Nu har jag, för första gången i mitt 43-åriga liv, stiftat bekantskap med fucking Jönssonligan. Eller nej, inte riktigt, jag har sett Lilla Jönssonligan och Cornflakeskuppen med mina barn när de var små. Men det är, har jag förstått, inte riktigt samma sak som den riktiga Jönssonligan.
Och låt mig bara säga en sak: Den riktiga Jönssonligan, eller Varning för Jönssonligan, som den film vi såg hette, var något av det sämsta jag sett i hela mitt liv. Mådde alldeles utmärkt innan jag började titta och nu jag både huvudvärk och halsbränna, det kan inte komma från ingenstans. Läskiga skådespelare i stil med Ulf Brunnberg och den där äckliga gubben som var med i de hemska 70-talsbarnprogrammen Herr Barbalander och Dagar med Knubbe. Och ska jag vara helt ärlig så tycker jag inte att Gösta Ekman är sådär djävla rolig heller när han håller på och stimmar runt och välter saker och ramlar omkull à la Papphammar, jag blir bara nervös av sånt.
Och den så kallade intrigen var ju inte mycket att hurra för heller. Näe, mitt liv var mycket bättre när jag var lyckligt ovetande om denna pajasproduktion. Nu: Ipren och Rennie i en skön förening, sedan läggdags.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar