Idag har jag (39) blivit uppläxad av min mamma (63) för att jag inte var hemma när de gick tipspromenad. De gör det varje söndag, och då är det tydligen meningen att jag ska sitta i standbyläge med Google och Bonniers Lexikon inom räckhåll. Idag glömde jag mig och gick ut i skogen utan mobiltelefon och när jag kom hem hade jag omkring 763 missade samtal från mina föräldrars mobiltelefon. Jag ringde upp och fick stränga bannor för detta tjänstefel, ja, det var inte långt från att jag fick en skriftlig varning för min försumlighet. När jag påpekade det moraliskt tvivelaktiga i att fuska på en tipspromenad skyllde mamma med berått mod på att hennes väninna och tillika min gudmor (64) hade sagt de förlösande orden Vi ringer Sparkling.
Jag har alltid tyckt att tipspromenad är en ganska menlös sysselsättning, men jag har så sakteliga börjat inse att det ligger enormt mycket prestige i detta. De, mina föräldrar och deras vänner, åker omkring till olika arrangörer varje vecka i syfte att vittja dem på priser och få glänsa med sitt intellekt. Att lämna tipspromenaden med en Aladdinask eller ett halvt kilo Gevaliakaffe i handen inger en aura av respekt som nog bara återfinns i familjen Corleone, och man skyr inga som helst medel för att få med sitt namn i lokaltidningens resultatlista. Alla har samma möjlighet att fuska, tycks mina föräldrar och deras vänner kallblodigt tänka, och det känns lite märkligt att de personer som strängt har uppfostrat en till att ärlighet varar längst har sålt sina själar för en Twistpåse.
Nu har jag i alla fall lovat på heder och samvete att hålla mig hemma mellan 9.30 och 11.00 nästa söndag, så jag hoppas att inte Horace Engdahl ringer och vill ta en fika och få tips på några nya ord som han ska ta upp på nästa möte med Svenska Akademien just då. Tipspromenadsfusk, till exempel. Det är bara en tidsfråga innan Googles sökmotor än en gång sträcker ut sin mäktiga hand och pekar hitåt.
Som botgöring för dagens förseelse fick jag dessutom i kväll googla fram all fakta om Peter Jöback och förmedla detta per telefon till min mamma så att hon kunde lösa söndagskrysset med äran i behåll. Så nu är jag förlåten. Tror jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar