onsdag 31 oktober 2007

Min natt tillsammans med danske statsministern

Ja, så for vi då till Danmark tur och retur i en liten karavan bestående av tre bilar. Christian körde en av dem och det blev ett litet straff för alla hans tarvliga uttalanden, och det alldeles utan min inblandning. Jag tror att sådant kallas karma. Christian fick nämligen äran och det tvivelaktiga nöjet att köra den så kallade fyllebilen, i vilken den första ölen fläktes upp redan innan vi lämnat Industrigatan och där det även konsumerades ansenliga mängder Calvados ur medhavd sportdrycksflaska. 

Själv åkte jag med Katarina och Stefan och det kändes lite som när man var liten och var på bilsemester med sina föräldrar. Det har i och för sig bara hänt en gång och man är frestad att tillägga "och aldrig mer", men det kanske mer är mina föräldrar som ska göra det uttalandet. Den gången gick färden i alla fall också till Danmark så nu, drygt  trettio år senare, var cirkeln så att säga sluten åtminstone i det avseendet.

Medan mina nya föräldrar med säker hand lotsade vårt fordon genom Malmö, ut ur Sverige och över Öresundsbron så låg jag utfläkt i baksätet och tittade ut genom fönstret och åt upp all chokladen i Katarinas godispåse och kände mig helt ansvarsbefriad. Jag uppskattade min mentala ålder till ungefär nio år och började nästan längta efter en serietidning med Hacke Hackspett. Jag kände även att det egentligen borde vara min plikt att med uppfordrande stämma ungefär var tredje minut fråga om vi inte var framme snart. Fast det gjorde jag inte. Jag var ett lydigt barn. 

Men när vi såg Christian svänga av motorvägen med en sådan hastighet att vi inte riktigt hann med i svängarna utan var tvungna att köra vidare i den danska betongspaghettin utanför Köpenhamn så fick jag snabbt bli vuxen, rycka kartan ur Stefans hand och börja ta ansvar för våra liv igen. Fast det visade sig att det inte var vi som hade missat en avfart utan de nu påtagligt salongsberusade passagerarna i Christians bil som behövde sin första av många akuta kisspauser. 

Vi körde vidare och trots, inte tack vare, Google Maps vägbeskrivning så gick färden så gott som ett spjut raka vägen till Svendborg. Det är inte första gången jag låter mig luras av Eniro, Hitta eller Google Maps bristfälliga skitberättelser om hur man tar sig från A till B. Här borde man verkligen lära sig av sina misstag för de stämmer aldrig. Enligt vägbeskrivningen skulle man svänga vänster för att ta sig från väg 8 till väg 9, men enligt verkligheten var det precis tvärtom. Google kom nog från andra hållet, sa Stefan överseende. 

Fram till Svendborg kom vi i alla fall till slut och där möttes vi av ett massivt uppbåd av journalister och polisstyrkor när vi skulle checka in på hotellet. Det var som om de danska kollegorna uppvisade en ödmjukhet som nästan skulle kunna gå att härleda till freden i Roskilde, och vi kände oss väldigt betydelsefulla i flera minuter. Tills vi insåg att allt ståhej berodde på att den danske statsministern Anders Fogh Rasmussen var på besök i Svendborg för att fiska röster inför det kommande nyvalet. Han passade även på att ta en "frisk löbetur" tillsammans med några av sina förhoppningsvis blivande väljare. Sånt imponerar ju en del, fast vi missade det trots att vi bodde på samma hotell. Men vi såg det i alla fall på tv på kvällen när vi satt i baren och gjorde tappra försök att återlåta Magnus' kreditkort.

En gång såg min före detta svärmor Göran Persson och Anitra Steen posta ett brev, så tillsammans med det faktum att jag tillbringat natten under samma tak som Danmarks statsminister kan man  numera säga att jag är van att röra mig bland män som styr världens öden. 
Eller?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar