Mitt liv är numera oerhört ödsligt. Jag har liksom vant mig vid tisdagarna med Mike Syrén. Relationsmys i soffan med pojken på TV2, han som får jorden att gå runt. Nu har han lämnat mig i tomhet med en ekande tv-tablå*, och jag får hålla tillgodo med Mitt i naturen istället.
Jag har nu tagit del av ett reportage om hur oerhört svårt det är att filma mullvadar, ett inslag om hur oseriösa naturfotografer sabbar för björnar samt för seriösa björnskådare genom att smyga för nära och störa, samt en spännande tittarfilm som skildrade när en grävstekel begravde en larv.
Jag är lite besviken över att mullvadsfilmningen misslyckades, fascinerad över att det finns människor som på fullaste allvar åker ut i vildmarken med enorma kikare och ryggsäck med matsäck endast i syfte att skåda björn, och parasitsteklars liv och leverne är alltid intressant att ta del av.
Jag kommer att överleva det här. Det finns ett liv utan Mike Syrén, men vilket liv.
* Det där var nästan lite poetiskt. Eller patetiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar