lördag 3 november 2007

Och all den kärlek han svor var evig bara dog

Igår tog jag en titt på Isprinsessan på tv. Jag har förstås läst boken, jag har läst alla böckerna och jag tycker att de är skapliga. Intrigerna är mycket bra, rätt oförutsägbara och ganska komplexa. Fast bortsett från det, om man nu ska vara kritisk och det ska man ju förstås vara, så känns det som att böckerna försöker vara allting på en och samma gång. Det går liksom inte att blanda realism, djupa känslor, humor, vardagsproblem och chick lit med mord och invecklade intriger i flera dimensioner. Och det blir inte bättre av detta otroligt generöst tilltagna persongalleri och att ha en detaljrikedom som inte drar sig för att skildra mönstret på kaffekopparna eller beskriva hur många Dumlekolor huvudpersonen ätit de senaste timmarna. Det blir bara mycket.  Kanske inte för mycket, men det lutar mot kraftig övergödning.  

Och om jag hade varit polis i en småstad så hade jag faktiskt känt mig kränkt, för jag tycker att de framställs som riktigt löjeväckande allihop, och det blir bara värre och värre för varje bok eller om det är att man så att säga lär känna dem bättre, jag vet inte. Till och med Patrik som ändå ska vara rätt skärpt framstår ju som en hunsad toffel med hjärnan full av uppblött papier maché när han ska vara pappaledig. Och rätt ofta annars också. Och Mellberg och Gösta ska vi bara inte tala om, de verkar ju vara mindre vetande och i det närmaste oförmögna att sköta ett arbete. 

Jag undrar om den imaginära polisstyrkan i Läckbergs böcker är representativ för poliskåren i allmänhet. Är den det borde man bli nervös för rikets säkerhet. Är den inte det borde man bli arg, åtminstone om man var polis utanför storstadsregionerna och därför framställdes som inkompetenta pellejönsar, och på bästa sändningstid och allt. Men det kanske är jag som är snarstucken. 

Sedan får jag bekänna att jag inte orkade hålla mig vaken hela programmet igenom. Nu menar jag inte alls att det måste vara biljakt och action och snygga män i uniform och med blänkande vapen i hand för att jag inte ska falla i koma, jag skyller mer på att jag var väldigt mätt och hade druckit några glas vin. Och dessutom var jag antagligen drabbad av det välkända fredagskvällssyndromet. 

Men jag ger inte upp. Jag ska följa Isprinsessan till det bittra slutet. Eller, det är åtminstone en målsättning, som politikerna brukar säga det visar sig att det bara återstår härskna rester av valfläsket. 

  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar