fredag 18 januari 2008

Chit lit-frossa

Förra sommaren eller när det var, köpte jag en bok som hette "Smultron och svek" i pressbyrån för att ha något att förströ mig med under en bussresa. Den var sådär, otroligt förutsägbar och det ljögs och bedrogs och flirtades och gjordes karriär, sida upp och sida ner. Det åts och dracks även en hel del, och intrigen drygades helt oväntat lite då och då ut med recept som hette saker i stil med "Svekfull mozzarella-caprese" och "Ångerfyllda hallon med zabaione under marängtäcke". Det är kanske ett nytt och piggt sätt att fånga läsare på, jag vet inte så noga.

Alla de vanliga chick lit-ingredienserna fanns med: huvudpersonen är en halvdeppig kvinna med lite dålig självkänsla, hennes make bedrar henne och när hon upptäckt och snyftat över det en stund tänker hon "nä nu jävlar" och så gör hon istället en fantastisk karriär och får en massa kredd och maken kommer tillbaks och bedyrar sin kärlek och så är allting bra igen. Alternativt kommer maken inte tillbaks, men då träffar hon en annan man som är yngre, snyggare, sexigare, gladare, bättre. 

Häromdagen stod jag i en bokhandel i Lund och kom på mig själv med att stoppa på mig uppföljaren, "Vinbär och vemod". Och så följde ett par hundra sidors skamlöst frossande i karriär och svartsjuka och relationer, av vilka jag förutspådde två flera kapitel innan de dök upp i intrigen.  

Jag borde skämmas som läser sånt, och det gör jag också, fast bara lite. Däremot har jag fortfarande bara tröskat mig igenom drygt 100 sidor i "Vete, vapen och virus" som ligger som ett stort dåligt samvete på soffbordet. Det skäms jag mer för.  
Och i kväll ska Barbie, jag och Eve dricka vin och lösa världsproblemen, så morgondagen lär få reserveras åt aktiviteter som inte kräver så stor intellektuell kapacitet. Typ...chick lit.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar