I måndags var det hoppning och det var nästan så att jag suckade Men vi hoppar ju JÄMT, för så kändes det. Hade velat ha ett rejält dressyrpass istället, men nädå, det ska hoppas på längden och tvären. Men aja. Det gick rätt bra, hade Pojken och vi skulle hoppa bana. Det brukar ju vara ett öde värre än döden eftersom Pojken gärna hoppar (om det inte är för högt), men bara ett hinder i taget. Sen är han liksom klar, tycker han, och när man är klar så får man ju vila, tycker han också. Så vi har jobbat rätt mycket med det där att hålla igång galoppen efter hindret, för det är ju också så att jag drar en lättnadens suck inombords efter varje avklarat hinder där jag och Pojken landar på ungefär samma ställe, vilket gör att jag omedvetet släpper på drivning och styrning och tanken på att det kommer fler hinder.
Övningen började med att vi skulle hoppa enstaka hinder och sedan lägga 10-metersvolter. 10-metersvolterna gick riktigt bra, även i fel galopp. Pojken har en ganska fyrtaktig galopp och jag tycker det är svinsvårt att känna vilken galopp det är när han går på rakt spår, vilket då innebär att jag i vänster varv rider volten i fel galopp, vilket är jätteobekvämt. Men bara det att kunna galoppera och göra en 10-metersvolt utan att det blir slängtrav är ju ett stort steg framåt.
Sen hoppade vi bana på cirka 6 språng och det gick så himla bra! Nu var hinderhöjden kanske 50 cm, så det var ju inte som att Henrik Ankarcrona stod och viftade med wild cards till OS, men Pojken kändes så himla pigg och framåt (för att vara han) och jag kunde faktiskt till och med fokusera, titta efter nästa hinder och hålla ihop det hela. Kände mig H-E-L-N-Ö-J-D.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar