söndag 18 november 2007

Kalle Anka satt på en planka

Idag när jag var ute i skogen så trampade jag på en gren. Som gick av. Som klämde min stortå så att det kändes som om den låg lös och badade i sitt blod. Det gjorde den inte, visade det sig. Men nu är jag, om inte lytt så åtminstone halt. Hade jag varit häst hade jag fått boxvila och ingen havre, men nu fick nöja mig med att tigga skjuts av Frida in till Domus som en annan pensionär. Det var för övrigt bara pensionärer som handlade på Domus idag, och så jag då. Jag haltade omkring mellan kålrot och palsternacka och kände mig inte heller särskilt ung.

På bussen hem var jag den enda som var svensk. Man skulle ju kunna tro att stämningen skulle vara livad och glad då, eftersom det alltid heter att "vi svenskar" är så himla tråkiga, men de som åkte med Vitlöksexpressen från stan idag kl 13.11 var, sitt ickenordiska ursprung till trots, inte det minsta uppsluppna. De enda som överhuvudtaget pratade var två karlar som satt och jämförde sina mobiltelefoner. Alla andra teg och tittade ut genom fönstren med dystra miner, som om det var Mulla Omar som körde bussen och han just tillkännagett att vi skulle köra raka vägen till Afghanistan. 

Eller så var det fler än jag som hade klämt sin stortå idag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar