Igår tittade jag för första, och förmodligen sista, gången på Let's Dance. Eller, jag såg kanske ett halvt avsnitt förra omgången, avsnittet då Paolo Roberto blev utröstad.
Det är klent med kunskapen rörande "nöjes-Sverige" i mitt fall. När deltagarna presenterades lät det mest så här:
- Karl Petter, vem är det?
- Han har varit med i Bonde söker fru.
- Jaha, det har jag inte kollat på i år. Vem är den där Danny då?
- Men ååh, han var ju med i Idol.
- Men jag tittar väl inte på Idol! Matte då, vem är det?
- Jamen det är ju han som är med i Bygglov.
- Jaha, det har jag heller inte sett. Är det där Uffe Larsson, vad gammal han har blivit. Vem är han den andre skallige?
- Han kör speedway.
- Men gud vad tråkigt, jag känner ju inte igen någon.
- Men Mat-Tina har du väl hört talas om i alla fall till?
- Ja, det är klart. Vem är hon den andra blonda?
- Det är Linda Lampenius, hon spelar viol.
- Viol? Du menar väl violin? Eller fiol?
- Nåt sånt. Och där är Susanne Lanefelt.
- Hon var sig lik. Herregud, hon måste ju vara äldre än Gud. Vem är hon i rött då?
- Där är programledaren, Jessica Almenäs.
- Men henne kan jag, det är ju hon som är ihop med Tony André Hansen.
- Vem är det?
Ja. Det var väl i stort sett hela upplevelsen av Let's Dance. I övrigt tycker jag alla såna här jury- och ring-in-och-rösta-tillställningar är outsägligt tråkiga. Det är inte konstigt att folk tycker att de har så ont om tid om de måste sitta klistrade vid sånt här kväll efter kväll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar