Nu har jag åter placerat mina Kalle Anka-fötter i den skånska myllan efter att ha trampat stenig småländsk jordmån i ett par dagar. Det var trevligt. Bland annat citerades det flitigt ur och diskuterades trovärdigheten i sammansättningen av faunan i Fablernas Värld, med ett patos som jag tror bara återfinns i min familj. Men jag kan ju för all del ha fel, även om det är sällsynt.
Bortsett från social samvaro var syftet med besöket att delar av ett dödsbo och annat skräp ur det förflutna skulle avyttras på den loppmarknad som anordnas varje månad på Jönköpings anrika kulturhus, den plats där bland andra Mike Syrén och jag tömt både en och annan flaska rödvin i vår ungdom. Jag har inte varit där sedan dess, och det kändes lite vemodigt att tvingas konstatera att de rökiga konsertlokaler som var samlingsplats för människor som föredrog alternativ till 80-talets kommersiella popmusik utan själ nu har förvandlats till en sketen loppmarknad. Det var nästan så att jag ville be Jesus köra ut månglarna ur templet, men jag fick besinna mig och anta att det är detta som är livets dunkla gång.
Vi, jag och min syrra, var noviser på det här med loppmarknader, men tänkte naivt att det kunde väl inte vara så svårt. Man bokar ett bord och sedan åker man dit med sina grejer och så kommer det ett stort antal människor som är sugna på att förnya sina redan smaklösa hem med virkade dukar, svanar i porslin och tavlor med motiv från centrala Mönsterås för en billig slant, och sedan är det bara att kamma in vinsten och göra high-five. Dessutom hade Lisa berättat att på Skärholmens loppis köper folk till och med sånt som halvtomma parfymflaskor och begagnade ögonskuggor, så vår tro på folkets köpkraft var god.
Fast riktigt så enkelt var det förstås inte. Enligt uppgift öppnade loppmarknaden klockan 6.30 för försäljare och klockan 8 för allmänheten. Eftersom vår bror erbjudit sig att vara behjälplig som bärhjälp så bedömde vi att 7.30 var fullt tillräckligt. Klockan 7.32 var vi på plats och kunde konstatera att kommersen var i full gång. Och det visade sig att om man inte var på plats senast 7.30 och bevakade sitt bord så fick man skylla sig själv och det fick vi, för vårt bord var bortrövat sedan hela två minuter tillbaka.
Så istället för att stå i någon av de större lokalerna där alla andra stod och där den kapitalstarka kundkretsen trängdes, fick vi hålla tillgodo med ett pyttelitet rum (där för övrigt jag och ett par överförfriskade gossar en gång i tiden övernattade olovandes efter en konsert 1984) i ett ingenmansland mellan de två händelsernas centra. Detta loppmarknadens undantag fick vi dela med en gammal tant vars ursprungliga bord blivit dubbelbokat och som stenhårt förhandlade ner bordshyran med 50 % även åt oss, eftersom vi nu stod på den absolut sämsta platsen som tänkas kunde.
Tanten var ett äkta loppmarknadsproffs, och med jämna mellanrum dök det upp andra i denna kategori för att kolla läget och utbyta tankar. Det var i princip som vilken industri som helst, med marknadsföringsknep och vinstkalkylering. Deras hökblickar missade ingenting, så fort någon ny försäljare dök upp så fladdrade de dit och liksom scannade av sortimentet med kännarögon för att se om det fanns något värdefullt som någon annan kunde ha missat. De utbytte åsikter om var det var strategiskt bäst att stå, nära ingången eller längre in. De jämförde den här lördagen med andra lördagar och spekulerade försiktigt kring upp- och nedgångar i vinsten, som förvarades i praktiska magväskor. Det kändes som att vi hade så mycket kvar att lära.
Och man kan inte låta bli att förundras folk. Ett medelålders och till synes hyfsat välbärgat par stod och velade i en evighet om huruvida de skulle satsa en hel tjuga på mormors bevisligen fungerande adventsstjärna. En äldre dam var starkt kritisk till att vi överhuvudtaget sålde några gamla stickade dukar, visste vi inte hur svårt det hade varit att få tag på sånt där glansigt garn under kriget? En tredje för mig vilt främmande person höll upp en cd-skiva och frågade mig tankspritt Har jag den här?
Efter några timmar hade vi blivit lite kompisar med tanten, som började visa gamla bilder från när förra seklet var ungt. Det var intressant, och på det hela taget var hela dagen en spännande upplevelse, dock inte så fascinerande att jag skulle kunna tänka mig att göra om det i rappet. Och vinsten blev inte på något sätt så imponerande att vi kände att det kanske var dags att börja börsnotera oss, men så hade vi ju inga begagnade ögonskuggor till salu heller. Jag tror det var där det föll.
Så nästa gång ska vi visa hur en slipsten ska dras. Nu har vi ju till och med gått i lära hos proffsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar