Jag läser en bok som heter Hatet, som handlar om hur det är att växa upp med en alkoholiserad pappa. Jag gillar den inte riktigt. För ett tag sedan läste jag Mig äger ingen, som handlar om samma sak, och som jag inte heller gillade speciellt mycket.
Vad de här böckerna har gemensamt förutom alkoholistpapporna är att de lägger enormt mycket vikt på att skildra hur saker och ting ser ut, och det retar upp mig till vansinne. I Mig äger ingen tror jag inte det finns någon detalj i lägenheten som huvudpersonen tillbringade sina första år i som inte beskrivits lika ingående som i en bouppteckning. I Hatet ägnas sidor åt att räkna upp exempelvis vad som fanns på pappans skrivbord när huvudpersonen var typ tre år. Vad är det här, svenskt mästerskap i detaljminne? När jag tänker efter så var det nog lite samma sak med Svinalängorna, som jag inte heller blev särskilt förtjust i fastän den fick såna superrecensioner. Men att säga att man inte gillar den, eller någon av ovanstående, eller, ännu värre, Pojken som...-böckerna av Dave Pelzer (som jag också läst och inte heller tyckte var mycket att hänga i julgranen), det är litegrann om att skända Kristusfiguren i en varsamt renoverad bykyrka.
Man skulle lätt kunna dra slutsatsen att jag inte gillar böcker som handlar om barn som växer upp med alkoholiserade föräldrar, men det handlar inte om det. Jag stör mig mer på allt tjat om mönster på tapeterna eller vilken färg gardinerna i vardagsrummet hade när jag vill ta del av någons historia. Inte så att jag vill sitta och gotta mig i detaljer om ondska och våld och spyor. Men hade jag velat läsa IKEA-katalogen hade jag väl gjort det istället. Det är väl ingen konst att sno ihop en tegelstensroman om man kan dryga ut den med en massa för handlingen helt ovidkommande detaljer.
Ungefär som i den här bloggen alltså.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar