Duschar är obehagliga platser, tycker jag. Eller, att duscha i sig är väl behagligt. Men i allmänhet händer mycket otäckt just i duschmiljöer, åtminstone på film. Folk blir mördade så blodet skvätter och rinner i strida strömmar över bländvitt kakel och ner i avlopp som ruvar på mörka hemligheter.
Om filmen utspelar sig på ett fängelse händer det ofta att någon får duktigt med stryk i duschen. Eller så råkar någon tappa tvålen och blir utsatt för en hel del ofrivilligt analsex och blir därför bitter och besatt av hämnd, vilket alltid spårar ur på ett eller annat sätt. Duschar är uppenbarligen en plats där de mest sinnesrubbade idéer föds och verkställs.
Det finns en myt om att det är romantiskt när en man och en kvinna duschar tillsammans. Det skildras också påfallande ofta på film, och det är nästan så att jag föredrar våldsscenerna framför känsloladdade duschstunder. Då böljar det alltid ut stora moln av ånga kring det förälskade paret och ingen står och huttrar för att den andre brer ut sig så förbannat under duschstrålen. Det är heller ingen som måste hålla i duschmunstycket med ena handen, utan vattnet bara faller ner från ingenstans som ett stilla vårregn, och paret bara ler mot varandra och får aldrig tvål i ögonen. Det är heller aldrig någon som någonsin sträcker ut armen efter en halvfull flaska Eldorado duschkräm, utan det bara väller fram fram lödder i rikliga mängder från handflatorna. Som de kan löddra in varandra med i evigheters evighet, och sedan har de sex i duschen utan att någon halkar och slår bakhuvudet i varmvattenberedaren och förlorar medvetandet.
Ett annat obehagligt fenomen är det här när vatten möter öppna sår i själva duschförloppet. Nu syftar jag på vanliga vardagssocialrealismduschar som aldrig skildras på filmduken. Man sätter på vattnet. Sedan tar det några sekunder innan vattnet har letat sig över kroppen och in i alla skrymslen och vrår. Under den tiden hinner man tänka en hel del. Till exempel "vad skönt det var att duscha...aaaaaaaaahhhh" och sedan är det nästan som att man upptäckt att Norman Bates står där med kniven på andra sidan duschdraperiet. Fast då handlar det mera om vatten och öppna sår och nervbanor som i det närmaste kortsluts i samband med detta. Alla kvinnor som ägnar sig åt ridsport och som någon gång drabbats av det helvetiska fenomenet "ridsår" borde nu nicka instämmande. Jag vet inte om det finns någon manlig motsvarighet. Det verkar så ofint att fråga, men ni som vet får gärna lämna vittnesmål.
För ett par månader sedan trodde jag nästan på allvar att jag hade drabbats av en hjärtattack i duschen. Fast smärtan visade sig bero på ett djävulusiskt skavsår från min sport-bh, jag lovar att ni inte vill veta några fler detaljer. Men jag kan säga att det är inte så himla lätt att plåstra om en så amorf kroppsdel.
Och idag petade jag hål på en vattenfylld blåsa under en tå innan jag klev in i duschen. Det finns de som säger att man inte ska göra det. Bullshit, säger jag. Förr var man odödlig och numera finns Compeed. Hur som helst så klev jag in i duschen och klämde i med en sång, närmare bestämt I don’t know how to love him ur Jesus Christ Superstar. Jag hann med I dont know how to innan vattnet nådde mina fötter. Sedan blev det ett väldigt kraftfullt och utdraget looooooooooove him, rätt så mycket mer i falsett än i originalversionen kan jag väl säga, för att liksom kanalisera den mäktiga våg av smärta som fortplantades när vatten nådde kött utan skyddande hudlager. Jag tror det hördes ända till himlen och att Frälsaren nickade uppskattande i sin allsmäktighet.
Grannarna gjorde det förmodligen inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar