Spännande titel! Det är väl ett råd både som borde ges och följas oftare, kan jag tycka rätt så ofta. Speciellt sedan jag började följa Instagramkonton i stil med Mansbebisar och Assholesonline. Herregud vilka exemplar det finns. Och ja, det är ju mycket av detta som ligger på ett annat plan än på individnivå, men det hjälper ju inte mycket när man är tvungen att tampas med individerna. Som inte fattar att de är en del av problemet, precis som att vi i västvärlden med vårt levnadssätt är en del av till exempel global uppvärmning och andra miljöproblem även om det inte är vi personligen som är och skövlar regnskogar i Amazonas, och att det är genom att vi tycker att det är rimligt att en t-shirt ska kosta 49 kronor är med och bidrar till att det finns fattiga människor med orimliga arbetsvillkor även om vi inte själva står på plats i textilfabriken med piskan i handen och manar på.
Men uppenbarligen är det svårt för många män att ta in att de är en del av ett strukturellt problem. Det fattar inte ens min man, och han är ändå rätt så smart i rätt så många avseenden. Men fan vad kränkt han kan bli när man påpekar någonting mindre fördelaktigt om män och patriarkat. Eller att det finns en anledning till att ordet "mansplaining" finns, men att det inte finns ett motsvarande ord för kvinnor eftersom man skapar ord för sådant man har behov för och EFTERSOM KVINNOR GENERELLT INTE BETER SIG SÅ.
Såatteh, ja. DUMPA. Tänker jag ibland när jag blir arg på min man, vilket i och för sig inte händer jätteofta (nu pratar jag alltså om riktigt djävla förbannad, inte bara lite småirriterad för att han strör grejer omkring sig eller ska mansplaina hur man tänder i kaminen fastän hans brasor till 99 % inledningsvis ryker in lite och mina aldrig gör det, för det händer ju...eh, rätt ofta att jag irriterar mig på såna grejer), men det händer (tyvärr påfallande ofta orsakat på grund av ovanstående oförmåga att ta in det jag tycker är ren fakta). Och då tänker jag längtansfullt tillbaks till den tiden då jag bodde för mig själv i min (välstädade!!!) lägenhet och inte hade ett bekymmer i världen och inte behövde bry mig ett skit om någonting. Så var det förstås inte (det fanns ju trots allt en anledning till att jag ville flytta ihop med min man, en anledning som faktiskt övertrumfade det där bekymmerslösa livet i den där välstädade lägenheten), men man tänker ju inte alltid logiskt när man är asförbannad. Jag tänker dock generellt så här: livet är inte alltid på topp, de som säger att de aldrig bråkar med sin partner antingen ljuger eller så har de ett förhållande som går ut på att en bestämmer och den andra fogar sig (och är okej med att ha det på det viset). Alternativt att de har en väldigt konstig definition av vad som är bråk. Det måste få vara okej att bråka och tycka att den andre är dum i huvudet ibland, men om tiden/energin/känslan av att det är bråk och att den andre är dum i huvudet överstiger 50 % över tid, så är det VERKLIGEN dags att dumpa.
Har dumpat i vredesmod en gång. Eller ska man vara korrekt så var det var väl snarare jag som blev dumpad eftersom mitt ex var otrogen med ungefär halva Sverige, men när detta uppdagades så var det nästan som i en film: jag packade en väska (minns att jag njöt speciellt mycket av att slita ut hans smutstvätt ur tvättkorgen och vräka ner den huller om buller med den rena tvätten) och beordrade honom att lämna ifrån sig nycklar och försvinna och aldrig visa sig mer. Det gjorde han inte heller. Medan jag vredesmodspackade fick jag tag på hans (dyraste) favoritskjorta och tänkte att DEN DJÄVLA SKJORTAN SKA HAN FAN INTE FÅ och knölade ner den i soporna, och när han gått tog jag upp den och klippte sönder den i atomer. Det var mycket tillfredsställande.
Hade livet sedan fortsatt vara som en film så hade jag satt ut resten av hans prylar (han var väldigt prylfixerad, så det var åtskilligt som inte fick plats i den väskan) på gatan, men det funkar nog bara att göra så i Hollywood. I Sverige hade fastighetsskötaren gissningsvis börjat knorra omgående så fort den första kartongen landat utanför porten, så det blev många och slitsamma turer till soptippen. Skänkte massor till loppisar, sålde också en del grejer på Blocket och Tradera med god avans. Gissar att det är preskriberat nu? Hehe.
Mådde piss ett tag där, men ändå inte speciellt länge för det var så många fördelar med att bli av med honom att jag inte ens kunde fatta att vi varit ihop i 5 år eller vad det nu var (minns inte när jag uppfann 50 %-principen, men det måste ha varit efter detta för så djävla bra var det verkligen inte). Läste boken Är du gift med en psykopat? strax efteråt och då var det väldigt många bitar som föll på plats, kan jag ju säga.
Sen har jag aldrig varit den som gett upp allt bara för att jag har ett förhållande. Är rätt ego med mina intressen, har och har alltid haft en rätt stor del av livet som jag inte delat med min partner. Och då blir ju övergången mellan att vara singel, att vara i förhållande och att vara singel igen rätt så sömlös i alla fall där, vilket nog underlättar. Vännerna som hör till ett specifikt intresse har ingenting med min partner att göra och det blir aldrig konstigt och att man liksom måste dela upp bekantskapskretsen efter en separation.
Annars har nog mina dumpningar mest varit av det mer stillsamma slaget. En kille dumpade jag per mail, det var kanske inte så schysst men det visade sig rätt så snart efter att vi hade börjat dejta att han inte var speciellt intresserad av mig utan mer någon-vem-som-helst som kunde agera morsa/kurator/livscoach, eventuellt också bank. Och det var jag inte speciellt intresserad av, kan man väl lugnt säga. Dessutom missbrukade han nässpray, vilket var extremt avtändande. Om han inte hade tillräckliga mängder Nezeril hemma blev han som en heroinist som inte får sin dagliga fix. De här flaskorna stod fan i mig ÖVERALLT, och han snörvlade i sig åtskilliga deciliter (lät det åtminstone som) minst tio gånger om dagen. Det kanske inte är skäl nog att dumpa någon per mail (vill även betona att nässprayen inte var huvudorsaken), men det gjorde jag i alla fall, so sue me.
Jag känner också rätt generellt att man inte vill stå handfallen när det skiter sig. Har därför ett speciellt DRA ÅT HELVETE-konto så att jag ska a. kunna säga upp mig på stående fot och klara mig några månader om det skulle behövas, och/eller b. aldrig någonsin behöva stanna i ett förhållande av ekonomiska skäl. Inte för att jag någonsin har varit tvungen till det, men det gäller ju att vara förberedd, och jag lever lite efter mottot "det ska vara lätt att skiljas". Tycker också det är superviktigt att ha egna pengar och inte behöva vara överens om allt när det gäller det monetära. Jag förstår verkligen inte dom som tycker att man delar på allt, även om det i tanken verkar smidigt. Jag och min man delar såklart på våra gemensamma utgifter, men det som sen blir över gör man vad man vill med. Vill verkligen aldrig hamna i en situation där man liksom skulle bli tvungen att förhandla om ifall man ska köpa ridbyxor eller en rikt-och-planhyvel för pengarna som blir över. Ja, nu kom jag väl ifrån ämnet lite, men det bjuder jag på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar