I morse hedrades träningspasset med den tvivelaktiga benämningen MRL med min närvaro. Det befolkades mestadels av damer som fnissade uppspelt över förväntad träningsvärk. Om jag får träningsvärk av MRL blir jag besviken på min allmänkondition. Den som lever får se hur det blir med den saken.
Resten av dagen har jag varit påfallande onyttig och asocial. Den enda och kanske något tvivelaktiga intellektuella stimulansen har utgjorts av att jag har legat på soffan och läst gamla hästböcker, sådana man läste när man var liten. Typ Britta och Silver. Det är väldigt underhållande att läsa dem i vuxen ålder, måste jag säga. De skrevs på sextio- och sjuttiotalet och det är verkligen en hel del detaljer som det inte är någon som helst ordning och reda med jämfört med hur det är idag. Man red barbacka, i jeans och gymnastikskor, eller till och med träskor, i bara grimman ibland, ofta utan hjälm, bara de snobbigaste hade ridbyxor och ridstövlar och figursydd ridjacka. Man red utomhus i ur och skur även om det var mörkt och även om det var en halvmeter snö. Man hade taggtrådsstaket. När man tävlade gjorde man det utan någon som helst urskiljning, ponnyer och hästar på samma tävling, hopp- och dressyrklasser om vartannat på en och samma tävling.
Det är en hel del som har ändrats, kan man lugnt påstå. Till det bättre, skulle man också lugnt kunna påstå, åtminstone säkerhetsmässigt. Jag har sysslat med hästtävlingar i nästan hela mitt vuxna liv, både som ryttare man framför allt som arrangör. Det finns ett helt annat fokus på säkerhetstänkande i dagens tävlingar, och man svimmar nästan när man läser om, och minns från egna äventyr i fornstora dagar, leriga åkrar som framhoppningsbanor, banor med jättekonstiga hemmabyggda hinder bestående av allsköns bråte, ryttare utan hjälmar, hästar som leds omkring i bara grimmor eller lämnas fastbundna vid något staket medan ryttaren går banan, ryttare som sitter och röker på hästryggen, med mera med mera. Allt var inte bättre förr.
Fast det känns ändå som att det på något vis var roligare förr. Nu har allting blivit så otroligt resultatinriktat redan när barnen är ganska små. När jag red på ridskola som barn var min ridlektion veckans absoluta höjdpunkt. Det spelade inte så stor roll vad vi gjorde, det var ändå alltid jättejätteroligt. Nu står föräldrar på läktaren och följer lektionerna med kritiska ögon och lägger sig i om de tycker att undervisningen inte håller måttet.
När jag red på ridskola som 20-åring kunde man ägna en hel lektion åt att rida i damsadel och göra kaptensvändningar och en massa andra balansövningar tills man var halvdöd av mjölksyra och fnissattacker. Och ridskolehästarna kunde mycket väl vara fd travare, fd galoppörer eller kallblodskorsningar. Nu känns det mer som att folk inte är intresserade av ridlektioner om de inte innebär 100 % kvalitetsträning och det ska vara på skolade halvblod, annars vill folk inte betala.
Jag var ett så lyckligt lottat barn att jag hade en egen ponny. Varje morgon innan skolan så var jag i stallet, fodrade, bar vatten i hinkar, ryktade och släppte ut min ponny i hagen. Efter skolan mockade jag, red, fodrade, bar mer vatten och pysslade i stallet. Det gjorde alla andra som jag kände som hade egna ponnyer också. Och man tyckte det var roligt. Det fanns liksom inte i världsbilden att det skulle se ut på något annat sätt.
Nu finns det väldigt många barn som har egna ponnyer. Och med dem följer vanligtvis en hel stab som vi kallar De Mockande Mammorna. Det finns för all del en och annan pappa också, men oftast är det mammorna som engagerar sig i ridningen. De skjutsar sina barn till stallet och hjälper först till att göra i ordning ponnyn. Medan barnet rider så mockar de och gör allting annat klart, så att ungen sedan bara behöver ställa in ponnyn i boxen och kliva in i bilen och bli hemkörd.
Det är väl en effekt av curlingsamhället förstås, men man undrar ju lite. Vart världen är på väg och sådär.
Britta och Silver, kom tillbaks, allt är förlåtet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar