I natt drömde jag att vi sprang Göteborgsvarvet. Det ska vi ju göra om drygt tre veckor, så det känns som en bra mental uppladdning. Vi har även laddat genom att åka bil över Göta Älvbron ett par gånger, och det gick som en dans. Mer förberedd än så kan man nästan inte bli.
I min dröm var jag helt fantastisk. Det är jag ju annars med, fast jag håller en låg profil när det handlar om löpning (läs: jag är superkass). Men i drömmen fick jag superkrafter och sprang förbi Magnus som ingenting, och sedan spurtade jag till och med förbi Christian på upploppet. Jag och Carl kom bland de 20 bästa på hela Göteborgsvarvet och vi fick köpa varsitt jättestort gult diplom för 60 kronor. Och då ska Carl inte ens vara med, så jag vet inte riktigt vad han hade i min dröm att göra. I övrigt var den ju helt realistisk.
Jag kände mig hemskt nöjd med min insats, faktiskt. När jag berättade om den i fikarummet idag föreslog Christian utan omsvep att han tyckte att jag skulle gå och tala med någon, för det verkade helt osunt att ha sådana drömmar.
Jag tror det handlar om att han känner sig hotad. Man vet ju inte, jag kanske är en sån som drömmer sanndrömmar. Fast Christian avslöjade utan skam att om det lutade åt det hållet skulle han inte dra sig för att fälla mig på upploppet. Ni ser vad mycket prestige det ligger i det här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar