Shoppingdag

Idag åkte vi till stan för att uträtta lite ärenden. Uträtta lite ärenden = köpa fiolstråke (min man), köpa te (jag) och gå på Erikshjälpen (båda). Det slumpar sig dessutom så fint att både musikaffären och egyptiern*, affären där jag köper te, ligger snudd på vägg i vägg, vilket gör resan till stadens centrum till en logistisk fullträff. Kunde ju inte bli bättre, tänkte jag aningslöst utan att veta vad den här dagen skulle ha i sitt sköte.

Men! När vi parkerade utanför egyptierns, som alltså är en affär där jag har handlat te och kryddor och agavesirap och den godaste balsamvinägern och fairtradechoklad sedan typ urminnes tider, såg det oroväckande mörkt ut på Kameruns avbytarbänk. Eller i egyptierns butik rättare sagt. Helt nedsläckt, och med en otäck lapp på dörren. Jamen då har butiken upphört bara sådär. Eller det var väl inte bara sådär, för tydligen har egyptiern jobbat 6 dagar i veckan i 14 långa år och nu var han trött på det och ville göra något annat än att förse Ankeborgs invånare med ekologiska och vegetariska naturprodukter. Typ ha lite semester. Det kan man väl kanske förstå, men ändå, man måste väl inte lägga ner hela denna fina verksamhet för det? Kunde de inte satt någon i lära som kunde ha fått ta över? Egoistisk som jag är oroade jag mig dessutom bara för hur jag nu skulle få tag på mina livsviktiga leveranser av grönt te och god curry och billig agavesirap, för att inte tala om den godaste balsamvinägern. Det var ett nederlag så stort att jag nästan inte kunde bära det.
Dessutom visade det sig att det enda stället där jag hittade te i lösvikt i hela djävla Ankeborg var en delikatessbutik, och då är priserna därefter. Och där är de dessutom inte tillnärmelsevis lika trevliga som egyptiern och hans fru. Inte mot mig åtminstone, men det stod någon sån där stiff upper lip-gubbe och köpte någon dyr och snobbig ost och jag tyckte nog att det fjäskades en hel del kring honom.  Men när jag frågade efter grönt rabarberte så hade de inte ens det, för "nä, om vi har en smak som svart te så tar vi oftast inte hem den i grönt". Sån där Sovjetfilosofi passar sig väl inte om man håller sig med en kundkrets som har "sosse" som sitt värsta skällsord. Nu tvingades jag byta från rabarber till någonting med gojibär, men det ska ju vara asnyttigt så det kanske inte är hela världen. Men ändå.

Så nu är det SORG efter egyptiern. Min man menade på att såna där affärer som egyptierns, de finns ju "överallt, typ i Malmö". Ja, men det är ju rätt drygt att åka ända till Malmö för att köpa 2 hekto te och lite curry. Men så får det väl bli framöver. Man får helt enkelt börja bunkra. 

Sedan åkte vi till Erikshjälpen. Där var det knökfullt med folk, mest pensionärer som stod och hängde på kundvagnar och avhandlade senaste PRO-nytt, samt familjer med skrikande spädbarn som tacklade sig fram mellan ställningarna med barnkläder för att roffa åt sig fynd.
På Erikshjälpen i Tomelilla, som är den enda Erikshjälp jag kan referera till, där har man det som på de flesta loppisar, fasta priser på böcker. Typ fem spänn för pocket och tio för en inbunden. Smidigt och enkelt och billigt. På Erikshjälpen i Ankeborg har man en annan filosofi. Där har varje bok ett individuellt pris, vilket innebär att personalen måste stå och slå upp varenda bokdjävel för att se vad de kostar. Och det är helt sinnessjuka priser också och slutligen inte alls särskilt billigt. Jo, billigt i förhållande till vad det skulle ha kostat nytt förstås, men det är mer antikvariats- än loppispriser. Och som sagt, sinnessjuk prissättning. Köpte några pocketböcker, en kostade 15 kr, en kostade 16 kr och en kostade 26 kr. En inbunden bok kostade 28 och en annan 22. Så snappade vi åt oss Robin Hood på VHS, den kostade 7 kronor medan Snövit och de sju dvärgarna som stod bredvid kostade en femma. Vad är meningen med detta? Är det inte FAN så mycket enklare att bestämma att alla VHS-kassetter kostar till exempel 5 kronor, pocket 15 (dyrt) och inbundna böcker 30? Fatta vad jobbigt att sitta och prismärka varenda bok och varenda film och fatta vilken tid det tar när den stackars tanten i kassan måste fumla upp varenda bok och bläddra för att hitta det pris som någon skrivit någonstans inuti samt famla med läsglasögonen för att konstatera att jo, det står 23 kronor, och så upprepa detta för kanske 20 böcker (när vi är där åtminstone), det tar ju evigheter. Istället för som i Tomelilla, där lämnar man fram sina boktravar och säger "11 pocket, 7 inbundna" och sedan går det på nolltid att betala.
Näe, tacka vet jag Svensk-Litauiska föreningen. Där tar man en kasse, fyller den med böcker och så kostar det 40 spänn oavsett hur många böcker man än pressar ner. Är det bara lite halvtomt i kassen kan de till och med uppmuntra en att "fylla upp lite". Sånt gillar jag. Fattar inte varför vi inte åkte dit istället, men jag skyller på egyptiern. Eller frånvaron av honom rättare sagt. Min världsbild är rubbad.
 


* Jag TROR i alla fall att han är egyptier. Fast jag vet egentligen inte var jag har fått den informationen ifrån.