De senaste dagarna har det pågått en stundtals ganska affekterad diskussion om jämställdhet och jämlikhet på jobbet. Jenny och jag har, enligt vissa helt utan grund, påstått att kvinnor generellt sett drar ett större lass än sina män när det handlar om hushållsarbete och barn.
Men man måste säga att karlarna på jobbet är oerhört jämställda hemma, de både vabbar och svabbar av hjärtans lust. Åtminstone om de får säga det själva, ungefär som alla som ska skänka minst en halv miljon till cancerforskningen och Röda Korset när de får tretton rätt på stryktipset. Nej, jag bara skojade, de är säkert föredömliga och jag är förmodligen bara bitter för att det ibland känns som att jag har fått lägga hela mitt vuxna liv på att försöka dressera flertalet vuxna män, inte samtidigt dock ska väl tilläggas, att gå ut med soppåsen innan den vandrar iväg på egna darrande ben för att upptäcka världen. Mitt största misslyckande genom tiderna kan jag väl erkänna, och Jenny lyckas visst inte så himla bra hon heller.
Varken jag eller Jenny hade väl varit så bittra om vi lyckats träffa någon som är som alla de fantastiska män som vi omger oss med åtta timmar om dagen. Som är pappalediga och kan rabbla barnens personnummer på begäran, fast ska man vara kritisk så kan de ju hitta på vilka sifferkombinationer som helst utan att vi kan kolla om de stämmer, som hämtar på dagis och lagar mat och de drar sig inte ens för att kryssa fram på Maxi stormarknad i värsta rusningstid med en kundvagn i storleksordningen Rainbow Warrior. Det är riktiga män det.
Och nu har diskussionen eskalerat till en nivå när man inte ens en gång kan säga "centraldammsugare" på ett produktionsmöte utan att samtliga inblandade börjar titta menande på varandra och i sarkastisk ton fråga vems tur det egentligen är att städa. Vi har en tendens att överdriva i allt vi gör på jobbet.
Fast när frågan kom upp vem i hushållet som hade ansvar för att köpa barnens kläder så backade alla karlarna som en man med förskräckta avvärjande rörelser. Att ta sig till H&M för inköp av vinteroverall och galonbyxor verkade i princip kunna jämställas med att konstruera en hyggligt driftstabil rymdfärja av Legobitar och samtidigt lösa problemen i Mellanöstern.
Detta måste vara kvinnokampens mest kraftfulla vapen utan att någon ens en gång har tänkt på det, och det skulle mycket väl kunna användas som maktmedel i segdragna förhandlingar i familjerådet. Det är kanske till och med någonting för Ban Ki-Moon att tänka på när det kör ihop sig lite i FN. Skicka ut karlarna att botanisera bland rosa bävernylon i 116 cl så blir det inga krig, och det rådet kan han få alldeles gratis av mig.
Under förutsättning att han lovar att städa varannan gång försås.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar