Imorgon gäller det, igen. Sverige - Ungern. På skanskan.se klickade jag ystert på rubriken "Matprogrammet för mellanrundan", allvarligt intresserad av att ta del av vad landslaget ska äta för att komma i toppform nu inför kommande ödesmatcher. Fast det skulle vara "matchprogrammet", så jag fick ingenting veta om det kulinariska.
Då och då fnissar jag när jag kommer jag att tänka på att Andreas Larsson på extremt missnöjd västgötska kallade den slovakiske tränaren för "jävla surgubbe" i direktsändning. Tur han har en bror som är gladiator, Andreas alltså, om den slovakiska tränaren skulle råka få reda på det och härskna till över att han fått den kanske inte så smickrande utnämningen "Matchens örfil".
Just nu önskar jag mest att massmedia ska sluta uppföra sig som om EM-guldet redan vore säkrat om bara Stefan Lövgren kunde masa sig upp från sin tyska soffa, kasta handbollsskorna i en bag och ta första bästa plan till Norge. Jag har absolut ingenting emot Lövgren, tvärtom, men jag tröttnar fort på den här fokuseringen på enskilda individer när det handlar om en lagsport, och Lövgren har väl för övrigt gjort en och annan bitter förlust med landslaget han också. Fast det är det ingen som verkar minnas nu. Och det gnälldes kopiöst på Bengt Johansson för att han inte ville byta ut sina gamla spelare i tid, och nu när det är ett nytt och ungt landslag så är det fan inte heller bra. Men bestäm er någon gång.
Fast något måste de väl skriva för att fylla ut spalterna, antar jag. Fast då kunde de väl lika gärna skrivit om maten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar