Mina föräldrar, de ökända tipspromenadsfuskarna, har ett trädgårdsland som heter Goda Jorden. Det tycker jag är vackert, som i en reklamfilm för KRAV-odlade grönsaker. Där odlas allt från rädisor till eterneller och det är en fröjd för både ögat och gommen.
För ett par år sedan fick min pappa idén att sätta en rad med jordärtskockor i ena kanten av Goda Jorden. Det tycker jag var en ypperlig idé, jag har nämligen själv gjort likadant en gång i tiden. Jag tycker jordärtskockor är hemskt gott, och innan jag bodelade bort min egen trädgård till förmån för balkonglåda så var jag svårt ansatt av jordärtskocksdjävulen. Det är nämligen väldigt enkelt att odla jordärtskockor. Man behöver bara peta ner knölarna i jorden en gång, för de förökar sig villigt och helt utan skam, och sedan kan man hålla på och skörda i evigheter.
Jordärtskockor växer sig manshöga på ingen tid alls, och min exman, flankerad av svärmor, brukade kasta anklagande blickar på mig när de, jordärtskockorna alltså, inte min exman och svärmor, varje vår sköt upp ur jorden och koloniserade trädgårdslandet med en slags imperialistisk beslutsamhet. Sedan skildes vi, jag och min exman, och även jag och jordärtskocksbeståndet. Det hade inte med jordärtskockorna att göra, vilket annars kunde vara en intressant vinkling för Mike Syrén, men hur som helst så är det numera min pappa som står för jordärtskocksodlingen i familjen.
Min pappa begick misstaget att plöja upp Goda Jorden förra året. Alla de kvarblivna jordärtskockorna finfördelades och blandades med jord och gödsel och hamnade på nya ställen. I somras var hela Goda Jorden täckt med meterhög jordärtskocksblast, och när jag var hemma för några veckor sedan såg det ut som om man var i full färd med att spela in ännu en uppföljare till Children of the corn, Children of the jordärtskockor. Goda Jorden doldes bakom en två meter hög mur av tät frodig vegetation där all världens ondska lätt skulle kunna gömma sig och det gick lätt att föreställa sig hur blodet skulle flyta över den bördiga marken. Vinden prasslade olycksbådande i blasten och det gick nästan att höra viskningarna från de vansinniga amish-barnen, nästa grej var väl att den beryktade Dödens Röda Blomma skulle slå rot och börja skörda offer i ett skyhögt tempo.
Här gällde det verkligen att konsumera sig ur krisen, vilket jag självklart har gjort av rent altruistiska skäl, i kampen mot ondskan är ingen uppoffring för stor. Det har inte det minsta att göra med att jag tycker jordärtskockor är smaskens, om man tillåts låna ett uttryck från Fablernas Värld. Se det som att jag räddar världen och var tacksamma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar