, ej 3D, vilket var något av en besvikelse för mig som hade spetsat in mig på detta. Skyller på att min man hetsade mig att boka plats "genast, omedelbart, innan det blir slutsålt" och jag därför gjorde det med telefonen och därför inte läste så noga. Men i alla fall. Det gick vägen att se den sjunde filmen utan att ha sett mer än bråkdelar av de föregående sex. Det var liksom upplagt så att även en idiot kunde fatta. Min man kände förstås igen Millennium Falcon redan när den låg som en skrothög i öknen, men jag fick bli varsamt vägledd av Harrison Ford.

Ja, men jag tyckte faktiskt filmen var riktigt bra även om jag nu blev snuvad på 3D-upplevelsen. Blev såkallat positivt överraskad. Roligt med en stark och självständig kvinna som inte genast slänger sig i armarna på första bästa karl (även om det såklart blev en dragning åt det hållet mot slutet). Sen var det väl lite Narnia över det hela, när Det Goda av olika skäl hållit sig borta så länge att folk bara hört talas om det och "trodde det var en myt". Men jag gillar ju Narnia så det gör inget. Och bra tempo, det var liksom inte längre halvtimmeslånga scener med segt lasersvärdsfäktande hit och dit bara för att någon i produktionsteamet är helt exalterad över tekniken. Lite rörigt att hänga med i alla blixtsnabba resor till olika planeter dock, och TILLÅT MIG BETVIVLA att man kan färdas med ljusets hastighet och kraschlanda på någon random planet och det inte blir så mycket som en buckla i plåten på ens rymdskepp.

Vi såg filmen en eftermiddag, vilket innebar att det satt en hel drös barn i salongen. Inte mig emot så länge de kan uppföra sig, men bredvid oss satt en pappa som tydligen såg det som sin mission att simultantolka/berätta handlingen för sin unge som inte kunde läsa. Alltså, varför tar man ens med sig en icke engelskspråkig icke läskunnig unge på en engelskspråkig svensktextad film och tror att lösningen är att sitta och översätta för hela biosalongen som om man satt hemma i sitt eget vardagsrum? Detta är INTE OKEJ NÅGONSTANS.

Andra saker man kan fråga sig är till exempel:
1. De här ljussablarna som Darth Vader och Luke Skywalker slogs med för hundra år sen, och som tydligen fortfarande är "heta", är det inte vääääldigt opraktiskt att ha ett vapen som bara duger i närstrid när alla andra har supersmarta laser-k-pistar som bara mejar ner allt som rör sig på hundratals meters avstånd?
2. Vad är det för vits med att gå omkring med en stor svart mask som täcker hela nyllet? Måste ju begränsa sikten något oerhört, och det är väl rätt dåligt, om man dessutom är så djävla mäktig och viktig och betydelsefull och folk är ute efter att döda en.
3. Har inte Leia KRAFTEN? Det borde hon väl ha, hon som är tvilling med Luke Skywalker. Varför är inte hon Jedi-riddare i såna fall, när det nu är så djävla ont om Jedi-riddare? General kan väl vilken idiot som helst bli, men KRAFTEN får ju inte vem som helst tillgång till. Tänk om lite här va, motståndsrörelsen.
4. Och vad är Luke Skywalker för en djävla svikare som bara sitter och surar på någon enslig ö i en egen vrå av universum istället för att hjälpa till i kampen mot ondskan? Och varför måste alla såna där karaktärer gå omkring i kläder som ser ut att vara hämtade ur rekvisitan till "I Rosens namn"? Måste ju vara skitopraktiskt om man ska öva sig i att slåss med lasersvärd och hålla på, med en massa kåpor och huvor flaxandes om benen. SKÄRP DIG LUKE.
5. År 2015 trodde jag att man skulle kunna illustrera KRAFTEN på något annat sätt än att den som blir utsatt för KRAFTEN blottar tänderna i underkäken litegrann när hen försöker stå emot. Come on, tekniken, bättre än så här kan ni väl ändå leverera? Lite blixtar eller någon ljudeffekt eller så?
6. Den lille droiden BB-8 är bara så himla GÖLLEGÖLLEGÖLLIG att man dör.
7. Roligaste repliken (utan att spoila någonting av handlingen) är när C3PO artigt presenterar sig för Han Solo och bara "jag tänkte att du kanske inte kände igen mig för jag har en röd arm". Hahahahaha.
 
 
Ja, och så slutade det ju förstås med en passning till nästa film. Som kommer om två år, så det blir att vänta innan man får veta hur det kommer att gå.

Jodåsåatt. Nu har jag i ett svagt ögonblick lovat min man att vi ska se de andra filmerna i jul. De som är gjorda på 70- och 80-talet och som gissningsvis inte är speciellt publikfriande ifråga om tempo och handling. Jag återkommer om jag lyckas hålla mig vaken. May the force be with me.

torsdag 17 december 2015

STJÄRNORNAS KRIG

Ibland förvånar man sig själv, som till exempel när jag igår sa "Ska vi gå och se den nya Star Wars-filmen i Bromölla på lördag"? Jag är otroligt ointresserad av rymdfilmer i allmänhet och Star Wars i synnerhet, så det måste ha varit någon form av stressreaktion. Eller nåt. Jag har i och för sig sett "Return of the jedi" på bio i England när jag var sisådär 14 år och a. inte hade sett de två föregående filmerna, och b. inte kunde så värst mycket engelska och filmen var inte ens textad, så c. sammanfattningsvis skulle man väl kunnat säga att jag inte blev så mycket klokare av den filmupplevelsen. Sen har min man försökt tvinga mig att se de andra i olika omgångar, men det är ju skitsvårt. Så här gick det en av gångerna. Sedan dess har han försökt introducera de "första" filmerna, alltså de som kronologiskt utspelar sig före de filmerna som kom på 70- och 80-talet, men som spelats in i modern tid, med ungefär samma resultat. Det finns inget som är så sövande som rymdljud.

Så varför föreslår man ens att man ska gå och se den sjunde filmen när man inte har mer än ett hum om vad de sex första handlar om? Så här blev min prioriteringslista:
1. Jag gillar att gå på bio och det är roligt att göra något tillsammans med sin man, vilket det inte direkt har flödat tillfällen av det senaste halvåret.
2. Filmpalatset i Bromölla är världens bästa bio, se nedan.
3. Filmen visas i 3D, och det är coolt.
4. Jag får popcorn.
5. Här nånstans kommer själva filmen. Den här gången alltså.

Såg att en jag följer på Instagram hade varit på premiären och skrev och frågade om det var något jag "borde" känna till. Sen tänkte jag att han kanske tror att jag inte vet någonting om någonting, och klämde dit att "PS: Jag vet att Darth Vader är the bad guy". Fick då till svar att det det kunde vara bra att känna till att han var död. HOPPSAN. Frågade hur han hade dött, var det kanske Luke Skywalker som låg bakom?, men då var det skador han ådragit sig när han slagits med "kejsaren" och jag fick panik: vilken djävla kejsare? Finns det en kejsare? Frågade min man och råkade dessutom säga att jag trodde att "Rymdimperiet" var de goda, det gav inte många pluspoäng. Min man har nu tillkännagett att jag ABSOLUT INTE FÅR PRATA under filmen, för då "kunde folk tro att vi var efterblivna". Så nu har jag googlat handlingen i de sex första filmerna. Kan säga att orden "jaså, Yoda är också död?" inte imponerade jättemycket på en Star Wars-fantast, men det ska nog gå vägen ändå.

Ser i alla fall fram mot ett besök på Filmpalatset av många anledningar. Till exempel att det är så snygg miljö, både utvändigt och invändigt. Ute är det snygg mosaik och inne ser det ut som i Twin Peaks. Dessutom kan man inte betala med kort, vilket i vanliga fall irriterar mig på grund av osmidighet, men i det här fallet är jag beredd att ha överseende. Mera på plussidan: Det är bekväma stolar med gott om plats, och ljudet är overkligt bra. Nuförtiden har väl alla biografer spottat upp sig med en THX-anläggning, men så har det minsann inte alltid varit och där har Filmpalatset så att säga legat i framkant. Fler bra grejer är: INGEN REKLAM. En gång i tiden, när "Anslagstavlan" var det enda avbrott man fick i sjoken av statliga tv-sändningar, gick man på bio och tyckte det var festligt med reklam för hårschampo. DEN TIDEN ÄR FÖRBI med råge, kan jag väl säga med eftertryck och lite till. Tycker dessutom att det är ytterst irriterande att jag först betalar en rätt saftig summa för en biobiljett, och sedan ändå måste sitta och glo på samma reklamfilmer som tröskas fram i kommersiell tv varje kvart. Plus att de tar ju aldrig slut. Man hinner ju tugga i sig vartenda popcorn innan de ens har släckt ner i salongen. Stoppa detta ofog.

Återkommer kanske med en kritisk recension vad det lider.  

onsdag 16 december 2015

Det är något som inte stämmer

Jag är sjukt impad över folk som bloggar om böcker de har läst, och dessutom gör det sådär insiktsfullt och reflekterande. Och så får man ju boktips på köpet. Jag läser ju jämt och ständigt, men är svindålig på att redovisa i bloggen och därmed tipsa andra, som om nu någon av mina cirka tre läsare skulle bry sig. Men man vet aldrig. Häromdagen var det ju till exempel någon som inte hade någon statistik på Blogger som hade googlat på det och hamnat här, för det hade jag väl bloggat om någon gång. Så man vet aldrig. Man är aldrig längre än några musklick från en blogg i Blondin-Bella eller vad hon heters storleksordning. Några=rätt många, men skitsamma. Det är principen.

Men i alla fall. Jag läste Martina Haags Det är något som inte stämmer och från början var jag jättepepp, för jag gillar Martina Haags böcker och alla recensenter och andra vetabästbabianer (ett jättebra uttryck från julkalendern "Håll huvet kallt") yrar ju om att igenkänningsfaktorn är skyhög och tja, well, vi har väl alla  varit där. Blivit dumpade och undrat vad fan som hände. Eller kanske inte ALLA, men åtminstone jag och "många med mig" som det brukar heta. Och då är det ju rätt förträffligt att vara på andra sidan och nicka igenkännande och minnas att ja, exakt sådär djävligt var det faktiskt. Men man överlevde ju, och fan vad det blev mycket bättre sen. När det där förhållandet som man inbillade sig var så jättebra faktiskt i efterhand faktiskt bara var på sin höjd mediokert eftersom det innehöll en massa skit som man liksom inte ens märkte av in the name of normaliseringsprocess. Ja, men sånt vill man väl läsa om! tänkte jag och tog mig an boken med stor entusiasm eftersom jag dessutom gillar Martina Haags andra böcker jättemycket.

Och blev besviken. TYVÄRR. Visst, det fanns en igenkänningsfaktor som nog alla som blivit dumpade kan skriva under på. Men sen var det ju någon slags parallellberättelse där "Petra" (bokens Martina får man väl förmoda på ganska goda grunder) åker till fjällen och jobbar som stugvärd i något ödsligt kyffe i Tjottahejti. Och den berättelsen/intrigen byggs ju upp väldigt bra, med spännande inslag som den här storyn med en kvinna som drunknat under mystiska omständigheter och som ingen ville prata om och som visade sig vara en exakt kopia av "Petra", att man stänger ner ett dokument på datorn ena dagen och då är det X sidor, nästa dag när man öppnar det är det X+1 sidor och man känner inte igen sista meningen, man gör ett halvläskigt fynd under kudden i det hemliga rummet...såna grejer. Och sen bara pang bom så avslutas boken utan att NÅGOT AV DETTA blivit utrett. SÅ KAN MAN VÄL INTE GÖRA? Var tvungen att bläddra för att se så att jag inte missat ett knippe sidor, men nä, det hade jag inte och det gör mig lite förbannad. Det hade ju kunnat bli en hur bra story som helst! Fast kanske som terapi för att bota ett brustet hjärta dårå, men då kunde det väl bara handlat om det brustna hjärtat (gärna inkluderande någon smaskig hämnd à la "Underbar och älskad av alla"), det hade ju varit fullt tillräckligt utan att försöka väva in en nästan-thriller som bara rann ut i tomma intet.

Så däraf min besvikelse. Annars var den bra. Den får tre "Blocketannonser-med-ens-exkilles-kvarlämnade-grejer" av fem möjliga.

Det måste vara radion

När de på Musikhjälpen säger att de samlar in pengar för att, citat, "ingen ska behöva fly undan klimatet". Alltså, jag fattar ju att det avses klimatförändringarnas påverkan på jorden, men är det bara jag som får en bild i huvudet av att "klimatet" är en högst påtaglig person som tornar upp sig framför en i en mörk gränd när man minst anar det, och som eventuellt förföljer och dräper små barn också. Lite som  Hundturken och såna där som man skrämdes med förr i tiden?
Men att kunna uttrycka en enda mening på korrekt svenska verkar ju inte vara ett kriterium för att få prata i radio I DESSA TIDER. Och obs, för att vara tydlig och det måste man tydligen vara för att inte elda på de sverigedemokratiska brasorna, nu är detta INTE en ondgörelse över att personer med invandrarbakgrund inte talar korrekt svenska i radio, utan mer specifikt att de som har insupit ärans och hjältarnas språk med modersmjölken och som lik förbannat uttrycker sig så djävla slappt fan i mig borde ta och kamma sig. Sådärja, nu var det sagt.

Men på tal om radion, medge att det är konstigt på nyheterna ibland. Det är till exempel ett (här fingerat) reportage från någon ödslig bergsby i Mongoliet där det har störtat ett flygplan, och så har radioreportrarna halat fram någon gammal kvinna som var vittne till alltihop, och säger "93-åriga Tuya var vittne till händelsen" och så får Tuya häver ur sig evighetslånga haranger på ett knattrande språk som ingen förstår ett ord av, och sen kommer radiorösten tillbaka och summerar att "Tuya säger att hon såg flygplanet störta rakt in i bergväggen och att hon fruktade för sitt liv". SÅ HIMLA ONÖDIGT om ni frågar mig, det hade väl reportern kunnat säga direkt. Antar att 93-åriga Tuyas och hennes släktingar inte sitter klistrade vid svensk radio för att höra henne säga tre meningar om någonring som gissningsvis är i var mans mun. Men det är väl jag som inte fattar hur man gör radio då.

tisdag 15 december 2015

Goa gubbar

Ja, men själv har jag jobbat hela dagen och nu tänker jag hänga med de här "härliga lirarna" resten av kvällen. Men Kafka hade ju inte heller så roligt.

Karl Marx, gubbe som tycker, 1

Max Weber, gubbe som tycker, 2

Thomas Hobbes, gubbe som tycker, 3

   



När tekniken tar över

Det här med att ens jobbtelefon AV SIG SJÄLV ställer in sig på att man är på lunch från okänd tid igår till klockan 09.00 idag? Vi har nån sån där app där man kan knappa in om man är på möte, har gått för dagen och så vidare så att den som ringer möts av en dryg stämma som mässar att "personen du söker är upptagen, var vänlig återkom klockan 13.30".
Igår var det ingen som ringde mig på hela dagen (kanske inte så konstigt eftersom jag tydligen  "var på lunch" i evigheter) och jag petade inte ens på telefonen vad jag vet, utan den bara låg där på skrivbordet. Ändå lyckas systemet på något mystiskt sätt ställa in sig själv utan mänsklig inblandning.
Försöker den säga mig något, typ att jag är undernärd? (as if) Jobbar för mycket? (möjligen) Behöver vara ledig? (ja tack). Man ska väl lita på tekniken, väl?

måndag 14 december 2015

Makten, absolut inte härligheten och det lär dröja innan jag kan säga AMEN.

Har nu suttit superfokuserad i cirka fyra timmar, och har under denna tidsrymd klämt ur mig en halv A4 hemtenta om MAKT, där man förväntas diskutera "olika maktperspektivs likheter och skillnader" och redogöra för "samspelet mellan makt och kunskap där demokrati och genus får en framträdande roll". ALLTSÅ JAG DÖR. Nu har jag ju i och för sig inte suttit och häckat med fingrarna över tangentbordet i dessa fyra timmar, utan mest bläddrat i en massa böcker efter vettiga saker. Min halva A4 handlar om Karl Marx, som säger att makt är något som borgare har bara för att kunna förtrycka arbetarna, det är inte okej, och Thomas Hobbes, som säger att makt är en nödvändighet  p g a att människan är ett svin som måste hållas på plats för att inte samhället ska kollapsa, det är inte heller okej. Skillnaderna är väl rätt så uppenbara, likheterna är väl hittills bara att det är två trökiga gubbar (tror ej det räknas dock). Aja. Det ska nog ge sig, nu är jag ju ändå igång. Får dock inte använda mer än totalt fyra A4, så det gäller att spara på gubbarna så att genus och demokrati får plats. Men man måste ju börja någonstans.

Var "på stan" idag. Det händer så sällan att det är värt att nämnas. I vanliga fall sätter jag helst inte min fot innanför stadsmurarna mellan första advent och trettonhelgen, men nu var det tidig eftermiddag så jag chansade. Har nämligen fått det inte så delikata uppdraget att fixa julklappar åt barnbarnen "från" mina föräldrar. De, som är pensionärer, har tydligen "inte tid", och skäms uppenbarligen inte för att lassa över denna uppgift på mig som bara jobbar heltid och pluggar på halvtid. Aja. Jag svepte in som en tornado. Parkerade utanför stan där det är gratis, det tar sju minuter att gå in till centrum och det måste väl ändå löna sig jämfört med att snirkla runt i evigheter inne i själva skärselden på jakt efter en ledig plats, trixa sig in i en liten ruta, gå tusen mil till en parkeringsautomat och så tillbaks igen, och sedan stressa som en jävel för att hinna med vad man ska innan parkeringstiden går ut. Så jag marscherade glatt in, plöjde tre affärer på nolltid och marscherade sedan tillbaka igen, fullastad och något mindre glad eftersom mitt "nolltid" plussats på rätt rejält i och med att jag tillbringat ORIMLIGT lång tid i köer bara för att 1. jag var tvungen att fråga efter en grej som jag inte hittade, och personen som jobbade i den affären hade nog tankat i sig en burk valium på lunchen, för det var ju HELVETE vilken tid det tog, 2. det var strul med betalkortsterminalen i kassan bredvid i en annan affär, och personalen där for omkring som yra höns och förstod inte vad det var, men de hade hört att det varit så på fler ställen i stan idag, men varför, varför, varför, de fattade ingenting, och då föreslog jag att felet kanske kunde ligga hos banken, och blev i det närmaste behandlad som om jag nyss tilldelats Nobelpriset i ekonomi. Ja, det var väl trevligt, men det tog sån TID, 3. I tredje affären var jag DEN ENDA KUNDEN, köpte en presentförpackning som redan var färdiginslagen, och ändå tog det evigheter på grund av "är du medlem i vår kundklubb?" "vill du bli medlem i vår kundklubb?" "om du blir medlem i vår kundklubb så får du..." etc etc etc. Känner lite att den som kom på begreppet "kundklubb" förtjänar en utdragen och kvalfylld död.

Är i alla fall HELT KLAR med julklapparna nu, och det har väl gått rätt så smärtfritt om ni frågar mig. Tricket är nämligen att vara ute i god tid. Det är jag jämt. Jodå, så präktig är jag. Skulle ni se mig virra omkring i en affär med panik i blicken den 23 december så kan ni nog ringa en ambulans, för då är det något som har skakat loss ordentligt.

På tal om att skaka loss så såg jag en gång en fransk barnfilm som handlade om en unge som hade så himla svårt för matte, och då var det någon som sa att det berodde på att ungen inte hade "une bosse du math" (=en matteknöl). Ja, sen ramlade ungen och fick nån bula i huvudet och trodde att det var "la bosse du math" och sepåfan vad det gick bra att räkna! Minns inte hur det hela slutade, men känner att jag skulle behöva "une bosse du MAKT" just nu. Som gör att jag inom en rimlig framtid föder fram fyra A4 om maktperspektiv och genus och demokrati i ord som ingen annan skrivit förut. Ska kanske gå och dunka huvudet i väggen för att se om det hjälper. Är lite på nivån att jag inte ens fattar innebörden av begreppet "maktperspektiv" så det krävs nog något rätt drastiskt för att det ska lossna. 





DÖ MUSIKHJÄLPEN, DÖ

Nä, men varför bryta en vacker tradition från både 2014 och 2013 där jag ondgör mig över fucking djävla Musikhjälpen? För nu är det uppenbarligen dags igen, och eftersom jag tydligen tvångsmässigt upprepar att jag inte har något emot välgörenhetsgrejen som sådan så säger jag det väl i år igen. Men alltså, det andra. I morse var det nån Gina och så var det Alexandra Pascalidou som satt och svamlade typ såhär: "Jaha, vad ska vi nu prata om...?" "Jag vet inte..." "Vad är kul att prata om...?" "Ja, vad är det som är kul...?" "Var det inte du som ville att vi skulle prata om drömmar..?" "Nä, drömmar, nä, det har jag aldrig sagt...". "Men vad kan det då ha varit...?" "Ja, jag vet inte..." "Jamen nu vet jag, det var ju hemligheter!" "Ja, just det" "Ska vi prata om hemligheter?" "Ja, det gör vi, kan du inte berätta någon hemlighet som ingen annan vet som nu alla får veta?" "Hm, det var ju svårt..." "Ja, det är ju svårt med hemligheter..."  ALLTSÅ HÅLL SÅ OPP! som dansken skulle ha sagt. Har man så lite att säga att man måste sitta och fylla etern med dravel bara för att det inte ska vara tyst så kan man väl lika gärna hålla truten, alternativt låta någon som kan hålla låda om något vettigt ta över. Dessutom satt den ena av de två (vet inte vem som är vem) skitlångt bort från mikrofonen så det knappt hördes vad hon sa, och det tycker man väl ändå är en rätt fundamental grej när man ska göra radio. Att prata så det hörs.

Nä, nu blir det att hålla igång för egen maskin den närmaste veckan. Har idag avverkat "Möte i monsunen", "Knalle-Juls vals" och någon annan dänga mellan låtarna som spelas i radion, och den som hör hur det låter när min spruckna stämma tolkar Taube klockan 04.45 för att slippa höra uppblåsta medianollor orera om hur VIKTIG DERAS INSATS ÄR FÖR ATT INGEN SKA BEHÖVA FLY FRÅN KLIMATFÖRÄNDRINGAR förstår kanske hur stort mitt hat mot Musikhjälpen faktiskt är. Men jag kanske ska starta en egen radiokanal och ta över hela etern och tvinga folk lyssna som om det vore Radio Sovjetunionen, va? va? va?

Mvh Irriterad_68:a

fredag 11 december 2015

Yet another Nobelmiddag som jag inte blev bjuden till

Kollade på Nobelmiddagen igår. Det tycker jag är rätt festligt, även om jag själv förmodligen hellre skulle dö jämmerdöden än att sitta igenom en sån där mastig bankett med konstig mat (piggvar och kammussla med växter från havet, glödbakad kalv svept i svamp och med någon djävla fönsterlav strösslad ovanpå, rostad sellerijuice, potatispithiviers! vad fan är det ens?) och vara rädd för att spilla på den svindyra klänningen. Nu kanske de som är inbjudna har en sådan levnadsstandard att det inte gör så mycket om man råkar drössla gåslever på Oscar de la Renta-outfiten som har kostat kanske en halv årslön eller mer för vanliga dödliga. De viftar väl lite slappt med sina adliga fingrar och tänker att jaja, den där gamla trasan är väl inget att tjafsa om.

Fast maten skulle väl vara det minsta problemet, jag tänker mer om man hamnar bredvid någon tråkmåns som man då måste sitta och konversera och vara trevlig mot en hel kväll. Det är väl en sak att sitta bredvid en nobelpristagare, för då finns det väl ett givet ämne att avhandla (fast seriöst, tänk om man hamnade bredvid Svetlana Aleksijevitj, som man aldrig har läst en rad av, och så kommer samtalet helt osökt in på hennes böcker, VAD GÖR MAN DÅ?), men tänk om man hamnar bredvid dennes respektive? Hur går man vidare efter "Jaha, hur känns det att din fru/man fått Nobelpriset då?", "jaha, vad gör du om dagarna då"? och andra såna där trevare. Nä fy farao säger jag bara, kallprat är nog mitt sämsta ämne genom tiderna. Är mycket bättre på att berätta långa anekdoter om diverse upplevelser, men tror inte att det hade uppskattats om jag tog över hela Blå Hallen för att underhålla med episka berättelser, som till exempel den där gången när kamrat Martin skulle laga en trerätters middag eller andra skrönor ur mitt livs novell. Årets pristagare i fysik stannar helt upp i sina redogörelser för neutrinoscillationer och blir sittande med gaffeln halvvägs mot munnen och kungen kommer helt av sig när han ska utbringa en skål. Sånt är mer min grej, men det här med att sitta och dösnacka om ingenting och låtsas vara intresserad av någonting som jag tycker är aptrist har jag lite svårare för, för att uttrycka det milt. Fattar inte heller att de kan hålla igång så in i vassen, varenda gång kameran zoomar in så går ju munnarna som lärkvingar på vem det än månde vara. Hörde i och för sig Magdalena Ribbing säga att kungafamiljen får speciell undervisning i konsten att tala med nobelpristagare (typ), så det kanske andra också får. Eller det finns kanske nåt klipp på Youtube som man kan kolla på.

Och de sitter ju så sjukt LÄNGE också, det handlar ju om timmar av vänliga leenden och klanderfritt uppförande som ska levereras utan avvikelser. Under hur det gick för till exempel kronprinsessan Victoria, som är snudd på höggravid? Tänk om hon får känningar av foglossning eller blir akut kissnödig mitt i det stämningsfulla framförandet av "Anthems"? Vad gör man då? Man ser ju liksom aldrig någon ursäkta sig och försvinna ut i periferin för att återkomma en kvart senare med ett lättat uttryck i ansiktet, men jag antar att det händer. Eller tänk om inte fullt lika höggravida men dock gravida prinsessan Sofia kommer i nån hormonsvallning och börjar storböla när årets kemipristagare börjar tala om DNA-molekylens uppbyggnad. Sånt har ju hänt, fast kanske inte på en Nobelmiddag då.

Ja, det är väl tur att man slipper. Men härligt att titta på när man ligger i soffan med trasig luvtröja och urtvättade pyjamasbyxor med rosa möss på, det är det.


torsdag 10 december 2015

Som någon sa: Tid är någonting som finns bara för att inte allting ska hända på en gång.

Men det går ju för djävla dåligt på bloggfronten, måste jag säga. HAR INTE TID. Fast det har jag väl, men fyller den uppenbarligen med annat. Och det är väl inte lönt att storstilat utlova både bot och bättring, det hjälper ändå inte plus att man utöver det får dåligt samvete.

Jaha. Har börjat se om säsong 1 av "Bron". Det är rätt mycket man har glömt, så det gör inte så mycket att man vet vem mördaren är. Mindes inte alls att Saga hade så ljus och liksom flickaktig röst i början av serien, nu tänker man bara på hennes yxiga "SAGANORÉNLÄNSKRIMMALMÖ"-snack. Det kör hon ju med även i säsong 1, men tonfallet är helt annorlunda, liksom mjukare på något sätt. Men så har det ju runnit en hel del vatten under de där broarna (SÅ ATT SÄGA, höhöhö), så det är ju helt naturligt att hon utvecklas. Som mamma till en "aspis" (som jag nu har hört att det heter, dvs någon med Asperger Syndrom) är jag helt orimligt arg på Sagas sämpiga morsa som inte har lärt henne vissa fundamentala beteendekoder som man har stor nytta av att ha med sig i livet, utan att hon ständigt får gå och liksom prova sig fram i sitt sociala liv.

Julkalandern har jag nu sett fram till avsnitt 8 och ja, jag tycker den är kul. Som 47-åring tillhör man väl gissningsvis inte målgruppen, men det skiter jag i. Tycker det är roligt att de inte är så himla ängsligt konventionella, utan mer bara "jaha Erik, nu ska du dö" och så är det inget mer med det. Inte så pedagogiskt kanske, men herregud, hur pedagogiska var egentligen barnprogrammen på 70-talet? Har sett nåt avsnitt av "Fem myror är fler än fyra elefanter" tillsammans med barnbarnen, där Brasse springer omkring i nån supertajt pyjamas som i princip visar hela klockspelet i tre dimensioner. Menar nu inte att det skulle vara opedagogiskt med manliga könsorgan, men så hade det nog inte fått visas idag. Tyckte nog inte att den produktionen passerade helt obemärkt genom ett par genusglasögon heller om jag ska vara ärlig. Men så kan det ju vara. Det bästa är kanske inte alltid det mest pedagogiska och genomtänkta och påkostade. Enligt min uppfattning dårå.

Svettas lite inför nästa hemtenta i GRUNDKURS I PEDAGOGIK. Den här gången ska det handla om makt och det kan ju verka enkelt och konkret, men jag känner lite att pedagogik mest verkar handla om att skapa problem och att linda in det som man trodde var solklart i mystikens dimmor via ombud i stil med Foucault, Bourdieu, Durkheim, Giddens och andra trökgubbar som levererar textmassor lika ogenomträngliga som smogen i Peking. Eller BEIJING DÅ. Hur som helst. Ångestskapande är bara förnamnet och då har jag inte ens börjat än. Återkommer i ämnet när jag är mitt i skiten och behöver ventilera mera.

måndag 7 december 2015

Well, I say...

Nä, men jag hann väl inte mer än att fläka ur mig föregående inlägg så fylldes hela Facebook med ondgörelser om dagens avsnitt. Som jag alltså inte (heller) har sett (än), men där man tydligen tog upp att halshuggning var ett sätt att ha ihjäl folk på under medeltiden. En samstämd och indignerad föräldrakör brölade i upprörda ordalag om att nu kunde man inte ens lämna ungena framför tv:n längre på grund av denna tvivelaktiga produktion signerad Sveriges Television, USCH OCH FY VAD DÅLIGT ALLTING ÄR OCH SÅ HÄR VAR DET MINSANN INTE I TROLLTIDER OCH TESKEDSGUMMAN. Ungefär.

Skulle därför vilja inflika följande fakta: Sveriges historia är inte påhittad av Walt Disney. Sverige har en gång i tiden varit en stormakt med rätt mycket krig på sitt samvete, bland annat. Och det har varit fullt legitimt att både bränna på bål och halshugga och överlag ta livet av folk på alla möjliga sätt även i fredstid, ända fram till dödsstraffets avskaffande 1921 faktiskt. Om man VET att årets julkalender ska handla om Sveriges historia och det redan i de inledande avsnitten handlar om att trälar säljs och fårhuvuden äts, så borde man väl själv kunna räkna ut att den även framöver kommer att innehålla vissa detaljer som kanske inte riktigt passar i en rosaskimrande sagovärld. Då kan man ju välja mellan att a. låta ungarna slippa titta om man tror att de inte är mogna för den biten, eller b. låta dom titta och sitta med och titta och förklara vad det är som händer och varför.

Alternativ b. känns ju dock rätt uteslutet. Föräldrar idag verkar ju knappt ha tid att överhuvudtaget umgås med sina barn, eftersom de ständigt måste twittra och blogga och statusuppdatera på Facebook och Instagram om hur extremt svårt det är att få ihop "livspusslet", eller hur extremt kränkt man kan bli av årets julkalender.  Sluta upp med dom där dumheterna. Genast.

Julkalendern 2015

Har sett de tre första avsnitten av årets julkalender i ett svep, sedan FAKKADE svt:s playtjänst i Telias kanalutbud ut, oklart varför men något hängde sig och stod bara och tuggade. Ja, men i alla fall. Jag tyckte julkalendern var bra. Inte så julig kanske, men rolig. Och sen gillar jag julkalendrar med fakta. En av de bästa, när jag var liten, var den med Johannes Brost och Sif Ruud som handlade om grekisk mytologi. Eh, mytologi är kanske inte så mycket FAKTA i och för sig, men ja, ni fattar. Allt behöver ju inte handla om tomtar och snö och julgranar. Lite historia har väl ingen dött av. Kan för kännedom informera om att barnbarnen också gillar den.

Annars gillar jag väl de där vanliga kalenderarna: Sunes jul, Håll huvet kallt, Mysteriet på Greveholm, Pelle Svenslös, Tomtemaskinen, från när mina barn var små. Från när jag själv var liten: Teskedsgumman, Albert och Herberts jul, Fem myror är fler än fyra elefanter, Julstrul med Staffan och Bengt. Den senare minns jag som hejdlöst rolig (precis som deras barnprogram "Sant & Sånt"), har dock sett om den för några år sen och den var...eh, rätt så slapstick och inte speciellt rolig. Misstänker att tidens tand även har tuggat rätt så skoningslöst på övriga produktioner från den tiden.

De från 90-talet håller dock än idag, skulle jag vilja säga. Bäst är nog ändå Håll huvet kallt, med Tomas von Brömssen som halvalkad pappa som måste åka på hem "för att lära sig att inte dricka öl" och Per Oscarsson som arg gubbe som går och muttrar. Lite socialrealism, mycket värme. Just the way I like it.

onsdag 2 december 2015

Saker som stör mig pt 25786650

Ja, herregud. Skulle man skriva en bok på temat "Saker som stör mig" så hade den nog tangerat senaste upplagan i Nationalencyklopedin, sett till antalet sidor. Vad jag hakar upp mig på just idag är temat "halvkvädna visor". Alltså folk som bara antyder och sen inte sjunger ut med vad det är de egentligen vill ha sagt.

Exempel 1 (färskt från gårdagen):
Person 1 (har precis berättat att hen bytt hundklubb från X till Y): Jag åkte till X-klubben för att träna med min hund häromveckan, och jag hann väl inte mer än komma dit så kom en viss person fram och började i vanlig ordning att bete sig så djävla illa, man fattar ju inte att ingen säger ifrån.
Person 2: Vadå, vem är det? Och vad gjorde personen?
Person 1: Ja, det ska vi tala tyst om.

Exempel 2:
Person 1 skriver på Facebook: Ååh, idag har varit den värsta dagen i mitt liv, jag mår SÅÅÅ dåligt nu. Hoppas ingen annan behöver vara med om det jag fick uppleva idag!
1000 Facebookvänner: STYRKEKRAMAR. <3 <3 <3 Gumman, hur mår du? Vad har hänt?
Person 1: Jag orkar inte prata om det.

Exempel 3:
Person 1: slamrar demonstrativt med saker.
Person 2: Vad är det med dig? Är du sur?
Person 1 (surt): Nej, inte alls.
Person 2: Jomen det märker jag ju att du är. Varför är du sur?
Person 1: Ja, det kan du ju försöka räkna ut själv.

Gör om, gör rätt:
Exempel 1: Säg vad det handlar om. Att antyda saker om "en viss person" och förutsätta att andra vet vem det handlar om är oförskämt. Säg vem det är och varför du och den vissa personen inte drar jämnt, alternativt säg bara generellt att du tyckte det var tråkig stämning i X-klubben utan att gå in på detaljer.

Exempel 2: Säg vad det handlar om. Om du inte "orkar prata om det" eller inte vill att någon ska få veta det så är tipset att inte skriva om det överhuvudtaget på sociala medier. Skräckexempel från i somras: Någon skrev om att familjens älskade hund helt oväntat dött, och fläkte ut hela historien på Facebook med en vädjan om att SNÄLLA SÄG INGET TILL TINDRA SOM ÄR PÅ LÄGER DEN HÄR VECKAN. Men alltså, är det någonstans någonting sprids med vindens hastighet till Gud och halva världen så är det väl på Facebook. Så om man verkligen verkligen önskar att lilla Tindra 8 år ska få höra att hennes älskade Bamse dog knall och fall från någon random person i bekantskapskretsens periferi så är det allra bästa att skriva om det där. Vill man inte det så kniper man käft.

Exempel 3: Säg vad det handlar om. Är du sur för att person 2 lovat att diska och du ändå möttes av porslinsberget som Gud glömde på diskbänken, SJUNG UT. Så djävla svårt är det inte. Sen kan det förvisso hända att person 2 blir sur för att du är sur, på grund av att person 2 vet att hen gjort fel, hamnar i försvarsposition och anfall är bästa försvar. Men då vet ni ju i alla fall vad ni bråkar om istället för att det hela ska förvandlas till Tiotusenkronorsfrågan på ämnet martyrskap.

Den röda tråden är alltså: SÄG VAD DET HANDLAR OM. Tänk Saga Norén, länskrim, Malmö. Då blir allting jättebra.



tisdag 1 december 2015

Deck the halls

Helgen svepte förbi, och så gjorde även stormen GORM. Låter ju mer som en ramsa för småbarn, storm, Gorm, men det var väl ingen lek på sina ställen. Vi klarade oss dock rätt så helskinnade, tror de här 15 centimetrarna blötsnö som föll tungt helgen innan gjorde grovjobbet och knäckte alla träd som redan var lite klena. Vi fick inte ens ett strömavbrott, och då är man fan i mig lyckligt lottad när man bor på vischan.

Är lite besviken på säsongsavslutningen av "Bron". Vem mördaren var hade jag ju redan räknat ut för rätt många avsnitt sen, men det var ju ändå rätt spännande. Och det var ju bra att det i alla fall inte var Henrik som hade tagit sin fru och sina barn av daga à la Shutter Island (eller, det vet vi ju i och för sig inte än, men tror inte Saga hade pallat med ytterligare en mördarkollega faktiskt), men det här med mordet/självmordet på hennes mamma då? Att någon planterat ut teknisk bevisning, programmerat hennes dator så att den skulle skicka mail vid en viss tidpunkt och hela det här mystiska med att Sagas morsa sprang som barn i huset på polisstationen och konfererade med Linn titt som tätt? Det fick man ju inte veta ett piss om. Och jag hade nog ändå velat ha en liten påhälsning hos Martin i fängelset, men det blev det ju ingenting med. Läste i och för sig att Kim Bodnia, som spelade Martin, inte var nöjd med hur hans karaktär hade utvecklats och att det var därför han hoppade av fortsatt medverkan, men ändå. Ett litet gästspel hade väl inte varit för mycket begärt?

Har nu börjat kolla på "Modus" på TV4 Play. Där är det ingen reklam så varje avsnitt som hade tagit en timme i verkligheten tar bara drygt 40 minuter, vilket gör att man utan att skämmas kan plöja ett par per kväll. Frågor som dykt upp är dock:
1. Han, mördarkillen som bor i en husvagn mitt ute i skogen och som livnär sig på roadkill och badar i en isvak. Varifrån kommer strömmen till husvagnen?
2. Varför kan ingen sticka åt Melinda Kinnaman ett djävla lypsyl? Hennes läppar är ju så torra att det är plågsamt att se. Och VARFÖR måste i princip varenda kvinnlig polis som skildras i film/tv se ut som en djävla fotomodell? Efterlyser en blekfet småbarnsmorsa med påsar under ögonen och lite humor. En kvinnlig polis som inte är fotomodellsnygg är nämligen alltid, utan undantag, en iskall BITCH. En karl kan ju däremot få vara lite luggsliten utseendemässigt, med pondus och rondör och då är det bara charmigt.
3. Varför visar man alltid föräldrar i allmänhet och föräldrar till barn med diagnoser inom autismspektrat i synnerhet när de sitter och klappar och kramar och pussar och gullar med sina ungar till förbannelse? Nu känner jag ju inte ALLA barn med störningar inom autismspektrat, men rätt många är ju såkallat utåtagerande och uppskatter inte alls att sitta stilla i närhet och med intensiv kroppskontakt speciellt mycket. Känns som att kriterierna för att vara en bra förälder ska illustreras med att de ska klänga på sina ungar varje ledig stund (och sedan jobba med brottsfall, riskera det egna livet samt utsätta ungarna för livsfara lite mellan varven).
4. Det känns jättekonstigt att se Kurt Wallander hasa omkring i morgonrock och snäsa av poliser med att "det har inte du med att göra" när de försöker bedriva en mordutredning. Sorry Krister Henriksson. En gång Wallander, alltid Wallander.



Jämställdhet

Jag är gissningsvis sist på bollen, men jag tycker i alla fall att den här bilden är FÖR DJÄVLA BRA:

Hittade den nånstans, minns inte var, men ursprungligen är den publicerad i Therese Lundéns blogg i Amelia (nu orkar jag inte klicka mig dit och bläddra igenom en massa inlägg för att länka till det specifika inlägget, men jag har i alla fall redovisat källan).

Tips: Om ni nu skulle råka ha en bra dag, gå inte, jag upprepar, GÅ INTE in på detta inlägg och läs kommentarerna. Så djävla deprimerande med folk som bara "nämen vadå, jag känner en tjej som tjänar jättebra så det där med att kvinnor är underbetalda stämmer ju inte" eller "det är jätteorättvist för killar måste lägga ner jättemycket energi för att ragga på Tinder, men ni tjejer blir ju helt bombarderade med förslag utan att behöva göra ett dugg, så det där med att kvinnor är förtryckta är ju bara en myt". ALLTSÅ PÅ ALLVAR (alternativt: alla är troll?). Gjorde misstaget att klicka på kommentarerna när jag hittade bilden, och känner fortfarande blodtrycket höjas till helt osunda nivåer bara jag tänker på det.

Folk. Är. Idioter.

fredag 27 november 2015

Black Friday

Alltså vad är allt det här löjlet med BLACK FRIDAY egentligen? Ja, jo, jag vet att det är en sedvänja från USA som inträffar i samband med Thanksgiving och som innebär superrea och startskott för julhandeln, men ändå? Blir precis matt av all den här köphysterin och shoppa för shoppandets egen skull. Börjar nästan lacka ur på folk som handlar på second hand också, eftersom 99 kunder av 100 som trängs utanför Erikshjälpen när de ska öppna inte direkt har BEHOV (om inte I shop, therefore I am på något outgrundligt sätt har klämt sig in hos Maslow) i stil med "jag äger inga kaffekoppar och måste därför köpa några om jag inte ska tvingas dricka kaffe direkt ur kannan", utan att man till varje pris och hela tiden ska ersätta det man redan har och som är fullt fungerande, med något annat, coolare, nyare, fränare, mer retro eller vad det nu kan vara som inte passar för fel på det man redan har. Ja, det här är väl något av min käpphäst, för det känns som att jag har mässat om detta förut.  "Man tröttnar ju på julprydnaderna" var det någon i min relativa närhet som sa häromdagen, och jag kan ju känna att OKEJ, mina 79-kronorsstakar från Jysk är väl inte att så att Ernst Kirschsteiger ringer mig och vill ha tips på hur man julpyntar, men vadfan, de lyser ju. Har precis släpat upp dom ur källaren, konstaterat att de funkar och tja, då får de hänga med ett år till (har däremot väldigt svårt att förlika mig med att det är första advent på söndag, hur gick det här till?)

Ja, och sen gnälls det om att "vi" inte har råd att hjälpa flyktingar. Men om årets julklapp är en djävla robotdammsugare för lata rika svin så finns det nog fan pengar, skulle jag vilja påstå. SÅDÄR. Nu var det sagt. 

onsdag 25 november 2015

Nämen en lista till!

Den här hittade jag hos Eva:

1. Om du hade fått en dotter nu, vad hade du döpt henne till?
OMG, alltså bara tanken på att få ett barn till känns så extremt främmande, och ett namn på detta barn har jag alltså inte ens funderat på (och tanken med listor är väl ändå att man ska fylla i dom rätt så spontant, alltså inte gå och grubbla forever på att få ihop politiskt korrekta svar?)

2. Sex utan kärlek eller kärlek utan sex?
Jamenvadfan? Sex utan kärlek funkar väl, men jag skulle inte vilja ha ett förhållande som bara baserades på sex. Skulle heller inte vilja ha ett kärleksfullt förhållande utan sex, för då kan man ju lika gärna vara ihop med en kompis? Knepigt det där.   

3. Vilken var den senaste filmen du såg?
Såg "En underbar jävla jul" igår, och jag tyckte den var jätterolig.

4. Har du bra självförtroende?
I vissa avseenden: ja. I andra avseenden har jag en tendens att fastna lite i Jante och jamen inte ska väl jag? Jobbar på den senare biten.

5. Vad skulle du egentligen vilja göra just nu?
Vara långledig, bara vara hemma, gå taxpromenader, läsa böcker, se på film och elda i kaminen.

6 Nämn tre saker på din att-göra-lista?
Idag? Träna hundar, plugga, kolla på "Bonde söker fru".

7. Beskriv ditt utseende.
Alldagligt?

8. Skriv namnet på någon du ser upp till
Kommer faktiskt inte på någon bara sådär.

9. Någon du har kysst.
Min man.

10. Har du kvar klädesplagg från när du var liten?
Ja, när vi flytt-rensade i mina föräldrars hus hittade jag en klänning på vinden som jag tog med mig hem. Annars är jag inte mycket för att spara på grejer av nostalgiska skäl, men den här var lite 70-tals-retro-cool.

11. Den du senast sov över hos?
Min syrra.  

12. Är du nöjd med din profilbild på Facebook?
Ja, mycket. För kännedom: det är en bild på taxarna.

13. Vad väljer du, godis eller chips?
Godis, oftast bara några bitar mörk choklad. Till exempel Lindts "A touch of sea salt".

14. Pinsammaste minnet från skoltiden?
Jamen var inte exakt ALLT pinsamt på den tiden?  

15. Hur uppvaktar man dig?
Genom att inte göra det...typ. Nä, men jag är väldigt känslig för när folk är för "på" innan jag är det (och jag är en slow starter), då springer jag hundra mil åt andra hållet. Är också skitdålig på att uppfatta hintar och subtila signaler, så att vara för diskret funkar väl inte heller jättebra.

16. Har du rykten efter dig?
Inte vad jag vet, men det är man väl den sista som får veta i så fall?

17. Din absolut sämsta egenskap?
Långsint med mycket bra minne. 

18. Din bästa egenskap?
Att kunna förlåta och gå vidare trots ovanstående egenskap. Det är dock en bit jag har fått JOBBA RÄTT MYCKET MED, kan jag väl erkänna.

19. En låt du är beroende av?
Signalen på mobilens väckerklocka är nog det enda jag är BEROENDE av "i musikväg" på det sättet. Men om det menas en låt jag tycker är jättebra och som jag lyssnar på mycket så är det just nu: "We go home" med Adam Cohen.

20. Vad stod det i ditt senaste sms? 
"Jag slutar 16, kan vara i Kristianstad kl 17", från Jenny.

21. Vem skulle du ta med dig till en öde ö?
Ernst Kirschsteiger. HAHAHA, skojar bara. Det beror på hur länge det är tänkt att man ska vara borta. Är det för obestämd framtid så svarar jag min man och mina barn. Är det typ bara för någon vecka så svarar jag Jenny.

22. Kan man vara vän med sitt ex?
NJA. Det beror väl i och för sig lite på varför det tog slut? Fast oavsett anledning så har jag generellt rätt svårt att begripa mig på folk som hänger med sina ex stup i kvarten och som inte verkar kunna klippa banden, varför gjorde ni slut överhuvudtaget då om det nu var så djävla bra? Jag och min exman är absolut inte ovänner, men det är ju inte heller så att vi umgås, annat än när vi träffas på kalas och jul och sånt som involverar barnen. Det händer liksom inte att vi spontanringer till varandra bara för att höra hur läget är, eller att vi skulle träffas för att ta en fika och prata gamla minnen. NO WAY.

23. Har du kysst en kompis?
Verkligen inte.

24. Hur ofta dricker du alkohol?
I snitt en gång i veckan skulle jag tro.

25. Vad är din åsikt om droger/folk som tar droger?
Att det aldrig för något gott med sig för någon.

26. Vad hatar du?
Inskränkthet och alla effekter det för med sig i smått och stort.  

27. Hade du kunnat ha distansförhållande?
Been there, done that och det kan väl fås att fungera, men jag tycker det är trist att inte ha en vardag ihop. Har lite svårt för det där att när man väl träffas så ska allting hända och att man måste passa på att göra det och det och det när man nu äntligen träffas och att det blir så mycket förväntningar på att allt ska vara perfekt liksom. Man får stressa som ett as för att hinna stöka undan allt tråk innan man träffas så att man inte slösar bort tiden på att till exempel stå i kö på återvinningsstationen för att slänga skräp, och det passar sig inte att vilja gå långpromenader ensam eller ligga på soffan och läsa en bok en hel eftermiddag. Och om man jobbar måndag till fredag och bara kan träffas på helgerna är det så mycket annat som man inte hinner eller orkar i veckorna som man då måste välja bort, så nä. Det är inte riktigt min grej känner jag.

28. Vad handlade din senaste dröm om?
Jag drömde att jag skulle hålla en spårkurs (för hundar), och när kursdeltagarna dök upp så var det flera av dom som var barn, och det hade jag inte räknat med och hade ingen plan för hur jag skulle hantera det för de hade ju liksom noll grundkunskaper. Och sedan blev det kolsvart ute innan vi hann lägga några spår och jag hann inte prata om allt jag hade tänkt ta upp inför nästa gång. Ja, ni hör ju själva hur kontrollmänniskan i mig vrider sig i vånda.

29. Vad väger du?
Ingen aning, jag har inte vägt mig på säkert 20 år.

30. Hur lång är du?
158 cm.

31. Vilken är den bästa svenska filmen?
Spontant kom jag att tänka på "Vägen ut". Den är otroligt förutsägbar och Björn Kjellmans karaktär är ju fullkomligt orimlig, men jag gillar den ändå.  

32. De bästa svenska skådespelarna?
Reine Brynolfsson, Sverrir Gudnason, och så måste jag förstås säga Sofia Helin som Saga Norén, Länskrim, Malmö. Fast kanske är det karaktären jag gillar?

33. Vilken väljer du, Harry Potter eller Twilight?
Harry Potter.

34. Ditt humör för tillfället?
Trött och lite stressad.

35. En vacker person?
Är en person som jag gillar och respekterar. Om det bara handlar om utseende (fast för mig handlar det nog mer om utstrålning) så är mitt personliga frikort Bruce Dickinson i Iron Maiden. Fast för ett tag sen såg jag honom iförd en sån där Beppemössa, och då var jag nästan beredd att tänka om. Kan förlåta stripigt hår och bredrandiga trikåbrallor från 80-talets hårdrocksscen, men vid Beppemössan går min gräns för sexuell attraktion.

36. Har du instagram?
Ja, theotherannajohansson. Mest bilder på taxar och kontaktannonser och saker som händer i läskiga skogen.

37. Vem kramade du senast?
Min man.

38. Vem träffade du senast?
Min man. 

39. När slog du dig senast?
Senaste smärtan: bet av en nagel och råkade ta för mycket, men det var ju självförvållat. Och i helgen fick jag skoskav. Att "slå mig" som att gå in i eller snubbla på saker händer hela tiden, det är inget jag lägger på minnet.

40. Någon du vill träffa?
Just nu håller jag på att längta ihjäl mig efter Jenny, vi träffas verkligen alldeles för sällan. Imorgon ska detta dock rådas bot på (se fråga 20).

41. När grät du senast?
Förmodligen till något helt irrelevant, som ett naturprogram med apor.   

42. Sminkar du dig varje dag?
Hahaha, nej. Verkligen inte, det händer typ aldrig.

43. Vem är du mest lik, mamma eller pappa?
Utseendemässigt liknar jag nog mest pappa. Eller farmor om man ska vara helt korrekt (påstås det åtminstone, jag minns bara min farmor som en gråhårig gumma i gungstol och det är ju inte så djävla smickrande att få höra att man är lik).

44. Är du helsvensk?
Jag och mina föräldrar är födda i Sverige, så om det är definitionen av helsvensk, så: ja.

45. En artist du inte gillar?
Laleh.

46. En artist du gillar?
Lars Winnerbäck.

47. Vad är det bästa som har hänt dig?
Barn och barnbarn är ju fina grejer. Sen gillar jag ju min man, våra hundar och vårt hus väldigt mycket också.

48. Vad vill du bli när du blir äldre?
Alltså, jag längtar sjukt mycket efter att få obegränsat med tid och att kunna göra vad jag vill när jag vill och hur jag vill (för då är man väl ändå så gammal att man inte behöver bry sig längre?). Förhoppningsvis har man hälsa och ekonomi till att göra det också.

måndag 23 november 2015

Boklista!

Hittade en lista någonstans. Listor är roliga, fast kanske roligare att fylla i än att läsa, men i alla fall: ENJOY:

Snabbläsare eller långsamläsare?
Snabbläsare. Minns hur träligt det var i typ mellanstadiet när man tvingades dela bok med någon, vilket av någon anledning hände rätt ofta, och denna någon tog trekvart på sig att läsa en sida. Och inte kunde läraren tänka utanför boxen och para ihop såna som läste snabbt med såna som läste lite långsammare heller, utan här skulle vi sitta i strikt bokstavsordning och våndas (inser såhär i efterhand att det kanske inte var så djävla kul för långsamläsaren att sitta bredvid någon som satt och trummade med fingrarna på bänklocket och frågade "är du klar"? var tionde sekund, men det var ju inget jag tänkte på när jag var 9 år direkt). Aja. Fort ska det gå i alla fall.


Tegelstenar eller tunnisar? 
Hellre tegelsten än ett tunt litet häfte, eftersom jag då läser rätt snabbt och är det en superbra berättelse så är det ju lite snopet om den tar slut på nolltid.


Bibliotek eller bokhandel?
Bibliotek är ju THE SHIT alltså. Fyfan vad jag älskar bibblan! Bokhandel är också trevligt, men eftersom jag har en tendens att vilja äga alla böcker och inte har obegränsat med plats så får jag försöka bromsa mig själv och bara köpa såna böcker som jag verkligen vill ha.  

Ljudbok eller e-bok?
Bra grejer båda två. Ljudbok är gött när man som jag tillbringar tid i bilen till och från jobb, att dra ner en e-bok i telefonen är fantastiskt. Jag har inga problem med att det är smått och pluttigt, det går fint att läsa ändå och så himla praktiskt att alltid ha en bok att ta till om man får lite dötid. 

Inbunden eller pocket?
Det kvittar, bara boken är bra. Ska jag köpa föredrar jag väl pocket eftersom jag är en snål fan.

Vampyrer eller spöken? 
Båda! Är i och för sig inte jätteförtjust i de där moderna vampyrhistorierna, som Twilight och True Blood (fast det kanske är på tv?) och allt vad det heter, hellre då en dammig greve Dracula. Eller "Salem's Lot", eller varför inte "Låt den rätte komma in"? Och spöken, skräck, övernaturligt...Mmm.


En i taget eller slalomläsning?
Slalom, alla gånger. Har alltid två-tre böcker igång parallellt, MINST. 

Nytt eller gammalt?
Hm, det beror helt på berättelsen. 

Bokmärke eller hundöra?
Jag vill gärna vara en sån som använder bokmärken för det verkar vuxet och seriöst, men de trillar alltid ut och/eller försvinner, så det blir hundöra i alla fall.

Snacks eller godis?
Om jag förenade varje lästillfälle med något ätbart så skulle jag gissningsvis väga 250 kg i runda slängar. Nej, behöver inte äta när jag läser. Däremot läser jag gärna när jag äter (om jag är ensam, obs). 

Biografier eller memoarer?
Memoarer, tror jag. 

Skräck eller chicklit?
Skräck! Chicklit är nog, jämte svårt insnöad science fiction, en av de genrer som tilltalar mig minst. 

Soffan eller sängen?
Båda delarna förstås.

Inne eller ute?
Samma där. 

Boken eller filmen?
Boken. Har jag läst en bra bok så ser jag gärna filmen, men man blir ju ofta rätt besviken (senaste besvikelsen: "Cirkeln", jättejättebra som bok, medioker som film om man ska uttrycka det snällt).

Twitter eller Facebook?
Som boktips? Ingetdera tror jag. De senaste åren har nog de flesta tipsen kommit från DN:s Boklördag och Bokus' reklamutskick.

Goodreads eller Boktipset?
Pass, vet inte ens vad det är?

Kokbok eller Bakbok?
Båda! När det handlar om kokböcker så ser jag det nog mer som inspiration, orkar aldrig följa recept sådär slaviskt när jag lagar mat, men bakning är ju lite mer kemi och noggrant. Fast jag freestylar en hel del där med får jag väl erkänna.

Te eller kaffe?
Te.  Men det är inget måste för att läsa.

Nobelpriset eller Augustpriset?
Varken det ena eller det andra, skulle jag väl säga. Nån kulturmupp blir jag nog aldrig. 

Post snökaoz

Jaha, här sitter man i mörka trista november och det var tusen år sen man var ledig och det är ytterligare omkring tusen år till jul, och är inte jul förresten ganska ångestladdat och winter is coming och allt det där som vi kan sammanfatta i det av, tror jag, tecknaren Jan Berglin uppfunna och mycket förnämliga ordet MÖRV.

Ja, så blev det väl snökaos i lördags. Alltid annars när de varnar för kasst väder vid kusterna, typ "mycket hårda vindar vid kusterna" så tänker man att det är ju tur att man bor i inlandet då, men nog fan blåser det satan i alla fall, för plötsligt har nästan-Österlen blivit så kustnära att man skulle kunna tro att havsvattnet skvalpade kring tårna när man gick ut och hämtade morgontidningen, vilket det då alltså inte gör. Så jag tog väl den här klass 1-varningen med ro, för den rikliga nederbörden skulle uppenbara sig "vid kusterna mest som regn". Men nehe, då var det plötsligt inland i alla fall och här dråsade det väl ner en 15 centimeter jäveltung blötsnö som lade sig som blytyngder på allting. Vårt största äppelträd klövs på mitten av tyngden, och flera stora grenar knäcktes på tallarna uppe i backen. Så trist, men tristast av allt är all denna snö, och detta konstiga väder. Gick ut med taxarna i går morse, och fick ömsom vada fram i decimeterdjupt smältvatten och ömsom pulsa genom tung snöblandad modd, och det regnade och snöade om vartannat. Kom ett par kilometer söder om byn, och då var det plötsligt barmark. Eller det snöade, men det lade sig inte. Och sen kom det en blixt och så började det åska! Det kändes som att apokalypsen stod i farstun och stampade av sig, jag har nog aldrig varit med om att det snöat OCH åskat samtidigt förut, men man ska tydligen inte lämna denna världen nyfiken. Det kom en tre-fyra rejäla blixtar med tillhörande dunder och brak, sedan började det hagla, sedan regna och slutligen snöa igen.
Och det helknäppa vädret bara fortsatte. Från att ha varit 3-4 plusgrader så slog det om och blev svinkallt, så allt som inte hunnit smälta undan - och det var en hel del, det - har nu förvandlats till massiv is som det kommer att ta veckor innan det töar bort.  Är himla glad att jag sopade av bilarna igår INNAN det frös, annars hade jag nog fått ta tjänstledigt för att spetta fram fordonsparken ur inlandsisen.

Nog om vädret. Sitter nu och försöker mysa i fåtöljen framför kaminen, men har ett dötråkigt kompendium skrivet på undermålig svenska att plöja igenom. Det - kompendiet - heter "Vad är kunskap?" och är utgivet av "Myndigheten för skolutveckling", så det tänker man sig ju att det ska vara seriöst och lite rejält, men det hade nog varit mer seriöst att läsa nån skolungdoms blogg. På de första 40 sidorna tjatas det om och om igen, eller åtminstone kunde jag räkna till fem gånger som man nämnde "år 1971, det år då chipset för datorernas utveckling uppfanns". Alltså, tjatigheten i detta, plus CHIPSET? Det kanske inte alla visste, men man tycker väl att en "myndighet för skolutveckling" skulle ha lite djävla koll på vad saker heter? Men uppenbarligen inte. Ja, det är i alla fall denna trista lunta jag har att plöja mig igenom, samt en bok om makt förstås. Är skittrött på att läsa om makt, kan jag ju upplysa om. Makt i sig är ett intressant fenomen, men makt i kombination med pedagogikludd är lite mer än jag kan bära.

Imorgon ska det i alla fall gås på bio. "En underbar jävla jul" tänkte vi se, jag och min dotter, min man hade väl hellre dött än betalat pengar för att se svenskt relationsdrama i regi av Helena Bergström, men det får väl stå för honom. Det känns väl som en produktion som känns både förutsägbar och som skulle kunna barka iväg åt vilket håll som helst på en och samma gång, men svensk film är svensk film och jag gillar det.

Och vad säger ni om "Bron" då? Själv går jag, länskrim Degeberga, mest och göttar mig och säger JAMEN VAD VAR DET JAG SA? VA? VA? VA? till alla jag möter. Eller ja, inte till ALLA jag möter, utan till alla jag möter som jag har diskuterat "Bron" med, vilket är ungefär samma sak i och för sig, men det förra lät ju som om jag gick och brölade i triumf framför mjölkpaketen inne på Konsum, typ. Ska inte avslöja något om handlingen här eftersom det KAN finnas någon av mina cirka tre läsare som kanske inte har hunnit se näst sista avsnittet än, men jag hade i alla fall rätt. Viktigt att poängtera.

Nej, nu åter till GRUNDKURS I PEDAGOGIK så att det blir någon nytta gjord här innan dagen är över (min dag börjar ju rätt så tidigt, så att göra något tankekrävande efter låt oss säga...19.00, är väl rätt så kört om man säger, så det gäller att vara disciplinerad, greppa kompendiet, sluta reta sig på att de skriver "chips" istället för "chip" och försöka omvandla dravlet till någon slags kunskap, det går väl SÅDÄR).

torsdag 19 november 2015

"There is no spoon"

Jaha, här swischar dagarna förbi utan att man direkt kan göra något åt det mer än att hänga med och försöka GILLA LÄGET. Vet inte om det händer något värt att blogga om heller. Det är så djävla deppigt med Paris och alla terroristgrejer att jag liksom känner avsmak för världen. Vill slå näven i bordet och vråla med tordönsstämma att NU FÅR NI VÄL ÄNDÅ LÄGGA AV, om jag bara visste vilket bord.

Nä, vi släpper väl det. Låt oss tala om händelseutvecklingen i "Bron" istället. Alltså den är ju så bra! Och jag gillar extra extra mycket att det är på svt och att det bara visas en gång i veckan och att ALLA MÅSTE VÄNTA, precis som det var på den gamla goda tiden när allt var som det skulle, ni vet då när hela Sverige stannade när Ingemar Stenmark stod i startfållan i Madonna di Campiglio och eventuellt skulle åka hem ännu ett guld. På den tiden var tv-serier någonting som visades med ett avsnitt en gång i veckan och sen fick man vackert sväva i ovisshet kring vem som sköt JR och ifall han skulle överleva eller ej.
Nu är det ju precis hopplöst att följa tv-serier, för folk kan ju inte hålla på sig utan plöjer boxar och säsonger på Netflix som om det inte fanns någon morgondag. När jag och Marcus kollade på "The Following" till exempel, så fick vi ju alltid tassa som två katter runt ett fat med het gröt och väldigt försiktigt höra oss för hur långt den andre hade kommit, så att man inte oavsiktligt råkade spoila någonting. Eller som när "Lost" gick på tv och det alltid fanns någon otrogen fan som kunde ladda ner de avsnitt som visats i USA, som låg ett par veckor före oss, och därför satt inne med inside information, vilket gjorde det omöjligt att spekulera i vad som skulle hända. Det är ju det som är det roliga. Spekulationerna.

Ja, och nu är det bara två avsnitt kvar. Av "Bron" alltså. Jag tror inte Emil är ute ur bilden även om han nu var "fånge". Han är liksom för oskyldigt storögd, och sen tror jag faktiskt inte att Annika hade behövt lite hjälp för att arrangera alla de här "konstverken", hissa upp fullvuxna karlar i tunnor och gud vet allt, hon är ju inte direkt något muskelberg. Och sen är det en diskrepans mellan de olika vittnesmålen kring hur fosterbarnen hade det hos Johanssons. Emil sa att Annika var längst ner, medan han Gustav, det tredje fosterbarnet, sa att de var alla lika. Det hade jag, Länskrim Degeberga, spunnit vidare på. Tror inte heller att Claes har använt spaden, som han kom gående med sist, för att slå ihjäl och gräva ner Annika med, för dels såg den helt oanvänd ut och dels, OM man slår ihjäl någon och gräver ner densamma, så tar man väl inte med sig spaden upp till sin lägenhet efteråt? Och vem försöker sätta dit Saga? Är det Linn i maskopi med hennes mamma, eller är Linns agerande bara missriktad personalpolitik? Men varför? Och Henriks fru och barn, vad hände egentligen med dom? Är det han själv som gjort det, eller finns det ett samband med detta fallet som bara han har sett och var det därför han insisterade på att få jobba med Saga, eller är han också ute efter att sätta dit Saga på något sätt? HERREGUD VAD SPÄNNANDE DETTA ÄR.




söndag 15 november 2015

After changes upon changes we are more or less the same

Idag har jag något så ovanligt som en helt ledig och ostyckad söndag att förvalta. Har hittills fått gjort både det ena och det andra, men den mesta tiden har jag ägnat åt att lata mig. Dock kanske inte "lata sig" är rätt ord när man sitter och pluggar, men eftersom boken var jätteintressant ("Hur mår maten?" av Per Jensen, det är alltså inte GRUNDKURS I PEDAGOGIK som har upptagit min tid) och jag satt bekvämt i fåtöljen framför kaminen så kändes det ju mer som nöje än plikt, om ni frågar mig. Har även bakat bröd, löst korsord, varit på taxpromenad, legat på spikmatta samt ätit lunch. I natt var det lite frost, och nyss var jag ute i växthuset och skördade årets sista tomater. Säga vad man vill om sommaren 2015, men den lämnade mycket övrigt att önska ifråga om odlingar. Var det inte regn och kyla så var det mördarsniglar till förbannelse, men det gick att skörda tomater i november. UR LED ÄR TIDEN.


Ja, men inte så pjåkigt ändå. Snart, misstänker jag åtminstone, väntar dock jobbighet i form av makt. Eller rättare sagt böcker om gubbar som tycker saker om maktens natur. Men sen blir det festligheter i form av middag och "Bron", så jag tror ändå denna dagen landar på plus.

torsdag 12 november 2015

Ett miljösvin talar ut

Gjorde en inlämningsuppgift till min ena distanskurs, den som heter "Grundkurs om djurskydd" och som är jätteintressant, men rätt knepig. Åtminstone knepig på ett annat sätt än GRUNDKURS I PEDAGOGIK FRÅN HELVETET, som ju mest består av ludd. Nu läser vi om fenomenet "makt", vilket jag trodde skulle vara lite mer greppbart, men tror ni inte att det också är en massa trökiga gubbar som tycker en massa där också. Ofta samma trökiga gubbar som tyckte en massa i den förra delkursen dessutom.

Djurskyddet är inte luddigt, utan snarare "mastigt". Mycket med lagtext och grejer, men helt och fullt begripligt. Gillar sånt. Ja, i alla fall, i en av inlämningsuppgifterna så ingick det att man skulle beräkna sitt ekologiska fotavtryck, alltså hur mycket ens livsstil och levnadsvanor belastar den här planeten. Nu var just den här frågan inte av den karaktären att man kunde bli godkänd eller underkänd, utan var väl mer ämnad för att väcka sans och eftertanke, men jag tog mig an den med gott mod eftersom jag tycker om mig själv att jag lever rätt så medvetet. Men nehe, om alla levde som jag skulle det behövas 2,4 jordklot, så här fick jag genast börja granska min visst-inte-så-jättebraiga livsstil med kritiska ögon.

Äter visserligen kött kanske lite oftare än vad man bör, men merparten av köttet som konsumeras är närproducerat från lyckliga kvigor som får gå ute och beta hela livet, vilket dessutom bidrar till att hålla landskapen öppna, vilket i sin tur gynnar den biologiska mångfalden. Fast just nötkött är väl SÅDÄR ur miljösynpunkt, eftersom de lyckliga kvigorna alstrar metangas som om det inte fanns någon morgondag och det är ju rena döden för ozonskiktet. Så det uppvägs väl inte riktigt av det faktum att jag är en snål fan av naturen och ni skulle bara VETA hur mycket jag kan dryga ut en köttbit för att få den att räcka till veckans alla måltider. Så mängden kött som konsumeras står inte direkt i proportion till hur ofta det konsumeras i det här fallet. Och i det här testet fick man bara svara på hur ofta man åt kött, inte hur mycket man åt, men det bör väl vara en djävla skillnad om man äter låt oss säga  en köttgryta där mängden kött är kanske max 50 gram per portion, jämfört med om man tuggar i sig en blodig 350-gramsbiff om dagen, om man slår ut det på ett år. Fast visst. Kött är ändå kött. Här finns det förbättringspotential, det medger jag. 

Ja, men sen lever jag väl ändå rätt så miljövänligt, va? Har lagom varmt hemma, använder energilampor, låter aldrig någonting stå i standby, kör de låååångsamma miljöprogrammen på disk- och tvättmaskin, komposterar matavfall, sopsorterar, värmer huset med pellets och ved (vilket är koldioxidneutrala värmekällor), köper begagnat eller ännu hellre: inte alls (min bästa sport), kör (numera) en miljöbil, flyger i princip aldrig, äger andelar i vindkraftverk. Ja, då var det väl bilen som var nästa stötesten då, eller det myckna körandet av densamma och bristen på åkande av allmänna färdmedel istället. För vi bor ju på landet med rätt så begränsade möjligheter till att åka kollektivt om det inte ska ta nästan exakt hela dagen att ta sig fram och tillbaks till jobbet, och lite mer än så vill man ju kanske ha ut av livet? Fast det är väl självupptaget och förmätet och lite bortskämt att tänka så, antar jag, men det gör jag och det står jag för so sue me.

Har en avlägsen bekant, eller inte ens bekant för vi har bara träffats vid ett par tillfällen, men skitsamma, den här personen flyttade i alla fall ut på landet med sin familj för att leva i samklang och harmoni med naturen och världsalltet och hela skiten, och hen deklarerade i bestämda ordalag till alla som ville höra att hen minsann "inte tänkte belasta miljön med att köra bil". Så hen cyklade varje morgon till en by för att lämna barn på dagis och tog sedan bussen därifrån till en närliggande stad för att sedan ta tåget till staden där hen jobbade. Ja, och så samma visa fast i omvänd ordning på kvällen, och det funkar väl...ett tag. Men så djävla festligt var det väl inte när arbetsdagen med resor visade sig ta uppemot femton timmar, när bussen var försenad och tåget inställt och det var punka på cykeln, ej heller att vingla fram på cykel med konsumkassar på styret och barn i barnsadel på en smal landsväg utan vägren och gatubelysning (för så är det på landet för er som inte vet).
Det slutade med att den här personen blev utbränd, fick en livskris, sade upp sig från jobbet, skilde sig, köpte bil och flyttade till stan och sen vet jag inte hur det gick eftersom min koppling till den här personen var "granne till X", och när hen flyttade så kunde X inte längre leverera skvaller om densamme. Synd. Men ja, så kan det gå. Fast det är ju förstås ingen ursäkt för att leva som ett miljösvin. Men jobbpendlandet är väl den grej jag känner att jag minst kan påverka. Tyvärr.

Sen var det en jättekonstig fråga om hur mycket pengar man lade på sina husdjur varje år. Vet inte om meningen med det var att man skulle tänka till och sätta det i relation till att det finns folk i världen som inte har mat för dagen och där lägger man själv tusentals pengar på sina djur när man kunde ha skänkt dom till välgörenhet istället, och det är väl en tanke, men riktigt hur det belastar miljön vet jag inte? För övrigt går den största andelen pengar som läggs på husdjur i vårt hem till deras försäkringar, så det är inte så att våra hundar strosar omkring med Paris Hilton-accessoirer och äter oxfilé. Men transaktioner mellan bank och försäkringsbolag är kanske ETT DOLT MILJÖHOT (som kvällstidningarna skulle ha uttryckt det)?

Ja, i alla fall. Jag blev godkänd på inlämningsuppgiften trots mina 2,4 planeter. Läste sen i forumet på LÄRPLATTFORMEN att det var många som hade fått komplettera på en fråga (som handlade om något helt annat) där svaret inte gick att läsa i någon bok eller googla fram, utan man var tvungen att tänka till lite själv, och det hade väl jag gjort då eftersom jag blev godkänd. Känner mig nu ändå aningens smartare än snittet. Lite miljövidrig, men man har väl sina ljusa stunder ändå. HAJHAJ.