När man gick typ i sexan, vilket utspelade sig ungefär samtidigt som Frälsaren hängdes upp på korset för att begrunda mänskighetens samlade synder, hände det att man läste kontaktannonser i lokaltidningen. Eller, det händer i och för sig fortfarande. Fast nuförtiden är man mer...blasé.
Medan vår Herre pinades skrattade jag och min kompis i det närmaste ihjäl oss varje gång vi läste något i stil med "Kille på 30 år söker...". Det var ju allmänt känt att alla över 20 var gubbar. Det fanns liksom inga storheter som täckte in det mått av förakt vi kände för detta uttryck. Inte konstigt att de var tvungna att annonsera eftersom de var så pinsamma att de kallade sig för killar, fast de var så gamla som 30 år. Tyckte vi då.
Nu skrattar man inte riktigt lika rått längre. Man tycker fortfarande att man själv och ens jämnåriga kan passera som "tjejer" och "killar" fastän man mycket väl kvalar in som medelålders. Det finns liksom inget annat ord som man känner sig bekväm med. Antagligen fnissar den yngre generationen hjärtlöst åt tanter som tror att de är tjejer, men det är smällar man får ta, precis som andra fått göra det före en.
Men hur som helst. Idag dök jag in på Sociala Experimentsidan och noterade en 45-åring som valt att kalla sig själv Kramig Kille.
Då återföll jag raskt till mellanstadiebeteendet och skrattade rått och elakt. Det lät så erbarmligt töntigt. Jag slår vad om att han har varenda skiva som Vikingarna någonsin gett ut. Vilket jag ser som ett handikapp som gränsar till lyteskomik. Ursäkta min trångsynthet, men så är det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar