onsdag 25 december 2019

Bloggutmaning 25 december: Det här var 2017!

2017 känns inte som ett år värt att lägga på minnet, för när jag tänkte efter så minns jag inte ett smack. Men lite hände ändå: jag började till exempel rida igen! Det var kanske det bästa jag har gjort i modern tid? Jag tävlade i bruks med Hilding och det gick så djävla bra, men sen blev han sjuk. Först halt, sen var det hjärtat och slutligen trombocytopeni. Av detta är det bara hältan som gått över, men han är ju åtminstone vid god vigör så länge det nu varar. Med trombcytopenin är det så att han går på behandling med en låg dos kortison och det kan funka i många år till eller så kan det sluta funka imorgon och då finns det inget mer att göra. Deppigt men sant, men så länge han är pigg och glad, och det är han, så får man väl liksom bara ta en dag i taget och vara glad för den tid man får. Om detta visste vi dock inget år 2017, och tur var väl det. Det var annars ett år i sjukdomarnas och skadornas tecken: Remus fick opereras för urinsten, Hilding gick på utredning för både hälta och hjärta, Boris fick sitt första EP-anfall sedan han börjat medicinera, min man bröt ett ben i foten och jag hade en massa problem med inflammationer i först den ena och sedan den andra armbågen. BLÄ för 2017 i det avseendet.

2017 började vi bygga på Höns-Hilton, ett bygge som drog ut på tiden något så in i vassen men det var rätt kul. Bra team-buildning för mig och min man. På jobbet var jag ganska frustrerad över att jag hade fått så många svåra och ansvarsfulla arbetsuppgifter och ändå var tvungen att hålla på med en massa skitjobb som vem som helst skulle kunna göra. Menar inte att vara nedlåtande, men det började bli rätt så trist att vara HELT OUMBÄRLIG i en massa sammanhang, men ändå behöva lägga förhållandevis jättemycket av sin tid på att diska och rengöra utrustning och förbereda prover och göra en massa rutingrejer. Och försöka få in det på 40 timmars arbetsvecka. Då visste jag ännu inte vad 2018 skulle bära i sitt sköte och tur var väl det. Men det har ju blivit bra till slut. Men 2017 var nog ändå inte ett år som gick till historien som något speciellt.

1 kommentar:

  1. Ojda, nu blev det deppigt här eftersom jag ocksa har kortison i kroppen, visserligen inte pga samma akomma som Hilding, men jag hoppas att ingen tänker att det inte finns nagot mer att göra. Det skulle verkligen kännas jättetrist!

    Heja Hilding och krya pa dig!

    Annika

    SvaraRadera