2018 borde ju inte vara så himla svårt att minnas? Det var det året där jag i vanlig ordning hade nyårslovat att "jobba mindre" och istället fick jag jobba MER ÄN NÅGONSIN. Detta p g a en omorganisation som gick snett, kan man väl säga. Någon hade kommit på att det nog gick bra att sköta produktionsplanering på distans. Det gick det inte alls, visade det sig, och plötsligt insåg jag att JAG la typ 75 % av min arbetstid på just detta. En annan kollega la ungefär lika mycket av sin tid, och så försökte vi synka ihop oss med personen som skulle sköta det på distans och det blev ju kattmat av alltihop. Sen mitt i brinnande högsäsong blev det haveri i produktionen och vi fick stå stilla i dagar och sedan börja jobba treskift för att komma ikapp. Vi hann inte mer än att dra efter andan så fick vi en EPISK reklamation och det visade sig att en hel produktionslinje var felkonstruerad och mitt i allt detta var det en person som sa upp sig. Och så var det ju så DJÄVLA VARMT om ni minns.
Året inleddes dramatiskt med jättemycket snö. Hilding skulle göra titthålsoperation av sitt knä men blev istället diagnosticerad med autoimmuniserad trombocytopeni och vi trodde aldrig att han skulle överleva. Men det gjorde han efter fem dygn på djursjukhus och mängder av cellgifter och kortison.
Vi fick avliva gubbhunden Boris, 14 år gammal blev han. Det var tungt. Sedan var vi och tittade på Bracco Italiano-valpar och det sa inte klick någonstans. Då blir man ju nästan rädd för sig själv? Har ju alltid sagt att det är OMÖJLIGT att titta på valpar och åka därifrån och vara snudd på likgiltig, ändå var det precis detta som hände. Det var kanske för nära inpå Boris? Vet inte, men sen åkte vi och tittade på Tage ett par veckor senare, och då ska man väl näst intill vara fullblodspsykopat för att inte smälta när två kullar dansk-svenska gårdshundsvalpar på 4-5 veckor i storleksordningen marsvin myllrar omkring överallt.
Tage var svinjobbig som valp. Kan inte minnas att någon av taxarna var så besvärlig, men det betyder förmodligen bara att hjärnan har svept in allting i behaglig glömska. Men han var överallt och bet i allting, framför allt i oss. Det var inte en lugn stund. Och så var det så DJÄVLA VARMT hela tiden.
På semestern fick jag ta hand om Bulldozern, som blivit halt lagom till betet. Det var ändå lite mysigt att vara ensam i stallet och mocka och pyssla och så småningom rida igång henne lite smått. Sen blev hon ändå inte helt bra utan såldes som promenadhäst. Men så kom Pojken! Det var samma dag som jag fyllde 50. Så kan man också fira ett halvt sekel.
Det var också 2018 som vi skaffade hönsen och vaktlarna. Inget jag på något sätt ångrar, snarare tvärtom. Det är lite beroendeframkallande skulle jag vilja säga.
Vad hände mer? Jag blev chef. Det var rätt så odramatiskt. Jag var inte odelat positiv p g a rådande situation, plus att personalansvar inte direkt är något jag har önskat mig, men innan jag ens hade sagt vare sig bu eller bä så hade min högsta chef skrivit in i en jobbsökarannons att personen skulle rapportera till mig. Så mycket hade man alltså att säga till om.
Mot hösten lugnade det ner sig lite på jobbfronten. En person anställdes och tog över delar av produktionsplaneringen och jag slapp hålla på med det. Jag fick Narcissus och en till som nya kollegor. Det blev dramatiskt (med Narcissus, den andra är fortfarande en god kollega och vän), men hösten 2018 var vi fortfarande i en rätt så harmonisk lära-känna-varandra-fas som så småningom inledde århundradets jobbdrama som kulminerade 2019, men det har jag skrivit om och länkat till så himla många gånger vid det här laget.
Ja, det var väl 2018 i stora drag. Ett rätt så händelserikt år får man väl ändå säga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar