Ja, här skulle man ju kunna skriva hur mycket som helst och lite till igen. Hur har vi det med jämställdheten egentligen, jag och min man? Sisådär, skulle jag väl säga. Inte är jag hundra procent nöjd med hur vi har det, det kan jag inte säga. Jag har den klassiska projektledarrollen, och det är väldigt få saker som blir av om jag inte är och drar och petar igång dom. På ett sätt kan jag ju lite gilla det p g a kontrollbehov, men ibland är det väldigt tröttsamt. När det gäller hushållssysslor delar vi "rätt så" lika. Städar och handlar cirka hälften var, jag sköter all matlagning och disk, han sköter all tvätt och ansvarar för att pannan fylls på med pellets och blir sotad med mera. Men sen tycker jag att jag gör betydligt mer av det där vardagströket som aldrig syns, d vs planerar middagar, skriver inköpslistor, sätter in viktiga papper i pärmar, håller koll på försäkringar och sparande och när det är dags att deklarera och vaccinera hundarna och sånt där. Den vars namn står på räkningen ansvarar för att den blir betald, men det är jag som har den övergripande kollen på ekonomin. Min man frågar, kanske inte varje månad men ändå förhållandevis ofta, vilket konto som är sparkontot och vilket belopp som ska sättas in på det gemensamma kontot, för där har han ärligt talat noll koll. Likadant skulle han aldrig kunna svara på vilket försäkringsbolag vi har eller plocka fram senaste besiktningsprotokollet från sotaren för det har han ingen aning om var det är någonstans.
Så där tycker jag ju att jag lägger betydligt mer tid på vårt gemensanna än vad han gör, men det är svårt att påvisa eftersom det är sånt där som sker parallellt med allting annat och bara blir av. Har ju liksom ingen dedikerad tid där jag sätter mig ner och planerar saker utan det sker ju inne i huvudet samtidigt som jag gör andra saker. Men det är väl en av anledningarna till att jag inte tycker att vi är så himla jämställda som man skulle kunna önska. Sen tar han i och för sig mer ansvar för till exempel att laga saker som gått sönder, men det är väl ändå en sån där klassisk grej där män blir hyllade eftersom mycket av det de gör är så konkret. Brukar ta vårt växthus som exempel. Skulle nog säga att vi la ungefär lika mycket tid på det, men det är bara min man som har fått cred eftersom det är han som konstruerat och byggt det. Jag la åtskilliga timmar på att gräva ut för grunden (vilket inte var a walk in the park eftersom det kom fram att förra ägaren hade använt just den platsen till att dumpa lite av varje där. Grävde fram en massa gamla armeringsjärn, rullar med hönsnät, tusen trasiga kakelplattor och Gud vet allt) och släpa upp den cirka miljon tegelstenar som utgör den murade grunden, samt skrapade bort all gammal färg på de gamla fönster som användes till bygget. Dvs arbete som inte syns, för det är ju ingen som säger att oj vad fint bortskrapad den gamla färgen är eller konstaterar att den här grunden har allt blivit ordentligt och rejält utgrävd.
Sen tycker jag också att jag underlättar extremt mycket för min man när han gör saker eftersom han aldrig behöver bekymra sig om själva marktjänsten. Det är väl himla lätt att lägga en massa timmar på någonting när man sen snudd på bara behöver gå och sätta sig vid ett dukat bord, kan jag ju tycka i bittrare stunder. Jag skulle mycket väl kunna be min man att ta mer ansvar för den biten, men jag vet också att vi inte alls har samma krav på vad som är en fullvärdig måltid. Han är inte alls kräsen (och lever dessutom rätt ofta efter devisen att minsta motståndets lag är rätta vägen att gå) utan tycker att Felix krögarpytt och mamma Scans köttbullar går alldeles utmärkt att ställa fram på bordet, medan det för mig är någonting man tar till i absolut yttersta nödfall när man _verkligen_ inte_ orkar fixa något annat. Så skulle han ta ett större ansvar så skulle det också serveras mer halvfabrikat, för man får ju för Guds skull inte såga någon bara för att hen inte gör det på samma sätt som man själv skulle ha gjort det, eller ställa krav på att det ska vara en viss standard. Har man ju fått lära sig.
Men ja, på det stora hela taget så funkar det väl hyfsat, med utrymme för förbättringar. Vissa grejer är lite svåra att få millimeterrättvisa på, djuren och trädgården till exempel. Där tar jag det största ansvaret, men jag har också ett större intresse för dom bitarna och det tillför ju också välbefinnande hos mig när jag håller på med det. Så det är ju lite svårare att räkna till vardagströkigheterna., även om det är tid som läggs på sånt som i slutändan gynnar båda två. Min man har ju sitt intresse för att snickra och bygga och laga saker, men det är ju mer projekt, inte saker-som-måste-göras-varje-dag.
DOCK vet jag att det här lite halvdana ändå är under de bästa möjliga förutsättningar. Hade vi haft gemensamma barn så hade jag förmodligen varit vansinnig större delen av min vakna och sovande tid, eftersom projektledarrollen då blir mycket större och det är så mycket tyngre lass att dra och man blir snål och missunnsam med sin egentid kontra andras på ett helt annat sätt än som det är nu, jag har ju ändå relativa oceaner med tid att göra annat än att dra runt Familjen AB på.
Sen har jag i och för sig blivit mycket bättre på att låta min man sköta sitt. Fixar inte längre med julklappar och födelsedagspresenter till hans mamma t ex, och det är inte längre självklart att jag per automatik ställer mig och gör matsäck när han föreslår att vi ska göra en utflykt, och tar inte ansvar för hur det blir heller. Så om vi hade haft småbarn (nu är ju detta tack och lov bara en teoretisk fråga) så hade jag väl fått bli bättre på att låta bli att vara projektledare och framför allt bli bättre på att låta saker få bli som dom blir när min man ska ansvara och inte vara där och kratta manegen innan och sopa upp efteråt. Fast det är svårt. Det är fan i mig svårt att låta bli när man ser att folk gör saker och ting både dåligt och omständligt och när man på förhand kan säga att slutresultatet kommer att bli skit. Min man brukar (när vi bråkar om hur saker görs eller inte görs) hävda att det ju enbart drabbar honom (så därför har jag inte att göra med hur han gör eller inte gör saker). Fast man är ju inte två autonoma enheter i ett förhållande, det som drabbar den ene drabbar väl också den andre. Det vet han också, och han vet att jag vet, men det hindrar honom uppenbarligen inte från att köra med världens sämsta argument.
Japp, det var väl lite om jämställdheten det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar