fredag 20 januari 2012

Fräcka fredag

Fanns det inte ett tv-program som hette så? Ett soffprogram med Malena Ivarsson och två oljeinsmorda barbröstade manliga väsen som liksom flankerade soffan och stod och viftade med palmblad. Vifta med palmblad var för övrigt den syssla som de barn som skulle utbildas till husnegrer i Borta med vinden fick börja karriären med på Tara (och innan ni sätter PK-soppan i halsen så URSÄKTA att jag använder ordet "neger" bara sådär, men Borta med vinden är skriven på 1800-talet och då uttryckte man sig på det sättet, SPECIELLT i den amerikanska södern där det hela utspelar sig). Eller det var kanske inte palmblad, man har kanske inte palmer i Georgia, men något slags blad fick de i alla fall stå och vifta undan flugor med under måltiderna. Herrefolkets måltider alltså. Sedan, om de skötte sig, fick de avancera till att diska och städa. Kul liv. Och då var det ändå snäppet finare att vara husneger jämfört med att vara gårdsneger, för då fick man vanligen tillbringa sina dagar med plocka bomull. I boken jag läser just nu, Under kupolen av Stephen King, används för övrigt ordet "bomullsplockande", som i: "din bomullsplockande idiot" som ett svärord av en vit extremkristen maktgalen vice kommunstyrelseordförande. Undrar vad folk skulle sagt om man översatt detta till svenska förhållanden och börjat skrika Din potatisplockande tjockskalle till folk man retade sig på? Sådär löper tankebanorna omkring bara för att jag inte kom på någon roligare rubrik än "Fräcka fredag", men kom inte och säg att jag inte får ihop den röda tråden på ett eller annat sätt.

Avrundade denna fräcka fredag i motionsspåret, för att tala om något annat och viktigare. Jag tar tillbaks det här med fem gånger och sedan är man på banan. Kände mig som om jag låg på dödsbädden idag, och då sprang jag inte ens mördarelljusspåret med alla backarna utan tog en runda i platta Åhus. De där fem gångerna, det var nog mer när man var vältränad och hade ett uppehåll på, låt oss säga en eller ett par månader och så var det lite trögt att komma igång igen. Nu är det nog snarare FEMTON gånger, minst, som gäller innan nära-döden-upplevelserna slutar att ligga på lur utmed motionsslingan. Tio gånger kvar alltså. Cirka. Här gäller det att BITA IHOP OCH KOMMA IGEN. Över krönet på puckeln, annars kommer man att återfödas som en bomullsplockande LATMASK. Och det vill man ju inte.

Nu ska jag elda i kaminen och ladda för På spåret. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar