Idag ska jag för en gångs skull ha med en bild i min blogg. Någon gång ska vara den första även om jag i princip tycker att en blogg i första hand ska bestå av text, såvida inte bilden har ett speciellt syfte och inte bara är utfyllnad.
Den här bilden hängde i hallen i mitt föräldrahem när jag var liten, och nu hänger den i min hall. Den föreställer morfar Nisse när han som ung var i Amerika, och jag har liksom aldrig reflekterat över att det skulle kunna vara något annat än en ögonblicksbild tagen så att säga i stridens hetta. Det är rätt mycket kraftkarlar i släkten så det faller sig liksom naturligt, farfar var till exempel den starkaste drängen i sju socknar men vad är det mot en morfar med cigg i mungipan som slåss mot en björn?
Jag ska genast och utan omsvep erkänna att jag var vuxen när det gick upp för mig att björnen på bilden förmodligen var tam eller rent av uppstoppad. I hela mitt liv fram till för inte så värst längesen har jag alltså gått omkring och föreställt mig Amerika som ett väldigt ociviliserat land där björnar går omkring lösa lite hur som helst och hotar att ofreda folk, såvida de inte möter såna överdängare som morfar Nisse då förstås. Jag måste tillstå att han inte gjorde mycket för att avliva myten om sig själv som de rasande björnarnas överlägsna besegrare och det är mycket fint att ha haft en sådan morfar, men ändå. Jag är ungefär på samma nivå som amerikaner som tror att det går isbjörnar på gatorna i Stockholm, och det känns vid närmare eftertanke bara halvkul.
Jag är liksom präglad av fel tidsålder när det gäller Amerika. Ungefär samtidigt som morfar Nisse drog sina skrönor om äventyr i främmande land läste jag Mobergs Utvandrarsvit och Laura Ingalls Wilders böcker och aldrig att jag fick vara uppe sent och titta på nutidsskildringar i stil med De fattiga och de rika, istället matades jag med Macahan och Bröderna Cartwright på mer barnvänlig tid. Det kan ju inte bli mycket annat än 1800-tal då.
Inte för att jag lider så mycket av det egentligen. Men frågan är om inte de senaste dagarnas rubriker om skjutna björnar i svenska kvällstidningar är väldigt stora och svarta i förhållande till allting annat som händer. Man behöver nog inte ens snegla västerut för att komma till insikt om att man kanske skulle vara glad om den största faran idag skulle vara att man skulle råka stöta ihop med en björn när man är ute och rör sig bland vår Herres folk och fä, och inte en labil våldtäktsman, psykotisk yxman, galen knivmördare eller vansinnig självmordsbombare som vill spränga hela världen till atomer.
Inte för att det skulle vara så kul att stöta ihop med en björn heller förstås, åtminstone inte om den är ute efter att döda. Men om jag fick välja mellan att bli dödad av en björn och bli dödad av en psykopat så hade jag valt björnen. Det är liksom ett värdigare sätt att dö på. Och dessutom är jag övertygad om att morfar Nisses ande skulle vaka över mig och ingripa om det behövdes. Han har ju så att säga vanan inne att tas med björnar. Tror jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar