Idag kändes det som en dag som var som gjord för att sitta på balkongen och insupa enklare former av litteratur, så det gjorde jag.
Jag har nästan inte varit ute på balkongen alls i år. Därför gjorde jag den spännande upptäckten att en hink med frostskadade jordärtskockor och hela vinterns uppsamlade nederbörd stod kvar i ett hörn. Bortglömd och övergiven. Det var riktigt spännande, jag tror att det är under sådana här betingelser som nya livsformer uppstår.
Jag blev villrådig över hinken med innehåll. Den borde absolut avlägsnas, men hinken var sprucken och jag såg framför mig hur jag lämnade floder av slemmiga jordärtskocksderivat efter mig hela vägen ut till sophuset. Den såg även ut att kunna ha potential att sprida en odör av förruttnelse över minst sju socknar. Det är inget man vill utsätta sina grannar för. Eller sig själv heller för den delen. Jag såg en gång en film om en massmördare i Milwaukee, USA, som styckmördade och förvarade sina offer lite här och där i sin lägenhet, och när grannarna klagade över lukt så skyllde han på stopp i avloppet. Och de gick på det. Vad skulle då inte 10 liter ruttna jordärtskockor i gammalt regnvatten kunna åstadkomma för alibi?
Jag valde att leva mitt liv i samklang med förruttnelsen. Jag satt och läste i flera timmar utan att hinken gav ett enda livstecken ifrån sig. Inga luktsensationer heller för den delen. Det var nästan lite kusligt. Innehållet i en skräckfilm bor på min balkong, och jag är en sån där ointelligent brud som är grundförutsättningen för alla skräckfilmer. En sån som inte fattar att det är direkt obegåvat att traska raka vägen in i vad alla människor utom hon vet är Dödens käftar.
Nej, men jag ska väl ta mig samman innan Sköna Hem kommer och gör ett reportage om hur man sommarpiffar till sin balkong lite extra. Nästa gång det regnar ska jag smyga ut överskottet av lakvatten över balkongräcket och sedan bära ut kvarlevorna och ge dem en värdig avslutning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar