Nu har jag sett och samlat tillräckligt med kött på benen för att kunna fälla ett slutgiltigt uttalande om filmen Blade Runner, en av 1001 filmer man ska ha sett innan man dör. Den var inte så dålig, Harrison Ford var ju med, men den kommer förmodligen heller aldrig någonsin att hamna på min personliga tio i topplista över bra filmer.
Saker som jag hängde upp mig lite på var att digitala siffror som visades skrek ut tidig och töntig 80-talsdesign trots att det skulle föreställa vara år 2019. Och jag vägrar gå med på att axelklaffar från helvetet kommer att vara en modedetalj i ropet i framtiden. Jag menar, lite mer visioner borde man väl ha kunnat åstadkomma även på det tidiga 80-talet?
Och sedan var det att den blonda värsting-replikanten i det närmaste var en exakt kopia av sångaren i Nürnberg 47 i filmen G. Det var nästan så att jag trodde han skulle klämma i med "Hundarna brinner", men det gjorde han inte. Men det gjorde att det blev lite svårt att ta honom på allvar. Tur att Harrison Ford alltid är Harrison Ford i alla fall. Honom kan man minsann lita på i alla väder.
Och är det inte konstigt att det finns så många filmer där en hel nations samlade polisstyrka står helt maktlösa inför en situation. Sedan måste de leta upp och försöka övertala en enda fd polis som är vän med polischefen men bitter och desillusionerad, och han säger förstås bestämt nej, aldrig i helvete, han har minsann gjort sitt. Fast man vet att han kommer att låta sig övertalas att göra en sista och makalöst fantastisk insats, annars hade det ju inte blivit någon film.
Fast detta var kanske ett nytt grepp 1982, vad vet jag?
Eller så är det här mer en film av män och för män. Jag uppskattade nog mer att få hångla efteråt. He he.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar